Vi måste stå upp för de svaga eleverna, säger skolminister Jan Björklund
Så det är bara svaga elever som blir mobbade, och vad menar han med svaga? Är inte det att stigmatisera de individer som någon ger sig på oftast utan någon större anledning. Jag blev själv aldrig fysiskt mobbad men däremot blev jag utefrusen från gemenskapen i klassen, varför, jo främst av den anledningen att jag vågade vara mig själv, jag stod för den jag var, vägrade att stöpas i "skolformen" där alla såg likadana ut, pratade likadant, lyssnade på samma musik, jag tyckte inte det var coolt att skolka, jag vägrade prova att röka och dricka alkohol, jag tyckte det var intressant att plugga. Var jag en svag elev?
På vilket sätt är man svag bara för att man blir slagen, trakasserad/mordhotat via ex. msn? Vad har egentligen vår skolminister för syn på de elever som blir trakasserade? Jag blir ju rädd.
Jan Björklund pratar om hackkycklingar och att de som bråkar med dem måste bort, jag hoppas innerligt att han inte är så blind som han låter, att han bara tänker på den mobbingen som syns. Fast med tanke på hur de lät Carl Bildt behandla Jan Danielsson så kan man ju misstänka att utfrysning och ignorerande är helt ok enligt alliansen. Även Lärarförbundets ordförande Metta Fjelkner är enligt DN uppmärksam på att bara den fysiska mobbingen löses genom tvångsförflyttning.
Tack och lov skrivs det i Expressens artikel att skolministern tycker att mobbarna skall få hjälp, de skall inte bara förflyttas. Men det kommer inte komma förren i nya skollagen 2008, förflyttningsmöjligheten vill de skall komma redan nu i höst. Varför tar man inte båda sakerna samtidigt, borde inte "rehabilitering" vara minst lika viktigt?
Givetvis tycker jag att mobbing är avskyvärt men jag har svårt att tro på att förflyttning av mobbarna gör saken bättre. För den som blir drabbad är det kanske så att det upphör men man måste gå kvar i en klass med ett antal fega medlöpare som under hela tiden inte vågat stå upp och hjälpa en. Vad är det som säger att mobbaren inte sätter igång att vara elak mot någon i den nya skolan, skall man flytta personen igen då. Hur skall man göra i små kommuner där antalet skolor inte är så många och de som bor ute på landet och kanske går i en liten byaskola, hur drabbar det familjen om barnet plötsligt förflyttas till en skola ett par mil bort?
Förvisso skall skolorna själva få välja om de vill använda denna åtgärd, men får skolorna oxå själva välja om de vill ta emot mobbare? Kommer vi få speciella klasser där man bara stoppar bråkstakar?
Idag sker redan omflyttningar men då med vårdhavarnas godkännande, har man rett ut hur effektivt detta är? Har den tidigare mobbade personen fått lugn och ro? Har mobbaren slutat att mobba? Hur har mobbaren mottagits i sin nya klass? Är det inte ganska trångt i skolorna idag, skall en klass bli överfull när någon flyttas?
I artikeln i DN kan man läs:
Problemet med mobbning i skolorna ökar och Björklund vill ta i med krafttag. Skolpolitiken är alldeles för flat, mobbarna och förövarna får hjälp i stället för offren, menar han.Men sen står det:
Björklund understryker att tvångsförflyttning är ett medel som kan användas först när andra möjligheter har prövats och uttömts. Dessutom tar den nya skollagen, som regeringen planerar att föreslå till 2008, upp frågan om insatser för mobbarna.Först säger han alltså att man bara hjälper mobbarna och sen säger han att 2008 skall det införas insatser för mobbarna. Vad menar han i första stycket då? Vad är det för hjälp som avses där? Jag får inte ihop resonemanget.
Man skriver i DN:
Enligt lagförslaget får skolledningarna rätt att flytta en elev från en skola till en annan för att skydda andra när åtgärder dittills varit otillräckliga.Har man då i lagen skrivit in vilka andra åtgärder som först skall prövas? Och hur gör man med den icke-fysiska mobbingen? Skall man flytta en hel klass?
Andra bloggar om: mobbing, utfrysning
Inlägg
11 kommentarer:
Fokus i debatten är helt fel. Det är inte barnen det är fel på. Det är de vuxna som inte tar sitt ansvar i samhället. Det är dessutom inte en skolfråga utan en samhällsfråga.
Vi vuxna måste börja ta ansvar i samhället när vi ser barn och ungdomar misshandla varandra, fysiskt eller psykiskt.
Kan du ge några exempel på hur vuxna skall ta ett bättre samhällsansvar?
Håller med om att det inte är en skolfråga i första hand men samtidigt är det i skolan som barnen vistas största delen av sin tid men samtidigt får inte det begränsa vilka åtgärder som används.
Även om det till stor del är de vuxnas ansvar så kan man inte helt ta bort ansvaret från barnen. Alla barn har en fri vilja, alla barn bestämmer själva hur de vill vara/uppfattas av andra.
Vuxna måste sluta blunda och ge både förövare och offer den hjälp som behövs för att bryta det som pågår. Framför allt måste man jobba mer på att stärka barns självkänsla och jobba ännu mer på att tillåta att barn är olika. Ett sätt är att bryta invanda könsroller så "DockDanne" och "Biltokiga Bettan" faktiskt accepteras av de andra.
Själv blev jag som jag skrev i mitt inlägg utfryst för att jag vågade var mig själv, det var inte ok i min klass att våga stå för sin åsikt och våga säga emot andra. Jag är än idag förbannad på mina lärare (det var inte så många andra vuxna omkring mig förutom mina egna föräldrar då) som inte gjorde något. ÄVen de kunde vara taskiga mot mig, jag betedde mig inte som en liten vän flicka som satt tyst i klassrummet, jag ifrågasatte, jag bad om mer info mm. Precis som killarna i klassen delvis gjorde men de fick aldrig tillsägelser om att vara tysta och sluta fråga. Har fått höra i efterhand att mina lärare trodde att jag själv valt att alltid stå ensam på rasterna. Att jag genom mina felaktiga intressen (bilar, elektronik mm) fick skylla mig själv som inte hade några tjejkompisar.
Samtal med forna klasskamrater avslöjar att många av dem inte vågade säga emot klassens överhuvuden och att de var avundsjuka på mig såm vågade vara den jag ville vara. Vad var det som fick dem att inte våga själva?
Jodå. Det är småsaker som vuxna idag ignorerar. När en ungdom har fötterna på sätet eller säger hora till en kompis.
Det är vårt ansvar som vuxna att reagera i de situationerna och markera gränserna. Idag är det få som reagerar på det här och det slutar med att ungdomar i 15-16års åldern bär kniv och skapar sin egen moral.
Det här ansvaret ska nu bäras av Samhället i form av väktare, polis eller någon annan. Vakna Samhället det är vi...
Den här ignoransen gäller också att vi inte bryr oss om de som finns i vår närhet. Det skapar problematiken med kärlekslösa individer som skapar egen positiv feedback genom att vara bra på att vara dumma. Mobbing skapar gemenskap även om det är en skev gemenskap och det är något som man också måste belysa.
Jag tycker att möjligheten att flytta en mobbare är bra. Det är ett efterlängtat beslut.
Men man får inte vara så blåögd att man tror att det löser alla problem runt mobbning i skolan. Det behövs andra åtgärder också. Och vi får hoppas att de kommer. Vi tycks i alla fall ha fått en regering som prioriterar frågan och det ska vi vara tacksamma för.
Bengt: Många idag skiter fullständigt i andra och bryr sig bara om sin egenlilal värld. Det märker man redan när man ex. går till öppna förskolan. Om barnen börjar bråka eller man ser att någon annas barn går något galet så är det så många som inte vågar säga till. Däremot kan de snacka i timmar "där är hon som inte såg att hennes son slog mitt lilla hjärta". Va fan om hon såg att min son slog "lilla hjärtat" varför slet hon bara "lilla hjärtat" därifrån och talade om för henne att pojken var dum. Varför sa hon inte till min son att han gjorde fel, eller sa till mig om jag nu var ouppmärksam.
Minns en annan gång på ÖF, 2 barn började knuffa på ett tredje i en lekhörna och försöka ta bilen hon lekte med. Jag gick dit, lyfte bort bråkstakarna och talade om för dem att flickan hade bilen först och att de fick änta. Då kom 2 arga mammor springandes och talade om för mig att de minsann kunde ta hand om och uppfostra sina egna barn. (Kom att tänka på detta inlägg av Vänersborgaren: http://vanersborgaren.blogs.se/2005/10/24/slapp_ungarna_loss~257351 där ett anant fint exempel tas upp i min kommentar).
Om vi visar barnen redan i förskoleålder att man inte behöver lyssna på andra vuxna hur blir det då när de blir äldre?
Samma sak på ex. bussen, säger man till några ungdommar att sätta fötterna på sätet med de leriga dojorna inte är en så bra idé så får man en drös med blickar från andra på bussen, "men vad gör hon, det har väl hon inget med att göra".
Skit i andra-samhället är definitivt mer utbrett nu än tidigare.
