31 juli 2018

Morgon vid havet, kom hem med en vän

Skjutsade Vincent till flyget i ottan. Fanns ingen tid att åka hem och sova igen. Tanken var att ta med min madrass i bilen, backa in på en skogsväg och däcka där men jag glömde. Jag glömde även minneskortet till kameran visade det sig. Lite vemodigt att lämna Vincent på flyget, nu ser jag honom inte på många månader för att jag skall bort och nog inte är hemma när han eventuellt kommer hem på höstlov.

Efter avlämningen styrde jag bilen till Tjuvholmssundet. Klockan var bara 05:27 när jag startade GPS-klockan och gav mig av på en långsam tur längst stranden. Stoppades av att det var alldeles blött i vassen så kunde inte gå bort till flygbanan som jag hade tänkt. Så irrade omkring på sandbankarna i det låga vattnet istället och förundrades över hur vackert det var i solen och letade fram mobilen för att fotas med den. Temperaturen var redan en bra bit över 20 och koftan hängdes på handväskan. Lagom med kortkjol.
 Valde sen att gå upp i skogen och leta mig fram på varenda stig/skogsbilväg jag hittade.
 Daggtäckta spindelnät är som små smycken i naturen.
 Hittade blåbär så det fick bli min frukost.
 Blev så där löjligt euforisk som jag kan bli när jag får promenera, låta tankarna flöda fritt, njuta av värmen, kända vinden i håret och bara vara. Det är så mitt element på något sätt.
 Bredvid detta hus ligger ett igenbommat jättevackert hus vid vattnet. Så synd att sådana här hus bara står och förfaller.
 Tog en paus (påklädd) på en bänk på nakenbadet innan jag vände tillbaka mot bilen gåendes i vattnet som i strandkanten var alldeles varmt.
 Men så plötsligt låg det något där i vattenbrynet. En liten docka som spolats i land. Jag plockade upp henne och satte henne i strandkanten, tog en bild som jag tycker blev rätt bra.
 men jag kunde ju inte lämna henne där bara så hon fick åka med i fickan när jag gick till bilen. Lovade henne att hon skulle få följa med till Spanien och vandra. Eftersom det står Disney i nacken på henne och hon spolades upp från havet får hon heta Ariel (även om hon mycket väl kan vara ex Anna ur Frost med de där fräknarna och håret). Hon skaffade snabbt ett Instagramkonto som man kan följa.
Efter den sköna promenaden på 7,6 km blev det en heldag på kontoret.

Väl hemma efter jobbet behövde hon ju lite kläder så jag virkade en klänning i spanska färger. Hon var inte helt nöjd.
 Mer nöjd var hon med sin sovsäck. Jag sätter henne nu i camino bootcamp så hon är beredd inför den långa vandringen.

28 juli 2018

Att tappa bort en stig...

Inför vandring är det viktigt att testa sin utrustning, att ryggan fortfarande sitter bra fast man lagt på sig några kilo, att strumporna inte skaver osv. Jag bestämde mig för att denna supervarma dag (ca 27 grader) gå till Luleå. Men inte via den tråkiga vägen längst med 97:an eller på södra sidans asfalt. Nej jag plockade fram min Terrängkartan Boden och Luleå och byggde ihop en väg via skogarna ovanför Gamla Sävast som skulle ta mig till Norramark bakom Sunderby Sjukhus och därifrån skulle jag kunna gå via Kyrkbyn till Porsön. Dock missade jag att 2 stigar inte alls satt ihop men mer om det senare. Totalt någonstans mellan 36 och 40 km. Klockan han bli 09:43 innan jag lyckades ta mig utanför dörren med ryggsäcken på packad med 6 kg.


Jag valde att gå ner i trädgården och följa hundrastningsstigen längst med sjön, mjukt och skönt underlag och lite lite fläkt från vinden. Men redan nu väldigt varmt. Började fundera om mina 2 liter vatten skulle räcka. De första kilometrarna längst med vattnet gick trögt, benen kändes som om de helt saknade fart men jag gick på. Valde att ha GPS-klockan i fickan inte titta, inte bry mig bara gå. Tyckte ryggsäcken satt lite obekvämt, skyllde på en sprängfylld vattenpåse baki ryggen, det skulle nog bli bättre när jag  druckit en del. Jag tog mig igenom stigar och vägar där jag gått förut (rös när jag såg stället där jag slog sönder benet på cykel i fjol) och när jag kom till vattentornet i Sävast tänkte jag gå rakt fram men den stigen försvann i tomma intet. Blev till att vända tillbaka, kolla på kartan och ta ut en annan väg. Efter en stund hamnade jag i det där euforiska tillståndet när benen bara går av sig själv, hjärnan är tom och jag bara tar in det vackra runt omkring mig. Det var jättefina stigar/vägar.
 

