31 juli 2016

Dag 213 - Dag 13 San Esteban de Leces - Villaviciosa 35,96 km, 07:19:23

Låg och skrev färdigt gårdagen till lite för sent men skönt att vara ikapp. Vaknade kl 4 på natten. Klarvaken. Gick på toa och låg sen och vred och vände på mig. När jag väl somnat runt 5-tiden så började folk gå upp. En del var ninjas andra var elefanter.

Min klocka ringde kl 6 men jag hörde hur det fortfarande vräkte ner ute efter att åska och regn hade kommit in igår. Så jag låg kvar en stund men bestämde mig sen för att jag kan ju äta frukost nu när jag är vaken och det regnar. Så upp och tvätta av mig och på med kläder. Sen micrade jag tevatten och gjorde mig en kopp earl grey som jag släpar med mig. Tog en flap jack till. Det enda jag hade i matväg förutom knäckebröd. Varför har de inte mjukost på tub i detta land? Alla andra lever på smörgåsar så jag är lite avundsjuk. Förvisso kunde jag ju köpt lite ost och tagit med mig från stan nere vid bergets fot. Men tänkte inte på frukost då. Idag var min plan att kolla upp om det fanns ett kylskåp på härberget och sen gå ut och handla så jag kan få frukost i morgon. En del härbergen serverar frukost för €2,50-3,50 men det brukar betyda kaffe, croissant, rostbröd och marmelad och ibland juice. Känns rätt dyrt för mig som oftast bara kan ta marmeladen till egna hårdbröd och dricka juice om det finns.

Kinesen drack buljong till frukost och några andra såsom Alex från Nya Zeeland hade sparat smörgås från igår. Kaffemaskinen måste väckt upp hela huset när han gjorde kaffe.

De första hade lämnat huset 05:30 och några gick precis före 6.

Jag och Alex blev klara samtidigt och regnet hade slutat så vi gav oss av tillsammans. En trevlig kille som gärna berättade om hemlandet vilket var kul eftersom jag skulle vilja åka dit. Vi skrattade lite åt att vi var ungefär lika trasiga i våra kroppar. Han hade opererat än det ena än det andra och hade ett smalben som jävlades. Han gick med stavar men hade inga piggar ute som lät en massa, så skönt.  Ganska snart slapp vi asfalten och hamnade på en stenbelagd stig neråt. Alex halkade och slog i höften. Såg inte skönt ut alls men han tyckte att som rugbyspelare och boxare var han vän vid smällar. Nu började det regna. Passerade snart lilla La Vega.

Vi fortsatte och kom ut på en underbar grässtig som ledde oss rakt ner mot stranden. På något sätt missade vi en liten sväng innan stranden för man skulle visst inte gå där. Vi var osäkra om det börjat regna mer eller om vi blev nerblötta av havet dessutom. 

Tyckte det var lite väl lite fotspår så jag kollade GPS-loggen och vi såg att det gick en stig uppåt lite längre fram som vi skulle kunna ansluta till leden från. Skön strandpromenad men jobbig backe upp i vilken vi mötte en surfare med bräda - i detta väder. Vi behövde klämma oss igenom en smal springa i staketet för att komma vidare, på andra sidan var det blöt lera som sluttade uppåt. Tappade fotfästet och var millimeter från att greppa i taggtrådsstängsel. Puh.

Vi kom förbi surfarens bil och tält, önskar jag tagit en bild för han hade ett tält som poppade upp från en släpkärra och var typ 2 våningar. Helskumt.

Tillslut kom vi ut på leden som fortfarande var en fantastisk grässtig nu över ängar högt över stranden. Vi gick förbi schweiziska tjejerna som gått upp vid 5. Vi frågade hur det var och de nästan fnittrade tillbaka att allt var super, hur de precis sagt hur bra allt var. De hade nog on caminohigh de där två där i blåsten från havet.

Vi knatade på och kom snart ut i Berbes 2,8 km från starten. Bestod typ av en strand och en bar men allt var öde. Efter  1,3 km  på väg där fötterna undrade vad som hände så var vi tillbaka på en skön stig över gräsängar. På under 2 timmar hade vi gått de 11,7 km till La Isla med lite extra först för strandpromenaden pga min GPS-logg som pekade oss dit (och vi som kollat loggen vara för att pilarna pekade åt 2 håll och så går vi lika fel som de som skapade loggen) och sen att vi gick lite fel i La Isla och irrade runt. Nere vid stranden hade Alex velat ha kaffe på ett fik men det var inte öppet. Jag kunde gott och väl kunna tänka mig att värma mig med te. Han hade ont i benet och ville vila det lite. När vi var på väg ut ur La Isla så hittade vi ett hotell med kafeteria där vi var snälla och lämnade våra ryggsäckar utanför eftersom vi insåg att vi klev rakt in i hotellgästernas frukost.

Åh så gott det var med te och att få nyttja toan. Skönt att sitta inne en stund och kanske inte torka upp men väl bli lite varmare.

Alex bad dem fylla flaskan och jag började gå, han skulle komma ikapp mig. Jag svängde runt hörnet på hotellet och såg en liten pil peka snett tillbaka. Fattade nada så jag gick lite till in under ett träd. Alex kom i full fart åt samma håll. Jag hade hunnit läsa i boken och insett att vi kommit innefrån byn och därmed missat en vänstersväng så vi fick backa lite på den stora vägen. Vi hittade avtagsvägen väl gömd bakom en bil. I boken stod det att det skulle vara övervuxet så när stigen blev en vildvuxen äng försökte vi hitta stigen och irrade lite. Båda tyckte att tillräckligt många borde gå här så man kunde se nedtrampat gräs. Jag slet upp mobilen och med den noggrannhet som är tyckte den vi var rätt men jag sa låt oss gå neråt en bit därifrån vi kom och titta igen. Vi skrattade när vi såg att vi följt blint den breda stigen när den svängde ut på fältet men caminon gick på en smal smal stig rakt fram men där var det verkligen övervuxet. Träd och björnbärsbuskar hängde ner så Alex slog sig fram med staven.  Vi båda brände oss på brännässlor. Sådana finns inte på Nya Zeeland så han hade först inte fattat vad som gjort så ont för några dagar sedan. De verkar inte ha något farligt på den ön och ett fantastiskt hälsovårdssystem. De behöver invandring just nu för att klara sig, man kanske skulle flytta till andra sidan jorden?

Vi upptäckte plötsligt att de 3,5 km till Colunga hade gått galet snabbt. Fattade inte att vi var där redan. Vi hade gått och pratat om hur jobbigt det skulle vara för oss om vi hela tiden bara fick hålla 3 km/h-fart (många andras medel men då är förvisso stopp inräknade men vi gör ca 4,5-5 med stopp inräknade oftast). Vi skulle båda bli galna. Vi pratade också om att norra leden verkar folk göra snarare för att det är coolt att ha gjort något svårare än Camino Francés. Jag som gått CF kan inte påstå att denna är svårare direkt men låt dem tro det då om det är så viktigt att ha gjort den "svåraste" av lederna. Det är betydligt mer fokus på egoism och prestation här tycker jag. Jag som bara går som det känns bra bräcker ofta de unga skrävlarna i både distans och tid varje gång när de frågar. Då brukar de bli tysta. Jag saknar lugnet och stillheten på de flesta härbergen på CF. Saknar mässorna. Jag saknar de speciella pilgrimsmässorna mest.  Nu hörde jag av Alex att jag verkligen missade något när jag inte valde att bo i Güemes, prästen som var värd där var tydligen fantastisk på att ge en upplevelse. Dessutom missade jag en fin mässa i klostret i Cóbreces. Detta pga att jag ju missade att betala och därmed missade inbjudan. Så lite har jag ju mig själv att skylla oxå.

Här skulle Alex handla och eftersom det var söndag gick vi förbi några stängda mataffärer, han behövde mat eftersom han skulle till Sebrayo där det inte finns något alls. Till och med vattnet är dåligt just nu. Alex fick syn på en öppen "artesano"-butik med lokala delikatesser. Dyrt men mat. Vi sa adjö och önskade varandra buen camino eftersom vi nog inte skulle ses mer. Han skulle mest troligt välja Camino Primitivo medan jag fortsätter på Norte.

Jag strosade genom stan. Tog ut pengar i en bankomat och hittade en öppen livsmedelsbutik och köpte en platt persika. Hade tänkt sätta mig på ett café och vila lite men hade tydligen passerat alla redan. Klockan var bara ca 10:50 så inte riktigt läge för lunch heller. Hade gått ca 17-18 km och jag behöver ju egentligen vila vid 20 för att kroppen skall kännas bra. I regnet funkar det dåligt att sätta sig på en bänk/mur oxå. Passerade en vacker grind som jag fotade och en kossa som stod och tryckte under ett träd. Tittade på alla knäppa människor som gick förbi i regnet. Lite dåligt val att gå vidare utan att vila tyckte fötterna sen när det blev väg som gick uppför uppför och mer uppför. Gick uppför i först 1,5 km och 500 meter nerför för att sedan klättra uppför i 2 km utan något större nedför efteråt. Inga stränder här inte. På den andra uppförssträckan lyckades jag öka min fart och gick om 12 pers. Flög fram fast fötterna tyckte det var lite jobbigt. I Priesca svängde jag av ner i skogen nästan hela vägen till Sebrayo 2,8 km bort. Lerigt och halkigt. Fick gå försiktigt. På en gammal bro stod en man och fiskade, jag stannade och pratade med honom lite. Han frågade varför jag inte hade regnkläder på mig i busvädret. Själv var han klädd i helt regnställ med hatt och gummistövlar. Han önskade mig en god tur och lät mig ta en bild innan jag gick vidare. Hade en sådan där konstig upplevelse på denna sträcka. Jag var lite trött på regnet och så upp i himlen 15 minuter kan du väl upphöra, 15 minuter sen är det ok att vräka ner om du vill men låt mig torka upp lite först. Några minuter senare upphörde duggandet helt och jag träffades bara av droppar från träden. 14 minuter senare började det regna igen.

