31 juli 2008

Fegisbea

Om fem minuter börjar House of Wax på 5:an. Skulle kunna tänka mig att se den men är alldeles för feg för att se skräck själv. Det är tur att den har lågt betyg på IMDb så slipper jag käna att jag missar något sevärt. Så jag får väl nanna kudde istället när sambon behagar spela WoW. Eller så kollar jag på det mer beskedliga Hell's Kitchen på 3:an.

Andra bloggar om: , ,

Kommentarer avstängda på detta inlägg då jag börjar bli less på alla spamkommentatarer som kommer till just detta inlägg.

Ett kort kalasbesök



Jag, sambon och barnen plus Vincents kompis A var in en sväng till Luleå på Luleåkalaset idag. Vi såg när Götheborg kom in och lade sig vid kajen. Hon är mastig. "WOW ett piratskepp" lät ungarna i kör och vi skrattade. De tyckte det var kul när båten sköt salut så det rök ur kanonerna. Men mest impade var de av bogserbåten Viscarina som sprutade vatten.

Medan hon lade till vid kajen kom ett JAS-plan och gjorde en kort överflygning, gud vad jag är svag för stridsplan, får gåshud och blir tårögd (eller det kanske var för att jag tittade i solen?).

Det var ett välkomsttal och man vecklade ut vimplar från masterna medan Katharina Fallholm sjöng upphissad i en kran. Besättningen fick mottaga en varm applåd av publiken och kaptenen gick iland.

Sen käkade vi lite och gick till stadsparken där barnen tävlade i Guitar Hero, gick inte speciellt bra för någon av dem men så har de väl totalt bara spelat det i 2 timmar per person hittills. Det var en 8-årig tjej som var helt lysande. Grabbarna fick i alla fall en Guitar Heroväska för bra kämpande. Men medan Herman spelade kom det ett ösregn så det var bara för mig att på snabba ben ta mig till Ångsågen och hämta bilen och sen hämta upp de andra för hemfärd. Genomblöt var jag och frös gjorde jag. I höjd med Sävasnäs vräkte regnet ner så mycket att man inte kunde se vägbanan. När vi kom hem upptäckte vi att vi hade lämnat sovrumsfönstret (som har myggnät) öppet på vid gavel. Regnet hade piskat in och det var en stor pöl på golvet och mina ljuslyktor som står på fönsterbrädan var fyllda med vatten.

Hoppas vädret är bättre i Luleå nu ikväll för de som besöker kalaset. Herman blev lite besviken av den tidiga hemfärden för han ville ha Nordmans autograf, men jag hade ingen lust att gå omkring 2 timmar i ösregn för att invänta det.

Skulle vilja åka in nu ikväll och se bla Cartwall men det är inget kul att gå på festival ensam. Det är sådana här kvällar som den stora ensamheten slår till. Telefonboken känns helt tom.

Får se om det blir något kalasbesök i helgen, vill så gärna se Winnerbäck på lördag. Det vore även kul att få kika inne i skeppet, det är ett vackert fartyg på utsidan i alla fall.

Några bilder från dagen finns i mitt Picasaalbum och i detta bildspel:


Andra bloggar om: , ,

Felia kunde inte de heller

Jag har försökt att få nätuppkopplingen att funka i min mobil sen jag bytte till Telia. Jag beställde inställningar, det funkade inte, jag matade in inställningarna för hand, det funkade inte. Jag gick in på teliabutiken i Birsta och fick värsta "Lilla gumman, ge mig mobilen så skall jag fixa detta plättlätt åt dig"-minen. Halade över mobilen och berättade vad jag försökt med själv men han lyssnade inte så noga utan hummade mest och tittade med samma blick på mig och sa att han skulle fixa. 3o minuters hummande senare lämnade han skamset över mobilen och sa att jag ställt in allt rätt och att han inte hade en aning om varför det inte fungerade men jag kunde ju prova att uppgradera mjukvaran i mobilen (har inte den senaste för min M600i).

Får väl prova att göra det då, förhoppningsvis är programvaran stabilare nu än den var när F på jobbet skulle uppgradera sin. Hans mobil lade av helt, var tvungen att lämnas till /// för att bli hel igen.

Jag hatar uppgraderingar eftersom man måste hålla på att backa upp adressbok och sånt.

Andra bloggar om: , , ,

Länkar till ny matblogg

Hittade Annes Mat idag och oj oj vad mycket gott hon bloggar om. Blir hungrig av att läsa den. Ni kan även läsa hennes engelska blogg Anne's Food.

Andra bloggar om: , , , ,

30 juli 2008

Vill bestämma språket själv

Varför är det så många små bloggtillbehör som inte tänker på att det finns andra språk än engelska? Skulle lägga in mina utdelade blogginläggstips här i högermenyn och det gick att ändra titeln från "Beata's shared items" till "Bea delar med sig" men sen kom det en text automatiskt under "Read more..." Varför kan inte jag få bestämma vad som skall stå där och på vilket språk, så svårt kan det väl inte vara att lösa tekniskt?

Tills Google fixat det där så skippar jag att ha tipsen i menyn.

Ja jag vet att jag valde engelska begrepp i förra inlägget men vissa saker vet jag bara inte vad jag skall kalla ex. feed på svenska.

Förresten jag plockade bort min twitter i menyn till höger för jag blev less på att de aldrig får igång sin Gtalk-klient.

Andra bloggar om:

Dela med sig

Såg att DrPeppar pushade lite för sin "share" och jag skulle gladeligen dela med mig men jag är inte bekväm med att läsa bloggar i en RSS-läsare. Jag har säkerligen sagt det för, jag vill ha hela bloggen inte bara ett utdrag. Jag vill ha färgen, formen, inläggen före och efter. Har provat Feedo/Feedly men det funkar inte för mig, jag vill läsa bloggen inte blogginläggen bara. Det är besvärligt för det kräver att de bloggar jag vill läsa pingar någon uppdateringtjänst som ex. nyligen.se (så ni svenska bloggare som inte gör det, fixa så jag inte missar er) eller att jag kommer ihåg att kika in på bloggarna då och då.

Jag skulle ändå vilja dela med mig, varför kan det inte finnas i Googlemenyn i Firefox? Det vore himla praktiskt. Ett litet klick för att dela med sig eller ett annat för att göra det med kommentar. Snälla säg att jag bara missat det. Men då och då använder jag Google Reader och då passar jag på att dela med mig så ni kan ju kika på mina blogginläggtips. Men jag länkar nog mest här i bloggen även i fortsättningen. Skall se om jag kan få in mina utdelade bloggtips här i sidomenyn så blir den lättare att hitta. Den finns även som feed.

Andra bloggar om: , , , ,

Snart regn?

Det känns kyligare ute och molnen hopar sig på himlen. I Luleå regnar det visst redan så det är nog dags att ta in tvätten som hänger ute. Och mina skor från vandringen som efter 4 tvättar, sista med såpa äntligen har slutat att stinka

Andra bloggar om: ,

Inte ensam nörd

När jag skulle uppdatera min PS3s systemprogramvara såg jag att nya versionen var 2.42. Givetvis gjorde jag Front-associationer.

Läste nu på PS3-bloggen att det inte bara är jag som är nördig. Log åt kommentarerna :-)

Andra bloggar om: ,

Media snappar upp nyheten

Idag kan man läsa i Kuriren (tack C för tipset) om hur Operax återuppstår som NetSocket i Luleå. Bloggade om det 11 juli när pressreleasen om uppköpet kom ut. Undra varför lokaltidningen inte skrivit om det förren nu? Kanske har inte det ekonomiska varit utrett förren nu. Oj vad pengar det saknades.

Andra bloggar om: , ,

Edit: 080731 fixade den felaktiga länken till Kuriren

Skulle ha filmat detta

Måste bara berätta vad jag och Emilian roade oss med idag. Jag var ute och sköljde rent deras låda med vattenslangen. Plötsligt fick jag stopp på vattnet så jag riktade munstycket bort från mig och tryckte hårt. Det spottade till och så kom vattnet utfarandes ca 2 meter från Emilian som satt i sitt koppel. Han sprang direkt dit som vattnet landat.

