08 februari 2010

Vilket goddag yxskaftsvar

Jag svarade på en enkät i villapanelen. Efter att ha tragglat mig igenom frågor om husuppvärmning,miljötänkande, bilar, färger, ommålning av hus, vad man vill läsa om i tidningen mm kom de personliga frågorna om bostadsort, årsinkomst och kön. Jag surnade till då könsfrågan var obligatorisk att svara på. Jag ogillar nämligen när man drar slutsatser utifrån kön eftersom man sedan använder det för att klumpa ihop alla av ett visst kön plus att frågan faktiskt är besvärlig att svara på för vissa. Bostadsort och inkomst kan jag se som relevant i flera av frågorna eftersom de handlade bland annat om uppvärmning och inköpsvanor.

Sist i enkäten var ett fält "kommentera gärna våra frågor". Jag frågade då: Varför frågar ni alltid om kön i era enkäter? På vilket sätt har kön med saken att göra? varpå följande svar kom:
Hej och tack för att du hör av dig.

I rapporterna som svaren genererar är det, för oss, intressant att se skillnader på åsikter mellan kvinnor och män. Därav frågan om kön.

Tack för ditt engagemang!

Vänliga hälsningar

Tina Svensson för villapanelen

Borde kanske förtydliga min fråga till dem och fråga varför könsindelningen av svaren är intressanta. Jag såg inte en enda fråga där könet har någon som helst relevans annat än att försöka fortsätta upprätthålla en bild av att män/kvinnor tänker olika. Jag tror knappast Villapanelen består av ett underlag stort nog (idag är det ca 25000 medlemmar) för att dra slutsatser som gäller generellt över könen. Jag trodde att jag var med för att min åsikt som villaägare skulle vara det betydelsefulla inte min åsikt baserat på att jag har en kvinnlig kromosomuppsättning.

07 februari 2010

Jag och min ekivoka temugg

Jag samlar på tekoppar/muggar och samlingen är en brokig skara. Har några olika favoritmuggar. Stora skall det vara och den jag gillar mest köpte jag när jag var sisådär 13 år gammal, oerfaren samt inte så bra på sexuella undertoner. Jag älskar katter så flera av mina muggar avbildar just detta djur, så också min favoritkopp. Men det är inte bara en katt på den det står något också. Jag fattade aldrig då vad den egentligen sa utan tyckte det var en söt, stor och bra mugg.

Kan meddela att min mugg har lett till många fniss och skratt och dessutom lite konstiga diskussioner. En del killar som följt med “hem på te" efter krogen har frågat om jag är lesbisk/bisexuell när de sett min mugg och faktiskt bara fått te.

Jag älskar min kopp och använder den ofta, som ikväll. Jag ler varje gång jag ser på den.

iPhone 020

Det hade gått jättebra

Hämtade en glad Herman hos klasskamraten. De hade lekt väldigt bra ihop och han ville inte alls åka hem. Känns som om vi är ett litet steg på väg mot en hållbar relation och förhoppningsvis en lugnare Herman även här hemma.

Promenad i solen med trevligt sällskap

iPhone 011 Trodde inte det skulle gå att promenera idag pga värk men det blev i alla fall 6,6 km på en timme tillsammans med Peter. Höften kändes, stramade men gjorde inte ont som igår, kan ju bero på att jag smorde in med Voltarengel strax innan.

Det var trevlig att gå med sällskap, händer ju inte så ofta.

Rundan gick runt Bodträsket, en lagom runda när Vincent är i dojon. Vi stannade och fotade lite. Eller rättare sagt jag tog en bild Peter fotade mer.

iPhone 008Jag passade även på att testa en ny App till iPhonen, RunKeeper som loggar sträcka, karta mm. Verkar rätt trevlig men helst av allt vill jag ha en Funbeat app.

På tal om vill ha, så vill jag ha en våg från Withings men det får vänta har inte råd just nu.

Håll tummarna

Lämnade just Herman hos "antagonisten", de har lyckats hålla sams på skolan några dagar nu och Herman ringde och frågade om de kunde leka. Hoppas Herman kan hålla humöret i schack. Herman var i alla fall på strålande humör när jag lämnade. Han har förövrigt inte haft några utbrott på ett par dagar nu. Skönt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

06 februari 2010

Mmmm…

iPhone 015

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Melodifestivalen 2010, deltävling 1

melodifestivalen_logo Barnen ville att jag skulle se Melodifestivalen med dem ikväll och vad gör man inte för sina barn. Men det var ingen större musikalisk positiv upplevelse. Det var ingen av låtarna som föll mig i smaken direkt. Några av dem kanske kan växa tillräckligt för lite mednynnande i bilen så småningom så som Jenny Silver om man bara slipper se armviftningarna och Salem El Fakir.