Lite mer asfalt innan det blev en stenig stig i skogen nästan hela 2,9 km till Torón. Säkert har det även här varit lerigt så istället har man lagt ut krossad sten. Den är lite för stor för att vara helt bekväm att gå på. Men det gick bra även nedför. Från Torón borde det inte vara 3 km till Villaviciosa men man har en stor motorväg som går förbi och leden väljer att korsa den 2 gånger innan man är framme. Ville till ett härberge 2 km utanför staden. Fått bra recensioner men de har bara 12 platser så jag ville ringa och boka. Tänkte stanna och äta i stan och köpa lite mat. Hittade ingenstans bra att stanna så en mur på en kyrka fick det bli, det var under tak. Ringde men det kopplades inte fram. Fick bara att abonnenten inte kunde nås för tillfället och tack för att jag ringde. Så irriterande. Nu vågade jag inte gå dig. Tog fam Google maps som fick guida mig till närmaste Albergue Turistica i stan. Det var bara några gator bort. €15 ville de ha. Fick en säng i sovsal, rent och fräscht. En spanjor som skall börja sin camino i morgon checkade in samtidigt och fick samma rum så vi snackade lite. En tyska fanns redan på rummet. Trevlig. Jag fixade mina IG-bilder innan jag hoppade in i duschen. Så skönt efter allt kallt regn. Kunde inte tvätta idag heller. Inte en chans att det torkar. Sköljde dock ur sand och lera ur alla strumpor. Mina gore-texstrumpor verkar ha trampats sönder nu :-(

Sen gick jag ner på stan för att köpa frukost då det fanns kylskåp och äta någonstans. Men inga butiker var öppna en söndag eftermiddag. Hittade ett öppet konditori och gick in och frågade om de hade något bakat utan mjöl och blev visad 6 kakor.  Så mycket bättre än när man frågar efter glutenfritt och får svaret nej. Köpte efterrätt 1 stor mandelkaka och en nötkaka. Frukosten i morgon får bli 2 Semper treats energibar.

Efter typ 10 varv på stan bland restauranger som öppnar köket om 2 timmar (kl 20) så hamnade jag tillslut på en bar där ett annat gäng pilgrimer satt och bälgade i sig alkohol och var högljudda. Detta är verkligen ingen spirituell camino. Party och festande verkar folk hålla på med snarare. Medan jag väntade på att få beställa, servitrisen hade fullt upp med att röka så ringde jag det enda härberget i Gijón och bokade. Brukar sällan göra så men i morgon hade jag först bara tänkt att gå 21,3 km men så insåg jag att då skulle jag vara klar kring 10-11 i en pytteby där det bara finns ett härberge och inget mer så jag väljer att gå in till Gijón. Härberget är nytt så många vet inte om det och vill därmed stanna i byhålan jag först hade tänkt mig. Nu blir det istället 30 eller något sådant.

(Nu klipper jag in engelsk text från Instagram så får jag översätta när jag kommer hem).

I asked for salad instead of chips with the entrecôte. She ask if tomatoes, salad and onion is fine. Then another waitress comes out and ask if I want grilles tomatoes. And say the salad will be on the side. I said I want salad instead of chips. But if it is grilled tomatoes with the steak its ok.  I get a steak with 2 thin slices of grilled tomatoes on one plate and a large TUNA salad on another. I said that I just wanted a small salad instead of chips and no tuna. She say I can remove the tuna and goes in. I had my food. The steak was ok but it was no entrecôte as the menu said.
Then I asked for the bill and waited 30 minutes. I was thinking of just leaving but went in to the bar and pay. They had been out 2 to smoke since I asked for the bill.
They wanted €15 for the steak and €3 for the salad. I said that I hadn't order any salad just salad instead of chips and they had said ok. Then she said but you got the tomatoes instead of chips. So today I have been a grumpy customer. No tip.

Idag kunde jag hunnit på mässan om jag inte varit så förbaskat hungrig. Men behövde verkligen mat. Kan ha varit en musikmässa för jag såg massor med folk med instrument komma från det hållet efter maten.  En stor grupp människor i likadana jackor och tröjor, oftast folk från samma kommun som går tillsammans hemifrån. Blandat unga och gamla. Dessa var från någonstans i Cantabria.

Jag till härberget och fixade en kopp te och satte mig i sängen med mina kakor. Skrev detta. Så nu är klockan 21:57 och dags att sova. Alla utom en är inne på rummet. Hoppas hon är tyst när hon kommer. Det var inte snubben som kom in nyss. Han klampar omkring i skor och prasslar med plastpåsar.

30 juli 2016

Dag 212 - Dag 12 Poo - San Esteban de Leces 34,76 km 08:03:10

Vaknadade före väckaren igen men istället för att somna om så gick jag på toa. Sovit lite så och så på natten. Magen krampande mest troligt beroende på feta korvar och att jag fick i mig blåmögelostsåsen. Men inget att göra något åt nu mer än springa på toa.

Unnande mig att krypa ner i sängen en stund till och sen så gick jag upp och åt frukost. Brödet var oätbart men en kopp te och avokado och ost gick bra att äta.

Klockan var 06:52 när jag lämnade härberget. Kände några regndroppar så ryggsäcken packades in i regnskyddet.

Även idag har de lokala valt att peka en till GR9 istället för ut på en vältrafikerad väg så jag hade härlig grusväg mestadelen av de 2,5 km (som nog var 1 km mer) till Celorio med fina vyer. Vid San Martínstranden vid en stor klippa var redan surfare ute och festade vågorna.

Inne i Celorio kom jag ner på stranden som var öde men med ett 100-tal badande fåglar och gick en liten omväg för att njuta av kusten lite till. Sen blev det upp på asfalt mot Barro och campingen där. Många hade tagit morgondopp och kom blöta i håret från stranden. På en liten kulle ovanför trottoaren stod en höst helt stilla. Trodde först det var en staty. Jag kunde nu se kyrkan Nuestra Señora de los Dolores där hon ligger på kanten av stranden som var väldigt torrlagd en bra bit ut. En gammal båt låg i vattnet och var helt övertäckt med mossa och alger.

Gick förbi ett litet altarkapell och tittade in. En äldre dam gick förbi mig precis då och gjorde korstecken. Hon tittade surt på mig. Kanske för att jag inte gjorde det samma. Jag är inte katolik så det är ju inte något som jag gör så fort jag ser en religiös symbol.

Nu svängde leden upp på en skön stig i skogen en stund och sen ut på en grusväg som tyvärr blev asfalt en stund. Det märks att sandalerna är slitna nu asfalten tar hårt på fötterna. Får se om jag byter skor i morgon.

Sen blev jag glad när jag trodde jag skulle behöva gå på asfalt ändå ner till det övergivna klostret Monasterio de San Antolín men det var istället en grusväg som dessutom gick neråt. Trodde först att det var havet jag hörde rulla men insåg när jag kom ner att det var en motorvägsbro jag hört. Så man kan lura sig själv. Kände mig långsam idag och hade bestämt mig för att stanna vid klostret och titta runt. Gillar ju övergivna byggnader. Men jag blev besviken när jag kom ner man har spärrat av hela området med staket för säkerhets skull. Åh så trist. Fotade lite och fortsatte mot stranden. Gick förbi några pilgrimer och pratade med en av dem han är från centrala Kina. Han hade startat i Celorio och undrade hur jag som börjat samma tid bakom honom nu kunde vara här. Jag gick med honom en liten stund men mitt högerbenet protesterade av ändrat tempo så jag sa buen camino och ökade. De två små byarna Naves och Villahormes var trista, relativt nya hus och inget att se. Kom på att jag hade 2 små bananer i ryggan och lyckades fiska fram dem. Drog även på gore-texstrumporna nu när det börjat mer än dugga.

I Naves var det marknad som höll på att sättas upp så jag köpte en platt persika.

Det samma med Piñeres de Pría som förvisso hade en cementkyrka från 1902 insvept i dimma som jag fotade. Nu hade jag avverkat 14,2 km sen jag var i Celorio. Tyckte att det kändes långt men jag hade liksom glömt bort att jag gått till Celorio först när jag kollade på GPS-klockan.

På väg till Cuerres hade någon målat soptunnor och stenar i en massa olika färger och skrivit hälsningar på olika språk. Det livade upp allt det grå. Haft duggregn till och från i flera timmar nu.

Nu beskrev boken att jag skulle gå 4,5 km på asfaltsväg men de verkar ha dragit om leden. Fick gå på en härlig grusväg med fina omgivningar istället. Men först satte jag mig på ett lågt broräcke och drack vatten. Glömt att dricka idag. 21 nästan 22 km borde ha fått mig törstig. Åt upp min frukt också. Regnet upphörde också, mycket skönt att slippa mer asfalt och slippa regn. Blev på mycket bättre humör. Började fantisera om vilken mat jag vill ha när jag kommer hem. Gräddstuvade biffar med mandelpotatis, kokta morötter, inlagd rödlök och pressgurka. Gud så gott.

Ibland försöker jag sjunga när jag går men kommer bara på en rad eller två. Helskumt för hemma kan jag mer på samma sånger. Nu blev det 2 km asfalt med ett 5-minutersstopp på en stenmur i slutet ner mot Ribadisella en liten fiskestad med mycket turism så jag bestämde mig för lunch där men sova någon annanstans mest troligt San Esteban de Leces 5,3 km längre bort.

Det var circus i Ribadesella så först ett stort cirkustält och sen massor med affischer av riktig kitchstyle genom halva stan. Synd att jag missat alla dessa fantastiska artister. Inne i stan var det oxå cirkus. Såmycket folk och alla verkar ha sökt skydd under ett bar/restauranttak under regnet. Fullt på många serveringar. Klockan var 12:40 och inget ställe hade börjat servera lunchmeny ännu. Jag valde ut ett ställe som såg ut att inte bara servera pommes och såg ett ledigt bord. Men när jag banade mig fram med ryggsäcken kom en äldre man och ett barn och snodde bordet. I övrigt var stället fullt. Suck. Jag tänkte inte på att kolla tripadvisor var det fanns fler restauranger utan tog trött den på andra sidan torget. Dyr. Men jag orkade inte leta. Mina fötter klarar långa distanser men behöver få vila mellan ca 20 och 25 km. Särskilt när det är asfalt. Stolarna var rangliga klappstolar så lägga upp fötterna på stolen mitt emot var inte att tänka på. Annars är det bästa vilosättet. Det var fortfarande 15 minuter kvar till kl 1 så meny orkade jag inte vänta på. Så det fick bli 2 tapas för €13.70 med dricka. Tog en chorizo i cider samma som igår kväll. De var ju goda och är inte med gluten. Sen trodde jag mig ta samma sorts potatis som igår men valde bara tomatsås för att slippa mögelostsåsen och en cola. Blev grymt besviken när det som kom in bara var fyrkantiga friterade potatisbitar istället för pommesformade. Men tomatsåsen som först såg ut som varm ketchup var lite godare. Men jag åt korvarna ca 8-10 tunna skivor och kanske 10 potatiskuber så det blev ett väldigt dyrt mål mat. De fick ingen dricks. Sur när maten är friterad fast det inte står på menyn.

Gick vidare, nu var det helt galet fuktigt i luften. Att hitta ut ur stan var inte helt lätt men jag valde att följa kustkanten vilket nog adderade en km på dagens tur men var trevligt. Gick deras långa strandpromenaden istället för mitt inne bland bostadshus förstår inte hur de drar leden ibland alltså. Träffade på kinesen som varit och handlat. Han skulle till samma ställe.