Jag provade och sprutade vatten en bit bort och då sprang han dit. Han ville fånga vattenstrålen. Vi höll på så där i 5-10 minuter och tillslut hade jag en dyblöt katt så vi fick sluta.

När han hade torkat i solen kom han och ville leka igen. Tokstollen. Så idag har han varit genomblöt 2 ggr av alldeles fri vilja. Han är galen.

Ett stycke blöt katt:




(klicka på bilderna för att se dem större)

Den sura minen beror mest på att jag slutade leka med honom.

Andra bloggar om: , , ,

En 7-årings tankar

Vincent börjar inse att det bara är några dagars ledighet kvar och har fått lite panik. Han har ju sagt till nästan alla sina kompisar att de skall träffas i sommar och leka. Men så har han nästan bara varit med en kompis, A. De trivs jättebra ihop och vi trivs med att ha A här och vet att Vincent är välkommen i hans hem. Men samtidigt är det ju viktigt att vårda de andra kompisrelationerna. Så nu de senaste dagarna har han försökt att träffa några andra. Hoppas bara ingen känner sig besviken för att Vincent inte ringt, de har ju inte ringt de heller å andra sidan.

Det känns dock skönt att han har fått en bästa kompis, men i hans klass finns en hel drös härliga ungar som jag hoppas han inte tappar bort bara för att han har A. I morgon skall han vara med en gammal förskolekompis. De träffas på tok för sällan tycker de båda två. Idag hade de tydligen stött på varandra på utebadet där Vincent var med A och hans mamma.

Andra bloggar om: ,

29 juli 2008

Min anknytning till Borås?

Det finns en blogg som heter ILOVEBORÅS (I<3BORÅS) som av någon anledning länkar till min blogg i sin bloggrulle (såg det när jag kollade min statistik för ett tag sedan). Jag har försökt att komma på om det är någon jag känner som har bloggen men tror inte det. Själv har jag ingen mer koppling till Borås än att jag som liten for dit för att handla eller gå på Borås Zoo och idag handlar jag från Ellos/Josefssons ibland. Som liten kunde jag inte säga Borås, då sa jag "Åberås".

Bloggen i fråga är en rätt så knasig blogg, några Göteborgare bestämmer sig för att skriva om livet i en helt annan stad, i detta fallet Borås. Jag skrattade gott åt vissa inlägg. "Jag såg Inez inne i stan i torsdags. Hon hade inte sagt att hon skulle in dit. Inte till dig heller? Nej, det är märkligt…" Småstad i ett nötskal.

Men ni som har ILOVEBORÅS får gärna upplysa mig om min koppling till Borås :-) Eller har ni bara läst snett och fått mitt Boden till Borås?

Andra bloggar om: , ,

Hommus i mängder

Var med G och såg Jiddra inte med Zohan. Jag bär inget stort fan av Adam Sandler direkt och under bältethumor är inte min grej men ibland kan det vara skönt att se något lagom hjärndött och bara koppla av.

Det var så oerhört fånigt att min hjärna gav upp och jag skrattade gott åt skämten då och då.

Filmen handlar om en israelisk kommandosoldat som är less på hatet och dödandet, han fejkar sin egen död och far till NY för att leva ut sin dröm "Make people silky smooth". Men ingen vill anställa en frisör/stylist aka Scrppy Cocco som ser ut som han kommer direkt från 80-talet och som dessutom aldrig klippt annat än hundar. Förutom den unga palistinskan Dalia (spelas av Emmanuelle Chriqui som är sjukt vacker) som anställer honom som hårsopkille. Scrappy får en dag sin chans och gör succé som hårgigolo, sexskämten haglar och det juckas mot allt. Men hans förflutna kommer ikapp honom då både israeler och palistinier känner igen honom och våldet kommer till stan i form av en elak byggherre som vill utnyttja palestiners och israelers hat mot varandra för egen vinnings skull. Kvarterne måste enas för att överleva så sensmoralen i filmen blir make love not war och akta er för kommersialism.

Jag kommer nog inte kunna se en burk med hommus det närmsta året utan att se scenter ur denna film spelas upp. Hommus går att använda till precis allt.

Det är 2 timmar med låg humor, förvänta dig inget annat men å andra sidan bjuds det på några roliga kommentarer här och där.

För att den fick mig att skratta, bla pga driften med actionfilmer där folk kan sitta upp och ner i taket eller springa på väggar hur länge som helst får den 2 påsatta pensionärstanter med lila hår i betyg.

Andra bloggar om: ,

28 juli 2008

Star Wars for Dummies


Tyvärr missade jag föreläsningen Star Wars för Dummies när vi var på Star Wars The Exhibition i Ö-vik så ni kommer inte få några långa utläggningar om hur häftigt det var osv. för jag vet inget om Star Wars.

Dagen efter att jag kommit hem från min hkl-vandring är det dags att vända bilen hemåt. På vägen hem skulle vi passera Ö-vik och med en son som älskar Lego Star Wars men aldrig sett en Star Warsfilm.

Vi berättade inget för barnen innan utan vi sa bara att vi skulle stanna i Ö-vik och äta. Så vi körde upp på Varvsberget för nu skulle jag få äta där. Sambon gick in först medan jag försökte ta mig ur bilen, mina fötter såg ut som om de tillhörde en elefant i storlek. Han kom tillbaka och sa att priserna var rätt så höga 115 kr för en lunch. Jag tyckte att det inte gjorde något, jag var värd att få äta gott och ville absolut inte ha snabbmat. Men när vi precis skulle gå in ringde min mobil. Det var våra kompisar som var på utställningen som nu var klara. De hade biljetter till Jediskolan kl 13 som vi kunde få om vi skyndade oss.

Så det var bara att sätta sig i bilen och fara ner från berget, det var då jag såg det den lilla scenen och bänkarna och insåg att jag inte hade behövt klättra den sista biten upp för Varvsberget 2 dagar innan.

Vi lyckades hitta till parkeringen på berget bakom museet och träffade kompisen som lämnade över biljetterna. Först nu fick barnen veta vad vi skulle göra.

Vägen ner för backen till museet var en plåga och jag som alltid brukar gå 30 meter före min familj var nu plötsligt 30 meter bakom.

Vi fick köa en liten stund men snart var vi inne i MÖRKRET. Alla väggar i museet var svarta, det hängde svart tyg för fönstren, enda ljuset var de spottar som riktades mot objekt samt de tv-skärmar som gav info.

Det fanns massor att titta på, masker, skepp, kläder, husmodeller mm mm. Jag var mest imponerad över de handritade skisserna för klänningar, masker och storyboards.

Det var oxå kul att se klipp ur filmen och sen hur det var gjort. Vi gick på Jedi-skolan och fick se 5 barn ur publiken slåss mot Darth Vader och kejsaren vad han nu heter. Barnen köade över en timme för att få slåss några minuter framför en greenscreen för att bli inklippta i Star Warsfilmklipp. De fotades även med 2 Stormtroopers (dock dockor). De vägrade att fotas med personen som var utklädd till Darth Vader (som förövrigt skrämde halvt slag på mig när han kom uppsmygande bakom och slog på ljussvärdet. Han var en riktigt lång person som gav ett mäktigt intryck). Även några stormtroopers gick omkring på området ibland men vi såg dem bara skymta förbi.

Så har man vägarna förbi Ö-vik och är intresserad kan man alltid stanna till, men jag vet inte om det är värt att åka ner enbart för att se utställningen om man inte är ett stort fan av Star Wars. Men se till att ha hela fötter för att gå upp och ner i trapporna de 4 våningarna kräver det. Och ät gärna innan för en vanlig burgare (förvisso 200 g) kostade 119 kr där inne utan dricka.

Jag gick och irriterade mig på att man inte ägnat mer kraft åt detaljer så som rättstavning, många skyltar var särskrivna och en del saker var direktöversatta så som "Mat och dryck är inte tillåtna i lokalen vid någon tidpunkt".

Vi åkte till Swedbank arena för att se det stora skeppet som de inte hade fått in genom dörrarna på museet men tyvärr kom vi dit strax efter 16 och då hade de stängt.