 Insåg att jag gått här förut när jag kände igen 2 stugor som ligger där. Den ena verkar användas och skötas om. Den andra mer förfallen, med uppbrutet lås och ett igenbommat fönster. Men där inne ändå hyfsatr i ordning med bäddad säng osv. Så någon använder den ju. Min "escape pod"-stuglängtan slår alltid till med full kraft vid sådana här tillfällen.

 Fortsatte på härliga vägar.
 I skogen var det när det var lite fuktigare löjligt grönt. Fräken som täckte marken.
 Lyssnade på en bra ljudbok och just här började jag skratta åt en scen på ett rullskridskodisko. Kom på mig själv att vilja ta med MTB:n hit.
 Se där en glad och lycklig Bea.
 Tur jag tog den bilden när jag tog den för en stund senare var det ren och skär misär. Kom fram till Notträsket efter 18 km. Här visade sig mitt misstag med kartan, dels gick inte 2 stigar ihop som jag hade trott utan jag skulle behöva gå ut till vägen (men än så länge har jag inte sett det) och dels försvann stigarna jag skulle gå på. Provade en som skulle gå längst med sjön först, den försvann i våtmark, tog sikte på en som skulle gå högre upp, den försvann i ett kalhygge. Nu kollade jag ordentligt på kartan och insåg att det inte ens hade hjälpt att nå stigen i fråga eftersom den inte gick dit jag ville ändå.


Men trodde jag hittat en väg över Markberget och ner på andra sidan, lite brant men med hjälp av telefonens GPS borde jag kunna navigera dit. Så jag gav mig över berget och ner för den branta sidan. Hittade en smal stig som pekade typ åt rätt håll följde den, hittade ett traktorspår i det höga gräset som gick åt rätt håll, perfekt. Men så blev det smalare och smalare, tillslut bara en djurstig, kunde se älgspår i leran. För lera var det nu massor av och blötare och blötare. Jag kämpade mig in i tät skog, försökte navigera mig fram men insåg att jag nog mest bara skulle gå vilse och irra runt runt så tillslut irrade jag mig ut igen mot en vändplats på en väg. 2 km hade jag irrat när jag kom ut på grusvägen. Denna grusväg ledde raka spåret hem mot Boden igen längst med järnvägen. Så tråkig väg. Det som stör mig så här i efterhand var att jag inte kollade på kartan för parallellt med järnvägen går en stig i skogen, hade ju kunnat gå upp på ett litet stickspår upp till den.


När jag kollar på kartan i efterhand ser jag att jag var rätt nära vägen jag hade velat nå, så irriterande.
 Muttrandes gick jag längst med grusvägen tills jag kom tillbaka till en skogsbilväg där jag gått innan. Istället för att gå samma väg hem valde jag att följa den längre bort och gå en liten omväg hem. Jag svettades ymnigt, ltie sursvett från stressen i skogen också, doftade inte hallon direkt. Ryggsäcken skavde mig på armen, jättekonstigt, försökte justera den vida tröjärmen som var indränkt av svett och salt och kändes som ett sandpapper. Och bak på ryggen tryckte något hårt mot skulderbladen. Hur dåligt hade jag packat ryggsäcken egentligen? Nog är ryggplattan utsliten men så där borde det inte kännas. Irriterad trampade jag vidare. Försökte hitta tillbaka till lugnet och njuta av omgivningarna och det kom tillslut.


Tillslut var jag vid Svartbyträsket igen. Efter 38 km sa fötterna (i ett par helt utslitna Teva Tirra-sandaler) hörredudu nu är vi trötta. Då var det dags att gå en kilometer asfalt. Jippie. Men sen vek jag ner på grässtigen längst med sjön igen. Nu tog vattnet slut också.
Väl hemma var det mycket skönt att hoppa i duschen, kunde använda saltet som scrub. Några timmar senare kollade jag på ryggsäcken och insåg att stålbågen var isatt åt fel håll, inte undra på att ryggsäcken kändes helt knas och gett mig blåmärke på ryggen.

17 juli 2018

Ännu mer sportfoto

CK Sävast Mockträsktempot (även klubbmästerskap)  gick av stapeln från Selet. 1,5 mil ut och 1,5 mil tillbaka så snabbt man bara kan. De som cyklar tempo är rätt knäppa. Cyklarna är obekväma och ofta vingliga, de pressar skiten ur sig och på allt det galen värme. En av galningarna var min sambo som kom i mål på 48 minuter och 8 sekunder. Snabbast var Victor Andersson på 39.49.