Däremot var Twitters hashtag #mel2010 underhållande så tack till alla er som skrev och gjorde timmarna framför TV:n uthärdlig. Vi ses väl nästa lördag gissar jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2,1 mil blev lite för mycket

Lovade mig själv igår när jag skippade min mil att jag skulle ta igen det idag så jag valde rutten runt Gammelängsberget där brukar jag gå om sommaren, lagom för 2 mil. Men det jag inte tänkte på är att en av delsträckorna inte är en väg där folk åker på vintern så jag fick pulsa i snö ett tag. Under ca 1 timme fick jag gå riktigt sakta, var enerverad av att inte komma någonstans. Men sen gick det bättre igen men med 6 km kvar hem slog värken i höften till. Jag trodde det var läkt, att sjukgymnastiken hade gjort sitt men nä 1,5 mil var vad höften klarade innan den protesterade vilt så 6 km smärta blev resultatet. Det enda bra var ju att jag inte kände av min vrickade fot :-)

Turen gick delvis där jag gick i förrgår och det hängde en affirmation till i ett träd.
Må gott stod det, det fick mig att tänka jo det är ju det jag vill göra. Må gott. Blir så glad av dessa små skyltar, de funkar.
iPhone 013
Några fler bilder innan solen gick ner kommer här. iPhone 011 iPhone 012
När det gick som trögast på promenaden kom ett meddelande från N, fikat hade varit bra men livat, många barn. Han vet att jag oftast vill slippa undan barn en stund när jag flyr hemmet så det var kanske lika bra att jag inte åkte och fikade :-)

I morgon blir det nog promenad med Plae65.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ja vem skulle jag ringa?

Nattens bibliotek frågar vem man skulle ringa om man låg för döden. Den funderingen väcktes för mig liksom för Nattens bibliotek av att läsa Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna där han ringer en kvinna som betytt mycket för honom förr, hon släpper allt och kommer till hans sida medan hans liv sakta rinner ur honom. Den enda jag spontant kan tänka på är mormor, hon skulle komma och hålla min hand. Men räknas släkten? Idag har jag ju sambo och 2 barn, förhoppningsvis väljer de att stå vid min sida men jag skulle vilja ha hit mormor, hon är tryggheten i mitt liv, hon har alltid funnits för mig. Det finns 1-2 personer till som jag skulle vilja ha där, som jag skulle vilja leva de sista månaderna med men tyvärr är jag tveksam till att de skulle släppa allt så det vill jag inte tänka på, det är för sorgligt.

Jag brottas snarare med frågor kring till vilka skulle jag vilja skriva avskedsbrev till om jag får för mig att svänga in i en bergvägg (nä jag tänker inte göra det, det har jag lovat) men den hypotetiska tanken föresvävar mig då och då och jag skriver mentala avskedsbrev. Ibland funderar jag på om jag inte skulle skriva ner det ändå, inte som avskedsbrev utan för att faktiskt förklara för de människorna vad de betyder för mig. Ett mer allmänt hållet brev skulle väl hamna här i bloggen.

Sjumilakliv som också funderat kring den här fråga skriver:
Men det som slår mig är att den här bloggen skulle bli viktig för mig om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Jag skulle vilja se till att betala webbhotellet så den kan få ligga kvar som en påminnelse om mig och den jag är. Jag skulle vilja formulera ett sista meddelande till de som varit så viktiga för mig i mitt vardagliga liv – nämligen ni, mina nätvänner.Men det som slår mig är att den här bloggen skulle bli viktig för mig om jag visste att jag hade en begränsad tid kvar att leva. Jag skulle vilja se till att betala webbhotellet så den kan få ligga kvar som en påminnelse om mig och den jag är. Jag skulle vilja formulera ett sista meddelande till de som varit så viktiga för mig i mitt vardagliga liv – nämligen ni, mina nätvänner.
Jag vet inte hur jag vill ha det gällande bloggen, ett sista brev ja men sen? Vill jag att mina texter skall finnas kvar för barnen? Ja kanske, kanske inte. När jag inte finns kvar för att förklara hur jag kände, vad jag menade kanske de inte är lämpliga?

Mina nätbekanta är precis som för Sjumilakliv viktiga för mig i vardagen, utan Twittersamtalen och kommentarer i bloggen skulle livet kännas än mer isolerat och ensamt men senast igår när jag körde hem från pizzerian funderade jag på om det ens skulle märkas om jag bara försvann, död eller bara helt enkelt gjorde som jag skrev i inlägget igår, kopplade ut, bort. Stängde ner min Miranda i 2 veckor en gång, inga missade meddelanden och ingen som hörde av sig via mail/telefon istället.

Men ett minne ploppar upp i huvudet, jag var 18 år, anemin hade slagit till igen och värdena var riktigt dåliga. Blev inlagd på sjukhus i 2 veckor och då ringde Anders C. en kille jag strulade med fram och tillbaka under lång tid. Det var väl mer ett KK-förhållande än något annat. Men han ringde, frågade hur det var med mig, var orolig och kom till och med upp på sjukhuset och hälsade på. Förvånande men så otroligt värmande för inte ens min mor var upp någon gång på sjukhuset. Så vem vet vem som står där vid ens sida när döden knackar på dörren.

Strålande sol




Tror ni solen skiner efter kl 14. Vill gå ut på en långpromenad då. Kan inte nu eftersom Vincent är på kalas och skall hämtas kl 1405. Hade velat promenera eller fika nu men istället har jag 2 h väntan. Får väl städa lite istället. Badrummet ser ut att behövs sig en genomgång. Tjoho vad roligt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

05 februari 2010

Måste bara ösa ur mig lite till

Tror ni läkaren/distriktssköterskan har hört av sig om min medicinering? Nä jsut det, har ännu ingen aning om när jag skall få börja ta mina infusioner. Varje dag det dröjde gör att jag hinner få färre doser innan Abiskoturen vecka 11. vill verkligen ha lite ork tills dess.

Har gått med ont i ryggen och svårt att andas in ordentligt i en vecka nu och insåg igår att det kommer inte släppa av sig själv. Igår ringde jag kiropraktorn men han hade inte några tider lediga och min massör hade en tid den 15/2 tog den för säkerhets skull. Hon skulle höra av sig om det kom några avbokningar. Ringde idag till vår sjukvårdsrådgivning via sjukvårdsförsäkringen på jobbet idag för att få hjälp. De konstaterade att det var Hermelinen i Luleå så skulle ge mig behandling (fast jag sa att jag kunde gå både i Luleå och Boden) och att de har stängt på fredagar. Så jag får återkomma till dem på måndag om jag fortfarande har ont då. Så less jag blir.

Dessutom verkar det som ett kalas Vincent skall på gör att jag inte kan åka och fika med Nogge och Torger i Luleå i morgon. Får se om jag kan få tag på någon annan förälder som kanske kan skjutsa hem Vincent så jag kan fara och fika. Håll tummarna.

Slutligen så fick jag p-böter idag. Parkerade med p-skiva 17:45 på Coopparkeringen, slängde ett öga på klockan, en kvart kvar tills det var gratisparkering, ett snabbt öga på p-skivan jo nog stod den på 6. Gick till leksaksaffären med barnen, köpte en present till barnet som fyller år och tillbaka till bilen. Var tillbaka 18:10. Nog fan hade jag fått en bot på 150 kr kl 17:49. Kikade på P-skivan den stod på 8 men en bit snö på rutan hade nog gjort att det sett ut som en 6:a. Så jäkla irriterande och onödigt.

Men så typiskt

iPhone 008 Det låg ett brev från Filmpool Nord i min brevlåda när jag kom hem. En inbjudan till förhandsvisning av en film. "Hur kunde hon" av Ingela Lekfalk. Jag blev glad och lite nyfiken på varför jag fick den. Det var inget följebrev eller nåt.

Tror det är en rätt smal film och nog inget jag själv skulle sett i bioprogrammet och valt ut men jag blev nyfiken på den och tänkte den skall jag gå på och funderade på om det fanns någon som skulle kunna tänkas gå med mig. Men så föll mina ögon på datumet 24 februari. Det var då självaste f-n just då är jag ju på Upphandlingskurs i Stockholm. Så det blir inget förhandsvisning för mig. Men jag skall ändå maila dem och tacka för inbjudan. Kanske får jag fler chanser.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Idag orkar jag inte bita ihop, bryter ihop istället

(Varning för repriserat gnäll om ensamhet så har du inget annat att svara än "men hur svårt kan det vara?" så snälla skippa inlägget och kom tillbaka en dag jag är på bättre humör).

Vädret är lika uruselt som igår, jag känner mig nere efter en lång diskussion med N om ensamhet. Jag skippar promenaden idag och sover tidigt för jag orkar bara inte gå ut, eller rättare sagt orkar inte byta om, köpa ny ljudbok, vänta på att den skall tankas över.

Diskussionen idag kändes så himla onödig egentligen, jag var på rätt bra humör och N brukar ju få mig att må bra i vanliga fall men ibland blir saker bara helt fel även om det är rätt skönt att få ösa ur sig lite frustration ibland.

Det är så himla lätt för någon som andra gladeligen hör av sig till och som till och med kan längta efter att få vara ensam/ifred att säga "Men du får väl ta och bredda bekantskapskretsen" och "hitta något intresse där du lär känna folk". Vad fan tror folk jag ägnat hela mitt vuxna liv åt (och stora delar av barn-/ungdomstiden)? Visst jag är numer kanske jävligt pessimistisk och säger "jag har försökt det går inte" och får då till svar att med den inställningen går det inte alls. Men när får man ge upp, när får man känna att det kostar på för mycket emotionellt att försöka? När får man känna "det är mig det är fel på" för det kan ju inte vara de andra. Jag har verkligen försökt men jag känner mig inte hemma/välkommen, alla har sina gäng/grupper redan och det är så jävla svårt att bryta igenom en grupps pansar. Hur många gånger skall man dyka upp på fika för att lyssna på de andra prata om något de skall göra tillsammans senare på dagen/dagen efter eller precis har gjort ihop utan att känna sig utanför, ensam, oinbjuden? Hur många gånger skall man själv höra av sig innan man faktiskt får längta efter att någon annan någon gång tänker på en och hör av sig?