Lite bilder från utställningen finns här nedan i bildspelet men även i mitt Picasagalleri.




video

video

Andra bloggar om: , ,

Resultatet blev dubbelsidig hälseneinflammation

Jaha då var det väl dags att summera de 13 milen på högakustenleden (hkl).

Sambon skulle ner till svärmor i Timrå med barnen och pga busstrejk och urkassa tågtider blev det tillslut bestämt att jag skulle köra dem ner. För mig passsade det bra för då skulle jag kunna gå högakustenleden medan de tillbringade dagarna på landet. Jag behövde ju några mil i benen inför Fjällräven Classic och testa på hur långt jag kan gå på en dag.

Så vi for ner onsdagen 16 juli, var ut och käkade middag på Holmö brygga med hela familjen (Henriks syskon och deras barn var oxå med) på torsdagen. Jag bestämde en tid med Henriks ena syster för upphämtning och transport till starten på leden på Hornöberget. Ville kunna starta kl 10 så de skulle hämta mig en halvtimme tidigare.

Dag 1, fredag 18 juli 2008, Hornöbeget-Svartviken (34,2 km)
De kom punktligt men jag var inte klar. Skulle "bara" synca iTouchen först med en ljudbok "Aldrig Fucka Upp" (tack DN för gratisnerladdningen, och tack G för snabb konvertering av filerna åt mig) men att synca bara en grej från annan iTunes än man brukar gick visst inte utan jag var tvungen att radera allt och sen föra över rubbet igen. Irriterande och tidskrävande. Men men iväg kom vi så småningom.

Klockan han bli 10:50 innan jag stod där vid starten. Bad en tyska ta ett kort på mig (hon trodde nog att jag var intresserad av naturen runt omkring oxå (så som parkeringen med deras husbil) så den bilden fick beskäras hårt så man åtminstone kan se att det är jag på kortet. Men innan jag stod där var jag in på hotellet för där skulle jag kunna köpa startkort för leden och få min första stämpel enligt ledguiden. Och visst det fanns faciliteter för det där men ingen som jobbade där visste hur det fungerade "en dag vi kom till jobbet stod bara den där lådan där", de skickade med mig lite papper och hoppades på att de på på entré höga kusten visste mer. Låt oss säga att de visste ännu mindre för de hade inte ens fått lådan.


Orange markeringar på träd, stenar mm skulle bli min ledstjärna de 13 milen.


Min första etapp var ner till bryggan vid Sör-Lövvik enligt guiden 9,8 km men enligt vägskylten 10,6 km så vilket skall man tro på, det hade varit trevligt med GPS. Fast det är klart etappen kanske avslutades uppe vid stora vägen och inte nere vid bryggan dit skyltningen säkert var vilket betyder att man går ytterligare 800 meter när man skall upp till vägen igen. Vägen räknades som krävande men första delen av den var väldigt enkel, mycket på väg och enkel skogsstig och över en bro men närmare Sör-Lövvik så blev det lite stigar på berg och stigning på strax över 100 meter.


När jag hade gått över bron och in i skogen låg den bara där, min vandringsstav, den perfekta följeslagaren. Fick skrapa av lite mossa men sen var det en bra stav som hjälpte mig många gånger.



Uppe från Kulberget strax innan Lövvik hade man fin utsikt. Det tog mig oväntat lång tid att ta mig den dryga milen, var inte framme förren strax efter 13. En del tid gick åt att stanna för att justera ryggsäcken och få av nederdelen av byxorna. Hade tur när jag kom fram, det fanns ett litet kök i stugan med vattenkokare så jag behövde inte ta fram mitt kök för att laga lunch. Satt i solen och åt en varma koppen och några mackor. Passade på att lufta fötterna och pratade med en man från mellansverige någonstans som oxå gick leden men han gick en kort dagsetapp, blev upphämtad med bil och sen utkörd till nästa etapp morgonen där på. Han hade tänkt gå leden på tre somrar. Stugan rekommenderas för de som vill ta korta etapper eller varför inte om man kommer med kajak. Den låg jättefint nere vid vattnet.



Efter ca 45 minuters paus var det dags att traska iväg igen, jag hade ju flera timmars vandrande kvar så jag satte fart mot Fjärdbotten som eventuellt skulle bli mitt nattstopp. Kläderna hade nu reducerats ännu mer, tog av underställströjan och gick i bara BH, jag njöt av solen, det var ca 21-22 grader varmt ute. Farten bromsades betydligt när jag kom till Halsviken och Grönviksfjärden där det var klapperstenstrand och klippor att gå på. Det är bland det svåraste underlaget att gå på, stor risk för vrickade fötter.


Efter fotvrickningsövningen hittade jag en bra bäck att fylla vattenflaskorna i, gott med kallt källvatten. Jag kom till Fjärdbotten (eller i alla fall stranden mitt emot vilket reducerade sträckan med ca 1,6 km) strax efter kl 17 men det var alldeles för tidigt för att stanna(därför gick jag aldrig runt viken till bodarna, men det såg mysigt ut) så jag traskade snabbt vidare mot Hålsångs camping, som var ett stopp på etappen till Gavik, en bit bort. På en rastplats en bit bort mötte jag ett par som oxå gick leden, de hade startat en dag före mig och nu gick jag om dem. Jag var på campingen ca 1 timme senare, fortfarande för tidigt för att sova men lagom för en fika. Köpte en kopp te och en glass och satt i kvällssolen och njöt och pratade med de som jobbar där. De berättade att källan på Fjärdbotten inte gick att använda längre och hoppades att jag inte hade tagit vatten där. Min vänsterfot som jag hade haft lite känningar i när jag gick iväg (trodde jag höll på att få en hälsporre) kändes värre och jag fick tvinga ner foten i skon när jag skulle gå och jag haltade rejält. Jag fyllde min vattenflaska och lånade toan, förhörde mig om hur vägen upp till Nipstugan var, den skulle inte vara så svår. På min väg upp (skulle vara ca 5 km) gick jag förbi en liten liten värmestuga och en olåst husvagn med kamin, båda såg ut att vara använda av vandrare som överraskats av trötthet eller regn. Men jag ville komma vidare så jag traskade på. Snart var jag uppe på Jon-Nilsberget, snart framme med andra ord. På berget satt en skylt "Nipstugan 1 km" och en pil åt det håll stugan skulle ligga (på Lidenipan). Man hade fin utsikt från Jon-Nilsberget så jag stannade en stund och pustade ut.



Enligt min ledguide skulle markeringen gå fram till stugan så jag fotade lite från berget och sen fortsatte jag följa de orange strecken, men plötsligt tog de bara slut. Det började bli mörkt ute, jag stod uppe på ett berg och hade ingen aning om vart jag skulle. Irrade fram ochtilbaka, kollade på en mängd med träd, var fanns det upptrampade stigar mm. Försökte ta ut kompassriktning på den dåliga kartan i ledguiden och gick efter det men efter en stund gav jag upp, visste inte vilken av alla kullarna runt omkring mig som var den kulle stugan skulle ligga på. Hade frågat nere på campingen om det gick att tälta i Gavik där nästa etappslut var och det skulle det tyckte de. Så jag bestämde mig för att gå dit istället, rasade ner för det brantaste stället på berget, vilket inte var riktigt meningen, slog mig lite men tillslut var jag nere på plan mark igen och tog mig över en äng i vilkens kant det stod urgamla skörderedskap och en åker, då började det regna. Som tur var det bara lite duggregn som gav upp efter ca 15 minuter. Klockan var nästan 22.



Kom fram till vägen tillslut och började följa den mot Gavik, kom fram till en korsning där det pekade upp mot Lidenipan, bestämde mig för att gå upp ändå, bilvägen ca 2 km, började gå men tittade på kartan och insåg att det bara skulle vara onödigt då skulle jag ju behöva gå de kilometerna ner igen dagen efter så jag vände om igen och fortsatte mot Gavik. Kom fram strax efter kl 23 och insåg att det fanns ingenstans att slå upp mitt tält. Hungern rev i magen. En snabb titt på kartan, det fanns ett vindskydd ca 2 km bort, 1 km på väg och 1 km i skogen på nästa etapp mot Lappudden. Längst med vägen stötte jag på ett underligt torn som jag inte vet vad det var.



