27 maj 2012

Lite sakta löpning och lite fort

I fredags sprang jag Vårruset, det gick inget vidare men i mål kom jag på håret under 30 min men banan var som vanligt för kort men vädret var det inget fel på så jag var rätt glad och nöjd ändå. Mötte upp Mattias efter loppet och vi bestämde oss för att gå till Bishops Arms och möte upp några andra som var där. Jag duschade, snackade lite strunt med några andra i omklädningsrummet innan vi begav oss iväg. Jag var väl på BA i 2-3 timmar innan tröttheten kom och jag bestämde mig för att åka hemåt. Däckade i säng, skulle ju upp tidigt med Herman på morgonen efter eventuellt själv springa en halvmara.

På morgonen var dock ingen sambo vaken och vi hade lite bråttom, så väcka honom för att säga att han skulle med till Luleå för att vara med Herman medan jag sprang fanns inte tid för och dessutom hade jag lyckats göra något med knät som ömmade. Smällde i det i något på fredagen så halvmaran ställdes in.

Men Herman var taggad för sitt lopp, dock lite rosslig i lungorna.

Han skulle springa MAX-loppet 3,5 km. Han har aldrig sprungit så långt förut. En laddad som stod på startlinjen och lovade att hålla sitt eget tempo och inte dras med 11-åringarnas fart. Ingen av oss tänkte på att han borde ta astmamedicin innan eller ta med sig den. Skottet brann av och han stack iväg. Jag tog mig till målområdet.

Herman hade sagt till mig, 25 minuter mamma, det är vad det får ta max. Så kring 20 minuter började jag spana efter honom, telefonen i högsta hugg för att filma och systemkameran för att fota. Det stod mycket folk i vägen samt en Leos lekland - Leo, jag såg inte ett smack av löparna på väg in.

Men jag hade koll på  mållinjen trodde jag. 25 minuter gick, ingen Herman, jaja tänkte jag någon minut över måltiden är ju inte så konstigt. Men så gick 30 minuter och 35 och ingen unge. Började bli orolig. Efter 40 minuter var jag riktigt fundersam, hade han fått ett astmaanfall, kramp, håll (det fick han när han värmde upp). Men när jag stod där och pratade med Mattias så hörde jag "Men var har du varit, jag har ju letat efter dig en halvtimme minst". En svettig Herman kom emot mig med medalj om halsen och påse i handen. När sjutton hade han gått i mål? Mest troligtvis hade Leo varit i vägen så jag inte sett Herman alls. Herman hade fått andnöd ungefär halvvägs, sökt upp personal och fått sto och andas lugnt en stund. Ingen hade ju medicin till honom.  Sen hade han fått gå en bra bit men kunde joga in i mål sa han.

Lite besviken över att inte få ett kort på honom på mållinjen och veta hur fort han sprang blev jag allt. Några resultat kunde vi inte få på plats så efter lite frukt och tokblå sportdryck gick vi till bilen och for in till stan för en fika med Anders. Vi satt perfekt på Linas och blickade ut över Mjölkuddsbanken och kunde studera löpsteget på halvmaralöparna. Jösses vilka olika stilar det finns. En del såg ut om om de flög fram, andra som elefanter. Jag frågade Anders om han ville följa med till Boden men han var lite trött och avböjde, synd, hade varit trevligt att ha med honom till fortet.

Efter fikat åkte jag och Herman upp till Södra Åbergsfortet som var en del i SFV:s satsning Hemliga rum. Vi insåg att det nog var rätt mycket folk på plats när det stod bilar nere på vägen. Jag insåg att köra upp var nog ingen idé så vi parkerade på vägen vi oxå och gick den långa backen upp. Det var varmt och vattenflaskan var kvar i bilen. När vi gick där på vägen sa Herman plötsligt, Mamma sådant här borde vi göra varje helg, göra något kul utomhus istället för som pappa och Vincent bara sitta vid datorn hela tiden. kan vi göra om sånt här? Klart vi kan mil lilla gullunge. För några år sedan hade vi våra torsdagsutflykter, vi packade mat i ryggan och cyklade någonstans och åt middag ute. kanske dags att införa lite mer uteliv i våra liv igen.


På vägen upp mötte vi några bekanta som berättade att kön var lång men att de rätt snabbt hade slutat att ta in 20 pers för guidad visning var 30:e minut utan nu istället släppte in 50 åt gången med 15-20 minuters mellanrum och guiderna stod utspridda för att svara på frågor. Vi kom fram till kön och ställde oss. Herman räknade ut att vi nog skulle behöva vänta ett tag och sprang upp till utkiksplatsen och spanade istället.



Vi fick vänta lite över en timme innan det var vår tur men att stå i den sköna solen var inte helt fel så jag passade på att njuta.

Det mesta i fortet var tömt, många dörrar var låsta och man såg inte så mycket. Men det var ändå kul att få ha varit in. Har ju varit utanför och fotat förr.




(Fler bilder kommer snart, måste bara få över dem från kameran till Picasa men batteriet tog slut. Lägger in dem här som ett bildspel.)

Medan vi var på fortet kom resultatet i loppet. Herman klarade loppet på 22:13 så bättre än vad han själv trodde trots andnöden. Bra jobbat grabben. Tyvärr har de inte en klassindelning på ålder i resultatlistan eftersom de anser att barnen inte tävlar.

Inga kommentarer: