26 januari 2020

Att ställa ut på Freewall - En kreativ berg- och dalbana

Skrev en text till fotoklubbens årsbok om att ställa ut.


Jag hade ansökt om en plats på Freewall 2019 och tänkt att dela med mig av bilder från en pilgrimsvandring på 153 mil tvärs över Spanien. Mitt mål var att visa bilder från vandringen jag var nöjd med men också berätta om livet som pilgrim och det man möter som inte bara är vackra vyer. Från början fick jag ingen plats så bilderna blev liggande. Men den 15 februari fick jag frågan om jag ville ta en av platserna när en hoppat av och den 10 juni skulle det vara vernissage. Nu startade några månader av kreativ berg- och dalbana.

Kön - när man är euforisk över att snart få åka. Man kommer fixa det här och det skall bli så roligt.

Första uppförsbacken innan ett stup - Vad i hela friden har jag gett mig in på, det här kommer aldrig sluta bra, jag är urusel som fotograf inte en enda bild duger och inte kan jag ta mig ut och ta nya heller. Jag funderade allvarligt på att ställa in och bara skita i det. Såg inte en bild jag ville att någon annan skulle se på en vägg. De sa inget, de berättade inget.

Greppa efter handen - När det är läskigt är det skönt att hålla någon i handen. I mitt fall blev det 2 gamla kollegor, Tobias som är brutalt ärlig och vet hur man publikflirtar och Anders som är fotobörd och brukar gilla lite mer udda bilder. Jag lät Tobias gå igenom hela mitt album (526 kamerabilder) från Spanienresan och säga bu eller bä på varje bild. Gjorde samma övning själv samtidigt. Sen jämförde vi anteckningar. Många bilder åkte då i papperskorgen. Kvarvarande lista gjorde jag ett nytt album av och började dela in resan kronologiskt men också tematiskt; omgivningarna, livet, pilgrimen. Kunde ju inte bara ha bilder från en och samma dag eller plats. Insåg rätt snart att pilgrimen inte skulle täckas in av kamerabilder så bestämde mig för att spränga in små snapshots mellan de stora bilderna för att visa på det livet. Min gallring gav mig då 36 bilder som jag printade ut i vykortsformat. Detta var 41 bilder jag kunde stå för, nu skulle de ner till max 15-20.

Det suger i magen och är rätt kul - Jag bad Anders träffa mig på ett kafé och så slängde jag ut de 41 bilderna på bordet. Jag hade även med mig måtten på väggarna som utställningen skulle hänga på samt vilka ramar som jag hade tillgång till. Vi satte kryss på bilder som gick bort direkt (oftast kliché eller sa nada om vandringen) och ring på den här känns bra och kryss med parentes för kanske. Max 1-2 bilder från en och samma dag och max 3 från samma vecka så hade vi satt ring på det antalet så åkte resten bort och några fick en parentes. Allt är inte apkasst.




Andra varvet - nu kan man banan men den där ångesten infinner sig ändå i uppförsbacken. För där satt jag plötsligt med ett potentiellt urval men tänk om ingen annan förstår. Jag har ju minnen till bilderna hur mycket påverkar det. Kanske skall den sönderbrända maken bytas mot en solnedgång ändå? Men jag bläddrade igenom slängdhögen och tänkte att där fanns faktiskt några riktigt bra bilder så då måste det ju finnas några bra i de potentiella valda bilderna. De bilderna grupperades efter hur de skulle hänga kronologiskt på väggarna och både jag och Anders blev förvånade hur bra vi fått ihop det varje väggpanel hade lagom mängd bilder och färger som gav harmoni samt bra balans i tema. Nu kände jag mig plötsligt väldigt trygg i mitt urval, det såg bra ut och det kändes som att jag kunde få fram det jag ville. Nu var det bara detaljer som att välja tryckeri, papper mm kvar. Bagateller. Samt sålla ner 1470 mobilbilder till ett hanterbart antal.


Tredje varvet - Nu är man ute på upploppet, bilderna hänger på väggen och om några timmar kommer det folk som skall titta på dem. Uppförsbackenskräcken var nu, tänk om ingen kommer, tänk om ingen fattar, tänk om jag bara svamlar. Men så tänkte jag, prata det kan jag och förhoppningsvis ta med dem på mig resa tvärs genom ett land 153 mil. Kanske har de då fått något med sig i alla fall. Passa på att njut av tillfället, prata med folk, diskutera bilderna, lyssna vad de säger. Och allt jag hörde var positivt och 2 bilder såldes (mina 2 favoriter).

Men är det redan slut, snälla ett varv till - Nu kan man verkligen banan och man vet var det kommer att suga till i magen och framkalla lite härlig yrsel men då bromsar tåget in på perrongen och man måste kliva av. Tavlorna plockas ner. Dags att ställa sig i kön igen.

19 januari 2020

#beas365project2020 - Med utsikt

Idag så skjutsade jag Vincent till Sunderby sjukhus för magnetkameraundersökning av knät som mest troligt skall opereras. Medan jag väntade på honom tog jag en liten promenad runt sjukhuset. Höll på att vricka foten när en brunn inte syntes och var 10 cm nedanför istäcket jag gick på. Som tur är har jag så snälla fötter att jag kan vika dem utan att skada leder och ligament. Blev lite öm dock.

Hittade inte något "vackert" att fota men en kran är ju alltid en kran så det fick det bli från järnvägshållplatsen. En sådan typisk bild som jag gillar men ingen annan tycker om. Velade om jag skulle behålla det blå i högra hörnet eller fräta ut det men tycker det gav lite liv till bilden. Men man kan kanske tro att det är vinjettering från objektivet (men det är det inte).

Tänk att jobba så där högt och se ut över världen hela dagen.
Sony a7rII, Tamron 28-75,  49 mm, ISO 100, f/8, 1,3 s

Skulle behöva klippa mig

Nu är håret ogräslångt, det vill säga det hänger bara, alla toppar är kluvna och håret risigt som attans.
Skulle behöva färga om det också. Men när skall jag ha tid och hur mycket vill jag klippa av. Känns som jag skulle behöva ta 2 dm.

18 januari 2020

#beas365project2020 - Grå dag

Idag fanns lite färg ute men det kändes som en svartvit eller mer sepiatonad dag. Jag tog en promenad in till stan och stannade till vid Svartbyträskbäcken för en bild. Det toksnöade ute och världen var väldigt luddig. Men jag gillade att de främre grenarna trädde fram tydligt och ramar in.

Satte mig på ett fik och fortsatte skriva på Elsa.
Sony a7rII, Tamron 28-75,  75 mm, ISO 100, f/8, 4 s

Skrivprocessen - hålla ordning på saker och ting och hålla sig nära sanningen

Inser hur mycket research man måste göra när man skriver särskilt när man väljer att skriva om en annan tid och land. Frågor som dyker upp är; vad hette folk vanligtvis på den tiden, vad läste kvinnor/ungdomar i Sverige som också kan ha lästs en sisådär 35 år tidigare i England, om en affär skall gå lite knackligt i en liten by i Norrbotten ca 1914 vad kan det ha varit för typ av affär då osv... Fick lite tips av Twittrare om var jag kan söka information. Det var uppskattat. Just nu har jag skrivit typ XXX där det inte har betydelse för berättelsen i sig men inte heller bör vara fel och lagt lite mer tid där det har en betydelse.

Inser också att jag behöver något bra sätt att hålla reda på tidslinjen och det finns inte i Scrivener som jag använder, undra varför. Hittade att det skulle finnas någon integration med Aeon Timeline 2 så nu har jag installerat det och hoppas på att jag får ihop det. Vill ju inte behöva skapa alla karaktärer dubbelt osv.

Kanske finns det bättre program eller skall jag bara skaffa en rulle papper och en jäkla massa post-itlappar och ockupera en vägg här hemma.

17 januari 2020

#beas365project2020 - Nedkylning

Mina tarta de Santiago gjorde succé och många bad om receptet. Jag själv kunde inte vara med på fikat pga av ett möte och när jag kom ner för att ta mig en bit kaka fanns inte ens smula kvar.

På ett möte på eftermiddagen tappade jag totalt humöret idag. Blev bara så less och arg på tjat. Fick känslor som påminde mig hur det var i skolan. Jobbig känsla. Det var säkert inte deras mening och de tyckte nog mest de var lite roliga. Men med min bakgrund så brast det. Så väl hemma i Boden igen så kände jag att jag helt enkelt behövde kyla ner mig. Så jag tog mig till en frostig plats och tog lite foton. Gillar ljuset på denna plats och försökte jobba med det. Tyckte det var svår denna gång då snön på marken under lamporna var väldigt ljus. Efter fotot hämtade jag familjen hemma och vi åkte på DaVinci och åt födelsedagsmiddag för Henrik.
Sony a7rII, Tamron 28-75,  50 mm, ISO 100, f/9, 13 s
Här är receptet om ni också är sugna på att baka en supergod kaka.

Tarta de Santiago 
Ca 1 h, Ugn 175 grader 

stora ägg 
230 g mandelmjöl 
3 dl socker 

Smaksättning 
4-5 droppar bittermandelextrakt 
Finrivet skal från 1 apelsin och 1 citron (gärna ekologisk) 
eller 
1 kuvert saffran (mortlat och sen upplöst i ex lite rom men inte ett måste) 

Separera äggen 
Mixa ihop äggulorna och sockret tills det är ljust. 
Häll i din smaksättning och rör om lite så det blandas ut. 
Häll i mandelmjölet och mixa ordentligt (blir rätt hårt som mandelmassa). 

Rengör visparna 
Vispa äggvitorna till hårt skum i annan skål. 

Vänd ner äggvitan i geggan med en slickepott (eller annat valfritt verktyg) är svårt först men efter ett tag så får man en jämn spet utan att vitorna smälts för mycket. Gör inget om det är lite klumpar kvar. 

Häll i en rund form. 
In nedre delen av ugnen 40-45 min kan behöva lite folie över de sista 5 minuterna, ha lite koll. 

Serveringstips 
Om man vill kan man pudra över florsocker men jag tycker det blir för sött. 
Hemma brukar jag servera med grädde och mandariner eller klär den i grädde och lägger halverad vindruvor eller persikor ovanpå. 




16 januari 2020

#beas365project2020 - Ett ljus i mörkret för lite lugn

Denna kväll kan sammanfattas med ordet kaos! Jag har köksvecka på jobbet (första veckan efter semestern) fick jag veta i måndags. Köksvecka innebär att man håller ordning i köket, kör diskmaskiner, torkar av borden mm. Men det betyder också att man förväntas ta med sig fika till alla anställda på fredagen. Vi är över 50 pers och på fredagar kan antingen alla vara där eller bara hälften, man måste alltså räkna med ca 50. Jag är konsult på stället och har inte varit med om att ta fram dessa "trivselregler" och är väl egentligen inte helt ok med att jag måste avsätta min fritid till att gå och handla och baka (alt bara handla om man vill bjuda på köper) för mina egna pengar. Om jag hade kunnat äta av de 50 andras fika hade det väl "gått jämt upp" men som allergiker så är det ju sällan någon som fixat fika som jag kan äta.

Nå j jag gillar ju att baka och äta hembakat så jag fick väl se det som ett tillfälle att baka. Jag köpte ingredienser till 3 st Tarta de Santiago och en långpannekaka med blåbär som jag aldrig bakat förut men som sades i receptet att den skulle bli sååååå bra.

Som tur är har jag 2 ugnar hemma så kakor som skall stå i ugnen i 40 minuter var hanterbart. Annars hade det tagit många timmar mer än vad det gjorde nu. Gjorde 2 tarta de Santiago med apelsin och citronsmak och en med min egen favorit, saffran. De blev bra förutom att den med saffran som stod i ugnen där nere tog en evighet på sig att bli klar. Tror den ugnen inte är helt ok. Sen var det dags att göra blåbärskakan. Receptet sa liten långpanna. Vad är en liten långpanna? Det stod inte men jag anog en typ ugnsform då (halv långpanna). Så jag dubblade receptet och hällde i min vanliga långpanna. Öhhhh det täckte inte hela. Gjorde en enkel sats till men lyckades glömma äggen. Rörde ner i långpannan och stoppade in i ugnen. Det var ingen vacker syn som togs ut långt efter de 40 stipulerade minuterna. Det var mer en smulpaj med kokos istället för smuldeg och under var det bränt socker och något annat. Gick inte att ta med och servera. Nå ja lite ägg fanns kvar så jag rörde ihop en dubbel sats till och hällde den nu i en ugnsform och in i ugnen. Den reste sig nada och kändes supertorr. Den lämnades till barnen. Det får bli att köpa med några frysta kladdkakor som komplement i morgon.

Höll på att glömma att fota idag, så lite akut tände jag några ljus och försökte komma ner i varv efter kaoset, de fick bli dagens moti som en påminnelse att ta det lugnt. Även idag blev det en HDR-bild för att få lågorna som jag ville ha dem.
Sony a7rII, Sony 30 Macro,  30 mm, ISO 100, f/5,4, 1/15 + 1/8 + 1/4 s

15 januari 2020

#beas365project2020 - Frostiga reflektioner

Efter dagar med grått och slask var det idag fantastisk dimma på eftermiddagen strax innan solnedgång men jag kunde inte smita ifrån jobbet för att gå ut en sväng med kameran. Fick istället hoppas på att dimman och kommande minusgrader skulle ge frost. Och när jag väl körde hem från jobbet kunde jag ana vitt i träden. Så jag tog bilen bort till Björnsundet, efter att ha hämtat Henrik på jobbet och ätit middag på Mc Donald's, där det finns chans till öppet vatten och reflektioner samt att jag vet att det finns bra lampor där.

Fick jobba en del med att hitta rätt exponering för att få lite ljus i himlen men inte överexponerad snö. Gillade att vassen/gräset stack upp och var gula för att bryta av lite. Lade på lite mer rosa ton än vad det var när jag stod där. Då var världen tämligen svartvit. Eller rättare sagt mest svart för det är sjukt mörkt när man står ute på isen här. Drog även upp lite blått i himlen. Hade gärna sett att trädet fått lite mer ljus på sig upptill men jag kan inte riktigt styra över gatubelysningen tyvärr.

Velade en del om jag skulle beskära bort trädet till vänster eller inte och därmed få lite mindre av vattnet nertill. Eller kanske bara beskära om i 4:5 istället för som här 5:7 (för mig ett ovant format). Från början vann 5:7 men det var nog för att jag hade skurit bort trädet till vänster i 5:4.

Jag fastnade för att ha kvar trädet till vänster då det ger lite djupkänsla, utan blev det så platt. Men då var det det där med formatet. Jag velar fortfarande. Här får ni därför båda tills jag bestämt mig helt :-) Kanske är det lite för mycket vatten i den första trots allt. Vad säger du?
Sony a7rII, Tamron 28-75,  52 mm, ISO 100, f/5,4, 25 s

14 januari 2020

#beas365project2020 - Galna färger i Södra Hamn

Var på väg till jobbet och fick syn på en vacker himmel. Istället för att svänga i rostbollsrondellen mot Porsön körde jag rakt fram mot havet. Möttes av denna syn. Önskar så att jag hade haft lite mer än 75 mm att leka med alternativt haft lite tid att gå närmare isbrytarna.

Jag redigerade flera av bilderna men det var när jag lade ihop till en HDR om jag blev nöjd med både isen och himlen som i denna. Den kanske upplevs som lite mörk men det var ju innan soluppgången och inte jätteljust ute. Jag har även lättat upp skuggorna en aning extra på isbrytarna.
Sony a7rII, Tamron 28-75,  75 mm, ISO 100, f/9, 1/40 + 1/20 + 1/10+ 1/5 + 0,4 s


13 januari 2020

#beas365project2020 - Kyrkobesök

Idag var det jättefin soluppgång (varmgul himmel) när jag körde till jobbet men jag var sen och hade inte tid att stanna. Behövde förbereda ett viktigt möte. Min sekundärplan var att gå ut på lunchen, det sket sig oxå för jag behövde få stöka undan lite jobbgrejer. Sen satt jag kvar på jobbet till 19:10 så väl därifrån var det kolsvart. En rätt pissig första dag på jobbet efter 3 veckor ledighet. Men men. Tog en sväng om Gammelstad på vägen hem. Stannade vid kyrkan och såg mig villrådigt om. Gick innanför muren. Letade vinklar för att ta en bild på kyrkan eller kanske ett träd fortfarande fullt i bär. Men nä kom inte åt något vettigt. Modstulet stoppade jag ner kameran igen och gick mot bilen. Men när jag skulle passera igenom muren igen så tänkte jag, jamen här kanske... Tog fram mobilen och knäppte en testbild. Kanske lite lägre.

Upp med stativet och kameran sittande på huk tog jag dagens bild. Hade svartvitt i tanken när jag tog den så det fick fen bli även om den fick mysiga färger. Någon dag kanske jag ångrar mig men just nu får den vara dagens bild. Testade två olika vinklar men den här blev bäst. Eg hade en mitt emellan de 2 testade vinklarna nog blivit bäst men jag var så jädras kissenödig och sitta på huk och fota då är inte så lätt. Så jag skyndande mig hem istället.
Sony a7rII, Tamron 28-75,  28 mm, ISO 100, f/9, 6 s

12 januari 2020

#beas365project2020 - En annan sorts ljus

Idag gick jag ut medan solen sken. Hade med mig stativ och kamera. Skulle gå in till stan men valde en rejäl omväg för att hitta något att fota. Stannade vid Bodån och satte upp stativet, monterade kameran. Då såg jag att luckan till minneskortet var öppen. Men vad fan. Och då kom jag ihåg hur jag igår hade lagt kameran på väskan efter att jag plockat ur kortet och satt det i datorn och tänkte. Jag borde inte lägga den på väskan utan kortet. Äh jag ser ju i morgon att luckan är öppen. Nope det gjorde jag inte när jag stressade iväg innan solen skulle gå ner. Dessutom var min lilla behållare med alla extrakort i den andra jackan som jag först hade tagit på mig (de skall egentligen ligga i ryggsäcken). Men den jackan insåg jag skulle bli för varm så jag bytte och glömde flytta behållaren. Men ett extra batteri hade jag minsann stoppat på mig. Föga hjälpte det.

Fortsatte in till stan. Tog en macka på Opalen. Gick hem en kort väg. Stoppade i kortet i kameran och tog en sväng med bilen tillbaka till Bodån innan solen skulle försvinna helt, det blev en annan sorts ljus än vad jag tänkt mig men inte dåligt. Gillar grenarna i förgrunden. 
HDR av 3 exponeringar för att inte få utfrätt himmel och ändå lite ljus i de mörkare partierna
Sony a7rII, Tamron 28-75,  54 mm, ISO 100, f/9, 1/50 + 1/13 + 1/5 s
Sen åkte jag och handlade dagens middag. Hade fler bilder i huvudet idag men de gick oxå om intet. Bättre lycka nästa gång jag kan vara ute och fota i solsken. Vilket tyvärr lär dröja för nu börjar jag jobba igen efter 3 veckors ledighet. 3 väldigt långa veckor känns det som. 

11 januari 2020

#beas365project2020 - Vemodigt landskap

Idag tog jag mig trots ryggvärk ut på en promenad i skogen. Jag valde att gå upp på Mjösjöberget och sen bort till Gammelängsberget. Gick mestadels på skoterspår.

Uppe på Mjösjöberget stannade jag till för att fota färgerna som hade ett sådant vemod idag. Som om även naturen saknar den riktiga vintern.
HDR av 3 bilder för att annars försvann himlens struktur eller så blev stenarna för mörka.
Sony a7rII, Tamron 28-75,  20 mm, ISO 100, f/7,1, 1,3 + 0,5 + 0,8  s
Jag stör mig lite på riset, gropen och mossan nere till höger men om jag försöker skära bort dem klipper jag även hängbjörken. Tror jag glömde kolla nere i det hörnet när jag tog bilden. Var fokuserad på stenarna och det döda trädet att få dem som jag ville. Så typiskt mig. Får skärpa mig.

10 januari 2020

#beas365project2020 - Konsumtionssamhällets baksida

Idag var det verkligen grått och trist ute. Gick förbi dessa på väg till stan och tänkte att de kanske skulle kunna utgöra ett spännande vardagsmotiv eller vara en del i en serie med bilder på svenska uppfinningar.

Bilden blev rätt trist. Och jag tog inga fler denna dag mer än lite foto på ett fik men en av de som råkade hamna på bild såg så arg ut när hon såg kameran att den vågar jag inte publicera.

Tydligen är det rätt mycket pengar som står där, de är värsta ca 50 kr styck. De blå kommer från Volvo har jag oxå fått veta när jag lade upp bilden på Twitter.

Uppfinningen då? Jo det sägs att amerikanerna lämnade efter sig en rad pallar och gaffeltruckar (tydligen var det Clark som var föregångarna inom gaffeltruckar, en sådan fotade jag ju häromdagen) efter andra världskriget. Pallarna kunde dock se ut lite hur som helst. Så när man behövde effektivisera logistik på järnväg i Sverige så tog Gyllsjö Trä i Klippan fram en pall. Den så kallade SJ-pallen som blev EUR-pallen sen. En pall består av 11 plankor och 78 spikar och skall vara uppmärkt på ett specifikt sätt. Idag används den världen över och de standardiserade måtten har lett till att vissa varor fått mått så att det skall passa att lasta på pall. Det sägs att sockerbiten är en sådan.
Sony a7rII, Tamron 28-75,  36 mm, ISO 125, f/4, 1/60 s

Skrivövning, Kafé Elsa


Tog en promenad in till stan för en lunch. Hamnade på ett fullt Espresso House. Ljudvolymen var rätt hög, kaffemaskinen gav mig tinnituspip i örat och jag hörde typ allt från allas samtal då de tenderar att försöka överrösta musiken. Så jag började tänka på hur det skulle kunna vara. En del personer i fiket fick förekomma här också. Jag är dock inte jättebra på att hålla mig till uppgiften kanske, svävade nog mer ut i annat än platsen. Så här löd uppgiften:

När författaren Mary Hoffman kom till Venedig blev hon besviken. All guldutsmyckning i staden kändes så prålig och gondoljärerna var fula gubbar. Allt borde istället glittra av silver och gondolerna styras av de vackraste unga män, tänkte hon. Och så skrev hon Stravaganza - Maskernas stad, om en plats som nästan, men inte riktigt  är Venedig. Gör samma sak" Välj en plats som borde vara annorlunda och skriv om den så som den borde vara. Gör världen till en sagoplats. 
(Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s.7)

Här kommer ett första oredigerat utkast skrivet i ett "flow" utan att direkt tänka på vad som hamnade i texten. Får väl skriva ut det och korra lite. Får se om det blir någon del 2 någon gång. Det har i alla fall varit en rolig text att skriva och det är väl huvudsaken med övningarna, att ha kul. Extra roligt eftersom denna övning var en jag hade väldigt svårt att komma igång med. Men det kanske blev för många personer, för rörigt. Skall jag skala? Tanken är att några av "inventarierna" skall återkomma i del 2.

Del I - Hos Elsa

Skylten som hängt på samma plats ett nästan ett sekel säger "Kafé Elsa eftr. Est. 1932" Den gnisslar i de rostiga kedjorna och den gröna färgen är lite flagnad. Guldet i de snirkliga bokstäverna skulle behövas fyllas i. Men här hos 'Elsa' som alla säger behövs ingen perfekt yta. Genom fönstret kan man se stressade människor kila förbi medan det här inne vilar ett lugn, som om pulsen gick ner bara av att stiga in genom dörrarna. Caféet är inte stort, rymmer kanske 30 personer i sina caféstolar och de sammetsklädda fåtöljerna. Just idag är nästan varenda plats upptagen. Det är fredag och lunch och jag har satt mig här för att äta och jobba en stund.

Här inne är det som om tiden stått stilla. Bakverken är klassiska som prinsesstårta, Napoleonbakelse, Budapeststubbe, kanelsnurror och fler än 7 sorters småkakor. Smörgåsarna är enkla tekakor med leverpastej, ägg och ansjovis eller ost och skinka. Utbudet kan variera lite från dag till dag och jag inte har lyckats hitta mönstret mer än att det alltid finns leverpastejsmörgåsar och schackrutor och på fredagar som idag finns det alltid varma smörgåsar - croque monsieur med en ostig bechamelsås över. Gudomligt goda med aning honungsdijón. Smörgåsen krasar när jag skär i den och tar den första tuggan och munnen fylls med sötma, sälta och och det lite sträva brödet.
Man hör inte så mycket ljud, i bakgrunden spelas antingen klassisk musik eller någon gammal dänga från 40-talet. Bestick mot porslin, låga mummel från gästerna och personalen som tar beställningar vid borden. Lyssnar man noga kan man höra ett kaffemaskinsmonster. Ja de kallar maskinen monstret, den enda eftergift till moderniteter men den står inte i lokalen utan bak i köket. Teresa som äger kaféet idag insåg för ungefär 10 år sedan att just kaffe där nöjer sig ingen med en vanlig slät kopp bryggkaffe längre, dessutom blev hon bortskämt med gott kaffe under sina 5 år i Italien. De åren har lämnat ett spår till i kaféet, det finns ofta biscotti av olika sorter inklämd bland småkakorna. 

Jag bryr mig inte så mycket om kaffet utan njuter av deras stora teutbud, de som serveras i stora fina kannor och tekoppar. Servisen här är ett kapitel för sig. Teresa samlar på sig porslin från dödsbon och loppisar. Hon har flera olika serviser och vet vilken stammis som föredrar vad. Jag får alltid den största lediga tekoppen, idag blev det en Gröna Annakopp från Rörstrand. Mannen bredvid mig läser en tidning och sippar på en espresso i en mockakopp som är så liten att jag inte riktigt förstår hur hans stora fingrar får tag om det lilla örat. Men liksom mig tillhör han stammisarna och det där är hans favoritkopp. Förr bad han alltid om moccakaffe men så var han på semester med frun i Spanien förra sommaren och sen dess är det tydligen espresso som gäller. En bit bort sitter Gustav, han är lika gammal som kaféet, vilket vi ofta får höra. Ni skulle hört honom när monstret anlände och monterades upp. Han är definitivt team kokkaffe, och jo man kan få riktigt kokaffe i kopparpanna om man beställer det. Ett par tonårsflickor frågade en gång "vad är det?" och pekade på "kanna kokkaffe" i menyn som står på varje bord. Lisa förklarade hela processen med kaffepanna, kaffe, klarskinn osv... ni skulle sett tjejernas min när Lisa förklarade vad klarskinn var. Men hon viskade så Gustav inte skulle höra, han har förvånansvärt bra hörsel, att de slutade med klarskinnet någon gång på 50-talet. En annan av alla Gustavs historier är hur han som pojk levererade ålaskinn till Elsa. Att fånga ål kräver tålamod och list enligt honom och de är de bästa klarskinnen eftersom de saknar fjäll. Jag tror minsann Gustav skall få Ålevangeliet i present.

