Beas Tankar, Åsikter & Funderingar

Hittade en led jag helt missat

2012-01-16T12:28:00.002+01:00

Satt och surfade runt i jakt på något trevligt ställe att åka lite turskidor på och hittade info om en led jag aldrig hört talas om. En 7 mils rundled - Arnäsleden. Den låter ju lockande. Måste ta reda på mer, ex finns vatten att få längst med vägen. Det var det ju lite si och så med på Högakustenleden.

Upphandlingselände

2012-01-13T00:47:00.001+01:00

Ibland vill jag bara ringa upp upphandlare och skrika i telefon. Just nu pågår en relativt stor upphandling på en myndighet. Vi är inte själva med i den men jag har glömt att avsluta prenumerationen på uppdateringar efter att ha plockat hem den för genomläsning.

Upphandlare bör fundera igenom hur bra de är på att formulera sig om det inkommer över 30 frågor på upphandlingen. Sällan jag sett så många förut (jo RPS-upphandlingen var nog värre). Om folk ställer frågor är det oftast för att de faktiskt inte förstår formulerad text i upphandlingen. Då kanske man bör svara med annan text än den som står där. Vill leverantören ha hjälp med tolkningen och ställer ja/nejfrågor varför då inte svara med ja eller nej?

Varför ljuger Google om mitt utdelande?

2012-01-09T16:22:00.001+01:00

Jag sökte fram 2 nyheter på nsd.se och båda står som att jag har delat dem på Blogger 13 september 2010. Men den dagen skrev jag bara om en annons ovanför en passande artikel. Jag länkade i och för sig till nsd.se:s startsida men inte kan väl Google nyttja det som att jag har delat med mig av varenda artikel på nsd.se , det stör mig faktiskt. Jag kan plötsligt ha delat ut något, enligt Google, som jag inte alls står för.

Kommer det här inlägget nu generera i att det även står att jag delat på Blogger 9 januari 2012?

#365mil 2011 summering

2012-01-09T12:39:00.002+01:00

Jag klarade min utmaning om än med på tok för mycket cykling jag summerade ju månadsvis i början vilket kom av sig på hösten (men nu skall det vara fixat, bakdaterade en drös inlägg). Kom på att en årssammanfattning nog kan vara kul att ha.

Lite kämpigt under året det började bra i januari men sen det var det sjukdom i 2 veckor i februari som var skitjobbiga, sen kom knäproblem under våren och bråkade med mig. 2 veckors förkylning i augusti och sen en ofantlig trötthet under september och oktober åt av mina plusmil även november var trög, fortfarande trött och hängig och vansinnigt dåligt väder gjorde att jag inte orkade ta mig ut. Jag var under planerat värde 3 gånger under året, värst var det mot slutet men det gick att rädda tack vare att det blev bra väder och jag kunde cykla. Men det höll på att gå illa efter att jag fått en spricka i revbenet men som tur var försvann smärtan på en vecka.

Så här såg det ut:
Total sträcka: 365,271 mil
Antal pass: 215 pass
Antal dagar med #365mil: 184 (50,4 % av dagarna)

Längsta cykelsträcka: 10.748 mil cykling med Mattias Pantzer
Längsta promenadsträckan: I ett sträck var Lapland Ultra på 10 mil.
Sammanhållen sträcka men med liten 4 timmarspaus på mitten i ett tält var Fjällräven Classic på 10,679 mil.

Alla diagram nedan är interaktiva, sväva över en del så kommer det upp detaljer.

Accumulerade mil per vecka:

Antal mil per vecka:

Antal mil per månad:

Motionsform per månad:

Motionsform fördelad under året:

Sen jag skärmdumapde mätaren till högre längst upp plockade jag bort ett pass som jag valde att inte räkna med i #36mil det är därför den visar 1,3 km för mycket

#365mil - december

2011-12-31T00:48:00.000+01:00

December blev en utmaning, en rejäl vurpa med cykel, kurs i Stockholm där jag var helt mosig i huvudet på kvällarna, ösregn och som krydda på moset, ett sprucket revben men vet ni vad, jag bet ihop och gjorde det trots att jag var på väg att ge upp med ca 2 veckor kvar. Smärtan från revbenet var fruktansvärd. Det kommer ett inlägg med årssummering senare.

Mil att avverka: 31

Mil gjorda: 23,4
Avverkat i snitt/dag: 0,75
Antal dagar med #365mil: 11
Antal vilodagar: 20 (fast några dagar gick jag lite för att kolla hur revbenet kändes men det var så korta turer att jag inte räknar med dem)
Antal pass: 13

Fördelning:
Promenad: 4 pass, 3,16 mil

Cykling: 9 pass, 20,24 mil

Totalen:
Mil avklarade: 265,271
Mil kvar: 0
Mil kvar/dag: 0

Häng med på #365mil 2012

2011-12-25T23:35:00.001+01:00

365mil är en utmaning som handlar främst om att sätta upp ett eget mål och tävla mot sig själv för att nå det. Men är man fler blir det roligare och man får lite mer press på sig för att nå målet. Man kan stötta varandra, peppa att komma ut, inte alltid så roligt att ta sig ut och avverka en mil i -30 grader i februari eller i iskallt hällregn i november.

#365mil handlar om att röra på sig utomhus i syfte att motionera. Exempel på aktiviteter är promenad, löpning, längdskidåkning, cykling, paddling, inlines, rodd och annat där man tar sig fram med egen muskelkraft. Om man vill kan man begränsa sina aktiviteter exempelvis utmana sig i att löpa 365 mil på ett år eller cykla. Det är helt upp till var och en. En del cyklar exempelvis till jobbet, räkna eller inte räkna det är frågan, det kan kännas orättvist för de som inte kan cykla till jobbet men kom ihåg det är det egna samvetet och det egna målet som är huvudsaken. Det enda gemensamma målet är sträckan.

Man väljer själv hur man distribuerar sina 365 mil, antingen ser man till att beta av 1 mil om dagen, 7 i veckan eller ca 30 per månad eller så är man helt oregelbunden i det hela, en månad gör man 60 mil och nästa pillar man naveln och softar. Sjukdom/skada kan ställa till det så det är bra att bufftra upp med lite plusmil när det går.

Så häng på #365mil 2012!

Ps. En del som är väldigt träningsovana kan ha svårt att orka med 365mil gör då som en bekant till mig, utmana er i 365km på ett år i exempelvis promenader. Det kan vara nog så jobbigt.

Jag har hållit reda på det hela genom att nyttja ett Google Docs kalkylark som räknat ut hur mycket jag har gjort, har kvar, hur mycket jag måste göra per dag eller per vecka för att nå målet i tid. Arket innehåller även en graf som ritas ut på min blogg. Har nyttjat Funbeat för registrering av träningen då har jag även fått hjälp med målet genom deras målvisare, ett mål för vecka och ett för år. Kan lägga upp ett tomt ark ni kan kopiera om ni vill. Hojta i en kommentar så fixar jag.

/Béatrice

Julstuga på Gruvberget

2011-12-04T12:17:00.001+01:00

Idag har vi öppet 11-14. Kom och ät skinkmacka och gröt, fika pepparkaka och glögg.

Vinn vårt fina pepparkakshus.

Aftonbladet överger chockrubrikerna....

2011-12-02T20:53:00.001+01:00

....och satsar på lite mer poetiska rubriker.

Eller så var det någon urstockholmare som skrev texten, en som inte kan säga ä och det egentligen är Mannen sköts ner när han greps det skall stå.

#365mil - november

2011-11-30T00:33:00.000+01:00

November ujuj nu börjar det gå utför men den började i alla fall bra med en underbar tur till fjällen med Anders. Kommer jag klara detta börjar bli rejält orolig. Skall på kurs i december och vädret ser då inte det minsta lovande ut.

Mil att avverka: 30

Mil gjorda: 28,48
Avverkat i snitt/dag: 0,71
Antal dagar med #365mil: 12
Antal vilodagar: 18
Antal pass: 12

Fördelning:
Promenad: 1 pass, 0,36 mil
Löpning: 1 pass, 0,57 mil

Cykling: 7 pass, 22,02 mil
Fjällvandring: 3 pass 4,81mil

Totalen:
Mil avklarade: 341,87
Mil kvar: 23,13
Mil kvar/dag: 0,75

Karriär som kvinna?

2011-11-29T11:53:00.001+01:00

I min inkorg fanns detta från IDG och jag undrar ju vad min karriär som kvinna kan innebära.

En bekant till mig funderar på att byta kön, kanske vore något för honom :-)

Skämt åt sida hur visste IDG att jag är kvinna eller fick mina manliga kollegor samma mail? Om de vet att jag är kvinna borde den nästan också veta att jag inte inte chef vilket nätverket riktade sig till. Skulle man ha skickat ut ett mail med "Stärk din karriär som man"? tror inte det va. Så less på att vara reducerad till ett kön.

Ett snölöst Abisko i 3 dagar

2011-11-11T00:01:00.001+01:00

Jag tog med min kompis Anders och drog till Abisko fredag 4 november till söndag 6 november.

Jag var ledig på fredagen och åkte med morgontåget 07:10, Anders hade några ärenden på fredagen och kom med tåget efter.

Det är något speciellt med fjällen, så fort jag ser första fjälltoppen från tågfönstret går pulsen ner, och hjärnan varvar automatiskt ner den oxå. När jag kommer ner till Abiskojokka är jag nästan som en ny människa, en betydligt lugnare och harmoniskare Bea. Abisko är ett av de få ställen på jorden jag kan gå samma runda om och om igen, se nya saker, gå hur långsamt som helst (nästan, måste ju ha styrfart) och bara njuta.

Vi hade tre fantastiskt härliga dagar som dokumenterades i bild. Den här gången får ni nöja er med mina bildtexter istället för flera sidor text. Det var ett nytt Abisko jag mötte. Ett i en annan färgskrud än vad jag är van vid och det blev väldigt snabbt mörkt men å andra sidan mötte vi ett fantastiskt morgonljud varje dag.

Jag kånkade med mig min Canon EOS 350 D med ett lånad objektiv (Sigma 17-50/2.8), min iPhone 4S samt en Canon IXUS 130, Anders hade med sig betydligt bättre kamera och flera objektiv samt stativ.
Bildspelet går att se större om man går till mitt Picasaalbum.
Anders bilder hittar ni i hans galleri.

Efter många turer och en vända i Ånge...

2011-11-02T23:04:00.001+01:00

...är telefonen här. Så nu är jag med ny telefon, en som faktiskt går att stänga av och trycka bort samtal på.

Telia lyckades nästan ge mig mitt abonnemang tillbaka oxå, det gick inte att få Prata på mobilsurf extra+ så jag får nöja mig utan plus men bättre än det däringa pottabonnemanget de försökte ge mig. Telefonen anlände idag, 2 dagar senare än Telias gissning men den var jag ju mer inställd på. Jag bor ju norr om Ånge.

Telia borde dock göra något åt sin kommunikation på webben. Först uruselt gui vid beställningen och sen gammal statusinfo om ordern på webben. Tur att de har folk i kundtjänsten som kollar vad som skrivs i bloggar och kan informera en.

Telefonen ser inte klok ut just nu, den är inbäddad i mitt gamla griffinskal. Måste köpa en bumper i morgon. Fick precis slut på ström i 3Gs:en så jag kan inte fota och visa.

Skall fara till Abisko i helgen, skall bli kul att se vad den går för som kamera, kommer Instagramfota lite. Dock kommer jag inte alltid kunna skicka det direkt det är ju si och så med täckningen i fjällen.

#365mil - oktober

2011-10-31T00:21:00.000+01:00

Oktober var en total katastrof, men den räddades av 4 pass cykling till Luleå fram och tillbaka.

Mil att avverka: 31

Mil gjorda: 30,32
Avverkat i snitt/dag: 1,01
Antal dagar med #365mil: 4
Antal vilodagar: 27
Antal pass: 4

Fördelning:

Cykling: 4 pass, 30,32 mil

Totalen:
Mil avklarade: 313,43
Mil kvar: 51,56
Mil kvar/dag: 0,84

Telia vad betyder "väntar på leverans"?

2011-10-28T08:47:00.002+02:00

När jag beställde min nya telefon stod det i beställningsbekräftelsen att beräknad leverans var 2011-10-31. Jag har därmed tagit för givet att den skall komma då ev någon dag senare för att jag bor i en ände av landet dit postgången är långsam.

Idag kom ett SMS "Din beställning är mottagen och ligger i kö för leverans. Ditt ordernummer är XXXXXXXXXXX följ din status på www.telia.se/leverans . Hälsningar Telia" klickade mig in på webben och möts av följande:

Väntar de på inleverans, att få lägga min telefon i en låda och skicka mig eller vad?

Någon som har koll på vad Telia menar. När jag pratade med Telia om abonnemangsstrulet sa ingen av dem något som helst om att den inte skulle levereras enligt angivet datum. Men här låter det ju som om de inte har den blekaste aning om när telefonen kan levereras.

Dessutom lade jag inte alls min order den 23:e som det står, mitt bekräftelsemail på beställningen kom den 22:a då jag beställde. Man kan väl hoppas att webbeställningar behandlas i systemen den dag de kommer in eller?

Ett oväntat mail

2011-10-25T22:31:00.000+02:00

Idag fick jag ett mail från en person jag inte känner men som jag i 12 år har undrar vem det kan vara. Gissa om jag blev förvånad och glad när det oväntat dök upp i min mailbox.

Tack R för att du hörde av dig!

Jag har fått en bror.

Sur på Telia!

2011-10-24T17:18:00.001+02:00

När jag beställde min nya telefon häromdagen gick det inte att ändra abonnemangsform, eller det syntes inte att det gick i alla fall (någon gång under lördagen ändrade de från att man absolut inte kunde till att lägga till en helt oförståelig symbol framför abonnemanget så jag vet inte om jag inte kunde eller om jag bara missade ikonen gulmarkerad).

Under Anpassa abonnemang fanns bara val för Telia Mobil Flex. Inte ett ord om att man kunde välja annat där heller.

Fick höra av en bekant som ringt in sin beställning att de frågat vilket abonnemang han ville ha så jag insåg att det går att byta. Ringde nyss till Telia och ville ändra. Men se nä det gick inte att bara ändra abonnemang. Ordern är iett paket med telefonen och min order annulleras i så fall och jag hamnar sist i kön för telefon.

Nu måste jag alltså för att få en ny telefon i vettig tid ha ett abonnemang som inte alls uppfyller mina behov och är mycket dyrare än det jag har idag. Dessutom upplyser de i kundtjänsten snällt om att det inte gick att byta abonnemang på morgonen och att ja det är ju lite dumt att man inte kan få ändra bara abonnemang utan att hamna sist i kön för telefon och ja det är välfigt otydligt i gränssnittet på beställningssidan att man kan ändra abonnemang.

Och där ringde Telias kundundersökning och vill veta hur nöjd jag är. Haha.

Sitter och skriver en presentation om kundvård just nu, Telia ni hamnar inte på sidan om goda exempel på hur ni löser sådana här missar.

Så diktatorer kommer inte till paradiset

2011-10-24T07:30:00.000+02:00

Eftersom han inte var frälst hamnar han i helvetet enligt Christer Åberg på apg29, Gadaffis son verkar hålla med enligt Aftonbladets rubriksättare i alla fall.

Knyttepass 2 avklarat

2011-10-23T21:41:00.002+02:00

Idag hade jag omgång 2 av prova-på-knytte. Det var betydligt kallare idag är förra veckan men 23 barn dök upp. Vi började som vanligt med en kort presentation om vad Knytte är, namnrunda och skaka loss kroppen i välkomstvisan.

Vi traskade in i skogen till "Kom alla mina små knyttebarn" och de fick vara älgar, grodor, ugglor, myror och myggor. Som vanligt låste vi upp dörren till skogen och klev in. Alla fick lägga sina grejer på knytteplatsen och sen gick vi bort till stenhögarna och jag försökte prata om stenar och mossor. Men 23 barn och minst lika många vuxna är för många. Det går bara inte att göra något vettigt. Alla pratar i munnen på varandra, föräldrarna pratar med varandra osv... och jag känner att jag inte får någon som helst kontakt med barnen. 12 är verkligen max. Men vi kommer oss ut i alla fall under 1,5 timmar och bra är ju det. Och det är mysigt att vara med barnen i skogen. Men som sagt i mindre grupp är det bättre.

Hade tänkt att guida dem tillbaka via en stig, prata lite om stigen och en stor sten som fanns där men alla bara drog iväg åt var sitt håll ner mot knytteplatsen för fika. Inser att jag varit på tok för otydlig med att vi fikar i skogen. Dvs inte på grillplatsens bänkar utanför den osynliga skogsdörren. 99 % av föräldrarna valde att knö ihop sig på bänkarna och då gör ju barnen likadant. Men vitsen med knytte är ju att lära barnen att det inte skall vara tipptoppbekvämt och att man får vänja sig att slå ner rumpan på sittunderlag i mossan. Nästa pass skall jag nog flytta knytteplatsen en bra bit in i skogen. Kanske tar vi en långpromenad till vindskyddet, lite äventyr i skogen. Får åka upp och reka på lördagen.

Nackdelen med att ha en stor del av gruppen vid grillplatsen är att gruppen blir splittrad, man kan inte småprata med alla, fylla på med lite info, fråga barnen hur de upplever saker och ting.

Efter fikat lyckades jag samla ihop gruppen någorlunda för att kika på den spruckna stora stenen, 2 barn vägrade följa med, de valde att stanna och klättra på en stor sten istället. Vi bäddade ner Igge i riset och sa hejdå.

Sen var det dags att börja gå tillbaka men först låste vi givetvis skogsdörren, vi lekte Kaninungarna och barnen verkligen älskar att få gömma sig. En del gillar att bli upptäckta andra älskar att få känna att de gömt sig så jag inte ser.

Efteråt blev det en stund i stugan som var öppen för fika. Tyvärr hade vår skylt nere vid vägen blåst sönder så det fanns ingen reklam för att vi hade öppet men en hel del folk kom ändå.

Varannan söndag till och med 4/12 har vi öppet i fiket 11-14 uppe på Gruvberget så kom gärna och fika då. Den 20:e november är det jag som ansvarar för serveringen.

I de lättkränktas land...

2011-10-23T01:06:00.003+02:00

...blir till och med telefonerna kränkta. Eller vad sägs om denna text för ett skal till iPhone 4 på Mytrendyphone.se

Visste ni att iPhones även kan bli lite trötta. Vill du skydda telefonen mot detta finns givetvis ett passande skal från appleskal.se

När min älskade Darjeeling sviker mig batterimässigt blir hon utbytt

2011-10-22T20:35:00.000+02:00

Tvingades dock byta abonnemang vilket gör mig riktigt grinig eftersom det blir dyrare än mitt gamla. Dessutom verkar det som att de som lyckades beställa igår innan Telia tog ner sidan igen fick beställa med gamla abonnemanget. Surt.

Leverans 31/10, vi får väl se, jag bor ju i norra Sverige och paketet lär väl ligga i Ånge ett par dagar ;-)

Frågan är nu om denna skall få överta namnet eller få nytt tenamn, några förslag? Övriga pryttlar heter Lapsang Suchong (MBA), Sweet Love (iPad), Rooibos (död röd PC så det går att återanvända men iPhonen är ju inte röd) och Oolong (Galaxy S). Sen har vi Earl Grey och Lady Gray som är gamla stationära burkar. Minns inte vad min iPod Touch heter och iTunes vill inte kännas vid den just nu.

Logisk vurpa?

2011-10-22T18:48:00.000+02:00

Det går springmask på barnens skola och vi fick hem ett infoblad. I det står det:

"Mask smittar på flera olika sätt. Vanligast att barnet kliar sig i stjärten och får maskägg under naglarna och sedan stoppar fingrarna i munnen."

Öhh? Bara jag som ser det ologiska i det?

Captcha fail!

2011-10-20T22:56:00.001+02:00

Vilket tangentbord/teckenuppsättning skall man använda till den första? Vilket håll skall man mata in den andra på.

Man kan ju undra i vad för artikel den första kommer från och om någon lagt en tidsskrift upp och ner i den andra. För det första ordet i reCAPCHAs är inscannade texter som man vill ha tolkade. Tycker den idén är helt lysande.

Rekommenderad läsning - Sommar utan alkokol

2011-10-19T11:09:00.001+02:00

Jag skriver då och då här i bloggen om hur det är att vara nykterist. Jag rekommenderar läsning av denna artikel på Ajour om 2 kvinnor som valde nykter sommar (90 dagar) 2 år på raken och det bemötande det möttes av.

24 barn och en igelkott och ca 30 föräldrar

2011-10-16T22:51:00.002+02:00

Lite hipp som happ blev jag med knyttegrupp igen. Ställde in vårens grupp pga att jag kände att livet inte han med det oxå. På hösten skulle jag köra 4 pass men varannan vecka istället för 8 varje vecka men vi fick inte in några anmälningar och jag kände mig rätt lättad, 4 helger skulle bli mina egna igen. Men samtidigt vet jag ju att jag verkligen gillar att vara i skogen med de små knytten. Men det är känslan att vara uppbunden hela helgen som jag inte gillar. Lördagen går åt till att reka väder, planera, fixa material att greja med och sen kliva upp tidigt på söndagen och ha pass 10-11:30 vips är hela dagen borta. Och med det all möjlighet till helgvila innan nästa stressiga jobbvecka.

Men så bestämde styrelsen + några nya medlemmar på ett möte jag inte var med på att vi skulle köra 3 st prova-på-pass och lämna ut annonser på förskolorna. Gissa vem som skulle vara knytteledare. Jag var inte alls beredd på det hela, hade fått annan info via telefon men det är en annan historia...

Plötsligt hade 22 barn anmält sig.

Idag var det så dags, jag klev upp 6:50 för att hinna göra material att ha med för ett pyssel på berget. Igår hade jag och Herman plockat en massa blad som de skulle få använda. Strax efter 9 var jag uppe i skogen på berget. Placerade ut Igge Igelkott och rensade upp lite på knytteplatsen. De första föräldrar och barn dök upp redan 09:30 och sen droppade de in allt eftersom fram till kl 10. Många barn hade 2 vuxna med sig så vi var minst 30 vuxna på de 24 barnen (det var några småsyskon oxå som jag inte räknade och 2 barn kom utan att ha anmälts av föräldrarna först). Pulsen steg rejält när denna samling människor stod i en nästancirkel. Jösses så många de var, hur sjutton får man tyst på 24 ungar och föräldrar och när man väl får det vågar inte en endaste unge säga sitt eget namn.

Jag inser att jag lider av vallhundssyndrom eller nåt för vips hade jag alla utspridda när vi väl var i skogen, några började plocka upp fika precis när vi satt oss fast fikapausen skall vara mitt i passet. Andra började fika mitt i min lilla genomgång och vår sång, andra sprang iväg med barnen ut i skogen på egna små upptäcktsfärder. "Ignorera Bea Ignorera Bea" rabblade jag som ett mantra i huvudet. "Det gör inget att din plan inte följs, alla barn kan inte sitta stilla tillsammans, vissa barn kan vara hungriga direkt när de kommer hit..." Jag lät ena delen av skallen ta hand om det där medan jag babblade på om löv, barr, bark och näver med andra halvan. Bra att kunna multitaska.

Jaja det gick rätt bra, jag överlevde och det gjorde alla barn också tror jag. Och extra varm i magen blev jag av lilla Maja som hade varit mitt knyttebarn förut, hon kom och ställde sig bredvid mig när vi skulle avsluta, tog min hand i sin lilla varma hand och kramande. Hon är så otroligt söt.

Det är så lustigt att se hur grupper kan vara så lika, hur vissa typer alltid förekommer, en som skall skrika ut alla svaren, en som skall berätta precis allt om allt ovidkommande, en som skall ha största pinnen och skjuta allt, en som vägrar lyssna på vad man än säger, som alltid skall springa iväg i skogen. 2 bästisar som bara fnissar, perfektionisten som är ledsen för att pysslet inte blev perfekt och den som hittar alla småkryp som jag måste hålla i.

Nu måste jag bara klura ut vad de kommande 2 passen skall handla om. Har färdiga pass om stenar, mossor och spår i snön. Men min förra grupp var bara 12 barn (vilket en normal knyttegrupp är som störst) och de var äldre än gruppen nu, de är 2,5 till 5 år gamla, de flesta är 3. Jag känner att jag har rätt dålig koll på 3-åringar, vad de kan greppa och hur länge de kan sitta stilla. Nästa gång måste vi röra på oss mer helt klart. Och lekar med 24 barn är jäkligt svårt.

Några tips?

Utställaren på Dreamhack hur tänkte ni nu?

2011-10-06T21:28:00.001+02:00

Monika Niilimaa som är en riktigt duktig spelbloggare gjorde oss uppmärksamma på detta på twitter idag.

Statist.se söker folk till en monter på Dreamhack Winter 2011 åt en utställare. Vem utställaren är inte känt men uppenbarligen är de idioter och extremt trångsynta.

Man behöver inte ens skriva vad de gjort, det räcker att ni tittar på nedanstående bilder som fixades fram av Ellinor Denkert.

Vi börjar med den som kräver lite kompetens kring spel och vana att agera, och kolla man får lön:

Nästa är en där man skall vara snygg, trevlig och belöningen verkar vara direktkontakt:

Hur tänkte de? Tror de på allvar att det inte finns tjejer som skulle klara av jobbet, ha koll på tv-spel, kommentera spel mm? Och hur tänkte de när de skrev annonsen riktad till tjejer, kommer inte tjejerna få lön som killarna, direktkontakt med utställaren låter nästan perverst i mina öron? Varför kan inte killar få mingla runt? Tjejerna måste vara unga 16-25 medan killarna skall vara 18-30. Jag blir helt galen på sådant här.

Jag hoppas någon gör en DO-anmälan, själv har jag svårt att motivera att jag personligen är diskriminerad mer än att jag som människa blir helt vansinnig.

Ja jag vet att de skrev att man inte fick kopiera eller distribuera annonsen (hur det nu hänger ihop med deras Dela på Facebook-knapp) men är man så korkad att skriva något sådant här så skiter jag i den uppmaningen.

Uppdatering: Läs även Verklighetens tolk som skriver bra.

Besvikelse

2011-10-04T21:01:00.000+02:00

Följde Apples Keynote på gdgt och det slutade i misär.

Så besviken på att de valde att behålla formen på iPhone 4S. Jag köpte inte en 4:a för att jag verkligen ogillar formen på den plus att glas fram och bak med drullbea inte är någon bra kombo. Älskar min 3GS men den har knappar som inte funkar så jag är i behov av en ny telefon. Hade förhoppningar på nya iPhonen.

Vad gör jag nu? Hur länge kan jag hålla 3GSen vid liv utan on/offknapp och glappande home-knapp tro? Går det att få tag på en ny 3GS? Eller måste jag ge mig in på den fula kantiga saken?

För säg inte Android som lösning, jag har en Samsung Galaxy S som jobbtelefon och tyvärr, den är inte lika bra som min älskade Darjeeling.

Vad som är i den i appar mm är jag rätt obrydd av, tycker min nuvarande har vad jag behöver, en bättre kamera vore dock trevligt.

Fjällvandring tänkte jag, blöt skogsvandring tyckte naturen

2011-10-03T15:28:00.001+02:00

Fredag 17 september, eftermiddag

Brummade snabbt hem från jobbet, snabbpackade mina fjällsaker, rotade fram en karta med Kvikkjokk på och hoppade in i bilen och skyndade mig till ICA. Köpte bröd, kycklingköttbullar och en tub mjukost och en påse nötter. En sväng förbi Shell/7-11 för en varm Panini, en läsk och en te, kvällens middag. Ringde till Kvikkjokk och bokade ett rum. Klockan var nu strax över 19.

Bara att köra mot Kvikkjokk kvar. Det var nästan kolsvart ute och ljudboken höll mig sällskap medan jag susade norrut. Fjällen here I come.

Det gick rätt snabbt att köra till Kvikkjokk, strax under en timme. Trots mörkret kunde jag se att även här var det en fin väg ut i ingemansland precis som till Ritsem.

Efter knappt tre timmar dök skylten med Kvikkjokks fjällstation plötsligt upp och jag lyckades köra förbi. Fick backa för att läsa att parkeringen låg 200 meter längre fram. Så jag körde upp till vägens slut och där fanns parkeringen. Parkerade bland ett fåtal andra bilar, lyckades få ut alla mina grejer och strax efter 22 stod jag vid receptionens dörr.

Insåg att jag inte fått någon info om var jag kunde hitta nyckeln men antog att det var som i Abisko, nyckel i ett kuvert på receptionsdisken. Men nä där var det inte bara kolsvart utan även helt tomt.

Gick ut igen, hon hade sagt i telefon att jag skulle bo i gamla huset på ovanvåningen. Hittade en trappa upp på det hus som såg äldst ut och gick upp med alla grejer i famnen. Dörren låst. Suck, ner för trappan igen. Hittade en dörr in i huset och där fanns en trappa upp. Ingen nyckel syntes till vid ingången så upp för trappan men nä en massa låsta dörrar men ingen nyckel. Tillbaka till huvudbyggnaden och in i receptionen. Letade mig in i restaurangdelen men ingen nyckel där heller. Rulla ut liggunderlaget på golvet i allrummet, gå och sova i bilen eller famla mig ut i mörkret och slå upp tältet? Eller vända om och köra hem igen?

Medan jag stod där och övervägde de olika alternativen vande sig ögonen med mörkret och jag fick syn på en brevlåda på väggen bredvid receptionsdisken. Lyfte på locket och där låg ett kuvert med mitt namn på. En halvtimmes letande bara för att de glömt att säga var nyckeln fanns.

Baxade alla saker tillbaka till andra huset, in genom dörren, upp för trappan och in på rum nummer 8. Ljudet i rummet var öronbedövande, en fors rakt utanför fönstret som stod på vid gavel med myggnät i. Jag orkade bara inte att fixa så ljudet fick vara kvar. Den friska luften var rätt skön om inte annat. Packade upp sakerna och förberedde för morgondagen, bäddade med sovsäcken, chattade lite med några innan jag ställde väckarklockan och kröp ner och gottade in mig sovsäcken och somnade som en stock.

Lördag, 18 september, morgon

Lappen i kuvertet hade sagt att frukosten var 07:30-08:30 så någon sovmorgon var det inte tal om. 07:20 ringde väckarklockan, jag snoozade (genom att skutta upp i sovsäcken bort till fönstret där telefonen låg, passade på att ta ett foto) 10 minuter och låg där i värmen och lyssnade på dånet utanför.

Tog mig ner till frukostserveringen och åt en rejäl frukost tillsammans med en man som heter Mikael och var från Uppsala. Han var här uppe i norr för att jobba som tolk under Barents Rescue och gjort precis som mig, satt sig i bilen och brummat till fjälls för en paus. Vi pratade olika alternativ för vandring i närområdet och han skulle boka båttur över vattnet för att vandra på andra sidan. Själv hade jag noll koll på det faktum att Kvikkjokk låg så man behövde båt till stora delar av fjället. Det finns heller inga rundturer att göra i området utan fram och tillbaka är det som gäller. Jag hade noll lust att bli beroende av båthämtning och fasta tider så jag bestämde där och då att Kungsleden norrut fick bli mitt mål.

Väl uppe på rummet igen packade jag ner det sista, borstade tänderna och gick för att lämna in min nyckel. Kl 10 hade jag slängt in grejerna jag inte skulle ha med mig i bilen och stod startklar. När jag hade gått ner till frukosten hade det varit riktigt kallt i i luften och man såg spår av frost ute. Jag hade därför tagit på mig långkallingar.

Men nu när jag stod här för att gå iväg kändes det som om det skulle bli en varm dag, jaja bättre för varm än kall.

Mitt mål var att gå bort mot Pårtestugorna 17 km, lät rätt lagom för en fram och tillbakatur under dagen, så skulle jag kunna ta en annan tur på söndagen om jag ville. Men tältet var med för säkerhets skull ifall jag skulle ändra mig eller inte alls ha lust att sova en natt till på stationen. Min tur skulle oxå bara begränsad av dagsljuset. Jag har ju mest vandrat på sommaren när det inte blir mörkt men nu är det kolsvart kring 20-21. Det betydde 10-11 timmars vandring.

Hade inga planer på fart, sträcka osv utan bara låta det gå som det går. Inget bestämt mål med turen. Jag startade GPS:en och började gå. Kartan hade jag knappt ägnat en blick, bara sett att efter Pårte fanns en möjlighet att gå upp mot Rittak där ett vindskydd skulle finnas och säkerligen bra tältplatser. Jag visste att jag skulle börja att gå i fjällurskog men snedkopplingar i hjärnan och lite för många turer till Abisko översatte det nog till låg fjällskog dvs du ser berg nästan hela tiden. Men så var det ju inte.

Leden börjar på en bred grusväg men snart så kommer en skylt som pekar på en stig över en liten myr där spångar saknas. På fötterna satt mina Speedcross 2 Gore-tex de klarar en hel del vatten. Men tänk om det är för djupt, jag trampar lite fel och vips har jag hela skon full i vatten. Jag hade god lust att bara vända om, gå till bilen och åka hem. Men åker man 30 mil för lite äventyr är det bara att bita ihop och kliva ut i vattnet. Jag hade tur, det var inte så djupt och med lite flyttande av sten och en träbit tog jag mig över torrskodd.

Jaha nu är det jag och skogen. Skogen ja, insåg efter bara en kort stund att det nu var skog skog och mer skog som gällde, inte ett fjäll i sikte. aningen deprimerande då jag gärna ser lite berg närma sig när jag är i fjällen. Kände mig lite dum som inte kollat på kartan ordentligt.

Men men jag hade en fundering på att gå till Pårte och tillbaka samma dag men inte sova på fjällstationen utan i tältet. Så jag började direkt titta efter bra tältplatser och det fanns gott om dem. redan 1.3 km från stationen hittade jag en trevlig plats med eldplats och allt. Försökte memorera de platser jag passerade ifall jag skulle stå där igen på kvällen. Ibland lättade träden upp lite och då kunde jag se berg, livsandarna stärktes lite och jag knatade vidare.

När jag förlikat mig med att gå i skog kunde jag börja njuta av det. Det är en ganska vacker skog, mycket mossa, svampar och ståtliga gamla träd. Däremot hade jag svårare att förlika mig med allt vatten. Klafsade omkring mest hela tiden. Ibland tänkte jag “åh nu kommer en jokk snart” för att en liten stund senare inse att den steniga stigen var ett vattenfall helt plötsligt.

Jag vet inte vad det är i myrar som doftar så magiskt men något är det, ibland blev jag stående och bara drog in doften, tills näsan vande sig och jag inte kände den längre. Då gick jag vidare.

Det fanns gott om vackra scener att stanna och njuta av, ett litet vattendrag, ett berg i en glänta, ett vattenfall i skogen.

Lite synd att jag inte hade upp min karta under första timmarna, missade Tingstallstenen (en stor sten där man förr höll ting), borde ju se den där jag gick men måste ha lyckats gå i andra tankar eller så såg jag den men inte fattade att det var den jag såg.

Jag passerade många mysiga gläntor och rastplatser på mig vandring mot Pårte.

Efter ett tag var jag framme vid en liten sjö och myr och fick syn på Gájmak på andra sidan. Det låg snö på fjället. Snart var jag framme vid bron över Njáhkájåhkå den såg riktigt ny ut.

Strax där efter kom jag till vägskälet vid Dáhtéjiegge där man kan välja mellan att gå till Boarek (Pårek) istället för Pårte. Var lite sugen att gå ditåt men myren var rätt blöt och uppe i Boarek är det än mer vatten så jag fortsatte på min tur till Pårte.

Men det var riktigt blött även åt det håll jag gick åt, riktigt blött emellanåt och jag börjar tro de spenderade alla pengar för underhåll av leden på den där bron för nu var spängerna ruttna eller låg nerkörda i marken med en decimeter vatten över sig. Gortetexen i dojjorna fick jobba. men än så länge hade jag lyckats hålla mig torr.

Strax före jag kom fram till Stuor Dáhtá som ligger nästan exakt en mil från Kvikkjokk lyckades jag dock hoppa ner från en ristuva rakt i ett hål med vatten. Lite vatten lyckades ta sig in i högerskon och jag kände hur jag blev blöt. Fan oxå, med täta skor skulle det ju aldrig torka. Mötte några vandrare som pratade riktigt dålig engelska, vi pratade om hur blött det var och killen visade hålet han fått där en söm spruckit i kängan. Försökte få reda på om det var lika blött framöver men nä de tyckte inte att det hade varit så blött. Jag knatade vidare och några meter efter att GPS:en pipit för en mil mötte jag 2 franska vandrare som såg riktigt trötta ut, de frågade hur långt det var kvar. Kollade på klockan och jag hade gått i 2 timmar och 40 minuter. Så inte gick det fort inte. Första halvmilen hade tagit 1,5 timmar.

Framme vid Stuor Dáhtá tog jag en liten paus, hade mobiltäckning så jag passade på att skicka lite bilder till nätvännerna. Sen var det på’t igen. Jag gick längst med sjön, det var så vackert här, tänk att få paddla ut på den där sjön.

Sen var det dags att korsa en myr igen, stigen var ganska torr och fin för det mesta men efter en spång hoppade jag av på en tuva som visade sig vara en flytande gräsklump ovanpå ett dyhål. Mitt vänstra ben sjönk ner till vaden. Men jag var jäkligt snabbt upp igen och hade tur, mina brallor sög sig fast på benen och över skorna så ingen lera eller vatten kom ner i skon.

Snart var det dags för att kliva över en bro igen, denna gång över Tjoaltajåhkå. Sen var det blött blött blött som väntade mig tydligen.

På ett ställe var jag tvungen att plocka fram stavarna för att kunna hålla balansen över några smala och hala stockar som låg i myren. Där vägen svänger av till Pårtestugan fick man verkligen hoppa mellan tuvorna för att inte drulla i.

Lyckades ta mig torrskodd till stugan. Träffade stugvärden och pratade med honom medan jag vilade ryggen från ryggsäcken en stund. Kändes som klockan var alldeles för lite för att stanna för natten och gå tillbaka i allt det blöta kändes inte heller så kul.

Bestämde mig för att gå upp till vindskyddet i Rittak, 7 km bort enligt skyltarna. Sa till stugvärden att jag skulle dit upp och att jag kanske skulle komma ner igen men att jag mest troligt stannade där uppe.

Tog ryggsäcken, tackade för mig och började gå tillbaka till leden. Hade frågat om vatten på vägen och fått veta att det inte var så blött men att spängerna på myren precis vid stugan var dränkta. Och jo det var de, men på något magiskt vis lyckades jag gå så att fötterna inte blev blöta. Allt tidigare alltid vandrat i otäta skor har gjort mig rätt bra på att kryssa fram.

Plötsligt låg ett brett vattendrag framför mig och inget bra ställe att komma över, stenarna vid vadet var dränkta, men när jag kikade åt sidan så såg jag att någon lagt ut björkstockar tvärs över vattnet. De såg inte helt stabila ut men med stavar skulle det nog gå. Hade fortfarande mina stavar i handen från förra besvärliga stället. Stockarna vickade och sjönk ner en del och strömmen var stark men jag klarade mig torrskodd.

Skogen var en rätt gles tallskog, mysig, ljus och framför allt torr. Skönt att kunna röra sig lite snabbare och slippa kryssa mellan vattenpölar en stund. Jag hittade en energibar jag lagt i fickan och tog ett bett på den, den var alldeles torr, smakade fördjävligt. Spottade ut och lade tillbaka resten i fickan. Mötte några andra vandrare som var på väg till Pårtestugan vi hälsade på varandra som brukligt är och fortsatte åt var sitt håll.

Strax var jag framme vid en bro och på andra sidan låg Sarek, jag hade inte ens reflekterat över att jag skulle in i Sarek, det har liksom varit ett ställe jag velat till men inte kommit mig för att åka till och nu stod jag här helt plötsligt vid kanten av detta stora område som sägs vara helt fantastiskt. Skogen fortsatte på andra sidan, det växlade mellan gles skog och lite tätare som innan. Jag gick där ett tag i mina egna tankar, satte ena foten framför den andra och reflekterade inte så mycket på vad jag såg.

Snart började det märkas att jag gick uppåt, skogen glesnade lite allt eftersom och det blev lite brantare. Det blev allt stenigare och allt blötare, det kom allt mer vatten längst med leden och jag tvingades ta omvägar ut i skogen för att inte bli blöt. Det blev allt brantare och solen kämpade för att hålla sig över bergstopparna. Jag gick förbi några riktigt fina rastplatser vid de två broarna jag passerade. Två renar stod och blängde på mig vid andra bron men sprang så fort som jag hade halat fram kameran.

Nu blev den glesa skogen lägre och lägre, fjällbjörkar och stenblock snart kunde jag se Huomnásj långt där borta. Efter en stund blev det riktigt brant, jag fick stanna och pusta ut, passade på att äta lite blåbär. Nu var skogen helt borta och jag fick syn på några andra vandrare en bra bit upp.Vi möttes när jag stannat för att fota bakåt. Avundades dem som kunde studsa med lätta ben nerför branten medan jag med tung andning tog mig uppför.

Snart befann jag mig mellan Huomnásj och Favnoajvve och äntligen kändes det som jag var i fjällen. Jag stannade upp och bara njöt, betraktade topparna, vattnet som syntes en bit längre bort, den försiktiga växtligheten och fåglarna som betraktade mig från klipporna. En känsla av ”hemma”. Tänkt att stadsungen Bea kan känna sig så på rätt plats mellan två bergstoppar. All stress, all ilska över allt det blöta och surheten över att det var så mycket skog på vägen hit rann av mig och ett stort leende sprack upp.

När jag hade passerat Huomnásj såg jag ner till vattnet Rittak och fick syn på en underlig serpentinformation i vassen, det var så otroligt vackert. Önskade så att jag hade haft med mig en bättre kamera. Solen sista strålar smekte det gula gräset så det lyste som guld nere i vattnet.

Efter att ha stått där och betraktat vyn länge tog jag mig vidare, jag kunde ana vidnskyddet längre bort, såg hur något blänkte till i den låga björkskog som omgav området där det låg. Jag hade nu gått 7 km sen Pårtestugan och det såg ut att vara en bra bit kvar. man kan då aldrig lite på skyltarna i fjällen. Började känna mig trött, lite hängig trots de vackra omgivningarna, gick på en jordstig med lite sten på som var skön att gå på.

