10 oktober 2018

Dag 13, Villaharta till Alcaracejos, 36 km, 7 h 22 min

Sov rätt bra men hostade en del. Vaknade tidigt och klev upp. Funderade på att ta en dusch men skippade det, är nog torr i huden ändå av allt duschade.

Min frukost bestod av en Aquarius och en yoghurt som jag åt på stående fot, juicen åkte i fickan och glassen mumsade jag på medan jag började gå.

Lämnade pensionatet kl 05:50 och eftersom det var väg en bra bit i början så åkte pannlampan på trots att det var nog månljus för att jag skulle se. Vill ju att bilarna skall se mig också. Tände även min gula blinkande lampa på höftbältet. Snabbt ute ur stan och på en lugn landsväg. Kom inte en enda bil. Etappen i fråga är känd för 2 saker. Den första är att den är lång 35,53 km utan någon som helst service mer än en fontän ungefär halvvägs. Och att det strax innan bor en man i ett hus mitt ute i ingenstans och att han är pratglad men även gett skamliga förslag till kvinnor som passerat. Jag oroade mig därmed en aning för att passera hans gård ensam vid ungefär 17 km. Visste att så fort hans hundar hört mig skulle gubben kolla störtade över gården. Så första halvan av vandring gick en del energi åt att tänka på det, mycket irriterande.


Första 2,6 km gick uppåt och sen gick jag på grusvägar en bit upp och hade fina vyer trots den skumma timmen på morgonen. När solen började gå upp var det bakom några berg och så vacker. Stannade och tittade en bra stund. Annars så såg det mest likadant ut. Hittade lite björnbär att mumsa på då och då.


Vädret var jätteskönt. Innan solen kom fram var det väl en 17-18 grader. Perfekt temperatur. Jag matade på mina kilometer i en rätt hög takt.  Stannade och fotade lite här och var med kameran (IN MED BILDER). Plötsligt sprang en stor gris på vägen bakom mig. Den var rädd för mig och så fort jag rörde på mig sprang den som en tok. Jag kunde ju gärna inte börja gå åt andra hållet samtidigt ville jag ju inte att grisen skulle springa allt för långt bort från hagen där den verkade höra hemma med de andra grisarna. Jag gick långsamt långsamt framåt och tillslut svängde den av vägen in i ett buskage där den stod stilla så jag kunde passera. Efter ett tag vek vägen av in i en olivlund.

Solen bröt fram kl 08:39 bakom bergen men rakt in i molen. Det gjorde att temperaturen höll sig nere.


Plötsligt mitt i olivlunden började det bli stenigt och sen stenigare och stenigare. Men de där små konstiga stamlösa krokusarna låter sig inte stoppas av något.  Och upp och ner. Kollade på GPS-klockan och insåg i en nedförsbacke att snart är jag vid 17 km. Stålsatte mig. När jag såg gården började jag försöka hitta sätt att trampa på för att inte hundarna skulle höra mig.
Klockan var bara runt 09:30. Lite tidigare än vad pilgrimer brukar passera tänkte jag så kanske slipper jag gubben. Men när jag var nästan framme vid huset började 3 hundar tokskälla, en dörr flög upp, en gammal man hastade över gården och slet upp sin grund och ställde sig så jag inte hade något annat val än att svara på tilltal när han hälsade. Hälsade tillbaka på enormt bruten spanska, han frågade om jag var på väg till Santiago. Jo det var jag ju. Sen sa han något jag inte uppfattade så jag sa bara att jag inte förstod vad han sa och visade tydligt att jag ville gå, sa hejdå och gled förbi gubben. Någon borde säga åt honom att låta oss vara eller nöja sig med att i alla fall stanna bakom grinden. Han var inte otäck bara obehaglig. Man är mitt i ingenstans och helt ensam. Efter gården gick det skarpt uppåt och jag stampade på i hög fart, irriterad på gubben, irriterad på mig själv för att jag lät mig bli påverkad. Han är kanske bara en mycket ensam man. Men som sagt gjort sexuella inviter mot andra kvinnor.

När jag kom till fontänen så drack jag massor med vatten för att spara på det i vattensäcken. Behövde inte fylla på, hade så jag skulle klara resten av vägen. Blötte håret och kepsen för det blir så svalt och skönt då.


