03 augusti 2015

Dag 215 - #camino2015 Dag 10 São João da Madeira - Porto 35,59 km 7 t 17 min

Vaknade innan väckaren idag också och då skulle jag ändå upp galet tidigt. Låg och klöste på myggbett på armen. Hade drömt om vägglöss (min största fasa). Upptäckte att fönstret hade blåst upp över natten så mygg hade kommit in. En trött mygga surrade i fönster. Hände nog när jag var upp på toan i korridoren på natten.

Gjorde mig snabbt i ordning men fick kuta på toa. Jävla mage. Åt sen yoghurten (dumt för det är nog den som ställer till det mest) och drack min päronjuice. Baren stoppade jag i fickan och bananen tog jag i handen. Låste rummet och började gå mot trappan. Hepp ett toabesök till innan jag kunde komma iväg.

Det hade precis ljusnat ute när jag fotade och gav mig iväg kl 06:07 dvs 7 min senare än vad jag tänkt. Som sagt jävla mage. Åt bananen och fotade lite graffiti samt en staty av en som tillverkar skor. Min morfar jobbade på skofabrik som ung så jag tänkte på honom en stund. Han gick bort för många år sedan och jag saknar honom.

Mormor är kvar i livet så henne skall jag skicka ett vykort från Porto till. Har ju glömt att tala om att jag är iväg igen.

Vägen ut från São João da Madeira gav inga bestående intryck. Kändes som en transportsträcka. En sådan man bara går för man måste.

I Arrifana 3,9 km bort fanns i alla fall ett kors att fota och så gillade jag ljuset från gatlyktorna. De släcktes någon sekund efter att jag knäppt en bild. På en liten kyrka hände julbelysningen kvar. Undra om den också hade lyst nyss. Igreja Matrix i Arrifana var fin. Tronade på en backe och såg nästan lila ut i morgonljuset även om keramikplattorna är blåvita.

Nu blev det brant. Insåg att jag inte kollat dagens profil och gjorde det. Upp upp upp till Malaposta sen rejält ner till Grijó och sen upp igen för ner till Porto. Jaha en sådan dag. Och man vet ju att upp betyder upp och sen ner för ännu mer upp till dit du skall. Så är det alltid.

Kom till ett lite finare område med stora hus som tittade ner i en dal. Tog ett foto ut över dalen. Fint ljus på morgonen. Blev förvånad när jag strax där efter fick syn på 2 damer som stod och tvättade utomhus i en lavoradora. Trodde ingen använde de där längre. Men där ser man. Frågade om jag fick ta ett kort och det fick jag. Fortsatte sedan. Rakt fram och den ena kvinnan som var klar med sin tvätt ropade åt mig. Pekade till höger. Oj jag hade sett fel på pilen. Tackade och svängde rätt. Ny uppförsbacke förbi en konstig modern kyrka och sen ännu mer uppför. Alltså hur mycket uppför kan det vara när man skall klättra 100 meter på 7,6 km. Fattar inte. Ryggan kändes dock inte så tung idag (ännu). Upp till Malaposta och den romerska vägen där gick jag delvis längst med en hårt trafikerad väg. Sjukt jobbigt att lyssna på bilar och långtradare. Försökte sjunga lite men kom ju inte på mer än typ en rad i varje låt och då blir det ju lite jobbigt. Fotade ett litet kapell som så många andra stod i en vägkorsning. Bara det att denna gången var N1 en av vägarna.

Hoppade ut i ett övergivet industriområde för att fota utsikten men också för att kissa. Hm har knappt druckit idag men ändå kissenödig.

Tillslut efter 7 km, dvs lite mer än en timme så fick jag vika ner mot en sidogata. Åh så skönt. Dock höll jag på att bli påkörd.

Där Calzada Romana började stod ett fint hud med blå keramik. Fotade innan jag fångades av ljuset på den romerska vägen. Morgonljuset är verkligen speciellt. Romarvägarna är förvisso rätt rätt roliga att gå på. Man känner historien men för fötterna asjobbigt. Efter den romerska vägen som inte var så lång så kom jag ut i Ferradal efter att ha fotot mer ljus. Nu var det svårt att veta när jag var i vilken by då de satt ihop allesammans.

Jag gick förbi ett hus där en hund lät väldigt ensam bakom stängslet. Jag gick från och hälsade på hunden som genast visade att den ville bli klappad. Betedde sig nästan som mina katter brukar göra. Stod dör och klappade hunden en stund innan jag fortsatte mot Grijó. Fotade lite industrier och dörrar samt tanter i städrockar. Undra om sådana ens säljs längre.

Skrattade åt solpaneler på ett hus som såg ut som om delar från dödsstjärnan ramlat ner på husen. 09:39 dvs efter 3 och en halv timmes gående ca 18 km så var jag sugen på glass. Och ändringen hade de calippo cola. Sen smakar barndom. Nu vet när man löpte sådana där påsar som man frös in så blev det popupglass. Gott.

Kom till Grijó som låg efter 20 km och funderar på om jag skulle och titta på klostret eller inte men kände inte för det och fortsatte genom byns utkant. Hittade ett ställe med rinnande vatten där jag kunde svalka mina händer. Åh så skönt. Fick först för mig att jag nu skulle jag 12,2 km men såvsr det ju inte. 14,6 skulle det vara. Så jobbigt sådant kan vara att upptäcka. Gick och irriterade mig över det och tyckte ryggan var tung när jag mötte en kvinna med 2 barn. De var Fátimapilgrimer och stoppade mig. Ena barnet tog av sin ryggsäck och tog loss en gul pil i filt. Mamman satte den på min rygga. De hade även blå pilar för Fátimapilgrimer. Jag tog ett foto på dem innan vi sa Bom Caminho och fortsatte åt var sitt håll. Jag lirkade fram en banan ur nätfickan på ryggan och mumsade på den när en ny Calzada Romana dök upp. Nu ganska brant och solen hade börjat steka rejält. Klockan hade precis passerat 11 när jag slog mig ner på en stor sten och vilade en stund. Sen bar det av ut på en väg igen först lite villakvarter. Sprang nerför en brant backe och en man men hund sa åt mig att ta det lugnt. Och sen en låååång sträcka längst med den bullriga och trafikerade N1:an genom olika förstadsområden men tillslut stod jag på Ponte de Dom Luis I och såg ner på Porto. Tjoho. Den sista biten hade haft få pilar så jag var hela tiden osäker på om jag glömt svänga någonstans så det var skönt att hitta fram.

Hittade katedralen och fick en stämpel innan jag gick ner i stan för att hitta ett boende. Följde Caminomarkeringarna, vill ju inte behöva gå upp igen i morgon för att jag inte hittar.

Första stället i min bok var fullt men inte andra. Skönt. Fick det mista rum jag någonsin sett och gick snabbt och duschade. Ut på stan. Vandrar runt och ner till vattnet för mat. Letade länge och när jag bestämt mig satte jag mig och fick en meny. Sen väntade jag en evighet. Ingen brydde sig om mig. Så jag gick. Hittade ett ställe till men de stängde från kl 15-19. Hepp. Tillslut tog jag bara ett och beställde kött. Fick in en rejält seg köttbit med pommes, sallad och ris. Gjorde fåglarna runt borden glada en stund. Sen gick jag en sväng till och tittade innan jag insåg att fötterna var trötta och hatt trapporna upp inte lockade. Så jag tog Funicular upp r beget. Kändes skumt. Gick och kollade om hotellet hade kyl och sen gick jag och handlade frukost. Satte mig åt ballogen och fixade bilder innan det var dags för mat igen. Eftersom fötterna var trötta gick jag vägg i vägg med hotellet. Ett ställe som alla recensenter på TripAdvisor hyllar. Men den torsk och potatis jag fick in smakade inget alls. Tog ingen efterrätt utan gick till hotellet och åt en yoghurt och drack kamomillte. Skrev vykort till mormor och fixade sista bilderna. Gick ut och hittade en postlåda och skickade kortet. Tog några nattfoton innan jag gick tillbaka och skrev detta även idag så trött att jag somnat med mobilen i handen 2 gånger. Så nu sova.

Idag var verkligen en transportsträcka.

Dag 214 - #camino2015 Dag 9 Albergaria-a-Velha - São João da Madeira 29.16 km 6 t 1 min

Vaknade utan drömmar 20 minuter före väckarklockan. Det är inte normalt att vakna 0530 efter bara strax över 5 timmars sömn. Men kände mig utvilad. Eget rum på härbärget var bra. Portugiserna, 2 män och en pojke på 10 år sov i rummet bredvid.

Igår kväll kunde jag fylla ett helt glas med is och knapra på på kvällen. Det gjorde mig glad. Anemin ger mig galen iscravings och jag blir galen i barerna när jag ber om is till min dricka och de bara nä - drickan är kall. För hur förklarar man en helt konstig craving? Hoppades att islådorna skulle vara frusna nu på morgonen.

Tassade upp och gjorde mig i ordning. Hörde det andra rummet kliva upp de också. Packade alla mina saker och gick ner i köket. Fixade mig frukost. Tyvärr så var isfacket inte kallt nog för att ha gett mig is. Synd.

När jag åt min frukost som bestod av 2 yoghurt med jordgubbar, en banan, en juice, en kiwi samt en av mina glutenfria bars samt 2 dl vatten så var jag proppmätt. De andra hade också kommit ner. Deras frukost var någon form av kanelbullar och typ o'boy. Helt galet. Inte undra på att folk är ganska feta här med den kosthållningen. Men nu skulle ju dessa gå 30 km idag. Det är bra av en 10-årigt. Får se om jag ser dem i stan sen.

Gick på toa innan jag gick iväg. Vilken tur för min mage var inte ok. Aj aj skall den börja krångla nu. Vi har ju kommit överens rätt bra på just den fronten hittills. Inga paniksprinter ut i skogen. Och just idag finns inga ställen för sådant.

När jag tittade ut såg jag att det hade regnat under natten och nu var det alldeles dimmigt ute. Gick knappt att se något.

Det finns två vägar ut ur Albergaria-a-Velha och den ena skippar stan medan den andra går genom stan. Valde den senare eftersom jag ville fota stadshuset, Concelho. Så det gjorde jag. Tror det blev rätt bra i dimman. Skulle dock inte kunna bli så många foton med kameran i denna dimma. Skulle ju bara bli grått.

Tog mig ut ur staden utan problem. Tänkte på det Joaquim sagt igår att det var på tiden att Albergaria hade ett albergue igen. 900 år efter att staden kom till som en befallning från Dna Teresa vid hovet 1120 då det behövdes härbärgen för pilgrimer. En ganska mysig liten stad men man märker av utflyttning och att de yngre har lämnat.

Gick genom några stora korsningar och över en stor väg med de andra tre tätt bakom. Kunde höra dem prata. Irriterande så jag ökade på stegen lite. Lyssnade på en tupp. Stod i boken att man skulle ha fin utsikt över dalen. Såg inget anatn vit dimma. Fotade ett spindelnät istället.

1,6 km ut ur staden så tog en skogsväg vid. Tjoho. Så skönt efter gårdagens all asfalt. Fötterna var lite trötta. Nu hade jag tappat de andra bakom mig. Skönt. Ryggsäcken kändes tung idag och sned. Hade jag packat fel? Drack vatten bara för att bli av med vikt.

Var trollskt inne i skogen med dimman. Det gillade jag. Tyst förutom en ensam fågel någonstans. Tyvärr var den bara 1,8 km lång så snart var det hårt under fötterna igen. Kom fram till N. Sra. de Socorro-statyn (Jungfru Maria) och det var något speciellt med stämningen i dimman. Annars hade den bara varit en staty i en vägkorsning. Redan efter 800 meter kom en ny skogsstig. Glad Bea som dock var galet kissenödig. Väldigt skönt med kjol så man kan enkelt hoppa ut i terrängen och faktiskt nästan stå upp och kissa. Drygt 3 km på denna väg. Kunde se nya fotspår åt andra hållet. Kanske jag missat en Fátimapilgrim precis.

I Albergaria-a-Nova korsade jag järnvägen för första gången. Det fanns små bommar men själva järnvägen såg väldigt överväxt ut. Kanske går här inga tåg längre.

Någon hade målat en vägmarkering för caminon på en stolpe strax och symbolen för albergue. Enligt guiden skall det inte finnas något i Albergaria-a-Nova så det kanske är nytt. Får kollas upp. Ovanför var det en snäcka med texten 233 Klm vilket inte stämmer till Santiago i alla fall, dit är det nästan 30 mil. Så skylten förbryllade mig kan man lugnt säga. Och jag tror inte någon av de olika rutterna från Porto är så mycket kortare än den jag kikat på. Vet att kustrutten är längre. Eller så äger de ett härbärgen om 23,3 mil :-)

I Albergaria-a-Nova ringde kyrkklockorna till morgongudstjänst. Äldre farbröder och tanter kom småspringande från alla håll och kanter. Klockringningen upphörde för att sen göra ett slutryck i ett frenetiskt tempo. Klackarna smattrade på tanterna. Kyrkan var en väldigt modern sak. Funderade nästan på att följa med in. Lika fachinerad varje dag jag ser en massa människor skynda till kyrkan. Att de orkar och hinner varenda dag. Fattar inte.

