Dag 144 (#085/#blogg100) - En kort runda med kameran och sen en till

Idag tog jag en rejäl sovmorgon efter att ha suttit uppe och sett på den allt för långdragna ESC igår. Åt frukost med Vincent, Herman var vaken men ville inte äta ännu och Henrik hade ännu inte kommit hem från festen igår, han hade missat nattbusen hem sa ett meddelande från kl 4 i natt.

Efter frukosten så tog jag och barnen och packade ihop en massa gamla kläder i platspåsar och sen åkte jag och Herman iväg till en av Myrornas insamlingsplatser och lämnade allt. Eller nästan allt för en påse blev visst kvar hemma.

Sen slappade jag vid datorn och dammsög innan jag drog på mig löpargrejerna samtidigt som Henrik kom hem. Han såg trött ut.

Det blev 1 km löpning (eller vad man nu skall kalla mitt lufsande för) och 1 km promenad osv... totalt 11,15 km på 1:20:47.

Kanonskönt ute ca 13-14 grader och lätt vind. Drog på mig lite tjockare tight, tunn ulltröja och eftersom jag så lätt fryser om mina armar drog jag på mina sleves som jag köpt till cyklingen. Hade kameran med mig i löparryggan och stannade mitt i andra gångintervallet för att fota tussilago (stoppade klockan). Den första får vara dagens  bild (fast jag velade eftersom jag gillar de småhåren under blomman på den andra men stör mig lite på att kronbladen närmast är ur fokus). Fast i den första stör jag mig på den lilla fräken som kikar upp i vänsterkanten. Den bore jag ha böjt bort.

Blev intervaller för att jag hade lite ont om tid men var trött så springa en mil och med kameran på ryggen fanns det inte ork till.  Min lilla omväg för att fota gjorde att jag tog lite miste på var jag skulle vända sen och rundan blev 1 km och 150 meter för lång när jag dessutom läste av klockan fel när jag nästan var hemma och trodde att jag hade en kilometer till att avverka  :-)

Kollade mina kurvor på Garmin Connect och där ser man knappt någon skillnad i fart när jag springer och när jag går. Jag är verkligen en långsam löpare men hyfsad fart i benen i gåintervallerna fastän jag absolut inte pressade på. Min medellängd på stegen är kortare när jag springer än när jag går och kadensen är knappt nämnvärt högre vid löpning.

Gjorde mig en kopp te i min termosmugg och 2 mackor på mitt nyinköpta glutenfria kanelbröd som var svindyrt. 

Vincent fick skjuts till sin match i Sävast idag, käkade mackorna i bilen. Eftersom vi var där 1 timme och en kvart innan matchen skulle starta valde jag att ta mig ut på en extra promenad men denna gång låg pulsbandet kvar hemma. Min temugg jag hade tagit med mig var fortfarande för varm för att dricka, lindade in den i min dunjacka och lät den vara kvar i bilen. Gick på eljusspåret och vek av på lite olika stigar, bland annat upp på ett litet berg. Fantastisk utsikt därifrån.

Fotade en gammal kvarlämna från forttiden här i Boden. 

Var tillbaka efter 6,54 km och upptäckte att mitt te fortfarande var varmt, min termosmugg som inte går att skjuta igen öppningen på locket håller värmen rätt bra. Dunjackan och det faktum att solen låg på hjälpte väl också till.

Vincent stod i mål idag och gjorde några fina räddningar, bland annat dök han rakt ner när en spelare kom i full fart, greppade ollen och spelaren fick hoppa över Vincent. Han var på bollen på  en straff men det ville sig inte riktigt. Det var skönt att sitta i solen på läktaren men så fort solen gick i moln blev det lite kallt. Glad att jag hade tagit med dunjackan att ha över benen. Gick förbi ICA innan jag kom till matchen och köpte mig en Mer och en glass. Behövde få i mig lite mer energi.

Matchen slutade 2-2.  Efter matchen ville Vincent ha en MAX Briochemål så det fick han medan jag själv köpte lite grejer till matigare mackor. Henrik och Herman hade gjort pasta och bacon till sig.

Nu sitter jag och bråkar med Lightroom som verkar ha hängt sig och Herman sitter i en fåtölj och lär sig att rabbla 50 decimaler av Pi. Jag försökte lösa hans 2x2-kub men misslyckades som vanligt, när jag hade gått bet gjorde ungen 5 drag och så var den löst. Så sjukt irriterande. Nu måste jag nog stoppa i mig de där mackorna, det kurrar som attan i magen. 