Någon hade klottrat 18 km på en av vägmarkeringarna, det var väl lite ok eftersom det var halvvägs. Men 2 km senare hade denne skrivit 14 km, kan hen inte räkna eller.

Nu byttes landskapet lite och det blev lite mer berg i dagen på stigen. Berg som såg ut som förstenat trä. Smular sig.

Jag passerade en grind och kom in i ett öppet landskap med träd och får. Samt en gullig vakthund som inte skällde. Visade bara väldigt tydligt att jag inte skulle stanna utan gå.


Passerade ut från fåren igen och hittade ett lämpligt träd att slå mig ner under. Plockade fram juicen och resten av mina dadlar. Satt där och mumsade och kollade lite Twitter. Skönt att få vila en stund efter ca 24 km promenad kl 10:29.

Sen var det eventuellt ett vad att ta sig över men som de flesta ställen så fanns inget vatten. Bara att kliva över. Jag trampade på och nu var molnen borta. Började bli rätt varmt. Plötsligt gjorde leden en skum krök liksom, visade sig vara för att visa upp ett kors mitt ute i ingenstans.


Plötsligt dök det upp säd vid sidan av leden. En del fält skördade men andra inte. Skönt att se något annat en stund.

Fick syn på en man som stod och "lurade" i några buskar. Blev på min vakt igen. Fanns vad arg jag blir på mig själv. Gick lugnt förbi och precis då klev han fram ur busken och satte sig på en sten en bit upp. Skönt. Någon minut senare såg jag två äldre män stå och laga ett staket, det var nog det mannen i buskarna också gjort.

De hälsade och undrade om jag inte tyckte det var väldigt varmt. Jo lite varmt var det allt. De önskade mig en god tur och jag trampade vidare. Medveten om att snart skulle det bli asfalt de sista kilometrarna mot byn.

Kom ut mot en picknickplats där asfalten började. Valde att fälla upp paraplyet och sen bara mata på benen så gott det gick. Helt oinspirerade runt omkring mig.


När jag kom fram till stan visade sig härbärget ligga som näst sista hus rätt genom hela byn. Det var låst och jag ringde numret på dörren. En kvinna kom snabbt på plats och checkade in mig. Litet härbärge med 2 soffor och en TV, 2 rum med 3 bäddar i varje, dusch och kök med kyl och micro. Jag tog en lång dusch och tvättade kläderna. Fanns en solig innergård att hänga dem på.

Tog mig tillbaka mot centrum och hittade restaurang TicTac som serverade en meny hela dagen. Blev visad in i matsalen. Menyn fanns bara på spanska, inga rätter jag kände igen på namnen och inga ingrediens typ. Så det blev att köra Google translate och Google bildsökning. En rätt heter Pisto som Google översatte till pistol. Hmmm... Men bildökning gav en form av grönsaksröra som serveras med ägg. Den verkade ju spännande. Sen tog jag skinka och pommes   till efterrätt ris med mjölk och kanel. Typ kall risgrynsgröt. Förutom pommesen var allt helt ok. 

Gick tillbaka till härbärget och slängde mig i en soffa. Bläddrade i en broschyr från ett spa i staden  det verkade sjukt lockande med en massage. Men jag somnade visst istället. Vaknade lagom till att affären öppnade så jag gick dit. Extremt skralt utbud på sådant som inte innehöll gluten så det slutade med en påse salta chips och en burk bolognese. Vilken höjdarmiddag alltså.

Jag slog på tv:n för att få lite sällskap medan mobilen laddade. Slängde mig i soffan igen nu utan BH under linnet eftersom den trycker under bröstet och förvärrar halsbrännan. Ariel fick vara med och signera gästboken. Han knappt mer än skriva att det var trevligt och att jag var ensam innan det knackade på dörren och hospitalieran kom in med en pilgrim till. En man som såg helt slut ut. En amerikan som inte kunde jättemycket spanska så jag fick översätta. Han hade kommit till stan vid 20-tiden och suttit på en bar en timme. Han gick utan mobiltelefon så han hade fått fråga sig fram och tillslut fått tag på hospitalieran. Han duschade och stökade fram sina grejer i det andra rummet (skönt). Vi pratade om dagens etapp och för mannen hade den tydligen varit väldigt jobbig, varm (sen start) och han hade fått ransonera sitt vatten. Fyllt på när han kom till fontänen men visste inte att det sen inte skulle finnas något mer. När han kommit till picknickområdet hade han mött en person som bodde i ett hus där, han hade fått en liter vatten.

