13 augusti 2014

#camino2014, Dag 2, etapp 2, Buiza-Campomanes

2 augusti, 44,61 km
Somnade rätt snabbt när jag lagt bort mobilen men vaknade några gånger på natten. Lite stel. Sen så klev de första personerna upp vid 5 men jag hade satt väckning på 0620 så jag vände mig och somnade om.

När klockan pep så snoozade jag en stund, kollade lite grejer i mobilen och klev upp en stund senare. Tog mina saker och gick till damernas och bytte om och packade i ryggan. 

Borstade tänderna och fyllde på med vatten för turen samt blandade en resorb i flaskan. Stoppade 2 knäckebröd i fickan. Idag ville jag gå iväg först när solen gått upp. Ville se omgivningarna. 

Tänkte inte på att kolla anvisningarna i guideboken då jag redan dagen innan gått lite i byn och visste hur jag skulle ta mig ut. Så 07:11 gav jag mig iväg. Kom till kyrkan och valde vägen över bergen. Hur någon frivilligt kan välja vägen vid en trafikerad väg förstår jag inte. Juliette (fransyskan jag åt med igår) och hennes sällskap hade gått iväg redan strax efter 6 och några spanska killar gjorde sig klara för att gå när jag gick. Men jag tror de skulle gå på vägen. Tydligen tokbråttom. 

Gick upp för backen och såg en skylt men registrerade uppenbarligen inte pilens håll utan gick åt vänster. Kom till ett stängsel som var jättelågt med en stig bakom. Ja ha har inget minne av att man skulle över ett stängsel. Började gå upp för en kulle. Jobbig stig. Men nä det kändes inte rätt. Men nedanför syntes heller ingen stig. Jag kollade i boken. Du skall gå längst med kanten på ett berg. Hmm det gör jag ju nu. Men nä när stigen försvann efter ytterligare några meter åkte GPS:en i mobilen fram och min karta där. Jag hade gått fel. Så ner igen. Hittade skylten och svängde rätt. Underbar grässtig mellan stenmurar. Det var murarna som dolt stigen. Jag tog upp ett knäckebröd och knaprade på det. 

Det var lite kyligt i luften men jag valde att inte ta på en tröja. Sen bar det av uppför. Ganska jobbigt men enkelt underlag. En grusväg. För att jag inte skulle stanna hela tiden och pusta ut räknade jag steg var trehundrade steg innebar vila. Höll det hyfsat men ibland kom det in stenar i sandalen eller så kände jag att nä nu slår kollibrihjärtat lite väl hårt. En kossa med kalv stod i en hage och blängde på mig, tog ett kort. Kossor är rätt söta. Fick ta mig under ett stängsel denna gången väl markerat där vägen svängde av till höger. Nu blev det snart stenigare och bara en smal stig på sidan av berget. Solen tittade över berget bakom mig och lyste upp berget framför mig. Vackert. Själv gick jag i skuggan. Skönt.

Vägen fortsatte att slingra sig fram. Mycket sten så det var bara att gå långsamt. Slutligen kom jag till Las Forcadas de San Anton. Spetsiga klippor/stenar längst kanten på ett berg, härifrån skulle det vara mest neråt. Jag fotade och passerade förbi dem. Snart så var jag på blomsterängar. Helt fantastiskt vackert och skönt att på. Om jag igår tyckt att starten var lite tråkig så kompenserades det idag rejält. Dock var det uppför mest hela tiden så jag fick verkligen praktisera långsamhet. Men med de omgivningarna gjorde det absolut inget.

Sen ut på en vit stenig väg som gick brant nerför efter att jag passerar ett stentorn som någon byggt. Joggade ner så gott det gick i stenarna. Skönt att spara knäna lite. Kom ut i en tallskog och knaprade i mig knäckebröd nummer 2 och drack min flaska med resorb. Så mysig. Någon hade skurit ut ett kors i barken och målat gult. Nu visste jag att jag skulle hålla utkik efter ett skjul och ett till. Efter skjul 2 skulle jag svänga av från grusvägen och rätt upp på en kulle, tydligen var detta lätt att missa så Ender hade påpekat för oss om och om ingen sväng vid skjul 2. Det var rejält uoppmärkt men går man flera och pratar kan det nog vara lätt att missa ändå då stigen inte syntes alls från vägen. Nu blev det en fantastisk stig igen. Den gick mellan ljung och annan växtlighet. Låg en del hästskit på leden och jag tänkte att det kanske var en ridande pilgrim framför mig. Vore kul att få träffa en sådan. 

Passerade ett lite jobbigt stenigt parti med stup på sidan om, jag som är h'jdrädd tryckte mig mot klippan. På bergsväggen hade någon ritat en gigantisk pil. Kom runt och stigen fortsatte på andra sidan. Nu hörde jag bjällror, går det kossor här han jag tänka innan jag såg hästarna. He he det var nog de som skitit på stigen innan så inga ridande pilgrimer här inte. 

Nu blev det åter mer blomsterhed och Enders vackra handgjorda skyltar med musselskal och pilar dök upp. Fotade dem och blommor. Det var lätt att följa leden även om stigen var obefintlig ibland. Fick ta mig under några stängsel till. "Ryggsäckslimbo". 

Jag var högt uppe på ett berg och såg en by långt där nere. Klippväggarna på bergen runt omkring kastade sig tvärt ner. Ett väldigt speciellt landskap. Jag följde markeringarna och tackade molnen på himlen som gjorde temperaturen lagom. Jag tyckte att jag var noga med att följa markeringarna och kom fram till en liten väg som gick ner till en by. Gick lite snabbare på vägen och kom in i byn. Den såg inte alls ut som på bilderna i guiden. Konstigt. Hittade heller inga pilar. Frågade några kvinnor om vägen och de pekade. Fortfarande inga pilar. Mysko. Fram med offlinekartan. 

På något ställe precis i slutet av ängarna måste jag ha missat en vänstersväng och kommit ut i byn bredvid Poladura de Tercia som jag skulle till. Nåja det var bara några 100 meter dit. Kom in i byns utkant från sidan. Satte mig i en busskur och pustade ut lite och kollade lite mer på kartan. Försökte förstå var jag gått fel. Får studera mina guider och kartan mer noga hemma. Lite tråkigt då jag velat se byn och den bro som Enders gäng byggt. 

Nu missade jag hela byn, men såg i alla fall pilarna som kom ut ur den. Jag skulle över vägen och in på en stig. Där på andra sidan var en brant grässlänt utan någon stig på men där uppe kunde man se en stor pil. Jaha valfri väg upp alltså. Backen var full av blommor. Jag knatade på uppför, så fint det är. Uppåt uppåt och mer uppåt. Men ibland lite mindre uppåt så man fick vila lite. Vägen gick åter över fantastiska ljungängar, blandat med andra växter. Ibland bara gräs. Fantastisk bit på caminon. Även om det var lite jobbigt bitvis uppåt var det så värt det. Kunde ana den vy som snart skulle komma. 

Träffade på Juliette och hennes vän. De satt i en grässlänt och åt nötter. Hon hojtade att jon undrat var jag tagit vägen. Förklarade att jag sov rätt länge och dessutom ägnat en bra stund till lite felgående på morgonen. Sa adjö till dem då jag hade bra fart i benen.  

Solen gassade på rätt bra när den tittade fram mellan molnen. Framför mig bredde ett helt fantastiskt landskap med berg ut sig. Sett bilder härifrån, längtar efter precis det här tillfället. Så här var jag nu. Tog en del bilder och stod där länge och bara tittade innan jag tittade upp mot högsta punkten och det kors som satt där. Ja ha dags att ta tag i den där jättebranta stigningen då. Jag gick med små små steg. Segade mig upp långsamt långsamt. Det var bara några 100 meter men rätt jobbig stigning. 

Wow vilken utsikt det var därifrån, så vackert. Tog mer bilder och försökte mig på ett självporträtt men misslyckades fatalt. Helt galen vinkel.  När jag var klar tog jag mig ner från klippan jag stod på och såg att Juliette med sällskap hade påbörjat sin klättring uppåt. Jag vände mig mot leden och började gå över ett lite stenigt parti. Konstigt att fortsätta uppför när man precis lämnat vad som sägs vara högsta punkten på leden. Men korset sitter i alla fall på finaste platsen på leden. 

Efter en liten stund planade det ut igen och jag var åter igen omgiven av blommor. Om än lite lägre. Sluttade en liten stund igen uppför. Kom ut i ett pass med fantastiskt vy bakåt och en fin vy ner i dalen framför mig. Fick ta mig över ett stängsel och på en kulle bredvid stod några spanjorer som ropade att jag skulle vara försiktig pga tjurarna. Bara några meter ifrån mig stod en tjur. Men han såg så snäll ut så. Jag tog några kort och gick vidare ner i dalen. Där fanns massor med kor och tjurar. Plötsligt blev en liten tjurkalv rädd för mig och började springa på leden framför mig. Han var så sjukt gullig med de stora klövarna och den lilla rumpan. Han kom till ett brantare parti där han höll på att stå på näsan den lille. Kossorna blängde på mig.
Rättade till en pil som hade vridit sig åt fel håll och reste upp en annan som vält,ner i koskit, blä!!! Lyckades torka av mig i gräs och få fram papper och vatten att tvätta av mig med. Fortsatte ner längst den branta stigen. Tur att det fanns pilar att ta sikte på för här hade korna trampat upp många stigar över sluttningen.
Tillslut kom jag ner bara för att inse att leden nu gick över vad ett stort antal djur nu tyckte var deras lilla heliga plätt. Tog ett steg fram och en ungtjur började stampa och krafsa med benen. En gammeltjur som låg ner en liten bit bort ställde sig upp och undade vad som stod på. Fler småtjurar kom och ställde sig bredvid den första. "Nä men jag tar en annan väg" sa jag på så mycket spanska jag kan och försökte tråckla mig förbi via en liten kulle med buskar. Inte helt lätt och en kossa som stod där såg irriterad ut. Men jag kom i alla fall förbi helskinnad. 

Nu gick det brant uppför på en grusväg. Mitt på vägen stod en ny ko och blängde. Men hon flyttade på sig. Backen upp var galet seg. Fick räkna steg och belöna mig med vatten. Jag kunde se byn jag skulle ner till från berget och trodde att nu går väl bara vägen dit ner. Men så lätt skulle det inte bli alls. Vägen störtade tvärt neråt bara för att göra en u-sväng upp på berget bredvid, dvs upp igen innan det åter igen bar av neråt. I u-svängen hade jag tittat bakåt och fått syn på Juliette på andra sidan. 

Kändes som om byn aldrig kom närmare men tillslut var jag ute på en äng med en stig uppe på en höjd med ris av olika slag. Lyckades ta mig till stigen och fortsätta framåt. Kom ut på en ny gräsäng mellan några kullar och gräset hade djupa gångfåror. Måste gått kossor här tänkte jsg och navigerade mig ner till en grind med en gul pil. Jag kom ut på riksvägen i Arbas. I Arbas finns en romansk kyrka som tydligen skall vara väldigt fin men jag visste att den inte hade öppet nu så jag tog vägen mot Pajarespasset istället. Kändes konstig att gå på asfalt efter så många steg i bergen. 

I passet finns ett igenbommat Parador (man kanske skulle köpa det och öppna ett outstanding härbärge för San Salvadorpilgrimerna (som är jättefå)). Der finns även en bar och det var den som hägrade. Hungrig som attans. Jag tog mig dit ganska så snabbt på asfalten. Fötterna lite trötta nu trots att det bara varit 18,5 km.
Var framme vid baren ca 12:30. Inne på baren så förklarade jag att jag ville äta. Hon sa att de bara har smörgåsar och mycket besviken fick jag förklara att jag inte kan äta gluten. Hon såg ledsen ut men sken sedan upp. Ost och skinka funkar väl? Det blir utmärkt sa jag och beställde det och en cola. Slog mig ner på en stol, tog av mig sandalerna och lade upp fötterna på en stol. Skönt. Maten kom in efter tio minuter. Oj så god ost och skinka. När jag hade ätit ungefär hälften kom ägarinnan med ett fat med en kaka. Hon hade kommit på att en av kakorna hon bakat var gjorda av majs. Jag tackade och beställde en te till kakan. En stor kopp te kom in. 

När jag nästan var klar kom Juliette med han som bara pratar franska. De slog sig ner hos mig och vi jämförde hur vi upplevt dagen etapp hittills. De hade sluppit att ha en massa tjurar i vägen för sig på vägen ner. 

När de kom in hade ägarinnan berättat att köket skulle öppna för mat om 15 minuter. Så de valde att värma sig med en kaffe medan de väntade. När det var dags för dem att gå in i ett annat rum för att få mat så sade jag Buen Camino till dem och satte på sandalerna igen. Jösses vad fötterna svullnad medan jag sitter stilla och lilltårna åker in under tån bredvid. Gjorde ont att gå och jag stapplade till toan. Tur jag vet att det går över efter 5 minuter igen. Bara att bita ihop. 

Ute hade det regnat lite medan jag satt i baren. Men nu var det uppehåll. 

Ender hade sagt igår att man inte behövde gå tillbaka till där leden svängt av från vägen utan det skulle gå en stig bakom baren. Jag lyckades ta mig dit bakom och upp på en liten höjd och såg en väg som måste vara leden så jag lyckades ta mig dit över en äng med en knappt synlig stig. 

Vid en av pelarna till strömledningarna som löpte ner för en lång grässlänt fanns ett staket. Här skulle det finnas en grind men jag såg absolut inget annat sätt att ta mig förbi än via att slänga över ryggan och krypa under en taggtråd som fastnade i min tröja två gånger. Men tillslut, aningen lerig om händerna kom jag igenom. Nu var slänten framför mig och i min guide stod det att man skulle försöka följa stigen ner men om allt annat misslyckades följa elledningarna. Jag hittade stigen och började följa den men det var halt i gräset och lerigt, dessutom började det regna. Stannade och tog på regnkläderna och satte skyddet på ryggan och när jag tittande på backen var det massor med stigar. Bestämde mig för att bara ta sikte på den lilla uppställningsplatsen för långtradarsläp där nere och försöka undvika att ramla, bli allt för blöt om fötterna och krocka med en ko. Lyckades rätt väl men var sjöblöt i svett när jag kom ner. Det hade slutat regna och solen sken igen. Tog av jackan och kepsen. Knäppte några kort över de vackra bergen som nu var i Asturias. Tidigare hade jag varit i Castillen y León. Ny region med nya vanor och mattraditioner. Såg en lapp med numret till ett Casa Rual i Campomanes och fotade av. Såg trevligt up på bild. Däremot bär det mig lite emot att stödja dem som skräpar ner caminon med reklam. Men de verkade bara ha satt upp denna enda på en grind. 

Nu gick leden på gräs igen och snart var jag vid valet om jag skulle gå till Pajares eller skippa och snedda direkt till San Miguel. Det senare ett par km kortare. Men efter lite fundering valde jag att gå mot Pajares i alla fall då har jag i alla fall möjligheten att stanna där om jag vill. 

Gräset byttes snart mot nerför på ganska så branta klippor och jag var glad att det växte grejer att hålla sig i längst vägen. Lite läskigt funderade på hur länge jag skulle kunna bli liggande om jag ramlade. Juliette skulle ju kunna välja den andra vägen (fast hon sagt att de skulle till Pajares). Men ner kom jag och via ett fält med högt gräs in i en skog. Så välkommet i värmen. För nu var det tryckande åskvärme helt plötsligt. Väderprognosen hade ju sagt åskoväder på eftermiddagen så det var väl så det skulle bli. I skogen var det svalt och skönt underlag att gå på. Skogen påminde om den innan Roncevalles. Den jag gillat så mycket. Men så plötsligt blev det gegga på stigen. Massor med gegga. Fick klättra uppåt på sidorna och försöka hålla mig i träd för att ts mig förbi. Inte helt lätt men jag klarade mig utan några större incidenter. Vissa gånger kanske jag borde stanna och ta på mig mina kängor i ryggan istället :-)

Tillslut kom jag ut i utkanten av Pajares precis vid deras kyrkogård. Då öppnade sig himlen. Jag han kasta mig in under taket på kyrkogården och av med ryggsäcken och på med mina gore-texstrumpor och regnjackan. Kjolen är vattenavvisande och torkar supersnabbt så jag skippade regnbyxorna. Så länge fötterna är torra brukar jag vara nöjd. På med kepsen igen och kameraväskan innanför jackan och ut i regnet mot byn. Nu hade jag gått 23 km. Klockan var runt 15 och det kändes som för tidigt att stanna plus att byn såg rätt trist ut. Gick förbi byns bar där det verkade pågå något firande. De hade en massa mat uppdukad på ett bord och fullt med folk. Utanför stod några och pekade på härbärget, dit skall du!

Då bestämde jag mig. Nix dit skall jag inte. Sa att jag skulle vidare och tog upp telefonen och i skydd av en vägg ringde jag och bokade ett rum. Jag är ju inte telefonpratartypen på svenska och än mindre på spanska men jag hoppades att jag hade lyckats och få dem att förstå att jag nog kunde vara där så sent som 20:00 och vandrade vidare. Nu bröt solen fram igen. Knäppte upp jackan och av med kepsen medan jag började gå ner för en backe. Men jag lurades för bara några minuter senare öppnade sig himlen och kjolen blev genomblöt på någon minut bara. Jösses vad det regnade. Nu började även åskan mullra. Skulle jag vända och gå upp igen och stanna på härbärget. Nä det skall till mer än så här för att vända en Karjalainen. Så jag bet ihop och traskade vidare. Blev lite osäker på om jag gått rätt när det inte fanns några pilar. Tog fram mobilen och försökte få fram min nsvigeringsapp men skärmen funkar dåligt när den är blöt. Försökte hålla mig under ett träd och under kepsen men nix hjälpte inte. Fingrarna var blöta och inget att torka sv dem på. Fick chansa och så småningom dök det upp en pil. Puh! Dock tog mitt vatten i platypusen slut här. En halvliter i flaskan dock.  Skulle ju fylla på i baren i Pajares ju. 

Regnet upphörde och när jag 2 km efter mitt beslut nådde San Miguel de Rio så stod en kvinna på en trappa vid ett hus. Frågade om jag kunde få en liter vatten. Efter lite språkförbistringar så förstod hon mig och hämtade en kanna vatten i kylen. Hon hällde i min liter men nä jag skulle ha allt sa hon och hällde i en halvliter till. Tack. En halvkilo extra. Jag tackade och började gå. Hon hojtade och pekade på andra sidan huset. Gick runt och där fanns stadens fontän, kände mig lite dum men tanten hade ju inte sagt något och verkade mest glad över att få hjälpa en pilgrim. 

