30 juli 2016

Dag 212 - Dag 12 Poo - San Esteban de Leces 34,76 km 08:03:10

Vaknadade före väckaren igen men istället för att somna om så gick jag på toa. Sovit lite så och så på natten. Magen krampande mest troligt beroende på feta korvar och att jag fick i mig blåmögelostsåsen. Men inget att göra något åt nu mer än springa på toa.

Unnande mig att krypa ner i sängen en stund till och sen så gick jag upp och åt frukost. Brödet var oätbart men en kopp te och avokado och ost gick bra att äta.

Klockan var 06:52 när jag lämnade härberget. Kände några regndroppar så ryggsäcken packades in i regnskyddet.

Även idag har de lokala valt att peka en till GR9 istället för ut på en vältrafikerad väg så jag hade härlig grusväg mestadelen av de 2,5 km (som nog var 1 km mer) till Celorio med fina vyer. Vid San Martínstranden vid en stor klippa var redan surfare ute och festade vågorna.

Inne i Celorio kom jag ner på stranden som var öde men med ett 100-tal badande fåglar och gick en liten omväg för att njuta av kusten lite till. Sen blev det upp på asfalt mot Barro och campingen där. Många hade tagit morgondopp och kom blöta i håret från stranden. På en liten kulle ovanför trottoaren stod en höst helt stilla. Trodde först det var en staty. Jag kunde nu se kyrkan Nuestra Señora de los Dolores där hon ligger på kanten av stranden som var väldigt torrlagd en bra bit ut. En gammal båt låg i vattnet och var helt övertäckt med mossa och alger.

Gick förbi ett litet altarkapell och tittade in. En äldre dam gick förbi mig precis då och gjorde korstecken. Hon tittade surt på mig. Kanske för att jag inte gjorde det samma. Jag är inte katolik så det är ju inte något som jag gör så fort jag ser en religiös symbol.

Nu svängde leden upp på en skön stig i skogen en stund och sen ut på en grusväg som tyvärr blev asfalt en stund. Det märks att sandalerna är slitna nu asfalten tar hårt på fötterna. Får se om jag byter skor i morgon.

Sen blev jag glad när jag trodde jag skulle behöva gå på asfalt ändå ner till det övergivna klostret Monasterio de San Antolín men det var istället en grusväg som dessutom gick neråt. Trodde först att det var havet jag hörde rulla men insåg när jag kom ner att det var en motorvägsbro jag hört. Så man kan lura sig själv. Kände mig långsam idag och hade bestämt mig för att stanna vid klostret och titta runt. Gillar ju övergivna byggnader. Men jag blev besviken när jag kom ner man har spärrat av hela området med staket för säkerhets skull. Åh så trist. Fotade lite och fortsatte mot stranden. Gick förbi några pilgrimer och pratade med en av dem han är från centrala Kina. Han hade startat i Celorio och undrade hur jag som börjat samma tid bakom honom nu kunde vara här. Jag gick med honom en liten stund men mitt högerbenet protesterade av ändrat tempo så jag sa buen camino och ökade. De två små byarna Naves och Villahormes var trista, relativt nya hus och inget att se. Kom på att jag hade 2 små bananer i ryggan och lyckades fiska fram dem. Drog även på gore-texstrumporna nu när det börjat mer än dugga.

I Naves var det marknad som höll på att sättas upp så jag köpte en platt persika.

Det samma med Piñeres de Pría som förvisso hade en cementkyrka från 1902 insvept i dimma som jag fotade. Nu hade jag avverkat 14,2 km sen jag var i Celorio. Tyckte att det kändes långt men jag hade liksom glömt bort att jag gått till Celorio först när jag kollade på GPS-klockan.

På väg till Cuerres hade någon målat soptunnor och stenar i en massa olika färger och skrivit hälsningar på olika språk. Det livade upp allt det grå. Haft duggregn till och från i flera timmar nu.

Nu beskrev boken att jag skulle gå 4,5 km på asfaltsväg men de verkar ha dragit om leden. Fick gå på en härlig grusväg med fina omgivningar istället. Men först satte jag mig på ett lågt broräcke och drack vatten. Glömt att dricka idag. 21 nästan 22 km borde ha fått mig törstig. Åt upp min frukt också. Regnet upphörde också, mycket skönt att slippa mer asfalt och slippa regn. Blev på mycket bättre humör. Började fantisera om vilken mat jag vill ha när jag kommer hem. Gräddstuvade biffar med mandelpotatis, kokta morötter, inlagd rödlök och pressgurka. Gud så gott.

Ibland försöker jag sjunga när jag går men kommer bara på en rad eller två. Helskumt för hemma kan jag mer på samma sånger. Nu blev det 2 km asfalt med ett 5-minutersstopp på en stenmur i slutet ner mot Ribadisella en liten fiskestad med mycket turism så jag bestämde mig för lunch där men sova någon annanstans mest troligt San Esteban de Leces 5,3 km längre bort.

Det var circus i Ribadesella så först ett stort cirkustält och sen massor med affischer av riktig kitchstyle genom halva stan. Synd att jag missat alla dessa fantastiska artister. Inne i stan var det oxå cirkus. Såmycket folk och alla verkar ha sökt skydd under ett bar/restauranttak under regnet. Fullt på många serveringar. Klockan var 12:40 och inget ställe hade börjat servera lunchmeny ännu. Jag valde ut ett ställe som såg ut att inte bara servera pommes och såg ett ledigt bord. Men när jag banade mig fram med ryggsäcken kom en äldre man och ett barn och snodde bordet. I övrigt var stället fullt. Suck. Jag tänkte inte på att kolla tripadvisor var det fanns fler restauranger utan tog trött den på andra sidan torget. Dyr. Men jag orkade inte leta. Mina fötter klarar långa distanser men behöver få vila mellan ca 20 och 25 km. Särskilt när det är asfalt. Stolarna var rangliga klappstolar så lägga upp fötterna på stolen mitt emot var inte att tänka på. Annars är det bästa vilosättet. Det var fortfarande 15 minuter kvar till kl 1 så meny orkade jag inte vänta på. Så det fick bli 2 tapas för €13.70 med dricka. Tog en chorizo i cider samma som igår kväll. De var ju goda och är inte med gluten. Sen trodde jag mig ta samma sorts potatis som igår men valde bara tomatsås för att slippa mögelostsåsen och en cola. Blev grymt besviken när det som kom in bara var fyrkantiga friterade potatisbitar istället för pommesformade. Men tomatsåsen som först såg ut som varm ketchup var lite godare. Men jag åt korvarna ca 8-10 tunna skivor och kanske 10 potatiskuber så det blev ett väldigt dyrt mål mat. De fick ingen dricks. Sur när maten är friterad fast det inte står på menyn.

Gick vidare, nu var det helt galet fuktigt i luften. Att hitta ut ur stan var inte helt lätt men jag valde att följa kustkanten vilket nog adderade en km på dagens tur men var trevligt. Gick deras långa strandpromenaden istället för mitt inne bland bostadshus förstår inte hur de drar leden ibland alltså. Träffade på kinesen som varit och handlat. Han skulle till samma ställe.

Svängde sen in bland husen i slutet på stranden och hade då instängslade områden på båda sidor. Det känns så trist att gå genom sådana områden. Som om de tror att alla som passar skall bryta sig in eller något sådant. Sen genom en rondell i slutet av staden och därifrån var det nästan 3 km klättring upp till härberget men ganska snäll sådan. Behövde inte räkna steg eller annat för att distrahera mig själv mer än en gång. Benen kändes mycket piggare efter vilan. Fotade lite blommor och mossa på en mur. När jag kom upp till korsningen där caminon går åt ett håll och härberget ligger några 100 meter från leden stod en kille och var alldeles villrådig. Gå av caminon eller chansa att det finns plats i det ställe 12 km bort. Han velade och velade. Jag sa att recensionerna på nätet på detta ställe var bra. En värd som alla verkar gilla. Men han bestämde sig för att gå vidare och chansa. Han skulle komma dit ganska sent klockan var nu snart 15. Jag fortsatte upp för backen och kom fram till härberget som öppnar först kl 16. Suck. Nå ja utanför under några träd vid ett bord satt två tjejer från Schweiz och spelade kort. De hade bara gått 15 km idag och suttit här en timme redan. Det var skönt att det inte regnade. Kinesen kom och strax där efter 2 amerikaner och en spanjorska. Vi trängde ihop oss på bänkarna och kinesen lånade min guidebok. 15:45 kom en barsk tant och sa att nu var vi välkomna in. Jag lyckades på något sätt hamna först i kön och många av oss slog sig ner vid det stora köksbordet. Hon skrev in mig och tog sedan nästa. Eftersom hon börjat med nästa antog jag att vi var klara och reste på mig för att ge rum åt någon annan som stod upp. Tanten så något väldigt snabbt och jag bad henne översätta men amerikanskan som kunde spanska sa att hon sagt, ta en säng över eller under i första rummet.

Jag gick till första dörren och fick inte upp den. Antog då att det var nästa dörr som bar första rummet. Valde ut en nedersäng men han bara ställa ryggsäcken på golvet innan barska tanten kom farandes och skällde på mig. Nej nej andra rummet varför hade jag så väldigt bråttom, vi var ju inte ens klara jag hade inte signerat min inskrivning. Ville nästan skrika tillbaka men för i helvete ta inte nästa person om du inte ansåg att vi var klara och se till att dörrarna går att öppna eller sätt nummer på dem då. Och säg inte åt mig att välja en säng om du anser att jag skulle varit kvar i köket. Men jag var tyst, log lite när hon inte först fick upp dörren till rätt rum. Hon pekade barskt på första överslafen, där skall du ligga.

Amerikanskan kom snart in och vågade inte riktigt välja en säng men insåg när hennes man kom att de var fria att välja. Jag har ju helst nedersäng eftersom jag ogillar att sova högt upp utan sidopinne på sängen. Rör på mig rätt mycket på natten och kommer ramla ner en dag. Men men eluttag precis vid sängen passade mig bra.

Snackade lite med amerikanerna om leden mm innan jag hoppade i duschen. Den ena schweiziska tjejen rekommenderade varmt de varma duscharna. Och de var bra. Tvättade håret vilket var väldigt skönt. Fick tag på lite kvarlämnat schampo på härberget igår.

Efter duschen lade jag mig på sängen och fixade bilder och blev tokhungrig. Hade beställt hit en tonfisksallad (det enda på menyn som inte var antingen bröd- eller pommesbaserat) men den skulle komma först kl 20-20:30. Åt en energibar och resten av mina torkade frukter. Kinesen frågade lite desperat när maten skulle beställas, finns det inget med ris? Jag förstår honom.

Det blev lite allmän samling i vårt rum med mycket skratt och prat om olika härbergen och värdar, jobbiga passager och om man skall välja Primitivo i morgon eller fortsätta på norra leden. Jag älskade ju Primitivo så jag talar varmt för den. De schweiziska tjejerna vill gå norra men deras guidebok är för Primitivo har de insett. Kinesen hade ingen koll på att det fanns flera val och en helt tokig Nyzeeländare som backpackat sig runt halva jorden och hamnat på caminon av en slump med trasiga skor och 14 kg (hela sitt liv i en packning) på ryggen vill de berg. 2 amerikaner till har gått ända från Paris men velade fortfarande. Spanjorska säger typ inget. Sitter mest med snorkig mun men yttrade sig när vi diskuterade om man verkligen behöver 2 stämplar per dag de sista 10 milen med för 3 år sedan när jag gick senast så var det bara viktigt om man bara gick sista 10. Har man gått många vägen är det inte så noga. Nu hade jag nyligen läst på caminoforumet att de blivit striktare och nekat folk compostela för att de haft för få stämplar sista delen. Så varför chansa? Måste bara lista ur var jag kommer få mina sista 10 mil. Insåg att idag har jag gått mer än halva om jag håller mig till norra leden.

Jag gillar norra ledens vyer när de är fina men saknar "camino spirit" alls stängda kyrkor, öl i läskmaskinen på härberget idag, stressen bland många pilgrimer jag möter, rädslan över att inte få en säng, opersonliga värdar (han som alla lovordat här verkar ju bytts ut mot barska tanten), inga små lyckoamuletter med helgon som trycks i ens händer, inga spontana stopp på gatan med en kram eller handskakning med tillönskan om en god tur eller om att bära med en bön. Den här leden verkar folk välja för "det sportiga", coolhetsfaktorn att den är svårare än franska leden (inte något jag direkt håller med om).  Sällan lappar i härbergen med invitation till mässa och aldrig några pilgrimsmässor i lokala kyrkan. De som jag uppskattade så på franska leden. Inga småbyar som lever upp pga att caminon passerar utan vi är snarare besvärliga som skall störa turister. Få mysiga härbergen med gemensamma utrymmen och plats för samvaro. Finns det kök finns det ingenstans att köpa mat och vise versa. Handlar bara om att förse lokala restaurangen med kunder och då kan man servera billig skit till dem för de är snåla pilgrimer. Få härbergen enbart för pilgrimer så ofta stökigt och högljutt. Nä jag saknar känslan och skulle kunna vika in på Primitivo bara för att se om jag kan återfinna den där.  Eller så hoppas jag på att det blir bättre närmare Santiago.

Jag blev trött och somnade till en liten stund vid 19-tiden och sen när jag vaknade dröjde det 45 minuter tills maten kom. Det var dyrt med €8 för en tonfisksallad med bröd jag inte kan äta. Det ingick ingen dricka men utkörning som sagt. Blev en gemensam måltid med nästan alla. En del cyklister som kom in sent ställde sig och marinerade kött och kokade pasta. Såg så gott ut. Den ena schweiziska tjejen var oxå glutenintolerat men sket i det idag och åt 2 stora smörgåsar med kött. Vi började prata om mat vi längtade efter. Riktig italiensk pasta till exempel. Mmm. När jag kommer hem kanske jag skall ta mig en glutenvecka och äta allt jag saknat i 3 år.

Nu har jag legat och skrivit klart detta en timme (tar 3-4 h att skriva varje inlägg på mobilen) och klockan är 23:05 så dags att sova för nu har till och med de högljudda italienarna som alltid ockuperar köket kl 21 gett upp och gått till sängs i andra rummet. I detta rum ligger tre killar och snarkar i stämmor. Kanske lika bra att leta upp propparna med en gång. Och sen hoppas att jag ligger blickstilla hela natten så jag inte trillar ut. Har i alla fall en vägg på ena sidan. Det har inte killen bredvid. Han var lite orolig.

Ute vräker regnet ner och prognosen för i morgon såg inte rolig ut. Hoppas bara på uppehåll när man skall starta. Så mycket lättare då.

Förresten så har jag ett Q & A-inlägg på Instagram om ni undrar något. Går givetvis bra att fråga här oxå eller på Twitter/G+. 

Du vet väl om att det finns foton på http://Instagram.com/beastankar


Dag 211 - Dag 11 Colombres - Poo 29,19 km, 06:24:31

Återigen en hel natt utan toabesök, skönt men oxå ytterligare en natt när jag vaknat badande i svett. Dessutom alldeles för tidigt spontanvakning utan larm, somna om och vakna av larm alldeles groggy. Men jag kan ju inte kliva upp 04:40.

Dagen idag skulle bli kort. Typ 25 km. Resten av dagen skulle vara vila och skriva. Skönt att komma iväg tidigt ändå så 06:24 gick jag iväg, utan frukost. Första stoppet längst vägen var Pendueles 9,4 km bort. Så bara att börja gå. I slutet på stan övergick asfalten till grusväg och härligt landskap på sidorna skulle bli en bra dag det här. Nästan 2 km på den vägen innan jag kom till ett ställe som visade att det nu fanns två val. Det ena gå 300 m rakt fram titta på en kyrka, sväng höger och höger igen och 300 meter tillbaka och sen 2 vänstersvängar och iväg längst med en grusväg längst med stora vägen. Eller rakt över en bro och skippa 600 m. Det var bara det att jag inte såg någon bro så jag hamnade på många vägen. Men sen på andra sidan insåg jag att bron i själva verket var en parkering. Ja ja. 1,1 km senare passerade jag La Franca där det blev lite att gå på väg innan jag åter fann mig själv på grusväg i skogen. Så otroligt skönt. 2,2 km lycka denna gång innan det bar upp på vägen. Där man målat ett gult steck med caminosnäckor för att visa att här går caminon. När de försvann förväntades man gå vid sidan av vägen exempelvis på en serviceväg. Nu skulle det finnas ett kustalternativ som skippade Buelna men trots att jag bytte spår efter en sådan skylt så hamnade jag i Buelna. Vet inte vad som gick fel men det gjorde inget. Fick en fin bild på en gammal caminosten, de håller på att bytas ut till nya fula i cement så man får passa på. Efter Buelna var det bara någon kilometer till Pendueles där jag köpte en nektarin. Från Pendueles går egentligen caminon 12 km på en stor väg men eftersom GR 9 går mellan Pendueles och Llanes så rekommenderar alla att man går där och några har till och med ritat ut pilar och skrivit stort CdS på vägen så man hittar. Såg faktiskt aldrig se officiella markeringarna som pekade mot vägen.  Nu var jag i vandringshimlen. Så galet fin grusstigen och omgivningar. Passerade en stor grupp ungdomar och 2 snorkiga, hippa tjejer som inte gillade att bli passerade kring campingen. Sen klev jag ut i ett förtrollande vackert landskap där jag bara kunde gå, fota och njuta. Hade en pilgrim lite framför mig. Men han försvann i kullarna då och då. Jag trallade på och de dryga 5 km till Bufones de Arenillas gick i ett nafs. Bufones var coola. Djupa raviner ner till havet som gör att havsvatten sprutar som en gejser ibland. Nu lät det bara. Ett häftigt ljud som om moder jord andades. Så coolt. Killen framför hade också stannat och lyssnat men drog när jag kom.

Jag fortsatte på den härliga vägen där Los Picos de Europa låg i bakgrunden hela tiden. En korsning var omärkt så där kollade jag GPS-loggen. Undrade var killen framför tagit vägen, han han gå så långt medan jag lyssnade eller har han gått fel?

I den lilla byn Andrín gick man ut på vägen och upp upp och ännu mer upp mot en utkiksplats. Där kunde man välja 4 km på vägen som slingrade sig ner mot byn eller drygt 3,5 km på GR 9 som går upp och ner hit och dit på en bergssida. Jag valde det senare och hamnade delvis bredvid en golfbana. Jösses vilken utsikt därifrån. Picos åt ena hållet och havet åt andra. Mötte massor med folk. Spanjorerna är verkligen ett promenerande folk. Överallt gås det. Med eller utan hund. Upp och ner. Så då är det så fachinerande hur de samtidigt kan vara så många om att dirigera en kortaste vägen istället för på caminon om man ber om hjälp med vägen.

Efter en massa vindlande och upp upp upp så började jag ju undra om jag skulle komma ner till Llanes alls men då svängde snart vägen skarpt neråt och jag fick springa. Skönt. Vinden i håret. Mötte en man som tittade på mig som om han kommit på mig att göra något mycket dumt. Ignorerade honom och fortsatte ner till det lilla kapellet som skulle vara slutet på min härliga grusväg. Kom ner på en gräsplan med ett gulligt litet kapell. Stannade och putsade ut och drack vatten. Asfalten började inte alls här utan det var en brant grusbacke kvar. Två kvinnor kom pustandes upp för backen ledandes var sig mountainbike. Såg tungt ut. Var fullt koncentrerad på dem och såg inte en lös sten på gräset. Halkade till då det lutade lite men lyckades återfå balansen efter lite flaxande. Puh. När de var uppe hälsade vi och jag gav mig av neråt. I slutet på backen återkom riktiga caminomarkeringar som tillsammans med klistermärken för ett härberge ledde mig in i stan. Låg många stora vackra övergivna hus i Llanes. Ett såg ut att ännu vara i gott skick. Så ytterligare ett hus dit människor på flykt skulle kunna flytta kanske. Kom på att jag nog inte ville gå 3 km till Poo utan att veta att jag hade en säng där även om jag skulle vara där före kl 1. Turisthärbergen kan ju vara fulla. Bokade på webben. Skönt att ha det gjort. Lite dyrare än normalt €17.

I stan hittade jag en liten livsmedelsbutik. Köpt en glutenfri baguette som var svindyr, mjukost, avokado och en Kaz Limón, min lunch. Krånglade mig genom stan och kom på att guideboken haft uppdatering om att gå ner till havet och följa leden där istället. Så jag lyckades hitta ner via kartan i mobilen och kom till en fantastisk plats. Mycket folk men det var så stort att det inte gjorde något. Gick på det härliga gräset och njöt. En äldre man satt ensam mitt på en bänk och tittade ut över havet. Kunde inte låta bli att knäppa en bild. Han såg ut att sakna någon. Hittade mig en egen bänk och packade upp maten. Brödet var väl ätbart men smuligt så små bitar med mycket ost och en avokadobit. Njöt.

Efteråt fortsatte jag min lilla tur mot Poo. Nu blev stigen allt smalare och smalare och ormbunkarna allt högre. Här brukar nog inte så många gå. Jag kanske skulle ha svängt av lite längre ner. Men enligt kartan är det en bit kvar så jag kan lika gärna njuta av utsikten här uppe som att gå bland massa hus på asfalt där nere. Men tillslut blev jag ju tvungen att hitta mig en väg ner. En traktor hade nyss kört upp så jag gick i denna spår, ramlade ut på en grusväg ca 100 meter från härberget. Perfekt. Dock var jag där alldeles för tidigt. De öppnar först kl 13 och det var en kvart bort. Tog mig ett glas vatten och satte mig ner. Men kom på att jag ju kunde se mig omkring lite så jag rundade huset mot trädgården. Då mötte jag en man som presenterade sig som Iván. Jag gav mig namn och han och hans kollega skrattade till. De hade precis slagit på datorn för att kolla om de fått bokningar så jag och min bokning ankom precis samtidigt.

Jag fick ett glas iskallt vatten och blev inskriven och rundvisad. Ett fint ställe. Kelade lite med katten vilket ledde till att det ramlade springmaskar i mitt knä. Blä!! Talade om för värden att de måste avmaska katten. De hade noll koll på sådant trodde hon var hungrig jämt och så smal för att hon springer omkring en massa.

Duschade och tvättade av mig och packade dagväskan och gav mig av ner till stranden bara några 100 meter bort. En liten strand med flera barer/restauranger. Tog av mig skorna och gick över sanden till andra änden. Om jag hade velat vada i vattnet hade jag kunnat ta mig till en annan strand. Men jag vände om och hittade en liten klippskreva att lägga mig i. Bredde ut min silkesskarf och lade mig på rygg. Solskärmen över ögonen och ryggsäcken som kudde. Somnade nästan direkt. Vaknade efter en timme av att jag frös lite. Vände på mig till mage och sov en timme till. Så skönt att sova där i skuggan.