Gick längst ett stilla vatten och det var riktigt mysigt i skymningen, hörde fågelsång och vinden som susade i träden. Sen fortsatte jag in i skogen igen, det var nu väldigt mörkt, var tvungen att ta fram min lilla ficklampa och lysa på träden för att se var leden gick. Det var tidskrävande och jag var lite rädd att inte hitta vidskyddet. Tillslut närmade jag mig där som jag skulle svänga av till vindskyddet, det var en brant grässluttning, satte mig ner för att studera kartan och omgivningen lite extra och gav mig sen upp för sluttningen, halvvägs upptäckte jag att min stav var kvar där nere. Bara att hasa ner igen, lysa med ficklampan tills jag hittade den och sen klättra upp igen. Jag hade tur, det stod en vägskylt i skogen som pekade mot rastskyddet så jag behövde inte vara rädd att missa det.

Klockan var nästan 1 när jag äntligen kunde äta middag, en kycklinggryta av något slag, den var helt ok. Gud så hungrig jag var men också väldigt väldigt trött. Jag gjorde upp en eld i eldstaden framför vindskyddet för att hålla myggen på avstånd plus att det gav lite värme medan jag åt. Månen höll mig sällskap.



Det fanns ingen bra ställe att slå upp tältet så jag bestämde mig för att sova i vindskyddet. Lade ut mitt liggunderlag och sovsäcken delvis under sittbänken och kröp ner med de flesta kläderna på men det blev alldeles för varmt så under natten klädde jag av mig plagg efter plagg, tillslut sov jag i bara trosorna. Det var trångt i vindskyddet och jag låg inte direkt bekvämt men fram emot morgonkvisten lyckades jag somna till rejält och sov till halv 8.

Sträckor på HKL avverkade:
Hornöberget-Lövvik (krävande)
Lövvik-Fjärdbotten (normal)
Fjärdbotten-Gavik (krävande)
påbörjade Gavik-Lappudden (lätt)

Dag 2, lördagen 19 juli 2008, Svartviken-Mäjasjöns fäbodar (27 km)
På morgonen gick jag bakom vindskyddet för att kissa, gissa om jag garvade åt mig själv när jag insåg att det var ett vindskydd med sovplatser på baksidan, hade jag inte varit så trött kvällen innan hade jag nog sett det. Ja ja det gick ju att sova.



Jag åt mackor till frukost och tittade på när solen gick upp. Vid 9-tiden kom jag mig iväg. Oj vad stel vänster fotled var men jag visste ju att den skulle mjukas upp efter ca 1 timme. Tur att jag hade staven att luta mig mot. Min gånghastighet hämmades rejält av foten.

Gavik-Lappuppden skulle vara 11,5 km lätt vandring och jag hade ju redan avverkat 2 km på sträckan så det var bra uppstart på morgonen. Vägen till Lappudden var verkligen enkel att gå, tyvärr för mycket grusväg för min smak men över öppna gräslandskap var det desto bättre. På ett ställe fick jag syn på en GB-gubbeskylt. Åh glass det skulle vara gott tänkte jag och pinnade på lite extra bara för att upptäcka att det var en halvtimme kvar tills de skulle öppna :-(. Det borde vara förbjudet att ha glassgubben framme när man har stängt.

Lappudden var en besvikelse, de är privatägda numer (förut var det Friluftsfrämjandet som hade stället) vilket betyder ingen service alls till vandrare, lyckades dock tigga mig till liten påfyllning av vattenflaskan men toaletterna var låsta och överallt satt lappar om att anläggningen var i privat ägo och faciliteterna var för det betalande gästerna. Jag hade tänkt äta mig lunch där men dels var klockan bara 11 och dels fanns det ingenstans att sätta sig och laga mat. Så jag fortsatte min vandring istället.

väg mot Ullånger skulle det finnas en stuga som hette Erikskojan, den såg ut att ligga lagom långt bort. Där skulle det gå att fylla på vatten oxå, jag ville ju inte bära på allt för mycket vatten och i värmen gick det åt en hel del. För att släcka törsten emellanåt plockade jag ca 50 blåbär och tryckte i mig, gott och det funkade rätt bra. Vägen var mest mysig skogsstig och jag njöt av att bara gå. Plötsligt prasslade det till i bland träden, jag stannade och såg en älgko och en älgkalv springa över stigen 2 meter framför mig. Mäktigt.

Kring 16:30-tiden var jag framme vid kojan, som var riktigt mysig. Jag passade på att ringa till sambon och barnen, de skulle på fest på kvällen. Tog reda på var vattnet skulle finnas och gick dit, hittade bara en tom bäck uttorkad sen länge såg det ut som. Upp till stugan igen, kollade mitt vattenförråd och insåg att jag skulle behöva snåla rejält. Läste i gästböckerna som låg där och insåg att det nog var 4 år sedan det fanns vatten senast. Hade tur, någon hade lämnat en Red Bull i köksskåpet, så den svepte jag, smakade urk men släckte i alla fall törsten.


Jag vilade mina fötter en stund i stugan och åt mina mackor innan det bar av neråt igen mot Ullånger på en rätt trevlig skogsstig, skog kan lukta så underbart gott. Väl framme i Ullånger bestämde jag mig för att äta där, gick in på en restaurang och beställde en biffstek med stekt potatis. Oj så gott det var med mat, potatisen smakade dock mest olja men köttet var jättegott. Passade på att köpa lite frukt på affären oxå en mango och 2 äpplen. Sen var det dags att gå igen. Upp till Mäjasjöns fäbodar 2,5 km norr om Ullånger. Innan Mäjasjöns fäbodar kommer man till stugan på Gårdsberget (Äskjaberget i folkmun). Den var riktigt fin och väldigt inbjudande, men vattnet vid Möjasjöns fädbodar lockade. Var där strax efter kl 19 och det kändes egentligen som alldeles för tidigt för att slå upp tältet men platsen var så underbar och spelmännen som var där för spelmansstämman var trevliga att prata med. Så jag blev kvar. Några tjejer simmade runt och fångade grodyngel, de hittade även några små grodor som hade svansen kvar som de stolt kom och visade upp. Jag passade på att tvätta mina innerstrumpor som var alldeles stela av svett.



Funderade på om jag skulle sova i tältet eller en av de två öppna stugorna för vandrare. Jag pratade med en kvinna från området som berättade lite om platsen och med en Flamländare vars fru var spelman och han passade på att gå delar av hkl. Vi utbytte erfarenhet om sträckorna vi gått. En liten kille ~4 år som hette Max där med sin mamma och en kille som jag trodde var hans pappa men han sa "Nä han är inte min pappa, min pappa bor i Stockholm, han där är bara mammas kompis". De skulle oxå tälta. Vi slog upp våra tält och småpratade, "pappan" hade nyss varit och gått upp på Keb i rätt mycket snö och han tyckte definitivt jag skulle tälta, man sover så mycket bättre i tält och det hade han ju rätt i så tält fick det bli. Max tittade mycket intresserat på när jag fixade kvällste på brännaren, undersökte min spork, min vikbara kåsa mm. Det var kul att ha ett litet nyfiket barn omkring sig, saknade mina egna för en stund. Han ville hemskt gärna titta in i mitt tält oxå så det fick han ju såklart. Jag och Max studerade även vattenträdet tillsammans, man hade monterat upop dricksvattenkranen på en tall, såg himla kul ut, som om man tog vatten inne från trädet. Sen gick jag för att sova och Max skulle fiska. Låg och lyssnade på min ljudbok en stund men sen gick ögonen ihop och jag somnade kring 22. Sov som ett litet barn fram till 7 på morgonen.