Konstaterade att min kjol nu var torr igen men jag vågade inte ta av mig jackan. Då skulle det väl vräka ner igen. Så lite svettig av regnjacka på fortsatte jag framåt. Ut ur byn och uppåt mot Santa Marina ca 500 meter bort.Här skulle jag hålla utkik efter en blå gruind som jag skulle igenom vid kyrkan. Ender hade sagt något om att den var grön men jag förstod inte riktigt när han pratade om den delen och i guiderna stod det blå. Vid kyrkan såg jag ingen blå grind så jag fortsatte inåt byn lite och stötte på en familj utanför ett hus, de pekade upp i en smal gränd, ja ha har leden draits om tänkte jag. Frågade varför det itne var någon pil på väggen och de ryckte bara på axlarna och förklarade att jag skulle upp för den steniga backen och sen till höger ut på en väg. Jag började knata upp för backen men det kändes inte bra i magen, visste ju att jag inte skulle gå på en väg. Tog fram mobilen igen och klartan och kollade nä det här var absolut inte rätt. Vände om, tassade förbi huset men de såg mig och jag ursäktade mig och sa att jag letar nog efter den markerade vägen istället. HIttade igen grinden på bilden men nu var den visst grön. En äldre man stod vid grinden och han ville absolut inte släppa igenom mig, han sa att jag skulle gå på vägen istället, detta avr en svår väg att gå bla bla bla.... jag förklarade att jag är fullt kapabel att ta hand om mig själv och att jag ville gå den markerade vägen för att hitta. Vägen är mycket enklare fortsatte han. Häll nästan på att bli arg och till slut släppte han igenom mig och öppnade de övriga grindarna åt mig. En sista varning innan jag smet in bland träden.

Det var en något överväxt stig, björnbärsriset hängde över stigen på vissa ställen och fastnade i mina goretextstrumpor så jag höll på att flyga. Men allt gick bra. Det var mysigt att gå inne i skogen så tyst och lugnt, gick även förbi några fält. Skogen doftade gott efter regnet och vid fälten fläktade det, jag bara njöt. Så mycket bättre än att gå på en jädrans väg. Ibland blir jag lite less på ortsborna som tror man gör detta för att ta sig mellan by A och B på lättaste sätt.

Väl framme i Llanos de Somerón blanskade jag av mig i ansiket i fontänen innan jag nu kunde fortsätta på en smal liten asfaltsväg 4 kim till Puente ls Fierros. 4 km asfaltsnerför, jag joggade nerför för att spara knäna så de 4 km gick ganska snabbt men det blev varmit i regnjackan även om jag hade den uppknäppt.

Nu var det dags för ett val, 6,5 km i skog och över hedar och ängar med en brant nedstigning i Campomanes eller riksvägen. Lätt val inga riksvägar här inte. Jag svängde av in i skogen och började gå. Kom fram till en grind (den fanns inte med i guiderna men jade de gula pilarna på sig samt texten CF Serreo). Men jag fick inte upp den hur jag än försökte, den avr igenstängd med stålvajrar jag inte förstod hur de funkar. Jag stod där frustrerad och varm, tog ett kort på grinden och skickade till pilgrimsforumet. Det började ösa ner regn precis när jag stoppat undan mobilen. Drog igen jackan och tryckte kepan på huvudet och kurade ihop mig och bötrjade gå ner till vägen igen. Kom till en vägkorsning där det stod Camponames 5 km, alltid något det är i allla fall 1,5 km kortare längst med vägen. Det öste verkligen ner, men eftersom jag gick lätt framåtböjd så blev faktiskt inte kjolen så blöt. Första kilomentern gick på en trottoar med en hög plexiglasavskärmning mot vägen, skönt så slipper man bli nedsprejad av vatten från bilarna. Knatade på och rade mig med att räkna steg mellan stolpar, fram till ett träd osv. Det knastrade under föttetrna där jag gick för det låg så mycket sniglar med skal på vägen. Gick inte att undvika dem utan att kliva ut i vägbanan. När jag hade gått lite mer än en kilometer kom en ny skylt vid vägen, Campomanes 5 km. Men WTF det var ju 5 km för mer än en kilometer sedan. Gahhhhh....

Nå ja Campomaens skulle komma när det kommer, bara att gå på. När jag hade gått i lite mer än 4 km så slutade det faktiskt att regna i alla fall, solen tittade inte fram men en lätt vind gjorde att jag torkade upp hyfsat. MIna goretextstrumpor (seal skinz) är verkligen värda sina penagr, vara torr om fötterna hela tiden i ösregnet gör så mycket för humöret (och att jag vet att jag inte sabbar fötterna helt). När jag hade gått i 5 km stannade jag och drog fram mobilen, nu ville jag veta hur långt det faktiskt avr klar. Google maps sa att det var 1 km kvar. Ja ha, nå ja 1 km går fort. Snart kunde jag se byn och svängde in i den. Fram med Google maps igen för att hitta till mitt sovställe. Andra änden av stan självklart. Hittade fram och blev välkomnad av en kvinna som nog bara kunde hej på engelska.

Hon berättade att hon kunde tvätta mina kläder och jag försökte förstå hur jag skulle lämna över kläderna till henne. Hon förklaraade att de skulle finnas i receptionen kl 8 på morgonen och jag förstod den biten men hur/var skulle jag lämna kläderna. Gav upp och tänkte ja ja det löser sig på något sätt, tog emot påsen och gick upp till rummet. Oj oj vad trött jag var. Klockan var strax efter 18 och jag var ganska så hungrig dessutom och galet svettig. Lade mig på sängen och packade upp väskan och blev liggande och stirrade in i väggen i 20 minuter innan jag mödosamt släpade mig upp ur sängen och in i duschen. Tänkte jag skiter i att tvätta idag, har ju ett ombyte till tar det ocvh hängde upp sakerna, så de skulle torka i alla fall, på allt jag hittade i badrummet. Duschade ocgh oj så skönt med en duschtvål med rejält lödder. Satte mig på golvet i duschen och höll sen inte på att komma upp igen. Stängde av vattnet och mer eller mindre kröp ut och dro mig upp i handfatet. HUNGRIG!

Svepte in mig i min sjal medan jag letade fram rena kläder och då knackade det på dörren. Utanför stod föreståndarinnan med en lapp i handen och pekade på en ikon för tvättmaskiner. Skrattade eftersom jag ju förstått den biten och lyckades rafsa ihop kläderna i påsen och lämna dem till henne. Insåg sen att jag inte frågat ad rummet kostade och inte heller vad tvätten skulle kosta. Ja ja, pengar har jag ju. Det får kosta det det kostar, nu måste jag äta.

På med kläderna och ut genom dörren började jag leta mig fram. När jag kom hade hon pekat uppåt mot ett berg och sagt att där fanns en bra restaurang så jag gick ditåt men på berget fanns bara en återvändsgata, hmm vad var det hon hade sagt, jo gå mot berget men sväng höger så var det. Så jag gick neråt igen och gick in på en gata men där fann inte heller någon restaurang. Snurrade runt i staen en kvart och såg flera stälen som hade stängt. Men tillslut på sniskan i ett hörn låg restaurangen hon nämnt. Där inne beställde jag mat och och  dricka och hoppades det skulle gå fort.In kom en T-bensstek och pommer med sallad samt grillad paprika. Pommesen var urusla så de åt jag inte så många av men resten var helt ok. Åt jättefort och skyndade mig sedan tillbaka till mitt rum, borstade tänderna och kläde av mig och kröp ner. Utanför fönstret satt familjen som ägde stället och åt middag på sin terass, inte helt tysta direkt. Men jag var toktrött så efter att jag ställt klockan på 07:30 däckade jag gansak så omgående.

Skärmdump på sträckan och höjdkurvan från mitt FunBeatkonto. Klicka på bilderna för att komma till informationen för mer detaljer.



02 augusti 2014

#camino2014 - Dag 1, etapp 1, León-Buiza

1 Augusti 41,42 km
Hade lite svårt att komma till ro först. Kom på en massa som behövde fixas och gick upp. Chattade med några innan jag slutligen lyckades lämna telefonen på bordet. Klockan var strax över 12. Somnade som tur var ganska snabbt men sov oroligt. Vaknade och kollade klockan ett flertal gånger. Kl 07:05 ringde larmet och jag studsade upp. In i duschen. Hade fått svar på min fundering om var man kunde hämta ett pilgrimspass under natten och det var 2 km åt fel håll så jag avstod. Kör på med det jag har.
Allt gick superlångsamt på morgonen. Jag var inte nere vid frukosten förrän runt 8. Besviket upptäckte jag att deras utlovade glutenfria bröd var helt oätligt. Torrt och surt. Åt en skiva ost, en bit skinka och en bit tortilla samt massor med frukt, drack persikojuice och en kopp te.

Upp på rummet och packa i ordning det sista samt sätta i det spanska sim-kortet i mobilen. Tyvärr glömde jag lägga in apn:en vilket jag fick erfara senare.

Var utanför Parador och hjälpte några turister ta kort samt att de tog ett på mig. 08:45 startade jag GPS-klockan och började gå.