Funderar på att cykla till jobbet i morgon om vädret är bra. Båda barnen skall på träning så de lagar middag själva, ingen stress hem med andra ord. Men vädret ser inte ut att vara så bra kring 4-7 grader på morgonen och mulet och Ostlig vind 1-3 m/s. Nja vi får se helt enkelt. Kvällen skulle vara ungefär den samma.

Lite sakta löpning och lite fort

I fredags sprang jag Vårruset, det gick inget vidare men i mål kom jag på håret under 30 min men banan var som vanligt för kort men vädret var det inget fel på så jag var rätt glad och nöjd ändå. Mötte upp Mattias efter loppet och vi bestämde oss för att gå till Bishops Arms och möte upp några andra som var där. Jag duschade, snackade lite strunt med några andra i omklädningsrummet innan vi begav oss iväg. Jag var väl på BA i 2-3 timmar innan tröttheten kom och jag bestämde mig för att åka hemåt. Däckade i säng, skulle ju upp tidigt med Herman på morgonen efter eventuellt själv springa en halvmara.

På morgonen var dock ingen sambo vaken och vi hade lite bråttom, så väcka honom för att säga att han skulle med till Luleå för att vara med Herman medan jag sprang fanns inte tid för och dessutom hade jag lyckats göra något med knät som ömmade. Smällde i det i något på fredagen så halvmaran ställdes in.

Men Herman var taggad för sitt lopp, dock lite rosslig i lungorna.

Han skulle springa MAX-loppet 3,5 km. Han har aldrig sprungit så långt förut. En laddad som stod på startlinjen och lovade att hålla sitt eget tempo och inte dras med 11-åringarnas fart. Ingen av oss tänkte på att han borde ta astmamedicin innan eller ta med sig den. Skottet brann av och han stack iväg. Jag tog mig till målområdet.

Herman hade sagt till mig, 25 minuter mamma, det är vad det får ta max. Så kring 20 minuter började jag spana efter honom, telefonen i högsta hugg för att filma och systemkameran för att fota. Det stod mycket folk i vägen samt en Leos lekland - Leo, jag såg inte ett smack av löparna på väg in.

Men jag hade koll på  mållinjen trodde jag. 25 minuter gick, ingen Herman, jaja tänkte jag någon minut över måltiden är ju inte så konstigt. Men så gick 30 minuter och 35 och ingen unge. Började bli orolig. Efter 40 minuter var jag riktigt fundersam, hade han fått ett astmaanfall, kramp, håll (det fick han när han värmde upp). Men när jag stod där och pratade med Mattias så hörde jag "Men var har du varit, jag har ju letat efter dig en halvtimme minst". En svettig Herman kom emot mig med medalj om halsen och påse i handen. När sjutton hade han gått i mål? Mest troligtvis hade Leo varit i vägen så jag inte sett Herman alls. Herman hade fått andnöd ungefär halvvägs, sökt upp personal och fått sto och andas lugnt en stund. Ingen hade ju medicin till honom.  Sen hade han fått gå en bra bit men kunde joga in i mål sa han.

Lite besviken över att inte få ett kort på honom på mållinjen och veta hur fort han sprang blev jag allt. Några resultat kunde vi inte få på plats så efter lite frukt och tokblå sportdryck gick vi till bilen och for in till stan för en fika med Anders. Vi satt perfekt på Linas och blickade ut över Mjölkuddsbanken och kunde studera löpsteget på halvmaralöparna. Jösses vilka olika stilar det finns. En del såg ut om om de flög fram, andra som elefanter. Jag frågade Anders om han ville följa med till Boden men han var lite trött och avböjde, synd, hade varit trevligt att ha med honom till fortet.

Efter fikat åkte jag och Herman upp till Södra Åbergsfortet som var en del i SFV:s satsning Hemliga rum. Vi insåg att det nog var rätt mycket folk på plats när det stod bilar nere på vägen. Jag insåg att köra upp var nog ingen idé så vi parkerade på vägen vi oxå och gick den långa backen upp. Det var varmt och vattenflaskan var kvar i bilen. När vi gick där på vägen sa Herman plötsligt, Mamma sådant här borde vi göra varje helg, göra något kul utomhus istället för som pappa och Vincent bara sitta vid datorn hela tiden. kan vi göra om sånt här? Klart vi kan mil lilla gullunge. För några år sedan hade vi våra torsdagsutflykter, vi packade mat i ryggan och cyklade någonstans och åt middag ute. kanske dags att införa lite mer uteliv i våra liv igen.


På vägen upp mötte vi några bekanta som berättade att kön var lång men att de rätt snabbt hade slutat att ta in 20 pers för guidad visning var 30:e minut utan nu istället släppte in 50 åt gången med 15-20 minuters mellanrum och guiderna stod utspridda för att svara på frågor. Vi kom fram till kön och ställde oss. Herman räknade ut att vi nog skulle behöva vänta ett tag och sprang upp till utkiksplatsen och spanade istället.



Vi fick vänta lite över en timme innan det var vår tur men att stå i den sköna solen var inte helt fel så jag passade på att njuta.

Det mesta i fortet var tömt, många dörrar var låsta och man såg inte så mycket. Men det var ändå kul att få ha varit in. Har ju varit utanför och fotat förr.

(Fler bilder kommer snart, måste bara få över dem från kameran till Picasa men batteriet tog slut. Lägger in dem här som ett bildspel.)

Medan vi var på fortet kom resultatet i loppet. Herman klarade loppet på 22:13 så bättre än vad han själv trodde trots andnöden. Bra jobbat grabben. Tyvärr har de inte en klassindelning på ålder i resultatlistan eftersom de anser att barnen inte tävlar.

En stolt mor till en snabb son som gjorde premiärlopp

Idag var jag och Herman i Piteå, tanken var att jag och barnen skulle springa Starloppet men Vincent bangande ur och skyllde på dåligt väder och att det var asfalt (vilket visade sig stämma bara till hälften). Själv vaknade jag med lite molande värk i ett knä så mitt deltagande var ovisst men Herman var fast besluten att springa trots regnet.

Vi kom till Piteå en timme innan Hermans lopp, eftersom vi hade missat att anmäla oss i tid var man tvungen att efteranmäla sig senast 45 minuter innan. Jag betalade de 200 kr som det kostade och vi gick och kikade runt lite på området. Det var 9 grader ute och duggregnade så vi flydde till bilen en stund för att få lite värme och göra i ordning Herman inför loppet. Han hade hoppats kunna springa i shorts och t-shirt men det var ju bara att glömma. Istället bytte han plats på tröjan han dragit över t-shirten och t-shirten och fäste sen sin nummerlapp. Han drog av shortsen och valde att behålla mjukisbrallorna på istället.

När det var en halvtimma kvar gick vi ut igen, vi kikade på målgången för de 03-04-barn som sprang 1 km. Jäklar så snabba de var. Snabbaste sprang på 4:36. Vi insåg rätt snart att vi inte hade en susning om var starten var så vi frågade och lyckades hitta. Herman ägnade en stund till att värma upp/hålla sig varm. Han joggade fram och tillbaka och hoppade omkring. Det samlades allt fler förväntansfulla barn och några minuter innan 11:30 stod de uppställda på startlinjen. Men då fick vi veta att 99-00 skulle starta först och 01-02 3 minuter efter så de gick gå och ställa sig bakom en bom. De större barnen drog iväg och de yngre gick till startlinjen. Jag fick ta Hermans jacka. Min ordentliga son ställde sig långt fram och såg till att vara bakom startlinjen. Herman såg sammanbiten ut, tror det var lite nervöst. Första loppet och alla andra såg ut som de inte gör annat än springer. Speakern räknade ner och starten berättade att när det var 5 sekunder kvar skulle han höja startpistolen.

Skotten brann av och barnen rusade iväg, 2 pojkar lyckades på något sätt trassla in sig och falla, jag blev lite rädd för att de bakom skulle trampa på dem men de andra inklusive Herman lyckades skutta över. Den ena tog sig upp och jag tror han kutade iväg direkt den andra killen blev liggande och en som sades vara läkare rusade fram. Pojken var ledsen men efter några sekunders snörvlande gav han sig iväg i en jäkla fart. Hoppas det gick bra för honom. Inte kul att vara superladdad inför ett lopp, betalat och sen ramla 5 meter efter start.

Jag stod och frös som en tok, hade för lite kläder på mig. Kunde ju inte gå in och vänta heller. De snabbaste från 99-00 var tillbaka efter mindre än 8 minuter och vinnaren sprang in på 08:01.