Minns när jaag själv var liten, nog fasiken kunde granntanten öppna fönstret och ryta åt en om man kastade sand på någon annans barn (behövde inte ens vara hennes ungar).
inga m: Det jag främst vänder mig emot är att man väljer att föst införa tvångsförflyttning. Det är alltså "tvångs-" som är det nya för förflyttningar kan redan idag göras om vårdndshavarna går med på det. För vissa barn kan det säkerligen fungera att bli dumpad i andra änden stan men för andra barn trore jag det kan bli ett trauma som inte direkt förbättrar deras beteende. Vem skall göra den bedömningen när skolvården redan är eftersatt? Jag vänder mig emot att man inte vill lagstifta om hjälp till mobbarna först. Vad kommer den nya skolan få för hjälp att hjälpa den som blir ditflyttad? Jag vänder mig emot Jan Björklunds uttalanden om vad som är mobbing, inte i en enda intervju har jag läst något om vad han anser att göra åt psykisk mobbing.
Jag förstår helt och hållet att de som blir mobbade vill ha förövarna flyttade, jag hade gärna sett att de som fröst ut mig försvann från jordens yta. Jag tror att killen som ofta blev slagen i parallellklassen gärna hade sett att hans plågoandar försvann. Men helst hade jag sett att lärarena, rektorn och andra vuxna i skolan brydde sig. Att de tog tag i ssaken, att amn i alla fall blev sedd av dem. han i grannklassen hade nog gärna sett att lärarna kom fram och lyfte bort plågoandarna när de pucklade på honom istället för att stirra ner i sina kaffekoppar eller plötsligt räkna blyertspennor.
Det vi behöver är att att man åter igen börjar ta ett samhällsansvar som medborgare, att man inte är rädd för att säga till någon som är utanför den egna familjesvären och i vissa fall gäller det inom familjer oxå. Medmänsklighet är inte bara att hjälpa någon som har det svårt, det är även att se till att tala om var samhällets gränser för vad vi tolerera går.
Att bara lyfta bort/flytta på ett problem tar inte bort det.
Slutligen undrar jag fortfarande vilka åtgärderna är som man skall ta till innan man beslutar om en flytt. Det verkar ingen kunna redovisa, hur skall man då kunna bedömma om en tvångsförflyttning verkligen är ett tänkbart alternativ egentligen. JAg är rädd för att många kommer använda lösninge allt för lättvindigt för att slippa ta tag i och lösa problemet. Lättare att hoppas på att det löser sig på den andra skolan.
Mobbarna ska inte i första hand ha vård. De är inga vårdfall. Det är bara en envis myt som är allmänt srpidd. Forskning som Olweus - Raundalen gjort om vilka som mobbar respektive blir mobbade visar att mobbarna har inte haft det svårare i livet än andra barn och de är lika medvetna om vilka regler som gäller. De drivs främst av maktlystnad och den kick det ger dem att härska. Pågående mobbning är inte ett relationsproblem utan ett lagbrott. Det ska inte behandlas utan förhindras. Sedan ska man självklart jobba förebyggande så att mobbningen inte återkommer, men det är en annan femma. Då är vi inne på andra åtgärder.
Inga m: Har jag sagt att de behöver vård? Ingenstans nämner jag ordet vård (bortsett från i orden vårdnadshavare och skolvård) i mitt inlägg/svar vad jag vet.
Du skriver "De drivs främst av maktlystnad och den kick det ger dem att härska."
Så du menar att driften att få en kick av maktutövande försvinner vips man flyttar på en mobbare? I mina öron låter det mer som om en flytt varken skulle göra från eller till ifall personen är en som lätt sätter sig i en maktposition.
En mobbare är sällan ensam även om resten av de som deltar aktivt eller passivt kanske inte skulle göra det utan en pådrivare(Detta stöds av både Olsson och Olweus). De som är "medlöpare" och "angängare" måste ju oxå få veta att de gör något fel. En "medlöpare" kan nog tyvärr ta steget upp till mobbare om den ursprungliga mobbaren försvinner. En mobbare kan heller oftast inte fungera utan sina "medlöpare" och "angängare". Känner han/hon att inget stöd ges för mobbingen från andra så är troligtvis maktkänslan betydligt lägre så på det sättet skulle väl en förflyttning fungera initialt i alla fall men hur många skall man flytta på, hur långt ner i den u-formade kedja som Olweus presenterar skall man gå?
Du skriver "Pågående mobbning är inte ett relationsproblem utan ett lagbrott." där håller jag helt med dig och som alla andra brottslingar så satsar man på rehabilitering. Dvs någon form av aktivitet som skall leda till en förändring av ett beteende. Den förändirngen skall inte bara ske hos den som är den aktiva mobbaren utan till stor del krävs det åtgärder även för andra. Precis som bengt skriver så behöver vi alla bli bättre på att säga ifrån och sluta vara så jävla fega och blunda "passiva åskådare" som Olweus kallas dem.