Runt hörnet på Parador visste jag att jag skulle men där fanns inga markeringar så jag tog fram min offlinekarta och dubbelkollade vägen. Ville ju inte börja med att gå fel. Nu väntade 8 km stadsvandring dvs trottoarer av cement eller asfalt. Inte det bästa för fötterna. Men det var ju bara att gilla läget och knata på. Rätt snart gick jag parallellt med en park med fina gångstigar men tyvärr så visade inte pilarna dit så jag fortsatte på trottoaren. Gick liten stund på en cykelväg som gick precis bredvid för att den hade mjukare asfalt son var bättre för fötterna. En man som var ute på tränings promenad gick om mig. Jag hakade på en stund i 8 km/h men fick släppa honom det gick för fort för sandalerna. När jag kom till en rondell så var det dags att svänga av, konstaterade att jag hade kunnat gå parkväg hit :-( Hade en liten stund av tvivel. Varför gör jag detta. Gå på asfalt är bara såååå trist.

Efter svängen fortsatte jag längst en ny väg men denna gång vart det en stig i gräset att gå på istället, skönt. Men det var rätt höjt gräs blev lite orolig för fästingar. Sen kom jag fram till Carbajal de la Legua och där i en rondell tutade en man på mig, vinkade och gjorde tummen upp. Liten enkel grej som gör en pilgrim glad. Det fanns em karta över leden fram till Pajares och lite info på en skylt. Jag läste och fotade och fortsatte sedan. Kom på mig själv att skratta åt att jag går i mina gamla sandaler, de är galet slitna men får hänga med så länge det går. Sen blir ryggan lättare när jag tvingas byta.
Efter 6 km började grusväg, någon har sprayat Buen Camino på gatan där. En del skippar stadsdelen och börjar här istället. Enligt guideboken skulle det vara 8 km hit så jag blev lite förvånad men kom sen på att den nog räknar från härbärget inte från Parador där caminon börjar. Perfekt tjänade lite km. Precis innan hade tre damer som klev ur en bil hojtat Buen Camino till mig.

Nu var det lättgånget men lite upp och ner. Jag gick längst med sidan på ett berg, en by ovanför mig och río Bernesga nedanför. Mysigt. Vips var jag i ruinerna av Villalbura där jag drack och svalkade av mig samt fyllde vattenflaskan i den naturliga källan. Gott vatten till skillnad från Paradors, smakade klorin och jag har tvingat i mig det. Tyvärr rann det så sakta från källan att deg skulle ta en evighet att fylla vattenblåsan. Den fick ha kvar vattnet. Men nu visste jag i alla fall att jag hade gott vatten i reservflaskan.

Öppnade skåpet med första förband och gästbok och såg att de lagt dit en ny idag. Så jag blev först att skriva. Hade sett rätt så mycket fotspår i sanden men ingen verkar ha stannat före mig idag i alla fall
Strax efter varnade guiden för att inte missa att svänga av. Så jag var uppmärksam. Tyvärr var det alldeles geggigt där så jag fick kämpa lite för att hitta en väg genom leran. Nu bar det av brant uppför, skitjobbigt i värmen men det fläktade lite i alla fall. Fotade ett kors som hålls av händer gjorda i armeringsstål. Undrar vem som orkat släpa det hit. Förvisso hade jag precis innan Villalbura mött en bil på vad som bäst kan beskrivas som en kostig så personen måste ju inte ha burit det hela vägen.
Jag kämpade mig uppför backen. Långsamt och i stopp i skuggan. Puh vad varmt. Väderprognosen hade sagt 28 på dagen. Tryckande värme pga ett analkande åskväder. Den där åskan gjorde mig lite nervös. Hur långt skulle jag hinna innan eventuellt regn? Och är det farligt att gå om det börjar blixtra?
Nu gick det neråt en stund. Jag lät fötterna bara gå, småsprang nerför i en mysig ekskog. Plötsligt pep klockan för en mil. Första milen på 1:45.

Såg en sten med en Caminopil som ramlat ner i en lerig slänt och pekade åt fel håll. Pga leran kunde jag inte komma åt och fixa.

Kom fram till ett ställe där pilarna pekade på en smal och stenig stig medan vägen såg ut att ta en lång väg runt. Följde pilarna och höll på att ramla på de rullande stenarna. Skulle tagit andra vägen trots avsaknad av pilar.

Nu blev det en gräsväg att gå på en stund. Så skönt. Nu kom en ny genväg men den pekades inte ut så jag gick omvägen och tänkte vad konstigt. Här var ju inte genvägen farlig. Men så kom jag till en ny källa. Svalkade av mig på nytt. Blötte håret, tvättade ansiktet och nacken. Åh så skönt. Svettas som bara den. Kjolen och tröjan genomdränkta.

Strax där efter kom en rastplats med ny låda med gästbok. Samma sak som förra gången. Jag först. Lite tråkigt. Såg ju fram emot att hitta bekantas namn i boken.

Nu fortsatte vägen på en grusväg hyfsat lättgången. Plötsligt pekade en pil ner mot en smal övervuxen stig i skogen bakom taggtråd. Det låg även en sten som pekade ditåt där nere. Men det kändes helt fel så då fick min offlinekarta hjälpa mig. Min magkänsla var rätt rakt fram skulle jag. Uppför en backe men sen kom en lång utförslöpa och snart var jag i Cabanillas en lite by. På torget fanns en fontän och där satt en pilgrim. Jag passade på att byta vatten i vattenpåsen och tvätta av mig igen. Slog mig ner och drack vatten och åt en halv flap jack. Behövde energin. För vid ca 12 km, 4 km sedan hade båda benen krampat och haft sig. Skulle behöva salt.

Pratade med pilgrimen. Han var på sin 8:e Camino och skulle stanna i nästa större by några (ca 7) km bort. Jag sa adjö och gick iväg före honom efter utväxlande av Buen Camino. Orkar inte med vandringssällskap idag.

Nu var det en härlig väg i skog och sen med río Bernesga bredvid mig. Men oj så mycket småflugor. De var överallt. Fick ta av kepsen och vifta bort dem. Plockade lite skräp. Det hade varit så skräpfritt att godispapper stack ut och jag ville ju inte att pilgrimen bakom skulle tro att jag slängt dem.

Kom ut i Cascantes en liten by med en bar i början. Funderade på att stanna och köpa en glass eller dricka men rökarna utanför avskräckte mig. Kan man inte bara förbjuda rökning?

Nu blev det att gå på vägen i 5 km. Jobbigt men flugorna var i alla fall inte lika påträngande här. En liten bit kom man dessutom bort från vägen men fortfarande på hårt underlag. Fötterna blev trötta.
Fick gå över järnvägen på en sådan där sicksackväg upp - över - sicksackväg ner. Jobbigt. Inne i stan La Robla såg jag snabbt en bar. Perfekt för mat. Gick dit, en bil stannade utanför och en familj vällde ut, kvinnan i baren välkomnade dem ute på trottoaren. Ingen såg mig och en unge backade och stämplade min fot. Nä annan bar får det bli. Fick också för mig att det var här jag behövde handla för att ha mat i Buiza. Ville ha bananer till i morgon bitti. Hittade en annan bar. Beställde en cola och en tortilla. Tortillan var gigantisk och min mage är inte helt OK. Colan var en 20 cl. Tog slut i ett nafs. När jag var halvvägs in i tortillan insåg jag att barägaren ville stänga för siesta. Kastade i mig lite till men var illamående så jag betalade och gick.  24 minuters lunchvila. Medan jag åt försökte jag ladda upp dagens instagrambilder hittills utan att lyckas. Förstod först senare att det berodde på den bortglömda apn-inställningen.

Fortsatte på caminon och fick syn på marknadsstånd. Perfekt för frukt tänkte jag men de höll på att packa ihop. Hade hoppats på att någon butik skulle ligga längst caminovägen men icke. Kollade i min bok och såg att det var först i Pola de Gordón jag behövde handla. Men en glass vore gott. Gick genom stan bort till härbärget. De hade en glasskylt utanför. Där inne stod pilgrimen jag träffat tidigare och 2 andra och förde en häftig diskussion med föreståndarinnan. Väntade en stund men gick sen. Låg en bar några meter bort där jag köpte en apelsinisglass. Helt OK. Ute hade det mulnat på och nu hördes muller långt borta. Tänkte att om det börjar regna inom 5 minuter vänder jag tillbaka till härbärget och får ta igen en massa km någon annan gång. Till La Robla hade det varit 27 km. Till nästa härbärge i Pola de Gordón skulle det vara 12 km och till Buiza ytterligare 4. 12 km är ju inget och därifrån bara 4. Bara att knata på. Tyvärr fortsatte asfaltsvägen men jag kunde i alla fall plocka lite björnbär. Det gjorde mig glad. Även att ha vattnet rinnande nedanför var trevligt. Snart fick jag i alla fall lämna den stora vägen och gå in på en gammal väg med träd på båda sidorna som skuggade skönt. I Pedrillo plockade jag några plommon, träden stod ensamma längst vägen, varken trädgård eller odling. Sen blev det grusväg längst med järnvägen en stund.  

Kom snart ut vid den gamla kyrkan Buen Suceso där satt en massa folk och fikade vid några bänkar. Jag knäppte några kort och gick vidare. Lite osäker på vägen för inte en pil i sikte. Fram med min gudie som beskrev att jag skulle gå ca 100 meter på vägen och sen svänga av till byn Necedo och över järnvägen och vattnet.