Jag stod en bit ifrån upploppet och väntade för att heja på Herman och när han dök upp hejade jag på honom innan han skulle svänga in mot upploppet. Men så får ungen för sig att han är framme vid svängen och bromsar in. En man som stod där skrek "Men fortsätt du är inte framme ännu" och Herman fortsatte kuta och lade in en högre växel. Jag sprang bort till målet och tog emot en lycklig kille som sa "Jag sprang om minst 1 från gruppen innan". Herman sprang in på 09:53 (men det visste vi inte då eftersom resultattavlorna inte visade några resultat), snabbast i hans grupp var en kille på 09:04.

Visst ser han ut att ha ett rätt bra löpsteg?

Prisutdelningen skulle vara ca 20 minuter efter deras målgång så vi fick stå och vänta en stund. Jag var så otroligt frusen och när jag hukade mig ner för att hjälpa Herman med en grej var knät alldeles stelt. Så jag skippade att efteranmäla mig till mitt lopp. Ingen idé att springa när knät inte kändes helt ok, vill inte riskera att det börjar bråka igen.

Kollade runt lite och såg att de andra i Hermans startgrupp hade startnummer som började på 2 medan herman hade 177. Blev lite orolig att han hamnat fel att hans tid skulle registreras på 99-01-tiderna istället då alla de hade 1 som startnummer och gick för att kolla upp saken. Där stod en pappa med son som hade klantat sig, pojken var 02:a men hade råkat starta med 99-00-startgruppen. Nu försökte de trixa i tidtagningsprogrammet så att han skulle hamna i rätt resultatlista men det gick inte. Tidtagarna sa att arrangören fick bestämma hur det skulle lösas. Killen hade en 5:e bäst tid i den startgrupp han sprang med och hade 3:e bästa tid i sin åldersgrupp.

Vid prisutdelningen hade man bestämt sig för att han skulle få gå upp på pallen med sin åldersgrupp. 1-3 fick medalj plus pris 4-5 fick ett pris.

Vi väntade kvar 2 timmar efter loppet på resultatlistor men det kom inga så vi gav upp och åkte hem.

Hemma däckade jag i säng 3 timmar, helt väck. När jag vaknade hade resultatlistan kommit upp på nätet och jag kunde meddela Hermans hans tid. Vi kunde då se att Herman var 5:a i sin startgrupp men eftersom killen som startat i fel grupp räknades in i prisutdelningen så fick Herman inget pris. Ingen vet ju om den killen hade kutat lika snabbt om han startat med sina jämnåriga men nu valde arrangörerna att rätta till hans fel så en lite besviken Herman blev utan pris. Jag hade dessutom innan loppet läst lite galet, det stod att alla som sprang knattelopp skulle få pris efter loppet och jag hade misstolkat det som alla barnlopp men knatteloppet var ett eget.

Men han är sugen på att springa något mer lopp så nu skall jag kolla runt lite, kanske stadsmaran har något.

Först lite intervaller och sen anmäld till Vårruset

Funderade ett tag på att springa något av loppen under Stadsmaran men de är dagen efter Vårruset så jag nöjer mig nog med de 5 (om de nu lyckas få det till hela 5 km för en gångs skull) kilometrarna. Vem vet om benen känns pigga dagen efter kanske jag gör något ändå, tror man kan efteranmäla sig. Tycker det är synd att man valt att lägga Vårruset i samband med maran och dess kringlopp.

Benen är inte pigga idag kan jag säga, vilade igår eftersom jag hade ont i halsen. Idag kändes det bättre i halsen så jag joggade bort till Björknäsvallen där jag gjorde ett försök att springa 400 m intervaller. Det gick inte speciellt bra. Först höll jag på att inte komma mig in, man fick tydligen gå in via grusplanerna på baksida och leta sig fram till banan.

Jag måste lära mig det där med att 1 få upp farten, 2 hålla farten, 3 inte typ dö efter 300 m. Första varvet gick jag ut på tok för hårt, stupade efter 300 m och fick gå 200 istället. Det låg en stor plast på banan och det var snö på delar av banan vilket gjorde det lite extra besvärligt. Snön var ca 5-10 cm djup och rejält blöt.

Precis när jag hade gjort mina 6 "varv" med 400 meter springande och 100 meter gående (att jogga lätt var inte ens ett alternativ var ju halvdöd) kom en massa fotbollsspelare och började värma upp. Tur att jag han klart. Deras lätta jogg runt banan var snabbare än mitt "springa-allt-du-kan-tills-du-nästan-dör". Men jag gjorde det, jag sprang intervaller ensam trots att det nog är det tråkigaste jag kan tänka mig och jag får ont i knäna bara jag ser en löparbana efter alla påtvingade löpturer i skolan med urhoppat knä som resultat.