Jag vet mycket väl att Olweus har sin syn på mobbaren som en relativ självsäker person med aggressiva tendenser och ofta låg medkänsla för offret som vet vad han/hon gör. Men annan forkning menar på att det kanske inte är behovet att dominera som är det underliggande utan ett behov av att få erkännande, respekt, mening och till och med kärlek och frihet.
Några har tittat på hemförhållanden och sett att många av de som är mobbare kommer från familjer där aggressiviteten inte stoppas hemma, ingen säger ifrån. De har oxå sett att mobbares föräldrar ofta har relationsproblem. Man har uppfostringsmetoder som inte hör till de vedertaget accepterade och man uppvisar låg medkänsla med andra människor.
Jag tror inte allt är svart eller vitt, alla mobbare eller mobbingoffer är inte likadana.
Höistad säger:
”Om en mobbare slutar mobba enbart därför att lärarna tycker det och inte för att han själv. vill och förstår varför han ska sluta, kommer mobbningen troligen att fortsätta på ett annat sätt eller riktas mot någon annan".
Ang vård. Nej jag refererade inte till Dig, men till mytbildning i ämnet vilket jag också uppgav.
Ja, jag menar att för många elever så försvinner kicken med översitteri om man vet att man faktiskt riskerar en förflyttning om man fortsätter med sitt beteende. Dessa elever behöver hjälp och den hjälp de behöver är med gränssättning. Att någonting faktiskt säger stopp o belägg när övertalning inte hjälper. Och insikten om förflyttning kan för många ge den gräns de behöver för att sluta upp.
En ny elev på en skola kommer inte så snabbt in i en maktposition att de kan börja mobba. Och här finns alltså ett utmärkt tillfälle att bryta ett mobbningsbeteende hos en individ. Dessutom kan man genom skolhälsovård och annan personal förbereda på den enskilde eleven och den nya miljön på ett bra sätt för att förhindra att beteendet upprepas.
Du drar jämförelse med brottslingar o rehabilitering. Där kan också ingå rehabilitering i form av gränssättning för vad man får göra och inte får göra. Men det är viktigt; man rehabiliterar inte samtidigt som den brottsliga verksamheten får pågå. Det är skillnaden. Vi har allt för länge låtit mobbning hålla på och samtidigt satt in åtgärder. Mobbningen måste brytas och det ganska omgående, antingen med hjälp av åtgärdsprogram eller förflyttning. Vi ska sluta upp med att stå där och låta det pågå under lång tid och låta barn pinas medan vi använder hela läsår till meningslös övertalning.
Sedan beskriver Du ett antal åtgärder som man kan sätta in runt omkring en mobbningssituation eller i förebyggande syfte och det är bra exempel som jag bara kan hålla med om att man kan använda.
Till slut (för nu orkar jag inte hålla på o scrolla upp o ner för att svara på Din kommentar. Det är så svårt i den här bloggformen)
Jag vill gärna få namnen på de forskare som kommit fram till de resultat Du beskriver som motsäger Olweus. Det vore intressant att veta hur deras forskning gått till och hur de burit sig åt för att få fram sina fakta. Jag har lärt mig att när det gäller mobbning så ska man vara väldigt kritisk eftersom många slänger sig med tyckanden utan forskningsbakgrund. Olweus - Raundalen vet jag är seriösa och det ligger ett gediget och trovärdigt arbete bakom deras resultat.
Inga m: Jag tror ni vi tycker ganska lika bortsett från att jag inte tror på TVÅNGSförflyttning.
Angående forskarna så kommer här lite referenser. Alla har jag inte läst i förstahand. En vän till mig skrev för något år sedan ett störe jobb om mobbing och i diskuterade fram och tillbaka i flera veckor ämnet. Jag var ett av hennes intervjuobjekt.De flesta referenser plockades upp under bollandet med henne.
Hon som säger att man inte vet om det är makten eller något annat de vill ha heter Karin Utas Carlsson.
Utas Carlsson, Karin, Lära leva samman (du hittar hennes avhandling som boken bygger på här: http://www.tradet.org/ksa/lara_set.htm)
Han som skriver om hemförhållandena:
Olsson, Christer, Mobbing och våld i verkligheten
Några som håller med Olweus:
Sharp, Sonia; Smith, Peter K Strategier mot mobbning.
När jag letade fram referenser hittade ajg ett examensarbet som verkar sammafatta många av dem: http://eprints.bibl.hkr.se/archive/00000299/01/Exarb_Djurberg_Prahl.pdf kanske värt att läsa. Skummade mest ignom deras teoridel för att se så att referenserna jag mindes inte var helt åt fanders.
Tack för referenserna och ett intressant meningsutbyte! Jag ska kolla referenserna framöver när det blir mer tid. Gott Nytt År!
Skicka en kommentar