I byn Necedo mötte jag en äldre herre som frågade var jag skulle sova. Svarade att det berodde på vädret och fötterna men kanske Pola de Gordón. Han skakade på huvudet. Nej nej du är stark gå till Buiza. Då tänkte jag. Självklart borde jag orka. Gick med lite lättare steg in på nästa grusväg under järnvägen och sen in i ett område med skog på ena sidan och odlingar på andra. Nu började det mullra rejält men inget regn ännu. Blev kissenödig men hittade ingenstans att kliva av och när ett sådant ställe väl kom fick jag möte av en man med paraply och hund. Vi pekade upp mot åskan båda två. Han sa att det nog skulle regna i byn.

Kom fram till Pola de Gordón. Det är alltså här jag måste handla. Gick förbi ett ödehus och såg pilarna in mot stan. Under järnvägen och över vattnet igen. När bytte de plats, kanske inte samma järnväg?
Inne i stan går caminon längst vattnet en bit. Jag fick syn på en graffitimålning av 2 spynxkatter och fotade. Fint utförd. En man stannade mig och förhörde mig om var jag kom ifrån, var jag skulle gå osv... Han skakade min hand och önskade mig Buen Camino och jag kände mig rätt nöjd med att göra mig förstådd. Jag fortsatte att gå och förväntade mig att caminon skulle passera centrum och affärerna eftersom ingen guidebok gav några förslag på avstickare. Men plötsligt fann jag mig utanför staden. Skulle jag vända om. Jag funderade igenom vad jag hade i väskan. Varma koppen fruktsoppa och knäckebröd samt 2,5 flap Jacks samt en liten påse nötter. Det får duga. På härbärget kanske det finns något oxå. Knatade vidare.

Utanför staden fanns en mack. Stod butik utanpå så jag tog en liten extratur dit. De hade bara snacks, dricka och hela skinkben. Nöjde mig med en cola. Nu kom det några regndroppar. Så där få så man tror man inbillat sig alltihop.

En kilometer senare gick jag igenom Beberino där río Bernesga rinner och har ett litet konstgjort fall för vatten som skall in i byns bevattningssystem. Satt en hel del folk utanför husen. En del hälsade glatt. Ett par svängde ut på gatan och gick framför mig. Jag tappade avstånd till dem när jag stannade och fotade några gånger. Bergen här vid byn påminde om norska berg. Höga spikar och branta klippväggar. Så häftigt. Trots asfalt under fötterna var det trevligt att gå här. Jag pressade på lite för det mullrade fortfarande och blåste motvind. Kom i kapp paret och gick om. Nu var marken regnvåt.
Det kändes plötsligt efter 4 mil i mitt högerlår att jsg slarvat med att dricka tillräckligt. Kramp. Men den gick över efter en stund när jag tryckt i mig vatten. Svängde runt ett krön och där låg Buiza. Härbärget var öppet då jag slapp gå in till byn och leta upp föreståndaren (hitta ett hus där det skriker ut gamla 60-talsklassiker från en radio, banka hårt på dörren sa guideboken) för att bli insläppt.

Jag tog mig en säng, skrev in mig i liggaren och gick på toa. Det behövdes efter 8 timmar och 27 minuters vandring.

Duschade, tvättade kläderna och lade mig sen på sängen och vilade fötterna. Skönt. Mannen som är föreståndare kom och tog betalt oxå. €5. Det är pinsamt lite.

Vi är 8 personer här. En annan tjej som är från Frankrike men bor i USA är den enda som talar engelska så vi har pratat en del. Hon har gått från Le Puy i 5 veckor. Mötte upp en bekant i León och nu skall de vandra resten tillsammans. Vi lagade mat ihop. De erbjöd mig pasta och tomatsås med ost men tyvärr kan jag ju inte äta pasta. Jag hittade en påse med grönsakssoppa i skåpet samt ris så jag kokade riset i soppan och fick någon form av risotto. Gott men alldeles för mycket. Försökte bjuda bort resten men alla hade ätit redan. Tyvärr inget kylskåp annars hade jag kunnat spara till frukost. Fick inte i mig så jättemycket. Fattar inte varför Jag inte kan äta.

När jag precis var klar med maten klev en man in på gården och pekade på mig det or du som är svenskan? Jupps svarade jag förvånat. Han presenterade sig som Ender. Mannen som skrivit min ena guidebok och som är den som målar pilarna, sätter upp skyltar och brinner för att göra denna Camino mer känd. Vi har pratats vid via pilgrimsforumet för ett tag sedan. Kul att träffa honom.

Han samlade alla och berättade om de svårigheter som finns med vägen. Var vi inte skall missa avtagsvägar mm. Han satte även upp två anslag. Tyvärr är jag inte i närheten när eventen är.

Vi sa adjö med en kram. Jag diskade och tog med mig kameran ut på en tur på byn. Fotade några gröna dörrar. Sen i säng med mobilen som saknade täckning med det spanska kortet. Bytte till mitt teliakort då jag sett Ender ha full täckning. Gissar att HolidayPhone skickat ett kort med en operatör med dålig täckning på nätet :-( Kunde inte sätta apn heller när ingen täckning fanns. Valet var utgråat.

Med teliakortet i har jag i alla fall lite täckning och kunde kolla några saker. Men inte lägga upp bilder tyvärr. Nu har jag skrivit i 2 timmar (tar tid på en mobil) så dags att sova.

Om det nu går. 2 som snarkar, en med en mobil som visslar en lång harang vid SMS och han har fått många och en som har ett larm på någon enhet som piper. Förhoppningsvis vaknar han till och stänger av.

Skärmdump på sträckan och höjdkurvan från mitt FunBeatkonto. Klicka på bilderna för att komma till informationen för mer detaljer.


01 augusti 2014

#camino2014 - Dag 0, Resan dit

31 juli, 2014
Sov rätt bra när jag väl kom i säng. Hade tänkt mig att komma i säng senast 22 men klockan var närmare 1 när jag somnade.

Klockan ringde, eller skall jag säga mobilerna ringde eftersom jag satte båda på samma tid (och en drös larm till var 5:e minut ett tag framåt).

Studsade upp direkt och klädde på mig, fixade det sista med packningen. Pussade den sovande sambon på pannan och gick ut i den underbara sommarmorgonen där solen kastade ett orange sken över sjön.

Taxin skulle komma klockan 5 men kom 5 minuter tidigt. En trevlig ickerökande taxichaffis och en annan kund. Det visade sig att han i baksätet var amerikan från Catepillar, varit och lämnat verktyg på PON. Vi pratade om hur stor skillnad det är att resa i Europa mot USA. Han var förvånad över att inte ens få en stämpel i sitt pass när han kom till Sverige. Vi kom in på terrrorism via terrorhotet mot Norge och därifrån till Utöya. Han hade inte hört talas om händelsen där. Blev nog lite chockad.

Väl på Luleå Airport checkade jag in och tog mig genom säkerhetskontrollen utan problem. Ville äta något men hittade inget. Träffade på Thomas som jobbar på bolaget som äger jobbets lokaler och bytte några ord med honom. Han och barnen skulle på bröllop i Stockholm och såg lite lagom småtrötta ut.

Jag satte mig i gaten och väntade, var för kort tid kvar för att ens fundera på att slumra till. Fick en gångplats så jag satt obekvämt men lyckades ändå slumra till lite. Stel i nacken när jag vaknade till precis innan landning.

På Arlanda var det bara att börja gå mot terminal 5 så det gjorde jag. Nu kurrade det ordenligt i magen (magen som inte verkar må tipptopp tyvärr). Kom mig igen säkerhetskontrollen mem denna gång med en taktilmassage (kroppsavsökning) efter pip i bågen.

Hittade vilken pir jag skulle till och konstaterade att jag skulle hinna äta frukost på samma ställe som när vi for till San Francisco där de hade glutenfritt bröd. Tjoho. Frukost!

På planet och tjoho en fönsterplats plus en ledig plats mellan mig och nästa person. Soooova. Lyckades sova nästan hela vägen till Frankfurt lutad mot rutan och fötterna i sätet brevid. Skönt. Inte direkt djupsömn men tillräckligt för att i alla fall bli av med värsta grushögarna i ögonen.

I Frankfurt var infon urusel om var jag skulle men jag fick chansa lite och hittade en infoskärm men den slutade kl 13. Jag skulle åka 13:15. Men bredvid stod en man och hjälpte en kvinna med att hitta terminal på en sökskärm. Ställde mig i den lilla kön som var där. Mannen blev klar med kvinnan då kol det fram 2 andra damer snett från sidan och trängde sig före och ville oxå ha hjälp. Han tog deras bordingkort och sa detta är en infoterminal och visade upp boardingkortet för avläsaren. Och detta är en kö kunde jag inte låta bli att säga. Fick arga blickar av tanterna.

Tillslut blev det i alla fall min tur efter att personen framför mig inte fått fram någon info. Det fick inte jag heller. Tydligen funkade det inte när man hade flera resor på samma kort. Jag lyckades förstå tillräckligt med tyska för att knappa mig fram till att visa en lista i alla fall. Vi hittade våra gater. Jag hade en bra bit att gå. Lika bra att sätta igång. Skönt med gångband ibland.