Klicka på bilden för att komma till en graf det går att få mer info i.

Hos iForm hittade jag den här lilla räknesnurran för att räkna ut vad man skall hålla för fart på intervaller.

Bild från iForm.se

Om jag jämför det med mina senaste pass så var jag för långsam på mitt långpass och för snabb på intervallerna idag. Som sagt jag måste lära mig att hålla fart. Skall testa lite 800 m intervaller och 1200 m intervaller någon dag.

Musiktips för träning

Jag tränar ofta med musik i öronen och när jag nu sen en månad tillbaka försöker mig på att springa har låtlistan blivit allt viktigare.

När jag gjorde långpasset i lördags så satte jag ihop en låtlista innan där jag valde låtar som var långsamma, sen snabbare och snabbare och sen började det om igen. Lite här och bar lade jag in livelåtar. Den första är Peter LeMarcs version av You're The Devil In Disguise på Buena Sera!. En bit in i låten får man höra publiken klappa i takt och jubla. Jag stänger ute allt annat och låtsas att min löprunda går i ett stort lopp med massor med publik. Det ger energi och extra tryck i benen en stund. Så mitt tips är blanda upp låtlistan med lite livelåtar med publik.

Kan man inte få gå/springa 5 mil på Lidingö får man springa/gå 28 km hemma

Det visade sig att Vincent kunde åka med annan foobollsspelare på cupen i Kalix. Jag hade alltså kunnat åka till Stockholm och Lidingö ultra och gå/småjogga mig runt.

Men jag bestämde mig för att ta ett långpass hemma istället, sympatispringa med de som körde loppet helt enkelt. Om än inte lika långt. Ett långpass skall vara ett där tiden styr snarare än sträckan men sådant är ju lite svårt för en kilometersamlare som jag så jag satte upp ett litet mål, försöka att orka springa 2 mil, går det inte får jag väl gå sista biten hem igen.

Jag hade som mål att klara först milen på ca 1:20 vilket är långsammare än de tidigare milarna sprugna i år. Två mil på ca 2:40. Vädret var helt fantastiskt. Jag drog på mig min tunna icebreakerulltröja och tunna långa tights (hittills har jag haft mina skidlöpartights på mig för det har varit kallt). Insåg att värmen gjorde att jag behövde ha med mig vatten, distansen och det faktum att det var nästan 4 timmar sedan jag åt frukost att jag behövde någon form av energi med mig (banan och en gel). Och det ombytliga vädret som varit de senaste dagarna var det nog bra att ta med löparjackan. Min första-förbandslåda med compeed skulle oxå med och iPhonen samt ett kreditkort. Hmm inga fickor, ingen löparrygga.

Jag plockade fram min Black Diamond RPM26l som jag brukar ha när jag åker skidor eller går korta turer med barnen. Har försökt att springa med den förut men det har funkat dåligt särskilt med vattenflaska i ena sidofacket. Kom på att jag hade en 1 l camelbakblåsa i skåpet som jag skulle ha till paddlingen men den var oöppnad. Ryggan hade fack, krok och utgång för vätskesystem så jag stoppade i den, stoppade jacka och första förbandslåda i stora facket och drog åt remmarna till max för kompression. Stoppade gel och banan i ena sidofacket och iPhone i andra. Tog en testrunda på gatan hemma, justerade om alla remmar. Men se på sjutton det kan nog funka med vattenblåsan i (dock inget alternativ på Lapland Ultra om det går att undvika, den är sjukt jobbig att ta ur, fylla, få på locket igen. Där vill jag ha 2 små vattenflaskor, skulle kunna funka med denna i var sin sidoficka). Ryggan rörde sig faktiskt inte alls på ryggen. Däremot har jag en axel som är lite sned och smalare än den andra vilket gjorde att axelbandet kröp in mot halsen, kan nog ge skav på längre distanser.

Klurade länge på vilka skor jag skulle ta, mina Adidas eller mina Nike. Adidasen är ju rejält dämpad och jag upplever den som klumpig, ibland snubblar jag nästan till, lyfter inte fötterna nog mycket. Nikeskorna är ju plattare och mjukare och mindre dämpad och man skall ju vänja fötterna med sådana långsamt. Men jag tog dem ändå, bestämde mig redan hemma för att om jag fick känningar skulle jag direkt vända om och gå hem. Jag skulle ju dessutom springa så sjukt långsamt, rena promenadtempot.