Traditioner är viktiga här hos Elsa, och en del av dem är tydliga så som de gammaldags bakverken medan andra mer sitter i väggarna. Man tar inte en stammis plats när hen är på ingång. Är någon nykomling på väg att göra det så finns det alltid någon gammal gumma eller gubbe som säger "vännen det vore bra om du kunde ta en annan plats, det där är Stigs plats och han kommer snart". Ändå blir ingen stammis upprörd om hens plats skulle vara upptagen. I bästa/värsta fall kan de slå sig ner vid samma bord och inleda en konversation eller sonika slå upp sin tidning och hålla dig sällskap i det tysta. Kanske skall tillägga att detta mest gäller våra gamlingar, de som liksom tillhör inventarierna, vi andra är aningen mer flexibla.

Alla stammisar har sitt schema. Och det är då det slår mig, schemat för kakorna och smörgåsarna. Kan det vara så... jag tänker efter och jo jag anar ett mönster. Stig som älskar klenäter är bara här på onsdagar och klenäter finns bara på onsdagar men även på måndagar ibland. Jo men är det inte så att Stigs barnbarn kommer och besöker honom en gång i månaden på måndagar och då brukar de gå hit. Kan det verkligen vara så? Jag funderar vidare, och ja jag är nog något på spåren. Jag vinkar till mig Bojan, hon har jobbat här sen jag var barn. Hon borde ha gått i pension men kan inte sluta, hon älskar att småprata med gästerna och jag får en känsla av att hon vet exakt vem jag är. Numer är hon bara i servisen och bakar inte längre, det gör Ewa-Britt, mamma till Teresa och Mohammed en yngling på 19 år som drömmer om att bli känd konditor. Han är idag proffs på svenska småkakor som han brukar packa i vackra plåtburkar Teresa hittar på loppmarknader och skickar hem till släkten i Iran. Ibland byter han ut biscottin mot något spännande iranskt bakverk som smakar himmelskt. Mohammed har sparat en särskilt vacker hjärtformad burk, jag tror någon kommer få den på alla hjärtans dag.

Bojan kommer över med blocket i högst hugg, hon vet att jag brukar komplettera min beställning efter mackan och jag frågar om det finns någon Mohammed special på menyn idag och hon nickar. Jag beställer en sådan men säger också att jag har en fråga om hon har tid. Hon tittar sig om och alla har fått sina beställningar och jo någon minut kan hon avvara innan det är dags att börja plocka disk. Jag berättar om min teori om bakverken och smörgåsarnas schema. Hur jag identifierat vissa personer preferenser och hur de verkar stämma med serveringen. Hur korintkakorna försvann när Tilde dog 101 år gammal förra hösten och när Kalle slutade komma på torsdagar men dök upp på tisdagar istället eftersom det passade med hans seniorgympa så bytte Brysselkexen dag. Bojan ser lite häpen ut men ler stort. "Du har kommit på oss" säger hon och skrattar. "Om du kan sitta kvar en stund till efter rusningen så skall jag berätta om "Kändislistan" för dig. Hon går men kommer snart igen med en liten pistagekaka som skickar mig till himlen. Måste komma ihåg att be Mohammed om receptet. Han kommer göra någon väldigt lycklig en dag.

Lunchfolket byts ut, nykomlingar och bekanta i en härlig blandning. Vera lägger en lila stickad sjal om axlarna när det drar för mycket från dörren. Bredvid hennes tekopp (alltid en 40-talskopp med violer på) med Elsas blandning som innehåller viol, vilar ett stickmönster. Vera skall snart bli mormorsmor och har bestämt sig för att barnet inte skall frysa så det stickas och stickas, tror hon är uppe i ettårskläderna nu. Hon stickar i finaste alpackaull med de tunnaste stickorna jag någonsin sett. Kalle skojade med henne en gång och frågade om hon stickade med spagetti. Nu ser jag hur en randig kofta i dova regnbågsfärger växer fram. Själv har jag ett par fantastiska inomhustofflor i grovt ullgarn som jag tofflar omkring i hemma. En julklapp från Vera fast jag försökte betala henne. Tilde begravdes i en rosa skir kofta med rosor som hon fått av Vera någon vecka efter att hon sagt att hon var så frusen mitt i sommaren. En ung flicka vid bordet bredvid säger till sin flickvän, åh man skulle haft vantar i det där garnet kollat så fint det är. Om hon dyker upp här igen är det inte helt osannolikt att Vera sticker till henne ett par vantar i rätt storlek och kommer inte tjejen tillbaka får Röda Korset dem till nästa julbasar. Hon är sådan "vår Vera". 

Mitt i lokalen sitter två studenter med var sin laptop och lagbok. De vet nog inte att Katrin vid bordet bredvid har varit toppjurist i Stockholm men fick nog en dag på arbetsvillkoren på firman, sa upp sig och flyttade hit och tog över bokhandeln vägg i vägg med kaféet. Jag ser hur hon lyssnar på deras resonemang och verkar försöka hålla sig från att fylla i. Kommer de tillbaka kommer hon nog inte kunna hålla sig. De långa fingrarna med de blodröda naglarna, enda elegansen hon hållit kvar vid, håller hårt i den grova chockrosa keramikmuggen med en stor silverstjärna på som ser ut som ett dagisbarn har fått leka keramiker för en dag. Mjölkmustaschen gör att jag gissar på varm choklad idag till dammsugaren. Muggen har Katrin med sig varje dag när hon kommer på lunch. Det är hennes dotter Stella som har gjort den i mellanstadiet. Dottern som valde att bo kvar med pappa i Stockholm istället för att flytta till en liten byhåla i Norrland. "Vem fan vill det?" sa 16-åringen och åkte till sin far på Östermalm. Katrin undrade vad folk skulle säga, lämna sitt barn. Men hon behövde verkligen flytta från Stockholm, flytta hem. Hon åker ner och är med Stella så ofta det går och Stella har varit upp några gånger och inte helt vantrivts, i sommar skall hon faktiskt sommarjobba här på kaféet ett par veckor. Hon vägrade arbeta hos mamma i bokaffären. "Vem behöver böcker när man har en telefon?" Katrins kramande om koppen är saknad efter dottern, dottern som hon försummande för en karriär som ändå är kastad i soporna nu. Ibland ser jag henne titta på jobb- och lägenhetsannonser i Stockholm men kan se på henne hur hela hon liksom krymper ihop. Det livet är borta. Jag hoppas hon och dottern får ihop sin relation, tills vidare äter hon dammsugare som dottern älskar och skickar ett foto med "Tänker på dig! Puss puss! /Mamma."