Jag själv stod i väggrenen bara ett 20-tal meter från start/mål och övade på panoreringsfotografering. Typ aldrig testat förut och jag han inte ställa in kameran som jag ville heller. Men några bilder blev rätt ok. Det var lättast när de värmde upp för då blåste de inte på full fart. Fick dock inte bakgrunden så utsuddad som jag hade velat. Det var så galet ljust ute att jag var tvungen att köra f/8 som största bländare. Men lite känsla av fart blev det i alla fall även om inte skärpan satt klockrent jämt men det skyller jag på att jag som sagt inte han ställa in kameran.

Alla bilderna finns i ett album nyfiken på resultaten i tävlingen, de hittar du hos CK Sävast. Som hobbyfotograf tar jag inte betalt för mina bilder, de ligger högupplösta i Googlealbumet för nerladdning för de som är på bild/till klubben men man får gärna swisha en slant till inköp av nya objektiv om man plockar hem bild och vill använda den. Men som sagt helt frivilligt. Det händer faktiskt att folk gör det då och då och de pengarna går in på mitt "köpakameraprylarkonto".

Målgången blev lite svårare, dels kunde jag inte stå så att jag plockade dem över mållinjen och dels hade jag solen rakt i kameran.

Nu skall jag läsa på om kamerans inställningar så jag hittar dem.

14 juli 2018

Lite mer sportfoto men denna gång motorsport

Igår stod jag uppe på Åbergsfortet för att fota några moln jag hade sett på håll när jag for hem från jobbet.
Passade även på att plocka en massa smultron (först en näve överfull och sen på strå), växer nämligen ett jättebestånd där uppe.

Hela albumet från Midnatssolsfolkrace hittar du här.

Väl där uppe såg jag hur det var sandrök från motorstadion och kom på att jag hade sett ett ett anslag för Midsnattssolsfolkrace. Aha det kanske är idag tänkte jag och brummade dit och visst för 20 kr fick jag komma in, hade bara missat några juniorheat. Började med att gå runt lite mellan bilarna i depån.
Provade att fota lite starter först men de var inte så spännande.
Sen ställde jag mig där bilarna kommer ur första kurvan och vill trängas lite för att komma ut på raksträckan först. Såg ett två killar desperat försöka täcka sina ben från knotten som härjade i sanden. Erbjöd dem mitt myggastift och sen var de mina kompisar resten av kvällen. Vi hejade lite extra på de tuffa unga (under 18 år) tjejerna som körde.  Blev kvar hela kvällen ut till 23:40. Hade sjukt roligt och passade på att öva lite motorsportfoto. Ljuset försvann allt eftersom kvällen led mot sitt slut och ISO:n fick tryckas upp men så länge man inte zoomar in på bilderna så :-)
Folkrace när det är som roligast att titta på, nära omkörningar, lite puttande.
 Tight ut på raksträckan.
 Jösses vad det rök trots att de vattnade banan emellanåt har sand överallt på kroppen och vågar inte riktigt tänka på kameran.
Denna bil kallade vi för "Fonus" visst ser den ut som en gammal likbil?
Volvo var nog den populäraste bilen.
 Ellen Hjertberg med den kaxiga grillen på bilen kör i juniorklassen.
 Den röda bilen brakade rakt ut i sanden.
Får man stopp på bilen måste man ut ur den och sätta sig i säkerhet så fort det går. Här är det junioren Tilde Ekbom som med arga steg tar sig upp mot läktaren. Andra som körde av smällde i dörrar, skrek lite. Det blev några bogseringar under kvällen.
 Ibland lyckas man ta sig upp från sanden, det gjorde Henrik Jakobsson.
 Den här killen trodde han hade vunnit när han gick i mål i herrfinalen men tyvärr hade han fått svart flagg. Men jag höll lite på Saaben, det måste man när man är från Trollhättan.
 Denna kille trodde han blivit tvåa, förstår sen att något hänt, öppnar dörren på väg ner mot avkörningen och frågar "Vann jag, va vann jag" och sen ett glädjetjut.
I pausen var det en lokal rallyförare som visade upp sin bil på banan och när ljudet nådde mina öron kastades jag tillbaka till barndomen när jag satt på pappas axlar i någon skog någonstans och tittade på rally, varm choklad och svettiga ostmackor. Fick lite gåshud av minnet.
Den 20:e och 21:a är det sprint i Boden och Luleå om tävlingarna som är utlysta blir av kanske skall prova lite då också.