Väl framme satte jag mig på en plats med strömuttag. De hade till och med USB-uttag direkt. Kopplade i mobilen och tog fram min bok. Men den var helt hopplös att läsa. Så dålig. Är därmed fördömd.

Det står på baksidan av boken:
"Den som inte läser Cortázar är fördömd. Att inte läsa honom är en allvarlig, osynlig sjukdom som med tiden kan få fruktansvärda följder. Något i stil med en man som aldrig har smakat persikor. I tysthet skulle han bli allt sorgsnare och antagligen skulle han så småningom tappa håret."

Men jag stod ut bara ett fåtal sidor, men jag har ju läst om än lite, klarar jag mig då? Det är inte litteratur för mig. Den kommer jag lämna på hotellet utan sorg. Currywursten boken jag lämnade i fjol var mycket svårare att skiljas från.

En kvinna sätter sig bredvid mig och frågar om min telefon laddar. Nå men sjuttsingen. Det gör den ju inte. Vi letar upp andra platser med fungerande uttag.

Klockan tickade och det var aldrig tyst i högtalarna. Varenda flight ropas ut på 2-3 språk, folk efterlystes. Men vår flight var det tyst om. Tiden då boarding borde skett var det fortfarande tyst men strax efter kom infon om att personalen nyss landat och precis nått flygplanet. Men snart skulle vi få gå ombord. Det dröjde, sen var det buss ut till planet och slutligen blev det kö på startbanan då vi missat vår slot.

Jag som redan hade en tight anslutning i Madrid. Hade redan köpt bussbiljetten till León för €29 och ville gärna komma med den för då skulle jag vara i León hyfsat tidigt. Men jag hade kollat upp att det skulle gå ett tåg oxå men betydligt senare. Flygresan var jobbig, åter igen en ytterplats. Dessutom på sista raden och massor med turbulens. Killen bredvid mig var livrädd. Vi fick mat vilket var bra. Kunde äta riset och kyckligen. Helt OK.

När vi kom till Madrid fanns en yttepyttechans att jag skulle hinna om jag snabbt kom av planet vilket inte är så lätt när man sitter längst bak. Stressade mig genom flygplatsen. Virrade lite när jag skulle hitta bussen till T4. Såg en precis gå. Trodde det var kört men det kom snabbt en till. Hoppet levde. Satt och tittade på klockan och försökte bedöma hur lång tid det var kvar. Hela resan skulle ta 8 minuter. Det skulle kunna gå. Men så stannar vi på T1 och chaffisen kliver ur. Ställer sig och pratar med en kollega. Vill bara sticka ut huvudet och skrika "vad fan gör du, jag skall med en buss". 4 minuter stod vi där. Med ett gigantiskt mirakel fanns fortfarande en minimal chans. När bussen stannade frågade jag om vägen. Fick veta att jag skulle åka ner. Klev in i en hiss som segat sig upp. En man tryckte på -1 enda valet som fanns. Men bredvid det stod inget om bussar bara metro och tåg. Fuck. Fick syn på några poliser och frågade om vägen. Upp för en rulltrappa skulle jag. Tror jag tog den i typ 4 kliv. Sköt upp ur underjorden som en projektil bara för att se min buss precis backa ut från hållplatsen och åka iväg. Fan fan fan.

Dubbelkollade med bussarnas infocenter men nästa skulle gå 1930 och vara framme halv två på natten. Nä.

Ner till järnvägen. Bad hon i infodisken att hjälpa mig att köpa en biljett till León vilket hon gjorde. €60,90 fattigare pgs förstaklassbiljett blev jag hänvisad ner till spår 1. Där hade ett tåg till Chamartin inne i Madrid precis gått. Nästa skulle gå om 25 minuter. Satte mig på en bänk och väntade. En man med IBM-kompendium under armen kom fram och frågade om vilket tåg som skulle gå mot Madrid. Jag svarade spår 1 och att det skulle gå 28 över. Vi började prata. Han jobbade oxå i IT-branschen och nyss varit i ett jobbigt projekt som slutat idag. Nu skulle han ha semester. Han frågade om caminon (såg ju mina märken på ryggan) och han blev sugen på att cykla exempelvis Inglés. Han fick ett av mina Moo-cards (kul han kände igen dem som just Moo-cards) och så bad jag honom skriva ett mail om caminon blev av.

Tåget 28 över kom aldrig. Skumt. Nästa skulle gå 17:58 och jag frågade några engelsmän bredvid om de visste något. Nå de var lite oroliga att hinna de skulle oxå med ett tåg 18:35 från Chamartin som mig. Men vi visste inte om det var samma tåg eller inte.

17:58-tåget kom i alla fall och vi kom med det. På Chamartin fanns det två tåg som avgick 18:35. De hade ingen aning om vilket de skulle på då de bara aviserades med en ort. Jag såg att det ena skulle till León och det borde ju vara det jag skulle med. Det visade sig vid utgången till spåret att deras ort var med där oxå. Jag hade en liten gnagande känsla att jag inte sett det ortnamnet i listan över orter mitt tåg skulle passera. Försökte kolla på webben men hade inget nät. Försökte hitta någon personal att fråga men icke. Nå ja det stod ju León på tåget i alla fall. Klev ombord och upptäckte att min plats inte fanns. Plats 8C i vagn 3. Det fanns bara en plats 8 i vagn 1. Fick hjälp av en man som sa jodå du skall ha plats 8 skit i vagn och C (han hade noll koll kan jag säga).

Kollade ut i jakt på personal igen. Nä inte en enda en. Det andra tåget på perrongen bredvid var skyltat Oviedo. Dit jag skall gå. Något i mig sa att det kunde vara det. Men det fanns ingen info på tåget om att det passerade León så jag satte mig på tåget bredvid engelsmännen.

Vid 4-grupperna 2 rader fram satt 8 personer i en familj, 4 ungar som åt en massa godis (var helt speedade), skrek istället för att prata och dessutom lyssnade på musik tillsammans utan lurar. Föräldrarna sa inget. De satt med lurar i. Jag höll på att bli bananas redan innan vi lämnat stationen.

Tåget rullade iväg och jag och ena engelsmannen diskuterade avsaknaden av odlingar utanför Madrid, varför ser det ut så?

När vi kom till första stationen kände jsg definitivt inte igen namnet på listan på stationer mitt tåg skulle passera. Hade tillräckligt med nät för att surfa in på tågbolagets webb och kolla.

Jag var på fel tåg!

Istället för att vara i León kl 21:28 skulle jag nu vara där 23:07. Vilken jäkla dundertabbe.

Konduktören kom och jag förklarade mitt misstag. Var rädd att behöva lösa en biljett till. Men han bara skrattade åt mig och sa att jag i alla fall får mycket tågåkande för pengarna. Sunkigt tåg i 1,5 timme mer istället för första klass. Efter 2 timmar klev störiga familjen av. Men på klev istället en  tjej som pratsde med STORA BOKSTÄVER med någon hon var arg på. Hon upprepade samma sak om och om igen. Men som tur var klev hon av en station senare. Sen blev det tyst ett bra tag tills hemåkande järnvägsarbetare hade träff i min vagn. Men de var i alla fall inte så högljudda. Skrattade mest.

Nå ja fram till det blev mörkt kl 22 så fick jag i alla fall se en massa torr landsbygd, kyrkoruiner och en gammal borg. Sen blev allt svart utanför fönstret. Varje plats på tåget har i alla fall strömuttag men mobilen satt i hela resan och var i flightmode nästan hela tiden men ändå laddade den bara från 20 % till 55 %. Ingen vidare kräm i uttaget.

Jag hade meddelat hotellet att jag eventuellt skulle bli sen pga tåg istället för buss när jag bokade och de svarade att det inte skulle vara något problem. Så nu hoppas jag typ 23:30 istället för 22 inte heller är det. Annars får jag väl sova på en parkbänk. Tänker jag när jag har en timme kvar av tågresan. Är nästan ensam på tåget.

22:34 är vi i Sahagún som jag sov i på förra caminon men tyvärr kan jag inte se ett dyft av stan den här gången.

Vi kom till León några minuter sent. Mitt svenska simkort som jag fortfarande har i, byter i morgon fick slut på datatrafik i utlandet för dagen ca 2 minuter innan  när jag försökte kolla upp vägen mellan stationen och hotellet så jag tog en taxi. 5 minuter €7,40. Tjoho. Men skönt att slippa leta mig fram i stan så sent.

Väl framme på hotellet fick jag checka in, en man visade mig till rummet. När han förstod att jag är pilgrim visade han bilder och berättade om lederna. Trevligt.

Rummet är gigantiskt och väldigt fint. Synd bara att jag bara skall slockna och sen kliva upp och lämna. Frukosten är först kl 0730. Så jag skall kolla upp vilken tid härbärget här öppnar om det är före för då kan jag gå och hämta ut pilgrimspasset före och spara lite tid.

Natti natti.

PS bilderna får vänta. Har haft strul att blogginlägg med bilder fastnar i telefonen. Kommer göra ett testinlägg och se om det funkar först. Men det blir i morgon. Bilderna finns på instagram.

30 juli 2014

I morgon bär det av på #camino2014

Ryggan är packad och är aningen för tung känns det som, lite för mycket första förbandsgrejer (men jag är sådan som vill kunna hjälpa andra pilgrimer som inte har ett halvt apotek med sig). Har även glutenfria knäckebröd och muslibars som väger multum, får se till att äta upp dem snabbt :-)

Klockan 05:00 kommer taxin i morgon bitti och tar mig på steg 1 av resan. Själva vandringen börjar på fredag.