Sen gick jag upp igen, tog en liten promenad  för att se var caminon gick innan jag satte mig på verandan och skrev och åt lite mer bröd med ost. Började få slut på batteri så jag lade mig på sängen istället. Blev liggande några timmar och sen var jag jättehungrig. Drog på benen till byxor och tog på skjortan. Kollade upp närmsta restaurang som låg jättenära. Men jag var 1 timme tidig. Bestämde mig för att kolla upp nästa en bit bort. 2 män med ryggsäck såg ut att också leta efter den så jag frågade. Jodå så var fallet. De var engelsmän och bara på genomresa.  Vi frågade oss fram och hittade Romano men det visade sig att de bara tar beställningar och då får man hela paketet med visning av ciderfabriken och sen middag vid 22. Lät ju supertrevligt men det fanns inga platser och vi hade ju inte tid heller. Killarna skulle med ett tåg 21:38 eller något sådant.

Vi gick tillbaka till första stället och satte oss med varsin dryck och bad att få läsa menyerna så vi kunde beställa så fort klockan blev 20 och köket öppnade. Inga problem. Vi bestämde oss för att dela på tapas. Nu sa alla recensioner att det var stora portioner så vi kunde ju inte ta för många sorter. Chorizo i cider, grillade räkor, potatis med tre sorters sås, Padrón peppers fick det bli. Vi försökte även beställa in ostar men de sa att det var för mycket. Maten kom snabbt och var jättegod. Potatisen verkade vara kokt och kanske snabbdoppad i fritösen men smakade inte friterat alls. Dodk var en av såserna mögelost så den fick jag undvika så gott det gick. Vi åt till vi inte fick ner en smula till och då hade vi lämnat lite. Killarna var jättetrevliga. Den ena från Korsika från början. Vi utbytte historier om London och snö, brexit, hur det är att leva med ljuset/mörkret där jag bor och Ikeas storhet.

Vi betalade och de vägrade låta mig betala lika mycket så jag fick ett stort mål mat för €6. Tackade och vi sa adjö när de gick till tåget. Jag gick till härberget och kokade en kopp te som jag intog i sängen skrivandes och fixandes med bilder. Försökte öppna fönstret i rummet för det var så kvavt men en av turisterna som oxå bodde i rummet blev galen. Nä fönster skulle vara stängda nu. 

Det gjorde att det var svårt att sova, svettigt.


29 juli 2016

Dag 210 - Dag 10 Cóbreces - Colombres 38,81 km, 08:23:26

Sov rätt bra fast vaknade av värme och av att sängen var så galet mjuk att vända på sig var ett mindre äventyr.

Men eftersom jag inte legat och skrivit dagbok halva natten hade jag ju somnat rätt tidigt och knäppkroppen passar ju inte då på att sova ut. Nä den vaknar ändå efter så kort tid jag brukar sova och därmed vaknade jag strax innan 5 men kunde ju inte gå upp då. Så jag låg och halvslappade kan man säga efter att ha varit på toa (inga detaljer men låt oss säga att yoghurt nog är en dålig idé) och nästan gått in i en dörr. Precis innan larmet började ljuda somnade jag till såklart och vaknade alldeles vimmelkantig, varför gör man så?

Alla andra sov så jag fick praktisera att vara en caminoninja. Tror det gick ganska bra. Hade gjort i ordning det mesta på kvällen och behövde bara hoppa i kläderna och stoppa ner tandborsten och sovsäcken. Jag åt dock 1 knäckebröd med avokado innan jag smet ut. Hoppas det inte lät allt för mycket. Knäckebröden har blivit lite mjuka. Stoppade det andra i fickan. Åt upp avokadon.

Ute på gården fyllde jag min vattenpåse och flaskan. 06:40 gick jag iväg. Men fick springa in på toa igen. Stoppade i mig imodium för säkerhets skull.

Men sen så ned för backen och över den stora vägen. Sen tappade jag helt bort pilarna och fick stå en stund och stirra innan jag hittade. Gick ner till stranden och korsade den. Helt öde så här tidigt på morgonen. Tyst och vackert.

Sen gick det uppför och då menar jag uppför, en hel kilometer. Jag gick och jag gick. Trodde aldrig jag skulle komma upp men var i god form och på gott humör. Skulle ju ha kort dag idag så det får väl ta sin tid. Vyerna där uppifrån var fantastiska. Så klättringen var väl värt jobbet.

Eftersom jag följde den rekommenderade nya kustvägen mot La Iglesia stämde ju guideboken och inte heller min GPS-logg så idag skulle pilarna få peka mig rätt. De första ca 5 km till La Iglesia gick snabbt. Plötsligt var jag i den lilla byn. De hade en vacker målning över området i närheten på ett hus och en jättekonstig stengata men i övrigt inget att se. Stannade till vid ett litet kapell för en kort paus samt en stämpel. Skönt och svalt där inne.

I Concha såg det roligt ut, alla dessa jättegamla hus och toppmoderna bilar utanför. Det var mest asfalt men vackra vyer så när jag strax innan Comillas upptäckte en grusväg blev jag väldigt lycklig. Den lyckan varade dock inte så länge. Men skönt med omväxling. I Comillas som är en liten stad vid kusten kan man se Gaudíhus. På 1800-talet fick nämligen Barcelonaborna för sig att Comillas var ett coolt sommarställe och de tog med sig innearkitekten. Så nu mitt ute i ingenstans kan man man hitta dessa bisarra hus samt en del i liknande stil då många kopierade.

Jag trodde caminon som vindlade sig genom stan skulle gå förbi de mest kända men inte. Men man passerar enbart Palacio Sobrellano där Gaidí assisterade och Pontifical Seminary mitt emot där jag gissar han hade ett finger med i spelet oxå. Imponerande byggnader. Nå ja jag är ju inte på sightseeing så jag får väl återvända någon gång för att se resten. Comillas är ett av de vanliga stoppen på caminon men jag skulle vidare. Nu hade guideboken en uppdatering som inte var helt tydlig så jag tog fram GPS-loggen och kollade om de gått den gamla vägen på vägen eller nya på stranden. De hade gått nya så jag backade ett 10-tal meter och gav mig ut i ett fantastiskt vackert våtland. Fick sedan göra en lång loop tillbaka mot stan för att man ej kan passera en golfbana. Den slingan avslutades med en brant sandig backe först upp och sen ner. Djup sand. Det kändes i benen. Men sen var jag på stranden. Hård packad sand. Perfekt. Sen genom djup sand igen och upp på väg...

Nu var jag utanför både boken och GPS-loggen så bara följa pilarna. Men det var inte gott om dem. En lång väg till stor del uppför på en målad gångbana. Jag lovar att bara för att gångbanan är grön blir den inte mjukare.

Jag såg en stad nere vid havet men i min bok såg inte nästa mål San Vicente de la Barquera ut att ligga vid havet så var är jag nu han jag börja undra. Men det fanns pilar och de skall ta mig till Santiago de Compostela så jag går. Plötsligt svängde det av ner på en strand så jag började gå på den. Mitt på bad jag en man ta ett kort på mig bakifrån och han trodde jag var knäpp. Ropade på mig att vända på mig. Fick förklara igen. Men jag fick min bild.

Men var är jag snurrade i huvudet där på stranden. Så tillslut slet jag upp min telefon och använde Google maps. Jag var precis utanför San Vicente de la Barqueda. Där ser man. Nya vägen är verkligen "costal". Fantastiskt fin vandring trots underlaget. Man går aldrig in i stan men väl över en bro från 1400-talet.

San Vicente de la Barqueda bjuder på en lååååång uppförsbacke när man skall ut ur stan. Men utsikten därifrån var fabulös. Stan, havet åt ena hållet, berg och sjö pt andra och åt ett tredje en flod. Magiskt vackert. Stötte på en cyklande pilgrim från Belgien. Han hade startat hemma. Cyklade 12-14 mil om dagen. Skulle vara i SdC på fredag. Han hade haft det jobbigt i uppförsbacken, för brant för att cykla. Vi sa adjö och han stack iväg. Några km senare i en ny mastodontuppförsbacke träffade vi på varandra igen. Han pratade med några andra vandrare. Jösses du är snabb så han. Jag passerade och det gick lite upp och ner, landskapet såg ut att bestå av kalksten och fält. Sjukt vackert. Jag han flera km innan han kom ikapp mig igen och hojtade men jösses hur snabb är du? 

Nu gick jag ut på en större väg igen, inte kul men det var i alla fall bara för 5.5 km och sedan skulle jag vara i Serdio som var mitt mål för dagen bara 29,1 km totalt. Gick förbi några pilgrimer och särskilt en liten man som sa något när jag passerade, hörde inte vad han sa så han ansträngde sig tydligen och artikulerade så mycket han kunde. Han sa Buen Camino men så ihopbitet och med så ihopknipen fransk brytning man kan tänka sig Buin Kamíno om du säger det med munnen hårt ihopsnörpt. Försökte hålla mig för skratt.

Stannade på en bar i Serdio och åt en tonfisksallad. Det kom en pilgrim ner för en trappa vid sidan om huset. Jag frågade om härberget var där uppe. Jo det var det. Hmm var jag framme redan alltså. Vi pratade lite till innan han gick vidare. Han var en äldre fransmän och var inte nöjd med norra leden klagade över att caminon saknade själ. Oj vad jag höll med honom men sa att det nog blir bättre när vi kommer närmare Santiago.

Han gick iväg och jag åt upp. En ung tyska kom ner och frågade om jag kunde spanska. Jo lite sa jag. Hon ville fråga om hon kunde använda maskinen i härberget för att tvätta. Jag försökte lära henne rätt fras men kom på att det var enklare om jag följde med in i baren. Så jag frågade åt henne och jo det gick bra och var gratis. Hon var nöjd. Jag följde med upp och tittade. Det såg rätt sunkigt ut och med ett icke-fungerande kök. Det gjorde henne lite less då hon hade släpat 3 kg mat, 9 km mest uppför (de härbergen som ligger på ställen med affärer har inte kök och de med kök ligger på ställen utan affär). Såg på väggen att detta inte var det municipala härberget utan något baren drev när det andra lagt ner. Min guidebok hade inte med den uppdateringen.

Jag kände mig pigg och bestämde mig för att gå vidare. Nytt mål fick bli Colombres 9,6 km bort. Lagom långt. Det började med 3,8 km väg som var ganska så trist inget direkt att se men så kom jag till Pesués där solen behagade att bryta igenom ordentligt. Haft sköna moln nästan hela tiden annars förutom uppförbacken ut ur San Vicente de la Barqueda. Men då dök det upp en fontän med en söt groda som vred. Iskallt och gott vatten och så skönt att stoppa huvudet under. Nu skulle jag fixa resten. Men jag hade inte behövt oroa mig för solen. För här var leden omdragen från vägen och in på en grusväg som slingrade sig fram i skuggan av träd. Den gick delvis bredvid ett järnvägsspår. Dock gick den ut på väg igen lite senare men skönt en stund i alla fall. Gick om de 2 franska pilgrimerna.

Efter 7,5 km kom jag till Unquera som verkar bestå av en lång shoppinggata. Gick förbi ett bageri som annonserade att de sålde typiska cantabriska kakor som var glutenfria. Gick in och hon visade vad som fanns. Fastnade för en påse med 6 bitar av något som såg ut som sockerkaka typ. De kändes väldigt mjuka så jag offrade € 4.10 på dem. Hade hjärnsläpp när hon sa priset 4 fattade jag och att hon ville ha några cent men vad hade hon sagt. Slutade med att jag typ tog 4 euro och lade på disken och sträckte fram handen full i mynt. Hon skrattade och tog en 10 cent. Jag kopplade verkligen inte.