Gick i utkanten av byn så jag har inget att säga om den direkt.

Gick genom väldigt små byar och på vägar med fält på båda sidor. Fotade lite dörrar och en påfågel. Gissa om jag blev paff när den plötsligt satt på ett tak. Mötte en välklädd kvinna som stank parfym när jag kämpat mig upp för första stötte backen till Pinheiro da Bemposta. Tog ut stegen efter att ha sniglat mig uppför. Hon stannade mig och sa till mig att gå lugnare. Att titta. Suck! Jag ser. Måste man verkligrn strosa för att verkligen se? En stund senare när jag släpat mig upp till dagens högsta punkt och nästan var framme vid en fontän där jag tänkt stoppa in skallen stoppade en annan kvinna mig. Hon släpade på massa vatten. Hon berättade att fontänen var torr och att om jag behövde vatten kunde jag få av henne för att slippa gå en omväg. Men mina vattnetflaskor var nästan fulla. Så jag tackade och gick vidare. Tacksam över dimman som låg kvar när jag gick nerför för att sedan ganska omedelbar vända upp igen. Nu kändes jag mig kissenödig igen och magen bråkade. Lätt panik. Passerade en bar men inne i den satt folk och rökte. Bara att fortsätta.
Snart fick jag gå längst med järnvägen en bit. Såg fotspår mellan slipersen och tänkte att det är nog lättare att gå där än på den jättesmala och lätt urgröpta stigen där det var som att gå på lina. Järnvägen såg ju som sagt oanvänd ut. Gick på slipersen en liten stund innan jag kom till en väg då fick jag gå på den istället. Letade desperat efter ett ställe att hoppa ut på men inga. Magen lugnade ner sig som tur var och när jag slutligen kom till ett ställe med lite skog på sidan behövde jag bara kissa igen.

Nu blev det gatsten genom fält och över en bro från romartiden. Den var dock nyligen renoverad. En man pumpade vatten ut rio Anceria och vattnade sin majs.

Sen blev det helt galet brant uppför. Oj vad jag fick kämpa. Segade mig steg för steg uppför och när jag väl kommit upp till början av Oliviera de Azeméis mötte jag en kvinnlig Fátimapilgrim. Vo hälsade bara. Jag kunde ju knappt andas efter backen.

Kom fram till Igreja Matrix de São Miguel och slog mig ner på en bänk. Hade tänmt fota lite. (inklippt från IG):

Igreja de São Miguel in Oliviera de Azeméis. Took a break on a bench outside the church. Was immediately approached by three immigrant beggers. I got them the coins I had (about €6). Didn't like when they started to ask for more. My break was cut short as I left. I always give food or some money at home so I can do it here as well but I don't like when they ask for more and start dragging in my clothes. Almost wanted to take the money back.

Gick med raska steg genom stan. Sen blev det berg-och-dalbana genom små byar alla velade ligga på en egen topp. Det bar upp upp upp och sen brant nedför. Skitjobbigt och när klockan närmade sig 11 bröt även solen igenom. Varmt blev det men det var ju bara ett tag kvar att gå. Jag åt upp min banan i ett industriområde för att ha något annat att tänka på och efter att ha passerat sista floden så lirkade jag fram en liten chipspåse ur ryggan. Behöver salt. Irriterar mig på att det var aspartam på chipsen. Lämnar äcklig eftersmak.

Jag korsade järnvägen en sista gång och gissa om jag blev förvånad när bommarna gick ner och ett tåg kom. Det stannade och släppte av något precis vid vägen. Även sista biten in till São João da Madeira var uppför. Uppför. Sen kom jag in i ett ytterområde där det var folktomt. Sen övergick det till en stor och bullrig esplanad med ett stort shoppingcenter på min ena sida. Fortsatte bara rakt tills jag behövde svänga upp mot kyrkan där de verkade förbereda att bröllop. Det lades ut blommor och alla som samlats var finklädda.

Trasslade mig ner i stan till centrum och den stoa obeliskliknande saken mitt på torget. Någonstans hör skulle det Ligg ett hotell. Men var. Kikade i boken på bilden. Kände inte igen något tills jag insåg att huset inklätt i byggnadsställningar var det rätta.

Gick in och blev incheckat och klockan var bara 12:30. Ett rätt närgånget ställe men rent och bra pris.

Försökte hitta någonstans att äta men alla ställen som trip advisor rekommenderade öppnade först kl 19 så jag gick till baren bredvid hotellet och bestämde en burgare utan bröd, en cola och sen en kopp te.

Eget maten gick jag till hattskaparmuséet och tittade innan jag gav mig på jakt efter en matbutik. Strövade omkring men de jag hittade var stängda. Lät Google guida mkh dig. Var precis vid sidan av hotellet. Blev glad när jag fick syn på glutenfria produkter men alla var sådana som måste värmas i ugnen. Köpte frukost som jag sedan sänkte ner i kallt vatten i handfatet. Lade mig på sängen och fixade med bilder innan klockan var 19 och dags för mat. Gick en bra bit bort till en restaurang som fått bra recensioner på TripAdvisor men den var helt igenbommad. Orkade inte leta så mycket mer. Visst hade jag varit vid en borta vid hotellet vid lunch. Så jag gick dit. Nu var det öppet. Hade en fatastisk tur. De hade full koll på gluten. Gav mig en fantastisk trerättersmeny. Proppmätt och nöjd ligger jag nu och skriver detta med bara ett öga öppet. Har redan somnat 2 gånger i texten.

Natti.

02 augusti 2015

Dag 213 - #camino2015 Dag 8 Mealhada - Albergaria-a-Velha 42,98 km 10 t 02 min

Usch vilken läskig dröm som väckte mig inatt. Varför dessa skumma drömmar. Vaknade med fullt adrenalinpåslag. Hu. Hade dessutom sovit uruselt för att rummet varit fullt av myggor. Fick en massa bett. Dessutom väckt kl 4 av att kanadensaren i rummet började spruta på sig insektesspray som stank jättestark och lät högt.

Inte optimalt med andra ord men även idag hade jag 2 alternativa stopp ett väldigt kort på dryga 25 km och det andra på runt 41 km.

När mobilen lät så fattade jag först inte vad det var men lyckades få tyst på den hyfsat snabbt.

Jag vaknade först av alla och ville inte väcka dem så jag gick upp och kissade och kröp sen ner en stund till. Men kände mig alldeles rastlös. Läste lite kommentarer på IG och G+ innan jag tillslut masade mig upp vid fem över sex. Gick och borstade tänderna och klädde på mig i badrummet. Tog alla mina saker och smög ut för att packa ihop i trädgården. Käkade min apelsin.

0639 lämnade jag härbärget och gav mig iväg till ljudet av en tupp och en uggla. Häftigt. Idag regnade det inget och molnen såg ganska tunna ut.

Första sträckan gick på en naturstig där jag gick och tuggade i mig en nöt- och fruktbar och studerade träden. Funderade på när eukalyptusen byter bladtyp och varför. Motstod impulsen att Googla. Vägen mynnade ut i Alpalhão på en asfaltsväg men med fina omgivningar. Traskade på bra och tänke inte så mycket. När det var dags för nästa tur på naturstig var det omdirigerat till asfalt. Tjoho. Gick runt Anadias sportstadio där de höll på att göra ny trottoar. Perfekt för nu var det bara grus. Skönare att gå på.

Man går aldrig in i Anadia utan tangerar bara stadens utkant genom att klättra upp för en kulle där de nya husen låg på rad med fin utsikt. Kände mig som en utböling när hundarna skällde åt mig.

Efter att ha gått igenom de fina områdena hamnade jag i byn eller stadsdelen efter - Arcos och här var det lite läskigt. Nästan alla hus runt kyrkan var övergivna men bara några 100 meter bort låg rena rama "suburbian perfection"-området med stora villor med en SUV på uppfarten. Helt dött dock. Vad gör alla en lördagsmorgon?

Knäppte några bilder. Nästa by Alfeloas var ungefär den samma men utan de nya husen. Varför bygger folk så mycket nytt när det finns så många gamla tomma hus?

Nu blev det att gå igenom ett industriområde, inte min favorit. Men en sak är bra eller 2. De bryr sig sällan om att skapa trottoarer så det är ofta gräs att gå på. På en lördag är trafiken nästan obefintlig i ett sådant område. Em kvinna i en bil stannade och försökte förklara något. Jag fattade inte ett jota. Och hon kunde bara portugisiska. Tillslut åkte hon iväg.

Vid 9-tiden var jag i Avelãs de Caminho och gick in på en bar. Hade tänkt beställa en omelett men magen hade gjort sig påmind och jag mådde lite illa. Tog en camomillte och en cola istället. Satt i skuggan och tog det lugnt rätt länge. Hade ju redan gått 12,4 km. Lade upp bilder på IG via baren wifi. När jag gick därifrån gick jag först fel och fick vända. Såg inga pilar, brukar vara dåligt tecken. Började redan bli rätt varmt ute.

Nu satt byarna ihop med varandra och det är så mycket bättre att gå på asfalt då än bara bredvid fält efter fält. Jag fotade några ödehus, kapell och Quinta Grimpa. Vilket ställe. Flera av ödehusen var inte så små de heller. Var har alla människor tagit vägen?

I Aguada de Baixo fotade jag två gamla gubbar som satt och samtalade. Får hoppas bilden blev bra. Kanske lite mörk. Gillade denna by. Folk på gatorna. När jag kom till utkanten av byn strömmade musik ur en högtalare. Här blev jag förvirrad. Skylten hade både pil rakt fram och åt höger. Men musik är aldrig fel så jag fortsatte framåt. Man höll på att göra i ordning en scen. Dags för festa även här. Men steg i takt till tonerna släpade jag mig uppför en backe för att ta mig till ett nytt industriområde. Blä. Det gick segt genom detta och sen när det var över gick jag förbi en kiwiodling. Visste inte att det fanns här.

Tänkte att jag skulle vara framme i Águeda lagom till lunch. Kunde se staden en bit bort i en lång nerförsbacke. Såg en kvinna med en vespa och ett barn med ett byte i famnen. Barnet kom inte upp bak på vespa för hon höll i byltet. Skyndade mig ner och sa jag tar det där så du kommer upp och så räckte hon över en blöt handduk som det tittade upp en ännu blötare katt ur. Katten skakade. Talade lugnt till den och klappade på huvudet medan tjejen satte sig till rätta. Såg till att katten var ordentligt inlindad innan jag lämnade över och önskade dem lycka till. Jag undrar ju varför de var ute och åkte vespa med en katt och varför denna katt hade fått bada i fontänen nyss. Jag hade nämligen sett flickan komma från fontänen med byltet. Men det syntes i alls fall att det var en katt hon tyckte om på sättet hon höll den på och borrade ner dit huvud mot kattens. Kanske hade den varit besvärlig och rivits genom handduken torr och de därför valt att blöta handduken. Eer så var katten väldigt varm i värmen. Vad vet jag. Sköljde av mig själv i fontänen.

När jag kom ner till förbyn Lugar de Sardão var det en liten gata där barn lekte och gamla tanter och farbröder stod och pratade. Trivsamt i all sin förfallenhet. En katt med fantastiskt fina blå ögon gosanföll mig och vi myste en stund. Borde ha kattgodis i fickorna.

Sen skulle jag bara gå en liten väg in till staden Águeda via en bro men det var bara det att vägen inte fanns längre. De hade grävt bort den och där var nu en grävd kanal istället. Besvärligt då det inte fanns någon bro. Irrade runt ett tag på ett fält innan jag tog stora vägbron över och fick trixa mig rätt. Varför hade de inte målat om pilarna tro.

Inne i stan beundrare jag Umbrella sky project och fotade innan jag satte mig på en restaurang. Bråkade vad som innehöll gluten och inte. Denna gång var de övertygade om att bönor kan man inte äta för att i nästa stund fråga om jag ville ha bröd till soppan. Suck. Tog fläsk till huvudrätt fick bara ris och sallad. Bra att de trodde att pommes har gluten. Det kanske de har här. Vet ju inte hur de gör.

Satt på restaurangen rätt länge. Vilade fötterna och lade upp bilder. Kände efter om jag behövde stanna men nä jag kände mig pigg och nästa etapp var ju bara 16,3 km. Denna hit blev 26 istället för 24 pga felgående.

Gick in på turistkontoret och fick en stämpel, köpte mer vatten och tog ut pengar också innan jag gick iväg längst med rio Águeda. Vinkade åt några cyklande pilgrimer som hade paus i skuggan. Tog en bild på en båt. Fick ganska snart en lång och jobbig uppförsbacke. Klockan var över ett och nu var det varmt. Dags att se till att dricka ordentligt. Det hade jag inte gjort på morgonen. Men så mådde jag ju lite illa då.