Svängde sen in bland husen i slutet på stranden och hade då instängslade områden på båda sidor. Det känns så trist att gå genom sådana områden. Som om de tror att alla som passar skall bryta sig in eller något sådant. Sen genom en rondell i slutet av staden och därifrån var det nästan 3 km klättring upp till härberget men ganska snäll sådan. Behövde inte räkna steg eller annat för att distrahera mig själv mer än en gång. Benen kändes mycket piggare efter vilan. Fotade lite blommor och mossa på en mur. När jag kom upp till korsningen där caminon går åt ett håll och härberget ligger några 100 meter från leden stod en kille och var alldeles villrådig. Gå av caminon eller chansa att det finns plats i det ställe 12 km bort. Han velade och velade. Jag sa att recensionerna på nätet på detta ställe var bra. En värd som alla verkar gilla. Men han bestämde sig för att gå vidare och chansa. Han skulle komma dit ganska sent klockan var nu snart 15. Jag fortsatte upp för backen och kom fram till härberget som öppnar först kl 16. Suck. Nå ja utanför under några träd vid ett bord satt två tjejer från Schweiz och spelade kort. De hade bara gått 15 km idag och suttit här en timme redan. Det var skönt att det inte regnade. Kinesen kom och strax där efter 2 amerikaner och en spanjorska. Vi trängde ihop oss på bänkarna och kinesen lånade min guidebok. 15:45 kom en barsk tant och sa att nu var vi välkomna in. Jag lyckades på något sätt hamna först i kön och många av oss slog sig ner vid det stora köksbordet. Hon skrev in mig och tog sedan nästa. Eftersom hon börjat med nästa antog jag att vi var klara och reste på mig för att ge rum åt någon annan som stod upp. Tanten så något väldigt snabbt och jag bad henne översätta men amerikanskan som kunde spanska sa att hon sagt, ta en säng över eller under i första rummet.

Jag gick till första dörren och fick inte upp den. Antog då att det var nästa dörr som bar första rummet. Valde ut en nedersäng men han bara ställa ryggsäcken på golvet innan barska tanten kom farandes och skällde på mig. Nej nej andra rummet varför hade jag så väldigt bråttom, vi var ju inte ens klara jag hade inte signerat min inskrivning. Ville nästan skrika tillbaka men för i helvete ta inte nästa person om du inte ansåg att vi var klara och se till att dörrarna går att öppna eller sätt nummer på dem då. Och säg inte åt mig att välja en säng om du anser att jag skulle varit kvar i köket. Men jag var tyst, log lite när hon inte först fick upp dörren till rätt rum. Hon pekade barskt på första överslafen, där skall du ligga.

Amerikanskan kom snart in och vågade inte riktigt välja en säng men insåg när hennes man kom att de var fria att välja. Jag har ju helst nedersäng eftersom jag ogillar att sova högt upp utan sidopinne på sängen. Rör på mig rätt mycket på natten och kommer ramla ner en dag. Men men eluttag precis vid sängen passade mig bra.

Snackade lite med amerikanerna om leden mm innan jag hoppade i duschen. Den ena schweiziska tjejen rekommenderade varmt de varma duscharna. Och de var bra. Tvättade håret vilket var väldigt skönt. Fick tag på lite kvarlämnat schampo på härberget igår.

Efter duschen lade jag mig på sängen och fixade bilder och blev tokhungrig. Hade beställt hit en tonfisksallad (det enda på menyn som inte var antingen bröd- eller pommesbaserat) men den skulle komma först kl 20-20:30. Åt en energibar och resten av mina torkade frukter. Kinesen frågade lite desperat när maten skulle beställas, finns det inget med ris? Jag förstår honom.

Det blev lite allmän samling i vårt rum med mycket skratt och prat om olika härbergen och värdar, jobbiga passager och om man skall välja Primitivo i morgon eller fortsätta på norra leden. Jag älskade ju Primitivo så jag talar varmt för den. De schweiziska tjejerna vill gå norra men deras guidebok är för Primitivo har de insett. Kinesen hade ingen koll på att det fanns flera val och en helt tokig Nyzeeländare som backpackat sig runt halva jorden och hamnat på caminon av en slump med trasiga skor och 14 kg (hela sitt liv i en packning) på ryggen vill de berg. 2 amerikaner till har gått ända från Paris men velade fortfarande. Spanjorska säger typ inget. Sitter mest med snorkig mun men yttrade sig när vi diskuterade om man verkligen behöver 2 stämplar per dag de sista 10 milen med för 3 år sedan när jag gick senast så var det bara viktigt om man bara gick sista 10. Har man gått många vägen är det inte så noga. Nu hade jag nyligen läst på caminoforumet att de blivit striktare och nekat folk compostela för att de haft för få stämplar sista delen. Så varför chansa? Måste bara lista ur var jag kommer få mina sista 10 mil. Insåg att idag har jag gått mer än halva om jag håller mig till norra leden.

Jag gillar norra ledens vyer när de är fina men saknar "camino spirit" alls stängda kyrkor, öl i läskmaskinen på härberget idag, stressen bland många pilgrimer jag möter, rädslan över att inte få en säng, opersonliga värdar (han som alla lovordat här verkar ju bytts ut mot barska tanten), inga små lyckoamuletter med helgon som trycks i ens händer, inga spontana stopp på gatan med en kram eller handskakning med tillönskan om en god tur eller om att bära med en bön. Den här leden verkar folk välja för "det sportiga", coolhetsfaktorn att den är svårare än franska leden (inte något jag direkt håller med om).  Sällan lappar i härbergen med invitation till mässa och aldrig några pilgrimsmässor i lokala kyrkan. De som jag uppskattade så på franska leden. Inga småbyar som lever upp pga att caminon passerar utan vi är snarare besvärliga som skall störa turister. Få mysiga härbergen med gemensamma utrymmen och plats för samvaro. Finns det kök finns det ingenstans att köpa mat och vise versa. Handlar bara om att förse lokala restaurangen med kunder och då kan man servera billig skit till dem för de är snåla pilgrimer. Få härbergen enbart för pilgrimer så ofta stökigt och högljutt. Nä jag saknar känslan och skulle kunna vika in på Primitivo bara för att se om jag kan återfinna den där.  Eller så hoppas jag på att det blir bättre närmare Santiago.

Jag blev trött och somnade till en liten stund vid 19-tiden och sen när jag vaknade dröjde det 45 minuter tills maten kom. Det var dyrt med €8 för en tonfisksallad med bröd jag inte kan äta. Det ingick ingen dricka men utkörning som sagt. Blev en gemensam måltid med nästan alla. En del cyklister som kom in sent ställde sig och marinerade kött och kokade pasta. Såg så gott ut. Den ena schweiziska tjejen var oxå glutenintolerat men sket i det idag och åt 2 stora smörgåsar med kött. Vi började prata om mat vi längtade efter. Riktig italiensk pasta till exempel. Mmm. När jag kommer hem kanske jag skall ta mig en glutenvecka och äta allt jag saknat i 3 år.

Nu har jag legat och skrivit klart detta en timme (tar 3-4 h att skriva varje inlägg på mobilen) och klockan är 23:05 så dags att sova för nu har till och med de högljudda italienarna som alltid ockuperar köket kl 21 gett upp och gått till sängs i andra rummet. I detta rum ligger tre killar och snarkar i stämmor. Kanske lika bra att leta upp propparna med en gång. Och sen hoppas att jag ligger blickstilla hela natten så jag inte trillar ut. Har i alla fall en vägg på ena sidan. Det har inte killen bredvid. Han var lite orolig.

Ute vräker regnet ner och prognosen för i morgon såg inte rolig ut. Hoppas bara på uppehåll när man skall starta. Så mycket lättare då.

Förresten så har jag ett Q & A-inlägg på Instagram om ni undrar något. Går givetvis bra att fråga här oxå eller på Twitter/G+. 

Du vet väl om att det finns foton på http://Instagram.com/beastankar


Dag 211 - Dag 11 Colombres - Poo 29,19 km, 06:24:31

Återigen en hel natt utan toabesök, skönt men oxå ytterligare en natt när jag vaknat badande i svett. Dessutom alldeles för tidigt spontanvakning utan larm, somna om och vakna av larm alldeles groggy. Men jag kan ju inte kliva upp 04:40.

Dagen idag skulle bli kort. Typ 25 km. Resten av dagen skulle vara vila och skriva. Skönt att komma iväg tidigt ändå så 06:24 gick jag iväg, utan frukost. Första stoppet längst vägen var Pendueles 9,4 km bort. Så bara att börja gå. I slutet på stan övergick asfalten till grusväg och härligt landskap på sidorna skulle bli en bra dag det här. Nästan 2 km på den vägen innan jag kom till ett ställe som visade att det nu fanns två val. Det ena gå 300 m rakt fram titta på en kyrka, sväng höger och höger igen och 300 meter tillbaka och sen 2 vänstersvängar och iväg längst med en grusväg längst med stora vägen. Eller rakt över en bro och skippa 600 m. Det var bara det att jag inte såg någon bro så jag hamnade på många vägen. Men sen på andra sidan insåg jag att bron i själva verket var en parkering. Ja ja. 1,1 km senare passerade jag La Franca där det blev lite att gå på väg innan jag åter fann mig själv på grusväg i skogen. Så otroligt skönt. 2,2 km lycka denna gång innan det bar upp på vägen. Där man målat ett gult steck med caminosnäckor för att visa att här går caminon. När de försvann förväntades man gå vid sidan av vägen exempelvis på en serviceväg. Nu skulle det finnas ett kustalternativ som skippade Buelna men trots att jag bytte spår efter en sådan skylt så hamnade jag i Buelna. Vet inte vad som gick fel men det gjorde inget. Fick en fin bild på en gammal caminosten, de håller på att bytas ut till nya fula i cement så man får passa på. Efter Buelna var det bara någon kilometer till Pendueles där jag köpte en nektarin. Från Pendueles går egentligen caminon 12 km på en stor väg men eftersom GR 9 går mellan Pendueles och Llanes så rekommenderar alla att man går där och några har till och med ritat ut pilar och skrivit stort CdS på vägen så man hittar. Såg faktiskt aldrig se officiella markeringarna som pekade mot vägen.  Nu var jag i vandringshimlen. Så galet fin grusstigen och omgivningar. Passerade en stor grupp ungdomar och 2 snorkiga, hippa tjejer som inte gillade att bli passerade kring campingen. Sen klev jag ut i ett förtrollande vackert landskap där jag bara kunde gå, fota och njuta. Hade en pilgrim lite framför mig. Men han försvann i kullarna då och då. Jag trallade på och de dryga 5 km till Bufones de Arenillas gick i ett nafs. Bufones var coola. Djupa raviner ner till havet som gör att havsvatten sprutar som en gejser ibland. Nu lät det bara. Ett häftigt ljud som om moder jord andades. Så coolt. Killen framför hade också stannat och lyssnat men drog när jag kom.

Jag fortsatte på den härliga vägen där Los Picos de Europa låg i bakgrunden hela tiden. En korsning var omärkt så där kollade jag GPS-loggen. Undrade var killen framför tagit vägen, han han gå så långt medan jag lyssnade eller har han gått fel?