Jag vet att N försöker peppa, komma med förslag men när man provat allt redan, när allt bara gör ont så är det svårt att inte låta sur, bitter och cynisk tillbaka. Så just nu känner jag mig bara ledsen, nere, misslyckad (klarar inte ens av att skaffa vänner). Har god lust att bara säga upp allt, stänga ner, koppla ur bara jobba och ägna mig och familjen, förtränga allt vad socialt liv heter. Kanske borde skaffa mig några lagom avtrubbande tabletter, sådana som tar bort känslorna, bli ett lallande troll med ett påklistrat leende som steker hemtrillade köttbullar och bakar kanelbullar. Istället för att längta efter att få ha träningsvärk i ansiktet över att ha skrattat och lett en hel kväll. Fått vara en del av ett socialt umgänge utan att känna sig som femte hjulet.

N föreslog att jag skulle börja med någon motionsidrott eller nåt för att umgås med folk men det är liksom inte "göra saker i grupp" som jag saknar, jag saknar samtal, bara umgås, ha någon att spontanfika med, någon som hör av sig ibland. Det finns några sådana som hör av sig, nätvänner och de som flyttat men jag saknar det fysiska mötet, det spontana mötet inte planering om att åka iväg 100 mil om x veckor. Som yngre kunde man alltid se till att ha en pojkvän med bra umgängeskrets som gjorde att man automatiskt halkade med, blev en i gänget. Men så fort det tog slut stod man där utan igen. Min sambo umgås med sina bekanta mest i WoW så han är inte till så mycket hjälp.

Nu är inte allt mörker mörker jämt. I onsdags tog jag mig i kragen och ringde J, hade surat länge nog för att han aldrig aldrig hör av sig. Saknade honom alldeles för mycket. Det är bara jag som förlorar när jag ger upp att höra av mig även om det tar på stoltheten att alltid vara den som ringer. Visst hade han tid för en gångs skull, vi låg i hans soffa från 19:30-01:30 pratade om musik, paddling, jobbet, filmer, såg på The Simpsons, inga tråkiga ämnen bara ren glädje. Behöver sådana där uppsamlingsstunder ibland för att tanka energi.

Så när får man bryta ihop? Tydligen var vid 36 års ålder fel enligt N, det är bara att bita ihop och fortsätta leta efter en vidare bekantskapskrets enligt honom. Men ibland känns den där bergväggen jävligt lockande, tänk att bara få svänga lite lätt på ratten och slippa fundera, slippa vara deppig, slippa vara sjuk och ta infusioner. Jag vet att anemin gör att jag lättare blir deppig dessutom, jävla negativa spiral. Blir alldeles yr av att spinna neråt i allt snabbare takt men vet inte hur jag skall få stopp.

Nu skall jag stoppa ungarna i säng, se om jag kan slita sambon från WoW eller vad han nu gör framför sin dator och se om vi inte kan se en film eller nåt. Magen har lugnat ner sig lite efter smörgåstårtechocken.

Bara att bita ihop

Häromdagen vrickade jag min fot, skulle sätta motorvärmarkabeln i bilen och stoppade inte i fötterna i skorna ordentligt. 3 steg ut på gången och snedtrampningen var ett faktum. På min promenad igår så värkte foten som attan. Där den var svullen klämde kängan och sista 2 km var olidliga. Till promenaden idag valde jag att dra på mig mina speedcross2 istället, lite kallare om fötterna men klämde inte på vristen. Kommer nog ta dem fler gånger när det är varmare än –15. Det är så mycket lättare att gå i dem, även med vrickad fot.

Idag var det bråk med sambon och längtan efter att få lyssna på slutet på min bok som drog mig ut trots blåst och underkylt regn som gjorde att det kändes som någon kastade vasst glas på mig i ansiktet. Var extremt trött ville egentligen bara gå och sova. Försökte få lite pepp från den personliga motivatorn men han svarade inte. Men så tänkte jag han går en halvmil varje morgon till jobbet och en halvmil hem, kan han kan jag och jag får ju lyssna klart på boken. Så jag tog mig ut.

Log när jag nere vid vattnet möttes av denna hängandes i ett träd:

iPhone 051 Plötsligt kändes det inte lika kallt längre, fotade och tackade den som tagit sig tiden att sätta upp lappen.

Väl hemma full i snö i kläderna. Då räckte det inte med att tänka på den söta lappen för att bli varm. Krävdes en lång varm dusch.

iPhone 059

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

03 februari 2010

Restaurangkartan är igång


Ted har släppt en karta till, denna gången med restauranger, restaurangkartan. Jag blev inbjuden att förhandskika och har lagt in några restauranger, kommer fortsätta att beta av de jag besöker/har besökt. Börjar med Boden. Gör samma sak du, beta av de du brukar vara på men lika viktigt de du tycker andra inte skall gå till. Läs mer hos Ted.