Jag ser Bojan bana sin väg fram till mitt bord med något i händerna. En sista svepning över lokalen, några sitter med lurar och stirrar ner i telefoner medan de dricker cappuccino och latte macchiato. Lattepapporna har letat fram varenda barnstol men ungarna krälar just nu på golvet och letar smulor eller suger förstrött på en klämmis medan papporna stjälper i sig kaffe och pratar om något. Minns hur trött man var som föräldraledig och hur skönt det var att få träffa andra emellanåt. Ett tjejgäng som verkar ha tillkommit som stammisar har tagit ett av de större borden, de ser precis likadana ut allihop, samma sorts frisyrer, smink och kläder. Handväskorna är stora, dyra och bärs som rustningar. I början var de ganska högljudda för att vara på Elsas men någon av våra älskade gamlingar sa sonika "Man pratar inte så högt här att Stig måste dra ner på hörapparaten för att inte få tinnitus". Och sen dess håller deras prat och asgarv en trevlig nivå, det behöver inte vara tyst här men hela lokalen behöver inte få höra om vem man är kär i eller vilken lärare som är helt jävla slut i huvudet. De vet också att de kan få hjälp med sin matte på måndagar för då är Egon här. Egon kom från Ryssland under 60-talet och visade sig vara ett mattegeni, flyttade till Göteborg och forskade på Chalmers i flera år innan han kom hit igen som pensionär, "Jag saknade kylan och hatade regnet" sa han. Nu saknar han undervisningen och det gör honom inget att det är högstadie- eller gymnasiematte som han får förklara. Ibland stannar andra till och tar del av hans utläggningar, vi har sett misslyckade kakor användas för att förklara multiplikation av matriser och saft har hällts i glas för volymer. Lissie, en av tjejerna sa i måndags "Asså Egon du borde ha en matteyoutubekanal, jag skulle lätt kolla". Egon skrattade och sa att han skulle fundera på det men så länge får de nöja sig med honom på måndagar IRL. 

Bojan har med sig en ny kanna te och en kopp till sig själv och slår sig ner. Hon har tagit av sig förklädet. Åh så jag älskar att hon har hållit kvar vid sitt gamla Elsaförkläde. Det börjar bli lite luggslitet som så mycket annat här men det är det som är Elsas. Hon är liksom som den Elsa jag föreställer mig. Hon finns på en bild på väggen bakom mig. Står där vansinnigt vacker framför det nyöppnade kaféet men hennes leende når inte riktigt ögonen. Håret i en vacker läggning, en typisk 30-talsklänning och ovanpå det ett förkläde som det står Elsa på. Det där med eftr. kom till senare. Förklädena har försvunnit, ingen annan som jobbar har det. Bojan tar fram ett papper, det är ett schema över veckodagar, överst står det 2019, där står namn och bakverk i en salig blandning. Det finns alltså ett system. Här och var finns överstrykningar och pilar i en rad olika färger, fläckar av deg och smet. Jag ser Tildes namn överstruket och "tjejgänget" inskrivet med en blyertspenna på måndagar. De har alltså varit här så ofta på måndagseftermiddagar nu att bordet mest troligt kommer hållas och det säkerligen kommer finnas fat med misslyckade kakor för Egon att demonstrera med. Konsulthjärnan tänker "Ur ett GDPR-perspektiv är detta säkert inte alls ok" men vem bryr sig, detta är ren omsorg. Den vanliga personalen har säkert allt detta i sina huvuden men de har rätt ofta extrapersonal som också vill kunna ge rätt service. Kanske hade det räckt med kaknamnen. Men det är mer service än så hos Elsa.

Hon toppar upp min kopp och häller upp en till sig själv medan jag studerar bilden och får en tår i ögat av strykningarna 2019, 4 st. Tilde, Kristian och Gustavs bror Nils. Kristian som älskade pariserbröd som han doppade i vaniljsås, han var bara 6 år och kom alltid på lördagar med sin mamma. Alla tre hade begravningskaffet här på kaféet. Ni kan ju gissa vad som serverades på de fikastunderna. Jag minns också hur det berättades om hur det blev deras favoriter. Kristian hade en hjärntumör och behandlingen gjorde att han hade svårt att äta. Han hade alltid älskat de söta pariserbröden för hans mormor bakade dem men när han blev sjuk kunde han inte tugga utan att det gjorde för ont. Då sa Teresa "Du prova att blöta upp det lite" och kom med en skål vaniljsås. Det gjorde susen för humöret men tyvärr inte för tumören. Tildes korintkakor kom att bli hennes favorit för att det var den enda kakan på söndagarnas kakbord i prästgården ingen annan gillade så hon fick allihopa efter att hon hjälpt till att duka av. Hennes mamma kallade också "Min lilla korint". Nils han älskade ansjovismackorna, han åt aldrig sötebröd men mackorna kunde han komma in för en varje dag och varje gång frågade han om han kunde få en nubbe till, eller en öl i alla fall. Han hävdade bestämt att det fick man minsann av Elsa. Gustav berättade att när de växte upp hade familjen ett litet jordbruk och de åt det som jorden gav samt kött när det gick, det mesta gick till försäljning samt att man hade några dåliga år där sjukdom tog djuren. Pappan gillade inte fisk efter att ha fått ett ben i halsen som barn så det serverades aldrig hur knapert det än var i huset. När Nils skickades iväg på militärtjänstgöring fick han för första gången äta en ansjovismacka med en öl. Och han lovade sig själv efter det att han minst en gång i veckan skulle äta denna gudasända maträtt. Den fjärde strykningen är streckad, Mattias, han flyttade bara till Malmö för att studera så han har väl typ kvar sitt bord nummer 8 där han vill rökigt te och en ostmacka. Jag söker mig själv i listan och hittar mig i sidan "Iris *". Måste komma ihåg att fråga om den där stjärnan. Men det känns lite fint att ha en * bakom sitt namn. 