Jag traskade på och strax innan bron över Gállakjåhkå fick jag syn på två män med tung packning framför mig och tävlingshornen växte ut för en stund och tröttheten blev som bortblåst. Jag kom ikapp dem rätt snart, de pratade danska. Jag ökade på farten lite till och kom om dem. Mötte några andra vandrare som såg rätt trötta ut, de verkade komma ner från Stuor-Dágár. Jag gick och jag gick, nu började jag bli rätt hungrig, hade ju inte käkat något. Såg inte till vindskyddet längre fram och började undra om jag sett i syne. Kan man få hallucinationer av matbrist kanske :-)

Så småningom kom jag in i en lågväxt skog igen, mindes att på kartan var det markering för sådan runt vindskyddet så jag ökade på farten lite. Efter en stund dök det upp gråsmattor inbäddade bland buskar på sidan om leden. Helt perfekt tältplats. Men jag hade förutsatt mig att gå till vindskydddet, min tanke var att sätta mig där och laga mat och sen leta upp en lämplig plats. Den här skulle kunna funka. Jag gick över lite vatten, hamnade i lite hala stenar men plötsligt dök vindskyddet upp framför mig och klockan var bara precis före 18.

Det var ett helt hus. När jag stannade till framför och kikade in såg jag att det redan var folk där. Inne i skyddet fanns britsar för att sova på och en kamin. Människorna som var där var ett rätt stort gäng, jag såg bara grabbar till att börja med och började prata med dem. De samlade ved för att göra upp en eld. De ville inte använda den ved som låg i vindskyddet “den får vara kvar tills de kommer några som verkligen behöver den”. Sund inställning. Vi hjälptes åt att hitta ved, fanns gott om omkullblåsta träd mm. De berättade att de slagit läger en lite bit längre fram.

När jag kom tillbaka med famnen full i kvistar träffade jag på tjejerna som de var där med. De lät inte lika välkomnande att jag skulle få nyttja en del av elden för att koka vatten till min mat. De var extremt arroganta och sa tydligt “jaha vi kanske ses i morgon bitti”. För att undertrycka att i kväll ville de inte ha mig här.Jag ides inte tränga mig på utan tog min rygga som jag ställt mot huset och vandrade tillbaka till den fina gräsmattan. Hittade ett perfekt ställe att slå upp tältet på och en liten bit bort låg en fin eldplats där någon hade staplat upp ved. Drog fram min tekanna och tändstickor. Satte mig för att göra upp en eld men veden var rejält sur. Skulle haft den där famnen med kvistar jag lämnade hos de andra. Lyckades få fyr på nävern som satt på vedbitarna men det ville aldrig ta sig riktigt. Tillslut fick jag i alla fall nog med värme för att några gamla glödbitar, i botten av eldstaden, som var torra började glöda. Fyllde kannan och ställde den på glöden, bättre än ingen värme alls.

Danskarna jag gått om tidigare slog upp sitt tält på en liten gräsplätt vid en stor sten på andra sidan det lilla vattendraget. Jag hörde hur de gick loss på björkarna, det knäckte och brakade. Jag satt där och försökte hålla liv i min eld och få lite lite värme, jackan hade åkt på och vantar, kylan kom smygandes när solen föll ner bakom berget. Borde givetvis rest mig upp, knallat bort de ca 50 meterna och frågat vad fan de höll på med men orkade bara inte. Huttrande fick jag upp tältet.

Drog igång brännaren och kokade upp vattnet till maten. Tevattnet i kannan var klart och jag kunde hälla upp en kopp för att värma mig medan vattnet till maten blev klart. Kände nu att kroppen var helt tom på energi. Medan jag såg ut över vattnet vibrerade det i fickan. Jag hade lyckats glömma att sätta telefonen i flygplansläge efter att jag skickat meddelande nere från sjön tidigare under dagen. Och nu helt plötsligt fick jag täckning. Hade fått några Instagrammeddelanden och svar från bekanta jag skickat bild till. Men jag kunde inte svara, täckningen försvann.

Det hade hunnit gå en timme sen jag kom hit innan jag kunde hälla vatten i matpåsen och vänta de sista minuterna innan maten var klar. Hade en otroligt vacker utsikt från tältöppningen. Passade på att läsa lite i boken som var med.

Efter att jag ätit stoppade jag mobilen och GPS-klockan i laddare och kröp ner i sovsäcken. Kände mig riktigt trött fastän klockan inte ens var 20. Slog upp min bok, än så länge fanns lite ljus för att läsa, hade även en pannlampa i ryggan. Men jag han inte många sidor innan ögonen for igen. Lika bra att ge upp och försöka sova.

Det är inte helt bekvämt att ligga på liggunderlag, eller jo det är bekvämt en stund, sen måste jag baxa runt mig och ligga på något annat sätt. Snurrade runt ett tag innan jag hittade ett bra sätt att ligga på. Var lite frusen trots varm dunsovsäck och ullunderställ på. Fortfarande saknade nog kroppen lite energi och det kröp neråt noll ute.

Plötsligt började danskarna som mest troligt haft med sig något som gjort dem glada i hatten i ryggorna prata jättehögt. Borrade ner huvudet i sovsäcken och drog igen ordentligt. Låg där som i en kokong och försökte tänka bort ljudet. Jag var ju rejält trött så tillslut somnade jag och sov som en stock.

Vaknade kring tre på morgonen, tokkissenödig. Dragkedjan strulade i sovsäcken som vanligt, lyckades trassla mig ur tillslut och konstaterade att strumporna jag behållit på fötterna nu var torra. Men längre än så han inte tanken innan jag skuttade ur tältet och trampade i det frostiga gräset. Jösses så kallt det var. Nu blöt om fossingarna uträttade jag det jag skulle och skyndade mig in i tältet igen. Övervägde om jag skulle ta av strumporna eller inte men konstaterade snabbt att de knappast skulle torka i det kalla tältet. Lika bra att behålla dem på, de är så tunna att de nog snart skulle torka igen. Kröp ner i sovsäcken och kröp ihop så mycket det gick. Fick snabbt upp värmen igen och somnade.

Söndag 19 september, morgon

Hade ställt väckarklockan på 6 men när den ringde var det inte alls lockande att gå upp men jag kikade ut. Solen var i alla fall på väg upp men frosten låg över tältet och marken. Lika bra att stanna i värmen tills solen klättrat över träden och tinat upp saker och ting.

Somnade snabbt om och sov en och en halv timme till, djup sömn som en klubbad säl.

När jag vaknade 07:30 kände jag mig utvilad. Tog mig ur tältet och såg att nu var frosten på marken nästan borta och på ena sidan tältet höll en på att smälta bort. Det verkade bli ytterligare en strålande dag.

Jag kokade vatten till frukostte och bredde mig några mackor. Jag satt där i tältet och bara njöt. Månen hade ännu inte försvunnit från himlen utan hängde där stor över mig. Tänk om alla mornar var så fridfulla.

Klockan 08:45 hade jag borstat tänderna och packat ihop mina grejer, redo att lämna den här fina platsen.

Jag stannade till längst med vägen och bara njöt, en tanke att gå upp på Huomnásj hade funnits sen gårdagen, det var därför jag ställt klockan så tidigt. Jag knatade tillbaka samma väg som jag kommit under gårdagen, idag gick det betydligt snabbare, mer energi i kroppen. Vädret var fantastiskt, fåglar kraxade omkring mig i övrigt var det helt tyst. Plötsligt halkade jag till och slog i knät i en sten, fan vad ont det gjorde. Men det gick som tur var över rätt snabbt, ingen skada skedd.

När jag närmade mig Huomnásj insåg jag att jag nog inte skulle idas gå upp, det var en djup klyfta som skilde Huomnásj från Favnoajvve som jag gick på. Det såg inte så besvärligt ut men att först klättra ner i stenskravlet och sen upp igen med ryggsäcken på lockade inte. Lite besviken knatade jag vidare, passade på att fota en del.

Tillslut kom jag fram till branten nerför berget, där nere väntade skogen igen. Tog ett djupt andetag och började gå nerför. Kom på att här kanske det skulle finnas täckning. Halade fram mobilen, slog av flygplansläget och se på sjutton nästan full styrka. Skickade iväg några meddelanden och bilder, talade om var jag var.

När jag skulle stoppa ner mobilen igen kom en man strävandes uppför slänten. Han hade en rejäl ryggsäck och en lång vandringsstav. Han stannade till vid mig och vi samtalade en lång stund. Han hette Arian och var från Nederländerna. Han skulle vandra i 12 dagar. Han hade där hemma planerat att gå till Ritsem. Väl på plats i Kvikkjokk fick han dock veta att tursistinformationsstället han ringt i Stockholm haft fel. Båtarna från Akka-sidan till Ritsem och bussarna hade slutat att gå häromdagen. Nu hade han fått planera om sin rutt och försöka hitta en rundtur. Stackarn. Vi diskuterade lite olika alternativ hängandes över våra kartor, jag tror han fick en helt underbar tur. Det sista vi gjorde var att jag kollade på yr.no hur vädret skulle vara i området de kommande dagarna, lite regn men mest uppehåll. Hoppa det stämde.

Vi sa adjö och jag fortsatte nerför. Vände mig om och såg nu att från det här hållet hade det gått att gå upp på Huomnásj utan större problem. Men blev lat och orkade inte vända om. Tänk om jag skulle ta och lära mig kolla på kartan ibland.

Ja ja bara att knata vidare. Såg inte riktigt fram emot skogen. När jag mötte de första slyträden vände jag mig om en sista gång upp mot berget innan jag tog ett djupt andetag igen och försökte undvika att halka igen på de hala stenarna. Det var lika blött som igår och jag navigerade mig ner bland sten, buskar, träd och djupa vattenhål.

Huvudet malde på av tankar och jag gick bokstavligen i mina egna fotspår. Skogen var vacker och gav skön svalka från solen. Jag såg massor med fåglar och plötsligt brakade det till på myren bredvid mig 6 renar sprang i vattnet. Det var häftigt att se.

Det gick rätt fort att ta sig nerför, jag sade adjö till Sarek och plötsligt var jag vid stockarna som låg över det strida vattendraget. Stavarna åkte fram och jag lyckades ta mig över igen. Sen var jag vid myren strax innan Pårte igen. Satte mig ner i solskenet på en sten, lyssnade på lite musik i mobilen medan jag rotade fram goretexstrumporna, idag skulle jag garantera mig torra strumpor och slippa hoppa mellan tuvor. Med sealskinz på är det bara att knata på.

Jag passade även på att ta fram min påse med nötter som jag glömt bort att jag hade med mig. Oj så gott det var med lite salt. Hade även stoppat ner rökta mandlar. Mums.

Jag klafsade genom myren och stod snart vid skyltarna som pekade mot Kvikkjokk och Pårtestugan. Hade ju sagt att jag skulle komma förbi igen, stugvärden som hade öppet stugan en vecka längre en det var annonserat verkade gilla sällskap. Men jag kände mig inte ett dugg sällskaplig utan beslutade mig för att traska rakt fram mot Kvikkjokk istället.

Gud så skönt det var med strumporna på, jag kunde bara klampa på hur jag ville, visst hörde jag hur det skvimpade omkring vatten i skorna med shit the same. Fossingarna var torra i alla fall. Nu kunde jag koncentrera mig på vad jag såg istället för att försöka undvika varendaste vattenpöl. Men trots att jag tittade uppmärksamt lyckades jag missa en plats jag sett ut för en liten fikapaus. Jag gick och jag gick men den dök aldrig upp. Passerade myren där plankorna låg långt under vattenytan och väl på andra sidan stoppade jag undan stavarna.

Livet var inte så dumt trots allt tänkte jag och gick vidare. Stannade till på en stor sten och tog en stunds paus, pausade även vid Stuor Dáhtá en lång stund. Skickade några meddelanden med foton och njöt av solen. Funderade på om jag inte skulle ta och laga lunch trots allt men jag hade ätit lite för många nötter för att vara hungrig. Så trots att jag hade gått i 5 timmar valde jag att knata vidare.

Jag slog igång ljudboken, den här sista biten hade varit så tråkig på vägen till Rittak igår så jag bestämde mig för att lyssna på ljudbok istället för att gå och sura över den tråkiga vägen. Fotade inte så mycket på tillbakavägen utan hängde upp sträckan på berättelsen i öronen istället.

Fotade lite stenar, här och var hade de underliga “ärr”.

Kag gick bokstavligen i mina egna fotspår ibland.

Plötsligt var jag vid den blöta myren där jag svängt av från vägen vid Kvikkjokk, jösses jag var redan framme och klockan var inte ens 17 ännu. Snart klev jag genom porten till Kvikkjokks turiststation igen.

Jag hade förvisso svurit en del, förbannat min dumhet att gå i skogen osv en del men ändå var jag väldigt nöjd med min tur.

Jag skickade ett meddelande hem att jag var framme men skulle ta en tur på byn för att kika lite innan jag for hem. Jag lade in mina grejer i bilen och gick ner till vattnet i Kvikkjokk, solen var på väg neråt och det var otroligt vackert. Passade även på att kika på den gamla kyrkan med tillhörande kyrkogård.

Efter min lilla rundtur gick jag in på turiststationen och frågade vad det var för mat, men tyvärr skulle de laga älgskav som det var svamp i så ingen middag där för mig. Såg mig om efter Mikael jag delat frukost med dagen innan men han syntes tyvärr inte till. Synd, hade velat fråga hur turen var.

Bytte om innan jag skulle köra den långa vägen hem igen. Lyckades förlägga min bilnyckel i bagaget någonstans så det var bara att vräka ut allt igen och leta. Lättad hittade jag den och kunde påbörja färden hemåt. Men oj vad sakta det gick hem, solnedgången över vattnet var helt fantastisk, stannade vid vägkanten flera gånger för att fota.

Stannade i Jokkmokk och tankade och köpte lite mat och fika och sen bar det av hem till Boden igen. En trött men glad Bea var hemma kring 21.

Alla bilderna ovan och ytterligare några ligger som vanligt i ett Picasagalleri som bildspel med bildtexter för den som inte ids läsa allt ovan.

Vill du se dem som små visas de här nedan:

Äventyrshelg på många platser

2011-10-03T09:21:00.000+02:00

Idag släpptes biljetterna för Fjällräven Classic 2012, såg att det fortfarande finns biljetter till den eftertraktade startgrupp ett kvar.

Funderade på Axa Fjällmaraton eller Dalslands kanotmaraton (DKM+) som komplement till Fjällräven Classic i år. Även Cykelvasan fanns med som alternativ men de biljetterna tog ju slut på stört. Men nu blir det omöjligt att kombinera. Fjällräven har beslutat att flytta eventet en helg vilket gör att nu krockar alla höstens stora äventyrsevent. Trist.

Såg att FC dessutom höjt priset igen, nu 1800 kr, 200 mer än i fjol. Börjar bli lite väl dyrt för det extra man får mot att gå ensam när man vill.

Kanske får bli DKM+ eller Axa Fjällmaraton bara då istället, de har jag ju inte provat på, Fjällräven Classic har jag ju ändå gjort 4 av.

#365mil - september

2011-09-30T00:07:00.000+02:00

September var en riktigt urkass månad, riktigt urkass. Men än så länge ligger jag på plus. En bra sak mes september var min underbara fjälltur till Ritsem.

Mil att avverka: 30

Mil gjorda: 22,14
Avverkat i snitt/dag: 0,71
Antal dagar med #365mil: 7
Antal vilodagar: 23
Antal pass: 8

Fördelning:
Promenad: 1 pass, 0,36 mil
Stavgång - Backe: 1 pass, 0,38 mil

Cykling: 4 pass, 14,93 mil
Fjällvandring: 1 pass 5,47 mil

Löpning/promenad: 1 pass, 1 mil

Totalen:
Mil avklarade: 283,11
Mil kvar: 81,89
Mil kvar/dag: 0,89

Fjällvandring tänkte jag blöt skogsvandring tyckte naturen

2011-09-20T21:33:00.000+02:00

Konserverat Norrbotten

2011-09-09T07:43:00.000+02:00

Normalt är jag ganska miljömuppig av mig men även en sådan kan reagera och undra vad andra miljömuppar sysslar med. På Sandön i Luleå vill man bygga fler uthyrningsstugor och ett hotell men då säger miljöinstanser nej. Vi måste bevara ön som den är, "den är orörd sen den steg ur havet". Om man då bortser från den bebyggelse som redan finns på ön då.

Men om vi måste bevara precis allt, vem bevarar vi det för då? Unika lavhedar till vilken nytta om inte en människa får beträda dem och se dem? 300-åriga tallar, jo trevligt men vad är så unikt med en tall bara för att den blivit gammal?

Drivveden på ön är tydligen den också av särkilt intresse så man vill skippa eldstäder i stugorna för då kommer folk plocka drivved.

Vi skryter om vår natur här uppe men det är omöjligt att få vistas i den känns det som. Otillgänglig, massor med föreskrifter, bo i tält på en plats en natt passar inte alla osv. Det är ju inte så att de kommer asfaltera hela Sandön men skall folk kunna åka dit och vara där mer än kort över dagen på sandstranden behövs det boenden.

Sen så får väl inte stranden där ute bli privat, den måste kännas tillgänglig för alla, inte som om man klampar in på ett hotells privata strand. Vet inte exakt vad som står i förslaget men man får väl hoppas på att de varit någorlunda vettiga och sett till allmänhetens intressen oxå och inte bara konferensgästers.

Vi har en jäkla massa öar i skärgården och det finns en jäkla massa skog, kan inte vi människor få vistas i några av dem i alla fall?

Inte får de bygga högt i Luleå heller för då är det andra människor som säger stopp, för mörkt, för fel för stadsbilden mm mm. Vad skall vi göra här uppe då? Vi får inte bygga utåt och inte uppåt?

Allt skall vara som det varit? Skall vi leva på det, titta vi har lyckats konservera hela Norrbotten precis som det såg ut 1970. Sen kan vi ha det som en gigantisk utställning.

Ett trist brev, ett konstigt och så har jag blivit kulturtant

2011-09-03T23:17:00.001+02:00

Hittade posten barnen tagit in igår.

Överst låg ett jävligt trist brev och under det ett mycket märkligt.

Jupp fångad i en fartkamera i Morjärv. 2000 fattigare. Så idiotiskt. Missade helt 50-skylten, satt och samtalade med arbetskamrat. Såg kameran och insåg att det nog var 50-väg bromsade men han inte ner nog mycket. Så kan det gå när man inte är uppmärksam nog, klantbea.

Det andra var snailmailspam från en firma som förvisso börjar sitt brev med frågan Om jag brukar ta ett glas vin då och då men lämnar inget utrymme för svaret nej.

Är det verkligen lagligt att köpa vin på nätet? Enligt brevet ja.

Sen har jag fått kulturtantsstämpel av någon. Gudrun Sjödinkatalogen kom. Den har jag aldrig fått förut.

- Skapat med BlogPress för iPhone.

#365mil - augusti

2011-08-31T23:36:00.000+02:00

Augusti, en månad med väldigt få pass, dock inföll Fjällräven Classic under augusti så det gav ju en del, hade även en härlig fjälltur med barnen till Ritsem.

Mil att avverka: 30

Mil gjorda: 30,83
Avverkat i snitt/dag: 2,57
Antal dagar med #365mil: 12
Antal vilodagar: 18
Antal pass: 12

Fördelning:
Promenad: 4 pass, 26,26 mil
Paddling: 1 pass, 1,78 mil

Cykling: 5 pass, 15,57 mil
Fjällvandring: 2 pass 11,85 mil

Totalen:
Mil avklarade: 260,96
Mil kvar: 104,034
Mil kvar/dag: 0,48

Spiders goes wild

2011-08-25T08:37:00.001+02:00

En spindel måste haft vävkurs i vår trädgård i natt. Det var ett ganska stort nät i ett träd och sen ett tjugotal små på gräsmattan och i blommorna.

De var oerhört täta, såg ut som små studsmattor.

Man kan ju undra om det är en spindel som fått en total knäpp eller om vi haft spindelinvasion under natten.

Tillbaka i vardagslunken men på nytt kontor

2011-08-19T09:20:00.001+02:00

Idag är det fredag, jag är åter tillbaka i vardagslunken sen i måndags. Hoppas verkligen min extrema trötthet beror på att jag sovit lite lite, det pissiga vädret och att hjärnan skrämts igång av att jobba. I helgen skall jag sova länge, hoppas det hjälper. För det är inte kul att gå omkring som i dimma.

Nu när jag kom tillbaka till jobbet var det i de nya lokalerna på Robertsviksgatan 6B, vilket lyft. Känns mer inspirerande att jobba. Måste berömma byggbolaget xtreme bygg & badrum och vårt eget designteam, de har gjort ett fenomenalt jobb. Skall försöka komma ihåg att ta med kameran och ta lite bilder. Måste bara ta med lite personliga saker att ha på rummet, det är ganska sterilt just nu. Funderar på att välja ut en 4-6 av mina fjällfoton och få dem utskrivna och inramade för att sätta på väggen. Någon blomma vore oxå trevligt. Tyvärr har jag fasade fönsterkarmar nertill så det går inte att ställa något i fönstret.

En mycket kort fjälltur till Ritsem med barnen

2011-08-15T23:51:00.001+02:00

Efter hemkomsten från Fjällräven Classic 2011 kände jag inte för att sitta hemma och uggla de sista dagarna på semestern så istället bestämde jag mig för att ta båda barnen till fjällen några dagar. Hade kollat med Saltoluokta några dagar tidigare men de hade fullbokat pga folkmusikfestival, Stora Sjöfallet var väldigt dyr tyckte jag och köpa ett tält för oss alla kändes inte riktigt aktuellt så här kort inpå. Lyckades få tag på de i Ritsem och jo de hade platser och billigt som fasiken var det 580 kr för oss alla tre i 2 nätter. Taget.