Det verkar som Ted fått till integrationen med Sushikartan också så de kommentarerna kommer med automatiskt däremot står det "ej betygsatt" i översikten men sånt kommer väl fixa sig så småningom.

Sen måste jag ju tipsa om appen Allakartor som Ted skriver om här, alla kartorna direkt i mobillen (iPhone/Android) som jag själv hade missat att installera men gjorde innan jag for till Stockholm senast. Mycket praktisk app.

"Linslusen" i tidningen

Tidningen Extra intervjuade mig om bloggning i förra veckan. Idag kan man läsa om det i tidningen sidan 6-7 (och på webben).

Fick aldrig korrläsa innan det kom in så det var lite spännande att läsa men det speglade i stort det vi pratade om.Inte helt nöjd med val av blogginlägg som citeras dock, mitt julhatarinlägg är väl inte det mest nyanserade jag skrivit även om det var rakt ur hjärtat. Men ett julhat kanske inte är det första man vill att folk skall förknippa en med.

02 februari 2010

Isbil

Fick åka till Luleå och Kulturens Hus som har varmgarage för att avisa bilen. Tur att blippblippnyckeln funkade med tanke på hur låset såg ut.






Upp och ner kanske försvinner

Jag har alltid fått järninfusioner, venofer, först när mina blodvärden dippat sig allt för låga. Men nu har jag lyckats få ok på att boosta upp mig med nya sprutor och sen gå en gång i månaden och fylla på vilket förhoppningsvis skall göra att jag inte svänger så förbanant i blodvärdet utan kan hålla mig på en stabil nivå. "Bli frisk" eller vad man nu kallar det när man lever på medicin som håller en på fötterna.

Skall eventuellt få ett nytt preparat Ferinject som sägs behöva färre doser än med Venofer. Det skulle ju vara skönt att slippa 10 doser. 10 veckor upp tidigt på morgonen för att åka till vårdcentralen är inte jätteroligt direkt.

01 februari 2010

Miljöovänlig prissättning

Köpte pizza och ett glas vatten på Pizza Hut. I kassan påpekar kassörskan att det blir billigare för mig om jag tar en läsk. Svarar att jag inte vill ha kolsyrat till maten. Kassörskan talar då om att de har Ramlösa Stilla. Jag skall alltså ta en flaska vatten istället för det ur kranen för att få min mat billigare. Vägrar köpa flaskvatten bara för att man ska, så jag fick betala extra (5 kr) för att vara miljövänlig. Knas!


- Posted using BlogPress from my iPhone

31 januari 2010

Vecka 4, #365mil

Fjärde  veckan avklarad och denna vecka var ingen bra vecka alls, dels fick jag ta en vilodag i fredags var däckad av monsterhuvudvärk och dels blev det inte alls lika mycket promenerat som jag ville i helgen. I morgon måndag kommer det säkerligen oxå bli svårt att få ihop något om jag inte efter jobbet går in och byter om till träningskläder, tar mig ut till något grönområde i Stockholm och går en runda medan väskan förvaras på centralen eller nåt. Har tappat 1,5 mil så nu ligger jag 6,5 back mot 5 när jag startade. Men det är ännu ingen fara på taket.

Summering:
v 53 0 mil
v 1 6,12 mil (promenad och skidor)
v 2 7,46 mil (promenad och skidor)
v 3 6,75 mil (promenad och skidor)
v 4 4,23 mil (promenad)
--------------
Total: 24,53 mil
Kvar: 340,47 mil

Ni kan se mer på min Funbeatsida, allt som jag räknar med här taggas med #365mil.

Här ser ni en graf som kommer fyllas på efter hand.

En promenad

Vi klädde oss varmt och gick ut en sväng.

R tog täten över åkrarna. Strax innan hade vi mött en man med två småhundar, den ena nafsade mig i benet och drog. Aj.



Sen kämpade vi oss upp för en pulkabacke som ledde fram till en parkering.



Vi såg inte så många djur men en urbrunnen SAAB kunde stråket mot Kairo erbjuda. Lite nyfiken på hur bilen hamnat mitt på cykelvägen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

30 januari 2010

Diverse bilder från dagen

Kreativ lösning för att slippa isen.



Solen lyser över ett vintrigt Pampas Marina.



Fåglarna gillade det öppna vattnet vid nödbron.




En stackars pippi som hade problem att bli torr satt utanför fönstret hela lunchen.



Lite av lunchen.




Ett vintrigt Upplands-Väsby

Titta de har snö och kallt, tur att långkallingarna är med.


- Posted using BlogPress from my iPhone

29 januari 2010

Du glömmer väl inte att räkna fåglar

Attans fågelmaten är slut i fågelbordet och jag har glömt köpa en ny påse, de äter ju som elefanter. Annars hade vi kunnat räkna lite fåglar under fredag-måndag och rapporterat in. Men du kanske inte är lika slarvig som mig när det kommer till fågelbordsmatsinköp i så fall passa på attt räkna dina gäster.