Ut igen nu med en påse dinglande i ena handen. Bara några km kvar. Lämnade Cantabria över en bro och Asturias välkomnade mig med en 1 km lång plattbelagd backe. Det hade stått Albergue 1 km en bit upp i backen. Vad de än mätt den sträckan med så behöver det kalibreras. Var en bra bit längre än så men tillslut hittade jag det. Som så många andra ställen på norra leden är det inte ett härberge enbart för pilgrimer utan turistico" så när drg stod att de har 120 bäddar behöver inte det betyda att man får en säng fastän man kommer in tidigt.

Jag fick hjälp av en ung flicka att hitta "receptionen". En kvinna som stod och diskade frågade om jag ville sova och jo det ville jag ju.  Hon bad mig slå mig ner och vänta. Då kom en yngre man och sa att tyvärr det är fullt. Åh nej, nästa ställe är ju en bra bit bort. Han sa att allt var upptaget av turister och barn på sommarcamp. Jag började samla ihop mina saker men då kom kvinnan igen och bara nej nej vi har plats några rum med pilgrimer idag. Det finns en säng. Åh lättnad. € 12 ville de ha och jag hade bara en € 20 så de bad mig betala senare.

Fick rummet, duschade och tvättade. Delade rum med 3 kvinnor som gick tillsammans förstod att det var 2 kompisar och den enas mamma. Mamman hade rejäla blåsor så hon fick compede av mig. Tvättade rent ena tjejen arm som hade ett fult skrapsår. Hon med skrapsåret var jättetrevlig. Tvingade mig att prata spanska och talade långsamt och sköt in engelska när jag såg frågande ut. Hon var rätt liten och hade en barnslig nasal röst och så skrattandes att hon är 33 år men ingen tror det. Det kan jag förstå. De två yngre gick till centrum och jag och mamman lade oss för att vila. Så skönt att sova en timme.

Utvilad packade jag ihop mina dagsgrejer och gick ut på stan. Colombres är speciellt. Många utvandrade till Sydamerika/Mexico härifrån och kom sedan tillbaka med ny kultur och matvanor. Så hela stan är "indiansk". Fanns en runda att gå för att se på betydelsefulla byggnader mm. Jag tog en kort sväng och satte mig sedan på en bar i några timmar och drack en iste, laddade upp bilder och skrev dagbok. Sen tog jag en sväng till och tittade på parken och på det stora huset som är deras "indianska arkiv" vackert hus. Chattade lite med folk hemma innan jag styrde stegen mot en restaurang som fått bra recensioner. El Mexicano. Fick in nachochips och en tonfiskröra som var så god att jag höll på att smälla av. Hade nog kunnat äta bara den. Fantastiskt. Till huvudrätt tog jag enchiladas med kyckling. Bakade i ugn med ost. Tre sorters sås till. Vansinnigt gott det oxå men väldigt stor portion och min mage är aningen krympt just nu. Kändes nästan som om jag förolämpade dem med att lämna mat. Men intygade att det var supergott för det var det verkligen. Skulle gärna åka hit och äta om jag är i krokarna någon gång.

Gick tillbaka till härberget och fixade mina saker. Började skriva dagbok igen då jag låg back men orkade inte. Lade ifrån mig telefonen kl 21:30 och då kom de pratglada från sin middag. Jag fick ett päron.

Jag sa god natt strax innan 22. Att jag inte fått min korta dag och ligger efter med dagboken gör inget då jag fick ett så fantastiskt mål mat. På det hela en riktigt bra dag. Nöjd.


28 juli 2016

Dag 209 - Dag 9 Santander - Cóbreces 45,05 km, 08:58:42

Vaknade utvilad. Inte behövt gå upp en enda gång i natt. Vridigt och vänt på mig massor dock till Hollys förtvivlan då vår säng gnisslade och knirkade något fruktansvärt.

Imodium och en Ipren verkar ha gjort det de skulle. Hade även tryckt i mig en resorb och massor med vatten. Var rejält uttorkad igår.

Men nu på morgonen som sagt utvilad och full av energi. Inte ens bokens beskrivning som sa att etappen mellan Santander och Santillana de Mar en av caminons tråkigaste kunde få mig på dåligt humör. Den beskrevs som platt, utan något och se
med bara väg. Platt lät skönt efter att ha varit dålig, väg sisådär och inget att se beror ju på vem man är. Så hej hå låt oss gå.

Lämna Santander var väl inte direkt vackert men heller inte fruktansvärt och så platt att benen bara matade på. Jag hade ju stoppat 8,1 km före än vad min plan var igår så först behövde jag alltså gå den sträckan först. I soluppgången med nyvakna djur på ens sidan vägen och typiska utanför-stan-butiker på andra sidan så gick det rätt bra.

Gick förbi några som hittat en plätt gräs där det inte satt en skylt om privat mark och därmed vågat slå upp sina tält. Såg lite roligt ut mitt i detta förstadsområde. Anisen eller om det nu är något annat doftar helt förföriskt i morgonluften. Blir hög på den doften.

Santa Cruz de Bezana visade sig vara en lång by. Så det kändes som jag aldrig fick på annat än gator med hus på båda sidor. Här och var låg halvfärdiga villor. Ser så skumt ut. Spår av ekonomiska krisen.  Guiden skrev att kyrkan var värd ett kort stopp, om den var öppen. Det var den inte. Eftersom Santa Cruz de Bezana var så lång kändes de 5,6 km till Boo de Piélagos jättekorta. Uppe på en sluttning låg 2 hela bostadsområden med nästan helt färdiga hus. Något för immigranter med rätt kunskaper att ta tag i och sen gå bo i?

Mötte två pilgrimer, tyskor som såg väldigt vilsna ut. Kanske gick de baklänges och hade svårt att hitta vägen här. Jag fortsatte nästan studsa fram mot Boo, det gick snart dessutom brant nedför. Så en morgonjogg med 9 kg på ryggen i sandaler.

Här kan man välja att gå 6 km söderut till närmsta bro att korsa lagligt och sen ca 3 km för att komma till nästa by eller så tar man tåget 1,5 km till samma by. Förr gick en liten färja över floden men den är borta sen länge. Under många år kunde man gå över järnvägsbron men det är inte längre tillåtet.

Jag hade först fundrat på att gå de 9 km men alla beskriver dem som tråkiga. Så tåg fick det bli så jag följde pilarna till järnvägsstationen (Camino Corto som det stod i korsningen). När jag kom ner på plattformen satt det gående pilgrimer på andra sidan redan samt 2 cyklande pilgrimer. Om till och med cyklisterna är beredda att vänta 30 minuter på tåget så måste extrasvängen vara aptrist, de får ju ofta ta omvägar.

Jag stannade till för att se var övergången var någonstans då hojtade en från andra sidan "På den här sidan du måste hit!". Jag pekade på det som såg ut som en övergång och han nickade. Det visade sig vara 3 fransmän och de tyckte jag var helt galen kvinnan i sällskapet höll på att trilla av bänken när jag sa var jag startat och när. Hon blev nästan sur. Så trött på den attityden. Långa dagar med många mil passar mig. Har heller inget jättebehov av att leka turist i varenda by. Trivs med att gå.  

Vi fick vänta 32 minuter på tåget och då han de två tyskorna jag mött komma. De sa "vi tar oxå tåget, den andra vägen går ju inte att hitta". Undrade var alla andra var. Alla på härberget pratade om att ta tåget var jag så jäkla långt före dem? Tågresan tog knappt 4 minuter.

Efter tåget finns två val. Var fortfarande i valet och kvalet gällande dem. Det ena är gamla vägen den har man målat över. Går på en och samma väg hela vägen till Mar eller ta den nya vägen som går lite högre upp underlag okänt men på kartan såg det ut som asfaltsväg den oxå. Endast 2,4 km längre dock. Pratade med fransmännen och de sa att på deras härberge i Santa Cruz de Bezana så hade man sagt, ta gamla vägen. Nya är inte bättre. Så det gjorde vi. Jag önskade dem en trevlig dag och så gick jag iväg. Tror även tyskorna tog gamla vägen. 

Det var rätt ok vyer på vägen och lite djur här och var. Helt ok faktiskt. Trampade på mot Mar 5,6 km bort och det tog en dryg timme. Sista biten var en härlig nedförsbacke där jag mötte joggare som hälsade glatt.

Precis innan Mar så är det ett stort våtland som såg häftigt ut. Den andra vägen går lite närmare.

När jag var i utkanten av Mar köpte jag en Aqvarius för nu hade det börjat bli varmt. Kände att det nog kan vara bra med annat än bara vatten. Mar mötte en med en stor staty av en tjur och en industrianläggning som spydde ur sig vattenånga. Rundade anläggningen där det var alldeles lugnt och en flod sakta gled fram. Nu var det dags för 2,1 km till Requejada en liten stad där man passerar vid stora genomfartsleden så gärna dit och bort så snabbt som möjligt. Även Barreda 1,4 km bort var mindre spännande.  Så snabbt genom båda. Nu kom jag ut på landet igen. Magnifika vyer på väg mot Camplengo men här gick det först uppför och uppför. Man måste ju få kämpa lite för vyerna. När jag nästan var i Camplengo hade jag passerat en massa andra pilgrimer. En mamma med son såg trötta ut och de pekade på byn och sa trött "är det Santillana del Mar" fick göra dem besvikna och säga att nä 2 km till efter byn så har ni ert mål. Oj vad nedslagna de såg ut. Jag hade fortfarande massor med energi så jag nästan studsade upp för backen.  Men den energin gick ur mig när jag kom fram till Santillana del Mar, hade först fundrat på att göra riktigt kort dag och stanna där. Det gick fetbort. Gatorna i den urgamla och vackra stenstaden var igenproppade med turister och souvernibutiker. Usch usch. Kyrkan var ozå full i folk. Ville dock stanna och äta men det var ganska fullt överallt och det finns löjligt många barer här. Tänkte att jag tar en mot slutet av staden istället och letade efter gatan som skulle leda mig ut. Den hade en bronssnäcka som i Santiago. Tog ett kort och gav mig upp för backen. Där längst upp låg en taverna, perfekt. Men nähä den var stängd. Suck. Nå ja det löser sig med mat har ju nötter. Men efter bara en liten stund kom jag till campingen och de hade en affär. Köpte en Aqvarius och ett fyrpack yoghurt. Inte så smart kanske med tanke på laktosinnehållet men de hade inte så mycket annat.

Gick en liten bit till och satte mig sedan på en stenmur i skuggan och åt. Efter 3 yoghurt kände jag mig rätt mätt men tryckte i mig den sista också.

Fortsatte sedan vandringen och nu blev omgivningarna riktigt fina fält och ängar samt små byar och kyrkor här och var. Kände mig som en stråtrövare i spelet Carcassonne.

Nu började det dessutom komma en svalare vind från havet. Mycket skönt. En ensamkyrka låg på en höjd en bit bort och jag såg snart att vägen skulle passera den. Ett perfekt ställe i skuggan för ett kort stopp för att dricka lite mer. När jag kom fram läste jag skylten utanför, där stod det att kyrkan låg i centrum av byn. I så fall undrar jag vad som hänt med byn för närmare by låg några 100 meter bort. Kyrkan var stängd så jag gick till en skuggig plats utanför på gräset. Där stod en pilgrim från Schweiz ocu åt lunch, bröd och korv.  Jag slog mig ner på muren bredvid och drack min dricka. Vi pratade en stund innan jag hoppade ner igen och traskade vidare. Vi skulle till samma by Cóbreces. Det gick snabbt här tycker jag. Boken nämner några byar längst med vägen och de kom rätt rätt. Plötsligt var jag i Cóbreces 12,8 km från Santillana del Mar. Sista biten hade jag till och från sällskap av en lokalbo, äldre man som berättade att det fanns flera härbergen i byn och att man skulle ta camino official och inte alternativo genom byn så passerade man alla. Jag hade siktet inställt på härberget som tillhörde klostret. Klostret som är en av Spaniens första cementbyggnader är ljusblått och lätt att känna igen särskilt om man sett kyrkan som är korallröd bredvid först och den syns i hela byn. Men ändå höll jag på att inte hitta. För härberget var inte inne i klostret utan i en typ barack utanför. Extremt spartanskt. Men jag hade inte någon lust att gå längst upp i byn igen så jag tänkt det är en säng och en dusch och stannade.