TicTac skulle stänga runt 23-24 men hospitalieran visste inte vilken tid de stängde köket. Mannen gick iväg 22:30 eller något sådant och kom tillbaka kring midnatt. Tydligen hade TicTac inte varit sugna på att laga någon mat så han hade gått till baren där ha suttit innan och tagit sig en massa tapas istället. Jag hade precis borstat tänderna och på väg i säng. Vi skulle upp ungefär samtidigt i morgon.


04 oktober 2018

Dag 12, Córdoba till Villaharta, 38,67 km, 8 h 14 min

Sov uruselt och var upp och kissade flera gånger på natten. Fick sänka hastigheten på fläkten för att den lät så mycket men då blev det istället galet varmt i det lilla rummet med 3 personer. Tillslut vid 05:10 gav jag upp och klev upp. Väskan var packad och kläderna låg redo att hoppa i så jag klädde på mig så tyst det bara gick och gled ut ur rummet. Gick till köket och fixade mig frukost. 2 mackor med philadelphiaost och tomat samt en yoghurt och Aquarius.

05:50 sade jag adjö till detta vandrarhem och gav mig av genom nästa öde gator. Vid en bar satt en man och höll på att fixa något. Insåg att min pannlampa låg i nätfickan och kom inte åt den. Stannade och bad honom om hjälp. Han såg den inte först men när jag knäppt upp hela ryggan och skulle dra av mig den fick han syn på den och fiskade upp den. Knäppte och tackade. Så där förberedd för eventuellt mörkergående. Men i stan behövdes den ju inte. Mötte människor i typiska vårdkläder samt en kvinna som skulle öppna på ett  apotek men i övrigt inget folk i 4 km. Passeras en kyrka fint upplyst  på Plaza de San Lorenzo så jag stannade och tog en bild. Det var lätt att hitta ut, bra markeringar. Slutligen stod jag vid en sten som sa 998 km kvar, de för mindre än 100 mil kvar, snart framme då. Var bara tvungen att Twittra just det :-)


Lite mer stad och lite felgående innan jag såg var det vek av till en stig. Fick hoppa ut i det höga gräset och kissa innan jag gick vidare. Bälga i sig en halvliter dricka till frukost kanske inte var det smartaste.

Första anhalten idag var Cerro Muriano 18 km bort. Hade bestämt att där skall jag ha en kopp te. Det började lite läskigt med stigar som gick kors och tvärs över ett stort fält. Hade lite svårt att veta vilken av alla jag skulle gå på och pilarna var få. Men med hjälp av GPS-rutten tog jag mig tillslut ner mot en väg som ledde mig genom en sömnig förort och sen ut i naturen igen. Härliga stigar som vindlade fram, kändes nästan som i fjällen. En kyrka syntes på andra sidan en ravin. Fint upplyst. Klättrade en bit uppåt och nu gick jag igenom ett helt fantastiskt landskap. Stenigt och bergigt, fick nästan klättra ibland men så vansinnigt vackert. Gick omkring och log hela morgonen


Fick syn på ett ihåligt träd, där inne bodde tydligen 2 ödlor som stirrade tillbaka på mig.

Passerade fält med gräs och stora träd, perfekta picknickträd ni vet sådana där man vill lägga ut en rutig filt under, plocka upp godsaker ur en korg och ta av av hatten och breda ut kjolarna runt sig och bara njuta.

Strax innan Cerro Muriano stötte jag på ett litet hus med järnvägsräls (en sektion) utanför. Lustigt. Men så kom jag ihåg att det har gått järnvägslinje här en gång i tiden och att delar av spåret är kvar och är en populär vandringsled, kommer se mer av den senare. På tal om järnväg så  heter det Ferrocaril på spanska vilket fick mig att inse att jag nog tänker järnväg som i fraktar järn, inte som i gjord av järn. Vilket fick mig att garva snacka om påverkad av att bo vid Malmbanan :-)

När jag senare insåg att jag skulle ner på en väg kom jag att tänka på att jag inte en ends gång sett varningsskyltar för pilgrimer på vägarna och inte heller uppmaning till oss att ta det försiktigt när vi skall gå längst med vägen eller korsa den. Men så han jag inte mer än svänga runt en kurva så kom just sådana skyltar. Lustigt.