Jag gav mig iväg kl 11:51, 2 timmar senare än tänkt, satte kurs mot Sävast, planen var att springa till Sävast ICA, köpa mig en glass och springa hem igen (man måste ju motionera för sina kalorier). Den utråkiga cykelvägen längst Gamla Luleåvägen var precis det, urtråkig. Mötte en del föräldrar till barnens klasskamrater, vi hejade men jag såg nog tillräckligt stressad ut för att inte bli stannad för en pratstund. Snart var första 4 km avklarade och jag fick trixa mig över bron vid 97:an. De har ju kapat av bron så man kan inte springa över till Bränslansidan utan måste ner till 97:an och vända upp på en tillfällig väg. Stort grus och bilar som kom nära nära, mindre trevligt.

Jag var glad över min nya låtlista som jag satte ihop precis innan jag gav mig iväg (en av anledningarna till föreningen), när det kändes lite motigt kom en låt som piggade upp.

När jag planerade vägen hade jag glömt bort att det är en 500 meters uppförsbacke på vägen till Sävast som sen dessutom följs av en till om än inte riktigt lika lång, det var bara att bita ihop och ta sig uppåt. Älskar den där backen nerför när jag cyklar men uppför till fots var det lite jobbigt. Mötte andra löpare på vägen, ett leende och stegen känns lättare en stund. När jag hade sprungit nästan 7 km kom jag att tänka på att snart får jag äta glass. Då slog det mig, kreditkortet är inte med, det blev kvar hemma. Åh vilken energidipp. Men så kom en bra låt i öronen och det gick nerför en stund och jag kom över glassförlusten.

Efter 1:08:35 (tempo 06:51 min/km) var jag plötsligt utanför Logica i Sävast och kunde vända de första kilometerna hade gått lite snabbare än planerat, jag har svårt att hålla ett visst tempo helt klar. En man med hund tittade förvånat på mig när jag kutade ut på parkeringen och gjorde en stor sväng och vände om.

Än så länge kändes det rätt bra. Strax innan en mil hade tankarna kommit smygande, orkar jag 2 mil orkar jag ju den lilla kort bit extra som det innebär att springa en halvmarathon. Jag satsar på det istället och det borde gå på under 3 timmar då jag klarade en hel marathon på 6:06 gåendes under Lapland ultra 2011. Och orkar jag det borde jag orka 2,5 mil också. Strax efter vändningen tryckte jag i mig min gel. Efter några kilometer gick solen i moln, det blev kyligare och humöret sjönk, jag är nog soldriven. Men jag bet ihop och fortsatte och solen tittade fram lite då och då och gav mig en knuff framåt.

Vid ca 15 km fick jag kramp eller snarare sendrag i vänster vad, tårna krullade sig inåt men inte värre än att det faktiskt gick att fortsätta och springa mot bron över 97:an igen, passade på att äta upp min banan när det gick lite långsammare. Det släppte uppför bron. Skönt. 

Nu var det 5 km hem om jag skulle köra 2 mil som det var tänkt från början. Hur skulle jag lösa att springa längre, springa på den tråkiga Gamla Luleåvägen igen, förbi huset och bort på den skittrista vägen bort till järnvägsstationen eller vad. Nä den vägen är verkligen skittrist. Jag bestämde mig för att svänga av mot Norra Svartbyn och ta varvet runt sjön istället. Hela varvet är 8 km och nu skulle det bli rätt lagom för att nå 2,5 mil istället. Mysigare väg dock en jobbig backe och några småbackar på andra sidan sjön. Jag lufsade på, mötte en träningcyklist som fyrade av ett stort leende och en nick och benen flög fram en stund. Vi skulle mötas igen en stund senare då vinkade han glatt och jag fyrade av ett leende och en vink. Delad träning är alltid trevligt.

Kring 2 mil började benen, båda, småkrampa lite, men det gick rätt bra att bara ändra steget lite så släppte det. Kom tillbaka några gånger och jag valde att gå upp för en halv backe för att sträcka ut vaderna lite. Väl uppe lufsade jag på igen. 2 mil var avklarade på 02:20:36 tempo 07:01 min/km.