Packade upp, duschade och tvättade klädena som jag hängde ute. Jag vilade en timme på sängen innan hungern tog över. Låg en bar bara tvärs över gatan men den var stängd pga festiviteter denna dag.  Gick upp mot stan där jag sett en öppen bar och mötte tre mycket trötta killar som frågade efter och om härberget. Gav dem en beskrivning och studsade vidare. De ropade att jag inte kunde ha gått så långt jag. Nä bara 45 km svarade jag och de höll på att tappa hakorna. De berättade att livsmedelsbutiken skulle öppna kl 17. Jag gick till baren och köpte en tonfisksallad som jag petade i mig. Sen en kopp te. Satt där i 2,5 timmar och använde deras wifi.

Sen gick jag och köpte en avokado, vatten, bananer och plommon. Tittade in i kyrkan som höll på att renoveras. Den var inte helt fräsch men ändå imponerande med sitt spetsiga och höga tak. En kvinna satt där inne och berättade lite.

Väl på härberget var det nu fler människor. Jag bytte om till min sovsarong och frågade om värden varit här. Nä betala hade de andra gjort i kontoret dr uppe. Hmm jag som gått förbi där innan. Såg ingen skylt varken på härberget eller där om att man betalade där. Men när jag kom så hade de stängt för en timme sedan. Och de hade nog också stängt när jag kom. Shit ingen stämpel. Irriterande.

Gjorde 2 knäckebröd med avokado. Åh så gott. En asiatisk pilgrim låg och sov så jag fick vara tyst. Kröp ner och planerade lite men redan vid 22 gick ögonen i kors. När jag krupit ner då vaknade asiaten som nog somnat med kläderna på när han kom.  Han började prassla omkring i påsar och gå och duscha. En tysk familjs ungar höll på och tramsa ville inte sova utan busa med katten utanför. Pappan blev helt galen och skrek åt dem. Lät som han klappade till en av dem oxå men jag vet inte då de var i andra rummet. Försökte stänga ute alla ljud och somna.


27 juli 2016

Dag 208 - Dag 8 Noja - Santander 32,4 km

Sov extremt lite i natt oxå eftersom jag nog blev matförgiftad igår. Lyckades hålla mig från att spy men andra vägen var det värre med. Var upp otaliga gånger och mådde så dåligt. Mannen ovanför mig snarkade som attans också.

När väckarklockan ringde 0540 var jag mer död än levande kändes det som. Stängde av larmet och försökte somna om. Gick en liten stund faktiskt men sen började folk gå upp så då klev jag oxå upp. Lika bra att komma iväg. Bara några toabesök först.

Fy fan vad dåligt man kan må.

06:30 stod jag utanför och började min vandring för dagen. Den började genom staden så den sträckan hade jag ju redan gått igår så inget nytt. Men igår hade stranden varit full av människor nu var den helt öde. Magen bråkade med mig hela tiden. Fick vika mig dubbel lite då och då och bara andas mig igenom kramperna. Det duggade lite så jag tog på regnskyddet vid torget. Lyckades klämma slangen från min vattenpåse så massa vatten rann rakt ner i fickan med mobilen som då fick för sig att hörlurar var anslutna och försökte optimera för det. Tjoho. Dränerade batteri i rekordtid, blir en spännande dag.

Tog mig igenom stan och ut i ytterområdet på en liten smal gata. Tyst och skönt. Saknade bara bättre underlag. Gick så långsamt. Det störde mig för hur jag än försökte få upp lite fart så gick det inte att få upp farten.

Efter ett tag märkte jag att Holly från härberget kommit ikapp mig. Kände inte för att vara social så det fick lite fart på benen. Lyckades "bli av" med henne. Gick mot San Miguel de Meruelo mest på småvägar ganska ok vyer. Det mycket lätta duggregnet hade upphört rätt snart. När jag kom till kyrkan i byn var min tanke att gå in och bara vila eftersom de 5.8 km dit hade varit en plåga. Men den var stängd. I flera mil hade ett härberge i Meruelo annonserat längst med vägen och de skulle ligga 2.1 km utanför. De började ha skyltar med km kvar 5 före och ju närmare man kom så började de med 100-tals meter. Jag lovar att deras 100 m inte var uppmätta med GPS längst med vägen i alla fall. Det var så skönt när jag äntligen passerade dem. Strax före gick jag över en vacker gammal bro Puente de Solorga. Sen var det en lång backe upp till Bareyo 1,4 km bort. Strax innan en camping utanför den byn kom Holly i kapp mig så vi gick i tillsammans och pratade en stund. Hon var också nöjd över att nu vara förbi det där härberget. Utanför hade det stått två pilgrimer som därmed skulle starta sent. Men de kanske var inbokat på något privat ställe längst med vägen. Alltså det är trevligt att prata en stund men jag föredrar att gå själv.

Nästa by skulle vara Güemes. Efter en lång uppförsbacke blev vi stoppade av en äldre man som ansåg sig ha något mycket viktigt att säga. Något om att om vi skulle till Santander skulle vi skippa härberget i Güemes (smart gubbe) och gå rakt i rondellen. Annars skulle vi hamna på fel väg. Typ. Min spanska är ju inte tipptop. Nå ja med GPS-logg och pilar så går man ju inte så fel så ofta. Vi kom snart till en lång nedförsbacke och då lät jag mina ben bara gå. Skönast så. Drog ifrån Holly och fick gå själv sen. Väg väg väg väg. Så trött på asfaltsväg, har de inget annat i Cantabria. Hoppas Asturia som jag snart kommer till är bättre. Magen höll sig hyfsat lugn nu men då började det dugga igen. Ryggan var redan omhändertagen så det var bara att fixa mobilen, kameran och boken och gå vidare. Strax innan Güemes kom jag till en vägkorsning, till vänster och uppför stod det Albergue och nedåt pekade en pil med nästa bys namn Galianzo. Båda på de officiella caminoskyltarna så jag valde att gå till höger. Visade sig sedan vara ett smart val eftersom det bara var en loop på 800 m upp till härberget och ner igen. Det var det mannen menat. Inte rondell utan du får bara runt typ.  Nå ja nu gjorde jag ju rätt.

Nu öppnade sig himlen och ganska så kallt regn kom ner och kylde ner den redan eländiga Bea. Trött, illamående och kall. Tjoho. Borde ha tagit på gore-texstrumporna när jag fixade de andra sakerna dumt att glömma. Nå ja jag kan stanna i Güemes och fixa torra strumpor och kanske försöka äta något tänkte jag. Men se nä man gick inte in i Güemes så det var bara att gå de 4 km bort till Galianzo. Stannade och fotade några snäckor på en stolpe. Det var relativt lätt in till Galianzo som tur var så jag kom dit ganska så snabbt. Nu genomblöt. Bara trosorna torra. Hoppade in på ett hotell/restaurang/bar och tänkte först sätta mig inne men insåg att deras tygklädda stolar inte var helt kompatibla med en blöt Bea. Så ute på en hård och kall stålstol. Men den var i alla fall torr och min kjol visade sig vara torr på rumpan.

Fiskade fram torra strumpor och gore-texstrumporna och satte på mig efter att jag  torkat fötterna noga. Funderade på om jag kunde äta eller om jag bara skulle ha te. Allt var med pommes och magen vände sig bara jag tänkte på sådana. Då kom Holly gåendes i regnet. Kastade sig in under samma tak som mig och slog sig ner. Hon hade bytt till sandaler efter att vi pratat om att jag bara går i sandaler och hon var så nöjd. Som tack bjöd hon mig på en kopp te. Så gott med riktigt varmt te med massor med socker. Precis vad jag behövde även om jag önskat att koppen var tre gånger så stor. Petade i mig en halv flap-jack jack och en anan glutenfri energikälla.  Innan hon kom hade jag pratar med några som satt på bordet bredvid. De gick åt andra hållet men hade startat mitt på någonstans. Kan tycka att har man inte börjat i/vänt i Santiago skall man då få nyttja härbergen. Det känns det lite mer som en helt vanlig vandring. Men så tänker jag en gång till för 90 % av de jag träffar är det en "vanlig vandring" deras mål råkar vara vara Santiago. Så är det ju för det flesta.

Jag och Holly pratade lite om hur vandringen framåt skulle se ut och uppdateringar till min bok sa att nu skulle man slippa väg och gå på en stig längst med kusten plus på stranden bort till Somo. Tänk om vädret varit lite bättre bara. Kollade mailen och hade fått svar från HolidayPhone, de hade fixat mitt problem och gett mig en massa ringminuter i kompensation. Nu är det ju inte främst för samtal jag har korten men nu kan jag ringa hem om längtan blir för stor.

Jag satt nog på caféet 30-40 minuter, lånade toan och sen sade jag adjö och gav mig iväg. Nu duggade det bara igen. Tog sikte mot stranden på en gata.  Mötte 15 glada barn i våtdräkter, de gick surfingskola och skulle gå och äta. Rundade några hus som låg vackert vid vattnet och vid sista huset innan en grässtig tog vid stod en man och bad om ursäkt för att hans land inte bjöd på bättre väder. Sa att det var rätt ok nu. Hade ju nästan torkat upp från det värsta regnet.

Passerade lite kossor och hade oerhört vackra vyer ner mot havet och klipporna. Skulle fota med mobilen men såg absolut inget på skärmen. Trodde den hade dött då batteriet hade varit väldigt lågt tidigare. Fick upp kameran men det var inte helt lätt att fota i den dimma som duggregnet gav

Strävade mig fram på en bitvis hal och lite lerig stig. Som tur var gick den en bit från klippkanten. Annars hade det varit lite för läskigt. Magen bestämde sig nu för att te varit en dålig idé. Vek mig dubbel flera gånger. Mådde så dåligt. Strävade mig framåt och försökte njuta av utsikten. Blev omsprungen av motionärer eller mötte motionärer hela tiden. Långsamt långsamt tog jag mig fram utmed klippkanten. Men så såg jag en man vända på ett ställe och kollade min GPS-klocka, 5 km från Galianzo hmm undra om alla vänder här. Vi får hoppas det för jag har några pilgrimer några minuter bakom mig, passerade dem och ingen framför vad jag vet om som är på väg hittåt. Måste ut i ormbunkarna NU! Hittade ett lämpligt ställe och drog ut i ormbunkssnåret och satte mig. Det var typ i sista sekund. Varför hade jag glömt mina imodium hemma. Ut igen på leden och andas andas.