Vandra in i Serro Muriano bjöd på hästar, bortglömda kläder (pilgrim som lastat ur för lättare säck?) samt 2 sovande ambulansmän. I första baren stannade jag och tog av ryggsäcken och tog en kopp te. Fick sällskap av en söt hund.


Lämna Cerro Muriano var enkelt bara rakt fram och in i en liten sovförort som var helt död på dagtid. Läskigt, inget liv alls. Sen var det cykelbana med militärområde på sidan om leden i flera kilometer. Kändes som hemma i Boden :-)

Sen en trevlig stig inne bland mossbevuxna träd innan det blev mer öppet och stigen gick längst med det nedlagda järnvägsspåret en stund. Skön jordig stig. Mina händer som värkte redan på morgonen och var grymt stela och svullna (det var nog gluten i det där brödet igår) svullnaden ännu mer i värmen. Borde tagit av ringarna. Det började dessutom bli väldigt väldigt varmt så bäst att trampa på och dricka mycket.


Från Cerro Muriano till Villaharta är det 21,18 km och jag ville gärna komma fram innan det blev apvarmt.

Trampade på och tyckte det var så skönt med den mjuka stigen så jag blev grymt besviken när leden pekade upp på en övergiven vägstump även om den var täckt med lite jord och grus.  Nu löpte den där sköna stigen parallellt med där jag gick men eftersom det var typ 5 pilar som pekat upp på vägen antog jag att stigen skulle vika av. Det gjorde den inte utan när vägstumpen tog slut var jag på stigen igen. Sen samma sak en gång till men denna gång var inte vägen täckt av något. Flera kilometer asfalt, nå ja det gick snabbt i alla fall. Men man hade kunnat gå på stigen hela vägen till El Vacar som låg mitt emellan Cerro Muriano och Villaharta. Jag blev glatt överraskad när jag kom dit för det fanns flera barer. Trodde inte det skulle finnas något alls. Gick in i första och beställde en cola och en aquarius. Fick även ett fat med jordnötter i skal. Gissa hur lättknäckta de är med fingrar som chorizo. Men lyckades tillslut få upp alla och få i mig lite energi. Det där stoppet var trevligt. Jag hade varit i Cerro Muriano redan halv 10 så den delen hade gått fort. Nu var klockan 11:49 och det skulle inte bli svalare ute.  Dessutom skulle stora delar av vägen vara asfalt nu. Bet ihop och gick ut igen. Så se så bara att gå. Tog fram paraplyet och fäste det, så skönt när man får ner temperaturen lite.

Gick på en övergiven väg/serviceväg till stora vägen och det låg övergivna restauranger mm längst med den.


Det går flera andra leder här och fanns gott om skyltar som pekade till Villaharta men alls hade olika distanser men verkade gå samma väg. Något irriterande. Nå ja tillslut lämnade jag asfalten och det gick först brant neråt men sen fick jag snällt klättra uppåt igen. Upp upp upp till byn. Fotade en stor svart insekt som såg läskig ut, hittade en blomma som blommade så den fick oxå fastna på bild. Hittade björnbär, mums. 2 km  innan byn stod ett kors och där fanns även ett motell lite off-camino om man ville slippa stigningen på stigen sista biten upp till byn. Äh lika bra att få det gjort och så klättrade jag mig upp. In i stan och som tur låg pensionatet som ett av de första husen.

Ramlade in i baren och bad om en cola och ett rum. Ägaren sa att jag var galen som gått från Còrdoba i denna värmen.

Fick mitt rum och duschade samt tvättade. Vilade lite och fixade Instagram innan jag gick ner i baren och fick wifilösenordet so n dock bara funkade på deras terass. Betalde även cola och rummet. Gick ut på stan och förundrades  över gatunamnen, tortyrens offer hette en.


Hittadeen butik och köpte vatten, yoghurt, en glass och passerade tomater. Lagade lunch i micron. Sen satt jag med fötterna i ett ljummet fotbad en stund, så skönt. Vilade en stund på sängen innan jag kunde få middag kl 20:30. Köttet bra och pommesen ok, tänk att man kan bli så glad över ketchup. Drack te och tittade på solnedgången innan jag och en fryst vattenflaska gick till sängs.