Det fortsatte uppför och blev riktigt brant. Här är det Fátimapilgrimerna som är glada. Inte blev det bättre av att belöningen för uppför var ett nytt industriområde. Men sen belönade jag mig själv med en glass. Höll dock på att dö kändes det som. Helt ovetandes traskade jag rakt in i en rökbar och slet åt mig en calippo och kastade 1 euro på disken och sen ut igen. Gick genom flera småbyar som Moriska do Vouga och Trofa som satt ihop och här fanns stora övergivna hus. Men själva byn var ändå levande. Mycket folk, barer och några restauranger. Här skulle man kunna ha ett albergue när denna led tar fart. Lagom avstånd. När jag blir miljardär kanske.

Fotade och beundrade och tog mig vidare och nu var det uppför igen. Men väl uppe fanns en drickfontän. Stoppade huvudet under den och sköljde sen av ansikte och nacke. Åh så skönt. Sen bar det av neråt. Lika brant. När jag kommit en bit kom en klunga cyklister. De kämpade sig upp. Jag hejade på sista mannen lite och han svarade varmt så varmt. Jag fortsatte neråt och insåg att de cyklat uppför länge. Paret som jag sett i parken kom och cyklade om mig men behövde stanna vid stora vägen så jag kom i fatt. De skulle cykla 9 mil idag.

Vi stannade allihopa vid den gamla romerska bron. Ponte Marnel från 1000-talet. Tokgammal. Fotade innan jag fick gå upp för en ny backe bara för att gå ner på en gång igen. En liten avstickare för att inte gå på stora vägen.

Nu var det väldigt varmt och ingen vind. Gick på en liten gata där nästan alla hus var övergivna. Skulle under en stor bro för motorvägen och sen över en liten bro. Tog ett äpple från en gren som hängde ut över gatan på ett övergivet hus.

Följde markeringarna och när jag nästan var framme vid bron kom en bil med 4 män och stannade. På en blandning av portugisiska, spanska, engelska och tyska förklarade de att bron hade rasat och att jag inte kunde gå där. Behövde vända och ta stora bron.

Jag tackade och de for. Helt villrådig stod jag där men började gå tillbaka. Bro rasad varför pekade pilarna då hit? När rasade den? Min bokr ju för 2015. De har väl inte en restaurang i någon by jag nu måste passera?

Fick syn på en kvinna som hängde tvätt och frågade henne. Jodå den hade rasat. Så jag fick vända om. Tillbaka uppåt möt stora vägen. Trodde jag kunde gena över en bilfirma som var öppen så jag gick upp för deras branta uppfart men nä det var stängsel och de bara pekade mig längre bort. Ner ingen och nu upp på motorvägen, såg nu att det fanns pilar hit oxå.
Motorvägsbron var jättehög. Kände av min höjdskräck. Fick syn på bron där nere och ja den saknade mittdelen över vattnet. Hoppas. Hoppas ingen var på den.

Lyckades hitta var jag skulle svänga av och nu ännu mer uppför men inte något mer industriområde i alla fall. Gick förbi ett gigantiskt övergivet hus med tennisplan som hade börjat växa igen. Låg fint på en sluttning. Någon måste ju ta hand om alla fina hus! Huset i sig såg ut att vara i fint skick ännu.

Väl uppe kom jag till Serem de Cima vid 4-tiden. Därifrån skulle det vara ca 4 km så jag gick in på en bar och köpte en cola för att svalka mig. Lånade deras wifi för att skicka upp bilder. Sen gick jag sista biten som faktiskt gick genom en skog en stor del. Eller det som varit skog. De hade huggit ner en massa om planterat lite nytt. Kom till dagens hösta punkt på 310 meter utan större problem. Sen trodde jag härbärget skulle ligga i början på stan men icke. Fick ju traska massor. Framme och blev incheckat kl 1643. Min första tanke hade varit att vara där mellan 1530 och 1630 men då utan att räkna med barstopp med wifi.

Skyndade mig att duscha och byta om, tvätta och hänga grejerna i solen. Sen tog jag med kameran på en tur på stan. Ville gå in i kyrkan men var inte klädd för mässa. Dörren var öppen så jag kikade in genom den. Höjde kameran för att ta ett kort. Då smällde kyrkvärden igen dörren framför mig. Det var 30 min kvar till mässan. Hepp. Inte välkommen alls.

Fortsatte i stan, fotade ett hus innan jag gick och handlade mat höll på att bli galen innan jag hittade potatisen - ute. Tillbaka på härbärget lagade jag mat och pratade med hospitalieron. Frågade om bron. Den hade rasat för 4-5 år sedan. Rätt arg på John Brierley igen då. (BEA in med berättelse om brobesöket).

Åt tonfisk med lök, vitlök i tomatsås med potatis igen. Så lätt att laga. Eftersom yoghurten bara såldes i 4-pack tog jag två till efterrätt. Diskade och sen lade jag mig på sängen med myror i benen och skrev (alltså inte myror i skrevet utan jag skrev blogg). Nu dags att sova. Kort vandring i morgon 29.2 km om man går rätt. Så antingen sovmorgon eller mer tid på kvällen.

01 augusti 2015

Dag 212 - #camino2015 Dag 7 Condeixa-a-nova - Mealhada 42.15 km 9 t 25 min

Vaknade av konstiga drömmar just före väckarklockan som stod på 0540 igen. Kände mig inte direkt utvilad men släpade mig upp och gjorde mig iordning. Packade ihop och gick ner till frukosten. Det visade sig vara en påse med varm juice, svettiga mackor med ost, mariekex (sockerfria), apelsin och ett äpple. Påsen hade legat hela natten receptionen. Fick en kopp te på deras vidriga klorvatten. Tog osten och lade på 3 riskakor, drack juicen och skippade teet. Tog med frukten. Hade förväntat mig lite bättre, rummet kostade trots allt €103,5. Klockan han bli 06:35 innan jag gav mig iväg i ett väldigt lätt regn.

Bestämde mig för att inte försöka hitta ut till där jag avvikit från caminon utan istället gå via stan till nästa by. Skulle ge samma sträcka som om jag aldrig gått in i byn. Lät Google navigera mig till Orelhudo istället för John Brierley. När jag kom till utkanten av byn så fanns där övermålade pilar. Kanske caminon gått genom Condeixa-a-nova en gång i tiden. Var på caminon igen efter 2,4 km kl 07:02. Så där ja. Då skall vi se hur den här är. Mycket väg idag men uppbruten med lite mjukare korta sträckor då och då. Dagen hade 2 alternativa mål Coimbra en större stad eller Mealhada en mindre ort en etapp längre bort. Väder, kroppen och humöret skulle få råda.

Orelhudo var en mysig liten by där det rann vatten överallt. I små kanaler mellan och under husen. Mycket blommor och växter. Trevlig att gå igenom. Fotade en del.

Vägen till Cernache var inte så speciell några stadsgator och nära trafikerad väg men inne i byn mötte jag en stor hund bakom ett staket. Han skällde inte. Jag hälsade och han ville kramas. Gick inte så bra genom staketet. Klappade honom en stund. Brudbudet skrattade åt oss. Gick vidare och snart var jag på första naturstigen. Uppför ett berg. Ganska stenigt men helt ok när det planade ut. Åt mitt äpple. Ett grönt så jag försökte skala det med tänderna så gott det gick för att inte få ont i magen. Fick skal mellan två tänder och fick inte loss det. Suck. Fortsatte äta äpplet och kom att tänka på vad som skulle hända om jag satte äpple i halsen och inte kunde hosta upp det. Skulle jag iallafall hinna få upp mobilen och skicka ett farväl hem? Bisarra tankar jag vet. Sen bet jag små små bitar men ändå lyckades jag få en liten bit i halsen men fick upp den igen. Man skall inte äta hårda äpplen när man går. Hivade iväg resten av äpplen.

En liten hare sprang över vägen och skrämde mig. Skrattade lite åt skyltarna i skogskanten som sa att här var det träningsområde för hundar. Såg framför mig hundar som kutade på typ elljusspår men det var nog snarare sök- och jaktträning som avsågs.

Det började snart gå neråt igen och det betydde ny asfalt. Omgivningarna jag kom till var ju inte så spännande då jag ramlade ut bland fabriker. Lite lustigt var att det växte pumpor utmed stängslet på ena. Fick ta mig över en stor väg innan en lång uppförsbacke tog vid men väl uppe så var jag i Palheira där det och växte mycket i trädgårdarna. Fotade rosor, pumpor, passionsfrukt och citron. En katt var väldigt kelsjuk.

Ner från byn var det väldigt brant och asfalten hade blivit lite hal. Fick ta det försiktigt. Jag följde pilarna och inget som stod i guiden stämde. Ibland undrar jag om han ens varit här nyligt. Extra konstigt blir det när det står att man förut gick en väg men att pilarna nu pekar en annan men i verkligheten stämmer det som var "förr".

Passerade över den stora autostradan på en smal bro och fika sedan kämpa mig upp för backen till Alto Santa Clara varifrån utsikten ner mot Coimbra var fantastisk. Det var dock svårt att få till en bra bild när det var som en tunn dimma i luften.

Nu skulle jag ner igen mot Santa Clara. Jäklar så brant. Fick sicksacka mig ner. Tyckte synd om de som skall till Fátima och måste gå upp för denna. Gick förbi en akvedukt från romartiden som man plockat bort mitten på för att göra plats för autostradan. Har lite blandade känslor för sådant. Men förstod ju om man måste göra sådant. Man kan inte bevara allt gammalt då kan man inte utvecklas. Nu hade det börjat regna lite mer. Skönt tyckte jag. Gick förbi två pilgrimer som precis kämpat på regnskydd på väskorna. Själv sättet jag bara på det om det verkligen regnar. Har allt utom maten i vattentäta påsar.

Väl nere och igenom dalgången så bar det sig givetvis uppåt igen. Hallå vad är det för fel på broar? Nu slutade det regna. Det var inte många minuter det pågick.

Gick förbi universitet som legat där sedan 1290 och observatoriet innan jag kom in i en modern förort med en massa caféer. Och så bar det av neråt igen. Passerade det gamla klostret som också är ett härbärge. Klockan var bara 0920 så jag behövde inte en säng. Hade ingen lust att gå runt som turist i klostret med ryggan så jag bad bara en stämpel och kikade på den delen av utställningen som var i hallen. (BEA skriv in om Isabel här) Sen gick jag igen. Tog mig ner för den tokbranta och kullerstensbelagda gatan. Fotade en gatumarkering, den första jag sett här. Nedanför pågick en massa renovering av en byggnad som såg ut att vara tokgammal. Skall bli spännande att se vad de gör. De verkade ha byggt till en modern del.

Över en massa övergångsställen och tillslut stod jag på Ponte de Santa Clara efter 21,2 km och såg ut över rio Mondego och den väldigt fina staden som klättrade på berget. Tog lite bilder. Husen var fantastiska.

Tog mig in i stan och styrde stegen mot Igreja de São Tiago och hoppades den skulle vara öppen men nä inte det. Funderade på att checka in någonstans i stan men oj oj så mycket bilar, turistbussar och folk. Överallt. Orkade bara inte med det. Innan jag kollade upp denna Camino visste jag inte ens om att Coimbra fanns. Hur hittar alla hit?

Började gå ut ur stan och in på en café. Fanns inget mer än dricka för mig där så jag tog en iste och satte mig med guiden och konstaterade att det fanns flera alternativa ställen att stanna på idag. Bra.

Gick ut längst med floden. Blev galet kiddenödig fiket hade inte haft en toa. Fick gå ner till en gräsplätt bakom några buskar vid vattnet.

I slutet av stan höll de på att göra i ordning en senda (grusklädd gångbana) och hade dessutom dikat ur en fin liten bäck. Kommer bli kanonfint att gå där sen.

Nu skulle det snart komma en naturstig enligt kartans markering. Grön väg. Längtade men jag gick och gick och började tillslut tro att man dragit om vägen. Men såg sedan i texten att det står att man kommer till en gammal asfaltsväg. Men vad fan. Det kanske en gång i tiden när han gick här gick att gå vid sidan om men det var för det mesta helt överväxt. Gick och surade då jag sett fram emot mjukt underlag. Gick för visso ganska fint mellan högt gräs (typ vass) men ändå sur. Förbannade John Brierley och några minuter senare kom en skarp vänsterkurva. Gick så nära kanten jag bara kunde för jag förstod att en bil inte skulle se en här och jag hörde en en bit bort. Men precis i svängen kom en gammalt gubbe körande så nära vägkanten det bara gick och höll på att köra på mig. Klev snabbt åt sidan rakt ut i björnbärssnår som slet sönder min nya fina, sköna och dyra Houdini airborn zip i silke och ull. De som är så svåra att få tag på. Sjukt förbannad. Får försöka laga hålet.

Gick och muttrade hela vägen till Adémia fast mest var jag ju lättad över att ha överlevt. Hade inte jag redan gått så långt ut hade gubben klippt mig.

Var i Adémia lagom till att äta insåg jag och stannade. Klipper in från Instagram får översätta sen.

Lunch at 11:30 in Adémia at Restaurante Adega do Leite.

The waitris told me at first that she knew what gluten is and that they can't serv anything to me. I said that I can eat food prepared in the same kitchen as gluten products as long as there isn't any product containing gluten in the food. Ok then you can have the vegetable soup and the duck with rice she said. I ordered that and the soup came in. I asked is there anything in the soup that contains wheat and she said no it is just vegetables. When I was half way thru the soup I found pasta. Pasta is not a vegetable.