I den lilla byn Andrín gick man ut på vägen och upp upp och ännu mer upp mot en utkiksplats. Där kunde man välja 4 km på vägen som slingrade sig ner mot byn eller drygt 3,5 km på GR 9 som går upp och ner hit och dit på en bergssida. Jag valde det senare och hamnade delvis bredvid en golfbana. Jösses vilken utsikt därifrån. Picos åt ena hållet och havet åt andra. Mötte massor med folk. Spanjorerna är verkligen ett promenerande folk. Överallt gås det. Med eller utan hund. Upp och ner. Så då är det så fachinerande hur de samtidigt kan vara så många om att dirigera en kortaste vägen istället för på caminon om man ber om hjälp med vägen.

Efter en massa vindlande och upp upp upp så började jag ju undra om jag skulle komma ner till Llanes alls men då svängde snart vägen skarpt neråt och jag fick springa. Skönt. Vinden i håret. Mötte en man som tittade på mig som om han kommit på mig att göra något mycket dumt. Ignorerade honom och fortsatte ner till det lilla kapellet som skulle vara slutet på min härliga grusväg. Kom ner på en gräsplan med ett gulligt litet kapell. Stannade och putsade ut och drack vatten. Asfalten började inte alls här utan det var en brant grusbacke kvar. Två kvinnor kom pustandes upp för backen ledandes var sig mountainbike. Såg tungt ut. Var fullt koncentrerad på dem och såg inte en lös sten på gräset. Halkade till då det lutade lite men lyckades återfå balansen efter lite flaxande. Puh. När de var uppe hälsade vi och jag gav mig av neråt. I slutet på backen återkom riktiga caminomarkeringar som tillsammans med klistermärken för ett härberge ledde mig in i stan. Låg många stora vackra övergivna hus i Llanes. Ett såg ut att ännu vara i gott skick. Så ytterligare ett hus dit människor på flykt skulle kunna flytta kanske. Kom på att jag nog inte ville gå 3 km till Poo utan att veta att jag hade en säng där även om jag skulle vara där före kl 1. Turisthärbergen kan ju vara fulla. Bokade på webben. Skönt att ha det gjort. Lite dyrare än normalt €17.

I stan hittade jag en liten livsmedelsbutik. Köpt en glutenfri baguette som var svindyr, mjukost, avokado och en Kaz Limón, min lunch. Krånglade mig genom stan och kom på att guideboken haft uppdatering om att gå ner till havet och följa leden där istället. Så jag lyckades hitta ner via kartan i mobilen och kom till en fantastisk plats. Mycket folk men det var så stort att det inte gjorde något. Gick på det härliga gräset och njöt. En äldre man satt ensam mitt på en bänk och tittade ut över havet. Kunde inte låta bli att knäppa en bild. Han såg ut att sakna någon. Hittade mig en egen bänk och packade upp maten. Brödet var väl ätbart men smuligt så små bitar med mycket ost och en avokadobit. Njöt.

Efteråt fortsatte jag min lilla tur mot Poo. Nu blev stigen allt smalare och smalare och ormbunkarna allt högre. Här brukar nog inte så många gå. Jag kanske skulle ha svängt av lite längre ner. Men enligt kartan är det en bit kvar så jag kan lika gärna njuta av utsikten här uppe som att gå bland massa hus på asfalt där nere. Men tillslut blev jag ju tvungen att hitta mig en väg ner. En traktor hade nyss kört upp så jag gick i denna spår, ramlade ut på en grusväg ca 100 meter från härberget. Perfekt. Dock var jag där alldeles för tidigt. De öppnar först kl 13 och det var en kvart bort. Tog mig ett glas vatten och satte mig ner. Men kom på att jag ju kunde se mig omkring lite så jag rundade huset mot trädgården. Då mötte jag en man som presenterade sig som Iván. Jag gav mig namn och han och hans kollega skrattade till. De hade precis slagit på datorn för att kolla om de fått bokningar så jag och min bokning ankom precis samtidigt.

Jag fick ett glas iskallt vatten och blev inskriven och rundvisad. Ett fint ställe. Kelade lite med katten vilket ledde till att det ramlade springmaskar i mitt knä. Blä!! Talade om för värden att de måste avmaska katten. De hade noll koll på sådant trodde hon var hungrig jämt och så smal för att hon springer omkring en massa.

Duschade och tvättade av mig och packade dagväskan och gav mig av ner till stranden bara några 100 meter bort. En liten strand med flera barer/restauranger. Tog av mig skorna och gick över sanden till andra änden. Om jag hade velat vada i vattnet hade jag kunnat ta mig till en annan strand. Men jag vände om och hittade en liten klippskreva att lägga mig i. Bredde ut min silkesskarf och lade mig på rygg. Solskärmen över ögonen och ryggsäcken som kudde. Somnade nästan direkt. Vaknade efter en timme av att jag frös lite. Vände på mig till mage och sov en timme till. Så skönt att sova där i skuggan.

Sen gick jag upp igen, tog en liten promenad  för att se var caminon gick innan jag satte mig på verandan och skrev och åt lite mer bröd med ost. Började få slut på batteri så jag lade mig på sängen istället. Blev liggande några timmar och sen var jag jättehungrig. Drog på benen till byxor och tog på skjortan. Kollade upp närmsta restaurang som låg jättenära. Men jag var 1 timme tidig. Bestämde mig för att kolla upp nästa en bit bort. 2 män med ryggsäck såg ut att också leta efter den så jag frågade. Jodå så var fallet. De var engelsmän och bara på genomresa.  Vi frågade oss fram och hittade Romano men det visade sig att de bara tar beställningar och då får man hela paketet med visning av ciderfabriken och sen middag vid 22. Lät ju supertrevligt men det fanns inga platser och vi hade ju inte tid heller. Killarna skulle med ett tåg 21:38 eller något sådant.

Vi gick tillbaka till första stället och satte oss med varsin dryck och bad att få läsa menyerna så vi kunde beställa så fort klockan blev 20 och köket öppnade. Inga problem. Vi bestämde oss för att dela på tapas. Nu sa alla recensioner att det var stora portioner så vi kunde ju inte ta för många sorter. Chorizo i cider, grillade räkor, potatis med tre sorters sås, Padrón peppers fick det bli. Vi försökte även beställa in ostar men de sa att det var för mycket. Maten kom snabbt och var jättegod. Potatisen verkade vara kokt och kanske snabbdoppad i fritösen men smakade inte friterat alls. Dodk var en av såserna mögelost så den fick jag undvika så gott det gick. Vi åt till vi inte fick ner en smula till och då hade vi lämnat lite. Killarna var jättetrevliga. Den ena från Korsika från början. Vi utbytte historier om London och snö, brexit, hur det är att leva med ljuset/mörkret där jag bor och Ikeas storhet.

Vi betalade och de vägrade låta mig betala lika mycket så jag fick ett stort mål mat för €6. Tackade och vi sa adjö när de gick till tåget. Jag gick till härberget och kokade en kopp te som jag intog i sängen skrivandes och fixandes med bilder. Försökte öppna fönstret i rummet för det var så kvavt men en av turisterna som oxå bodde i rummet blev galen. Nä fönster skulle vara stängda nu. 

Det gjorde att det var svårt att sova, svettigt.


29 juli 2016

Dag 210 - Dag 10 Cóbreces - Colombres 38,81 km, 08:23:26

Sov rätt bra fast vaknade av värme och av att sängen var så galet mjuk att vända på sig var ett mindre äventyr.

Men eftersom jag inte legat och skrivit dagbok halva natten hade jag ju somnat rätt tidigt och knäppkroppen passar ju inte då på att sova ut. Nä den vaknar ändå efter så kort tid jag brukar sova och därmed vaknade jag strax innan 5 men kunde ju inte gå upp då. Så jag låg och halvslappade kan man säga efter att ha varit på toa (inga detaljer men låt oss säga att yoghurt nog är en dålig idé) och nästan gått in i en dörr. Precis innan larmet började ljuda somnade jag till såklart och vaknade alldeles vimmelkantig, varför gör man så?

Alla andra sov så jag fick praktisera att vara en caminoninja. Tror det gick ganska bra. Hade gjort i ordning det mesta på kvällen och behövde bara hoppa i kläderna och stoppa ner tandborsten och sovsäcken. Jag åt dock 1 knäckebröd med avokado innan jag smet ut. Hoppas det inte lät allt för mycket. Knäckebröden har blivit lite mjuka. Stoppade det andra i fickan. Åt upp avokadon.

Ute på gården fyllde jag min vattenpåse och flaskan. 06:40 gick jag iväg. Men fick springa in på toa igen. Stoppade i mig imodium för säkerhets skull.

Men sen så ned för backen och över den stora vägen. Sen tappade jag helt bort pilarna och fick stå en stund och stirra innan jag hittade. Gick ner till stranden och korsade den. Helt öde så här tidigt på morgonen. Tyst och vackert.

Sen gick det uppför och då menar jag uppför, en hel kilometer. Jag gick och jag gick. Trodde aldrig jag skulle komma upp men var i god form och på gott humör. Skulle ju ha kort dag idag så det får väl ta sin tid. Vyerna där uppifrån var fantastiska. Så klättringen var väl värt jobbet.

Eftersom jag följde den rekommenderade nya kustvägen mot La Iglesia stämde ju guideboken och inte heller min GPS-logg så idag skulle pilarna få peka mig rätt. De första ca 5 km till La Iglesia gick snabbt. Plötsligt var jag i den lilla byn. De hade en vacker målning över området i närheten på ett hus och en jättekonstig stengata men i övrigt inget att se. Stannade till vid ett litet kapell för en kort paus samt en stämpel. Skönt och svalt där inne.

I Concha såg det roligt ut, alla dessa jättegamla hus och toppmoderna bilar utanför. Det var mest asfalt men vackra vyer så när jag strax innan Comillas upptäckte en grusväg blev jag väldigt lycklig. Den lyckan varade dock inte så länge. Men skönt med omväxling. I Comillas som är en liten stad vid kusten kan man se Gaudíhus. På 1800-talet fick nämligen Barcelonaborna för sig att Comillas var ett coolt sommarställe och de tog med sig innearkitekten. Så nu mitt ute i ingenstans kan man man hitta dessa bisarra hus samt en del i liknande stil då många kopierade.

Jag trodde caminon som vindlade sig genom stan skulle gå förbi de mest kända men inte. Men man passerar enbart Palacio Sobrellano där Gaidí assisterade och Pontifical Seminary mitt emot där jag gissar han hade ett finger med i spelet oxå. Imponerande byggnader. Nå ja jag är ju inte på sightseeing så jag får väl återvända någon gång för att se resten. Comillas är ett av de vanliga stoppen på caminon men jag skulle vidare. Nu hade guideboken en uppdatering som inte var helt tydlig så jag tog fram GPS-loggen och kollade om de gått den gamla vägen på vägen eller nya på stranden. De hade gått nya så jag backade ett 10-tal meter och gav mig ut i ett fantastiskt vackert våtland. Fick sedan göra en lång loop tillbaka mot stan för att man ej kan passera en golfbana. Den slingan avslutades med en brant sandig backe först upp och sen ner. Djup sand. Det kändes i benen. Men sen var jag på stranden. Hård packad sand. Perfekt. Sen genom djup sand igen och upp på väg...