Vi kom oss iväg väldigt sent på tisdagen, käkade en sen lunch på thairestaurangen i Vuollerim, jäklar i min lilla låda så starkt det var.

Sen provianterade vi på ICA Rajden i Jokkmokk innan det bar av ut mot väglöst land. Vägen ut till Ritsem (som Google maps inte kan räkna med när man skall ta ut en rutt) var otroligt vacker. Hyfsat bra väg bitvis, riktigt urusel andra bitar.

Framme i Ritsem hämtade vi ut nyckeln till rummet och betalde för 2 nätter samt köpte oss var sin glass. Vi lade in alla grejer på rummet och åt glass innan vi drog på oss lite ytterkläder och kollade in omgivningarna.

Vi tog en promenad ner till vattnet och hamnade i en liten vik där vi klättrade bland stenar en stund. Sen gick vi till bryggan där M/S Storlule nyss stävat in.

Vi gick ut på piren och beundrade Lapplands drottning Áhkká på andra sidan vattnet. Tyvärr tyckte hon att det var en bra kväll att bädda in sig i molntäcken så vi fick aldrig se topparna ordentligt. men magnifik är hon ändå.

Ungarna kastade lite macka, tydligen ett måste så fort vattnet är det minsta platt och det finns sten i närheten.

De hittade lila stenar som de undrade var det var. Tyvärr hade jag inte en susning och vi kollade senare mot stensamlingen som fanns i sällskapsrummet/köket men nu minns jag ju inte vad vi matchade den mot. Mina ungar gillar ju stenar, undra om man skulle införskaffa denna bok.

Efter en stund var barnen trötta och hungriga så vi tog oss upp för backen igen till stugan och lagade middag. En favorit i all sin enkelhet. kokt pasta med tomatsås och chorizo som serverades med massor med parmaggio och en sallad på tomat och romansallad, balsamicovinäger, olivolja och lite salt.

Efter diskning och torkning av disk tog vi med oss var sin kopp te till rummet. Barnen valde att dela på den extra breda nederslafen, jag tog överslafen och soffan som var den tredje bädden var överbelamrad med våra saker.

Vincent hade hittat en korsordstidning i bokhyllan i sällskapsrummet och låg och klurade på än det ena än det andra. Herman hade fått en ny Kalle Ankas pocket och låg och småfnittrade.

Jag satt först vid datorn en stund och dumsurfade men sedan plockade jag fram kartan och försökte hitta oss någon trevlig tur under morgondagen. Kikade på några alternativ innan jag kröp upp i sängen och läste lite i min damroman Spill innan ögonen gick i kors. Jag satte väckaren på 9:30, vi hade inget bråttom utan behövde nog få sova ut allihop.

Slocknade nog innan huvudet landat på kudden, nedanför mig snarkade båda barnen.

Vi vaknade strax före väckaren, Herman låg och läste när jag vaknade. Efter att ha kollat lite mail, Twitter och G+ klev jag ur sängen. Barnen var lite ivrigare så de hoppade i kläderna och gick ut i köket och dukade fram vår frukost. Det hade varit så kallt i kylen att vi fick frozen yoghurt till våra havrekuddar. Barnen klagade inte, det var som glass :-) Några mackor med philadelphiaost och lavrökt jokkmokksskinka och tomat gick också ner.

Vi packade våra ryggor, kollade utetemperaturen och konstaterade att det var långkallingväder och sprang på toa ett par gånger innan det var dags att gå ut igen. Jag hade bestämt att vi skulle åka båt över sjön och vandra där. Jag ville åka till Änonjalmme och promenera till Vaisaluokta eller tvärt om det skulle bli 9 km (plus 1,5 *2 till och från båten). Men barnen ville inte, det var för långt. Vincent klagade mest som kvällen innan upptäckt att han glömt sin påse med skorna hemma i hallen och därmed skulle få vandra i sina sandaler. Han hade även lyckats glömma sin kåsa, spork och matkåsa, tur att jag hade extra med mig i väskan.

När vi skulle gå till båten kom jag på att jag totalt saknade kontanter, frågade städpersonalen på Ritsem och jodå båten tog kort. Vilken tur.

Vi knatade ner till båten, jag gick ut på piren och fotade lite medan barnen studerade stenar och kastade lite macka. Det började komma mer folk och snart var klockan nästan 12:30 och båten skulle gå.

Vi tog oss ombord, fick betala (180 kr ToR för oss allihop, det lönar sig att vara STF-medlem). Jag frågade hon som tog betalt vad hon skulle rekommendera som dagstur och utan tvekan sa hon hoppa av på första bryggan och gå upp till hängbron. Så fick det bli.

Barnen ville stå ute en stund på båten så det gjorde vi annars satt vi och myste inomhus och tittade storögt på bergen och den stora sjön.

Överfarten tar ungefär en halvtimme och snart så stod vi i Änonjalmme. Vi hade nu 4 km bort till hängbron att avverka och halvvägs låg Akkastugan. Solen kom fram och våra jackor och tröjor åkte av och tröjärmarna kavlades upp. Plötsligt var det tokvarmt.

Vi gick iväg först av alla, vi hade ju bara en lätt dagspackning och många hade stora tunga packningar för minst en vecka på fjället eller mer. Några killar hade tom små ryggsäckar på magen och fiskespön i händerna. Mina busungar höll ett riktigt bra tempo, var rädd att jag skulle ramla av stigen om de lusade allt för mycket. Då och då stannade vi till för att bara njuta av utsikten, studera en svamp närmare eller kissa bakom en sten.

Herman fick syn på en svamp som han sa såg ut som ett ansikte sen samlade han på sig fler kroppsdelar i svampväg tills han hade byggt ihop ett helt svampmonster.

I ett nafs var vi halvvägs vid stugan och passerade snabbt. Därefter kom ett litet vattendrag och Vincent som glömt fylla sig flaska i Ritsem fyllde sin innan vi skuttade vidare. Jag och Herman gjorde då och då blåbärsstopp, Vincent verkade inte alls sugen på blåbär. Jag hittade även några få hjortron att mumsa i mig. Barnen delade dessutom på en påse nötter som de åt av nästan konstant.

Herman hojtade snart att nu är vi nog nära jag hör en fors låta jättemycket. Och han hade rätt nu kunde man höra vatten forsa fram en bit bort. Vi svängde runt en krök och fick syn på bron. Barnen ökade på stegen och snart var vi bredvid bron. Först fick vi gå över en liten bro vid ett biflöde till Vuojatätno (Simälven) och barnen stannade och tittade på det framrusande vattnet och på bron. “Mamma det är ju bara trä på bron, tänk om det är ruttet”. Förklarade att broarna nog kollas med jämna mellanrum och att det är säkert att gå över. Herman som är familjens lilla tuffing sa att han skulle över först. Vi gick upp till bron och Herman började gå över. Mammahjärtat slog lite extra när lilleman stod mitt på bron. Sen var det tänkt att jag skulle gå men Vincent ändrade sig och ville gå före mig så han gick ut med försiktiga steg när Herman var över, man fick bara vara 2 på bron samtidigt men Vincent ville väl vara helst säker. Många tankar han fara genom skallen på vad jag skulle göra om något hände, skulle jag hinna fram och rädda eller var det lika bra att bara blunda. Irrationellt ja men mammahjärnan är sådan.

Det hade börjat blåsa en del nu och det var faktiskt lite läskigt att gå ut på mitten av bron där det vajade lite och räckena är låga. Men jag stannade i alla fall och fotade lite.

Barnen tyckte att nu var vi framme bara att slå ner rumpan mitt på leden och hala fram maten. Jag höll väl inte helt med utan tyckte nog vi kunde ta oss en bit längre upp så vi kunde kika ut över vattnet. De gick med på att klättra upp för backen vilket var lite jobbigt. Väl uppe hittade vi en rastplats men det blåste rätt bra där så jag lämnade barnen för att reka lite och hittade en bara några 100 meter bort som såg bättre ut med en stor sten jag kunde använda som vindskydd för brännaren.

Någon hade lagt några stenar i ring och nyttjat som eldplats, det låg en hel del pinnar att använda som bränsle men jag blev osäker på vad som gällde i nationalparken. Var inte ens säker på om jag fick använda brännaren var jag ville. jag fick hala fram telefonen och googla lite, tyvärr var fjallen.nu:s länk till föreskrifterna för Padjelanta trasig men deras allmänna regelsida sa att det var tillåtet att ta torra kvistar för att göra upp eld så då måste det ju i alla fall vara tillåtet. Jag valde brännaren eftersom vi hade rätt lite vatten med oss och det var en bit ner till forsen och jag kunde ju inte gärna lämna en eld på fjället.

Vi packade fram våra grejer och jag startade brännaren och började koka soppa. Ungarna plockade lite torra kvistar och skrev sina namn med pinnarna. Vincent var frusen och kröp ihop på sittunderlaget innanför jackan som nu hade åkt på igen. Herman fick låna min kamera och fotade lite (tog bland annat bilden här till vänster och bilden på mig nedan). För att hålla barnen vid gott mod fick de börja göra mackor med kräftost.

Jag fick sätta upp min ryggsäck som skydd för brännaren för nu blåste det rejält. Då slutade det plötsligt komma gas, eller jag hörde ingen eld i alla fall. Strök en ny tändsticka mot plånet och höll fram, och då började det brinna igen, Jo gas fanns det. Men så slutade det brinna igen och nu kom ingen gas. Jag skruvade av och på och då funkade den. Men så gav den upp flera gånger efter det. Soppan var nu i alla fall ätvarm och pastan i den ätbar men jag vågade inte slänga i nudelpaketet som vi hade tänkt att dryga ut soppan med. Dumma jäkla brännare. Den hade ju strulat på Fjällräven Classic i fjol men då skyllde jag på gastuben trodde det var den som var knäpp.

Jag hällde upp soppan till oss och vi gjorde några mackor till, det var skönt att få något varmt i magen. När maten var uppäten packade vi ner allt igen och skulle gå neråt där det inte blåste lika mycket. Vincent var iskall om händerna och vantarna var kvar hemma i Boden. Han fick låna mina rena extra ullstrumpor att ha på händerna.

Vi började ta oss ner för backen och Vincent sa att han ville gå över bron först denna gång men när vi väl var framme vid den ångrade han sig och ville att Herman skulle gå först. Herman skuttade över och Vincent började gå när han såg att Herman var över helt. Vincent sa att han skulle vinka när jag fick börja gå, och han var nog lite modig för han vinkade innan han var över. Jag gick över och nu blåste det betydligt mer än tidigare, det var riktigt kallt att stå där på bron och fota.

På vägen ner till stugan fick vi syn på en fjällämmel, den var stendöd men måste dött väldigt nyss. Det såg ut som den sov där på en ristuva. Låg helt perfekt med tänderna blottade så jag fick fota.

Nere vid stugan kikade vi in men bestämde oss för att dagstugavgiften var lite för hög bara för att komam in i värmen och dricka lite medhavt te/choklad och äta en bulle och ballerinakex.

Strax innan Änonjalmme ligger ett hus med servering, de säljer även glödkaka och rökt fisk, åh vad jag ångrade att jag inte tagit med några kontanter. Glödkaka hade varit gott.

Så vi fortsatte ner till Änonjalmme och satte oss en bit från bryggan istället. Det var nästan lä här och vi packade upp vårt fika. Det satt redan ett gäng fransmän och väntade på båten. De verkade ha gått långtur med tanke på packningens storlek. Tyvärr började de röka så jag var tvungen att flytta på mig, tog en promenad upp i skogen, annan väg än vi hade kommit och hittade en övergiven gammal kåta som höll på att falla ihop.

Barnen gick ner till vattnet och diskade kåsorna och Herman stannade kvar och klättrade bland stenar. När jag kom ner igen kom ett spanskt par nästan springande från leden. De var rädda att färjan skulle vara full och hade tokskyndat sig sista biten. Men båten hade inte ens kommit in ännu och vi var inte speciellt många som skulle på. Alla andra verkade ha stannat till vid serveringen, de bar påsar med bröd och fisk. Det doftade helt underbart.

Jag pratade med det spanska paret en stund, mycket trevliga. De hade flugit in till Staltoluokta och gått till Änonjalmme. Inte så långt men tungt för dem, de hade haft rätt dåligt väder och lite för tunna sovsäckar. De fick något drömskt i blicken när svaret var ja på frågan om Ritsemstugan hade el och varmvatten. De skulle upp till Abisko dagen efter och det är ju ett område jag känner rätt väl vid det här laget så jag gav dem lite tips på turer. De hade tänkt vandra på Kungsleden men insåg att det skulle vara rätt mycket folk pga Fjällräven Classic och valde därför att gå i Laponia istället. De tycket det var oerhört vackert trots det trista vädret. Hoppas de kan tänka sig att komma tillbaka och att Abisko visade sig från sin bästa sida.

När båten kom in vällde det av vandrare som mest troligt kommit med bussen från Gällivare. Blev lite avundsjuk, de skulle nu it i fjällen medan jag snart skulle fara hemåt. Vi fick se hur båten lastade av paket, tidningar mm till de boende i vistet intill. Tänk att få bo så där enskilt. Läste reportaget om Lars Valkeapää i NSD strax innan vi for. Han (jag tror det var han i alla fall) kom ner till bryggan när vi skulle fara. han verkade vara riktigt tjenis med båtpersonalen som skojade och frågade om han inte ville följa med in till andra sidan. men nä han skulle vara kvar, hade någon båtskjuts att ta hand om tror jag. Verkar vara en go gubbe.

När vi hade klivit ombord på båten ville barnen stå ute igen, jag var rätt frusen så jag stannade inne. De fick lova att sitta ner där bak. Efter en stund kom två kalla killar in och Vincent såg rätt trött ut så han lade sig på en av bänkarna. Det var betydligt större vågor på sjön nu än tidigare och man gungades lite lagom, höll på att somna. Herman stojade omkring som vanligt och lade av en rökare som fick personalen att öppna dörren på båten. Han garvade hur länge som helst. Ungar!

När vi kom till Ritsem visade vi några vandrare vägen upp till receptionen och passade på att köpa lite fil (den frusna yoghurten tog ju nästan slut på morgonen) innan vi gick över till vårt rum för ombyte.

Nu var köket fullt av folk och vi var nog 4 matlag som gick om varandra kring spisen. Riktigt trevlig stämning. Många lagade saker med svamp de plockat längst vägen. Vi gjorde citronbitare i ugn med färskpotatis och gräddfil. Blev ingen sallad till för den hade fryst ihop totalt i kylskåpet. kunde dock rädda en av tomaterna. Runt om oss talades en rad med olika språk och alla verkade ha gått olika turer. Några unga tjejer hade gjort en riktig långtur och var rejält slitna men lyckliga. Vi diskade och kokade oss lite te.

Jag stoppade ungarna i säng och tog dator och telefon med mig ut i sällskapsrummet för att redigera bilder och skriva om Abiskoresan med Vincent, Nell och Robert. Passade även på att välja ut bilder från Fjällräven Classic.

Ett par tyskar hade långt kvar att gå så de passade på att ladda batterierna lite extra. De oroade sig för de väderleksrapporter om regn och eventuell snö som kom in kring det område i Norge de ville passera. Alternativet var att ta sig till Kungsleden men de två milen upp till Sitasjaure hade de gärna sluppit men vägbommen gör att det är nästintill omöjligt att ta sig dit på annat sätt än helikopter. De hade dessutom gått Kungsleden flera gånger och kände inte riktigt för den så vi kikade på lite alternativa vägar tillsammans. Alltid roligt att diskutera vägval lutandes över en fjällkarta. Man hittar alltid vägar man själv skulle vilja gå.

Klockan han bli kring 1 innan jag gick till sängs och slocknade som en sten.

Vi skulle vara ur vårt rum kl 10 så det blev uppstigning kl 9 för påklädning och urstädning. När vi hade lämnat nyckeln tog vi oss en rejäl frukost. Jag försökte övertala barnen om att vi skulle ta en liten tur innan vi for hem men nej det ville de inte alls. Så istället stuvade vi in oss i bilen och påbörjade resan hem.

Vi stannade till vid Stora Sjöfallet och tänkte fika där men dels hade de urtrist fikasortiment, Delicato plus några bullar som inte såg så roliga ut och dels låg ju restaurangen skittrist, ingen fin utsikt alls. Så vi hoppade in i bilen igen och åkte vidare. I Jokkmokk stannade vi på thairestaurangen där och åt deras lunchbuffé. Åh så tråkig mat men barnen var nöjda.

Sen blev det att köra hela vägen hem och packa upp grejerna. Jag var vråltrött när vi kom hem och gjorde inte många knop resten av dagen mer än att skriva på lite vandringsberättelser. Vi kom hem med några foton i alla fall trots det trista vädret.

För större bilder se galleriet som vanligt, där finns dessutom fler foton.

11 mil Fjällräven Classic 2011 i sprillans nya skor går rätt fort

2011-08-13T02:32:00.001+02:00

Förberedelse

Ifjol bestämde jag mig för att göra FC med Vincent men när han på anmälningsdagen bestämde sig för att han inte ville gå så skippade även jag det så startplatserna i startgrupp 1 tog slut i ett nafs. Sen velade jag fram och tillbaka ett helt år och två dagar innan loppet bestämde jag mig alltså för att åka och köpte en biljett från en som skadat sig och inte kunde gå.

Det blev aningen stressigt, jag hade ju inte ens hunnit packa upp allt ur ryggan från turen med Vincent, Nell och Robert. Skorna var helt slut och de nya låg fortfarande i sin kartong ouppackade.

Jag ägnade hela torsdagen till att leta fram grejer, sambon fick köpa nya linerstrumpor till mig då Vincent tydligen inte hämtade våra ur torkrummet veckan innan när vi for hem. Jag fick checka av på min lite över grejer för att ha en chans att få med allt, huvudet bara snurrade. Lyckades få tag på boende på Samegården eftersom Ripan var tokfullt.

Tåget skulle gå 17:20 så det var ju i alla fall hyfsat med tid. Jag gjorde mig några mackor samtidigt som sambon kom hem. Kramade om min familj och skyndande mig till tåget.

Jag tänkte inte på att det var ett litet regionaltåg = ingen restaurangvagn. Jag hade inte hunnit äta någon lunch på dagen och dagen innan åt jag frukost, tacobuffé på Western Farm men ingen middag. Så kroppen var rätt tom på energi. Insåg att jag inte heller skulle hinna äta något framme i Kiruna. Shit hur skulle det här gå. men frukost i Nikkaluokta skulle jag i alla fall hinna innan starten.

Tågresan gick rätt fort, småpratade med några andra som också skulle upp och gå loppet. Deras första. De tittade lite avundsjukt på min ryggsäck som vägde ca 10 kg medan deras vägde in på det dubbla. De satsade på att ta sig runt.

Framme i Kiruna navigerade jag mig fram till boendet, kokade mig en kopp te och kröp ner i sängen med en bok. Magen kurrade lite och jag insåg att det nog var bäst att skynda sig att somna. Jag skulle vara på camp Ripan kl 06:00 och nu var klockan över 21 redan. Precis när jag höll på att somna slog det mig att kameran låg i en väska jag stuvat ner i den väska som skulle åka transport till Abisko. Det hade ju varit mycket obra då en stor del av det roliga på turen är att stanna och fota. Skuttade ur sängen, rotade fram kameran och somnade om. Jag hade ställt väckarklockan som fanns på rummet, iPhonen och mitt armbandsur på väckning. Ville inte försova mig.

Morgonen

I normala fall när jag skall upp svintidigt kan jag inte sova, vaknar en gång i kvarten typ men nu sov jag som en stock. Kan ju bero på att jag typ sovit 3-4 timmar i flera nätter innan. Det var i alla fall välbehövligt.

Hyfsat utvilad packade jag ihop det sista, lyckades med konststycket att kliva in i badrummet på det blöta golvet med vandrarstumporna på. Blöt om ena foten. Faan. Fram med en av strumporna jag hade på tåget. Tur att jag hade valt att ha ullstrumpor på då med. Hängde den blöta strumpan på ryggan, det blåste ute så den borde hinna torka innan det var dags att åka från Kiruna. Förbannade även att jag lyckats glömma min fotfil hemma i Boden men hoppades på att den provisoriska butiken på Camp ripan som sålde friluftsprylar och apoteksgrejer skulle ha en. valde mina helt nya dojor, de andra såg så otroligt slitna ut att jag var rädd att sulan skulle nötas igenom på den långa vandringen. En vild chansning att gå i nya skor.

Jag gjorde mig en macka att äta på vägen till Camp Ripan och stoppade en i väskan att äta på bussen.

Jag lyckades först gå fel men med lite hjälp av GPS:en i mobilen så hittade jag och var där 05:50. Gott om tid. Träffade på lite folk från tåget men även Johan Skullman som jag mötte för första gången 2008 när jag gick loppet för första gången. Han är numer konsult åt Fjällräven och skulle gå loppet med folk därifrån.

Jag checkande in, fick namnet på startnumret ändrat till mitt eget och plockade på mig det jag behövde som karta, gas, mat mm. Frågade i butiken om de hade en fotfil men icke. Häpp nu stod hoppet till butiken i Nikkaluokta. Förhårdnaden på hälen var inte att leka med och skulle garanterat bli blåsa om jag inte fick fila bort den.

Strumpan hade torkat så jag tog av den andra och lämnade in min väska för transport, läste lite Twitter och tänkte inte på att mobilen nu inte låg i transportväskan.