Sträckor på HKL avverkade:
fortsatte Gavik-Lappudden (lätt)
Lappudden-Ullånger (krävande)
påbörjade Ullånger-Skoved (normal)

Dag 3, söndag 20 juli 2008, Mäjasjöns fäbodar - Tärnättvattnet (29,5 km)

Utvilad klev jag upp innan 8 och tog fram mina frukostgrejer, sjön låg alldeles blank och det var en fin morgon. Kvällen innan hade det kommit en familj från Luleå och slagit upp sina 2 tält en bit bort. Jag och mamman talades vid en stund på kvällen och jag berättade om hkl. Nu kom hon fram till mig och sa "Jag blev så inspirerad av det du berättade, jag skulle oxå vilja ta ledigt och gå iväg så där själv". Vi studerade kartan i leden en stund och sen sa vi adjö, de skulle fara vidare söderut. Jag lagade gröt till frukost och åt ett äpple och en macka. Åh vad gott det är med mat utomhus.

Dagens etapp skulle gå till Tärnättvattnet (vilket betydde att jag skulle avverka flera etapper Ullånger-Skoved, Skoved-Skuleberget, Skuleberget-Käl och påbörja Käl-Näske) hade jag bestämt, drygt tre mil att gå precis som dagen innan. De tidigare dagarna hade jag varit så slarvig med maten så idag bestämde jag mig för att strikt stanna en gång i timmen och dricka 1 dl vatten och äta en näve med nötter och russin.

Jag sa adjö till lilla Max och hans familj kring 9, de skulle stanna kvar och bada.

Mitt första stopp för dagen skulle bli Skoveds camping för lite förmiddagsfika. Vägen dit var väldigt lätt att gå men oj så tråkig, det var mycket asfalt och en bit gick längst med E4:an, var helt omöjligt att höra ljudboken pga av alla bilar som blåste förbi. Men ibland gick jag i skogen och då kunde jag bli aningen förvirrad, stigen delade på sig och båda vägarna var försedda med orange markeringar, vilken tar man då? Jo man kollar på färgen och ser vilken som är ditmålad mest nyligt.



Väl framme i Skoved åt jag en gudomligt god sommarrulle med rökt sik i och en rabarberpaj. Sådär ja fit for the road again. Det blev ett väldigt kort stopp i Skoved och snart var jag på benen igen de sista kilometerna in till Docksta men först ett besök i Vibyggerå gamla kyrka som av någon underlig anledning ligger söder om Docksta medan Vibyggerå ligger norr om Docksta. Man vet inte när kyrkan byggdes men den är mest troligt från 1300-talet eller 1400-talet, så den är gammal och jättefin. Jag fick själv låsa upp den stora dörren för att ta mig in, det var den där speciella lukten som finns i gamla hus. Inne i sakristian fanns det vykort att köpa och jag valde ett som talade till mig, det skulle passa min mormor. Jag tog av mig packningen och satte mig ner och skrev kortet till Mimmi. Tog min kamera och fotade lite men mest satt jag bara där och njöt av lugnet och svalkan. Men jag kunde ju inte sitta där hur länge som helst så tillslut fick jag ju gå ut i värmen igen.



Jag gick ner till Docksta och in på ICA där jag köpte mig en läsk och ett frimärke. Medan jag satt på en soffa utanför butiken och drack min dricka hörde jag en välbekant barnröst "MAMMA jag sa ju att hon skulle vara här, hon är här". Tittade upp och där stod Max, överlycklig över att jag minsann var där. Vi hälsade och de gick inför att handla. Det hade nog inte tagit dem mer än 15 minuter att köra ner. Jag tog min stav och knatade vidare mot Skuleberget. Den sträckan gick jättefort och jag gick in på informationen på Naturum och tog en broschyr över Skuleskogen och fyllde på min vattenflaska. Min tanke var att gå till parkeringen vid Käl och sätta mig där och intaga en macka eller två innan klättringen upp till Tärnättvattnet började. När jag kom fram till rastplatsen vid parkeringen satt en man och skrev vid bordet. Jag skrattade till, det var ju Flamländaren från Mäjasjöns fäbodar. Han hade precis kommit tillbaka från sin vandring , han hade tagit turen jag föreslog. Vi pratade om hur det var uppe vid Tärnättvattnet, och han tyckte definitivt jag skulle gå dit upp och inte stanna vid Kälaviken. Så fram emot eftermiddagen äntrade jag Skuleskogen och plötsligt var det folk överallt, jag som knappt sett en människa i skogarna hittills blev lite förvånad. Hörde en mängd olika språk runt omkring mig.

Och runt mina fötter skuttade det smågrodor i mängder, jag pratar 100-tals. Var tvungen att se var jag satte ner fötterna för att inte halka på ihjältrampade grodbebisar. Men söta var de.



Skuleskogen var väldigt lätt att gå i, bred fin stig eller spångat så rätt snabbt var jag vid Kälaviken. Där vid rastplatsen satt ett gäng och pustade ut efter att ha varit uppe i Slåttdalsskrevan.



Vi samtalade en stund, 2 av dem hade kommit hem från Keb bara några dagar tidigare och sa att nu var det väldigt lite snö där. De gick efter en stund och då gick även jag. En hade sagt att det var lättgånget upp till skrevan medan ett av barnen sa att det var väldigt mycket rötter och stenar. Det visade sig att barnet var den som hade rätt, jösses vilken jobbig väg det var upp. Rötter i mängder och där det inte var rötter var det stenar, så det fanns inte en plan yta att sätta ner fötterna på. Min högerfot hade nu oxå börjat värka så jag grinade illa varje gång jag trampade lite snett. Jag tänkte, gud vilken tur att det är torrt i alla fall i regnigt väder slår man ju ihjäl sig på detta underlag. Samma tanke hade jag haft på klapperstensfälten. Förbannade mig själv som sagt att jag skulle vara klar på måndag.

När det var som brantast hörde jag röster bakom mig och vände mig om, jag hade plötsligt en hel busslast med Tjecker bakom mig som tog in på mig snabbt. De hade ju pigga fötter, åkt buss ända till Kälparkeringen (såg deras buss där) och studsade nu upp för klippblocken kändes det som. Men de höll sig bakom mig, valde att inte gå om på de smala passagen. Väl uppe vid skrevan höll vi oss undan från varandras kameravinklar och de bad mig att inte gå ner i skrevan förren de hade fotat. Så jag fick stå där och vänta.



Jag visste att det i Tärnättvattnet bara fanns 4 bäddar i stugan och jag hade inte sett någon tältning tillåtetsymbol på kartan. Så jag blev lite stressad, hade ju ingen lust att behöva gå vidare för att det var fullt i stugan. Jag skyndade mig igenom skrevan men stannade givetvis för fotografering och sånt. Hörde ett tjeckiskt par precis bakom mig, de använde ordet stuga då och då så jag gissade att de oxå siktade på stugan, men vad skulle de andra 13 personerna göra? Eller skulle de bara upp och titta och sen vända ner igen?

Jag vågade inte chansa så det blev en jakt de sista kilometerna kändes det som, jag hade paret tätt bakom mig men som tur var blev de mer tagna än mig av utsikten uppe från berget så jag fick ett försprång medan de fotade längre tid än vad jag gjorde. Jag märkte allt mer att denna vandring handlade mer om att plåga mig framåt än rena naturupplevelser men ibland tog jag mig tiden att stanna till och njuta av omgivningarna oxå.



Väl framme vid stugan var 2 sängar upptagna men jag skyndade mig att slänga lite saker i en av överslafarna för att boka upp den. Puh, jag har sovplats för natten. Jag blev aningen förvånad när jag såg att det stod ett tält uppställt bakom stugan, kanske hade jag bara missat att man faktiskt fick tälta. Jag gick fram till 2 män och 2 barn som satt vid grillplatsen och frågade om det var de som hade bokat platser i stugan men nej det var 2 tjejer som inte syntes till just nu. De erbjöd mig att slå mig ner och sitta med dem så det gjorde jag medan jag fixade i ordning min middag. De måste tro att jag är världens klantigaste människa. Jag klagade på att jag inte hade så mycket färskvatten och sen lyckas jag med konststycket att hälla ut 4 dl på backen. Sen undrade jag varför mitt vatten aldrig kokade, då visade det sig att jag nästan inte hade något gaspådrag alls, hade vridit åt fel håll när jag skulle öka på gasen. Tillslut kokade vattnet och jag hällde i min Blå Bandpåse i vattnet och rörde om, satte på locket och stängde av gasen (glömde helt bort att de inte är snabbvarianten). När den inte hade gottat till sig efter 5 min läste jag på påsen, men shit den skall ju koka 10-15 min. Gah, men då kom ena mannen på att jag kunde ju ställa min kastrull ovanpå grillgallret på den öppna elden, så de la på lite mer ved och lade dit gallret. Så sparade jag lite gas. Medan jag satt där och väntade på att maten skulle bli klar var det någon som plockade hjortron, och jag sa väl högt åh hjortron gud så gott. Plötsligt försvann de två flickorna iväg och så kom de tillbaka och gav mig en näve hjortron och en näve blåbär. Gud så glad jag blev.