Tog mig igenom byn och snart snart var det dags att pricka av en halvmara i längd. Då slog stora krampen till. Vänsterbenet tvärvägrade, tårna kröp in under foten och när jag försökte stanna och sträcka ut krampade andra benet. Fick stanna och ta stöd mot en stor snödriva och tvinga ner hälen på ena foten och sen på andra. Stod där och stretchade och förbannade mig själv för att jag gör såndana här knäppa saler. Jävlar vad ont det gjorde. Gick en liten bit, försökte springa, gick lite till och sen 2 löpsteg och total kramp i båda benen igen i en uppförsbacke. Kunde inte ens stå upp så ont gjorde det, rasade ihop på asfalten i vägrenen och fick massera och sträcka och dra, flexa med fötterna så gott det gick. Satt ner en bra stund precis innan halvmara. Det kom förbi en man med barnvagn och undrade hur det var med mig. Vi talade en stund och han konstaterade att springer man en halvmara får man skylla sig själv om man får kramp. Kunde ju gärna inte säga emot. Mycket störande. Men sen funkade benen rätt ok bortsett från att det ryckte i musklerna i en kilometer till 2,2 mil då bestämde jag mig för att det fick vara nog med kramp och började gå. Vid 2,5 mil var jag hemma (fick ta en liten sväng på gatan då joggade jag).

Försökte öppna dörren hemma, fick inte upp den. Ringde på, inget svar, ringde till sambons mobil inget svar. Visste att de pratat om att åka till badhuset. Lika bra att ta sig dit då. Jag startade klockan igen och började jogga/gå mot badhuset, på den aptrista vägen mot järnvägsstationen som jag hade velat slippa. När jag joggade där kom jag på att Lidingö Ultras korta lopp är 2,6 mil så nu hade jag gjort den distansen oxå mina tankar gick till de som lämpade på 5 mil. Det hade jag kanske haft ork till, var inte trött men benen skulle definitivt inte vilja fortsätta 2,4 mil till. Ingen sambo eller barn syntes till genom glasrutan på badhuset, då kom jag på att jag kunde ju ringa på hemtelefonen. Och jo de var hemma och varit hemma hela tiden.

Jag vände om och joggade/gick hem igen. Väl där möttes jag av en Herman och sambo som skrattande berättade att jag var en klant. Dörren hade varit öppen. Den var bara lite trög i solen. Klantbea! Men dagen slutade på 2,8 mil inte alls illa. Det tog mig 03:29:33. Skitlångsamt men jag var väldigt nöjd, jag skulle ju hålla på länge.

När jag satte mig på trappen hemma krampade benen igen. Total kramp i varenda muskel. Fötterna försökte böja sig både neråt och uppåt på samma gång tror jag och låren smärtade.

Visste inte vad jag skulle göra, jäklar vad ont det gjorde grimaserade illa. Fick massera, bända, bryta, tvinga ner hälen, tvinga mig till att böja benne. Ville bara krypa ihop i forsterställning och dö. Men det släppte tillslut och jag kunde ta mig in och lägga mig på sängen en stund innan jag hoppade in i duschen där jag blev sittande på golvet en halvtimme med jättevarmt vatten. Åh så skönt.

Smorde in benen med mitt superliniment som bränner. Kände hur musklerna faktiskt slappnade av lite. Nöjd med att jag inte kände något alls i mina knän eller hälsenor. Vaderna var det som hade tagit mest stryk. Så det är nog dags att köra lite vadövningar när den här stelheten som jag redan nu känner börjat släppa lite. Tänkte försöka mig på lite IT-bandträning oxå för att förebygga att jag åker på löparknä i år oxå.

Medan jag låg på sängen kom Herman in och sa att jag nog behövde en glass. han cyklade till kiosken och köpte glass. Oj så gott det var med en Dajm Päron. Snäll unge.

Min runda såg ut så här, höjdprofil, puls, snittid/km osv finns i FunBeat för den som är nyfiken:

Tänkte springa ett lopp i Piteå på Kristi Himmelsfärd

På Kristi Himmelsfärd går Starloppet i Piteå. Det verkar vara ett familjeevenemang med lopp även för barnen. Så nu skall även ungarna få kuta lite tänkte jag.

Någon mer som vill haka på?

Sätt att göra löpning roligare?

Jag är ingen löpare men jag försöker bli, försöker lära mig att njuta av det lika mycket som att gå fort. Vem vet någon dag kanske det kommer lika naturligt som mina älskade långpromenader. Jag gillar distans och det är definitivt ett problem för mig, ger jag mig ut vill jag avverka minst en mil men att börja med att springa en mil flera gånger i veckan är inte så smart med ett krånglande knä. Så jag har backat bakåt, springer kortare 5-6 km, skall testa att lägga in ett längre pass på helgen. Men då får det kanske bli gå/springa som gäller.