Bussresan

Bussen skulle gå 06:30 och kön ringlade sig lång. Jag började prata med en tjej (Lotta) i kön och vi hamnade bredvid varandra. Hon hade gått i fjol och hade som mål att slå sin tid men en inflammation i ena knät med tillhörande kortisonspruta gjorde att det kändes osäkert. Hon var som jag vid första gången (då jag hade hälseneinflammationen) dvs planerade var som var sista stället att bryta.

Invägning och sista förberedelserna

Vi kom till Nikkaluokta och jag vägde min väska, 10 kg (ja något 100 gram mer men jag skulle plocka ur lite bröd mm men stoppa dig 6 hg vatten). Jag gick in och frågade efter en fotfil men icke då. Nä hö då får jag väl vänta tills det blir blåsa, klippa bort huden då och sätta på ett plåster istället. Jag köpte mig en frukost och slog mig ner, då kom Filip (som skulle gå sitt 7:e FC) och Malin och slog sig ner. De skulle starta i dagens sista grupp. Jag fick ner en tallrik gröt och 2 små mackor, mådde rätt illa, jävla mensvärk att ställa till det. Träffade på Nils Grundberg från Fjällräven oxå, han skulle gå loppet i år.

Tog min tekopp ut i solen och satte mig och tejpade fötterna, småpratade med några andra som oxå skulle gå. Kenny som jag träffat de andra gångerna kikade förbi och sa hej. Det är så kul när man träffar på samma folk år efter år.

När fottejpningen var klar tog jag en titt på listan med ryggsäcksvikter, det fanns en hel del 6 kg-säckar. Åh avundsjuka. Men man vet ju inte vad de har i sina säckar, en del springer i lag och har delat upp saker, en del har bara sovsäcksöverdrag istället för tält men några har säkerligen kostat på sig ex ett Laser Photon. Jag skulle gladeligen köpa lite nya saker men det kostar mer än vad det smakar, 10 kg är hanterbart på ryggen och jag vet att jag sover bekvämt och varmt även om det är skitväder och har bra skydd om något skulle inträffa som gör att jag behöver slå läger.

Gamle herr Sarri frågade mig om jag skulle gå loppet, jag nickade och sa ja. Han önskade mig lycka till och sa något om att vi hade tur med vädret. Jag svarade att jag har då aldrig varit med om dåligt väder i Nikkaluokta, han skrattade och bad mig säga det till alla.

Nikkaluokta – Kebnekaise

09:00-12:15, 19 km

I startfållan hamnade jag bredvid en norrman och hans hund. Vi småpratade lite, lyssnade på Sarris ord till oss och jag blev som vanligt lite tårögd, antagligen spänningen och längtan ut på fjället sen kom nedräkningen och vips var vi iväg.

Jag startade GPS-klockan och började bana mig förbi folk med stavar som gick rätt långsamt. Att de måste ställa sig längst fram när de tänker gå i inte ens styrfart.

Snart hade jag bara 2 löpare och 6 riktigt snabba gångare med lätta säckar framför mig. Löparna försvann rätt snart. Jag tog rygg på en kvinna framför mig. Hon höll ett bra tempo och jag kunde ligga på lagom avstånd i samma tempo.

Men när det blev lite stenigare tappade hon fart och jag kom ikapp. Hon hette Monika och kom från Tyskland. Det var hennes första gång och hon hade aldrig varit i Sverige förut. Hon var förvånad över underlaget, där hon hade tränat hemma i Tyskland var det inte några stenar på stigarna i bergen. Hon hade tränat stenhårt ett år och hoppades på en tid under dygnet. Jag frågade henne om hon hade tänkt stanna i Keb och äta men nä hon skulle äta gåendes. Hmm inga pauser då kommer hon få det tufft om hon inte är van vid underlaget. Men men det är ju hennes val.

Alla kvinnor vi mötte utbrast “Åh äntligen några tjejer, bra jobbat” och då var det ju ändå bara några få killar framför oss.

Strax innan Kebnekaise hamnade Monika rejält bakom mig och jag var nästan ikapp 2 män som gick och bar på en liten kylväska hade haft dem inom synhåll lite då och då tidigare. Imponerad över deras fart när de dessutom bar något i handen. Men de hade nog gått ut hårt för nu började de tappa farten rejält. När jag kom ikapp ökade de och drog ifrån en bit. Nu befann vi oss ca 3 km från Kebnekaise fjällstation och av någon anledning får jag för mig ungefär här att det ligger typ bakom nästa krök men icke sa nicke, de kilometerna är rätt dryga och tankarna på varför i helvete jag gör det här igen kom över mig. Men för att inte grotta ner mig i en negativ tankespiral valde jag att fokusera på benen och bestämde mig för att gå om grabbarna framför innan checkpointen. Tävlingsinstinkten är bra att slå på när tankar på hur jävla korkad man är kommer. Min rygg kändes lite, den där tröttheten som brukar komma när det är en mil kvar lade sig över mig. Åh nej tänkte jag skall ryggen stoppa mig den här gången. Men jag bet ihop, i Keb skulle jag få ta av ryggsäcken och vila.

Tog lite kort och undrade om jag skulle komma hem med exakt samma foton som året innan eller inte. Naturen ändras ju inte så mycket och det är ungefär det samma som fångar ens öga.

Jag låg och jagade på dem de sista kilometrarna och drog om dem de sista meterna så jag fick äran att komma in som nummer 6 i checkpointen. Jag hade sjukt hög fart i början men sackade av mot slutet så jag var framme vid checkpointen bara 15 minuter före året innan hade hoppats på lite mer. Kanske drogs jag ner av att gå och samtala med tyskan vi hade rätt lågt tempo just då. Men jag hade också rejäla krampkänningar i benen nästan en mil, energibrist och säkerligen saltbrist oxå. Borde ha stannat och stoppat elektrolyt i flaskan. Men så länge krampkänningarna var hanterbara så fick det vara. Mest troligtvis var det kramp jag hade känt i ryggen också för efter vätska, mat och lite salter fixade det till sig.

Jag skyndande mig att ta av ryggsäcken och ställa den utanför fjällstationen, tog av mig skorna, gick in i restaurangen och köpte en lunch. Insåg vid start att det var aningen tidsbesparande att äta där istället för att packa upp köket, koka vatten, vänta på att maten skall bli klart och sen äta. Jag tog mig en rätt liten portion ris, kyckling och tomatsås samt stoppade resorb i ett glas med vatten. Satte mig på verandan och åt min mat, fick sällskap av en mamma och son som varit uppe på Keb. skickade ett tweet och några meddelanden till kompisar. Jag mer eller mindre kastade i mig maten, såg hur medtävlande hastade förbi stationen medan jag åt. Stress stress. Halsade i mig 3 glas lingondricka innan jag kutade ner på toa (måste dricka mer såg jag), snörde på mig skorna, satte ryggan på mig igen och gav mig av. Ett stopp på endast 30 minuter mot 51 minuter i fjol.

Kebnekaise-Singi

12:45-16:03, 15 km (eller ja 16 med min omväg)

Nu upptäckte jag att min lilla lapp med tiderna från ifjol måste åkt med servetten från lunchen i soporna. Den låg inte i vandringspasset som den skulle. Fan borde tejpat fast den som jag tänkte. När sjutton var jag i Singi i fjol. Insåg att jag inte hade den blekaste aning visste bara några sporadiska hålltider som när jag hade slagit läger för natten och vilken tid jag varit i Tjäktjakontrollen. Det irriterade mig som attan men var ju inget att göra något åt. Mobilen låg i ryggsäcken och jag orkade inte stanna för att ta upp den. Var osäker på hur långt efter Keb täckningen räckte och tänkte är jag så klantig att jag slänger lappen får jag väl skylla mig själv, nu är det bara att gå fort som fan så skall du nog slå fjolårstiden med i alla fall den kvart du tog in till Kebnekaise.

En bit från Keb satt killarna med kylväskan och åt lunch vi vinkade till varandra och jag antog att de skulle komma ikapp senare, de satsade ju på under dygnet. Funderade på att stoppa i lurarna till MP3-spelaren, hade ju trots allt köpt ljudböcker för några hundra att lyssna på. Men tänkte nä det kan få vänta i fjol tog ju batteriet slut precis när det var som tråkigast.

Jag gick där i min egen lilla värld och filosoferade, såg en skylt det stod bro på som pekade åt höger medan leden svängde till vänster. Kom ihåg från fjolåret att vi hade fått traggla oss över jokken här. Fortsatte på stigen och insåg att det var ju fel, fick vända snett uppåt över en massa stenar för att komma till bron. Väl över hamnade jag i min egen lilla värld igen gick och tittade på bergen, fotade lite och plötsligt tar liksom stigen slut. men vad fan har jag missat ett vägskäl, jo men se där borta går folk. Helvete. Skuttade fram över torr hedmark med inslag av mossa och lyckades ta mig ut på leden igen. Gick om 2 killar som passerat mig på min lilla utflykt. Då högg det till i vänsterknät, helvete så ont det gjorde. Åh nej skall knät flippa ur redan här, skall jag gå tillbaka? For genom skallen. Jag bestämde mig för att ge det 2 km till, stoppade i mig en voltarentablett och fortsatte att gå. Knät slutade att låsa sig och ha sig efter en stund och jag gjorde antagandet att det skulle funka hela vägen i mål. Smart tänkt när man ger sig ut i väglöst land där enda sättet att bryta är att antingen gå tillbaka eller ta helikopter.

Vände tankarna inåt igen och lyckas göra om min felnavigeringsbravad men den här gången märkte jag det rätt snabbt och tänkte äh vad fan man kan väl då och då ta en liten annan väg, se något nytt och nu kan jag ju samtidigt kolla upp om det går att tälta härikring om jag skall ta med mig Vincent nästa gång eller om vi tar oss en kort tur kring Kebnekaiseområdet. Det blir bara ca 1-1,5 km omväg. Så jag fortsatte på stigen som går mot Silverfallet. Stötte på en familj som sa Men går ni alla olika vägar? Fick tillstå att jag hade gått lite galet men nu skulle försöka trassla mig ut igen. Hittade några riktigt fina tältplatser så omvägen var inte helt i onödan i alla fall. Var dock besvärligare än vad jag trott att gå ut på leden igen men det gick hyfsat snabbt. En stor fördel med denna lilla avstickare, jag hittade massor med mogna hjortron. Tydligen hade min lilla irrtur dragit med sig några andra fel väg, jag hoppas de trasslade sig ut igen. Konstigt att inte en så pass vältrampad stig som jag gick på fanns med på kartan som omarkerad stig.

När jag väl var på rätt spår igen kom jag ner till vattnet och blaskade av mig, ansiktet var fullt av saltkrisaller som vanligt. Nu var det inte långt kvar till Singi men av någon anledning hade jag fått för mig att det var mellan Singi och Sälka det var upp och ner över en massa kullar men det var ju här mot Singi. Hmm hur många kullar var det nu igen. Alltid betydligt fler än vad jag tror i alla fall. Där bland kullarna gick jag om Monika som hade passerat medan jag åt i Kebnekaise. Hon såg lite sliten ut men var vid gott mod. Hon hade trott att jag var långt före henne. Jag mötte en man som önskade mig lycka till, han berättade att det fanns en annan kvinna före mig, kunde ju inte vara Monika utan måste varit tjejen jag såg gå med en kille förbi i Kebnekaise när jag åt. Han trodde jag var nummer 9 just nu. Jag fick lite energi av hand info och pinnade på lite extra.

Plötsligt dyker skylten Singi 3 – Kebnekaise 10 upp, hur går det till, enligt vandringspasset är det 15 km mellan Kebnekaise och Singi. Var tar 2 km vägen? Det var sjukt varmt och jag tänkte högt, vind snälla ge oss lite vind jag kan till och med gå med på motvind just nu. Och strax där efter kom en svag bris från sidan. Vilken lättnad.

Men tillslut så skymtade stugan där borta. Dags att lägga på ett litet kol Något vagt minne av att jag var i Singi strax före 17 i fjol och nu var klockan några minuter i 16.

Jag ökade farten och lyckades komma till Singi 16:03 (blev 49 minuter snabbare än året innan). Det var mat i Singi i år oxå, jag halade fram min kåsa för att få en kopp te men till min besvikelse var det inget te och ingen kaka i år. Kvinnan som gjorde renklämmorna frågade om jag ville ha lingonsylt på och jo det ville jag. Jag fick klämman i handen, petade ner kåsan i fickan och började gå. Mot Sälka. Det var ett kort stopp på bara 7 minuter den här gången mot fjolårets 28 minuter. Kapa tid vid checkpoints/vila verkar vara grejen om man vill korta ner sin vandringstid.

Singi-Sälka

16:10-18:56, 12,5 km

En bit kött hängde ut ur min klämma och jag tänkte den kommer ramla till marken om jag biter nu. Så jag tog den i handen och skulle precis stoppa den i munnen när jag insåg att det var väldigt konstig konsistens. Tittade närmare på den och det var en hel SVAMP, åh herregud vilken tur att jag inte börjat äta. Den kramp jag får i magen och övriga besvär är inget man vill ha under en tävling på fjället kan jag lova. Hur i helvete kan de stoppa svamp i maten. dels finns det ju massor med människor som verkligen ogillar svamp och dels är det svårt att bryta ner för kroppen vilket inte är så smart när man går i fjällen. Jag mötte en fjällvandrare som såg extremt trött och sliten ut, en tysk. Frågade honom om han var hungrig, han fick min klämma och tackade så mycket. Muttrade för mig själv en lång stund, idioter, svamp i maten osv…

Nu var det jag som faktiskt var jättehungrig då jag säkerligen omedvetet ställt in kroppen på mat i Singi. Halade fram den proteinbar som jag hade i benfickan och tuggade på den en gång i halvtimmen. Det höll hungern stången och jag hade något att tänka på. Singi-Sälka är en av de korta sträckorna bara 12,5 km enligt vandringspasset.

Det börjar med en rätt jobbig uppförsbacke men sen är det rätt lätt, en bra stig med lite sten och fin utsikt. Jag hade fortfarande fint väder och njöt av att känna hur jag nästan forsade fram över stigen. Kände inte av knät alls längre.

Efter 9 timmar hade jag gått ett maraton, betydligt långsammare än på Lapland Ultra.

Klev genom renstängseldörren, känns lika konstigt varje gång att komma fram till en dörr mitt på fjället. Om än bara i ett staket.

Just den här sträckan brukar vara ganska djurrik och jag stötte på fåglar, ren och lämlar. Jag såg några andra vandrare en bra bit fram, de hade synt till lite då och då. De där killarna såg inte helt omöjliga ut att ta, hade redan tagit in en hel del på dem. Men de höll undan. Såg dem stanna nere vid raststugan/dasset och ökade mina steg lite men precis innan jag kom ner gick de därifrån och fick ett försprång igen. Jag passade på att gå på toa och byta binda och sånt där. Att ha med tant Röd på vandring är inte det optimala. Bindor skaver och blir varma som fan och hon ser till att man då och då viker sig av kramp. Hade hellre haft något roligt sällskap som gett mig skrattkramp istället.

Precis innan Sälka kom killarna med kylväskan skuttande från ingenstans, de skrämde nästan vettet ur mig. Kylväskan var nu undanstoppad i en rygga och de hade en hiskelig fart. Jag vågade inte haka på i stenskravlet nerför utan lät dem få slå mig till Sälka (det hade de nog gjort även om jag vågat haka på). Jag låg fortfarande bra till i vår startgrupp.

Precis bredvid leden stod två personer och hukade sig i buskarna, frågade om de var på hjortronjakt, nä de var tydligen på jakt efter att få fånga en lämmel på bild. Jag önskade dem lycka till och skuttade vidare, en lämmel sprang under spången ett par meter och jag hojtade till fotograferna att försöka med spången istället.

Kom in till Sälka 18:56 och grabbarna jag hade sett vid raststugan lämnade precis. Såg dem sträva bortåt. Blev glatt överraskad, den underbara morotskakan och te/kaffe hade flyttat hit. Så otroligt perfekt. Sälka är nog min favoritkontroll, man är snart halvvägs och de som står där är alltid otroligt trevliga.

Jag halade fram kåsan som låg redo i benfickan. Fick mig en kaka och en stämpel i passet. Tog en kopp te och de frågade om jag ville ha socker. Reflexmäsigt svarade jag nej men ändrade mig sen och bad att få 2 bitar. Behövde energin. Fick höra att jag var första in med en rejäl ryggsäck. Avslöjade att den inte vägde lika mycket som den såg ut att göra men å andra sidan är ju inte jag så jättestor heller så procentuellt var väl mina ca 11 kg på min kropp betydligt mer än 5-6 kg på en man á 90 kg.

Slet av mig ryggan och slog mig ner på en bänk bredvid en annan vandrare. Han och hans kompis gick samma sträcka utom tävlan och skulle ta lång tid på sig. De dividerade huruvida de skulle fortsätta i kväll eller stanna i Sälka. Jag försökte peppa dem att gå lite till men det slutade med stugplats, de var trötta eller rättare sagt de skulle bli för trötta eftersom det nog skulle ta dem en 2 timmar tills de var framme vid bra tältplats med sin fart. Deras ryggsäckar låg på över 20 kg.

Det började blåsa lite kallt så innan jag gick iväg drog jag på mig byxbenen igen. Det blev å andra sidan lite varmt men hellre det än att frysa om några timmar i Tjäktja. Jag stannade i Sälka i 16 minuter innan jag skuttade vidare med en Resorbtablett i flaskan, en energibar och en energigel i fickan. Jag lämnade Sälka som nummer 12 om jag inte minns helt fel.

Sälka-Tjäkta

19:12-22:46, 14 km

Precis när jag lämnade stugan var det en helt galen fågel som attackerade mig, den dök mot mitt huvud ett flertal gånger och jag tvingades att ducka. Fick tyvärr inte med den på bild. Då och då sprang några andra sorters fåglar över spången, flyendes när man kom spatserande.

Sälka -Tjäkta är en trevlig väg, dalgången är fin. Dock är det lite jobbigt i början med alla stenar man måste balansera sig fram på. Men det var torrt och fint, även om ett regnmoln jagade på bakifrån, och ljust. Så jag hade inga större problem att ta mig fram.

Jag oroade mig lite för regnmolnet som såg ut att ha parkerat sig över Sälka, det blåste rejält från det hållet. Nu började knäna bli kalla och tabletten som jag tog hade nog gått ur kroppen. Det började kännas lite först i vänsterknät men sedan även i högerknät. Jag varierade steglängden lite och då släppte det men det gjorde oxå att jag gick långsammare.

Tankarna på MP3-spelaren och ljudböckerna kom tillbaka och jag bestämde mig för att jag skulle belöna mig själv efter Tjäktapasset, det borde bli lagom. Plötsligt blev jag tokkissenödig, fick skutta av leden, ingen framför ingen bakom. Puhhh… det märktes att jag hade dubblat vattenintaget och att det blivit kallare. På med brallorna igen och gå de sista kilometerna till passet. När jag hade gått några meter hörde jag något dunsa till bakom mig. Det var min påse med äppelskivor, mp3-spelare, laddare mm som ramlat ur rygggan, hade den under topplocket och måste glömt att knäppa fast den i Sälka. vilken tur att jag hörde den. GPS-klockan hade pipit om lågt batteri ett bra tag nu så det var lika bra att fästa laddaren när den ändå kom nerdimpande på det här viset. Passade på att äta några torkade äpplen med kanel oxå. De var dock inte så goda.

Jag vände mig om titt som tätt, här har första löparen från startgrupp 2 kommit om 2 år på raken så första borde ju dyka upp snart. Körde lite räkneövningar i skallen, var behöver de vara när om de skall gå i mål på 15, 20, 24 timmar. Kom fram till att det borde vara dags för en löpare snart någon i varje startgrupp springer ju. När det var ca 30 minuter kvar till Tjäktjapasset tog jag en energigel mest som placebo :-) Enervits colasmak är helt ok när den är kall.

Vid stället där jag sovit 2 gånger på raken filmade jag lite, man hör att jag är trött, hjärnan vill visst inte riktigt vara med på minnesövningar, ja är det 800 m eller 900 meter, vilken tid var jag där ifjol egentligen. Kollar jag på kartan nu i efterhand så är det nog 800 meterslinjen. Och i fjol var jag där kl 22:21 i år ca 2 timmar tidigare. Nu hade jag bestämt mig för att inte stanna här och sova, visste att det fanns ork kvar i kroppen och fina tältplatser på andra sidan efter Tjäktjakontrollen. Knäna protesterade lite men det gjorde inte ont de var mer liksom sträva.

När jag påbörjade min stigning i passet syntes inga andra vandrare till men när jag hade kommit upp en bit fick jag syn på en och långt långt bort 2 st till. Jag tänkte att nu kommer väl den där löparen ikapp mig när jag är halvvägs upp men nä jag han dit innan han var framme. Nästa anhalt var den orange lera som är på en brant precis innan man är uppe, där tar han mig tänkte jag. Såg hur fort han tog sig upp medan jag nästan släpade mig upp med hjälp av stavarna jag tagit fram nere vid jokken. Men vips var jag förbi det stället och hade bara några meter kvar till toppskylten.

Precis när jag hänger där flämtande och tar ett kort med kameran upp och ner går han om. Jag rätar ut mig hälsar och vi rundar raststugn tillsammans. Attans jag glömde kolla bakåt utbrister han och driver på framåt. Vi försöker ta oss neråt tillsammans och upptäcker att vi lyckats gå lite fel och får snedda över till leden. Han berättar att han måste in snabbt som attan för han skall med ett flyg eller om det var tåg på morgonen till ett barndop. Vågat. Han tackar för sällskapet och studsar iväg.