Hos SOF kan du läsa mer om fågelbordsräkningen (låter som om man skall räkna fågelbord) ”Vinterfåglar inpå knuten”.
I år har man förlängt tiden med 2 vardagar så skolor och förskolor skall kunna vara med. Hoppas de tar chansen att lära barnen lite om fåglar på detta sätt. Jag gillar mitt fågelbord och försöka lista ut vilka mina gäster är och skäms när jag glömt köpa mat.

Abisko v. 11 bokat

Så nu har jag bokat tåg och boende i Abisko (Keron 2-bäddsrum). Tågresan blev sjukt billig 292 kr ToR.

Jag åker upp 13 mars och hem igen den 19 mars. Eventuellt stannar jag kvar till 21 mars vi får se hur vädret är där uppe och tillgång på tågbiljetter. Just nu kostar återresan 95 kr så det kan jag nog offra på att få njuta några dagar till. Liliane som jag åker med kommer från Göteborg med nattåget och vi kommer åka tillsammans från Boden.

Nu börjar det snart bli dags för lite mer specifika planer för vad vi skall göra där uppe. Klurar på om jag skall ta med mina egna skidor, de har ju rätt mycket preparerade spår eller om jag bara skall hyra turskidor. Någon dag vore kul att gå med snöskor också. Liliane pratade om telemark vilket jag nog avstår, tror inte mitt knä pallar det men den dagen kan jag ju hitta på annat.

Ni som varit i Abiskoområdet och skidat omkring går gärna tipsa. På min egen önskelista står Kårsavagge och Låktatjåkka. Men kom gärna med förslag på bra dagsturer.

Någon mer som är uppe i området då?

Längtar till vecka 11!

28 januari 2010

Oj vad hon fotar

Jag får posera hej vilt och dricka te samt låtsasblogga på en gammal laptop men jag skrev även detta inlägg medan hon fotade. Kameran vill inte ta närbilder, det är ju förståeligt med tanke på vilket trams jag bloggar om. Fotografen kämpar.


- Posted using BlogPress from my iPhone

På intervju nu

Är på intervju på Extra för Luleå och Boden. Om bloggning. Snart fotodags och makeup blev kvar hemma och håret är tokstatiskt.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag skall inte gå till vårdcentralen de säger bara att jag är sjuk

Innan jag var på VC och tog provet kunde jag leva på hoppet att det bara var vintertrötthet eller sömnbrist (har försökt att lura mig själv förr). Men efter ett stick i fingret och 2 prover i maskinen kom resultatet Hb på 98. Får se om min läkare ringer upp mig eller inte, skulle vilja ta ett järndepåprov också men det måste vara på remiss från läkare. Hör hon inte av sig får jag ta och boka en tid.

Varje gång mina värden rasar neråt kommer hopplösheten, orkar bara inte tänka på att ta sprutor igen men vet ju att jag måste. Måste tänka positivt måste tänka positivt men är fanimig inte lätt att veta att man hela tiden blir sjuk, orkeslös, deppig och det aldrig tar slut. Acceptansen jag pratade om i somras känns just nu jäkligt långt borta.

26 januari 2010

Menar du allvar, nä tydligen inte

För ett tag sedan var det smileyfri-vecka utropad av Jardenberg och många tänkte till lite extra hur de formulerade sig. Det var en intressant vecka. Bland annat Sofia Miriamsdotter reflekterade över att smiley kan förta det roliga med ironi.

Ett företag, Sarcasm Inc, har nu gått steget längre, de har tagit fram ett speciellt tecken för ironi/sarkasm, sarcmark. Aftonbladet skriver om det. Äntligen, nu kan vi inte längre ta miste på när någon är ironisk. Skynda dig att köpa och installera så att ingen känner sig påhoppad eller korkad för att de missar att du är ironisk.
Det bästa är att de tom har exempel på sin sida om hur man använder dem (se bild till vänster), så att du inte gör bort dig. Jag menar vem vill lyckas skriva något orioniskt och slänga dit en sarcmark bakom, gud så pinsamt.

Varför behövs just ironi hela tiden behöva förtydligas i text, atingen via smileys ironiparenteser (.ironisk text.) eller taggar <>ironisk text< /ironi >. Även historiskt har man försökt, i Wikipedia kan man läsa om ironitecknet ؟ som föddes 1966, det kom aldrig till någon större användning. I vissa etiopiska språk kan man finna ¡ som tydligen skall markera ironi. undertexter används ibland [!] som markör för ironi enligt Wikipedias artikel om Sarcmark. Behövs dessa eftersom vi i tal använder exempelvis tonfall och kanske även kroppspråk för att indikera ironi? En del människor har svårt att uppfatta sarkasmer och ironi förstår de det bättre om man är övertydligt eller krävs det ett visst sinneslag/mottaglighet för att förstå det på djupet, för att se humorn i det eller den bakomliggande andemeningen?