Jag hade förlorat mig i funderingar, minnen och tydligen andras minnen så jag hörde inte när Bojan börjar prata. Hon lägger handen varsamt på min arm och tar pappret. Hon ser på mig att jag är ledsen. "Ja jag saknar dem också, har förlorat så många under mina år här men det gör också att vårt utbud varierar lite" säger hon och skrattar. Bojan säger att det är dags för mig att få veta varför vissa rätter är fasta på menyn, leverpastejsmörgåsar, schackrutor och smörgåsen jag just ätit. Dessa hade jag inte lyckats hitta något mönster till vilket jag sagt till henne. Jag slår ihop datorn där ett dokument blinkar tomt, blev visst inte mycket jobbat idag.

Bojan lägger en chokladask på bordet, jag är på väg att tacka nej, jag äter inte choklad, när jag ser att asken är jättegammal. Hon öppnar asken och lägger ut några foton på det lilla bordet. En stilig man i 40-årsåldern, en parant dam i 60-årsåldern och en pojke i 6-7-årsåldern samt en bild på Elsa när hon var mycket ung iklädd typiska biträdeskläder, svart klänning, vitt förkläde och en vit hätta. Bakom henne syns vad som verkar vara en restaurang eller ett stort kafé med sammetssoffor, dämpad belysning och vackra människor i 20-talskläder. Elsa säger jag och pekar på bilden. Bojan nickar och pekar på damen och säger "Elsas mormor, Edna". Edna var den som uppmuntrade eller rättare sagt tvingade Elsa att starta kaféet för att få något annat att tänka på efter katastrofen. Katastrofen, vilken katastrof? säger jag men Bojan bara fortsätter.

"Hon gav Elsa kapitalet som behövdes, hon sålde smycken och några möbler från sin våning för att få ihop pengarna. Elsa krävde att få betala tillbaka pengarna så de skrev ett kontrakt. Men när hon läste igenom detta så stod det istället Elsas kommer alltid servera schackrutor, i enlighet med detta dokument, varje dag. Edna kan komma när hon vill och äta så många hon vill. Hon kan även ta med sig sina väninnor för att äta schackrutor, dock får de själva stå för dryck. I avtalet fanns även Ednas eget recept på den lilla kakan. Så än idag serveras schackrutorna och eftersom du aldrig har beställt någon så vet du inte att de är gratis, men man måste köpa dryck till. Vi behandlar alla gäster som vänner till Edna för det gjorde Elsa. Du kanske även har sett att Egon brukar använda dem och mattetjejgänget alltid beställer in dem. De har fått ett uppsving bland unga i den här staden. En kvinna kom in förra veckan och sa att hon behövde få ett recept på sådana där Matterutor, hennes son hade sagt att hon skulle baka sådana till fotbollen för alla älskar dem. Jag kopierade receptet ur 7 sorters kakor och gav det till henne. Ednas specialrecept håller vi hemligt än så länge."

Härnäst pekar hon på den lilla pojken i kortbyxor som håller en leverpastejsmörgås i handen. Så där var hans favorit lätt att identifiera. "Torsten. Fina lilla Torsten." Bojan får en tår i ögat när hon säger hans namn och tar en servett från bordet och torkar sig. "Torsten var Elsas ögonsten, hennes son. Han föddes 8 år före Elsa öppnade kaféet. Hon fick honom när hon bodde i Paris." Bojan pekar på det andra fotot och säger "Jacques Elsas älskare." Jag häpnar lite, en kvinna som hade en älskare på vad då 20-talet? Är det han som gav upphov till mackan frågar jag. Bojan nickar och ser om möjligt ännu mer sorgsen ut. Tydligen har jag hällt i mig allt mitt te och Bojan säger "Det är nog bäst du besöker rummet i hörnet innan jag fortsätter berättelsen om hur det kom sig att Elsas öppnade". Jag reser mig upp och inser att hon har rätt. Skyndar mig bort till toaletten och på vägen tillbaka tittar jag på porträttet på Elsa. Berätta din livs historia för mig tänker jag, vad hände? Vad råkade du ut för egentligen?

Del 2 - Elsa

<Fortsättningen får komma i en annan övning kanske (om någon är intresserad av att läsa om Elsas liv, jag har nu gjort om ett stökigt modernt kafé till ett annat ställe.>

Övning från: Skriv om och om igen av Katarina Kuick och Ylva Karlsson, s.7 - Välj en plats som borde vara annorlunda och skriv om den som den borde vara. Gör världen till en sagoplats.