Jag hade MP3-spelaren i min lilla påse som nu hängde från bröstbandet. Hade inte orkat stanna och lyfta av ryggan för att sätta fast den innanför topplocket igen. Men jag hade sådan bra fart och hade stavarna i händerna att jag struntade i att plocka fram den. istället njöt jag av den fantastiska solnedgången som färgade bergen rosa/röda.

Plötsligt hör jag någon prata med mig bakifrån och komma ikapp mig. Personerna vänder sig om och jag får höra “men det är ju du”. En kille jag snackade med i fjol kom förbi med en kompis. De berömde min fart och sa att jag inte var lätt att ta in på. Vi pratade lite ryggsäcksvikter, tror deras låg på strax över 4 kg utan vatten med på ca 6, som killen som kutat om mig innan. Önskade dem lycka till innan de drog iväg i en hiskelig fart, de hade 15 personer framför sig. Att möta folk/bli omsprungen av folk som peppar på en är en energiboost. Nu gick benen av sig själva igen. Knäna stramade fortfarande lite. Fortsatte med att variera steglängden när det var jobbigt så släppte det en stund.

Hejsan hoppsan plötsligt såg jag ett blått tält, redan Tjäktjakontrollen, my gosh jag var där kl 22:46 efter att lätt vadat över jokken precis innan. Dvs samma tid som jag kröp ner i sovsäcken i fjol flera kilometer härifrån. Härligt härligt. Ifjol var jag ju inte här förrän 07:06 dagen efter.

Tjäktja-Sovplatsen

22:51-23:27, ca 2,5 km

Jag hade haft stor nytta av stavarna ner för Tjäktja och de var bra att ha som extra balans i stenskravlet, slapp att belasta knäna varje gång jag vickade till eller tog ett litet snedsteg. Men nu behövdes de inte längre trodde jag så jag stoppade undan dem. Lämnade Tjäktja som nummer 16 efter 7 minuter och en ipren och en voltarentablett.

Tänkte det är lika bra att ta tabletterna nu så att de hinner värka lagom tills jag skall sova. Bestämde mig för att gå till midnatt eller tills där jag trodde att bra sovplatser skulle ta slut. Hade en hyfsat bra bild av underlaget framöver. Ville dessutom sova där det fanns tillgång till vatten.

Men nu började knäna värka, det märktes att jag inte hade stavarna längre. Kunde plötsligt inte böja benen när jag skulle nerför utan fick gå med raka ben.

Bestämde mig dock för att ta mig över alla jokkarna med vadet en bit bort. Så jag gick ca 2,5 km efter kontrollen innan jag hittade en plats som kändes bra.

Övernattning

23:27-04:03

Det var nu rätt rått i luften så min första tanke på att bara rulla ut liggunderlaget och krypa ner i sovsäcken skrotade jag. Tittade oxå bort mot Tjäktatjåkka och såg att regnmolnet inte gett sig helt även om det verkade vika av bortåt. Våt dunsovsäck är tung att bära. Undra om man bara kan krypa in i tältet utan att slå upp det. Skärpning Bea, du är inte trött, du är inte halvdöd, du är bara dum i huvudet. SLÅ UPP TÄLTET NU! Så tältuppslagning fick det bli.

Fram med tältet och ut med pinnpåsen och krokarna så de inte försvann. Rulla ut tältet och men var fan hamnade krokarna nu då jag lade dem ju här… Åh dumma Hilleberg varför är krokpåsen svart istället för röd som övriga påsar, hur tänkte ni, aha där är den. Puh. I med 4 pinnar, i med bågen. Men helvete vad den skall strula, i hållaren nu vad fan dumma jävla tält… Så där ha vem är bäst?

In med alla grejer i tältet, bädda i ordning, nä huvudet ligger nog bättre åt andra hållet med fötterna på ryggsäcken, flytta om allt. Fan kissnödig, ut igen. Så där ja nu sova. Eller nä äta först.

Jag gjorde mig en dubbelmacka, såg att jag glömt lägga ur bröd i Nikkaluokta som jag hade tänkt, klantigt. säkert 350 gram i onödan i väskan. Helvete vad färskt brödet måste ha varit det klibbar ju ihop. En kopp te hade varit gott men orkade inte ta fram brännaren. Sköljde ner mackan med iskallt jokkvatten istället. Ställde mobilen på 03:30 och även armbandsuret för säkerhets skull. Klädde av mig allt utom trosor och innerstrumpor (vill inte riskera att tejparna på foten krullar sig på natten) och kröp ner i sovsäcken. Underställströjan och BH:n fick ligga under sovsäcken för att hålla sig torr, brallorna fick ligga vid fötterna, hade så många saker i fickorna, strumporna lade jag på ryggsäcken och sen sovsäcken över då skulle de nog hålla sig varma. Fleecetröjan svepte jag om påsen med extrakläderna så jag fick en mjuk kudde.

Smorde in höften, ryggslutet och knäna med Voltarengel, tog ett kort innan jag drog ner en buff över ögonen då det var lite för ljust fortfarande. Klockan var nu midnatt.

Kände hur hela kroppen kunde slappna av, var ett smart drag att ta värktabletterna tidigt. Precis när jag kände att jag flöt in i drömmarnas värld hörde jag röster och stavar. Kikade ut och tre-fyra killar med stavar kom förbi. Intalade mig själv att det kommer vara folk som går förbi under natten och det får vara så, jag behövde få vila för att inte paja knäna. Hade lite svårt att hitta en bekväm sovställning, på rygg hade jag lite svårt att andas, på mage låg jag på knäna och på sidan låg ena knät mot andra men jag knölade ihop en tröja och lade mellan knäna då funkade det. Jag somnade ganska så snabbt, vaknade en gång och vred på mig.

När väckaren ringde så kände jag mig faktiskt rätt pigg och utvilad, inte helt groggy som man annars kan göra efter 3,5 timmars sömn. Jag skyndande mig att klä på mig, kissa och sen ta mig en macka innan jag packade ihop allt. Kl 04:03 lämnade jag min lägerplats

Sovplatsen-Alesjaure

04:03-06:03, Ca 10 km

Solen gick upp över bergen bakom mig när jag gick iväg, det var rätt så kallt i luften men kändes att det skulle bli varmt även idag bara solen fick komma upp. Det hade nog varit kring nollan under natten.

Blev lite förvånad när jag ca 04:45 gick förbi två vandrare som satt på en sten och åt frukost, vi hälsade och jag gick vidare. Jösses vad morgonpigga vissa är. de såg förvisso riktigt trötta ut, kanske hade de haft en jättekall natt i sitt tält. Jag knaprade på några äppelskivor och försökte jaga bort dåliga låtar ur skallen på mig.

Det var bara ca 1 mil att gå till Alesjaure men den sträckan känns rätt lång eftersom man ser stugan vid 6 km kvar och sen från 4 km kvar ser man den hela tiden.

Landskapet är vackert här och stigen mjuk och fin att gå på. En bra start på dagen. Precis som vid vägen till Keb har jag här en plats som jag tror ligger runt hörnet men från bron över Bossoshjokka till stugan är det faktiskt en bra bit. Jag gick i mina egna tankar och kände efter lite, jo men knäna kändes bra. Sömn och värme var en god idé. Fan vad smart jag är. Blev stående på bron en stund och tittade på vattnet. Visst brukar det vara klarare oc hinte lika grådimmigt som nu eller är det bara minnet som förskönar?

När stugan dök upp i fjärran valde jag att titta åt annat håll, ville inte se den hela tiden. Jag tittade på blommor, kollade vilka olika sorters sten jag passerade istället. Här brukar jag möta morgonpigga vandrare som lämnat Alesjaure men inte i år, det var väl lite för tidigt. Sträckan gick dock rätt fort, 2 timmar tog det mig. Som vanligt slog tanken mig att jag vill tillbaka hit i höstfärger, gå dagsturer och bara njuta.

Backen upp var precis lika jobbigt som vanligt men personalen i kontrollen peppade på. Upp kom jag om än flämtandes. Knäna kände av ansträngningen. Jag är ju van att var här vid lunchtid och laga mat men nu var ju klockan bara kring 6 så det blev en cola och en apelsin istället, inte världens bästa frukost. Satt inne i stugan en stund, justerade om skorna och samtalade med några andra som var där. de hade gått i ett och pausade nu. Några andra som gått i ett kom in medan jag valde mellan apelsin och chokladboll. De köpte var sin chokladboll och sa att de var riktigt torra så jag bytte til apelsin istället. Oj vad god apelsinen var, hade kunnat äta flera stycken.

Verkar vara en hel del som bara rullat ut sina liggunderlag och vilat en timme kring Tjäktakontrollen. Fan vad kallt det måste ha varit.

Tror jag var nummer 51 in till Alesjaure, det betydde att ganska många hade gått om mig under natten. Inne i Alesjaure låg någon och sov, någon som hade brutit.

Nu hade jag vandringens största utmaning framför mig, den urtrista sträckan till Kieron. Jag laddade mentalt för den i hela 33 minuter innan jag lämnade Alesjaure efter ett toabesök. Åh vad skönt det var att få tvätta händerna utanför med rikligt med tvål.

Alesjaure-Kieron

06:36-10:37, 18 km

Jag hade lite ångest över att gå ut på den här sträckan, det var svårt att få ihop nog mycket självpepp för att känna glädje. Men när man är här är det inte mer än 3,5 mil kvar det är ju inte så långt. man kan ju inte ge upp nu och solen har precis börjat värma lite. Jag bestämde mig för att bita ihop och efter en stund kom kicken från sockret och jag matade på ut från Alesjaureområdet ner mot lerhelvetet.

Skylten sa att det skulle vara 22 till Abiskojaure och när man är väl är där är det ju jättelite kvar. Så det är ju typ inget kvar egentligen :-)

Men allt lättade när jag kom ner till vattnet, vågor blåste in över den steniga stranden. Jag fyllde på flaskan och testade hur vattentätt goretex är egentligen lite ofrivilligt när jag gled ner med foten i vattnet. Skon höll tätt. den fina dtranden fick livsandarna att vakna lite. tänk om hela sträckan kunde vara så här fin. Jag tvättade av ansiktet lite, peppade mig själv och tog klivet mot buskområdet och geggamojjan.

Men det var faktiskt mindre lera än vanligt här, jag behövde inte heller vara riktigtlika noga att inte trampa i leran när jag hade goretextskor så det gick rätt fort att ta sig över. det blåste en del vilket gjorde att knottinvasionen som brukar vara här uteblev. men jag smorde ändå in mig med en myggservett för säkerhets skull.

Grabbarna som hade gått om mig under natten lämnade Alesjaure strax före mig. De måste ha tagit ut sig rejält för det dröjde inte mer än en halvmil innan jag var ifatt och om dem. De hade vilat.

Jag trampade på i riktigt bra fart, gick om några fler som hade passerat mig under natten, kändes jäkligt bra. Men å andra sidan låg de ju ändå ca 4-7 timmar före mig eftersom de startade efter mig. Jag började fundera på vad jag egentligen hade för tid ifjol var det 32,5 h eller var det 34,5, aningen viktigt om man kämpar för attslå sin tid från förgående år. Jag insåg att jag inte hade en susning men försökte räkna och kom fram till att jag nog kom i mål kring19-tiden på kvällen och att det då var 34,5.

Snart kunde jag se Gerddenvarrí, mitt hatberg, man ser det hur länge som helst och sen skall man gå på skrå runt det i jobbig stenig terräng. Man ser berget i ca 6 km, men varje gång får jag för mig att det är ca 2-3 km. Jag tog en enervit energigel med citronsmak, tyvärr hade jag lagt den i benfickan i Alesjaure så den var alldeles varm, klantigt. Men det kändes i alla fall som den kickade in en stund senare och jag fick bra fart i benen. Det var nu varmt ute och jag fick hushålla med vattnet i vattenflaskan, visste ju att det skulle gå att fylla på först mitt på Gerddenvarrí.

Jag gick om några andra som vilade vid rengärdets trappa. Jag insåg att jag inte känt av mina fötter alls och inte skulle behöva plåstra om en sprucken häl här vid rengärdet i år. Mysko jag var helt säkert på att få massor med skoskav med de nya skorna och ofilade fötter.

Men skrågången kändes kortare än vanligt vilket var skönt. Nu var det ju nästan bara nerför kvar. Fyllde på vattenflaskan och gick vidare. Mötte några spanjonrer som precis tagit sig uppför, de hälsade glatt och hejade på lite. Nu gick jag med lätta och rätt snabba steg, gällde ju att hålla grabbarna bakom mig. I sandbackarna nerför träffade jag på många som startat sin vandring mot Nikkaluokta, de är tokiga som går åt det hållet man får ju gå jättebrant uppför i början helt galet.

Mötte några norrmän precis innan 90-graderssvängen med branta backen och bron. de sa att jag hade en kanonkontroll framför mig. Pannkakor frågade jag och de skrattade och sa jo, har du gjort detta förr. Nickade och traskade vidare. Den här gången kändes inte pannkaksdoften innan. Konstigt nog gjorde det att sträckan från backen till kontrollen kändes längre. Den ligger liksom lite gömd inne i skogen.

När jag kom dit var klockan 10:37, ifjol var jag här 15:44. Klockan var alltså inte ens lunchdags ännu egentligen. Men jag tog 2 pannkakor med mycket sylt i en servett jag hade med mig från Alesjaure och en kopp te i min kåsa. Lyckades trycka i mig en pannkaka till. Medan jag förberedde mig för att gå iväg kom några av killarna jag gått om någon timme innan. Jasså kommer ni nu sa jag, de skrattade och sa att det var lite klurigt att hitta kontrollen. Jag svarade att de skulle hakat på mig istället för att slöa. En av tjejerna i checkpointen skrattade och hojtade Girl-power. Jag tog på mig ryggan och konstaterade att det var dags att gå medan killarna tryckte i sig pannkaka.

Kieron-Abisko

10:51-13:48

Jag kom iväg från Kieron efter 14 minuter och nu var det bara sista sträckan kvar. Den är lättrampad till stor del men mot slutet blir det stenigt igen. Nu gällde det att hålla upp farten lite. en kille och tjej lämnade Kieron strax före mig, de kom bara in och stämplade, fick en värktablett och gick igen. Jag såg dem nu framför mig och bestämde att jag skulle om dem innan Abisko. Knäna kändes rätt bra nu så jag joggade lite lätt på spången då och då. Bestämde mig för att försöka jogga på spänger längre än 3 segment.

Snart var jag nere vid Abiskojaure och där pekar skylten tillbaka till Alesjaure och säger 20, 2 km försvinner alltså när man går åt det hållet? Fast å andra sidan har man ju då mardrömsbacken att gå upp för strax efter Abiskojaure. Hu. Tänk om man skulle ta och bryta loppet och sticka till Unna Allakas istället, där har jag aldrig varit. Nä kanske inte måste ju vilket som passera geggan.

Snart kom jag ikapp killen och tjejen som gick från Kieron före mig och jag tog mig om dem på en spång. Fan vad gôtt det kändes även om det inte plockar placeringar så känns det så skönt att gå om någon. Tog fram en energibar och tog några tuggor sporadiskt, började bli lite hungrig.

Jag mötte lite vandrare och gick om lite vandrare som inte tävlade, de var snälla och flyttade på sig när jag kom lätt joggandes, peppade och hejade. Men ett tag hamnade jag bakom 2 som gick superlångsamt. Höll på att ramla av den långa spången för jag hade ingen balans. Tillslut fick jag ta några steg ut i mossan och gasa om dem. När det var 10,5 km kvar satt det en skylt i trädet och annonserade detta. Tycker fortfarande de kan ha en skylt med 11 km kvar, en 10:del. Men det är ju nördiga jag det.

Tittade på klockan och konstaterade att om jag snabbade på benen lite skulle jag klara 30 timmar. Det peppade på mig och jag försökte jogga där det gick. Gick knappt märkbart snabbare än när jag gick dock men det kändes som det gick snabbare. Det kom en ny skylt vid 6,5, fan hade jag inte kommit längre, det var ju en evighet sedan jag var vid 10,5. Sen vid 5 skylten så var det som vanligt, 1,5 km hade känts som en mil minst.

Vid marmorbrottet var jag helt död kändes det som. Det var hur jobbigt som helst att klättra upp för den lilla kullen. Jag fick stanna flera gånger för att pusta ut. Det stod några på toppen och fotade, de tittade konstigt på mig. Jag såg nog rätt jäktad ut. Var förvånad att ryggen inte dött den här gången vid ca 1 mil kvar det brukar den ju göra. Men rygg och axlar kändes ok det var bara andningen som var ansträngd.

När det bara var 2 km kvar kikade jag på klockan. Funderade, räknade igen och insåg att jag tagit fel på en timme, jag skulle komma under 29 timmar om jag pinnade på lite. Men då slog båda knäna till med sin hämnd. Inte ett endaste lite joggingsteg till och precis som på kvällen innan var nerförsbackar ingen hit när man plötsligt inte kan böja på benen. Jag tittade bortåt mot andra sidan stranden och tänkte där gick vi med barnen för några dagar sedan, då gjorde vi det på en halvtimme alltså har jag gott om tid kvar. en del brukar gena här, över stenarna i kanjonen och komma ut borta vid bron men jag bestämde mig för att gå den rätta vägen.

Det var bara att försöka hitta ett bekvämt gåläge och ta sig de sista kilometerna mot målet. jag kom ut ur portalen för Kungsporten och såg den förhatliga 550 meter-kvar-skylten bubblade känslorna i mig. Jag försökte öka på tempot lite ytterligare. Och snart var jag på Rallarleden och den sista biten, jag halade fram kameran och filmade min målgång. Man kan höra att jag är trött och hur lyckotårar bubblar i halsen.

Jag var i mål på 28:48:53 en klar förbättring mot fjolårets 34:21:25. Det var rätt tunt i målet men de få som satt där förde ett herrans liv tillsammans med tidtagarna så jag spurtade sista biten.

Det gick att gå Fjällräven Classic i nya dojor och minimalt matintag tydligen.

Skall jag kunna göra loppet något snabbare skulle det krävas ny utrustning och kanske då grejer som gör att jag inte skulle klara en kall natt på fjället egentligen, ännu kortare stopp, mindre fotograferande och ingen sömn. Vet i fan om jag är beredd att göra det, gillar att fota, tycker om att sova på fjället och köpa nytt bara för ett lopp känns inte så aktuellt. Då satsar jag nog hellre på ett långsamt lopp med sonen och njuter ordentligt.

Tror det var en av killarna i Alesjaure som sa att hade han haft ett tält att krypa in i under natten och inte bara ett sovsäcksöverdrag så hade han stannat och vilat. Han var rätt slut. Visst kan det vara kul att tokpressa sig själv, men på fjället där man är rätt oskyddad? Samtidigt är jag ju imponerad av de som går på under dygnet, jäklar vad de måste trampa på, man kan inte hinna många minuters stopp vid varje checkpoint och de måste äta ännu mindre än vad jag lyckades med denna tur.

Även om det är riktigt riktigt kul att göra ett snabbt lopp. För även om det inte är en tävling så är ju en av de första frågor man får, frågan om vad man fått för tid.

Kollade resultaten och var ca nummer 50 in i mål men visste att snabba ifrån senare startgrupper skulle komma att putta ner mig längre ner i listan.

Efter målet

Jag gick in och fick reda på att det fanns lediga enkelrum, perfekt. Duschade och tog på mig rena kläder och gick ut igen. Blev förvånad när jag tog av tejpningarna på fötterna. Under tejpen hittade jag ett litet skavsår ovanför stortån på båda fötterna och under foten var det små skav på lilltårna samt höger pektå. Jag hade inte känt ett dugg av dem.

Jag missade lunchen precis och köpte mig en glass för att dämpa hungern något.

Andreas från Fjällräven vittrade min kamera på minneskortet för Fjällrävenbloggen.se/Fjallravenbloggen.com men jag tror inte några bilder kom upp. De verkade vänta in Nils istället. Jag blev intervjuad oxå men inte heller det kom upp, inte så konstigt som jag svamlade, var rätt trött :-)

Pratade med lite andra vandrare som tagit andra turer, pratade lite Laplands ultra med de som sökte nya utmaningar. Kanske kommer det några nya nästa år. Tog mig ett långt fotbad, gud så skönt det var. Träffande på Annika som jag gick med lite ifjol i år hade hon tagit sig in på 23:09:14, jävligt bra tid måste jag säga. Nu var hon klar med FC sa hon. Fick höra att Monika hade brutit, det var hon som låg inne i Alesjaure och väntade på transport ut. Hon hade tydligen levt på koffeinenergigel och tvingats att lägga sig ner i Tjäktakontrollen av sjukvårdsansvariga där. Sen tagit sig till Alesjaure där hon bröt. Trist när man tränat och satsat. Men man måste ha respekt för underlaget och se till att äta rätt. Att inte sova och trycka i sig en massa koffein är nog inte det smartaste valet. Men var och en gör ju loppet på sitt sätt.

Många hade tydligen drabbats av regn, var glad att jag sluppit det, hade riktigt fint väder hela vägen in i mål.

Hade beställt middag till 19:00 och lallade omkring, drack lite te och myste i väntan på maten. Det var som vanligt renkött på menyn och svampsås så jag hade beställt annan mat. Frågade dem vad dagens vegetariska skulle vara men det visste de inte. de lovade i alla fall att servera mig något som inte var fyllt med svamp eller ren.