Then the rice and duck came in and I saw something that looked like breadcrumbs on top so I pointed and asked what is that and she happily answered crumbled bread. I stared at the food and said then I can't eat it. She didn't understand first so I reminded her, bread contains gluten. I got a new plate within the breadcrumb.

The food has been a real struggle so far and I'm soon out of my gluten free hard bread. Will have to live on rice cookies. Will certainly come home lighter than the 63 kg I weighted when I left.

Det går bra nu :-(

Nu låg 7.1 km asfalt framför mig innan jag skulle nå en ny grön väg. Tänk om inte heller den var grön? När jag gick ut ur byn satt en gammal kvinna utanför ett halvruckel till hus. Jag hälsade och hon ropade tillbaka att jag skulle ha en bra tur och ta det lugnt. Undra om jag ser stressad ut när jag går?

Först var det väg väg väg och typ inget mer och jag fick inte instruktionerna i guiden att stämma med markeringarna men men de gula pilarna brukar peka rätt.

I Trouxemil skulle det börja en 6-dagars festa till Santiagos ära och när jag hade tagit mig upp för backen till stan, fotat Santiagostatyn så kom jag till stadens torg där jag hörde musik ur en högtalare. Fick lust att dansa. En man tittade med ett roat leende på mig när jag korsade över och jag insåg att benen levde sitt eget liv i form av små danssteg. Det bjuder jag på.

Nu kom små byar med halvförfallna hus och nedlagda barer efter varandra men jag såg människor. En här och där. Ville ha en glass och gick in på en liten affär. Efter att ha sett på när kvinnan spelat 3D-tetris i frysen flera banor gav jag upp och gick in till baren bredvid. De hade en calippo. Sen kom ett lite finare område där alla hade sina solskydd för fönstren nere. Inte en människa. Fick sådan där zombiefilmkänsla.

Fasade lite för sista kilometern till Santa Luzia och den var precis så hemsk som jag trodde längst med motorvägen. Usch. Men sen blev det äntligen skog igen. Skönt för nu var klockan över 2 och solen hade brutit fram. Såg spår av skogsbrand i området och på vägen jag gick på hade man här och där lagt ut flera decimeter med fin sand. Skitjobbigt.

Kom sen in i den lilla byn Mala också där mycket stängt men en trailer med scen höll på att sättas upp för en festa. Köpte en iste i baren efter att ha försökt köpa en cola av festfolkets bar men de var inte kalla ännu.

Nu kändes det som jag var nära Mealhada som jag valt som mål. Funderade på var engelsmännen var medan jag gick genom Lendiosa och över en riktigt trevlig smal stig över olika fält. Härligt avslutning. Klockan hade nu närmat sig 16 i en rasande fart och jag hade bara en liten bit kvar. Skyltar talade om hur långt det var kvar till härbärget med jämna mellanrum.

Tillslut kom jag till Mealhada men skulle ju igenom hela staden då härbärget ligger 1,2 km utanför. Suck. Solen sken, varmt. Bara att trampa på sista biten Såg en pilgrim på andra sidan gatan. En som gick åt andra hållet. Hojtade till honom men han hörde mig inte så jag kryssade mellan bilar över. Det var en fátimapilgrim, min första. Vi pratade en stund han på portugisiska och knagglig engelska och jag på engelska och knagglig spanska. Men det funkar. Han var på dag 2. Hade lämnat sitt hem i Águeda (som jag passar i morgon) och skulle nu till Fátima men han hade ont i foten redan. Han pekade åt vilket håll härbärget låg och jag började gå. Gick därför fel och fick vända om men tillslut kom jag in till centrum.

Även här var husen dekorerade med pappersblommor och det stod något om en festa. Men lyckades inte lista ut när. Undrade vem som gör alla pappersblommor. Undrade om jag kunde gena genom den stora parken men det sa GPS:en nej till. Så det var bara att följa vägen. Hittade tillslut och kom fram efter 9 timmar och 25 minuter.

Blev visad härbärget och satte mig sedan på sängen innan jag tog tag i duschade och tvättande. Ville sen sitta i deras lilla trädgård men där satt en kanadensare och rökte. Fick sitta mot vägen och lyssna på långtradare istället. Tog en cola och mina jordnötter. Efter 20 minuter stod jag inte ut längre och gick in. Satte mig i en soffa och laddade upp bilder. Hade redan kört en batch under lunchen. Några poliser kom in och började duka av bordet i trädgården när kanadensaren gått in och fick mat serverat. Insåg att restaurangen öppnat och beställde. Här hade de koll. Fick en ost till förrätt och en supergod stek med kokt potatis och sallad. Orkade inte efterrätt utan tog bara kamomillte. Sen var planen. Att skriva 2 timmar och sova men det blev prat med andra pilgrimer istället först (BEA fyll på med lite info om dem) så nu är klockan snart 12 ändå.

Natti Natti.

30 juli 2015

Dag 211 - #camino2015 Dag 6 Alvaiázere - Condeixa-a-nova 47,68 km 10 t 42 min

Väcktes av väckaren 0540 och släpade mig upp. Snoozade först men ville inte somma om. Packade mina saker ganska snabbt och gick ut i badrummet och fixade i ordning mig. Jean var redan uppe och spanjoren hade redan gått.

Kokade te och bredde smör på 2 knäckebröd. Bananen stoppade jag i väskan. Inte så mycket till frukost men mensen gör att magen är i olag.

Jean fick en tepåse av mig och vi pratade om ekologisk mat och om dagens väg. Det skulle bli vackert hade ägaren till härbärget sagt. Lät lovande. Jean berättade att det duggade ute. Båda var glada över detta.

Jean skulle bara gå 20 km idag och jag 32 så jag knäppte en bild på henne och hon en på mig innan vi skiljdes åt. Och nu när jag skriver detta inser jag att jag nog aldrig diskade upp min disk. Jean var i vägen när jag skulle göra det och sen glömde jag gå tillbaka. Pinsamt. Nu skäms jag. Men kanske Jean tog mina grejer också

06:38 kom jag iväg och tog kortet på stället jag sovit på. Jean väntade en liten stund för att få gå själv. På tysta gator tog jag mig ut ur stan. Kom ikapp 2 andra pilgrimer som kanske sovit hos brandmännen. De såg heller inte ut att ogilla regnet. Sa Bom Caminho och fortsatte mot Laranjeiras 3.3 km bort. Kom dit jättesnabbt och insåg att guiden hade mätt från början av Alvaiázere och vi hade ju bott 1 km in i byn. Perfekt. Regnet strilade lite mer emellanåt men undrar min keps höll sig brillorna torra. Det viktigaste.

Jag trampade på över asfalten. 4.1 km kvar till naturstig. Kämpa Bea kämpa. Fotade en katt på ett tak i Vendas den verkade inte bry sig om regnet. Precis som min Jasha så då fick jag lite kattlängtan.

Sen tog stigen vid och jag var i himlen. Mjukare under fötterna och vackert. Dock svårt att fota i regnet men jag stannade för ett fint spindelnät. Men ett störningsmoment var små flugor/knott som hela tiden flockades i mitt ansikte under kepsen. Tog jag av den försvann de men då fick jag regn på glasögonen istället. Så irriterande. De försvann även om vägen blev asfalt en stund. Lyckades andas in en och höll på att få upp frukosten då den hade hamnat i mitt svalg. Försökte ignorera dem. Gick sådär. Gick och viftade en massa.

Skogarna före Casal do Soeiro var magiska. Jag flög fram i rent lyckorus. Här inne på de smala stigarna nådde inte heller regnet ner fast jag kunde höra hur det tilltagit lite.

Tyckte jag kom till Ansião väldigt fort. Inte stad nu. Mer skog! Men det hade tagit 2.5 timmar att gå 13.5 km. Så så snabbt var det ju inte. Fotade lite, köpte bindor, riskakor och en persika i en liten butik. När jag kom ut regnade det rejält så jag hoppade in på första fiket och köpte en te och en 7up. Drack upp, lånade toan och sen ut igen. Lite mindre regn nu. Kändes kyligt när jag hade varit inne. Men fick snart upp värmen. Och snart bar det in i skogen igen. Mycket tall där de tappade sav och mer magiska skogar innan jag nådde fram till Netos som inte bestod av många hus. Sen över olivodlingar och lite mer skog innan den hårda verkligen i form av en bensinstation i en stor vägkorsning var nådd bara 5.7 km från Ansião men nu hade regnet ett ryck igen så jag gick in och köpte mig en påse honung- och senapschips och en iste och satte mig på verandan under tak. Tänkte att då blir jag nog inte lika varm och tycker regnet är kallt sen. Var lite orolig för fötterna i vätan men bestämde mig för att känna efter om 30 min. Kändes de blöta och vattniga då skulle jag stanna och ta på seal skinz istället. Men det behövdes inte. Regnet avtog dessutom när jag gick mellan små byar ömsom på asfalt ömsom på gatsten och små skogsstigar. På en sådan hittade jag någons tappade brev från prästen i byn om att personen var på pilgrimsfärd till Fátima. Det kom från Polen och var utfärdat i maj. Hoppas inte personen gått ända hemifrån och nyss tappat det. När jag kom till Junqueira så såg jag pilen upp till vänster istället för den överkryssade in till byn och svängde. Jag fotade deras gamla anordning för att få upp vatten ur fontänen och började gå upp för den låååång backen. Steg för steg. När jag kommit en bit så insåg jag att både Fátima och GR-leden hade markeringar regelbundet men jag hade inte sett några gula pilar. Blev därför osäker. Kollade GPS-loggen och DN visade genom byn. Hm var jag så nyfiken på pumpen att jag gick åt det här hållet. Bestämde mig för att gå ner igen. Och jo där var en pil åt detta håll och en överkryssad gammal pil genom byn. Suck upp igen och när jag tog några steg förbi där jag vänt fanns en pil. Suck. Förlorade lite tid, vann några 100 meter i min #365mil.

Kämpade mig uppför och funderade på var engelsmännen sovit. Om de hade tagit sig till Ansião igår och var de skulle sen. En av dem har användare på samma forum som jag hänger på så jag kan ju leta upp honom och skicka ett PM.

Sen blev det en längre sträcka fantastiskt fin natur igen och jag liksom flög fram. Fotade ett Buen Camino någon skrivit med stenar. Fick mig att le.

Kom till den lilla byn Alvorge och där såg jag även det första stora korset. Här kommer Jean sova i natt men klockan var bara 12 när jag gick in i byn. Lika bra att fortsätta. Gick snabbt att passera den lilla byn för att sedan hamna i ett magiskt landskap. Svårt att beskriva men det påminde mig om mina älskade fjäll. Jag stannade flera gånger bara för att njuta. Låta vinden blåsa genom kläderna. För nu hade regnet upphört, käkade min banan. Jag tog foton och tog mig framåt mot dagens mål Rabaçal. Hade ett "snabbcamino"-mål längre fram också men 32,5 km kändes lagom. När jag nästan var framme bröt solen genom molnen på sina ställen och då blev det varmt.

Sen ut på vägen in till Rabaçal. Passerade 2 pilgrimer som jag hälsade på. Den ena en äldre kvinna såg helt slut ut och orkade knappt svara. Den andra en yngre kvinna tittade upp och muttrade till svar. Hepp inte så pratsamma då. Jag lade i en växel för att komma fram då asfalten under fötterna ogillas. Fotade en rolig fågelskrämma med LA Lakerströja. Kom in i stan och såg en restaurang mitt emot stället där man kan sova här. Klipper in från IG så länge. Får översätta sen.

Came to Rabaçal around 13:40, 32.5 km done. Wanted lunch before checking in to the Casa de Tourismo. Found a restaurant just across the street. I ordered soup and showed the card in Portugues with info about what I can and can't eat. And she said no soup it has corn flour in. I said corn is fine it doesn't contain gluten. I got the soup and it had pasta in it Maybe she said masse (dough and I think short for pasta) but I asked several times if she said mais. Even asked her friend who talked a little bit English). I'm sorry but IMHO I think that if you work with serving food you really need to know the basics. I feel sorry for gluten intolerant people in this country.
I was so mad I decided not to stay here. I needed dinner as well so I pushed on to the off route place Condeixa-a-nova 12.5 km more.

Så jag gick alltså vidare. Mötte spanjoren från härbärget igår. Han tyckte jag var galen och pekade på huset där man kunde bo. Jag sa bara att jag inte gillar byn och gick.

Nu var det omväxlande fin naturstig och asfalt men jag matade på och fotade kyrkan i Zambuja såg fin ut med molnen bakom sig. Fonte Coberta välkomnade pilgrimer med en vacker handmålad skylt av keramik som sa att på picknickarena i slutet på byn 750 meter bort finns dricksvatten. Perfekt tänkte jag som hade för lite vatten trots att jag köpt i Rabaçal. Tur att jag inte drack upp det jag hade för det kom inget vatten ur fontänen.