De 12,1 km till Somo skulle gå långsammare än långsammast och än värre blev det med ca 5 km kvar av sträckan då det blev sandstrand. Det fanns tydligen ingen annan väg än att gå på stranden. Hittade en trappa upp men ingen gul pil på den. Irrade mellan stora stenblock på stranden. Försökte ta mg förbi. För trött för att inse att ta av mig skor och strumpor nog skulle vara det bästa. Irrade tillbaka till trappan. Gick upp. Hamnade på sanddynor och tvingades ner på stranden igen. Nu utan klippblock bara en massa surfare. Att gå på sand även när den är ganska hårt packad och blöt är tungt och här och där bröts den dessutom av rännilar som var ganka breda och djupade. Orkade inte ens försöka bry mig klafsade bara på. Efter 2 km var jag blöt om fötterna. Gore-texstrumporna gillar inte sand. Hoppas jag inte förstörde dem.

När jag sen skulle upp från stranden så var jag osäker på om staden jag såg var Somo så jag frågade en kvinna på stranden. Jo det. Åh tack så mycket utbrast jag som om hon gett mig en gåva. Men de ca 20 meter o en uppförsbacke med djup sand höll på att knäcka mig totalt. Mjölksyra. Men tillslut var jag uppe och kunde trassla mig genom stan till färjan. Det var inte helt lätt att hitta. En färja avgick precis när jag kom och en annan kom in men jag fick inte klicka på. Den skulle gå om 25 minuter.  Låg ett fik mitt emot. Köpte mig en cola och en glass medan jag väntade på färjan. När jag kom ner till båten igen satt Holly på den.

Turen över till Santander tog 25 minuter och jag frös. Petade i mig lite torkad frukt. Tog några foton men satt mest ihopsjunken. Lät sedan Holly ta kommandot och leda oss till härberget. Det var bara ca 800 meter dit så inga större problem. Det visade sig pågå någon form av festival i stan med uppträdanden av olika slag. Vi kom till härberget en halvtimme efter öppning, klockan var 3 och kön var ganska lång och inget att sitta på. Jag gillar aldrig att stå när jag är trött. Men nu var det bara att stå.

Tillslut blev det min tur och jodå säng skulle jag få. Fick dock en överslaf utan ström. En tjej som kom typ 3 timmar senare än mig fick rummets enda säng med uttag. Fusk.

När jag kom in skippade jag alla vanliga grejer. Jag lade ut sovsäcken och kröp ner och somnade. Sov rätt bra ett par timmar. Mådde lite bättre så jag vågade mig upp och duscha. Men tvätta orkade jag bara inte. Hängde dem bara på tork. Tog min kvällsryggsäck och hittade ett apotek. Köpte imodium och pillade i mig. Väntade en stund genom att titta på ett uppträdande av en grupp kvinnor som gått kurs i orientalisk dans. De var varierande duktiga. Sen tog de upp folk från publiken som skulle få lära sig en enkel koreografi och hade jag mått bättre hade jag vågat gå fram. Sakanr ju magdansen.  Sen letade jag fram ett Burger King. Behövde kött, behövde något som tillagas när man väntar. Så BK fick det bli. Kunde dock ej få burgaren med glutenfritt bröd så jag tog vanligt och utan majonäs. Slängde bort bröden och åt helt utan bordsskick resten. Vågade ta några pommes. Hade tagit en iste till maten så den fick följa med ut på stan sen. Orkade dock inte titta. Fotade katedralen och fick till härberget. Placerade mig på golvet och skickade upp IG-bilder och ringde hem till Henrik. Behövde liten trygghet när jag mådde dåligt. Skönt att höra hans röst.

Försökte skriva dagbok men orkade inte många rader. Vårt rum hade blivit någon form av samlingsplats så jag hamnade in i en diskussion om varför man gör caminon. En ung kille från Israel var på besök i Spanien kom på att han hade lite tid över och köpte typ de grejer som behövdes på plats och ville nu veta allt han kunde behöva veta. Försökte hjälpa så gott det gick. Avrådde från att gå 40 km/dag utan att ha tränat något med ryggsäck mm.

Kl 22 släcker de och det skall vara tyst. Perfekt. Behövde det. Fick somna.


26 juli 2016

Dag 207 - Dag 7 Castro-Urdiales - Noja 38,32, 08:07:52

Den här kroppen är van att sova på liggunderlag i tält men tydligen inte på ett hårt stengolv. Dessutom låg jag mitt mellan ytterdörren och toaletterna.  Ytterdörren var låst men de i tält kunde ändå ringa någon på insidan och be dem öppna. Då trampade först öppnaren på mig/mina saker eller den som kom in. Minst en gång var. Försökte hitta ett bekvämt sätt att ligga på. Vek de 2 filtarna på mitten en gång till så jag hade mer stoppning vid höfterna/ryggen. Hjälpte lite. När jag kände att jag var på väg att glida in i sömn kring midnatt så gick någon i sovsalen upp och tokspydde i en halvtimme. Försökte stänga ute ljudet av hans harklande, ulkande och snyftande. Han mådde uppenbarligen uruselt. Hoppades innerligt att det varit något han ätit och inget som skulle smitta oss andra.

Gled in och ur sömn i halvtimmesintervaller emellanåt. Men när folk gick upp 0530 och klampade omkring runt mig, tände lampor och annat utan hänsyn till 4 pilgrimer på golvet gav jag upp. Tog mina saker i i enq duschrummet och fixade mig i ordning. Tog mina yoghurtar ur kylen, någon hade flyttat på dem till frysfacket så jag hade frozen yoghurt på yttertrappan på morgonen.

Kom mig iväg rätt snabbt klockan 06:13. Trodde igen av de som väckt mig gått iväg ännu. Så så lugnt och skönt. Ingen risk att komma ikapp folk med klicketiklickstavar. Idag fanns lite kort "hållplatser" vilket alltid gör att det går snabbare känns det som. Jag fick börja med en uppförsbacke med fin utsikt bakåt mot Castro-Urdiales där solen kämpade sig upp. Fina vyer om än lite mörkt framåt oxå. Leden gick på en liten enfilig väg och det tog inte många minuter att nå första byn Allendelagua 2,1 km bort. Inte ens hunden som låg vid ett hus orkade skälla ordentligt på mig men tuppen gal. Mötte en man på en pytteliten traktor.

Nu skulle det vara lika långt till nästa by Cerdigo. Den var mer modern. En man kom ut ur ett hus och hälsade och började promenera raskt. Nu blev det lite uppåt igen efter ett tillfälligt ner men aldrig så det blev direkt jobbigt. Jag gick och njöt av utsikten över havet och fundrade på vägval, långa vägen på mest småvägar som då och då bryts av av skog eller den lite större vägen och kortare. Eftersom jag var rätt sliten av att inte ha sovit bestämde jag mig för enklaste vägen. Det skulle bli "highway" senare men först till Islares. Svängde av bakom ett hus ner på en grässtig. Genom några grindar och sen var jag i caminohimlen.  Alltså öppna fält med lite tråd här och var och precis vid havet. Solen skapade guld i träden. Alltså det var så bra det bara kunde vara. Såg några killar som verkade ha sovit här packa ihop. Ville inte störa dem. Fortsatte kryssa bland fårbajshögarna på stigen tills jag hörde bjällror och plötsligt stod en hel skock med getter och tittade nyfiket på mig. Det var alltså getskit. Tyvärr tog paradiset slut när jag hade gått de totalt 7,4 km till Islares (fast jag tror det var kortare).

Nu var det enligt boken 3,5 km tills där leden delar sig. Jag roade mig med att räkna reflexer i vägkanten för att ha något att tänka på. Sen tog de slut då räknade jag pinnar i viltstängslet. Gå på en stor väg är inte alltid det roligaste. Men det våtmarksområde som dök upp gjorde det lite roligare. En del fåglar att titta på. Jag försökte att inte tänka på att jag gick på vägen. Tänkte på de fina vyer jag sett. Tog inte så lång tid bort till El Pontarrón de Guirezo där jag korsade vattendraget Agüera som oxå verkar vara ett deltaland med mycket fåglar.

Nu skulle det vara 6,6 km till Liendo där alternativet jag fick på och den markerade leden skulle mötas. Det var hälften uppför på en serpentinväg och hälften nedför. Käkade min banan på väg uppför. 2 tjejer gick på fel sida vägen strax innan vi var ända uppe. Hoppades att de inte skulle bli påkörda bakifrån.  Folk genar i kurvorna rätt friskt här och lättare att hoppa undan om man går på vänster sida.

Nedför sprang jag. Så skönt. Några män som stod och röjde högt gräs i vägkanterna tittade konstigt på mig. En cyklist kom kämpadandes upp för backen men orkade ändå klämma ur sig ett buen camino. Snällt.

När jag var nästan nere fanns en liten grnväg över en grässlänt. Åh så skönt. Nere i Liendo så kom jag i kapp en pilgrim till. Hälsade och gick förbi. Han hade tydligen en kompis som satt på en bar längre bort och väntade. Själv stannade jag på en mack och köpte en Aqvarius.  Hittade var den markerade leden kom men markerigarna pekade mig tillbaka ett tag så jag valde att stanna på vägen. Visst att leden skulle korsa vägen längre fram. Men när den korsningen kom så min bok att gå ner för backen där betydde bara 2 km längre väg också på asfalt. Så jag stannade och följde orange pilar istället. Detta gjorde att jag var i Liares jätte snabbt. Nu hoppade jag på leden istället för att följa de orange som verkar skippa stan helt. Leddes upp för en lång lång backe till ett stort runt tornhus uope på beget. Rundade det och fick en cementbacke modell brant framför mig. Sen en massa trappor och ut genom en port i eth gammalt slott. Ner till stan fanns tydliga pilar. Skönt. Klockan var bara 10:29 men eftersom min frukost varit tidigt så var det väl lika bra att stanna. Letade efter en bar med wifi och försökte beställa en tallrik ost och skinka. Men nä det gick inte. Kunde få en tortilla med det i istället. Orkade inte tjafsa den kostade bara €1.50. Tog en cola oxå. Kom hslvägs in i tortillan när jag insåg att det jag inte gillade med den var lättmajonäsen som de satt på. Lyfte på osten för att skrapa bort. Hittade ett långt hårstrå. Gav upp. Postade lite bilder på IG och fixade GPS-ruttens kartor.

Sen gick jag iväg. Följde GPS-rutten för jag såg inte de små klistermärken som boken nämnt. Hittade en bankomat och tog ut pengar. Fortsätte gå men det kändes inte rätt. Kollade mot boken och nä det var kanske. Vände om. Bestämde mig för att diagonala mig ner till stranden och började gå.  Men insåg snart att det inte skulle gå. Överallt var det stängda gator som tillhörde privat egendom. Frågade 2 damer om vägen och de pekade åt det håll jag kommit från. Så det blev nog 3 km irrande innan jag var på strandpromenaden. Köpte en popupglass och låtsades vara badturist en stund. Det var en rackarns lång strandpromenad typ 5 km. Jag gick och gick och gick.  En del turister som inte vet att caminon går där tittade lite konstigt åt alla kläder och den tunga ryggsäcken.

Men tillslut hade jag avverkat hela sträcksb och blev hänvisad ner på stranden där båten över till Santoña skulle gå. Kom först ner och fattade nada. Spången jag gått på slutade typ i vattenbrynet men sen kom båten och den körde nästan upp på stranden. För €2 fick man åka över. Tog inte många minuter. Det var jag och ett 10-tal andra pilgrimer. Flera tyskar som gått från Tyskland. De hade sovit på stranden i natt. En annan spanjor berättade att han hsde jätteont i foten. Mest troligtvis pga det hårda underlaget och fel skor. Han skulle nog inte orka så mycket mer idag men hoppades ta sig till Noja.