När klockan blev 19 gick jag till matsalen och fick min plats. Det var en underbar sillbuffé till förrätt, jag hade lätt kunnat äta bara den. Varför sa jag inte det till dem istället. Min dryck dröjde och dröjde tillslut gick jag och sade till att de glömt bort min lingondricka. Jag frågade också hur lång tid till det skulle dröja innan maten kom. Jag hade en vegetarian vid mitt bord och han hade fått in sin mat för bra längesedan. Någon form av selleribiff eller nåt som såg jättegod ut. De sa att min mat snart skulle komma och 50 minuter efter att jag avslutat sillen kom de. Tyvärr blev jag jättebesviken, det var friterade risbollar med en liten potatiskaka och en vinägersås. Det var inget fel på smaken, men jag hade verkligen behövt någon form av protein och friterat klarar ju inte min mage av (hade inte en tanke på att säga till om att jag inte kan äta friterad mat). Dessutom hade jag ju redan ätit en del fet sill och gräddfil.

Jag var i alla fall vrålhungrig så jag åt upp nästan alla bollar, men den sista växte i munnen, de var rätt segkladdiga innuti.

Jag tog en yttepyttebit av efterättsäppelkakan och en kopp te att skölja ner med. Sade adjö till mitt bordssällskap en man som jag bla mötte på Lapland Ultra i fjol och mamman till en av kockarna.

Tyvärr sov jag riktigt dåligt den natten, magen var inte nöjd med mitt matval. Men jag var i alla fall inte helt död morgonen därpå. Åt frukost och resten av dagen lallade jag mest omkring, satt ute och hejad in folk i mål. Pratade med andra som gått loppet osv.

Träffade på Lotta som hade klarat sitt inflammerade knä men som hade fått tokont i det andra knät men ändå putsat sin tid från ifjol rejält. Bra kämpat Lotta. Kenny och hans bror Glenn hade kommit in under morgonen, de tokstollarna hade sovit i Singi och sen gått därifrån i ett eftersom tältet pajade.

Vid lunchen var det pastabuffé men tyvärr fick jag en repris av gårdagen gällande maten. Det tog slut tomatsås och bönsåsen som fanns var det spiskummin i plus att den var lite småkall = jätteäcklig. I övrigt fanns en svampsås och en gräddsås. De två gick ju fetbort. Så för 79 kr åt jag sallad, bröd och pasta med ketchup. Jippie! Jag som alltid brukar vara så otroligt nöjd med maten där annars.

Träffade på Monika som hade kommit med helikopter, hon var sur och grinig, kanske inte så mycket för att hon tvingats bryta utan mer för att hon hade fått vänta på transporten och ju skulle missa sitt flyg hem om hon inte kunde ta sig till Kiruna på något bra sätt. Hon måste verkligen ha trott att hon kunde gå så snabbt om hon hade bokat flyget så tight. Själv kom jag i mål med över ett dygn kvar till mitt tåg skulle gå.

Fick veta att jag hade fått fel tygmärke året innan, de hade börjat med olika färger för hur många gånger man hade gått. Så jag gick till målfållan och fick ett nytt för ifjol och för i år då de lyckats ge mig fel då oxå. Kanske dags att köpa ny rygga så jag kan sy fast dem.

När jag lämnade målområdet för att gå till tåget hojtade någon, vi ses nästa år och jag sa jo vi gör nog det går ju uppenbarligen inte att hålla sig härifrån.

17:20 gick tåget hem, min vagn fanns inte med på tåget men jag hade tur, satte mig på en plats som inte var bokad utan kunde sitta i lugn och ro. Lite trist bara att sitta helt ensam, roligare när man har folk att prata med.

Väl hemma var jag ju tvungen att kolla vilken plats jag kom på, slutade visst på plats 111 av 2046 startande. Inte så illa pinkat.

Jag fotade jättelite i år men här är galleriet/bildspelet med alla bilder och berättelsen i kortare version som bildtexter.

Nyfiken på mina tidigare lopp här kan du läsa om dem här: 2008, 2009, 2010

Toppentur med topptur

2011-08-12T15:48:00.000+02:00

För två veckor sedan kom jag hem från 2 halvdagar och en heldag i Abisko. For dit med väninnan Nell och våra jämnåriga söner. Nu har jag haft tid att skriva ner berättelsen från vår resa.

Dag 1

Vincent sov jättedåligt natten innan vi skulle åka, hade vaknat 3 på natten och inte kunnat somna om så han var uppe och påklädd när jag klev upp 5:50. Tokunge. Själv var jag inte mycket bättre, dels packade jag sent och sen slog en huvudvärk utan dess like till så jag inte kunde sova, sov väl totalt 2-3 timmar.
Vi skulle möta de andra på tåget, de kom nere från Södertälje och hade sovvagn. Tanken var att Robert skulle komma över till vår vagn när vi klev på men jag kände att vi behövde få sova.

Skickade ett SMS till dem att vi skulle försöka sova 1-2 timmar. när vi klev på tåget hamnade vi tyvärr vid en fyrgrupp med en rökare och en annan snett över gången. Mina bihålor, ögon och hals reagerade direkt och jag är fortfarande 2 veckor senare känner av det. Bra start.

Vi försökte sova men det gick inte så bra, det babblades, hostades, snörvlades och framför allt mobilpratandet om att tåget var försenat några ynka minuter gjorde det helt omöjligt att sova. Men lite blundande gjorde i alla fall mig lite piggare.

Efter 2 timmar kom de andra bort till oss och så satt vi och pratade och diskuterade turval med kartan framför oss. Vi bestämde oss för att gå mot Paddus och offerplatsen när vi kom fram.

Tåget blev ca 30 minuter försenat till Abisko så vi skyndade oss att dumpa grejerna på vårt rum (de andras rum var inte färdigstädat ännu) innan vi gick till butiken och gjorde några småinköp och till restaurangen för att äta ångad sej med äggsås och potatis samt ärtor. Jättegott var det. På väg till rummet fick jag syn på en Googlekepa liggandes på bänkarna. Visste att Peter var uppe i Abisko så jag fotade och MMS:ade honom och frågade om han saknade något och jo det gjorde han ju. Lämnade in den i receptionen innan vi gick vidare.

Efter lunchen fick de andra sin nyckel och vi bestämde att ses om en halvtimma för att komma iväg. Dock tog det lite mer än så innan vi var helt klara för avfärd så klockan han bli 14:27 innan vi stegade oss iväg bort mot tågstationen igen där leden startar bakom stationshuset.

Leden var lättgången och barnen kutade före mig och Nell som stannade och fotade emellanåt. Barnen verkade trivas bra ihop och ha massor att prata om fastän de inte alls kände varandra, det var skönt. Vi njöt av det helt underbara vädret och fick stanna för att ta av lite kläder.

Fick påminna alla att dricka mycket, man märker ju inte så lätt att man håller på att torka ur. Då och då dök Nell ner i marken för att fota en blomma eller en svamp eller stannade för att bara säga Åhhhh. Det är speciellt att komma till fjällen för första gången.

När vi kom ut på materialvägen så var det riktigt geggigt och lite svårt att ta sig fram och efter det blev vägarna lite otydliga, det fanns förvisso skyltar och vi hade kartor men ändå var vi lite osäkra på vägen. Jag har ju bara gått här på vintern. Men vi träffade på några andra som skulle till samma ställe och genom att slå ihop våra huvuden verkade i alla fall vi komma på rätt väg.

Barnen dippade lite i energi när vi gått uppför en stund men vi stoppade i dem nötter och russin och det verkade göra susen. De skuttade snart fram över heden igen.

Vi stannade och tittade ut ner mot Torneträsk.

Barnen hojtade att de såg en massa tält, först såg jag bara sten men sen så dök även tälten fram ur skuggorna för mig. Måste varit militärernas nya tält som Anders på jobbet pratade om, de såg verkligen ut som stenar på håll.

Ungarna kom fram till klippan före oss och blev snabbt attackerade av en arg fågel, den störtdök mot dem och skrek, det var en labb av något slag som säkert hade egna ungar i närheten. När vi vuxna kom fram slutade fågel att dyka och flög bort.

Barnen var lite skärrade men vi fortsatte upp för klippan. Barnen tyckte att det var konstigt att detta var en offerklippa. de förväntade sig något altare av något slag, en flat sten för offer.

Vi hittade en perfekt plats att fika på, vi såg ut över lapporten. Det blåste lite så tröjorna åkte på. Barnen fick varm choklad medan vi vuxna drack te. Nell hade med sig ett gott frukt- och nötbröd som vi åt med massor med philadelphiaost. Vincent valde att äta Njalla med kräftost. Gud vad gott det är att fika utomhus. Det borde man göra oftare.

Nell passade på att skicka MMS hem med bild, förvånansvärt nog hade hon full täckning med Tele 2 uppe på offerklippan.

Efter fikat var det dags att börja gå tillbaka, vi hade en tid att passa för middag. Efter en kort kisspaus gick vi mot en kant där det såg ut att gå att gå nerför för att runda klippan men icke, det störtade rakt ner och höjdrädda Nell fick nästan svindel. Jag fick ta några foton ner för att visa henne hur högt det var.

Vi tittade även lite på de konstiga stenarna som är här, de är liksom formade i mjuka vågor.

Vi fick gå ner samma väg vi kom från Baddosdievvá, men istället för att gå vägen vi kom valde vi vägen mot Östra Abisko.

början var leden hur fin som helst sen stod vi plötsligt i vatten och fick hoppa mellan tuvor. Vi försökte påpeka för barnen att det var viktigt att försöka hålla sig så torr som möjligt men tillslut plumsade ungarna i. Jag klarade mig nog längst, bara lite blöt om höger stortå. Nell hade sina GTX-skor i ryggan men tänkte inte på att stanna och byta till dem. Märktes att barnens energi började ta slut så vi såg till att de drack och åt lite energirikt, som en festis/mer och lite godis. Humöret vände snart uppåt igen.

Så småningom kom vi ut där det var lite torrare, barnen hittade experiment rån forskningsstationen och undrade vad de var till för.

Slutligen var vi nere vid järnvägen och den lätta biten mellan Abisko Östra och Abisko var kvar. Barnen var trötta men gick ändå med rätt lätta steg. Maten hägrade.

Väl framme på stationen skyndade vi oss att få av kläder, tvätta oss och byta om till middagen. Fänkålssoppa, kolgrillat lamm och vildsvin med potatisgratäng och Abiskos hovdessert stod på menyn. Jag gillar inte lamm men vildsvinet var riktigt gott. Vi åt oss proppmätta.

Efter maten tog vi oss ut igen, vi tog en promenad längst med jokken, Nell och barnen vadade ut till en sten mitt i jokken, jag hade mina stortår tejpade fortfarande och ville inte blöta ner dem.

Vi tog oss till stenstranden men den var helt översvämmad av det höga vattnet så vi fortsatte ner till stranden och bastun.

Barnen stannade och kastade macka och vi tog oss ut på bryggan en stund innan 2 trötta barn inte riktigt visste hur de skulle orka gå ända tillbaka till våra rum.

Klockan hade hunnit bli rätt mycket och ögonen gick mer eller mindre i kors på oss allihop så det inplanerade teet i brasrummet blev aldrig av. Till och med bergen gick och lade sig med täcke.

Dag 2

Kl 9 på morgonen var det ny samling för frukost, idag skulle det bli långtur och viktigt att komma iväg tidigt. Men av olika anledningar sprang klockan iväg till 11 innan vi kom oss iväg, på tok för sent.

Jag var extremt stressad när jag packade min dagsutflyktsrygga och brukar alltid vara så noga att checka av på en lista att allt kommer med men jag hade inte ens fått med mig min lista. Men när jag drog igen dragkedjan på ryggan trodde jag allt var med.

Vi tog liften upp på Njulla men målet att gå upp på Slåttatjåkka, ner igen, upp på Njulla och sen ner till Björkliden. Nell som är höjdrädd kunde inte riktigt njuta av turen upp utan höll sig krampaktigt i stolen och vågade inte titta neråt. Hon uppskattade inte gungandet medan Vincent var överförtjust och tyckte det var som att vara tillbaka på Liseberg.

Utsikten från liften var fantastisk som vanligt. Vädret var strålande, vindstilla och klarblå himmel.

Robert och Nell väntade på oss där uppe och i vagnen efter kom våra ryggsäckar.

Vi började med att gå in på caféet. Barnen var lite hungriga redan, inte så konstigt klockan var ju nästan 12 och de hade ätit frukost kl 9 så jag köpte dem var sin varmkorv. När korvarna var i magarna tog vi oss ut igen och började följa vinterleden bort mot Björkliden för att kunna svänga av upp mot Slåttatjåkka. Det var kul för mig att gå upp på ett nytt berg.

Ungarna gick före med raska steg, jag och Nell stannade för att fota de lustiga molnen.

Återigen lyckades barnen hamna i en fågelattack men den här gången var de inte de som hade stört fåglarna utan några andra. 2 labbar av något slag attackerade personerna framför oss.

Vid en liten sjö stannade vi för att barnen skulle få kasta lite macka. I vattnet glänste det som av silver.

Strax före vi svängde av leden för att gå upp mot toppen hittade barnen en snölegda och hade ett litet snöbollskrig.

Det var lite småjobbigt uppför, barnen var lite trötta och Nell fick ta det lite lugnt för att få luft, jag blev oxå anfådd och fick stanna och pusta ut då och då. Slåttatjåkka är en sådan där topp man tror man är uppe och så kommer det en höjd till men tillslut så kunde vi se toppröset och några människor som stod där. De lämnade dock när vi kom fram. Vi kastade av oss ryggsäckarna och fotade, satt och dinglade med benen över en kant och barnen letade rubiner. De hittade några lösa. Vincent och Robert byggde även ett litet bygge tillsammans. Vi borde väl ha rivit det innan vi gick men glömde. Så passerar någon där uppe är ni välkomna att riva ett slott.

Utsikten var vidunderlig och i det klara vädret kunde man se riktigt långt. Lapporten framträdde ur en annan vinkel än vad man är van vid.

Jag såg ända bort till Abiskojaure.

Nu började det kurra även i min mage, men laga mat hör uppe på den relativt blåsiga toppen var nog inte så bra och dessutom behövde vi vatten. Vi hade förvisso 1,2 l vatten i min termos, borde räcka till att göra soppa på (skall egentligen vara 1,4 l till 2 påsar Minestronesoppa) dessutom hade vi tunnbröd, en ny philadelphiaost (ny därför att klantbea glömde bort den från gårdagen i sin väska över natten) och en påse köttbullar med oss. Jag hade rekat lite efter vatten och bra ställe att sitta i lä när de andra var på toppen. Vi började gå neråt och hade siktet på ett litet vattendrag som såg bra ut. Men när vi kom ner var det alldeles stilla och väldigt grunt, inte ett ställe att ta vatten ifrån med andra ord.

Barnen började hoppa mellan stenarna för att ta sig över istället för att ta en torr väg runt. Jag blev så less, Vincent visste att det var viktigt att hålla fötterna torra så jag sa till honom att inte riskera att bli blöt i onödan. Han fortsatte gå mellan stenarna istället för att gå av och gå runt så jag höjde rösten och då bröt ungen ihop totalt. Han skulle inte gå en meter till, han tänkte minsann stanna där och inte gå till någon mer topp, inte gå till Björkliden eller nåt, jag var värsta mamman som fanns osv som skrek och blev arg på honom. Han överreagerade något enormt och jag var hungrig jag oxå och ville bara ner till vatten för att få i framför allt Vincent något och flippade väl ur jag oxå och blev så jävla lack på honom, han vet ju hur han blir när han är hungrig, han vet vad som händer om man blir blöt om fötterna, han har sett mina fötter efter jag fått blåsor över precis hela foten.

Så jag sa tillslut jag men sitt här då så går och så gick jag. Nell och Robert var ju bakom och jag visste att han skulle komma springande snart ibland orkar jag bara inte ta konflikter med honom när han är helt oresonlig. Jag sprang lite före och kollade hur det såg ut och hittade en lämplig liten bäck som rann nerför berget och en stor sten att slå läger bakom.

Vincent kom dit och jag försökte prata med honom men han var på sitt allra sämsta humör, sa bara att han inte tänkte gå något mer alls mer än tillbaka till Abisko. Vi bestämde oss för att skippa Njulla men ändå ta oss ner till Björkliden, med lite tur skulle vi hinna med en buss eller ett tåg tillbaka. När jag börjar packa upp min rygga för att laga mat hittar jag inte gasen, den låg alltså kvar på golvet på rummet. Fan fan fan och Vincent som behövde något i sig bums. Men han surade och skulle inte äta något han skulle sova. Lade sig på liggunderlaget och försökte somna. Jag fick övertala honom att ta en kopp varm choklad och en kötttbullemacka medan jag lät minestronesoppan dra i resten av varmvattnet, den skulle inte bli perfekt men klar hyfsat snabb. Tyvärr tyckte han det var skitäckligt med köttbullar helt plötsligt, tydligen fel sort för att ätas kalla. Men han drack upp sin choklad och jag gjorde en ny macka med kräftsallad och han fick ner den i små bitar. Soppan blev klar och pastan var väl al dente i alla fall. Vi började äta medan Nell och Robert kokade sin soppa på köket, Nell hade ju fått med sig sin gas.

Vi kokade upp lite mer vatten när de var klara och diskade våra grejer i bäcken. Vi fick oss lite te och choklad innan vi gav oss iväg igen. Klockan var nu en bit över 16. Sent som attan. Vincents humör verkade ha kommit upp en rejäl bit av att få i sig lite mat. Jag tror vi redde ut vårt bråk där och han förstod att jag faktiskt inte var arg, jag ville ju bara att han inte skulle riskera att blöta ner fötterna i onödan.

Vi hade ingen led att följa utan tog sikte på att försöka snedda nerför berget och komma på leden en bit ner. Efter ett tag hojtade barnen att de såg kryss och vi tog sikte på dem. Väl framme vid kryssen gick det bra att följa dem tills det blev väldigt blött och halt. Jag började kika på kartan och det kändes som vi var nästan rätt men ändå inte. Fick syn på röda kryss en bit bort och hur de vek av mot Björkliden stämde bättre. Kryssen vi följt var alldeles väderbitna och inte alls röda längre. Så troligtvis var det någon gammal vinterled som inte finns med på kartan längre. Vi lyckades trassla oss över lite sten ner till leden.

Vi stötte snart på en riktigt trevlig jokk där Nell tog av sig skor och strumpor och stoppade fötterna i jokken en stund. Hon hade trampat snett dagen innan och var lite svullen. Det var tydligen väldigt skönt.

Barnen tog sina kåsor och provade vattnet från olika höjder i jokken. Tydligen var det som rann genom lite gräs godast.

Vi fortsatte och det blev en hel del "när är vi framme, hur långt är det kvar" men det var inte helt lätt att svara på. Eller jo avståndet hade ju gått att svara på men det skulle nog bara göra barnen nedslagna att det var sååååå långt kvar så jag försökte prata om annat. Vi gjorde små stopp för att titta på ett fall och barnen hittade benrester som tydligen var spännande.

Efter många om och men var vi nere i Gohupasvággi som vi korsade på en bro och snart kom fram till ett underligt ställe där Gohupasjokka plötsligt försvann ner i ett hål. Helmysko. Men så mindes jag artiklarna om jokken som försvann.

Vi stannade och tittade en stund innan vi fortsatte mot Björkliden. Plötsligt dyker det upp några tält bredvid leden och en lös hund. Jag passar på att fota Vincent medan hunden kallas in. När vi kommer fram här jag "Men det är ju du" och tittar upp och får syn på en kille som jag känner via jobbet, nu står namnet helt still men han var på IBM förutom och är på Hybris nu. Vi sågs senast på Webbdagarna. Lustigt. Stannar och pratar med dem en stund och de berättar om sin tur och vi om våra. De tycker att vi skall vända om och kika in i grottorna men jag hade ju läst att det var så instabilt i grottorna nu när vattnet bytt riktning att man inte skall gå in i dem. Så vi sa hejdå och fortsatte mot Björkliden. Nu blev det massor med nerför nerför nerför väldigt brant. När vi kom ner till heliskihuset vilade vi och Nell och Robert bytte båda skor. Robert hade ont i fötterna. Vincent sa atth an oxå hade ont men att de var typ bortdomnade. Vi passade på att ta lite macka, Ballerina och dricka innan vi fortsatte ner mot järnvägsstationen och lanthandeln. Klockan var redan strax efter 19 så jag antog att bussar/tågen redan hunnit gå och försökte förbereda barnen så smått på att vi kanske hade 9 km framför oss.

Vi hade lite svårt att orientera oss och fick oss ett gott skratt i en korsning där vi stod och försökte lista ut åt vilket håll vi skulle. Vi pratade om att kartan inte hade med vägarna i Björkliden och precis när jag säger det inser jag att det är en stor skylt som täcker en hel vägg bakom oss som har pilar åt vilket håll olika saker ligger. Vi fortsätter ner mot vårt mål och väl där inser vi att vi kommer behöva gå till Abisko. Vi berättar för barnen som tar det rätt bra och inser väl de oxå att det är enda valet. Så det blir Rallarleden hemåt.

När vi gick ut på leden gick Nell och Robert först och fick bestämma farten och vi andra traskade efter men strax efter halvvägs fick Vincent någon energiboost eller ren hemlängtan och ville gå fortare så vi gick om och drog ifrån en liten bit. Jag led verkligen av att gå så långsamt har ingen balans när det går allt för sakta.