Jag kommer bara galet trött i morgon och jag kommer få tokstressigt i Madrid för att hinna med en buss (missar jag måste jag ta ett tåg och kommer fram sent).

Kommer blogga/twittra under #camino2014 på Instagram kommer det även vara #beascamino2014.

Just nu ser vädret extremt ostadigt ut på de första 12 milen så vi får se om jag skippar Camino del Salvador eller inte, får höra med experterna i León om det är lämpligt väder att ge sig ut i. Prognosen kan ju ändras oxå men just nu är det regn, vind och kanske åska.

Camino Primitivo går inte genom några så höga bergspartier och har inte lika branta och leriga nedstigningar så den är det ingen fara med i alla fall.

Är kanske nåbar via sociala medier men precis som förra vandringen kommer mitt fokus vara me, myself and I vilket gör att jag ytterst sparsamt kommer svara på grejer medan jag är ute och vandrar men kommer posta saker. Men jag börjar ju vandra först på fredag så innan det är det bara att höra av sig och ställa frågor eller komma med önskemål på uppdateringar :-)

Måste man verkligen verkligen nå mig har jag ett spanskt sim-kort från och med fredag med nummer +34 640608050 vilket jag rekommenderar SMS till i så fall.

29 juli 2014

Kroppsmärken

Står i en provhytt och lyssnar på kvinnorna i den bredvid. Eller rättare sagt kvinnan bredvid, hennes väninna står utanför.

Kvinnan är i min ålder tror jag, hon såg i alla fall ut att vara strax över 40 som mig (fast jag får ju ofta höra att jag ser 10 år yngre ut men ni kanske fattar). 

Först hör jag henne säga "Åh jag hatar de där rynkorna kring ögonen, kan man göra något åt dem. Den där krämen jag köpte för några veckor sedan funkar inte."

Jag tittar på mina egna ögon, de som jag möter i backspegel på bilen ibland, då brukar jag le för jag gillar mina ögon för det mesta. De är grönblå och i backspegeln brukar de glittra. Jag brukar se de där rynkorna runt ögonen och jag gillar dem. De visar att jag trots ett ganska jobbigt svårmod inom mig ändå ler tillräckligt ofta för att ha skrattrynkor.

Kompisen muttrar något halvt uppmuntrande om att ge krämen tid annars finns det bra smink och sprutor. 

Kvinnan drar av sig kläderna, ett linne och en kort kjol. Jag hade sett att vi var ungefär i samma storlek hon aningen mer vältränad än mig. 

Jag hör henne sucka igen. Ser framför mig hur hon drar på sig byxorna hon skulle prova. Jag står med ett par likadana i hytten bredvid. En storlek större. Jag vet för vi tog byxorna samtidigt och log lite mot varandra. Hon tog en 38:a och jag en 40. 

Hon kommenterar sina bristningar på magen för väninnan. Och inte tala om de jag har på brösten säger hon. Med de här kan jag aldrig ha bikini. Nu ser jag inte hur hon ser ut men jag tittar på mig själv. Jo jag har bristningar på samma ställen och på insidan på låren. De senare är jag väl inte direkt så förtjusta i, eller ja ingen av dem får mig ju att jubla men varje gång jag ser dem på magen och brösten så behöver jag bara tänka på att de är resultat av de 2 skitjobbigt snorungarna där hemma (äh för det mesta är de helt ok de små, eller ja de är ju inte ens små längre). Och med dem i tankarna så vad gör lite streck på kroppen. Om folk skulle störa sig på dem på stranden är det i alla fall inte mitt problem. 

Byxorna är lite för stora för mig i midja och den sista 38:an är i hytten bredvid. Hör hon nu fått på sig byxorna och gnäller över att de får hennes lår att se feta ut, att låren tar i varandra. Det är bra med kjol, då syns det inte säger hon. Mina lår nuddar oxå varandra och visst har jag lite överflödigt fett där på insidan när jag är otränad efter nästan ett års stillasittande men jag har nog aldrig haft glipa emellan inte ens när jag var rejält underviktig i tonåren. Men herregud vi är väl inga Barbiedockor vill jag skrika över väggen. Hennes väninna börjar tipsa om morgonpromenader på bara kaffe efter barnen gått till skolan och inte träna lårmusklerna för mycket.

Håret hinner också avverkas, hon hittar ett grått hårstrå och verkar nästan panika över det. Själv gillar jag mina grå hår, de glittrar så fint. Enda dåliga med att färga håret rött, mina fina glitterstrån försvinner.

När hon börjar gnälla på bysten är jag på väg ut ur provhytten, det sista jag hör är något om att åka utomlands som väninnan och fixa tuttarna. Men hur skall hon ha råd. 

Jag tittar på väninnan, en sådan där som inte ser ett dugg naturlig ut. Bakom en massa BUS och smink i värmen, en uppenbart fixad byst och löshår. Hon ser nästan ut som min gamla Barbiedocka (eller var det Cindy jag hade?), fast hon är kort i galet höga klackar. Men hon kanske är lycklig i det, den modifierade kroppen alltså inte klackarna, ingens fötter kan vara lyckliga i dem. Vem är jag att döma. 

Jag ser på mig själv i spegeln på väggen, i BH ser det ut som jag har ett par hyfsade bröst. Det räcker för mig. Det är endast jag och sambon som ser hur de ramlar ner mot armhålan när jag ligger på rygg eller hur påsiga de är för att jag ammat och att kroppen tycker att bröst är väl dumt att ha när man tränar mycket. Ni skall inte tro att det är fettet på insidan av låren som försvinner då nä nå brösten och fett i ansiktet verkar vara det som ryker.


Min kropp är min och visst kan jag oxå ibland känna att det vore trevligt om pannan var lite mer sträckt så ögonen inte såg så trötta ut eller att jag hade lite fylligare läppar med mer uppåtpekande mungipor så jag inte såg så sur ut. Men jag är jag. Vid 41 års ålder är det bara att acceptera att man ser ut som man gör. Det är ju det som gör mig till mig och jag är dessutom sjuuukt rädd för sprutor och vara nedsövd. 

Visst händer det att jag kroppsnojjar, mest som nu när jag varit sjuk och skadad. Inte tränat på en evighet och typ inte kommer i några av mina kläder. Men det är mer för att jag tycker köpa kläder är så ofantligt tråkigt och jag vet ju att jag bara behöver röra på mig ordentligt några veckor så är "överflödet" borta och mina 38:or sitter bra igen. Så egentligen är det väl garderobsnojja. Så nu drar jag till Spanien och vandrar i 2 veckor så jag kan ha mina gamla kläder och slipper stå i provhytter och lyssna på hur kvinnor borde se ut. För enligt hon i hytten bredvid måste jag vara ett ohyggligt fettmonster som dessutom har mage att visa mina bristningar på stranden. Själv tycker jag att jag är rätt lagom. 

Jag hoppas hon har någon del på kroppen hon kan titta på och säga. "Nä men man är väl inte så pjåkig ändå." 

Själv tittar jag på mina ögon i bilen på vägen hem och säger precis det där, man måste känna att man duger som man är. Någon gång skall jag kanske känna att jag duger som jag är i huvudet oxå, det är svårare. 


20 juli 2014

Får jag begagnade skivor av Bokus eller vad?

Fick ett mail från bokus.com 

Där står det "För dig som vill koppla av med lyssning vill vi slå ett slag för vår proppfulla ljudboksloppis med ljudböcker från 59 kr. 

För mig betyder loppis 
1. Galet låga priser vilket gör det möjligt att fynda. 
2. Sakerna är begagnade och säljs inte i nyskick av ett företag. 

Här missar man båda dessa punkter. Många av böckerna säljs för mer än halva priset (trots att man skriver att man har galet låga priser) och jag gissar att de som säljs inte är tillbakaskickade exemplar från kunder som ångrat sig. 

Nä tyvärr Bokus jag tycker ert val av kampanjnamn bara är trams!

15 juli 2014

Bokbantning

Den smala bit jag håller är det enda jag behöver av min guidebok. Tror jag skall kolla med skyltex här i stan om de kan ta isär boken och bara limma ihop de delar jag behöver. Någon som vet om det går?

26 juni 2014

En av mina svaga sidor visar sig från sin sämsta sida just nu...

En av mina sämsta sidor är att jag verkligen mår dåligt av när någon säger att jag gjort fel när jag inte gjort det. Jag vill och svarar oftast i långa "försvarstal".

Men ingen bryr sig. Oftast är de ju övertygade om att jag gjort fel så min förklaring som faktiskt bevisar att jag gjort det jag skall och oftast lite till låter bara som ursäkter i deras öron. Rättshaveristvarning. 

Nu står jag inför ett sådant tillfället. Jag fick höra att jag inte gjort vad som förväntades av mig. Det är bara det att personen har lagt en roll på mig som jag faktiskt inte har/hade. Jag har däremot agerat delvis som om jag hade den rollens ansvar. Jag har brytt mig om en grej. Lyft upp det och påpekat att här har det blivit något tokigt. Och får höra att jag borde bevakat så det tokiga inte skett. Men innan det knasiga inträffade så lyfte jag frågan "hallå tänk nu på att...". "Lugn vi har koll på allt" fick jag till svar från de som verkligen hade ansvaret. Men nä det hade de ju uppenbarligen inte och nu är det typ mitt fel att man missat det hela. Jag borde ha bevakat att det blev rätt. 