Nu var jag utanför både boken och GPS-loggen så bara följa pilarna. Men det var inte gott om dem. En lång väg till stor del uppför på en målad gångbana. Jag lovar att bara för att gångbanan är grön blir den inte mjukare.

Jag såg en stad nere vid havet men i min bok såg inte nästa mål San Vicente de la Barquera ut att ligga vid havet så var är jag nu han jag börja undra. Men det fanns pilar och de skall ta mig till Santiago de Compostela så jag går. Plötsligt svängde det av ner på en strand så jag började gå på den. Mitt på bad jag en man ta ett kort på mig bakifrån och han trodde jag var knäpp. Ropade på mig att vända på mig. Fick förklara igen. Men jag fick min bild.

Men var är jag snurrade i huvudet där på stranden. Så tillslut slet jag upp min telefon och använde Google maps. Jag var precis utanför San Vicente de la Barqueda. Där ser man. Nya vägen är verkligen "costal". Fantastiskt fin vandring trots underlaget. Man går aldrig in i stan men väl över en bro från 1400-talet.

San Vicente de la Barqueda bjuder på en lååååång uppförsbacke när man skall ut ur stan. Men utsikten därifrån var fabulös. Stan, havet åt ena hållet, berg och sjö pt andra och åt ett tredje en flod. Magiskt vackert. Stötte på en cyklande pilgrim från Belgien. Han hade startat hemma. Cyklade 12-14 mil om dagen. Skulle vara i SdC på fredag. Han hade haft det jobbigt i uppförsbacken, för brant för att cykla. Vi sa adjö och han stack iväg. Några km senare i en ny mastodontuppförsbacke träffade vi på varandra igen. Han pratade med några andra vandrare. Jösses du är snabb så han. Jag passerade och det gick lite upp och ner, landskapet såg ut att bestå av kalksten och fält. Sjukt vackert. Jag han flera km innan han kom ikapp mig igen och hojtade men jösses hur snabb är du? 

Nu gick jag ut på en större väg igen, inte kul men det var i alla fall bara för 5.5 km och sedan skulle jag vara i Serdio som var mitt mål för dagen bara 29,1 km totalt. Gick förbi några pilgrimer och särskilt en liten man som sa något när jag passerade, hörde inte vad han sa så han ansträngde sig tydligen och artikulerade så mycket han kunde. Han sa Buen Camino men så ihopbitet och med så ihopknipen fransk brytning man kan tänka sig Buin Kamíno om du säger det med munnen hårt ihopsnörpt. Försökte hålla mig för skratt.

Stannade på en bar i Serdio och åt en tonfisksallad. Det kom en pilgrim ner för en trappa vid sidan om huset. Jag frågade om härberget var där uppe. Jo det var det. Hmm var jag framme redan alltså. Vi pratade lite till innan han gick vidare. Han var en äldre fransmän och var inte nöjd med norra leden klagade över att caminon saknade själ. Oj vad jag höll med honom men sa att det nog blir bättre när vi kommer närmare Santiago.

Han gick iväg och jag åt upp. En ung tyska kom ner och frågade om jag kunde spanska. Jo lite sa jag. Hon ville fråga om hon kunde använda maskinen i härberget för att tvätta. Jag försökte lära henne rätt fras men kom på att det var enklare om jag följde med in i baren. Så jag frågade åt henne och jo det gick bra och var gratis. Hon var nöjd. Jag följde med upp och tittade. Det såg rätt sunkigt ut och med ett icke-fungerande kök. Det gjorde henne lite less då hon hade släpat 3 kg mat, 9 km mest uppför (de härbergen som ligger på ställen med affärer har inte kök och de med kök ligger på ställen utan affär). Såg på väggen att detta inte var det municipala härberget utan något baren drev när det andra lagt ner. Min guidebok hade inte med den uppdateringen.

Jag kände mig pigg och bestämde mig för att gå vidare. Nytt mål fick bli Colombres 9,6 km bort. Lagom långt. Det började med 3,8 km väg som var ganska så trist inget direkt att se men så kom jag till Pesués där solen behagade att bryta igenom ordentligt. Haft sköna moln nästan hela tiden annars förutom uppförbacken ut ur San Vicente de la Barqueda. Men då dök det upp en fontän med en söt groda som vred. Iskallt och gott vatten och så skönt att stoppa huvudet under. Nu skulle jag fixa resten. Men jag hade inte behövt oroa mig för solen. För här var leden omdragen från vägen och in på en grusväg som slingrade sig fram i skuggan av träd. Den gick delvis bredvid ett järnvägsspår. Dock gick den ut på väg igen lite senare men skönt en stund i alla fall. Gick om de 2 franska pilgrimerna.

Efter 7,5 km kom jag till Unquera som verkar bestå av en lång shoppinggata. Gick förbi ett bageri som annonserade att de sålde typiska cantabriska kakor som var glutenfria. Gick in och hon visade vad som fanns. Fastnade för en påse med 6 bitar av något som såg ut som sockerkaka typ. De kändes väldigt mjuka så jag offrade € 4.10 på dem. Hade hjärnsläpp när hon sa priset 4 fattade jag och att hon ville ha några cent men vad hade hon sagt. Slutade med att jag typ tog 4 euro och lade på disken och sträckte fram handen full i mynt. Hon skrattade och tog en 10 cent. Jag kopplade verkligen inte.

Ut igen nu med en påse dinglande i ena handen. Bara några km kvar. Lämnade Cantabria över en bro och Asturias välkomnade mig med en 1 km lång plattbelagd backe. Det hade stått Albergue 1 km en bit upp i backen. Vad de än mätt den sträckan med så behöver det kalibreras. Var en bra bit längre än så men tillslut hittade jag det. Som så många andra ställen på norra leden är det inte ett härberge enbart för pilgrimer utan turistico" så när drg stod att de har 120 bäddar behöver inte det betyda att man får en säng fastän man kommer in tidigt.

Jag fick hjälp av en ung flicka att hitta "receptionen". En kvinna som stod och diskade frågade om jag ville sova och jo det ville jag ju.  Hon bad mig slå mig ner och vänta. Då kom en yngre man och sa att tyvärr det är fullt. Åh nej, nästa ställe är ju en bra bit bort. Han sa att allt var upptaget av turister och barn på sommarcamp. Jag började samla ihop mina saker men då kom kvinnan igen och bara nej nej vi har plats några rum med pilgrimer idag. Det finns en säng. Åh lättnad. € 12 ville de ha och jag hade bara en € 20 så de bad mig betala senare.

Fick rummet, duschade och tvättade. Delade rum med 3 kvinnor som gick tillsammans förstod att det var 2 kompisar och den enas mamma. Mamman hade rejäla blåsor så hon fick compede av mig. Tvättade rent ena tjejen arm som hade ett fult skrapsår. Hon med skrapsåret var jättetrevlig. Tvingade mig att prata spanska och talade långsamt och sköt in engelska när jag såg frågande ut. Hon var rätt liten och hade en barnslig nasal röst och så skrattandes att hon är 33 år men ingen tror det. Det kan jag förstå. De två yngre gick till centrum och jag och mamman lade oss för att vila. Så skönt att sova en timme.

Utvilad packade jag ihop mina dagsgrejer och gick ut på stan. Colombres är speciellt. Många utvandrade till Sydamerika/Mexico härifrån och kom sedan tillbaka med ny kultur och matvanor. Så hela stan är "indiansk". Fanns en runda att gå för att se på betydelsefulla byggnader mm. Jag tog en kort sväng och satte mig sedan på en bar i några timmar och drack en iste, laddade upp bilder och skrev dagbok. Sen tog jag en sväng till och tittade på parken och på det stora huset som är deras "indianska arkiv" vackert hus. Chattade lite med folk hemma innan jag styrde stegen mot en restaurang som fått bra recensioner. El Mexicano. Fick in nachochips och en tonfiskröra som var så god att jag höll på att smälla av. Hade nog kunnat äta bara den. Fantastiskt. Till huvudrätt tog jag enchiladas med kyckling. Bakade i ugn med ost. Tre sorters sås till. Vansinnigt gott det oxå men väldigt stor portion och min mage är aningen krympt just nu. Kändes nästan som om jag förolämpade dem med att lämna mat. Men intygade att det var supergott för det var det verkligen. Skulle gärna åka hit och äta om jag är i krokarna någon gång.

Gick tillbaka till härberget och fixade mina saker. Började skriva dagbok igen då jag låg back men orkade inte. Lade ifrån mig telefonen kl 21:30 och då kom de pratglada från sin middag. Jag fick ett päron.

Jag sa god natt strax innan 22. Att jag inte fått min korta dag och ligger efter med dagboken gör inget då jag fick ett så fantastiskt mål mat. På det hela en riktigt bra dag. Nöjd.


28 juli 2016

Dag 209 - Dag 9 Santander - Cóbreces 45,05 km, 08:58:42

Vaknade utvilad. Inte behövt gå upp en enda gång i natt. Vridigt och vänt på mig massor dock till Hollys förtvivlan då vår säng gnisslade och knirkade något fruktansvärt.

Imodium och en Ipren verkar ha gjort det de skulle. Hade även tryckt i mig en resorb och massor med vatten. Var rejält uttorkad igår.

Men nu på morgonen som sagt utvilad och full av energi. Inte ens bokens beskrivning som sa att etappen mellan Santander och Santillana de Mar en av caminons tråkigaste kunde få mig på dåligt humör. Den beskrevs som platt, utan något och se med bara väg. Platt lät skönt efter att ha varit dålig, väg sisådär och inget att se beror ju på vem man är. Så hej hå låt oss gå.

Lämna Santander var väl inte direkt vackert men heller inte fruktansvärt och så platt att benen bara matade på. Jag hade ju stoppat 8,1 km före än vad min plan var igår så först behövde jag alltså gå den sträckan först. I soluppgången med nyvakna djur på ens sidan vägen och typiska utanför-stan-butiker på andra sidan så gick det rätt bra.

Gick förbi några som hittat en plätt gräs där det inte satt en skylt om privat mark och därmed vågat slå upp sina tält. Såg lite roligt ut mitt i detta förstadsområde. Anisen eller om det nu är något annat doftar helt förföriskt i morgonluften. Blir hög på den doften.

Santa Cruz de Bezana visade sig vara en lång by. Så det kändes som jag aldrig fick på annat än gator med hus på båda sidor. Här och var låg halvfärdiga villor. Ser så skumt ut. Spår av ekonomiska krisen.  Guiden skrev att kyrkan var värd ett kort stopp, om den var öppen. Det var den inte. Eftersom Santa Cruz de Bezana var så lång kändes de 5,6 km till Boo de Piélagos jättekorta. Uppe på en sluttning låg 2 hela bostadsområden med nästan helt färdiga hus. Något för immigranter med rätt kunskaper att ta tag i och sen gå bo i?