Först gällde det att ta sig igenom Santoña stad och en lång och rak promenad förbi fängelset. Tror det var en kilometer långt. En man och kvinna framför mig bar kläder som matchade den gröna gångbanan och den röda cykelbanan. Den vägen fortsatte förbi stranden Berria och sen var det dags för klättring över en topp. Jag trodde först zrg var berget framför mig som såg svårövervinnligt ut men det var en hälften så låg kam på sidan. Men lätt var det inte 3 grader varmt ute och klättra först i sand och sen i sten/hård lera. Först uppför och sedqn nästan lika brant nedför. Ramlade nästan och grep tag i en taggig buske. Aj aj.

Sen så var jag nere på stranden och gick på den. Vilken tur att jag hade pratat med fotproblemmannen på båten så jag hade kollat upp var härberget låg annars hade jag nog gått ända in till stan 2 km för långt. Han hade sagt att många hade svårt att hitta det. Men jag vek av från stranden precis i ett tid för att få skyltar att följa. Det blev ändå en lång promenad från båten hit på nästan 7 km. Var rätt trött när jag kom fram. Såg att de hade mat på härberget €10 för pilgrimer. Köpte en sådan oxå vilket jag senare skulle f ångra. Hamnade på ett rum med trevliga människor.

Duschade, tvättade och tog en promenad in på stan. Fördökte besöka kyrkan men den var stängd. Gick till ett fik med wifi som hade gott te. Drack 2 koppar och åt en liten påse chips. Satt där 2,5 h och laddade mobilen och klockan samt skickade upp bilder på Instagram. Nu ikapp.

Sen tillbaka de 2 km till härbärget för middag. De hade sagt när jag kom att glutenfritt inte var något problem. En kvinna som inte kunde ett ord engelska försökte förklara för mig vad jag skulle få för mat. Via en översättningsapp kom vi fram till kikärtssoppa, kotlett med paprika. Fick först bröd, sa att det är gluten i bröd och då kom hon faktiskt med ett glutenfritt bröd som var helt ok. Lite övrrmicrat. Soppan kom in och den var översaltad, värmd i micro. Inte god alls men tvingade i mig lite mer än hälften. Den kom hon och försökte säga att kotletten inte funkade. Men jag fattade det som om det var paprikan som skulle bort. Men nä istället kom det in en röra med grönsaker som såg ut som någon spytt upp det. Försökte äta lite men det gick inte. Konsistensen av överkokt och mosad aubergine, lök, paprika var så vidrig. Slemmigt. Skippade den rätten och och bad om en frukt till efterrätt fick in en omogen nektarin. Jösses. Ett stort danskt sällskap valde att lämna bordet innan de ens beställt och gick till annat ställe.

Nu skall jag försöka sova men han ovanför snarkar och ute är det tydligen ett stort gäng ungdomar som leker klapplekar typ raketen. Detta är inte ett pilgrimshärberge utan ett ungdomsvandrarhem och de har en stor grupp som går typ surfarskola. De lever rövare. Får leta fram propparna. Dessutom frös mannen ovanför så han stängde fönster. Nu är det snart 30 grader här inne.

Funderar på om det varit en bra eller dålig dag. En mix. Vyerna i morse väger upp det mesta.


24 juli 2016

Dag 206 - Dag 6 Bilbao - Castro Urdiales 45,2 km, 09:20:56

Lade mig strax efter kl 10 men kunde inte somna. 3 pers låg och lyste med telefon/surfplatta och sen började en snubbe toksnarka. Jag lovar min säng som stod 3 meter ifrån skakade. Jag försökt hålla för öronen, lägga kudden över, stoppa in in-earhörlurarna. Inget hjälpte så vid 00:30 gav jag upp och letade fram mina öronproppar. Livrädd att inte vakna själv av att min väckarklocka men väcka andra. Sov med en hand på mobilen.

Konstiga drömmar i natt också. Vad är det som behöver bearbetas tro?

Vaknade i alla fall av min väckare 0540. Hade vaknat en gång tidigare vid 4 och tog ur ena proppen. Han hade inte slutat.  Snarkaren hade redan gått iväg när väckaren ringde. Han sov nog djupt och skönt.

Tassade ut till köket med mina grejer. Det regnade inte idag så jag skippade mina gore-texstrumpor. 06:11 lämnade jag härberget och tog mig ned för trapporna. Stannade längst ner och satte mig på sista trappsteget. Chansade på ett stadswifi där och jupps där fanns ett.  Igår hade jag förberett en massa IG-bilder men de låg nu i en huller och bullerordning (kan någon förklara för mig varför de gör så, första typ 5 hamnar i ordning men sen skjuts nya in lite här och var).

Klockan han bli 06:33 innan jag kom mig iväg ordentligt. Hittade via kartan, värden ritat på, ner till kanalen. Hade inga problem att följa den och fotade en kyrka och broar. Polisen stod på en av broarna och försökte lugna ner ett fyllo.

Kom rätt snart till Guggenheimmuseet. Cool byggnad. Fint belyst av solen som var på väg upp. Fortsatte längst med floden och där jag skulle vika av vår det förvånansvärt nog pilar. Hade förstått det som om denna alternativväg inte skulle vara märkt. Skönt nu behöver jag inte tänka på vägen bara gå tänkte jag. Ha ha. Drack upp min frukostjuice och passerade några pilgrimer.

Det var ganska sparsmakat med pilar så flera gånger svängde de av utan att sen säga hur jag skulle gå. Chansade på rakt fram de flesta gånger och hamnade ibland i återvändsgränder. Och så plötsligt dök pilarna upp igen. Mannen på härberget pekade ut en bro och sa när du kommer till den skall du över. Jag visste att jag skulle över till Portugalete och där finns massor med hamnkranar. Kom till en bro strax efter hamnkranar men den var superhögt upp. Förstod inte hur jag skulle kunna komma upp på den. Måste vara annan bro. De något fåtaliga pilarna gav inte direkt någon trygghet så GPS-rutten åkte fram. Jo jag var på rätt väg och några 12 km till Portugalete skulle det inte vara. Snarare 15. Jag hade gärna gått vid vattnet hela tiden men nu verkade det som om de inte ville visa upp det förfall som var på andra sidan.

Jag som gillar övergivna byggnader och industriförfall.

Det var lite jobbigt för fötterna med all asfalt men det fanns ju inget val. Bara att gå. Kom till Las Arenas där man dragit caminon helknasigt över en gångbro istället för tvärs över ett övergångsställe. Ibland förstår jag verkligen inte. Vädret kunde jag dock inte klaga på 19 grader och mulet. Helt perfekt.

Tillslut fick jag syn på bron som jag misstänkte var den rätta. Den var lika röd som Golden Gate nu förstod jag vad han pratade om. Men det var ingen bro. Från banan längst upp hängde istället en plattform som bilar kunde köra upp på och människor stå på sidorna på. Den åkte en bit över vattnet över till andra sidan. Puente Colgante heter den. Kostade €0.40. Fick senare på kvällen höra att för typ €7 kan man gå över längst upp. Jag var nöjd med att åka ett par minuter. Sen i Portugalete har de åkband upp för en backe. Sådana borde det vara i alla backar. Så mycket lättare att gå på. Men sen fick jag allt gå för egen maskin. Gick om en tyska efter åkgrejorna.

Första byn var Ortuella 2.1 km bort men caminon hade ett 500 meter kortare alternativ där man inte passerar byn utan fortsätter på den gång/cykelväg man börjat gå på. Lät bra. Käkade upp min nektarin som var så saftig att det droppade om mig.

Gick över en rad med broar över stora vägar och sen började g/c-vägen slingra sig fram genom ett ganska så trist landskap ofta bredvid vägen. Ner till Playa de la Arena var det en väldigt lång mil och fötterna protesterade undertill pga det hårda underlaget. Tillslut provade jag att gå på linje på det vita strecket som separerade gåmgvägen från den dubbelfiliga cykelvägen där massor med cyklister pilade fram och tillbaka. När ett alternativ på en annan väg brant nedåt dök upp hoppade jag på den bara för att få ett alternativ. Nu visste jag inte om det skulle bli längre eller kortare men chansade. Hamnade i en liten by Montaña tror jag det heter. Där höll de på att sätta upp stånd för att sälja grönsaker och frukt. Plockade åt mig 2 plommon och frågade vad de kostade. Nä de får du så kvinnan. Tackade så mycket och gick vidare. Efter ett tag gick de två vägarna ihop och jag kom in i en mycket större by än vad jag förväntat mig. Fick gå en härlig gångväg över sandgräsdynor och sen på stranden på en plankväg och 1 km bort låg Pobeña. Mitt lunchställe. Eller skulle jag stanna här för natten? Men klockan var ju bara strax efter 11. Bestämde mig för att äta först och bestämma sen. Solen hade precis tittat fram och nu blev det snabbt varmt. På torget i byn en bit från caminon låg 4 barer och en restaurang. I de första 3 hade de inget glutenfritt. I den fjärde kunde jag få en bit tortilla och lite sallad så det tog jag samt en cola. De ville bara ha €5.60 oxå. Ovanligt billigt.

Åt och använde deras nät för att skicka upp fler bilder på Instagram och kolla mina mail för att se om det kommit något från HolidayPhone men icke. Bestämde mig för att gå vidare. Skulle hamna på 43-44 km någonting. 17 kvar. Inte så farligt.

Nu var det 5,9 km till Ontón och den vägen gick via 124 stegs trappa och sen en härlig men varm och delvis blåsig (skönt) promeandväg längst med kusten. Genom en tunnel i berget en bit. Här och där hade dock vägen erroderat. Undra var de skall dra caminon om det rasar helt.

Ontón bestod av ett fåtal hus och en man var mycket snäll och pekade mig rätt väg så jag kunde gå den kortare kustvägen istället för den långa vägen. Såg några andra som missade den avtagsvägen. Kustvägen var förvisso på väg men rätt ok trots hårt underlag och varmt. Den började uppför en brant backe, ner igen och under motorvägen för att sen klättra upp igen. Där låg en Shellmack. Köpte en Aqvarius, iskall så gott. Sen mer upp via en annan väg som lutade 10 %. Men sen bar det av nedför i 3 km. Jag joggade nerför och passerade en del pilgrimer.

Hade läst lite snett i boken så när jag kom till ett ställe som pekade åt höger och drog Tunel åt vänster tog jag vänster och sprang ner för backen. Sen slog det mig när jag såg skylten in till Mioño att jag inte alls borde vara där. Vände upp igen. Springandes och tog avtagsvägen. Tur det för att istället gå genom en by på väg hamnade jag nere vid en strand och rundade en restaurang. Upp för en brant stening backe men sen vandringshimlen. Ett  klippt fält med vind. Det var ganka långt men så skönt. Kom ut vid en klippa vid båtinfarten till Castro-Urdiales så så nära stan men ändå så långt borta. Fick gå runt och ut på strandpromenaden. Trodde härberget låg i stan men det visade sig ligga 3 km utanför. Passerade flera pilgrimer på strandpromenaden och valde att inte stanna för så många foton. Ville ha en plats. Visade sig vara ett bra drag sen för när jag kom fram var kön jättelång och jag fick absolut sista platsen fick jag höra. Jag får sova på ett liggunderlag på köksgolvet. 3 till sover här men de har i alla fall fått madrasser.

Värden Jaja här är väldigt mån om alla och några fick sen erbjudande om att sova i hans hus vilket de tog. Han frågade mig oxå men tillbaka flera kilometer kändes inte så lockande. Några andra fick erbjudande om att sova i tvättrummet men de lyckades få tag på ett tält från några som hade en säng. Så irriterande med folk med tält som ändå tar upp en säng när det finns tältplatser och är fint väder men så är det ju de har ju alltid rätt. När Jaja körde en pilgrim till sitt hus så fick jag hoppa in och ta emot gäster. Hjälpa dem att hitta alternativ osv. Det var kul. Men det blev en lång väntan till kl 22 för att få sova. Hade jag vetat det hade jag nog gått de kommande 7,4 km också.