Nu gick en stig över vindruvsodlingar och olivlundar. En smal stig längsmed en uttorkad kanal. Fint. I Poço gick det brant uppför men solen var i moln så det gjorde inte så mycket. Kom sedan upp vid utgrävningarna efter en romarstad som nu är museum. Solen brände så jag gick in och köpte en cola och en glass.Satte mig ner och drack drickan och tuggade i mig isen men tog glassen med mig. Men när jag kom runt hörnet fanns en skylt om att de kunde stämpla mitt pass så jag vände om och fick det stämplat. Sen asfalt in till stan. Det är en stad 1 km från caminon och i morgon får jag leta mig ut igen.

Tog in på första bästa ställe. Dyrt för en pilgrim. Sent blev det och solen i moln och kyligt ute så att sätta sig med fötterna i poolen var det inte tal om. Tog ett långt bad och sen letade jag upp en restaurang efter att ha köpt vatten och lite chips i en butik. Visade som vanligt kortet med allergierns ändå fick jag in en sallad med bröd på. SUCK! Petade bort brödet och till huvudrätt tog jag en kötträtt där hälften av köttet bestod av fett som jag skar bort. Sen serverades den med ris och pommes. Skumt. Men fick i alla fall lite grönsaker till. Tog en kopp te till efterrätt. Tog med en iste till rummet. Fixade Instagram först och skrev sedan detta. Nu är klockan alldeles för mycket. Får fylla på utförligare hemma. En lång dag i morgon. Men vädret ser lovande ut.

29 juli 2015

Dag 210 - #camino2015 Dag 5 Tomár - Alvaiázere 31,96 km 6 h 59 min

Vaknade flera gånger i natt av allt möjligt. Ljud på gatan, varmt i rummet, förbaskat ont i magen av mensen som bestämde sig för att dyka upp en vecka tidigt. Som vanligt på caminon. Så störande. Som jag inte har nog med anemin ändå. Holländskan väckte mig också när hon steg upp vid 5. Jag började sen drömma helskumt drömmar om att jag låg och sov i en stor katedral och bad några turister flytta på sig så jag kunde packa ihop mina grejer.

Men armbandet säger att jag fick sova 6 timmar i alla fall. Klev upp strax innan klockan skulle ringa 0540 och när den ringde fattade jag inte vad det var. Men han få av larmet innan de två turistande fransyskorna väcktes tror jag. Fick lite panik på morgonen. Var helt säkert på att jag lagt nyckeln till mitt skåp under kudden men där var den inte. Letade i sängen i mörkret. Hittade ingen. Tände lampan och sökte under sängen. Inget. Men var kunde den vara. Fick syn på låset. Suck.

Hade förberett mina grejer kvällen innan så jag enkelt kunde klä på mig och smyga mig ut för att packa ihop allt utanför rummet. Packade allt innan jag gick upp till frukosten. Det enda jag kunde äta var te, marmelad och juice. Bredde marmelad på 2 knäckebröd. Måste spara lite på dem har snart inget kvar. Den holländska vandraren da hejdå precis när jag kom in och sen drog hon iväg kl var 6. Jag åt min frukost och fick sällskap av en annan holländska som var i Tomár som turist efter 2 veckor på en gård på landet. Hon skulle med ett tidigt tåg. Hon var snäll och gav mig en banan. Mådde lite illa så jag sparade den i väskan. Hällde i mig 2 glas juice innan jag gick ner och köpte vatten (det på härbärget smakade simbassäng). Hällde upp vattnet och fick 3 dl över. Hällde i mig det också. Lika bra att vara tankad.

När jag kom ut drog jag på mig solbrillorna trots att solen bara var på väg upp ännu. Vet hur dålig jag är på att stanna för sådant. Går och kisar under kepsen tills jag har huvudvärk. Kom mig iväg 0630.

Gick iväg över bron och hade bestämt mig för att ta "sommarvägen" och blev glad över att den hade markeringar. Solen färgade himlen svagt rosa och jag var så glad över att se moln på himlen.

Fantastisk fin väg där jag först fick se solen smeka sina första strålar över Convento de Cristo. Mötte en äldre man som såg ut som om han skulle ut på fisketur. Han kom fram till mig och pratade snabbt på portugisiska. Förstod typ inte ett ord men hans kroppsspråk sa "gå inte så fort i solen". Försökte teckna tillbaka att jag går fort nu när det är svalt så kan jag ta det lugnare sen när hettan kommer. Men vet inte om budskapet gick fram.

Gick längst med rio Nabão, hur mysigt som helst. Alldeles lugnt och stilla med det sävliga vattendraget. Lite mycket insekter bara. Kom fram till en vacker bro från medeltiden. En av delarna på den verkar ha ramlat ner nyligt. Men tänk vad hållbart de byggde på den tiden.

Sen började det gå uppför på steniga stigar. Men eftersom det inte var så varmt så gick det betydligt bättre än igår. Inte lika mycket pustade och störande. Även här visste jag att det kunde vara lätt att gå fel. GPS-loggen har en sådan liten återvändare här. Så jag kollade noga efter markeringar i alla korsningar och tog mig fram. Blev plötsligt galet kissnödig och fick hoppa ut i skogen. Inte så varmt och 8 dl vätska på morgonen gjorde väl sitt till.

Kom snart till det boken beskrev som en rekommenderad ny väg som saknade markeringar. Man kan gå på vägen men var det om det finns en stig genom skogen istället. I början var det inga problem att följa instruktionen i boken som sa följ gamla GR-markeringen som är vit/röd bortsett från att den enda GR-markeringen som syntes var gul/röd men jag chansade på den. Sen kom jag till en korsning där stod det att jag skulle ta höger men på marken låg en stor sten med en blek GR-markering bakom några blommor som jag trodde pekade vänster. GPS-loggen gav ingen hjälp de hade gått på vägen. Visste dock namnet på byn jag skulle komma ut i så jag slog upp den i kartan och kollade åt vilket håll den låg. Höger. Så jag gick ditåt. Det var en fantastiskt härlig stig även om jag alltid har svårt att njuta helt när jag inte vet om jag är på rätt ställe. Men snart dök nya GR-markeringar upp och jag insåg att de inte sättet dem på samma sätt som pilmarkeringarna. De verkar alltid ha strecken i gåriktningen. Så de jag sett innan pekade helt rätt. Jag njöt helt sista biten in till Soianda för nu var jag ju rätt. Byn var liten men hade ett café. Funderade på att stanna, hade gått 8.3 km och nästan 2 timmar. Kikade in för att se om jag kunde se engelsmännen men icke. Fortsatte genom byn och fotade den lilla kyrkan. Nu var det bara 2,3 km (dock asfalt) till Calvinos som också har ett fik och en liten affär så jag fortsatte.

Snart hade jag en låååång nerförsbacke fram mig och en lika lång uppförsbacke 650 steg. När jag kom fram till backen så hörde jag klickljud bakom mig. Det var holländskan från förra stället. Hon gick med stavar. Vi tog båda kort på nedför- och uppförsbacken. Jag gick ner först och snart såg jag henne inte bakom mig längre. Vi båda är ensamgående så det passade mig bra. Men hon hade visst sett mig då och då innan jag försvunnit bakom en krök fick jag veta senare.

När jag kom in i byn stod 2 äldre kvinnor och argumenterade i ett gathörn. Ena kvinnan kom från affären med matvarorna på huvudet, andra kvinnan hade en tom påse i handen. I mitt huvud skällde kvinna: på 1 för att hon inte fattade hur handtagen på påsen fungerade.

Kollade in i affären men ingen glass. Gick in på baren och där fanns glass. Köpte en popupglass. Kladdar inte, är kalla, söta och fuktar munnen bra. Gick där och åt min glass och glömde nästan bort att jag nu skulle ha ytterligare ca 5-6 km asfalt.

Det började brant nedför och hade hela tiden fina vyer så jag lallade på. Fick syn på en pytteliten bil, den passade så fint in på de små vägarna här. Fotade en pumpa som hängde i ett träd. De är ju rätt tunga så stjälkarna måste vara starka.

Min plan var att dricka ordentligt och fylla på vid fontänen i Portela de Vila Verde där jag även skulle vila då det var ungefär halvvägs. Den skulle finnas i slutet på byn. Såg förvisso en kran i en mur men antog att det inte var fontänen. Såg ju dessutom mer hus en bit bort. Men det visade sig att det vara var en massa byar som satt ihop. I en av dem hade alla väldigt konstigt skorstenar. Fötterna började nu bli trötta av asfalten och den uteblivna vilan. Men så kom äntligen skogsvägen jag skulle svänga in på och fötterna blev gladare. Gick i skogen men väldigt brant uppför. Skitjobbigt men sakta kom jag mig upp och allt blev behagligt. Sen kom jag ner i ett område med oliv- och korkträdsodlingar och tog en paus när jag gått 2 mil. Tog av ryggan och satte mig på en sten. Av med skorna och. Skönt. Drack vatten, även om jag fick hushålla när jag inte hittat fontänen, och åt min banan. Satt så en stund till innan jag gick vidare. Kände av mina lilltån lite. Blåsorna hade nog fyllts på lite igen.

Snart var det dags att komma ut på asfalt igen. Ville inte. Ville stanna kvar där under korkekarna. Nu hade klockan hunnit bli över 12 och solen skymdes inte längre bakom molnen. Värmen tog fart men det gjorde även vinden så det var inte olidligt varmt i alla fall. Gick in i skuggan och drack vatten emellanåt. Fotograferade mig själv i en välspegel och försökte låta bli att bli överkörd av dårarna på denna väg. Som de kör.

Sista 5,6 km gick på småvägar av gatsten. Bättre än asfalt men fortfarande hårt. Kände hur jag fick en blåsa på höger häl. Inte bra.

Nu började det bli riktigt varmt. Försökte hålla mig i skuggan. Plötsligt var jag framme i utkanten av Alvaiázere och lyckades hitta till det albergue som skall finnas där. Ringde på klockan och satte mig i trappan. Snart kom en kvinna och låste upp. Hon visade in mig på ett rum med 2 sängar. Har jag tur blir jag ensam. Visade sig att holländskan Jean suttit vid baren tvärs över gatan så hon kom och in och pratade en stund. Hon hade inte gått hela vägen utan fått lift 6 av de jobbiga vägdelarna. 31 km är för långt tycker hon.

Jag duschade och tog sedan en tur på stan.Käkade en soppa till lunch. Den var väl ok men lite väl kall. Försökte sen hitta en mataffär men den som fanns med på kartan över stan var stängd just då Köpte mig vatten på en bar innan jag gick tillbaka. Hämtade min sjal och gick mot parken. Men då hittade jag en liten affär till. Köpte mer vatten, smör till mackorna och en banan samt en varm läsk och en påse chips.

Berättade om affären för Jean innan jag gick ut igen. Gick till parken och lade mig under ett träd. Försökte hitta ett bekvämt sätt att ligga ner på men det gick sådär. Sov inte men blundade i alla en stund. Sen fixade jag instagrambilderna innan jag fick kramp och fick tvinga mig upp igen. Benen fick spel så fort jag försökte röra på mig. Mer salt behövs.

Tog mig upp tillslut och gick på ostadiga ben tillbaka och lade mig på sängen några minuter. Då knackade ägaren som kommit hit på och ville få betalt. Han serverade ett 10-årigt vitt portvin men jag tackade nej. Han berättade om hur han startat sitt albergue (BEA FYLL PÅ MED DEN den) och gav oss fantastiskt fina stämplar. Sen gick jag och Jean och åt middag lite längre ner på gatan. En man som inte kunde ett ord englska och som inte var så bra på att lyssna var svår att kommunicera med. Slutade med att jag fick in soppa, supergod men jag ha innehållet gluten. Märker jag någon gång i morgon. En kötträtt med minst 300 gram kött och friterad potatis som var helt ok samt en grönsallad. Jean fick fisk och potatis. Efteråt tog hon en kaffe och jag en te. Vi hade en riktigt trevlig middag (BEA FYLL PÅ MER).

Tillbaka i min säng vid 10 och då går ögonen i kors när jag skall skriva detta sår det knas får jag fixa det sen.

På dig hela stora var idag försts fina dagen. Men saknade "Santiago" lite.

Väderprognosen för i morgon säger molm. 15 Får hoppas det stämmer.

Nu måste jag lägga bort telefonen innan backe somnar med den i handen.

28 juli 2015

Dag 209 - #camino2015 Dag 4 Golegã - Tomar 33 km 7 t 50 min

Vände på mig i sängen och det blev alldeles ljust. Hittade upp och såg att det var ljust ute. Men känsla av försovning kollade jag klockan, 0622. Väckaren ställd på 0645. Lika bra att kliva upp. Kunde ändå inte somna om. Sovit 4 timmar och 25 minuter så ikväll måste jag komma i säng tidigt.

Efter att jag gjort mig i ordning kollade jag mitt pilgrimspass. Som jag misstänkte, han stämplade inte igår. Gick till receptionen och han som jobbade på morgonen fixade.