Mötte två pilgrimer, tyskor som såg väldigt vilsna ut. Kanske gick de baklänges och hade svårt att hitta vägen här. Jag fortsatte nästan studsa fram mot Boo, det gick snart dessutom brant nedför. Så en morgonjogg med 9 kg på ryggen i sandaler.

Här kan man välja att gå 6 km söderut till närmsta bro att korsa lagligt och sen ca 3 km för att komma till nästa by eller så tar man tåget 1,5 km till samma by. Förr gick en liten färja över floden men den är borta sen länge. Under många år kunde man gå över järnvägsbron men det är inte längre tillåtet.

Jag hade först fundrat på att gå de 9 km men alla beskriver dem som tråkiga. Så tåg fick det bli så jag följde pilarna till järnvägsstationen (Camino Corto som det stod i korsningen). När jag kom ner på plattformen satt det gående pilgrimer på andra sidan redan samt 2 cyklande pilgrimer. Om till och med cyklisterna är beredda att vänta 30 minuter på tåget så måste extrasvängen vara aptrist, de får ju ofta ta omvägar.

Jag stannade till för att se var övergången var någonstans då hojtade en från andra sidan "På den här sidan du måste hit!". Jag pekade på det som såg ut som en övergång och han nickade. Det visade sig vara 3 fransmän och de tyckte jag var helt galen kvinnan i sällskapet höll på att trilla av bänken när jag sa var jag startat och när. Hon blev nästan sur. Så trött på den attityden. Långa dagar med många mil passar mig. Har heller inget jättebehov av att leka turist i varenda by. Trivs med att gå.  

Vi fick vänta 32 minuter på tåget och då han de två tyskorna jag mött komma. De sa "vi tar oxå tåget, den andra vägen går ju inte att hitta". Undrade var alla andra var. Alla på härberget pratade om att ta tåget var jag så jäkla långt före dem? Tågresan tog knappt 4 minuter.

Efter tåget finns två val. Var fortfarande i valet och kvalet gällande dem. Det ena är gamla vägen den har man målat över. Går på en och samma väg hela vägen till Mar eller ta den nya vägen som går lite högre upp underlag okänt men på kartan såg det ut som asfaltsväg den oxå. Endast 2,4 km längre dock. Pratade med fransmännen och de sa att på deras härberge i Santa Cruz de Bezana så hade man sagt, ta gamla vägen. Nya är inte bättre. Så det gjorde vi. Jag önskade dem en trevlig dag och så gick jag iväg. Tror även tyskorna tog gamla vägen. 

Det var rätt ok vyer på vägen och lite djur här och var. Helt ok faktiskt. Trampade på mot Mar 5,6 km bort och det tog en dryg timme. Sista biten var en härlig nedförsbacke där jag mötte joggare som hälsade glatt.

Precis innan Mar så är det ett stort våtland som såg häftigt ut. Den andra vägen går lite närmare.

När jag var i utkanten av Mar köpte jag en Aqvarius för nu hade det börjat bli varmt. Kände att det nog kan vara bra med annat än bara vatten. Mar mötte en med en stor staty av en tjur och en industrianläggning som spydde ur sig vattenånga. Rundade anläggningen där det var alldeles lugnt och en flod sakta gled fram. Nu var det dags för 2,1 km till Requejada en liten stad där man passerar vid stora genomfartsleden så gärna dit och bort så snabbt som möjligt. Även Barreda 1,4 km bort var mindre spännande.  Så snabbt genom båda. Nu kom jag ut på landet igen. Magnifika vyer på väg mot Camplengo men här gick det först uppför och uppför. Man måste ju få kämpa lite för vyerna. När jag nästan var i Camplengo hade jag passerat en massa andra pilgrimer. En mamma med son såg trötta ut och de pekade på byn och sa trött "är det Santillana del Mar" fick göra dem besvikna och säga att nä 2 km till efter byn så har ni ert mål. Oj vad nedslagna de såg ut. Jag hade fortfarande massor med energi så jag nästan studsade upp för backen.  Men den energin gick ur mig när jag kom fram till Santillana del Mar, hade först fundrat på att göra riktigt kort dag och stanna där. Det gick fetbort. Gatorna i den urgamla och vackra stenstaden var igenproppade med turister och souvernibutiker. Usch usch. Kyrkan var oxå full i folk. Men jag stannade till och lyssnade på en man som satt lite avsides under en gång med bågvalv och spelade handpan, åh så vackert det lät. Tänk att man kan göra sådana instrument. Han såg ut som om han övade för han satt inte där turisterna passerar och kan ge pengar.

Ville stanna och äta men det var ganska fullt överallt och det finns löjligt många barer här. Tänkte att jag tar en mot slutet av staden istället och letade efter gatan som skulle leda mig ut. Den hade en bronssnäcka som i Santiago. Tog ett kort (efter att ha fått vänta på att 3 turister minsan skulle fota sina fötter och snäckan) och gav mig upp för backen. Där längst upp låg en taverna, perfekt. Men nähä den var stängd. Suck. Nå ja det löser sig med mat har ju nötter. När jag stick där villrådig och funderade på nötterna eller gå ner i byn igen så kom en mycket stressad och bentejpad pilgrim stressande upp för backen. Honom hade jag gått om tidigare under dagen i en nedförsbcke där han verkligen hade kämpat med smärtor i benen. Nu verkade det ha släppt och han fått upp farten. Jag bestämde mig för att fortsätta.

Efter bara en liten stund kom jag till campingen och de hade en affär. Köpte en Aqvarius och ett fyrpack yoghurt. Inte så smart kanske med tanke på laktosinnehållet i den sorten men de hade inte så mycket annat.

Gick en liten bit till och satte mig sedan på en stenmur i skuggan och åt. Efter 3 yoghurt kände jag mig rätt mätt men tryckte i mig den sista också, bad idea bad idea.

Fortsatte sedan vandringen och nu blev omgivningarna riktigt fina fält och ängar samt små byar och kyrkor här och var. Kände mig som en stråtrövare i spelet Carcassonne.

Nu började det dessutom komma en svalare vind från havet. Mycket skönt. En ensamkyrka låg på en höjd en bit bort och jag såg snart att vägen skulle passera den. Ett perfekt ställe i skuggan för ett kort stopp för att dricka lite mer. När jag kom fram läste jag skylten utanför, där stod det att kyrkan låg i centrum av byn. I så fall undrar jag vad som hänt med byn för närmare by låg några 100 meter bort. Kyrkan var stängd så jag gick till en skuggig plats utanför på gräset. Där stod en pilgrim från Schweiz och åt lunch, bröd och korv.  Jag slog mig ner på muren bredvid och drack min dricka. Vi pratade en stund innan jag hoppade ner igen och traskade vidare. Vi skulle till samma by Cóbreces. Det gick snabbt här tycker jag. Boken nämner några byar längst med vägen och de kom rätt rätt. Plötsligt var jag i Cóbreces 12,8 km från Santillana del Mar. Sista biten hade jag till och från sällskap av en lokalbo, äldre man som berättade att det fanns flera härbergen i byn och att man skulle ta camino official och inte alternativo genom byn så passerade man alla. Jag hade siktet inställt på härberget som tillhörde klostret. Klostret som är en av Spaniens första cementbyggnader är ljusblått och lätt att känna igen särskilt om man sett kyrkan som är korallröd bredvid först och den syns i hela byn. Men ändå höll jag på att inte hitta. För härberget var inte inne i klostret utan i en typ barack utanför. Extremt spartanskt. Men jag hade inte någon lust att gå längst upp i byn igen så jag tänkt det är en säng och en dusch och stannade.

Packade upp, duschade och tvättade klädena som jag hängde ute. Jag vilade en timme på sängen innan hungern tog över. Låg en bar bara tvärs över gatan men den var stängd pga festiviteter denna dag.  Gick upp mot stan där jag sett en öppen bar och mötte tre mycket trötta killar som frågade efter och om härberget. Gav dem en beskrivning och studsade vidare. De ropade att jag inte kunde ha gått så långt jag. Nä bara 45 km svarade jag och de höll på att tappa hakorna. De berättade att livsmedelsbutiken skulle öppna kl 17. Jag gick till baren och köpte en tonfisksallad som jag petade i mig. Sen en kopp te. Satt där i 2,5 timmar och använde deras wifi.

Sen gick jag och köpte en avokado, vatten, bananer och plommon. Tittade in i kyrkan som höll på att renoveras. Den var inte helt fräsch men ändå imponerande med sitt spetsiga och höga tak. En kvinna satt där inne och berättade lite om den, lämnade 1€ till renoveringen.

Väl på härberget var det nu fler människor. Jag bytte om till min sovsarong och frågade om värden varit här. Nä betala hade de andra gjort i kontoret dr uppe. Hmm jag som gått förbi där innan. Såg ingen skylt varken på härberget eller där om att man betalade där. Men när jag kom så hade de stängt för en timme sedan. Och de hade nog också stängt när jag kom. Shit ingen stämpel. Irriterande.

Gjorde 2 knäckebröd med avokado. Åh så gott. En asiatisk pilgrim låg och sov så jag fick vara tyst. Kröp ner och planerade lite men redan vid 22 gick ögonen i kors. När jag krupit ner då vaknade asiaten som nog somnat med kläderna på när han kom.  Han började prassla omkring i påsar och gå och duscha. En tysk familjs ungar höll på och tramsa ville inte sova utan busa med katten utanför. Pappan blev helt galen och skrek åt dem. Lät som han klappade till en av dem oxå men jag vet inte då de var i andra rummet. Försökte stänga ute alla ljud och somna.

27 juli 2016

Dag 208 - Dag 8 Noja - Santander 32,4 km

Sov extremt lite i natt oxå eftersom jag nog blev matförgiftad igår. Lyckades hålla mig från att spy men andra vägen var det värre med. Var upp otaliga gånger och mådde så dåligt. Mannen ovanför mig snarkade som attans också.

När väckarklockan ringde 0540 var jag mer död än levande kändes det som. Stängde av larmet och försökte somna om. Gick en liten stund faktiskt men sen började folk gå upp så då klev jag oxå upp. Lika bra att komma iväg. Bara några toabesök först.

Fy fan vad dåligt man kan må.

06:30 stod jag utanför och började min vandring för dagen. Den började genom staden så den sträckan hade jag ju redan gått igår så inget nytt. Men igår hade stranden varit full av människor nu var den helt öde. Magen bråkade med mig hela tiden. Fick vika mig dubbel lite då och då och bara andas mig igenom kramperna. Det duggade lite så jag tog på regnskyddet vid torget. Lyckades klämma slangen från min vattenpåse så massa vatten rann rakt ner i fickan med mobilen som då fick för sig att hörlurar var anslutna och försökte optimera för det. Tjoho. Dränerade batteri i rekordtid, blir en spännande dag.

Tog mig igenom stan och ut i ytterområdet på en liten smal gata. Tyst och skönt. Saknade bara bättre underlag. Gick så långsamt. Det störde mig för hur jag än försökte få upp lite fart så gick det inte att få upp farten.