Jag blev så arg och ledsen. Jag skrev ett långt mail där jag förklarar att jag faktiskt bara råkar vara en person som brytt mig och lyft upp risker och att vi kan tappa möjligheter. Inte haft något direkt ansvar för skeendet. 

Men mailet ligger i utkastlådan. Det känns som om det kommer vara helt verkningslöst att skicka. Jag kommer inte få någon ursäkt, jag kommer inte få en klapp på axeln för att jag faktiskt lyft upp ett problem. Snarare blir jag en gnällkärring som skriver långa mail. 

För jag har rätt bra koll på saker och hur skeenden varit, vad som påverkat vad osv.  Personen som ansåg att jag inte gjort det jag skall verkar inte vara insatt alls i vad som hände under den perioden eller hur det blev. Hen ser bara att jag brydde mig alltså måste jag haft ett ansvar. Typ. 

Jag tror ärlig att jag skall sluta bry mig. Jag skall bara göra exakt det jag blir tillsagt om ens det. Ibland blir jag ombedd att göra lite väl mycket grejer pga "du som vet allt"...

Jag måste lära mig att om man lyfter upp ett problem så blir man ägare av det för det finns ingen som är beredd att ta över ägandeskapet och göra något åt det. Och jag kan inte sitta med alla problemen på mina axlar. Jag känner mig galet nertyngd av ansvar jag inte bett om. 

Nu skall jag väl tillägga att just i den här saken verkar det i alla fall finnas en vilja att försöka lösa det hela. Meningen om att jag inte gjort det som förväntas av mig kom som en bisats nästan. Men för mig kunde den lika gärna stått i fet, röd, blinkande text mitt i mailet. 

Det är som sagt en av mina svagheter. Jag bryr mig i saker jag inte ansvarar för i jag tar oerhört illa vid mig när någon sedan försöker få det till att jag inte skött mitt ansvar. 

Mailet får ligga kvar i utkast. Kanske skickar jag det till en av mina chefer med en begäran om att han tar mig i försvar. Han vet hur det låg till. Önskade bara att han (han var cc:ad på mailet) kunde se den där meningen och svara väldigt kort med något som försvarar mig. Men för honom lyser inte texten fet, röd och blinkande. För honom är det inget som står där. Han kommer bara säga "äh hen vet inte hur det såg ut och vem som hade hand om vad, bry dig inte, vi vet ju hur det var och det räcker ju". 

Men för perfektionisten Bea som dessutom lägger alldeles för mycket av sin person i hur hon presterar på jobbet kommer det alltid sitta där att en person tror att jag är en slarvig jävel. 

Hur fan lär man sig att släppa sådant. Bli en sådan som rycker på axlarna och bara glömmer?

När det gäller ansvar har jag ett mentorskap just nu på jobbet. Jag drillar en kollega i ett ämne jag är sjukt bra på. Hen kämpar väl lite mer kan man säga. Jag får dagligen kämpa med att inte ta över, gå in och ta ansvaret för det som skall produceras. Det är hens ansvar. Jag skall bara lotsa hen rätt genom en viss djungel. Försöka få hen att fatta rätt beslut och få fram rätt materiel samtidigt som hen lär sig till nästa gång. Gud så svårt det är. Vill ju bara säga "skriv så här", "gör så här", "nu bokar jag upp möten med x och reder ut y" och så vidare. Men jag har hållit mig hyfsat hittills men visst kliar det i fingrarna att göra ett "skuggjobb" vid sidan av. Dock har jag i detta fall inte alla pusselbitar rent tekniskt och min chef har gett mig strikta order om att inte leta fram de bitarna (jo jag har letat i smyg :-) ). För han vet att då hade jag jobbat i helgen och fixat allihopa på egen hand. 

25 juni 2014

Lade en "bok" på posten

Igår kom jag mig för att göra en grej som jag tänkt länge. Jag skrev ut allt jag skrev på #camino2013 och stoppade in i en pärm. Den pärmen skickade jag idag till min mormor så hon kan få läsa om min resa. Hoppas hon blir glad. Berättelsen är med bilder 372 A4-sidor.

Den kan kortas ner något för nu ligger det dubbla bilder på vissa grejer, dels instagrambilden och dels kamerabilden. Detta för att när jag skrev blogginläggen på mobilen så lade jag in instagrambilderna där och sen när jag kompletterade med foton plockade jag aldrig bort IG-bilden. I bloggen gör det inte så mycket men i utskriftsversionen är det nog bra om jag ids göra den gallringen. Har en del språk att gå igenom också och sen hörde jag att en delsträcka fått helt fel längd måste bara leta reda på vilken det var, saknades en mil eller så.

Om någon är intresserad av att läsa det som PDF/DOCX så är det bara att hämta hem. Men som sagt det är blogginläggen och ingen språklig korr är gjord. Det mesta är skrivet på en mobil liggandes med mobil och huvud under ett täcke på natten i ett härbärge :-)

(The whole text as a .doc without pictures for translation)

24 juni 2014

Vissa dagar är sämre än andra

Jag måste nog ta tag i den där PMS:en. Flippade ur totalt på en grej på jobbet idag och typ skrek åt chefen. Suck, blir så less. Borde ha en dumstrut vissa dagar.

23 juni 2014

Ibland önskar jag att jag var en nolla, ett lallande troll...

Det absolut värsta med att vara rätt bra (eller rättare sagt jävligt bra) på det man gör är att man får städa upp efter andra med motiveringen att då blir det ordentligt.Mitt eget jobb är det inte så noga att jag hinner med, det kan jag tydligen sköta på kvällar och helger. Hej väggen!

Fan 2,5 veckor kvar till semestern, det är en evighet och sen är den bara 5 veckor lång, känns som jag skulle behöva ett år typ. Ja just det jag sökte ju tjänstledigt för att plugga ett år men tji fick jag, inget ledigt. Men har å andra sidan inte fått svar från utbildningen heller om jag kommit in. Blir spännande att se och se vilket beslut jag då tar, hur modig är jag?

Mvh. en mycket trött trygghetsnarkoman.

22 juni 2014

Planering planering planering och lite tight med tid

Ägnar min lediga tid till att försöka pussla ihop en camino på alldeles för kort tid känns det som. 44 mil på 12-14 dagar låter inte så tight tills man ser höjdkurvorna för sträckorna. Måste nog leta fram liknande sträckor på Camino Francés och Inglés för att se vad jag höll för hastighet/distans per dag där. Nackdelen med de sträckor jag vill gå nu är dessutom att härbärgena ligger ganska glest så antigen får man gå kort eller långt.

Planen ser ut så här just nu:
StageFromToStage distanceTotal distanceAverage per day
1LeónBuiza414141.00
2BuizaCampomanes39.180.140.05
3CampomanesOviedo40120.140.03
4OviedoVenta del Escamplero41.4161.540.38
5Venta del EscampleroSalas34.9196.439.28
6SalasBorres33.5229.938.32
7BorresLa Mesa31.4261.337.33
8La MesaPadrón42303.337.91
9PadrónCastroverde31.3334.637.18
10CastroverdeSan Román da Retorta39.6374.237.42
11San Román da RetortaArzúa41.2415.437.76
12ArzúaSantiago39454.437.87
13EXTRA DAY
14EXTRA DAY (BACK TO MADRID)


Exempelvis ser slutet på dag 1, början på dag 2 ut så här:

Det är som backen upp mellan Augapesada och Alto Mar do Ovellas på vägen ut till Finisterre fast 7 km långt istället för 2 km långt och den backen var jobbig++. Eller som Herreíra till O'Cebreiro som gick från 705 möh till 1300 på 8,1 km det var inte heller helt ojobbigt. Men som tur är ser det inte riktigt ut så överallt.

Rekommenderat är 4 dagar på Camino del Salvador, 11 dagar på Camino Primitivo och sen 2-3 dagar på Camino Francés. Så totalt 16-17 dagar vilket gör att min kapning till 14 dagar är långsammare än skillnaden mellan rekommenderad tid på Camino Francés mot vad jag gjorde. Så det borde vara görbart om jag planerar om och använder alla 14 dagarna. Camino Francésdelen vet jag att det går att gå på 2 dagar. 4 dagar på Camino del Salvador som rekommenderat ger 8 dagar kvar till Primitivo vilket är då 3 dagar snabbare vilket gör att ca 8-9 mil måste smetas ut på dessa dagar vilket borde ge mig lagom längd på sträckorna trots alls för de rekommenderade är 2,2-3 vilket är korta sträckor tycker jag.

Resemässigt har jag några laternativ som just nu ser ut så här:
FromStartToEndTransportationPrice
June 31Luleå6:20Stockholm7:40Flight SK0012912 SEK
June 31Stockholm10:00Frankfurt12:15Flight SK3671
June 31Frankfurt13:15Madrid15:50Flight SK3695
June 31Madrid16:45León21:15Alsa Bus25.98€
August 14Santiago de Compostela23:30
August 15Madrid7:30Alsa Bus60.67€
ALTAugusti 15Santiago de Compostela6:45Madrid8:00Flight IB 3895 1536 SEK
August 15Madrid12:20Stockholm16:10Flight SK18562090 SEK
August 15Stockholm17:55Luleå19:10Flight SK016