Glömde visst att dricka i går kväll. Läpparna svullna. Hade tänkt att dricka mycket på frukosten som som fanns till mig kl 7 i hotellrestaurangen. De serverar normalt först kl 8. Blir med andra ord en sen start idag. Men fick bara ett litet glas juice. När han skulle hämta maten påminde jag om att jag inte behövde något bröd. Han kom med en fruktsallad och juicen och sa att jag kunde ta av marmeladen på bänken en bit bort. Han hasplade även ur sig att det fanns ost och skinka men det äter du väl inte? Öh jo! Jösses blandar de ihop glutenfritt med vegetarian? Han kom med ett fat ost, kokt skinka och en lufttorkad som var jättegod. Tog fram tre av mina knäckebröd.

Efter frukosten som kändes helt ok så var jag beredd att gå kl 07:19. Men kom iväg först efter att jag sett till att ladda ner kartan för etappen offline.

Idag skulle jag äntligen in i skogen lite och gå i backar. Det senare lockade dock inte alls. Jag började med att använda den gamla vägen ut ur stan för att gå 2.9 km på grusväg istället för 3 på asfalt. Stora träd skuggade mig och det blåste nästan kallt. Rejäla vindar. Men det kändes redan så här tidigt att det skulle bli varmt idag så jag försökte mana på kroppen så gott det gick men fick ingen respons. Den löjligt långa etappen igår satt fortfarande i. Så jag accepterade och drog ner tempot. Morgonen var fin men som sagt varm så efter en timme gick jag in på en bar och köpte en iste med mycket is. God is så där perfekt lite seg att tugga på. Lånade toan och sen var jag iväg på några minuter.

Gick de 4,6 kilometrarna till områden som guideboken beskrev som besväligt för att man sågat ner träd och dragit om stigar efter en skogsbrand. Följde instruktionerna och hittade den stora pilen som ledde upp rätt väg och såg bra markeringar. Men sen gick allt snett. Min GPS-logg jag följer hade gått fel på ett ställe det visste jag och hade inga planer på att göra likadant. Vägen svängde kraftigt på ett ställe och jag såg inte ens att vägen delade sig där och blev glad över nedförsbacke. Skuttade glatt nedför eftersom jag kämpat som en blå. Ja jag var nog blå. 20-40 steg sen stå och flämta länge innan kroppen ville gå med på att fortsätta uppåt. Extra jobbigt som idag på breda vägar i skogen där vinden inte riktigt kommer åt och solen skuggas inte av träden. Verkar som järnvärdena verkligen är i botten. Fortsätter det vara så jobbigt så kan det hända att jag faktiskt avbryter denna gång. När jag kommit en bit ner kom jag att tänka på en episod på Camino Francés där jag hade skönt flyt nedför en låååång backe och sen visade det sig att jag hade gått fel och fick gå upp igen. Nere fortsatte jag men nu såg jag spår som gick uppåt också. Några med kängor hade varit här och vänt. Men vad fan. Kollade GPS-loggen och jo det var ju precis här som även de gått fel. Upp igen så jobbigt. Nu såg jag svängen till vänster den som även guideboken skrev att man skulle nerför. Sen skulle man direkt till höger och se ner i en dal. Boken hade en bild. Men det fanns inga pilar och såg inte riktigt ut som på bilden. Kollade loggen igen. Nä de hade inte gått här de hade fortsatt på vägen till vänster. Tillbaka igen. Ner för en ny lång backe för att upptäcka att de som loggat nog blivit less och gått ner till stora N-10. Upp igen. Pust och stön. Satte mig på en liten sten och pustade ut en stund och drack det sista vattnet ur ena flaskan. Nu bara 7 dl kvar. Kände doften av eukalyptus och insåg att bladen på nya träd ser annorlunda ut och det är de som har oljan gissar jag. Gnuggade några blad i handen och det doftade gott men blev väldigt klibbigt. Klantigt. Fick ta några droppar vatten och torka av mig på kepsen.

Nu tog jag vägen boken beskrev. Sket i att jag inte kände igen bilden. Pratade med en man som kom gående som ivrigt pekade neråt. Så nerför igen. Inte ett märke och förbi en sopstation. Inte ett ord om den i boken. Ja ja gubbens oförståeliga prat men vinkande sa mig att det var rätt. Och tillslut kom jag ut vid en bondgård som var med på kartan. Satte mig i skuggan. Blanda resorb i den tomma flaskan och drack lite. Nu skulle det vara en massa uppför. Som tur var kom här lite skugga. Tog 50 steg eller in i nästa skugga. Flämtade framåtlutad innan jag fortsatte. Fasiken så jobbigt. Tillslut bar jag uppe och möttes av en 60-talskyrka med väldigt tidstypisk design. Kul att inte alla kyrkor är typ 1000 år gamla. Nu gick det neråt igen. Tjoho. Men det var bara ner i en dalbotten. Nästa by låg givetvis inte där nere utan nu skulle jag uppåt igen. Väl uppe kom jag fram till Asseiceira fyllde jag vattenflaskorna i fontänen (supergott vatten) och skuttade (eller släpade mig) in i första bästa bar där satt engelsmännen som startat 2 timmar före mig. Behövde mat men att hitta något glutenfritt gick inte. Fick bli iste, yoghurt och jordnötter. Killarna berättade att de hade varit helt vilse i skogen. Gått på varenda väg där uppe. Jag hade irrat ca 2 km, de 5 km. Helt sjukt.

Blev sittande och pratade med dem inne i skuggan i en timme. Sen satte jag av i värmen igen. Vi sa ses i Tomar. Men då blev det inte sen då vi tog in på olika ställen. Får se om vi ses igen. De skall göra en längre sträcka än mig i morgon. Om de klarar det. Deras fötter var trötta från allt väggående. Men de har ett datum som de måste vara i UK på. Lite tight plan kanske.

Nu var beskrivningarna i boken detaljerade och markeringarna oftast tydliga men ändå kändes det som jag var vilse hela tiden men fortsatte att gå. Dags för en jordstig igen. Så skönt efter att ha gått på asfalt. När det var 5 km kvar så var det dags för ett nytt barbesök. En 7Up men utan is på en bar mitt emot en fontän. Tänkte att när jag druckit upp skall jag stoppa huvudet under kranen. Försökte det sen men det kom inget vatten. Stor besvikelse.

Nu var vägbeskrivningen knas tyckte jag. Först skulle jag gå ner för en lång backe bara för att behöva klättra upp igen och sen ner. När det tydligt syntes att det fanns en närmare väg utan stor backe. Men men jag följde markeringen. Jag kunde ju ha fel. Nu var det galet varmt men vindarna var ganska hårda. Min keps blåste av mig då och då och jag fick en gång springa ikapp den. Jobbigt. Vägen in till Tomar var lika trist som vanligt i större städer. Men väl inne i stan syns deras stolthet över tempelriddarna som grundade staden och överst hängde flaggor.

Hittade det hostel jag tänkt bo på och det fanns plats. Vilken tur. Tog en lång dusch och lämnade in kläderna på tvätt och torktumling, dyrt €7,50 men värt att slippa särskilt med tanke på att jag inte kunde tvätta igår.

Tog mig sedan ut på stan. Riddarborgen och klostret fick man tydligen inte missa här. Men ingen sa något om en jobbig uppförsbacke. Betalade €6 för att komma in. Väl värt pengarna. De stängde snart så jag fick välja ut lite att se. Klostret som består av flera är enormt. Fantastisk kyrka där inne.

Sen tog jag mig ner i stan igen. Fotade en katt som stod och tittade på pilarna blå till Fátima och gul till Santiago. Gick in på affären och kollade vad de hade. Kom på att jag inte kollat om det gick att steka och koka på mitt hostel så jag gick dit och kollade jodå ett fullt utrustat kök med saker från Ikea. Fick tillbaka mina kläder lite fuktiga och hände dem på vår balkong. Delar rum med en holländska som går "halva etapper" och 2 tjejer från Frankrike dom verkar tågluffa.

Handlade så jag kunde göra tonfisksås och potatis. En rätt som mättar och går fort. På vägen till affären hade jag frågat en restaurang när de öppnar, kl 19 bar svaret och klockan var bara 18 då. Klockan var inte många minuter efter 19 när jag lassade upp min middag. Åt med god aptit och blev mätt. Sen var det disk och fixa med packningen för att inte störa när jag skall gå o morgon. Och skriva detta.

27 juli 2015

Dag 208 - #camino2015 Dag 3 - Porto de Muge - Golegã

Hade lite över 7 timmar att sova och tydligen sovit 6 timmar och 45 minuter. Vaknade 1 minut före väckaren 05:44. Snoozade men klev upp efter 2 min ändå. Tvättade mig och borstade tänderna. Blödde i tandköttet jättemycket. Aj. Det brukar jag inte göra.

Packade mina saker och gick ner till matsalen och fixade mig frukost. Juice, yoghurt, persika och tre knäckebröd med marmelad. Såg till att ta med mycket vatten då jag hade 17 km till Santarém utan möjlighet till påfyllning. Ryggan blev tung.

Kom iväg redan 0648 men solen var redan uppe även om det hade varit mörkt när jag klev upp.

Gav mig iväg och var tacksam över den där flodvallen. Den gav bra skugga i en timme och sen fixa jag ytterligare skugga när det växte ett högt gräs uppe på den.

Fick se hur de skördare tomater. Det var kul att se. Maskinen plockade och ut kom tomater på släpet. Jag hade en trevlig morgon o skuggan och blev glad när jag såg annat än tomater. Kom lite majs efter en stund. 12.2 km var på behaglig grus och jordväg. Kände mig lite stel och fick inte upp någon fast. Lät kroppen bestämma.

Sen var det dags för asfalt 3.7 km men en del av den gick att gå på en konstig "trottoar" vid sidan av. De hade lagt en välvd gång med stenläggning som det växte växter i. Helskumt. På vissa ställen var den överdragen med asfalt tyvärr. När jag passerade det lilla lokala flygfältet låg det jord på vägen. Man såg hur alla hade valt att gå där. Mycket skönare.

Sista biten in till Santarém var en knapp kilometer lång uppförsbacke. Så jobbigt. Tror verkligen mina värden är dåliga. Gick 200 steg, stannade och drack och pustade ut tills jag var uppe och inne i stan.

Kom in vid en stor rondell. Försökte orientera mig och fick syn på en skylt med en pil för Caminho Fàtima och en åt andra hållet för Caminho de Santiago. Jaha det var här man behövde välja. Hmm. Valde att gå mot Santiago en gata bort och satte mig i gathörnet. Fiskade fram mobilen och slog på nätet, googlade efter info om Caminho Fàtima och sovställen. Kom fram till att det var rätt långt att gå, ca 44 km pm jag skulle gå den vägen. Nä då kändes mina planerade 39,8 nog så mycket. Får återkomma och gå till Fátima helt enkelt. Reste på mig och började gå. Hittade en pil men sen inget. Kollade i guideboken inget stämde. Gah. Gick tillbaka och stod och funderade en stund. En äldre kvinna kom fram till mig och förklarade vägen. Jag gick en bit som hon sa men inga pilar. Kollade gatunamnen och lyckades hitta rätt tillslut. Gick in på turistkontoret och frågade efter stämpel men där fanns ingen. Skulle finnas i katedralen. Hittade ett café som serverade omeletter. Köpte en och en cola fast klockan bara bar runt 10. Så sjukt hungrig. Fick en ost- och skinkomelett och en sallad. Jag har gått förbi fält efter fält med plommontomater men i salladen låg cocktailtomater. Skumt.

Den var väldigt oljig och jag fick tvinga ner det sista. Tyvärr försvinner min aptit när jag vandrar. Satt kvar och fixade lite foton till Instagram och vilade fötterna. Hade ju en bra bit kvar. Men tillslut efter ca 1 timme var jag på fötterna igen. Fortsatte följa boken bort till Porta de Sol där jag såg att det dessutom låg en kyrka bredvid Porta de Santiago (undra om det är katedralen tänkte jag för ingen av kyrkorna i stan heter något med katedral enligt guideboken och ingen kyrka jag gått förbi har varit öppen). Även denna kyrka var stängd och likaså muséet bredvid fast det skulle öppna kl 10. Kollade igen i min bok nu i kväll. Men åh det var en kyrka i andra änden stan som fungerar som katedral. Nå ja jag gick och tittade på utkiksplaten och den fantastiska vyn över rio Tejo (Tagus). Fotade lite från den gamla moriska befästningen. Sen var klockan nästan 12. Dags att ge sig av. Lyckades först inte hitta ut via den små gatorna men fick tillslut syn på en pil.

Gick igenom Porta de Santiago och hamnade på en smal brant stig inne i en skog. Blev alldeles lycklig. Fick flashbacks från tidigare caminos. Fotade.

Kom ut på en väg ovanför Ribeira de Santarém och uppifrån såg det ut som en ruinstad men väl nere fann jag en mysig liten förort. Gick in på en bar och köpte en iste att ta med. Kom på att jag glömt fylla på med vatten. Burken var iskall och det var så skönt att lägga den mot nacke och panna. Jösses så varmt det var idag. Tog fram sjalen och svepte om mig för att skydda armarna mot solen. Även nacken skyddades utan att det blev allt för varmt. Siden är bra, svalkar i värme och värmer i kyla.

Stoppade ner burken innanför tröjan. Ih så kallt. Men snart så var den ljummen.