Lustigt att se hur olika folk reagerar när de får beskedet att det är fullt. En del bryter typ ihop medan andra säger ja ha och går vidare.

I väntan satte jag mig nere vid stranden och tog en glass, fanta och en påse chips. Sen gick jag upp till snabbköpet som visade sig vara snordyrt. Ville laga mat men hittade inget passande så jag köpte typ skorpor, legymsallad med tonfisk, en tomat och torkad skinka samt fanta som fick bli middag. Köpte även yoghurt till i morgon bitti samt en juice och torkad frukt.

Nu ligger jag på mitt 7 mm liggunderlag och 2 filtar och försöker hitta en bekväm liggatällning. Får se hur det går. Killen bredvid somnade på 2 sekunder med musik på hög volym som läcker ut genom lurarna. Kvinnan bredvid ligger och SMS:ar med ljudet på. Den andra kvinnan verkar ha somnat.


Dag 205 - Dag 5 Mandata-Bilbao 37,87, 08:33:21

Somnade strax efter kl 23. Fick stänga ute ljudet från några unga tjejer som satt i trappan och kollade på sin go pro-film från vandringen samt regnet som hamrade ute. Sen sov jag som klubbas fram till 0518. Klockan skulle inte ringa förrän 0540 så ibland överraskar kroppen mig. Försökte somna om men de konstiga drömmarna jag hade på natten behövde tydligen tolkas så jag låg och grubblade på det istället. Vad gjorde jag och familjen i en okänd stad och höll på att missa att flyga hem och varför blev mitt ex och en kompis till honom brutalt haffade av polisen i ett köpcentra på samma ställe och utsläpade upphängda i kors. Hur kunde vi glömma bort att den lägenhet vi hyrt kom med katt, vi hittade förvisso katten levande efter 5 dagar instängd under diskhon. Hur skumt som helst. 05:30 gav jag upp och gjorde mig i ordning.

Ute regnade det inte så jag tänkte få en tidigt start. Då började det spörega. Satte mig påklädd på sängen och tänkte att jag ger regnet en kvart. Oftast håller sig inte skurarna i sig längre än så. Och det slutade faktiskt. Så 06:27 stod jag ute, tog ett kort, lånade barens wifi för att skicka ett mail till HolidayPhone. Förbannad. Använd mindre än 50 Mb av min surfpott som jag köpte för nästan 700 spänn inklusive €10 ringpott. Skickat 2 SMS hem. Så jävla dyra kan de inte varit så något har blivit förbannat fel. Arg!

Får klara mig utan nät idag och kanske i morgon. Har jag inte fått svar/fixat på måndag får jag ta Telias holiday roaming istället. Så irriterad. Behöver kunna ringa och boka boende/kolla om det är fullt inan jag går 1-2 mil i onödan.

Skickade upp min startbild på IG och trampade iväg på vägen mot Marmiz, ca 2 km bort. Idag var sträckan beräknad till 42 km eftersom jag stannade tidigare igår.

Han ungefär halvvägs innan det började dugga och när jag kom fram till Marmiz var jag lite frusen. Inte så varmt ännu. Men i Marmiz gick det uppför på en liten gata (inte på vägen som boken sa, förvirrande) så jag fick upp värmen igen. Boken säger sällan när den avviker från caminons pilar så man vet aldrig om det är en ny väg eller inte. Därmed går det inte att lita på avstånden. Vägen blev en smal lerig och brant stig där jag i regnet plötsligt hade en stor bil bakom mig. Fick hoppa ut i skogen för att inte ha den i häcken hela vägen. Hade nog aldrig ens trott att en bil kunde rymmas där.  Kom ner vid en kyrka och fick gå genom några odlingsfält för att nå Gernika. Nu kom ett ösregn. Det vräkte ner i kopiösa mängder och jag blev genomblöt. Försökte ta skydd under några träd. Hjälpte inte alls. På gatan forsade vattnet fram.

De 6 km som det skulle vara till Gernikas härberge var snarare 7,5. Jaha. Vid härbärget kom det ut sena pilgrimer som jag snabbt gick om. Kom ikapp en drös till senare. Och förbi. Bland annat två tjejer i rosa prassliga ponchos. De hade dessutom var sin stav med pigg. Snabbt om och förbi.  Sen stämde inte boken igen dels beroende på byggarbetsplatser. Hamnade i skogen igen. Rätt ok lite väl stenigt och halt från regnet men jag kämpade på och tog mig de nästan 300 meterna upp bland annat via ett gräsfält med kossor. Fina vyer.. Nu beskrev boken det som om att det skulle komma en rad branta klättringar och jag försökte förbereda mig mentalt. Regnet växlade mellan ösregn, dugg och inget regn. Så fort jag fått upp lite värme kom en ny skur. Käkade en halv flap-jack för att fixa backarna. Stannade till på en av småvägarna en liten pojke som heter Andér hade satt upp en urgullig liten Camino Tienda där han sålde kall dricka och frukt. Köpte en banan och ville ha en skiva melon också men de var inte till salu, den var hans. Fick ta ett kort på honom innan bananen åkte i fickan och jag knatade vidare uppför. Enligt boken skulle det komma en korsning där man kan svänga av till ett härbärge i Meakaur jag kom till en korsning där det pekade mot Meakaur och det stod A för albergue ditåt men ingen pil åt något annat håll. Jag började gå upp för den långa backen. 100 meter upp stannade jag och kollade min GPS-logg (hjälpligt in under ett träd) men den gick långt bort. Hade redan på morgonen misstänkt att den var helt åt skogen. Men blev så osäker att jag sprang ner igen men nä inga pilar och den officiella skylten pekar upp för backen. Så upp igen. Och efter lite mer ner och upp blandat på väg och grusväg så var jag i en korsning dr Mekanuralberget låg en bit bort. Man måste ha dragit om rutten. I boken står det att 2,7 km efter korsningen till härberget finns ett hus som erbjuder vatten. Sista innan Goikolexa. Men nu var vattenkranen typ i korsningen. Förvirrad blev jag. Drack i alla fall en massa vatten ur kranen.

Det skulle vara 2 jobbiga klättringar och jag gick ner för en livsfarligt brant och lerig väg där gegga fastnade under sandalerna och fötterna gled i leran. Saknade en stav. Det var hemskt och just då undrade jag vad jag höll på med egentligen. Dessutom var det då pilar här och då infinner sig osäkerheten men mängden spår av skor gjorde att jag kände mig hyfsat trygg. Vem går här frivilligt annars liksom. Gick och väntade på backe nummer 2 men den kom aldrig/var inte så brant att jag tänkte på den istället var jag plötsligt i Goikolexea som ligger efter topparna. Det stället kom mycket tidigare än det borde tyckte jag. Fotade ett kors och kyrkan. Fick inte ihop det alls med avstånden. Bokens beskrivning stämde inte heller. Trodde jag skulle ha 2,7 km till. Förvånad. Några cyklande pilgrimer ropade Buen Camino när de swichade ner för backen. Hälsade tillbaka och kände mig plötsligt så sjukt ensam. Började gråta. Längtade efter familjen och ville ringa hem men abonnemangstrulet gjorde ju att det inte gick. Skärpte till mig och njöt att att det faktiskt slutat att regna en stund.

Stannade till i Larrabetzu efter ca 18 km eller så och köpte lunch. Klockan var strax innan 12. Sätt väl där ca 30 minuter eller så. Försökte torka upp i blåsten. Men frös mest. Barägaren försökte få mig att sitta i matsalen men jag kände hur jag stank. En del andra som vilade i denna stad. När jag gick iväg kom jag ikapp tjejerna med poncho igen. De måste gått förbi när jag åt.

Nu blev det att gå på hårda cementplattor på trottoar in i Lezama 3,5 km bort och sen Zamudio 2,9 km till. Hårt och fruktansvärt trista omgivningar. Gick fort. I Zamudio pekade pilar åt två håll. Någon hade skrivit camino shortcut på den ena. Vågade inte lita på det. Har lett omvägar till ex en bar förut.

Här sa plötsligt skyltarna 9 km till Bilbao på caminon. Hmmm boken säger 4,8 till Monte Avril och 9 till sen. Vad fasiken, skumt. Nå ja jag klättrade och klättrade mig uppför en lång asfaltaväg och sen ut på ett gräsfält där en hund vaktade getter. De var bakom ett stängsel och jösses vad hunden längtade efter kel. Stannade och kliade honom bakom öronen och under hakan. Han blev alldeles till sig. Sen blev det asfalt igen och ungefär efter 5 km kom jag ut i parken Monte Avril jösses så stort Bilbao är från ovan. Åt min banan på vägen upp. Förberedde mig för att möta en stad.  Eb kille med stor hund gick med mobilen spelandes musik högt. Åh vad jag vill stoppa fingrarna i öronen ibland.

Efter en hård jogg neråt på en brant asfaltsväg nådde jag utkanten av Bilbao men långt kvar till sovplatsen trodde jag.  Gick genom stan och bestämde mig för att ta första härberge. Det kom ett rätt snabbt och jag trodde det var det som boken nämnde men insåg efter att jag packat upp, duschat och tvättat att det andra låg några km bort. Det förklarar kanske avståndet. Nu får jag ännu längre i morgon.

Värden ritade ut vägen på kartan åt mig, snällt. Sen gick jag och åt middag på en kinarestaurang och laddade telefon och klocka. Men de han inte bli fulla så jag flyttade mig till ett kafé och köpte te, chips och en juice. Men först fick jag sitta utanför och vänta på att en av de två platserna med strömuttag skulle bli ledigt. En familj med en liten flicka i 3-årsåldern satt vid ett av borden. Hon sprang iväg ut hela tiden och tillslut tröttnade pappan på att hämta henne och satte henne i knät. Både han och mamman satt med näsan i mobilerna. Ungen tog servetthållaren på bordet och tömde metodiskt båda sidorna på alla servetter utan att föräldrarna såg/sa något. Sen sopade hon ner allihop på golvet. Suck. Kollade även på en gatuartist som hade sådan där grej som är som två koner man balanserar på ett snöre mellan två pinnar. Jösses så skicklig han var. När jag väl fick ett bord höll det på att bli knas. En glasvägg som var ihopvikt gjorde att jag fick trixa och vålda in först pluggen och sen sladdarna men det gick. Puh. Mitt beställda earl grey var ett kryddigt chai. Inte så jättegott men gick ner.

Nu blev kl snart 8. Visste inte när härberget låser. Så det var bäst att springa upp för alla trappor och kolla och jag sprang upp. Förvånad att benen orkade. Det är många trappsteg. Mobilen hade 95% batteri och klockan 100. När jag kom upp visade det sig att de stänger kl 22. Så jag frågade var det finns en affär, den låg runt hörnet. Köpte en Aqvarius att återställa lite vätskebalans med, vatten eftersom det på härberget inte är drickbart, nektarin och en juice till i morgon bitti. 

Satte mig i köket och fixade klart texten och laddade färdigt mobilen. Men kan inte lägga upp något utan wifi. Irriterande. Får förbereda alla IG-bilder. Läste tidningen Peregrino om Denise som blev mördad förra året. Så tragiskt. Läste oxå att IGN släppt en Androidapp "mapas de España" med detaljerade kartor över caminon. Borde kollas in. Men har inget nät :-/

Insåg att aktivitetsarmbandet oxå behövde laddas så jag blir väl kvar här i köket till kl 22.