Det var de som tältade bakom stugan, medan vi satt där invaderades stället av Tjecker som slog upp tält på myrarna och på klipphällarna. Men de vågade inte komma och sitta vid elden med oss utan satt och åt och drack i små klungor på klipporna. Blev ännu mer osäker på tältförbudet. Inte kan väl en guide (om än Tjeckisk) dra med sig ett gäng upp för tältning när det inte är tillåtet? Och Ö-vikborna borde inte de ha koll?

Efter maten tackade jag för mig och gick och lade mig i stuga. Det var jättevarmt i stugan och jag längtade efter tältet. Klockan var kring 11 och jag låg och halvslumrade rätt länge, utanför hade Tjeckerna nu förflyttat sig till elden (efter att ha frågat Ö-vikborna om det var ok, vi skojade på morgonen efter om att de skulle tagit med sig kolen eller hällt en 20l vattenhink över elden och sagt NEJ :-) och de skrattade högljutt fram till 1-tiden. Då kom det tre personer in i stugan, någon hade bokat upp sista slafen där inne. De verkade inte förstå att jag låg där inne och sov (eller försökte i alla fall) utan de tände en massa värmeljus ute i förstugan och babblade på som sjuttan. Jag insåg tillslut att jag nog var tvungen att göra mig hörd så jag levde om lite med att dricka vatten, hosta osv... och de verkade fatta att det låg någon i sängen när de såg en arm sticka ut, en av tjejerna skrek till :-)

De släckte värmeljusen, tack gode gud för det behövde inte bli varmare och gick till sängs. Ena tjejen stoppade in öronproppar och somnade och snarkade högljutt hela natten. Funderade på att kasta en sko eller nåt på henne. Men jag lyckades tillslut somna ordentligt och sov till strax innan 7 på morgonen. Det blev en kort natt men jag var hyfsat utvilad ändå.

Sträckor på HKL avverkade:
fortsatte Ullånger-Skoved (normal)
Skoved-Skuleberget (lätt)
Skuleberget-Käl (normal)
påbörjade Käl-Näske (krävande)

Dag 4, måndagen 21 juli 2008 Tärnättvattnet-Örnsköldsvik Centrum (38,9 km)
Ö-vikborna vaknade ungefär samtidigt så vi käkade frukost ihop vid elden. För mig blev det gröt, macka, äpple, korv, korvost och mango. Flickorna fick färsk mango som tack för bären dagen innan. Tjeckerna vågade sig inte fram till elden nu heller.

Medan elden tog fart innan frukosten passade jag på att tvätta håret, jag tog med en balja från stugan. Hällde en massa vatten över huvudet och shamponerade mig noga. Sen hällde jag åter en massa vatten över mig. Jag satt på klipphällen i bara trosor och gjorde detta och skrattade gott när en tjeck sa till en annan som kanske inte var tjeck då de talade engelska med varandra "No don't look there, she is naked" vet inte om jag skall ta det som bevis på uppfostran/blyghet eller om jag är så anskrämlig naken. Det var i alla fall riktigt skönt att få tvätta sig ordentligt ren. Hade jag inte haft compeedplåster på fötterna hade jag dykt i det varma vattnet och simmat lite.

På tal om vatten så borde man ha regler för var man tvättar sig och var man tar vatten att koka på sådana ställen. Jag tvättade av mina händer i sjön efter ett toabesök, gick ner där det var lite vass närmast toan. En stund senare såg jag några tjecker gå till ungefär samma plats och fylla sina kastruller. Men de kanske inte skulle koka mat på det utan tvätta sig eller nåt. Har fått lära mig att man inte tar vatten vid vassen för matlagning då det brukar vra mygglarver och annat där.

Jag sa adjö till Ö-vikborna, de skulle bort och titta på några grottor, mitt första mål för dagen var Köpmanholmen, där skulle det finnas en affär mm. så jag knatade på. Vägen ner från Tärnettvattnet till Näske var jobbig. Som uppvägen ungefär, stenig, full av rötter och rätt brant. Båda mina fötter gjorde förbannat ont. Efter en stund kom jag till Skravelbäcken som har ett litet fall. Försökte använda "Soft Flowing Water" läget i min nya kamera med det blev inget bra, jag hade behövt stativ. Så det blev ett halvkasst foto på håll. När jag nu skulle ladda över bilderna upptäckte jag att jag visst hade råkat filma fallet oxå av misstag (skall se om jag lyckas rotera bilden så kan jag lägga upp den här sen).



Nere på Näskeparkeringen var jag tvungen att kolla på kartan över nationalparken för att se om det var tillåtet att tälta uppe vid Tärnättvattnet men ingen tältsymbol på kartan här heller.

Vägen till Köpmanholmen var väldigt lätt men ack så tråkig, asfalt asfalt och mer asfalt. Även här fick jag syn på en glasskylt och tänkte ja glass vore inte helt fel, men nej stängt. När jag kom fram till Köpmanholmen så värkte båda fötterna så jag var gråtfärdig. Inne i butiken tittade de konstigt på mig när jag stapplade fram. Kassörskan tittade mycket frågande på mig när jag sa att jag hoppades komma fram till Ö-vik senare samma kväll. Jag köpte en DrPepper och 3 persimon. Det var för tidigt att sätta sig ner och äta lunch och än så länge hade inget bra lunchställe dykt upp för den delen. Ett rastskydd lite längre fram i Hålviken såg dock lovande ut. Jag gick genom samhället ätandes mina frukter och halsade min dricka. Funderade på att svänga in vid örtagården och titta men avstod, himlen såg ut att mörkna och det fina vädret kanske inte skulle bestå. Jag var nöjd, jag hade klarat 11 mil på 72 timmar och då hade jag gjort några onödigt långa stopp på vägen oxå.

Nästa sträcka Köpmanholmen till Sandlågan skulle vara en av de längre, 12,7 km och krävande så mat skulle nog behövas. Jag var dock noga med att äta nötter och russin samt dricka vatten en gång i timmen som jag bestämt på morgonen. Solen gömde sig bakom molnen och det var inte lika brännande varmt längre. Plötsligt sa min mage ifrån , den hade inte gillat koffeinet i DrPeppern, jävlar vilken magkramp jag fick, mitt på en landsväg stod jag där och visste inte var jag skulle ta vägen, låt mig säga att en toalett har aldrig varit så högt önskad som då men det var ju bara att skutta in i skogen och tacka mig själv för att jag tagit med rejält med toapapper. När värsta illamåendet lagt sig så fortsatte jag mot Hålviken men då var jag inte ett dugg hungrig så att stanna och äta lunch var inte ett dugg lockande. Klockan var kring 12 och jag visste att jag än hade många timmar framför mig och om jag stannar så stelnar fötterna till igen och det gör jävulusiskt ont att komma igång igen.



Pratade med några som hade stuga i Hålviken och de sa att det var rejält uppför nu en bit och att jag skulle ta det lugnt. Vi sa adjö och jag gick in i skogen, det började uppför direkt mot Balesudde och efter ca 45 minuter började det dugga lite lätt men inte mycket nog för regnkläder däremot tog jag på ryggsäcken sitt skydd. Jag var ganska skyddad av den täta skogen runt omkring mig.



Skogen var ganska mysig att gå i, det fanns gott om blåbär att mumsa i sig. Men jag insåg att mitt blåbärsmumsande drog ner farten så ibland fick jag stålsätta mig och inte dyka ner i riset när jag såg stora fina bär.