Om detta behov av tydlighet ploppar upp med jämna mellanrum hur kommer det sig att de förslag som läggs fram inte får något fäste? Vill vi kanske egentligen inte vara övertydliga är det därför vi ibland klämmer till med en ;-), ibland en :-) och ibland inget alls? Vi vill kanske få låta mottagaren fundera lite på om man är helt allvarlig eller inte? Kan det vara så att vi försöker mildra en elakhet genom att sätta dit en smiley medan mer oskyldig sarkasm/ironi inte får något tecken? Jag kan nog själv vara sådan tror jag. Får nog analysera mitt egna ironiska/sarkastiska skrivande. Fast å andra sidan är jag inte så där jätteofta ironisk/sarkastisk.

Attans att man inte kan tanka 98

Det hade blivit väldigt billigt.



- Posted using BlogPress from my iPhone

25 januari 2010

Mötet gick bra

Då var mötet avklarat på skolan. Det var ett bra möte där vi föräldrar träffades först och kunde konstatera att våra barn är rätt lika. Inte helt inne i klassens kompisgäng medan vi nog i båda fallen trott att det andra barnet är det. Sen fick grabbarna ge sin bild av konflikten. Inte helt samstämmig alltid men rätt lika. De är i alla fall överens om att de inte drar jämt men är båda verkar villiga att försöka bryta den onda cirkel de hamnat i med retande och slagsmål/verbala bannor som pågått sen sexårs. Jag hoppas innerligt att det kan lösas och båda verkar vilja ge det en chans att leka på fritiden och lära känna varandra bättre. Herman har varit hos den andra killen en gång förra vintern och han har varit hos oss förra sommaren men de har inte ens tänkt på den andra när de ringt runt efter kompisar efter det pga konflikterna i skolan. Herman är nu inbjuden att komma och spela bandy på gatan hos den andra killen. Vi börjar där gällande deras konflikt. Gällande Hermans utbrott så skall jag fortfarande prata med skolpsykologen för att se om det går att få lite konflikthjälp annars får jag väl titta på Kometprogrammet kommunen erbjuder.

Vill också passa på att säga att min Herman definitivt inte är någon ängel även han kan retas och jävlas och det kommer säkerligen inte vara så att han slutar med det helt och hållet (inte många barn som är kompletta änglar jämt) men vi hoppas att den här infekterade konflikten löser sig till det bästa.

Jag hade kunnat bli rik

Läser att man nu kan få upp till 10000 i skadestånd om någon tafsar på en på krogen. När jag jobbade på Gransäter var det mer en regel än undantag att minst en full snubbe tog en på brösten, nöp en i rumpan eller körde upp en hand under kjolen. Tänk så rik jag hade kunnat bli om det på den tiden hade varit samma villkor som nu.På den tiden kunde man som mest få njuta av att se aset bli utkastad från stället av någon av vakterna medan de skrek dvs okvädesord om att man minsann bad om det med den korta kjolen mm.

24 januari 2010

Vecka 3, #365mil

Tredje veckan avklarad och denna vecka fick jag ta en vilodag för kroppen orkade bara inte, var helt slut och somnade kl 19 på fredagen och vaknade vid 10 på lördagen. Fortfarande ligger jag alltså lite back men men sommaren och cykling kommer snabbare än vad man kan tro :-)

Summering:
v 53 0 mil
v 1 6,12 mil (promenad och skidor)
v 2 7,46 mil (promenad och skidor)
v 3 6,75 mil (promenad och skidor)
--------------
Total: 20,29 mil
Kvar: 344,71 mil

Ni kan se mer på min Funbeatsida, allt som jag räknar med här taggas med #365mil.

Här ser ni en graf som kommer fyllas på efter hand.

En mors tankar med hopp om hjälp

I veckan som varit har Hermans klassföreståndare ringt mig 2 gånger. Herman har rykt ihop med en annan i klassen. Om jag frågar Herman vad som hänt så är det det andra barnet som retat honom (kallat honom olika namn, brutit av hans linjal som Herman kastat på det andra barnet)) och Herman har tappat fattningen. Exploderat.

Han har vräkt ur sig alla svordomar han kan och tom blivit så arg att ha ritat hakkors i den andras mattebok (oj så jag skämdes). Vet inte riktigt hur han vet att hakkors är bland det fulaste som finns, tror de haft något prat om andra världskriget i skolan eller nåt. Var i alla fall en massa snack om det innan julen. Bråken mellan Herman och det andra barnet är inget nytt, det har egentligen legat och pyrt sen sexårs men då kunde Herman hantera sin ilska bättre även om han en gång bet ett annat barn när detta retade honom för de ticks han då hade, gick och ryckte i sina armar och knöt händerna.

I morgon skall vi träffa det andra barnet och hans föräldrar tillsammans med klassföreståndaren. Båda barnen har sagt att det är jobbigt att alltid ligga i konflikt med varandra. Men något får dem ju att trigga igång varandra för jag har svårt att tro att Herman är helt oskyldig i det hela. Men den förra klassföreståndaren som nu gått i pension verkade totalt blunda för konflikten och lät den bli rejält infekterad. Är så glad att nya läraren faktiskt ringde upp och vill ta tag i det.

På något sätt har Hermans ilskekontroll totalt försvunnit de senaste veckorna, det har varit en gradvis försämring sen efter sommarlovet och han har varit likadan här hemma, gormat, skrikit och varit helt oresonlig bara man bett honom göra något medan han nästa gång kunnat svara glatt "japp jag fixar det". Det är den oförutsägbarhet som varit absolut jobbigast. Idag fick han ett totalt bryt när jag ville att han eller Vincent skulle bära upp smöret från kylen i källaren. Herman svarade nej, jag bad då Vincent som satt bredvid honom och dessutom tjatat om att han ville ha mat NU, då flippade Herman ur totalt, skrek svordomar till mig om hur jävla dum jag var som tvingade honom att göra allt här hemma. Han fick gå på sitt rum där inne satt han och skrek om hur jävla puckade korkade idioter vi andra var hur länge som helst.

Jag har noll koll på hur man hanterar honom längre. Efter mötet på skolan i dag är det jag som bokar en tid med skolpsykologen, jag behöver hjälp, vi behöver hjälp. Något har hänt efter sommarlovet, något som gör att han tror att alla attackerar honom konstant och att han måste försvara sig. Han själv säger att han vet att det är fel att svära och skrika men att han inte kan stoppa det fär att han är "så arg". Han har själv frågat skolan om han kan få en "extrafröken". Vet inte om han vill att det skall vara någon som skyddar honom eller om det är att han vill ha någon som säger åt honom när han beter sig illa.

En del kanske också beror på understimulans, han kan läsa och räkna, jag får uppfattningen här hemma att han är rätt uttråkad av skolarbetet, att det inte ger honom så mycket. Han säger själv att han skulle vilja hoppa upp en klass men just nu visar han ju inte direkt den sociala mognad som förväntas av en 2:a. Eller så är allt tvärtom kanske, han är ju faktiskt bra mycket yngre än de andra i sin klass, då han fyller i december. Borde vi ha haft kvar honom i förskolan ett år längre, är det pressen att behöva vara duktig fast han "bara" är nyss fyllda sju som ligger bakom? Ibland beror raseriutbrotten på att man försöker hjälpa honom med något då kommer det en svada och "men jag kan inte, jag är så lite jag behöver inte kunna det, fattar du inte att jag aldrig gjort detta förut...".

Ni ser, en jäkla massa tankar far omkring i huvudet. De behöver få hjälp att redas ut. För nu känns det som vi provat allt, bestraffningar, belöningar, ignorera honom, bara lyfta fram det positiva mm mm... Men Herman säger oavsett vad som lockar "men jag kan inte sluta, det är som om det är fel i huvudet på mig".

Det gör ont i ett mammahjärta. För han vet att han gör fel men vet inte hur han skall sluta, han går till sin fröken och säger nu har det andra barnet varit elakt, jag vill inte bli arg. Men så händer något mer och han exploderar.

Sen så behöver jag själv hjälp, jag känner mig själv rätt instabil för tillfället när kroppen mår mindre bra, blodvärdena känns som de är i botten och med lite PMS och annat på det så exploderar ju även jag när Herman börjar skrika. Jag måste lära mig att inte hamna på samma nivå.

Men det är tur att han även kan få oss att le ibland.

Men just för tillfället är jag i ett tillstånd där jag bara har lust att säga upp mig som mor, lämna allt och bara dra. Min ork är helt slut. Saknar min vän dit jag kunde åka och ligga på soffan en kväll, prata, skratta, se på tv, lyssna på musik och få batterierna laddade. Men han finns där inte längre, har aldrig tid, är aldrig hemma, hör aldrig av sig.

Det blev inte helt som jag tänkt mig

Jasha har ju hållit på att plaska i vattenskålen en himla massa(som i denna film) vilket gjort att det blivit sjöblött på golvet samt att vattnet tagit slut i skålen.

Köpte en vattenfontän (Catit Fresh and Clear) i hopp om att det skulle hjälpa, det skulle inte gå att plaska ut allt vatten.

Emilian inspekterade

iPhone 018

Jasha inspekterade

iPhone 017

och sen dängde han tassen i vattnet så det skvätte över halva köket. Suck! Nu kommer den få vara igång bara när vi är hemma ett tag så man har chans att säga åt honom varje gång han försöker plaska omkring så kanske han lär sig att i denna skål tvättar man inte fötterna.

Testinlägg

Testar att skriva ett inlägg med Windows Live Writer istället för via Blogger. Får se hur det funkar och blir.

En bild på en Emilian som kom lite väl nära kameran:

iPhone 019

Verkar vara en trevlig editor och drag-släpp på bilder vore guld om det funkar, dags att publicera för att se hur det blev.