Efter ett tag märkte jag att Holly från härberget kommit ikapp mig. Kände inte för att vara social så det fick lite fart på benen. Lyckades "bli av" med henne. Gick mot San Miguel de Meruelo mest på småvägar ganska ok vyer. Det mycket lätta duggregnet hade upphört rätt snart. När jag kom till kyrkan i byn var min tanke att gå in och bara vila eftersom de 5.8 km dit hade varit en plåga. Men den var stängd. I flera mil hade ett härberge i Meruelo annonserat längst med vägen och de skulle ligga 2.1 km utanför. De började ha skyltar med km kvar 5 före och ju närmare man kom så började de med 100-tals meter. Jag lovar att deras 100 m inte var uppmätta med GPS längst med vägen i alla fall. Det var så skönt när jag äntligen passerade dem. Strax före gick jag över en vacker gammal bro Puente de Solorga. Sen var det en lång backe upp till Bareyo 1,4 km bort. Strax innan en camping utanför den byn kom Holly i kapp mig så vi gick i tillsammans och pratade en stund. Hon var också nöjd över att nu vara förbi det där härberget. Utanför hade det stått två pilgrimer som därmed skulle starta sent. Men de kanske var inbokat på något privat ställe längst med vägen. Alltså det är trevligt att prata en stund men jag föredrar att gå själv.

Nästa by skulle vara Güemes. Efter en lång uppförsbacke blev vi stoppade av en äldre man som ansåg sig ha något mycket viktigt att säga. Något om att om vi skulle till Santander skulle vi skippa härberget i Güemes (smart gubbe) och gå rakt i rondellen. Annars skulle vi hamna på fel väg. Typ. Min spanska är ju inte tipptop. Nå ja med GPS-logg och pilar så går man ju inte så fel så ofta. Vi kom snart till en lång nedförsbacke och då lät jag mina ben bara gå. Skönast så. Drog ifrån Holly och fick gå själv sen. Väg väg väg väg. Så trött på asfaltsväg, har de inget annat i Cantabria. Hoppas Asturia som jag snart kommer till är bättre. Magen höll sig hyfsat lugn nu men då började det dugga igen. Ryggan var redan omhändertagen så det var bara att fixa mobilen, kameran och boken och gå vidare. Strax innan Güemes kom jag till en vägkorsning, till vänster och uppför stod det Albergue och nedåt pekade en pil med nästa bys namn Galianzo. Båda på de officiella caminoskyltarna så jag valde att gå till höger. Visade sig sedan vara ett smart val eftersom det bara var en loop på 800 m upp till härberget och ner igen. Det var det mannen menat. Inte rondell utan du får bara runt typ.  Nå ja nu gjorde jag ju rätt.

Nu öppnade sig himlen och ganska så kallt regn kom ner och kylde ner den redan eländiga Bea. Trött, illamående och kall. Tjoho. Borde ha tagit på gore-texstrumporna när jag fixade de andra sakerna dumt att glömma. Nå ja jag kan stanna i Güemes och fixa torra strumpor och kanske försöka äta något tänkte jag. Men se nä man gick inte in i Güemes så det var bara att gå de 4 km bort till Galianzo. Stannade och fotade några snäckor på en stolpe. Det var relativt lätt in till Galianzo som tur var så jag kom dit ganska så snabbt. Nu genomblöt. Bara trosorna torra. Hoppade in på ett hotell/restaurang/bar och tänkte först sätta mig inne men insåg att deras tygklädda stolar inte var helt kompatibla med en blöt Bea. Så ute på en hård och kall stålstol. Men den var i alla fall torr och min kjol visade sig vara torr på rumpan.

Fiskade fram torra strumpor och gore-texstrumporna och satte på mig efter att jag  torkat fötterna noga. Funderade på om jag kunde äta eller om jag bara skulle ha te. Allt var med pommes och magen vände sig bara jag tänkte på sådana. Då kom Holly gåendes i regnet. Kastade sig in under samma tak som mig och slog sig ner. Hon hade bytt till sandaler efter att vi pratat om att jag bara går i sandaler och hon var så nöjd. Som tack bjöd hon mig på en kopp te. Så gott med riktigt varmt te med massor med socker. Precis vad jag behövde även om jag önskat att koppen var tre gånger så stor. Petade i mig en halv flap-jack jack och en anan glutenfri energikälla.  Innan hon kom hade jag pratar med några som satt på bordet bredvid. De gick åt andra hållet men hade startat mitt på någonstans. Kan tycka att har man inte börjat i/vänt i Santiago skall man då få nyttja härbergen. Det känns det lite mer som en helt vanlig vandring. Men så tänker jag en gång till för 90 % av de jag träffar är det en "vanlig vandring" deras mål råkar vara vara Santiago. Så är det ju för det flesta.

Jag och Holly pratade lite om hur vandringen framåt skulle se ut och uppdateringar till min bok sa att nu skulle man slippa väg och gå på en stig längst med kusten plus på stranden bort till Somo. Tänk om vädret varit lite bättre bara. Kollade mailen och hade fått svar från HolidayPhone, de hade fixat mitt problem och gett mig en massa ringminuter i kompensation. Nu är det ju inte främst för samtal jag har korten men nu kan jag ringa hem om längtan blir för stor.

Jag satt nog på caféet 30-40 minuter, lånade toan och sen sade jag adjö och gav mig iväg. Nu duggade det bara igen. Tog sikte mot stranden på en gata.  Mötte 15 glada barn i våtdräkter, de gick surfingskola och skulle gå och äta. Rundade några hus som låg vackert vid vattnet och vid sista huset innan en grässtig tog vid stod en man och bad om ursäkt för att hans land inte bjöd på bättre väder. Sa att det var rätt ok nu. Hade ju nästan torkat upp från det värsta regnet.

Passerade lite kossor och hade oerhört vackra vyer ner mot havet och klipporna. Skulle fota med mobilen men såg absolut inget på skärmen. Trodde den hade dött då batteriet hade varit väldigt lågt tidigare. Fick upp kameran men det var inte helt lätt att fota i den dimma som duggregnet gav

Strävade mig fram på en bitvis hal och lite lerig stig. Som tur var gick den en bit från klippkanten. Annars hade det varit lite för läskigt. Magen bestämde sig nu för att te varit en dålig idé. Vek mig dubbel flera gånger. Mådde så dåligt. Strävade mig framåt och försökte njuta av utsikten. Blev omsprungen av motionärer eller mötte motionärer hela tiden. Långsamt långsamt tog jag mig fram utmed klippkanten. Men så såg jag en man vända på ett ställe och kollade min GPS-klocka, 5 km från Galianzo hmm undra om alla vänder här. Vi får hoppas det för jag har några pilgrimer några minuter bakom mig, passerade dem och ingen framför vad jag vet om som är på väg hittåt. Måste ut i ormbunkarna NU! Hittade ett lämpligt ställe och drog ut i ormbunkssnåret och satte mig. Det var typ i sista sekund. Varför hade jag glömt mina imodium hemma. Ut igen på leden och andas andas.

De 12,1 km till Somo skulle gå långsammare än långsammast och än värre blev det med ca 5 km kvar av sträckan då det blev sandstrand. Det fanns tydligen ingen annan väg än att gå på stranden. Hittade en trappa upp men ingen gul pil på den. Irrade mellan stora stenblock på stranden. Försökte ta mg förbi. För trött för att inse att ta av mig skor och strumpor nog skulle vara det bästa. Irrade tillbaka till trappan. Gick upp. Hamnade på sanddynor och tvingades ner på stranden igen. Nu utan klippblock bara en massa surfare. Att gå på sand även när den är ganska hårt packad och blöt är tungt och här och där bröts den dessutom av rännilar som var ganka breda och djupade. Orkade inte ens försöka bry mig klafsade bara på. Efter 2 km var jag blöt om fötterna. Gore-texstrumporna gillar inte sand. Hoppas jag inte förstörde dem.

När jag sen skulle upp från stranden så var jag osäker på om staden jag såg var Somo så jag frågade en kvinna på stranden. Jo det. Åh tack så mycket utbrast jag som om hon gett mig en gåva. Men de ca 20 meter o en uppförsbacke med djup sand höll på att knäcka mig totalt. Mjölksyra. Men tillslut var jag uppe och kunde trassla mig genom stan till färjan. Det var inte helt lätt att hitta. En färja avgick precis när jag kom och en annan kom in men jag fick inte klicka på. Den skulle gå om 25 minuter.  Låg ett fik mitt emot. Köpte mig en cola och en glass medan jag väntade på färjan. När jag kom ner till båten igen satt Holly på den.

Turen över till Santander tog 25 minuter och jag frös. Petade i mig lite torkad frukt. Tog några foton men satt mest ihopsjunken. Lät sedan Holly ta kommandot och leda oss till härberget. Det var bara ca 800 meter dit så inga större problem. Det visade sig pågå någon form av festival i stan med uppträdanden av olika slag. Vi kom till härberget en halvtimme efter öppning, klockan var 3 och kön var ganska lång och inget att sitta på. Jag gillar aldrig att stå när jag är trött. Men nu var det bara att stå.

Tillslut blev det min tur och jodå säng skulle jag få. Fick dock en överslaf utan ström. En tjej som kom typ 3 timmar senare än mig fick rummets enda säng med uttag. Fusk.

När jag kom in skippade jag alla vanliga grejer. Jag lade ut sovsäcken och kröp ner och somnade. Sov rätt bra ett par timmar. Mådde lite bättre så jag vågade mig upp och duscha. Men tvätta orkade jag bara inte. Hängde dem bara på tork. Tog min kvällsryggsäck och hittade ett apotek. Köpte imodium och pillade i mig. Väntade en stund genom att titta på ett uppträdande av en grupp kvinnor som gått kurs i orientalisk dans. De var varierande duktiga. Sen tog de upp folk från publiken som skulle få lära sig en enkel koreografi och hade jag mått bättre hade jag vågat gå fram. Sakanr ju magdansen.  Sen letade jag fram ett Burger King. Behövde kött, behövde något som tillagas när man väntar. Så BK fick det bli. Kunde dock ej få burgaren med glutenfritt bröd så jag tog vanligt och utan majonäs. Slängde bort bröden och åt helt utan bordsskick resten. Vågade ta några pommes. Hade tagit en iste till maten så den fick följa med ut på stan sen. Orkade dock inte titta. Fotade katedralen och fick till härberget. Placerade mig på golvet och skickade upp IG-bilder och ringde hem till Henrik. Behövde liten trygghet när jag mådde dåligt. Skönt att höra hans röst.

Försökte skriva dagbok men orkade inte många rader. Vårt rum hade blivit någon form av samlingsplats så jag hamnade in i en diskussion om varför man gör caminon. En ung kille från Israel var på besök i Spanien kom på att han hade lite tid över och köpte typ de grejer som behövdes på plats och ville nu veta allt han kunde behöva veta. Försökte hjälpa så gott det gick. Avrådde från att gå 40 km/dag utan att ha tränat något med ryggsäck mm.