Efter någon kilometer på en smal väg där alla körde som galningar kom jag åter in på ödslig grusväg bland vindruvsodlingar. Sköna 4-5 kilometer även om jag saknade skugga. Sen blev det asfalt igen och man skall gå på vänster sida men här var det en bred grusgång på höger sida så jag gick där för att slippa gå i solen. Skönt. Plockade lite björnbär också. Mot slutet var jag tvungen att gå över till vänster sida då de hade fällt träd på höger sida. En bil kom susande och idioten bakom ratten skulle väl imponera på bruden bredvid. Styrde bilen rakt mot mig för att sedan väja undan. Det finns absolut inget roligt i sådant. Blev så jävla arg.

In till nästa by Vale da Figueira var det en ny backe. Samma princip som innan men nu kortare. Fasten jag bara gått 11,4 km sen jag köpte min iste och kanske en 9 km sen jag drack den bestämde jag mig för att det var dags för vätskepåfyllning. Gick in på första baren, någon rökte där inne!!!! Beställde en iste och en Coca cola fick mycket is i glasen och gick snabbt ut och satte mig. Tog av skorna och lade upp fötterna. Blev sittande rätt länge på det viset. Var lite trött och visste att jag hade ca 12 km kvar. Men efter ett tag var det bara att ta tag i det. Hade bestämt mig för att ta den "gröna vägen" som var caminon förr men som nu inte märks ut länge och markeringarna som är där får blekna bort. Det området riskerar nämligen översvämningar. Men den torka som är nu var det ingen risk. Däremot var jag ju lite orolig för att gå fel. Många småvägar hit och dit över fälten. Men jag hade en gps-logg med den sträckningen. Men jag behövde inte oroa mig då mycket skulle det senare visa sig.

(klipper in en text från Instagram/caminoforumet på engelska för att slippa skriva om just nu finns fler detaljer men det får jag ta senare).

A dog joined me in Vale de Figueira. I thought he lived nearby and liked to walk with pilgrims for a while. Met dogs like that before. But this guy was amazing. Not only he walked with me for over 12 km to Azinhaga. He guided me. Evert time we came to a junction or just a small path going in to a field or something he clearly showed me where to go my blocking the other way. I had to look for arrows or on my GPS but I didn't have to. He was right every time. It was incredible. I called him Santiago.

I said to "Santiago" after a couple of kilometer that when we find shade we will rest. He always ran 10-15 meters in front of me refusing to get water from my bottle and drank horrible water from the ground.
When we came to a junction there was a big tree with a lot of shade. Ha came there first and layed down. I sat on a concrete construction besides him. We sat there for about 5-10 minutes. Then I stood up and started to walk. He jumped up and ran in front of me.

If I fell to far behind, taking photos or emptying my sandals he waited impatiently.

And we rested in the shade now and then. When we came to the point where you can walk the new way on the road or the old way on dirt tracks I was curious of which way he would take. He got on to the dirt track. And there is a criss cross with small paths. He took me exactly the same way as my book showed and the arrows and my GPS route. I was so amazed my my little friend.

I started to think that he might belong to a sleeping place in Azinhaga. Can a dog be trained to collect pilgrims? When we came to Azinhaga he guided me through the roundabout and into town. He almost got hit by a car.

In town he found another dog and stayed with her. I turned around and said goodbye but no he left her and ran in front of me. Right to the first Casa de Azinhaga (they had a picture of a black dog on the door) I rang the bell but nothing. We waited. Then he started to run to the next place on the same street. I rang that bell as well. Not answer. He started to walk towards the next town but I went back to the bar that we had passed earlier and bought me a juice and asked for water to the dog who followed me there. We sat down at the plaza just outside the bar for a while.

A man started to talk to me and I asked if the dog lived in the town. No I don't think so. We thought it was your dog. I telled them the story. He followed me to the Casa to make sure I had rang the right bell. He tried as well. "Santiago" stayed and had his water. I went to the second place again but no answer so I decided to walk to the next town. "Santiago" didn't follow me and I missed him. I really hope he got some food or found his home. I should have bought something in the bar if they had anything suitable.

There are pictures of him on Instagram.

Jag fortsatte nu ensam de 7 kilometerna till Golegã. 7 galet långa kilometer på asfalt på en smal väg där det kördes som galningar. Blev rädd. Glad att hunden inte var med. Nu sprack den andra lilltåns blåsa (den första Hade spruckit när jag lekte följa John med hunden). Just lilltåblåsorna får jag jämt och vet att när de väl gått sönder så är allt bra. Får hård hud som inte får nya blåsor. Det hade funnits ett var här att gå på en lite mindre trafikerad väg men den var 1.9 km längre. Jag tyckte att över 50 var redan nog men tidsmässigt hade det nog inte gjort någon skillnad för på denna väg fick jag hoppa ut u spenaten flera gånger i minuten då vägen var så smal att bilar inte kunde mötas om jag var i vägen. Dessutom var den kurvig med många omkörningsförbudssträckor och då kunde inte bilarna hålla ut heller. En bil bakaxeln fick för sig att göra en omkörning precis när bilen framför var i höjd med mig. Den omkörande bilen var bara centimeter från mig. Jävlar så rädd jag blev. Roade mig emellanåt med att räkna hur många steg jag han ta innan jag fick hoppa av vägen. Varierade mellan 19 och 280. Drack vatten varje kilometer. Vilade 2 gånger på broräcken.

Tillslut kom jag fram till Golegã. Var helt slut när jag kom till stadsgränsen. Satte mig ner på en sten och kollade kartan var det fanns boenden. Kanske många här. Det måste ju finnas något. Caminon svängde av till höger och längst med den fanns eventuellt sova på ett golv på brandstationen, hyra ett tält på campingen och något mer ställe som lät ungefär likadant. Så jag valde rutten rakt fram där det skulle finnas ett härbärge och några dyrare alternativ. Lyckades gå en gata fel och fick snurra runt i stan flera varv. Härbärget öppnade inte fast jag ringde ihärdigt på klockan. stället bredvid samma sak. Började få panik. Gick till ett annat snett över gatan. Igenbommat. Fortsatte längre ner på gatan och såg att det stället hade stängt receptionen 1730. Klockan var nu någon minut i 7. Jag hade varit ute över 12 timmar, var helt slut och ville bara ha en säng orkade bara inte krångla fram mitt svenska SIM-kort och byta vet ju att det tar en evighet för först vill mobilen starta om, sen försöka hämta nätinställningar, starta om igen mm. Försökte hålla mig från att börja gråta det fanns ju några ställen till. När jag började gå från dörren hojtade en äldre man med kompisar att jag skulle ringa på dörren bredvid. Gissar att ägarna bor där. Hörde folk genom dörren men ingen öppnade. Då pekade de på en grind längre bort. Men ingen där heller. Gick in på en bar bredvid för att undkomma solen lite. Sen ut igen och bort till härbärget och ringde på som besatt. Inget mer än skällande hundar. Suck. Kollade guideboken vad som låg närmast. Jo 4 stjärniga Casa Lusitano som skulle kosta €100+ jag sket i priset jag ville ha en säng. Gick dit. Ingen i receptionen men snart kom en städerska eller något och bad mig vänta. Väntade rätt länge. Höll på att ramla av den lilla stolen men tillslut kom någon som kunde svara på vad ett rum kostade. Hade kollat på booking.com som sa €88. Men mannen som kom sa €70 dyrt på caminon men helt ok ändå. Jag skulle slippa sova på en parkbänk. Tyvärr ingenstans att tvätta och hänga mina kläder. En gigantisk säng och ett badkar. Tappade upp ett bad och lät musklerna bli mjuka igen av 30 minuters bad. Kl 20:05 var jag påklädd och gick till den enda restaurangen. Engelsmännen från igår satt där. Förvånade att se mig. De visste ju att jag skulle stanna före.

De hade redan beställt och jag fick ägna 20 minuter till att berätta att varken majs, ris eller griskött innehåller gluten. Inte heller är mjök en glutenkälla. Tillslut tog han med min lapp om vad som innehåller gluten in till kocken. Kom ut och sa tyvärr majs och ris går inte. Men jösses tolkar de dem som sädesslag. Jag som varit noga med att räkna upp typiska produkter jag inte kan äta och varken ris eller majs är med där. Soppan (den som var redd med maizena) vägrade jag servera till mig och när han kom med köttet så frågade han en gång till om jag kunde ta en sallad istället för ris. Jag behövde få i mig mat och sa att jag lovar att jag kan äta ris. Grabbarna skrattade åt vår konversation. In kom några köttbitar som var övergrillade, helst utan kryddning förutom det brända i kanterna. Åt inte upp. Det var så torrt att det växte i munnen fastän jag pressat flera citronskivor över.

Men sällskapet var trevligt de berättade om sin sena tur igår där alla insekter och fladdermöss hade kommit mot deras pannlampa.  Idag hade de gått fel och fått gå en lång extraväg. De hade ju inte en hund. Ena killen höll på att trampa på en orm. Fick lite panik. Vill inte att det skall finnas ormar här.

Sen tillbaka till hotellet där även grabbarna bor i natt. Skriva denna text och nu sova. Bilder får ni titta på på Instagram så länge.

26 juli 2015

Dag 207 - #camino2015 Dag 2 Vilafranca del Xira - Porto de Muge 37,73 km 7 t 40 min

Väckarklockan ringde som vanligt klockan 6 och då sov jag som djupast. Snoozade 10 minuter och somnade om. 4 timmar och 17 minuter sömn tyckte mitt MS Band att jag fått. På tok för lite.

Gick och blaskade av mig, borstade tänderna och packade. Tog de nya sandalerna idag. Tog väskan och gick ner i köket. Hämtade min matpåse i kylen. Bredde 2 knäckebröd med mjukost, kokade en kopp te och tog en liten yoghurt till. Min mage är inte riktigt vaken så tidigt så bananen åkte i ryggsäcken tillsammans med lite mer än en liter vatten. Ena flaskan hällde jag resorb i. Sen var det dags att gå. Lite fundersam på hur magen skulle reagera på laktosen.

Ute hade solen redan börjat värma och det var varmt i tunneln över järnvägen. Trapporna upp var lite jobbiga.

Gick ner till hamnen och där låg solen över bron som jag snart skulle gå under och den (solen alltså) gav ett fint gult sken på husen vid vattnet. Fotade innan jag gick vidare och dagens foto får bli den på husen.

Hade lite problem med att förstå skyltningen men fortsatte ändå. Kände mig osäker ändå och kollade gpsrutten men den gick gamla vägen. Äh finns inte så många ställen att gå på och i sanden vid sidan av vägen såg jag avtryck som såg ut att vara från kängor. Det är det ju bara pilgrimer som har så här års. Fortsatte och det visade sig vara rätt. Kom snart ut på en grus-/jordväg med industrier på båda sidor men med ganska mycket växtlighet också. Kom en liten harpalt skuttande och den blev rädd och skyndade sig in i det höga gräset. Blev inget foto.

Efter 4,4 km var det dags att ta sig över järnvägen igen. Tog faktiskt rulltrappan upp. Pustade ut en stund. Kände något i ena strumpan. Satte mig på en bänk för att fixa. Hittade inget. På med den igen. 5 steg jo det är något. Satte mig i trappan ner och kollade igen. Jo en tråd stack ut inne i strumpan. Slet av den och det hjälpte.

Kom ut på andra sidan på en asfaltsväg men inte en markering så långt ögat kunde nå. Visste vad nästa by hette och att jag skulle följa järnvägen så det gjorde jag. Hjärndöd promenad med industrier och olika företag på sidorna. Hajade till när det plötsligt dök upp får innanför avspärrningarna på ett ställe. Massa får gick och betade av det lilla som växte där. Varför gör man så? De hade även ett skjul de kunde gå in i för skugga. Tillslut dök markeringar upp där gamla vägen anslöt till den nya. Trampade på och försöker tänka på något trevligare än omgivningarna. Övervägde att stanna och ta upp lurarna och lyssna på ljudbok men hittills har jag klarat alla caminos utan lurar. Bet ihop.

Kom fram till Carragado och deras termoélectica. Ett hus mitt emot gick att köpa. Gissar att det i mäklarbeskrivningen bara står "utsikt mot bevattningskanalen" som sakta rann fram mellan huset och anläggningen.

Snart var det dags för asfalt igen. Först på en liten väg mellan olika fält. Hittade björnbär. Fotade en underlig konstruktion innan vägen mynnade ut i en större väg. Stannade till i Vila Nova da Rainha och sköljde av mig svett i ansikte och nacke. Många cyklister. Ingen säger Bom Caminho här till skillnad från i Spanien där alls hälsar en god tur. En cyklist hojtade till mig och frågade något. Jag förstod inte och han tog sig över vägen. Jag förklarade att jag inte kunde portugisiska så han frågade om jag kunde franska eller tyska. Nä bara engelska och pyttelite spanska. Ja men då så tyckte han och vi lyckades blanda dessa språk och förstå varandra. Roligt. Han hade en bekant i Malmö och en i Uddevalla han frågade om jag visste var det låg. Jodå jag pluggade ju 2 år där. Han frågade om jag kände till den stora kranen som fanns där. Jodå tror till och med att min pappa varit svetsare på den. Då berättade han att han jobbat på ett företag som skickade delar till bygget. Han önskade mig Bom Caminho på flera språk innan han cyklade vidare. Älskar de där mötena.