Fartmässigt är jag inget vidare ännu och att motivera mig att kuta på lite snabbare är svårt, hamnar lätt i ett behaglighetstempo men där får jag lite hjälp ibland.

I min jakt på löpkilometer har jag försökt hitta sätt att göra det lite roligare och här är några tips i en salig röra:

• Träningsdagbok, faktiskt se hur antalet km ökar på "löpkontot"
• GPS och pulsklocka, kunna nörda ner sig i grafer och karta efteråt se hur man blir snabbare och pulsen går neråt
• Nya träningskläder, lite nytt piggar alltid upp. För mig är det dags att köpa något i knalliga vårfärger (dock ej rosa) och en löparjacka. Ett par nya skor vore inte heller helt fel eller så får jag prova mina Nike Free 3.0 V3 ute någon dag, bara haft dem på gymmet än så läge.
• Någon att springa med, lyckats dåligt med detta hittills men tror det skulle vara ett sätt att pressa mig lite fartmässigt.
• Anmäla sig till ett lopp så man har något att sikta mot, jag tävlar alltid bara mot mig själv så att ställa upp i lopp är inget problem trots att jag är långsam. Men det är ju bra om man kollar upp tider på föregående lopp innan så att inte tidtagarna hinner gå hem innan man själv är i mål :-)
• Springa i ett lopp, även när jag förr inte kunde springa pga knät gjorde jag Vårruset på ren adrenalin och klarade det på under 30 min. På Lapland Ultra har jag tidigare bara småjoggat lite men har som mål att orka springa en av de 10 milen i år frågan är bara vilken mil. Funderar till och med på att våga anmäla mig i tävlingsklass. Men velar fortfarande.
• Träningsappar, jag gillar Zombiesrun vilket jag skrivit om som hjälper mig att öka farten ibland. Även appar som hjälper en med träningsprogram är bra, då sätter man upp som mål att klara programmet och tvingas ut.
• Läsa om andra som springer, följer några på twitter, älskar att följa livrapporteringar från långlopp (nu senast från TEC100), läsa berättelser från lopp och läser några löparbloggar lite sporadiskt bland annat Marathonbloggen på SvD och MarathonMia. Petra är verkligen en inspirationskälla och man har fått följa henne från starten och Mia har ett imponerande pannben när det kommer till långa lopp.
• Bra musik, oj vilken skillnad det gör när man lyssnar på något man verkligen gillar. har införskappat ett program till Macen som hjälper mig ta ut BPM i låtarna också, så nu skall jag förhoppningsvis få ihop en bra spellista.
• Hitta nya rundor gärna i skogen, springa planlöst se var benen bär (råkar oftast bli alldeles för långt för mig då) eller sitta med en karta och noga planer en ny tur. Själv gillar jag att gå i naturen och planerar att försöka hitta bra löprundor i skog och mark så fort snön är borta och det inte är sjöblött. Sen hoppas jag kunna springa lite i fjällen också. Varför inte packa med dojorna på en resa och springa på helt nytt ställe.
• Skriva om sin löpning, att skriva av sig i bloggen, på twitter, på FunBeat och få pepp tillbaka gör susen för motivationen.
• Sätta upp mål längst vägen, skall komma ikapp tanten med hunden, hinna till lyktstolpen där borta på 1 minut, springa nästa kilometer lite snabbare än föregående även om det betyder att jag kommer behöva gå en bit.
• Inte se gång som ett nederlag, jag blir ofta besviken på mig själv när jag tvingas gå en stund men har bestämt mig för att det betyder att jag faktiskt sprungit lite snabbare än behaglighetstempot strax innan och det måste ju vara bra. Ser dock till att gången inte blir för lång, njuter den lilla stund jag får gå :-)
• Le under löpning, ofta biter jag ihop, tycker det är apjobbigt men så möter jag någon, du brukar jag le "nädå det är inte jobbigt alls" och se det hjälper. Bäst är när man möter en annan löpare som gör likadant, nickar i samförstånd. Då går benen lite lättare en stund.

En grej jag inte testat själv men som vissa verkar syssla med för att roa sig (kanske inte bara under löpning dock) är "GPS Drawing", helt galet. Helt plötsligt känns ju mina rundor jättetråkiga. 

Hur motiverar du dig att ge dig ut att springa?

Uppdatering: När jag hade skrivit klart detta inlägg surfade jag in på Marathonbloggen på SvD och hittade ett inlägg från Petra om hur man kan peppa sig att springa. Lustigt, såg att vi har många gemensamma punkter.