Kl 22 släcker de och det skall vara tyst. Perfekt. Behövde det. Fick somna.


25 juli 2016

Dag 207 - Dag 7 Castro-Urdiales - Noja 38,32 km, 08:07:52

Den här kroppen är van att sova på liggunderlag i tält men tydligen inte på ett hårt stengolv. Dessutom låg jag mitt mellan ytterdörren och toaletterna.  Ytterdörren var låst men de i tält kunde ändå ringa någon på insidan och be dem öppna. Då trampade först öppnaren på mig/mina saker eller den som kom in. Minst en gång var. Försökte hitta ett bekvämt sätt att ligga på. Vek de 2 filtarna på mitten en gång till så jag hade mer stoppning vid höfterna/ryggen. Hjälpte lite. När jag kände att jag var på väg att glida in i sömn kring midnatt så gick någon i sovsalen upp och tokspydde i en halvtimme. Försökte stänga ute ljudet av hans harklande, ulkande och snyftande. Han mådde uppenbarligen uruselt. Hoppades innerligt att det varit något han ätit och inget som skulle smitta oss andra.

Gled in och ur sömn i halvtimmesintervaller emellanåt. Men när folk gick upp 0530 och klampade omkring runt mig, tände lampor och annat utan hänsyn till 4 pilgrimer på golvet gav jag upp. Tog mina saker i i enq duschrummet och fixade mig i ordning. Tog mina yoghurtar ur kylen, någon hade flyttat på dem till frysfacket så jag hade frozen yoghurt på yttertrappan på morgonen.

Kom mig iväg rätt snabbt klockan 06:13. Trodde igen av de som väckt mig gått iväg ännu. Så så lugnt och skönt. Ingen risk att komma ikapp folk med klicketiklickstavar. Idag fanns lite kort "hållplatser" vilket alltid gör att det går snabbare känns det som. Jag fick börja med en uppförsbacke med fin utsikt bakåt mot Castro-Urdiales där solen kämpade sig upp. Fina vyer om än lite mörkt framåt oxå.

Leden gick på en liten enfilig väg och det tog inte många minuter att nå första byn Allendelagua 2,1 km bort. Inte ens hunden som låg vid ett hus orkade skälla ordentligt på mig men tuppen gal. Mötte en man på en pytteliten traktor.
Nu skulle det vara lika långt till nästa by Cerdigo. Den var mer modern. En man kom ut ur ett hus och hälsade och började promenera raskt. Nu blev det lite uppåt igen efter ett tillfälligt ner men aldrig så det blev direkt jobbigt. Jag gick och njöt av utsikten över havet och fundarde på vägval, långa vägen på mest småvägar som då och då bryts av av skog eller den lite större vägen och kortare. Eftersom jag var rätt sliten av att inte ha sovit bestämde jag mig för enklaste vägen. Det skulle bli "highway" senare men först till Islares.
Svängde av bakom ett hus ner på en grässtig.

Genom några grindar och sen var jag i caminohimlen.  Alltså öppna fält med lite tråd här och var och precis vid havet. Solen skapade guld i träden. Alltså det var så bra det bara kunde vara. Såg några killar som verkade ha sovit här packa ihop. Ville inte störa dem. Fortsatte kryssa bland fårbajshögarna på stigen tills jag hörde bjällror och plötsligt stod en hel skock med getter och tittade nyfiket på mig. Det var alltså getskit. Tyvärr tog paradiset slut när jag hade gått de totalt 7,4 km till Islares (fast jag tror det var kortare).
Nu var det enligt boken 3,5 km tills där leden delar sig. Jag roade mig med att räkna reflexer i vägkanten för att ha något att tänka på. Sen tog de slut då räknade jag pinnar i viltstängslet. Gå på en stor väg är inte alltid det roligaste.

Men det våtmarksområde som dök upp gjorde det lite roligare. En del fåglar att titta på. Jag försökte att inte tänka på att jag gick på vägen. Tänkte på de fina vyer jag sett. Tog inte så lång tid bort till El Pontarrón de Guirezo där jag korsade vattendraget Agüera som oxå verkar vara ett deltaland med mycket fåglar.
Nu skulle det vara 6,6 km till Liendo där alternativet jag fick på och den markerade leden skulle mötas. Det var hälften uppför på en serpentinväg och hälften nedför. Käkade min banan på väg uppför. 2 tjejer gick på fel sida vägen strax innan vi var ända uppe. Hoppades att de inte skulle bli påkörda bakifrån.  Folk genar i kurvorna rätt friskt här och lättare att hoppa undan om man går på vänster sida.

Nedför sprang jag. Så skönt. Några män som stod och röjde högt gräs i vägkanterna tittade konstigt på mig. En cyklist kom kämpadandes upp för backen men orkade ändå klämma ur sig ett buen camino. Snällt.

När jag var nästan nere fanns en liten genväg över en grässlänt. Åh så skönt. Nere i Liendo så kom jag i kapp en pilgrim till. Hälsade och gick förbi. Han hade tydligen en kompis som satt på en bar längre bort och väntade. Själv stannade jag på en mack och köpte en Aqvarius.  Hittade var den markerade leden kom men markeringarna pekade mig tillbaka ett tag så jag valde att stanna på vägen. Visst att leden skulle korsa vägen längre fram. Men när den korsningen kom så min bok att gå ner för backen där betydde bara 2 km längre väg också på asfalt. Så jag stannade och följde orange pilar istället. Detta gjorde att jag var i Liares jätte snabbt. Nu hoppade jag på leden istället för att följa de orange som verkar skippa stan helt. Leddes upp för en lång lång backe till ett stort runt tornhus uppe på berget. Rundade det och fick en cementbacke modell jättebrant framför mig. Sen en massa trappor och ut genom en port i ett gammalt slott.

Ner till stan fanns tydliga pilar. Skönt. Klockan var bara 10:29 men eftersom min frukost varit tidigt så var det väl lika bra att stanna. Letade efter en bar med wifi och försökte beställa en tallrik ost och skinka. Men nä det gick inte. Kunde få en tortilla med det i istället. Orkade inte tjafsa den kostade bara €1.50. Tog en cola oxå. Kom hslvägs in i tortillan när jag insåg att det jag inte gillade med den var lättmajonäsen som de satt på. Lyfte på osten för att skrapa bort. Hittade ett långt hårstrå. Gav upp. Postade lite bilder på IG och fixade GPS-ruttens kartor.
Sen gick jag iväg. Följde GPS-rutten för jag såg inte de små klistermärken som boken nämnt. Hittade en bankomat och tog ut pengar. Fortsatte gå men det kändes inte rätt. Kollade mot boken och nä det var kanske fel väg. Vände om. Bestämde mig för att diagonala mig ner till stranden och började gå.  Men insåg snart att det inte skulle gå. Överallt var det stängda gator som tillhörde privat egendom. Frågade 2 damer om vägen och de pekade åt det håll jag kommit från. Så det blev nog 3 km irrande innan jag var på strandpromenaden.

Köpte en popupglass och låtsades vara badturist en stund. Det var en rackarns lång strandpromenad typ 5 km. Jag gick och gick och gick.  En del turister som inte vet att caminon går där tittade lite konstigt åt alla kläder och den tunga ryggsäcken.

Men tillslut hade jag avverkat hela sträckan och blev hänvisad ner på stranden där båten över till Santoña skulle gå. Kom först ner och fattade nada. Spången jag gått på slutade typ i vattenbrynet men sen kom båten och den körde nästan upp på stranden. För €2 fick man åka över. Tog inte många minuter. Det var jag och ett 10-tal andra pilgrimer. Flera tyskar som gått från Tyskland. De hade sovit på stranden i natt. En annan spanjor berättade att han hade jätteont i foten. Mest troligtvis pga det hårda underlaget och fel skor. Han skulle nog inte orka så mycket mer idag men hoppades ta sig till Noja.
Först gällde det att ta sig igenom Santoña stad och en lång och rak promenad förbi fängelset. Tror det var en kilometer långt. En man och kvinna framför mig bar kläder som matchade den gröna gångbanan och den röda cykelbanan. Den vägen fortsatte förbi stranden Berria och sen var det dags för klättring över en topp.
Jag trodde först det var berget framför mig som såg svårövervinnligt ut men det var en hälften så låg kam på sidan. Men lätt var det inte, 30 grader varmt ute och klättra först i sand och sen i sten/hård lera. Först uppför och sedan nästan lika brant nedför. Ramlade nästan och grep tag i en taggig buske. Aj aj.
Sen så var jag nere på stranden och gick på den. Vilken tur att jag hade pratat med fotproblemmannen på båten så jag hade kollat upp var härberget låg annars hade jag nog gått ända in till stan 2 km för långt. Han hade sagt att många hade svårt att hitta det. Men jag vek av från stranden precis i ett tid för att få skyltar att följa. Det blev ändå en lång promenad från båten hit på nästan 7 km.
Var rätt trött när jag kom fram. Såg att de hade mat på härberget €10 för pilgrimer. Köpte en sådan oxå vilket jag senare skulle få ångra. Hamnade på ett rum med trevliga människor.

Duschade, tvättade och tog en promenad in på stan. Försökte besöka kyrkan men den var stängd. Gick till ett fik med wifi som hade gott te. Drack 2 koppar och åt en liten påse chips. Satt där 2,5 h och laddade mobilen och klockan samt skickade upp bilder på Instagram. Nu ikapp.

Sen tillbaka de 2 km till härbärget för middag. De hade sagt när jag kom att glutenfritt inte var något problem. En kvinna som inte kunde ett ord engelska försökte förklara för mig vad jag skulle få för mat. Via en översättningsapp kom vi fram till kikärtssoppa, kotlett med paprika. Fick först bröd, sa att det är gluten i bröd och då kom hon faktiskt med ett glutenfritt bröd som var helt ok. Lite övermicrat.

Soppan kom in och den var översaltad, värmd i micro. Inte god alls men tvingade i mig lite mer än hälften.

Den kom hon och försökte säga att kotletten inte funkade. Men jag fattade det som om det var paprikan som skulle bort. Men nä istället kom det in en röra med grönsaker som såg ut som någon spytt upp det. Försökte äta lite men det gick inte. Konsistensen av överkokt och mosad aubergine, lök, paprika var så vidrig. Slemmigt.

Skippade den rätten och och bad om en frukt till efterrätt fick in en omogen nektarin. Jösses. Ett stort danskt sällskap valde att lämna bordet innan de ens beställt och gick till annat ställe.

Nu skall jag försöka sova men han ovanför snarkar och ute är det tydligen ett stort gäng ungdomar som leker klapplekar typ raketen. Detta är inte ett pilgrimshärberge utan ett ungdomsvandrarhem och de har en stor grupp som går typ surfarskola. De lever rövare. Får leta fram propparna. Dessutom frös mannen ovanför så han stängde fönster. Nu är det snart 30 grader här inne.

Funderar på om det varit en bra eller dålig dag. En mix. Vyerna i morse väger upp det mesta.