Det började regna mer och jag insåg att jag inte längre kunde hålla armarna varma (gick i bara min Craftväst) så det var dags att ta på regnjackan. Stannade under en stor gran och tog på jackan. Ovanför mig började det mullra och åskan gjorde mig lite nervös där i skogen. Efter ca 30 minuter smalnade stigen av och jag hade ris upp till knäna ungefär, ris som var väldigt blött och började kyla ner benen (skorna och strumporna var redan genomblöta) så det var dags att få på regnbrallorna oxå. Hade inte kunnat köpa några nya byxor när jag köpte den nya jackan på Naturkompaniets outlet i Ö-vik på vägen ner eftersom de bara hade Marmot Precipjackorna så det fick bli mina gamla tunga och lite för snäva brallor. Insåg snart att de hämmade mig rejält, det stramade över låren och gjorde vandring uppför mycket besvärlig. Åskan kom allt närmare och stora mullermattor rullade ut över huvudet på mig, samtidigt som jag strävade uppåt mot en topp på berget. Det kändes inte helt rätt.

Snart efter att jag tagit på mig byxorna så blev plötsligt stigen jättebred och inget ris kunde nå mina ben, skulle jag ta av byxorna igen? Regnet vräkte nu ner och jag insåg att det skulle nog bara vara dumt så jag behöll dem på. Mötte två tjejer på stigen och frågade dem om hur det såg ut längre fram och de sa att det var bred stig men oxå väldigt öppet.Byxorna skulle därmed nog behövas. När jag kom fram till Sör-Balesviken så tittade jag på skylten där och såg att det pekade mot Balestjärn och Sand någonting, jag läste slarvigt men det stod enligt mig inte Sandlågan, var trött och tänkte ja stigen skall ju passera precis där man svänger av mot tjärnen så jag skall nog mot tjärnen (på min karta var det en vattensymbol som täckte för där man kan se hur korsningen skall se ut, förövrigt fanns inget vatten där). Jag klättrade uppför på hala rötter och när det väl blev platt stod jag framför en liten tjärn, fan jag hade gått omvägen upp till tjärnen ändå. Ja ja nu var jag ju här och kunde lika gärna titta på den ovanliga sjön. Samtidigt som mig var det ett gäng på 4 personer som trotsat regnet och gått dit upp, de tog skydd under ett träd och mumsade mackor. Surt vände jag om och halkade mig neråt igen, förbannade regnet och försökte undvika att slå ihjäl mig. Kom ner till skylten välbehållen och kunde nu se skylten från andra hållet och se att det stod Sandlågan. På vägen ner mötte jag ett 10-tal personer med paraplyer och regnställ, vi skrattade lite och undrade vem som var mest knäpp, jag som gick leden i regnet eller de som gett sig ut på en liten 15-minuterspromenad till en tjärn i regnet.

Snart var jag framme vid raststugan vid Bodviken, en jättefin stuga med 8 bäddar, nästan som skilda sovrum. Jag försökte få fyr i kaminen för att värma mig lite men elden ville inte ta sig så jag gav upp. Orkade inte plocka upp mitt gaskök så lunchen fick bli mackor, korvost och medwurst samt en massa nötter. Utanför öppnade sig himlen och det vräkte ner regn, kunde knappt se ner till sjön några meter bort. Men efter can 15 minuter slutade det att tokregna och jag passade på att börja klä på mig igen för att gå ut. Då kom två tyskor in genom dörren, mycket blöta, de hade gått från Ö-vik dagen innan och tänkte nu övernatta i denna stuga. De hjälpte mig på med ryggsäcken och sen gick jag iväg ut i regnet. Nu protesterade fötterna vilt, de ville inte alls gå men jag tvingade dem framåt. Dubbla käppar hade inte skadat.

Vägen ner till Sandlågan gick förvånansvärt fort och jag pustade ut lite när jag kom fram. Övervägde en kort stund att stanna där, och sova för natten och ta sista delen nästa dag men jag bet ihop för att klara de sista två etapperna under dagen.

Sandlågan till Svedje var åter igen bilväg, skittråkig att gå särskilt i det vädret som var. Jag hade nästan slut på vatten igen och försökte mig på att ringa på några dörrar i byn Bäck men ingen öppnade, jaha då blev det till att snåla för här fanns ju inga blåbär heller. När jag kom till byn Utby mötte jag två män i rengställ som rastade sina hundar. De sa att en bit upp för berget vid småtjärnana fanns en raststuga, de tyckte definitivt jag skulle stanna till där för det var brant uppför innan och halt i detta väder. Jag tackade för tipset och vek av in mot skogen. Bestämde mig för att framme vid stugan skulle jag offra lite tid på att upp gasolköket eller få fyr i kaminen och koka mig en kopp te och ringa hem till barnen. Det kunde behövas, klockan skulle ju vara kring 20 när jag var framme. Vägen var en gammal traktorväg övervuxen med halvmeterhögt gräs som var genomblött, nu var jag glad att jag hade på mig regnbrallorna även om de gjorde det besvärligt att gå uppför. Efter en stund dök det upp mogna hjortron längst min väg, lycka! Jag upptäckte oxå att det samlades regnvatten i facket man skall rulla in luvan i på jackan när jag hade slarvat med att vika igen den, så jag sörplade i mig lite vatten.

Jag såg efter en stund en liten stuga bredvid vägen gick fram till den men den var totalt igenbommad med hänglås. Fan, men en snabb kik på kartan fick mig att inse att detta var inte den stuga som skulle vara öppen. Puh. Gick vidare, nu tilltog regnet igen. Och då fick jag syn på den en bit bort vid en tjärn. Raskade på stegen och kom fram. Stugdörren stod öppen och 2 ryggsäcksöverdrag hängde utanför.

Fasiken oxå det var folk där. Jag talade om att jag bara skulle sitta ner en stund på farstutrappen (den var under tak) och göra en kopp te. Men de bjöd in mig och kokade en kopp te till mig, de höll ändå på att koka vatten till sin mat. Det var två ryska tjejer som precis startat från Ö-vik under dagen och det hade tagit dem 4 timmar upp till denna stuga. Jag tittade på deras gigantiska packningar, stora ryggsäckar och det de hade packat upp fyllde hela den lilla stugan. Jag undrade hur sjutton 8 km (det jag hade kvar) kunde ha tagit dem 4 timmar. Vägen betraktades ju som normal och sen lätt för min del. De måste gå väligt långsamt för de hade planerat att gå till Docksta och det skulle ta dem 5 dagar. Jag tackade för teet och kakan och gav mig ut i regnet igen. Kom på att jag hade massor med nötter och russin kvar som jag inte behövde så de skänkte jag till tjejerna. Nu duggade det bara lite. 8 km kvar så lång tid kan det ju inte ta. Jag gick över spångar förbi myrar med hjortron och på stigar inne i Vitsjömassivet. Det var rätt behaglig väg att gå men så plötsligt kom jag ut på asfalt. Mina fötter ville inte alls gå där, plötsligt sniglade jag mig fram. Jag nästan grät av smärtan från fötterna. Nu stod skylten framför mig, jag var framme vid sista etappen, 4,7 km skulle det vara enligt gudien mellan Svedje och Varvsberget, men det var ju bara upp till Varvsberget, på skylten stod det Örnsköldsvik centrum 5,5, fan ja hade ju inte tänkt på att det är en bit från berget ner till stan. Bara att bita ihop igen. Jag gick över bron vid Moälven där Domsjö fabriksledning varnar för att använda bron och leden fortsatte inne i ett samhälle bland villorna. Regnet föll fortfarande och det var mörkt trots gatlyktorna.



Efter en stund vek leden av in i skogen, nu var underlaget glashala stenhällar, jag fick gå ännu långsammare för att inte halka på de svagt sluttande hällarna. Plötsligt kom jag till en kraftledningsgata, jag kunde se rök från fabriker, civilisation, jag närmade mig målet i Ö-vik.