Men sen kom en lång sträcka längst med N-3 som hade väldigt dålig vägren (lutade) och var hårt trafikerad. 6 km på den och jag nästan önskade att en lastbil skulle köra över mig. Försökte tänka bort hur tråkigt det var. Att på Reposol skulle jag få köpa glass. Det höll mig vid gott mod tills jag upptäckte att det fanns bara en verkstad där. Tänkte inte på att kolla om restaurangen på baksidan var öppen så här tidigt före 10 (för tidigt för lunch) de kanske hade haft glass. Nå ja Galp som skulle ha ett fik någon kilometer bort där kan jag köpa glass tänkte jag och matade på. Fotade några konstiga betonggrejer och hejdade på mannen jag talat med innan som nu kom farande åt andra hållet innan jag kom till Galp och de hade lagt ner sitt café. Men skrutt. Nu gick luften ur mig. Men som tur var det nu bara ca 1,5 kilometer kvar till Azambuja en mindre stad. Där skulle det finnas glass. Första caféet jag passerade hade massa rökare på uteserveringen och jag såg hur röken blåste in. Fortsatte. Kom strax där efter till ett område i skugga med bänkar och där satt en pilgrim. Blev så glad att träffa en till så jag slog mig ner och öppnade den läsk har haft i vätskereserven i kjolsfickan. Pilgrimen heter Claudio och är från Italien. Han hade varit ute i 2 dagar och skulle eventuellt stanna i Azambuja. Klockan var nästan 11 på tok för tidigt för att stanna för mig. Vi pratade en stund. Han på italienska och jag på engelska och min rudimentära spanska. Men det gick bra även denna gång. Vi önskade varandra god tur innan jag gick vidare. Köpte en isglass och 5 dl vatten i en affär innan jag åter igen korsade järnvägen. Nu bara trappor.

Började bli rejält varmt och jag bättrade på mitt solskydd. Nu skulle jag gå längst med bevattningskanaler och jag kom på mig själv att längta efter en kanot. Det hade varit något. Det blåste rejält så hettan plågade inte så mycket. Åt upp min banan. Inte hungrig men förstod att jag behövde äta ändå plus att den ju vägde 200 g. Drack mitt vatten regelbundet. Resorben hade jag tagit tidigare.

Det skulle dyka upp ett litet flygfält för farmarflyg längre fram. De har en bar som även serverar pilgrimer. När jag äntligen kom fram dit var jag trött av värmen. Efter en stund kom ägaren och det visade sig att de enda de hade var öl, vatten och tonic. Tog det sistnämnda. Iskall gott. Tog av rygga och skor och lade upp benen. 15 minuters paus. Skönt. Sen bar det av igen. Surade att jag glömt fråga om stämpel. 5,4 km på asfalt till nästa by mellan tomatfälten. Aldrig sett så många tomater. Funderade på hur de skördade dem. Skrattade när en bil stannade vid ett fält och flera ungar med påsar i händerna hoppade ut och in på fältet. Jaså barnarbete alltså :-) Den här vägen var jobbig smal och massor med tomatlångtradare. Passerade en större gård där ett litet flygplan taxade ut och lyfte. Han precis ta ett kort med mobilen. Vänsterbenet kände av den sneda belastningen av den lutade vägen och började krampar. Säkerligen vätskebrist också så jag drack ordentligt. Min högerarm som varit i sol utan skugga hela dagen började se röd ut. Fiskade fram min sidensjal och lindade runt armen. Ibland var växtligheten så tät att vinden inte nådde mig. Då blev det som i en gryta. Asfalten reflekterade värmen så det kändes som håren på benen krullade sig. Hemskt. Sällan har jag längtat efter 15 grader och mulet som då.

Kom fram till Reguengo 5,4 km från flygfältet, en by bakom en hög vall mot rio Tejo som tydligen kan svämma över rejält. 8 meter uppmätt. Galet. Gick in på ett café och köpte en iste. Av med rygga och skor och 15 minuter vila igen. Passade på att låna toan också. Frågade om de hade en stämpel men inte. Fanns i nästa by sa de. Men den var bara 2.4 km bort. Ingen plan att stanna där. När jag kom ut och solen träffade armen brände det till. Lindade in den igen.

När jag gått en liten bit dök en man upp på cykel. Han ropade mig till sig. Han tyckte jag skulle stanna hos Monika i nästa by. Äta soppa, duscha, tvätta och sova. Men nä jag hade ju siktet inställt på Porto de Muge ytterligare 3.6 km bort. Ville inte stanna nu när benet funkade igen. Vi konverserade så gott det gick då han bara kunde ryska och portugisiska. Han var från Ukraina från början. Men nu bonde mitt ute i ingenstans. Odlade tomater. När vi passerade uppfarten till hans hus tyckte han att jag skulle följa med in på ett dopp i poolen. Jag avstod. Han tjatade om att jag skulle äta i nästa by. Och jag förklarade eller försökte i alla fall att varm soppa kl 14 inte lockade. Han sa hälsa hästtanten från Roman när jag vinkade hejdå och gick förbi baren.

Nu var det nästan olidligt varmt. I guideboken stod att först kommer man till ett Quinta (oftast ett större hus/lantbruk som tar emot gäster) ett blått och vitt hus sen finns ett Casa (lite mindre) som första hus uppe på vallen (alltså först bygger man en skyddsvall mot floden och sen hus på vallen. Skumt. Eftersom Quinta brukar vara dyrare än Casa plus att Casa do Rio låg lite längre bort och närmare baren tänkte jag att jag kollar med dem föst. Släpade mig fram nu. Så varmt. Nästan allt vatten slut också. Gick förbi ett vitt och blått hus med skyltar som pekade bortåt med texten Marchanta och sen avstånd som jag slarvigt läste som 560 meter. Jaha de ligger och närmare byn. Fortsatte och kom fram till Casa Rios hus. Såg helt dött ut där. Ingen skylt och inte en människa. Fortsatte lite framåt och tänkte att jag borde väl hitta det andra stället då. Gick ett hus längre bort på vallen. Där öppnade en dam sin dörr och på mycket bra engelska frågade hon om jag behövde något men mitt svar förstod hon inte förrän jag tog det på spanska. Sa en säng. Visade i boken att på gatan vi stod på, i grannhuset skulle det finnas ett Casa. Hon skakade bara på huvudet och ropade på en ung kille som och tittade och sa nä här finns bara Quinta de Marchanta och förklarade att jag hade gått förbi det redan. Det var där skyltarna stod. Jag skulle bara öppna porten och gå in. Traskade tillbaka de ca 300 meterna. Så jobbigt. Kom fram och såg att avståndet var i km till Santiago och Fatima. Fick inte upp poeten. Knackade. Hittade en dörr till knackade. Inget. Kikade in i springan i porten och ropade. Men inget hände. Började få lite panik. Fanns ingen skugga och nu vid 14-tiden gassade solen obarmhärtigt. Vände om funderade på om jag skulle traska tillbaka till förra byn för de 17 km till nästa ställe var inte ett lockande val i alla fall inte utan vila först. Hade telefonnumret till quintat men eftersom jag har slut på ringpott hade jag i så fall först fått hitta en bänk i skuggan för att sätta mig och pilla i mitt svenska kort. Kom på att jag sett en bänk bara en liten bit tillbaka på vägen. Skulle precis börja gå när en gammal gubbe närmade sig och hojtade att jag skulle trycka in dörren. Push push sa han. Gick tillbaka men såg då ringklockan. Ringde flera gånger. Inget hände. Men vad är detta. Tillslut lade jag tyngd på dörren och den gled upp. Alltså jag är inte så smart eller stark när jag är trött.

Hojtade hallå när jag hade blivit välkomnad av 4 hundar. Hörde en röst men såg den inte. Men tillslut hörde jag "up here" och drog bak kepsen och tittade upp. Värdinnan var uppe i ett fönster. Sa att jag ville ha en bädd men inte bokat. Inga problem vänta så kommer jag ner. En av hundarna hoppade upp bredvid mig och ville bli klappad. Fick vänta en stund men sedan kom hon och tog mitt pilgrimspass och berättade att det skulle kosta €20. Bra sa jag och så stämplade hon passet och visade mig köket där jag själv kunde plocka det jag kunde äta eftersom frukost dukades fram senare än min förmodade avfärd. Fick ett stort rum med utsikt över gården och en balkong. Såg hästarna som sprang i hagen. Aha där fick hästtanten sin förklaring.

Frågade om det gick att få mat här men nej det gick inte. Aj då inte bra. Min rygga har inget större matlager. Får hoppas på caféet inne i byn. Fick en 1,5 l vatten i flaska och så pekade hon ut poolen. Kom på vad det var jag stod på Ica och försökte komma ihåg innan jag for. Varma koppen. Hade varit väldigt bra nu.

Jag lade mig raklång på sängen efter att ha fått av mig ryggan. Kändes att jag både sovit och ätit för lite. Inte bra att inte kunna få middag idag. Illa illa. Tvättade mina kläder efter att ha krånglat mig ur dem. Alldeles stela av salt svett. Duschade och slog huvudet i duschen. Blev yr.

Låg naken på sängen och bara flämtade nästan en timme innan jag klädde på mig och gick ut till poolen. Av med strumpor och skor och ner med fötterna i poolen. Lade mig ner med min lilla ryggsäck med kamera och pengar i som kudde. Drog ner kepsen för ögonen och lade sjalen över överkroppen för att inte bränna mig. Höll på att somna så. Då kom en pappa med tre tonåringar till poolen. De pratade holländska. Jag satte mig upp och pappan frågade om jag pratade engelska. Jodå. Han frågade om jag gått i rask takt på vägen bortåt strutsfarmen tidigare idag. Jodå. De hade passerat mig med bilen 2 gånger och funderat på att stanna och fråga om jag ville ha skjuts men frun hade lite koll och gissade att någon med sådan packning nog ville gå och kanske till och med var pilgrim. De blev glada när jag var på deras boende sen så de kunde fråga. Vi pratade en stund. Han visade sig vara kanadensare bosatt i Nederländerna men jobbar mest på Island (in the middle) som han sa. Vi kom in på att kanadensiska mynt har Englands drottning på sig men han sa att det nog inte är drottningen utan drottningens moder. Han hade ingen förståelse varför man behöll den delen nät man blev självständig. Fick veta att Kanada tackade nej till att bli självständiga först och att en provins blev det först 1947 efter kriget (då hade de blivit erbjuda att tillhöra Kanada eller USA). Då hade inte England råd att köpa fisk från provinsen längre och då bestämde de sig för att bli kanadensare.

Efter vår pratstund gick jag in till byn igen och hittade baren vid 17-tiden. Det enda de serverade i matväg var sniglar och räkor som innehöll gluten och en tredje rätt jag aldrig fattade vad det var. Rätterna var dock i form av tapas så inga jätteportioner. I övrigt fanns det lite olika sötsaker, chips och nötter. Köpte en påse nötter och en med chips. Finmiddag. Slog mig ner med 2 andra pilgrimer som såg helt knäckta ut. De hade startat från Vilafranca de Xira kl 6 i morse dvs 1 timme och en kvart före mig och nyss kommit hit. Undra var de var när jag passerade dem. De var från England och var egentligen 3 st men en hade fått problem med ett knä och tagit taxi till Santarém direkt. De andra två skulle gå dit nu efter ett tags vila. De såg inte fram emot det och liksom jag efterlyste de möjlighet till mat i byarna nu finns det bara i städerna. Jag hade ju tänkt gå till en annan liten by i morgon. Måste nog kolla upp möjligheten till mat där eller kånka med från Santarém. Frågade varför de gjorde en så pass lång etapp enligt guideboken 5 mil men med tanke på att sträckan vi gått idag var längre än de räknat med så skulle det bli 5,4 mil. De visste inte riktigt. Hade inte räknat med värmen. De hade nog stannat här om de kunde men kompisen var ju där borta redan och de skulle ändå få betala rummet.

Påminde dem om att få i sig salt. De käkade nötter men valde även att blanda en elekttolytblandning ena killen hade med. Vi sa adjö och kanske på återseende i Tomar som vi alla hade som mål för i övermorgon. Får se hur det blir för mig. Om värmen skall vara så här drar jag kanske ner på längden lite. Alternativet är att gå lite tidigare på morgonen men då måste jag sova. Inte blogga halva natten.

Gick tillbaka till mitt rum och klädde av mig. Lade en handduk på sängen. Gick och hämtade en persika ur fruktskålen i matsalen och sen blötte jag en handduk och drog den över mig. Åh så skönt.

Chattade lite med sambon. Fixade IG-bilder, strulade med laddare. Hade stoppat mobilen i ett uttag som inte fungerade. Skrev detta och nu är kl 22:30. Fixar inte bilder hit idag. För sent plus att jag inte har wifi här.

Hoppades få sova 8 timmar men det sket sig ju nu.

Har varit en rätt trist dag idag. I morgon ser det bättre ut på kartan.