Slutligen fick vi syn på Fjällstationen och barnen fick eld i baken, de sprang den sista biten upp till Kieron där vi skulle laga en mycket sen middag. Klockan var kring 22 när vi var framme. Vi kokade tortellini som vi åt med ruccola, körsbärstomater, parmaggio, balsamicovinäger och olivolja samt salt.

Efter diskning då gick vi till våra rum och däckade. Blev inget te i brasrummet idag heller.

Dag 3

Vi tog lite sovmorgon och fick stressa med frukost och packning, det var ju utcheckning kl 10. När väckarklockan ringde fattade jag först ingenting, jag ville inte kliva upp ur min varma sköna säng men frukosten hägrade och hungrig var jag.

Idag skulle det inte bli några långturer utan vi skulle bara hålla oss nära turiststationen. Vi hade lovat barnen att de skulle få bygga stentorn på andra sidan jokken där inte alla stenar låg under vatten.

Vi gav oss iväg men på väg till stranden passerade vi gamla kraftverket och jag tyckte vi skulle ta oss dit ner. Trappan ner är lite läskig med sitt enkla wireräcke och lutande trappsteg men efter lite om och men var vi alla nere och kunde studera vattnet på nära håll och känna oss små längst ner i kanjonen.

Barnen ville inte upp samma väg utan fick för sig att vi skulle klättra upp via jordslänten. Jo jo lätt för de som inte bar någon som helst packning, själv hade jag min rygga med våra fikasaker i. Först upp var Nell, sen Robert och sist jag, lyckades fastna med ryggan i några kvistar flera gånger men tillslut var även jag uppe.

Vi rundande förbi kraftverket och Nell vågade knappt titta ner, men hon vågade sig på att ta ett kort neråt i alla fall. Jag tycker också det är läskigt med höjder men vissa har jag vant mig vid och får inte lika mycket svindelkänsla.

Vi tog den smala stigen i snårskogen ner mot Torneträsk, dock kan man ju inte gå hela vägen ner när det är tillträdesförbud i fågelskyddsområdet så vi kunde inte visa den mysiga svarta stranden. Vi stannade på stenstranden och barnen byggde var sitt torn. Jag och Nell fortsatte en bit längre bort för att reka fikaplats. Första stället vi gick till var en familj redan på plats, de hoppade i från en sten ner i en liten göl som bildats vid sidan av forsen. Så vi vände och gick längre ner mot mynningen. Mitt emot där vi varit dagen innan och den andra vadat ut hittade vi en plats där Nell satte sig och doppade fötterna i vattnet och jag klev omkring på klippan för att hitta ett bra ställe att sitta och fika på. En trappformation blev perfekt. Dessutom fanns det stilla vatten att hoppa i om man nu skulle få för sig att bada. Mitt emot var det redan några som klädde av sig för att hoppa i jokken. Idag verkade det gå att gå torrskodd till stenen Nell och barnen vadade ut till dagen innan.

Jag pekade på platsen och Nell kom och satte sig med mig. Vi satt och njöt av solen och tittade på barnen som byggde. När de verkade vara klara gick jag bort till dem och fotade byggena och tog med barnen bort till oss.

Efter lite dividerande fram och tillbaka kom barnen fram till att de ville bada. Ingen av barnen hade kommit ihåg att ta med badbrallor och vi tyckte att det nog inte var några problem att näcka, fanns ju inte en människa som kunde se. De klädde av sig och sen skulle det hoppas i det kalla vattnet, oj oj så segt det gick, Robert skulle i först men vågade inte riktigt så det slutade med att Nell hoppade i för att visa att man överlevde, Robert gled i halvvägs men tyckte inte att han kunde doppa sig helt. då hoppade Vincent i och doppade sig och sen var det fullt upp med att hålla ordning på ungar som klättrade upp, hoppade i från kanten och simmade. Det var svinkallt i vattnet men det hindrade dem inte från att bada länge. Jag satt i solen och tittade på, inte blöta ner de tejpade tårna.

Vi hade inte några handdukar med oss så min lilla 20x20 cm mirakeltrasa fick tjänstgör som handduk till allihop. Tur att den har bra uppsugningsförmåga och är enkel att vrida ur. Efter badet drack vi te/choklad och åt ohemuliga mängder Ballerinakex. Men vips var klockan strax efter 12 och eftersom Kerons kök stänger 13-15 för städning var vi tvungna att börja dra oss dit för att laga lunch.

Lunchen fick bli det samma som middagen dagen innan. Vi tillagade snabbt och tog sedan med oss maten ut i solen. Efter diskning av grejerna tog vi oss ner till stora bron och sen ut på "Milspåret" en bit och gick sedan ut i kanjonområdet och gick mellan stenblocken så långt det gick. Det går bättre på andra sidan, "Kungsledensidan" med det hade jag glömt bort. Vi kom riktigt nära jokken i alla fall och barnen fick testa att kasta i en kvist för att se hur den först for i en virvel och sen vidare ut mot Torneträsk med en hiskelig fart.

Vi gick tillbaka upp till stigen igen och fram till första jokken som alltid varit torr när jag varit där förut men nu kom det rätt mycket vatten och vi gick ut där den rann ut i stora jokken. Någon hade lagt massa sten där för att leda vattnet så att man enkelt kunde ta sig ner. Kanske inte helt korrekt i naturreservatet. Nell hade en liten ficktermomenter från Telge energi som hon doppade i jokken. Den påstod att det var mellan 16 och 17 grader i vattnet. Jag tvivlade stort, max 14 grader.

Nu började klockan bli mycket och tåget skulle snart gå så vi drog oss upp mot Turisten igen för att hämta våra grejer och packa om lite. Några killar som höll på att packa väskorna bredvid skulle snart ge sig ut på en tur mellan Abisko och Nikkaluokta för första gången. Pratade lite med dem om gav dem lite tips, bla var de behövde se till att ha vatten. De tackade och gav sig iväg. Jag hoppas de hade en riktigt trevlig tur. När vi hade packat klart och barnen hade balanserat lite på slakkline var det dags att ta sig till tågstationen.

Hemresan var lugn, Nell och Robert kom och satt med oss efter att de hade vilat en stund. Vincent och jag konverserade med en fd granne som satt mitt emot oss samt två som hade varit ute och vandrat i Sarek. Man träffar alltid trevligt folk på tåget.

I Boden klev vi av och Nell och Robert åkte vidare hemåt mot Södertälje. Vi hade haft underbara dagar i paradiset.

Här är hela fotogalleriet från turen med lite mer text i form av bildtexter.

Oj jag skall visst gå 11 mil i helgen

2011-08-03T23:23:00.002+02:00

Senast igår sa jag till min sambo, nä det blir ingen Fjällräven Classic i år. När han kom hem från jobbet idag så pratade vi om något och jag skojade och sa att jag hade ändrat mig. Då sa han "Men åk! du vill ju" och så satte jag ut en annons efter en biljett. 2 timmar senare när svetten sprutade om mig medan jag pressade mig fram i värmen på en mils cykling ringde en kvinna som behövde sälja sin biljett pga sjukdom och vips skall jag till Kiruna i morgon.

Eftersom jag är så sent ute plus att jag måste vara hemma med barnen i morgon så kommer jag inte iväg förrän med sista tåget som är framme i Kiruna 20:55. Incheckningen stänger 20:00 så det blir till att hinna checka in kl 06:00 på morgonen innan bussen går 06:30. Får göra sista packningen i Nikka med andra ord.

Har ingenstans att bo ännu i Kiruna, Camp Ripan var redan nu överfull och jag har inte fått svar från några av vandrarhemmen, får ägna morgonen till att ringa runt. I värsta fall får jag väl campa i tältet men det hade varit skönt att få sova i en riktig säng natten innan och framför allt ha tillgång till ström för att ladda kamera mm.

Nu måste jag leta reda på min MP3-spelare och hitta någon bra ljudbok att köpa till den, några tips? Gärna lång jag kommer ju vara ute ett tag. Jag måste också bestämma om jag skall gå i mina gamla jätteslitna skor eller mina sproilans nya med GTX. Måste även fixa mer Vitargo elektrolytblandning undra om det finns här i Boden. Nya linerstrumpor är oxå ett måste min kära son glömde visst 2 par nyinköpta (á 160 kr paret) i ett torkrum i Abisko. Skriva en lista över mina tider från i fjol så jag kan hålla koll på farten måste oxå fixas eller så gör jag det på tåget. Åh gud jag har nog aldrig varit så här oförberedd som i år.

Men nu är det väl bäst att sova så jag får lite sömn i kroppen innan det bär iväg till Kiruna i morgon, resten får lösa sig helt enkelt. Läste just igenom min berättelse från i fjol, undra om jag verkligen kan slå den tiden, mindre sömn kanske? Vad kan jag slänga ur packningen tro för att lätta på den lite. Hmm får klura vore kul att pressa tiden lite i alla fall. En sak jag inte kommer minska på är fotandet, för det är som balsam för själen att titta på korten på vintern sen och minnas tillbaka. Bara det inte regnar så kameran inte vill vara med.

Insåg just att jag får en stor utmaning extra i år, tant Röd skall visst med på vandringen, blir spännande att se hur mensvärk, ännu sämre Hb och mitt trevliga humör påverkar det hela.

Ge någon ett bättre liv låna ut pengar

2011-08-02T10:46:00.001+02:00

Jag har väldigt många gånger tänkt att bli Kiva-lånegivare men liksom aldrig fått tummen ur, alltid har något annat inträffat som gjort att jag inte skapat mig en användare och fixat med det. Oftast är det ju små summor de ber om och jag klarar mig utan de pengarna (och man får ju tillbaka summan så småningom). Men så idag fick jag syn på att Kiva ger bort $25 till 4000 nya långivare. Det var flera på G+ som delade ut sina inbjudningar och jag hakade på en från Stefan Malmsjö såg att även Gunnar Bark hade länkat till sin.

Prova du oxå, helt kostnadsfritt (länk till min inbjudan), förhoppningsvis fastnar du och fortsätter låna ut, det är i alla fall mitt mål. Mitt första gratislån gick till en kvinna i Mali som säljer skor och som behöver göra ett större inköp av skor och kläder till buiken. Jag har mina fadderbarn i Mali så det kändes bra att fortsätta stödja någon i samma land. Du får hemskt gärna nyttja dina gratis $25 till att stödja Massitan Haïdara du också hon har just nu 20 % av det belopp hon behöver. Om 4 av mina vänner lånar ut till henne är hon i land.

När jag ändå är inloggad skall jag se om jag hittar någon att ge ett första egenfinansierat lån till också.

När man väljer ett prova-på-lån binder man inte upp sig till något så om du inte sen gillar idén är det bara att lämna projektet. Återbetalningen för prova-på-lånen går tillbaka till Kiva.

Ps. Kan även rekommendera fadderbarn via Barnfonden om du känner att du vill göra gott.

#365mil - juli

2011-07-31T23:29:00.000+02:00

Juli, en bra promenadmånad tack vare Lapland Ultra men ändå bara 9 mils överskott var mycket "måsten" denna månad samt vila och försiktighet innan Lapland Ultra.

Mil att avverka: 31

Mil gjorda: 39,036
Avverkat i snitt/dag: 1,69
Antal dagar med #365mil: 23
Antal vilodagar: 8
Antal pass: 23

Fördelning:
Promenad: 11 pass, 15,30 mil
Löpning/Promenad: 1 pass, 0,79 mil

Cykling: 7 pass, 18,39 mil
Fjällvandring: 4 pass 4,56 mil

Totalen:
Mil avklarade: 230,13
Mil kvar: 134,86
Mil kvar/dag: 0,88

Skruttdag

2011-07-26T02:05:00.004+02:00

Idag (eller ja igår då för klockan har passerat midnatt för en bra stund sedan) har jag haft en riktig skitdag. Men innan läggdags kom jag på lösningen tack vare Mickey J Barczyk. I sin blogg ha han lagt en länk till en bloggpost om Louituma. Det är en remix av en riktig gladlåt Loitumas Ievan Polkka.

Efter att ha lyssnat på den kan man bara inte deppa mer. Se för er själva:

Fast på repeat föredrar jag denna version:

Fast efter ha läst kommentarerna på Youtube kan jag inte höra annat än PORN PORN PORN PORN där i början ;-)

Ibland slår det mig hur sned världen är

2011-07-25T17:50:00.001+02:00

Rensade ut 20 påsar med torrmat som gått ut ur mitt "fjällskåp". Tänkte på svälten i Afrika och skämdes.

Varför skall våra resurser vara så sjukt ojämlikt fördelade. Några äger mer pengar än vad de ens kan göra av med under en livstid andra dör av svält eller får hjärnskador av undernäring.

Hur fan är vår värld funtad egentligen.

- Skapat med BlogPress för iPhone.

#365mil - juni

2011-07-24T23:14:00.000+02:00

Innan det blir juli är det väl bäst jag summerar ihop juni. Verkar ha varit en hyfsad månad sett till antalet mil men mest cykling. Borde ju promenerat mer innan Lapland ultra i juli.

Mil att avverka: 30

Mil gjorda: 44,03
Avverkat i snitt/dag: 1,46
Antal dagar med #365mil: 23
Antal vilodagar: 7
Antal pass: 22

Fördelning:
Promenad: 7 pass, 7,64 mil
Löpning/Promenad: 1 pass, 1,3 mil

Paddling: 2 pass, 1,8 mil

Cykling: 11 pass, 33,57 mil

Totalen:
Mil avklarade: 191,14
Mil kvar: 173,86
Mil kvar/dag: 0,96

En liten dipp men nu på väg tillbaka igen, höjningen är nu första veckan i juni.

Borde väl blogga om semesterresan

2011-07-24T14:08:00.002+02:00

Känns som om jag borde följa mitt vanliga sätt att blogga och skriva om familjens semester, visa bilder och sänt men faktum är att jag knappt fotade något och det mest kändes som jag körde bil.

Jag skall ta och åka ner till mormor någon långhelg men i övrigt dröjer det nog innan jag far neråt igen. Kändes rätt menlöst, ingen hade egentligen tid för oss. Pappa höll på med köket som han skulle bygga nytt, mamma skulle ut med min syster och hennes dotter på stan med mammas ex-man (fast de är tydligen fortfarande gifta men separerade, syrrans dotter kallar honom för morfar, vår egen far har aldrig träffat det barnbarnet). Får familj är helt trasig så är det bara. *

Önskar ibland att vi hade antingen mor- eller farföräldrar närmare. Tänk att få ha tillgång till barnvakt, äldre som har tid att baka med barnen eller ta med dem ut på fisketur eller bara mysa i soffan med en bok eller en film. Ni som har den möjligheten, ta tillvara på den. Att flytta 120 mil var när jag gjorde det något som kändes nödvändigt, visste ju inte då att jag skulle bli kvar här uppe, inte heller att jag skulle skaffa barn eller att familjen inte skulle orka hälsa på (förutom pappa som kikar förbi någon gång i kvartalet och sover över på väg till Finland). Aldrig ha någon av dem sagt "Men skicka ner ungarna med flyget" så kan de vara med oss en vecka. Vincent stannade hos farmor en gång för några år sedan när vi hade varit där, jag tror han gillade det.

Jag och sambon får kanske 1 ibland 2 dagar/kvällar utan barnen per år. Vi skulle kanske kunna be vännerna ta barnen lite oftare men alla har ju sina liv, sina barn att tänka på.

Mina barn har "adopterat" lite extramor-/farföräldrar här på gatan. De går över till våra grannar, ena låter dem vara med när de snickrar och eldar nere vid sjön, andra grannen skänkte dem ett fiskespö och hade kastträning med dem nyligen. Jag har lovat ungarna att vi skall ställa oss på bryggan någon dag och fiska. Får bli en kväll här framöver. Jag gillar ju att fiska men tycker inte om att få upp en sprattlande fisk.

Men lite kort om semestern då i bilder.

*Uppdatering min mor ansåg att det lät som om det var hennes fel att vi inte stannade längre hos dem och det var inte meningen. Jag fick veta hemma hos min mormor att min syster var på besök med sin man och barn och jag kände inte för att tränga mig på därför ringde jag mamma först på morgonen samma dag som vi tänkte komma dit och det är ju inte så konstigt att de redan hunnit med att skaffa sig andra planer då. Mina barn hade dessutom bestämt med morfar att de skulle röka lax på eftermiddagen. Det hela var mer ett konstaterande att tid fanns det inte gott om på denna resa, säger inte något om "vems fel" det är. De hade inte tid, vi hade inte tid, det var mest stress.

Med trasig ovan syftade jag på att vi har apkassa relationer till varandra, jag står min pappa närmast och min syster min mamma och jag och syrran har väl aldrig egentligen haft speciellt mycket gemensamt mer än att vi råkar ha samma föräldrar så det finns inget som binder ihop oss och dessutom är vi utspridda från Skåne till Norrbotten.

Och ja mamma du skall få svar på ditt brev, skall bara till fjällen först. Den som nu läste upp blogginlägget för mamma kan ju uppdatera henne med detta också då.

Testar Bloggerappen på androidtelefonen

2011-07-16T00:02:00.001+02:00

Den här telefonen borde ha bättre bloggerapp än iPhonen. Den har en bättre kamera oxå. Däremot ogillar jag verkligen tangentbordet och saknar dubbelmellanslag = .

Men här kan jag göra länkar, kursiv och fet stil vilket saknas i Blogpress på iPhone. Däremot är inte jag och telefonen överens om hur man markerar ett ord så jag har inte lyckats använda de funktionerna ännu.

Jag verkar kunna styra över bildstorleken bättre och välja att ta bild direkt vilket är bra. Men jag ser ingen möjlighet att placera bilden. Så vi får se var min testbild hamnar.

Gillar att denna app sparar utkast automatiskt, det gör inte Blogpress och det har orsakat mig många borttappade texter i och med att appen inte klarar av att man växlar till annan app. Den rensar då all inskriven text.

Världens finaste mormor gav mig världens finaste present

2011-07-15T23:25:00.001+02:00

Min mormor är världens finaste. Idag träffades vi för första gången sen morfars begravning 2006. Jag saknar henne jämt och skäms lite för att jag är där så sällan, måste bättra mig. Önskar att hon kunde bo närmare. Hon har alltid varit min trygghet. Hon är pigg som attan så jag hoppas ha kvar henne i många år.

Hon överraskade mig med en present. Hon hade låtit smälta ner sin och morfars samt min gammelmormor och gammelmorfars vigselringar och gjort en ny ring. I den hade hon låtit fatta in 7 stenar. Den är jättefin.

Ni anar inte hur glad jag blev. Den får ersätta min älskade konfirmationsring som jag tappade förra sommaren på paddelturen i inlandet och som jag har saknat på mitt finger.

Den är lite stor så jag skall ta den till guldsmed för intagning. Sen kommer jag alltid kunna bära med mig deras kärlek.

Mormor fyller 80 om 11 dagar. Måste komma på något fint att skicka till henne. En bok är redan utsedd och framkallning av kort på oss men något mer måste jag komma på.

- Skapat med BlogPress för iPhone.

På resande fot

2011-07-13T23:44:00.002+02:00

Vi kuskar Sverige runt just nu. Boden-Timrå-Vänersborg-Höganäs avverkade med ett kort stopp i Mariestad innan Vänersborg, orkade helt enkelt inte köra hela vägen. Från Höganäs bär det av till Göteborg och sen tillbaka till Vänersborg och en avstickare till Trollhättan innan det bär av norrut igen. Känns som om jag kör bil i en vecka. Vi hälsar på släkt och skall till Liseberg i övrigt hinner jag inte se ett dyft mer än vägar vägar och mer vägar. Fan vad jag hatar att ha alla utspridda över hela landet, vill ta det lugnt på semestern och exempelvis promenera, se trevliga ställen inte bara ratta Toyotan runt landet. Hinner knappt ens ta några kort så det lär inte bli något långt blogginlägg väl hemma.

Kunde ju lika gärna beställt ett grått

2011-07-09T11:40:00.001+02:00

Beställde nytt skal till mobilen igår, det jag har fick en stor spricka i sig. Fanns 3 färger att välja mellan. Rosa var en fjärdedel av priset av vit men jag hatar rosa så det gick bort. Grå var halva priset mot vit men fanns inte på lager. Så det fick bli ett vitt för 334 kr (sjukt dyrt för lite plast) för det fanns i lager.

Idag på morgonen kommer detta:
"Hej,
Produkten är inte på lager men förväntas i loppet av 5-7 dagar. Det att produkten stod som om den var på lager på shoppen beror på ett fel i vårt lagersystem som inte helt stämmer med det fysiska lagret.
Det beklagar vi mycket."

Så less jag blir. Får väl ringa dem och erbjuda verksamhetskonsulter som kan styra upp verksamheten.

- Skapat med BlogPress för iPhone.

Nytt utseende i Bloggers backend -snyggt!

2011-07-08T09:48:00.001+02:00

Loggade in för att skriva en bloggpost och blev aningen förvånad. Google har lagt sitt nya GUI på Blogger oxå. En mycket positiv överraskning måste jag säga. Snyggt!

Får jag önska skulle jag vilja som i Gmail få en mer kompakt version, jag är inte något stort fan av web 2.0 luftighet där man får scrolla som ett litet troll för att så få rader ryms åt gången.

Lite skepp o'hoj över dagens outfit

2011-07-08T08:11:00.000+02:00

Armarna räcker inte till för att få med hela kjolen som slutar ovanför knäna.

- Skapat med BlogPress för iPhone.