Jag kom strax där efter ut på ett elljusspår där de nyligen lagt nytt spån, jag sjönk ner i det blöta spånet och det var mycket tungt att gå. Jag mötte en galning som var ute och joggade i regnet kl 21:30. Jag kommenterade "Skönt att se att det finns fler dårar" och han skrattade och sa "man är ensam i spåret då" och joggade vidare. Jag kämpade mig fram till den lilla sjön Hörnsjön där spåret och leden delade sig, jag såg en liten scen och några bänkar en bit bort, säkert för prisutdelning. Hade jag vetat vad jag fick veta en dag senare hade jag svängt ut där och gått vägen upp den sista biten men nu visste jag inte att vägen gick där. Istället fortsatte jag leden framåt eller skall jag säga uppåt för nu blev leden bergsklättning, det gick rakt uppför och det var jättesvårt att hitta någonstans att sätta fötterna på de glashala stenblocken och ryggsäcken gjorde det svårt att hålla balansen.

På vissa extra svåra passage hade de satt upp trappor som tog en upp och plötsligt stod jag vid en jättelång trappa upp för en klippa. längst där uppe kunde jag skymta en portal. Målet, det var målet. Jag skyndade mig så gott det gick upp för trappan, fick klämma fast staven under vänsterarmen och sen hålla mig i ledstången med båda händerna, trappan var glashal, jättebrant och mina fötter löd mig knappt.

Äntligen uppe på Varvsberget, framme vid ledens slut kände jag mig rätt lycklig trots det dåliga vädret och kylan som kom krypandes.


Det lyste inne på restaurangen, skulle jag ha sådan tur att jag skulle kunna få käka gott. Men nej köket hade nyss stängt. Fasiken oxå. Ja ja nu låg Ö-vik nedanför berget, bara nedstigningen kvar.



Det stod i ledbeskrivningen att jag skulle följa vägen en bit och sen ta av mot några trappor ner mot centrum. Hittade trappvägen tillslut och insåg att det inte bara skulle vara att trippa ner för några små trappor inte. Det var kraftigt lutande stenhäll, såphala varvat med mycket branta lika hala trappor. Jag var rätt säker på att nu ramlar jag och slår ihjäl mig innan jag väl är nere. Men på något sätt lyckades jag stappla mig ner. Kom till järnvägen, fick få under spåret vid hoppbacken och sen ner mot Statoil. Där slutade plötsligt ledmarkeringarna, hittade inte ett orange streck till fast de skulle leda ända in till torget. Skit samma till torget hittar jag ju ändå. Klockan var kring 22:30 och min mage skrek efter mat. Det fick bli MAX, jag som inte ens gillar MAXs hamburgare. Ett Carlifornia Burger Meal och en glass med hjortronsylt sänktes snabbt medan jag nyttjade MAXs nät för att koppla upp mig via iTouchen. Kollade mailen och chattade lite med Ida. Det hade tagit mig 2,5 timmar att ta mig från stugan med ryskorna till MAX, så deras 4 timmar med jättepackning kanske inte var så konstig trots allt.

Fötterna bultade, och jag stank svett å det grövsta, folk stirrade på den halta och blöta vandraren som försökte förflytta sig mot kassan för att fråga var närmsta hotell låg. Bakom busstationen var svaret, där ligger hotell Focus. Jag stapplade mig ut från MAX, över stora vägen, genade över rondellen och kom fram till busstorget, där tog vinden tag i mig och jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Plötsligt var all värme borta ur kroppen, jag huttrade och var så trött att jag hade kunnat lägga mig på marken och sova tror jag. Tog mig upp för den lilla backen till hotellet, gick runt hörnet för att kl 23:10 mötas av en stängd dörr. De låste ytterdörren kl 23. Jag höll på att börja gråta av utmattning, sånt händer inte. Var fasiken skall jag sova nu då?

Jag fick syn på en tidtabell för flygbussen och såg att bussen även skulle stanna vid ett First Hotel Statt, men var ligger det? En bil kom åkande, klev ut mitt i gatan och viftade lite, försökte få dem att stanna så jag kunde fråga men de bara tutade åt mig och drog förbi. Det var nu ännu kallare, regnet vräkte ner igen och jag kände mig väldigt ensam. Från mitt besök i Ö-vik tidigare i veckan när jag köpte ledguiden mindes jag en stadskarta uppe vid ett torg. Jag gick dit, hittade hotell Statt i registret men på kartan kunde jag för mitt liv inte hitta var det låg. Panik, skall jag gå till en park och slå upp mitt tält för att få sova? Men då kom det ett gäng tjejer med ölflaskor i handen. Jag gick fram till dem och frågade var hotell Statt låg, de var så vänliga och pekade ut att det låg så gott som runt hörnet, jag skulle inte kunna missa det.

Jag gick till anvisat ställe och visst där låg ett hotell, jag hade passerat det med några meter en stund tidigare men deras skylt var nedsläckt så jag hade inte sett det. Checkade in kl 23:45 (760 kr kostade kalaset men det var det värt) och var på mitt rum några minuter senare. Höll på att somna i hallen men var ju tvungen att ta av mig alla kläder och duscha. Mina fötter skrek när jag tog av skorna och jag fick nästan krypa in i duschen, fötterna var skrynkligare än russin och svullna, stortårna var dubbel storlek med blåsor under naglarna.



Satte mig på golvet i duschen och där blev jag sittande 20 minuter, fick tvinga mig själv till att inte somna. Lyckades stappla mig ur duschen och lägga mig på sängen men fötterna värkte, ryggen värkte så jag kunde inte somna. Lyckades hitta 2 dynor på en stol som gick att lägga i sängen så benen kom upp en bit vilket dämpade fötterna. Precis när jag höll på att somna såg jag att rullgardinen inte var helt nere, solen skulle garanterat komma in där kring 4 på morgonen. Jag stapplade mig upp, drog ner gardinen och då blev det kolsvart. Såg inte ett skit i rummet, lyckades gå in i en massa saker innan jag slutligen kraschade rakt in i sängen och stupade framåt. Undra om jag kan sova så här, det känns skönt för ryggen i alla fall :-)

Tillslut somnade jag av utmattningen och kunde ignorera all värk. Vaknade tidigt och gick (eller vad man nu skall kalla det) till badrummet där låg mina stinkande kläder i en hög. Första tanken var att stoppa dem i en platspåse och slänga dem. Men jag hade i alla fall haft sinnesnärvaro att dagen innan tvätta ur mina strumpor men tyvärr glömde jag skorna. Stoppade allt i en påse och sen ner i ryggan. Gick och käkade en gigantisk frukost men var på väg att mörda en drös ungar som sprang vind för våg i restaurangen medan deras föräldrar lungt läste DN och sörplade kaffe.

Sen blev det dags förs sista eldprovet, gå till busstationen. Varenda steg var en plåga men tillslut kom jag fram, tog reda på vilken buss jag skulle åka med. På bussen läste jag lite men mest sov jag. Busschaffören var snäll och stannade där jag skulle av och Henriks mammas man hämtade upp mig. Äventyret var över.

Epilog: Glöm aldrig ett par gympadojor som gått i blöt träskmark i en plastpåse 6 dagar (påsen var inte stängd men det var tillräckligt tätt för att skorna inte skulle torka). De är nu tvättade i maskin 3 ggr och stinker fortfarande apa, luktar kattpiss ungefär. Får köra dem en gång till med ättika i vattnet och hoppas på att det hjälper.

Jag har hälseneinflammation på båda fötterna, Voltarengel flera gånger om dagen och Eox morgon och kväll har gjort att värsta svullnaden lagt sig och jag kan för första gången idag gå normalt. Men det är fortfarande inflammerat och min Fjällräven Classic är hotad, men å andra sidan kunde jag gå 13 mil med inflammation skall jag väl klara 11 tänker jag ibland. Men jag vill ju inte riskera kronisk hälseneinflammation. Så nu sitter jag här på trappan ute och njuter av solen och längtar efter en långpromenad men vågar inte gå.

Högakustenleden är en trevlig vandringsled, kunde varit lite mindre landsväg och skippa gärna E4:an totalt . Men jag tror den gör sig bättre i ett makligare tempo, så man har tid att knalla iväg på alla små bispår som finns beskrivna. Jag får ta dem en annan gång.

Här är samtliga bilder i ett bildspel med bildtexter, alla finns inte med ovan. De finns i mitt Picasaalbum. Det går att se bildspelet större.



Andra bloggar om: , , ,