25 september 2018

Dag 7, Pinos Puente to Alcála La Real, 39,41 km, 10 h 50 min

Jätteont i halsen och vaknade flera gånger i natt och ögat var igenkläggat. När det väl var dags att gå upp strax efter 5 så var det som en geleklump i ögat. Fattade först inte att det var hornhinnan. Efter att haft problem med hornhinnan för många år sedan blev jag lite orolig och ringde Sjukvårdsupplysningen. Sköterskan sa att om jag varit förkyld var det nog bara en inflammation. Skulle gå över av sig själv. Skönt att höra.

Hade ingen frukost att äta så lika bra att gå iväg 07:07. Fick ta mig tillbaka till leden och välkomnades av en portal. Det var ganska bra markeringar genom stan men sen upphörde de bara. Det finns 2 vägar härifrån till nästa by en som går en del på väg och kräver ett vad och är 2 km kortare och en som går enbart genom olivodlingar. Jag hade skrivit på caminoforumet och frågat om båda var markerade och om någon hade gps-rutt för olivträdsrutten men ingen han svara innan jag gick.  Plötsligt var pilarna övermålade i stan, min GPS-rutt pekade helt annan väg. Åh vad jag hatar sådant. Blir så jäkla nervös och rädd. Funderade på att vända om och gå efter GPS-rutten men gillar inte att inte ha pilar oxå. Då ropade en man från en balkong och pekade in i en gränd och där satt faktiskt en skylt. Jag valde att följa pilarna och kom ut på en väg. Efter ca 1 km så anslöt GPS-loggen också till vägen det kändes bra. Det är nackdelen med att gå ensam och utan en guide att förlita sig på jag känner mig väldigt ensam och utlämnad men samtidigt lite modig när jag trotsar rädslan som kommer och bara går.

Efter några kilometer så kom jag fram till en Bucór som är mer eller mindre öde by sen man drog om vägen till Córdoba så den inte passerar här längre. Såg en person som var ute och fixade något i en hage.


Nu blev det ingen mer väg, skönt och vadet behövde jag inte heller oroa mig för. Fanns inte en droppe vatten. Det var rätt svalt och jag växlade mellan att gå på fin stig uppe på kullarna och mellan olivträden. Skön vandring. Vandringen till första byn Olivares gick riktigt snabbt, solen han inte ens börja värma ordentligt. Strax innan byn mötte jag morgonflanörer och kom i kapp en äldre man med en sköterska, försökte göra lite ljud så de skulle höra mig men misslyckade visst för när jag kom upp bakom dem skrämde jag sköterskan. De önskade mig en fin vandring. Oliviares som ligger 9,7 km efter Pinos Puente var perfekt ställe för en kopp te och lite chips kl 09:33, bra frukost va.
Nu var det 4 km kvar till Moclín som är det vanliga stoppet efter Pinos Puente men en total på 13,61 är ju e morgonpromenad så jag kommer nog gå vidare om inte den 3 km långa uppförsbacke på 350 m rakt upp tar slut på mig.  Inne i stan tappade jag bort pilarna och frågade först en cyklist  som såg helt väck ut när jag  frågade om  caminon  men sen fick jag jag hjälp av en tysk som tyckte det var synd att jag var svensk och inte kunde tyska. Gissar att han inte får prata så mycket tyska i en så här liten by. Då hade jag förvisso redan hittat pilarna men han var pratglad. Mötte en äldre dam som sa ja du nu har du 3 jobbiga km kvar sen är du framme. En bil stannade och föraren berättade hur brant det var. Jaja jag vet.


Nu hade solen börjat titta fram ordentligt men förhoppningsvis finns skugga. Jag började den branta uppstigningen. Räknade steg, 500 steg paus, 500 steg paus osv drack mycket vatten, då blir ju ryggan lättare :-) sakta sakta strävade jag mig upp på underlaget som var cement, sten, grus och sand. Mötte en familj på väg neråt de hälsade glatt. Efter en stund kom en liten överraskning ett litet kapell som var öppet. Smet in i skuggan en stund. Så skönt.

Det var inte alls så farligt som alla sagt,med bestämda steg tog jag mig upp utan att ens vara halvdöd. Stannade vid fontänen också blaskade av mig. Fick syn på en bar på torget och tog sikte på den för varmt var det. 11:18 slog jag mig ner med en Cola och en Aquarius och fiskade fram flapjack ur väskan. Orkade halva. Hade sällskap av söta katter. Klockan var ju så lite att här kunde jag ju inte stanna. Dags att gå vidare.


Dock är nästa etapp 21,75 km med stora höjdskillnader och utmanande men halvvägs vid 12,33 km finns en by, där är det bäst jag stannar och äter, tar sikte mot det. Så jag fyllde på min vattenpåse i byns fontän med så gott iskallt vatten. Blötte även ner min keps och hår helt. Det kommer bli en varm dag.

Men först skulle jag ner från Moclín och det var 275 meter på 3 km så rätt så brant. Det började fint med att jag fick passa mig för stora maskiner som fixade vägen. Det var en del olivlundar nu också. Fick syn på en massa fjärilar. Försökte fånga med mobilen.

Efter ett tag kom jag ut på en väg och såg bergsklättrare på en via ferrata, de vinkade åt mig. Det fanns en del häftiga stenformationer att titta på. Sen svängde det av in på en grusväg igen med en jättefontän som jag åter igen doppade keps och huvud i. Så skönt. Nu gick jag där och tänkte fasiken vilken fin dag alltså. Och bam plötsligt låg jag raklång i gruset, snubblat på något och skrapat upp ena knät rejält och lite på smalbenet samt andra knät och vänster handflata. Blödde en del men det är ju bra då förssvinner gruset. Hade ingen lust att slösa en massa vatten från vattenpåsen och inte heller gå tillbaka till fontänen så jag gjorde så rent det gick utan och gick vidare, hörde rinnande vatten och runt en sväng kom en liten bäck som såg ren ut. Skatten mig ner och sköljde rent såren. Blodflödet slutade och jag lät det få lufttorka snarare än att börja sätta på plåster i värmen. Nu får jag väl ett stort minne på knät från denna resan. Hade inte ont vilket var bra.


Those 12,33 km to Eremita Nueva kändes som hur långa som helst. Jag gick och gick och inget var speciellt att titta på. Men helt ok stig/grusväg. Varmt som attan. Skrattade åt kreativa pilar på elstolpar.

Det var en klättring upp till byn och jag var ni väldigt hungriga. Såg en barskylt direkt när jag kom upp för sista krönet. Men åh perfekt. Stapplade fram till dörren, som var låst! Stängt. Men vad fan. Slog mig ner på en bänk vid stadens fontän och grubblade. Vad har jag i väskan. Måste äta något. Fick fram en glutenfri kaka från en fack och tryckte i mig den i alla fall. Lade mig på bänken och vilade några minuter och messade med kompisar. Men men bäst att ta tag i resten. Jag började gå ner från byn och möttes direkt av en skylt för en ny by, en tvillingby och tror ni inte det låg 2 öppna barer där. Gick in i första och beställde en iskall dricka. Hade tänkt beställa mat men ägarinnan satt och åt när jag kom in och beklagade sig högt inför en annan gäst att hon aldrig fick äta sin mat varm. Jag tappade lusten att be om mat och drack snabbt drickan och gick igen. Ringde till ett Casa Rural jag hört gott om och sa att jag är där om 2-3 timmar. Det fick finfint. Sen började jag ner huvudet och bara trampade på. Fanns inte så mycket att se. När jag bara hade några kilometer kvar så började det lukta brandrök och när jag kom närmare några bondgårdar så höll de på att bränna av ett fält. Fick gå genom eldröken vilket inte bättrade på statusen på mina bihålor direkt. Sen upp på vägen och förbi ett stort vägbygge. Hade lovat ägaren till Casa Rural Mirador Tierra de la Frontera att jag skulle ringa när jag hade en halvtimme kvar så det gjorde jag. Han blev förvånad men är du redan i stan. Jo jag är vid vägbygget. Han sa att jag skulle vänta vid porten då skulle han komma inom 10 minuter. Så jag traskade på, skulle ju först in till själva stan och genom stora delar av den, då öppnade sig himlen. Slet fram paraplyet och plaskade fram. Jösses vad det regnade. Hittade tillslut stället och satte mig på en trappa som skyddades av ett litet tak så det var torrt och kurade under paraplyet. Slutade regna efter 10 minuter, ingen ägare.

Såg över mina sår och laddade mobilen med powerbanken. Skickade ett MMS med bild på porten och frågade om jag satt på rätt ställe. Drack upp min vätskeersättning och messade med Henrik lite. Men tillslut efter 45 minuter kom han. Stället är fantastiskt och för €22 hade jag det helt för mig själv. Kostar annars tio gånger så mycket.

Jag duschade och tvättade mina kläder sen ut på stan i regnet på jakt efter mat. Hittade inte det närmsta supermarket jag fått utmärkt på kartan men längre bort låg ett stort Día. Man skall inte handla hungrig. Köpte på tok för mycket. Tillbaka uppe i huset kokade jag potatis och stekte någon form av kassler och gul lök. I med lite vitlöksmjukost och sparris. Mums. Stekte de tre kvarvarande köttbitarna till frukost.

Kommer somna ovaggad idag. Men kan inte ligga på mage pga knät. En Ipren och en Strepsils samt en Eomeprazol för den begynnande magkatarren.


24 september 2018

Dag 6, Quentar till Pinos Puente, 41,94 km, 11 h 51min

Sov jättedåligt pga varmt och torr luft på rummet, ont i halsen och allmänt obehag. Fick gå upp och badda mitt öga oxå som fått någon form av inflammation. När jag vaknade var det helt igenmurat igen. Så irriterande. Sved lite men inte så farligt som tur var. Hotellrum betyder inget bra ställe att förvara frukost på och de envisas med att duka fram först kl 08:30. De hade lovat att ställa fram en påse med frukt och en yoghurt till mig men icke :-(

I denna by hade jag hellre inte  funnit någonstans att ens köpa frukost kvällen innan. Men en flera dagar gammal banan finns i ryggan. Hon som spar hon har. Och äter man saker från ryggan blir den ju lättare.

06:34 stod jag utanför och navigerade mig ut ur byn. Hade kollat lite dagen innan ungefär hur jag skulle gå. Mumsade på min banan som trots det bruna skalet var rätt ok.


Eftersom det var en lång dag hade jag gått före ljuset kommit så pannlampan var på. Det började rätt snabbt bli en smal stig med långa grenar av björnbär hängandes ner över mig. Fastnade lite här och där. Rätt stenigt bitvis så fick navigera mig fram långsamt.

Först gick det neråt men kommande 5 kilometerna var upp upp och mer upp. Men vägen var bra. Man går förbi intressanta saker som ett fransk kanalbygge uppe på en kulle. De fick för sig i slutet på 1800-talet att dra vatten till byarnas odlingar.

Skönt ute idag på morgonen och klättringen uppåt var inte jobbig. Det växte vild rosmarin som doftade så gott att jag plockade en kvist. Sen bar det av neråt. Här stämde inte beskrivning i min guide alls, stod att det skulle finnas en grind där det står att man får passera och det gjorde det visserligen men med tydliga anvisningar om att inte går där. Så istället för att braka ner mot en flod fick jag runda berget och slingra mig ner. Nå ja det var fint.

Passerade ett övergivet kloster som såg så ensamt ut och sen in i en olivodling där pilarna var lite otydliga. Men jag har ju en GPS-logg att använda då.

Sen blev det så otroligt fint. Jag gick på en så skön jordig stig i en tunnel av träd och med en bäck på vardera sida. Lyckokänsla. Tänkte detta är att bevara till sämre dagar. 


Jag messade Veronica (en av administratörerna) och frågat om det fanns någon engelsk guide från Granada och framåt. Även om guiden jag har är väldigt rudimentär är det skönt när den då och då säger var uppmärksam här, pilarna är otydliga men du skall till vänster" odl. Jag har en en guide som är från 2013 digitalt så jag undrade om den fanns på papper i Granada. Sådant där kan man ju gå och grubbla på.

Närmade mig Granada och hade nog inte insett vilken stor stad det är. Men det började lite mjukt med förstaden Sacromonte som sa att detta var min väg. Längst bergsväggen på andra sidan vägen var det grottor och man såg tydligt att människor levde där, inga fancy grotthus utan mer skynke för grottöppning. Undra vilka de förpassat dit upp, och vilka jobbiga stigar de måste ta upp och ner för det branta berget.

Veronica hade sagt dagen innan att jag skulle besöka klostret på höjden så jag strävade mig upp, följde helt enkelt pilarna som pekade dit. Var uppe 09:50 och klostret öppnade först kl 10. Försökte lista ut hur leden skulle gå sen. Fick inte ihop det med GPS-loggen. Fotade lite och höll mig i skuggan, så galet varmt redan.

Funderade på att skippa klostret för att komma vidare men nä nu hade jag sagt att jag skulle titta in. När de öppnade var det en liten kö och jag fick pilgrimsrabatt, €2 istället för €5. En stämpel i mitt pilgrimspass fick jag också. Släpptes in på den svala innergården och tänkte där sätter jag mig en 20 minuter och kikar omkring lite sen går jag. Men se det gick inte. Vi blev snabbt ihopsamlade av guiden som talade en väldigt långsamt och tydlig spanska. De övriga var italienare och de sa att de förstod henne. Vi stängdes in i ett museum med olika artefakter och hon pratade och pratade. Efter första rummet typ 15 minuter så tittade hon på en tjej med asiatiskt utseende som såg helt nollställd ut och frågade förstår du något. Nä sa tjejen som sen fick en kortversion på engelska, tjuvlyssnade och insåg att det hon drog i kortversion var precis det jag uppfattat. Skönt. Vi fick gå till nästa rum, ny föreläsning. Nu började min ryggsäck vara tung och mina fötter gillade inte stillastående, har ett litet annat problem oxå när jag står stilla ett bråck på dumt ställe som börjar kännas supertungt. Jag blev lite ofokuserad när hon rabblade gubbar och just då säger hon så klart till mig, hänger du med? Jag stannade fram att jag är svensk men förstår en del spanska. Men min ofokusering gjorde att jag nu ansågs tillhöra de som behövde höra allt 2 ggr. Gahhh... 2 rum till. Vet inte hur många gånger hon sa att man förr gjorde målningar mm för att berätta för de som inte kunde läsa, dåtidens TV, dåtidens Facebook, dåtidens internet osv...

Det var fotoförbud i museet men den inne i kyrkan som var väldigt fin fick man fota. En kvinna gick omkring och fotade allt med blixt. Såg typ inget sen för hon hade inte någon koll på vem hon flashade.

Sen ner i kryptan där 2 tidiga kristna begravts levande av romare om jag inte missuppfattade. Senare omgjort till små kapell där kommande pilgrimer skulle ner och be/renas innan de kom upp i kyrkan.  Nu började mina fötter verkligen värka. Här nere fanns oxå 2 stenar en svart och en vit. Vid den svarta hade man hittat asgamla böcker. Om man vidrör/kysser den stenen är man gift inom ett år. Rör man den vita stenen så är ens äktenskap över inom katolska kyrkan inom ett år (normalt får man ju inte skilja sig). Denna info ledde till 2 saker mammor knuffade unga män mot det svarta stenen och fäder snabbare på stegen till den andra och folk skrattade. En av italienarna frågade hur mycket det var kvar, de skulle med en buss/tåg. Snart klart,jag släpper ut er och så får gruppen som anslöt innan kyrkan få till museet som ni redan varit på.

När vi äntligen var ute igen. Så var där en låst port. En fransk kvinna började ställa en massa frågor och guiden glömde bort att släppa ut oss. Tillslut sade italienaren till och hon öppnade dörren. Över 1 timme inlåst i kloster, det var förvisso intressant men jag hade ju tänkt få vila där inne i skuggan. Nu stod vi utanför. Fick leta ett tag efter leden. Visade sig att jag skulle ner sa väg jag hade gått upp. Inne i byn gick jag in på ett minimarket för att köpa en calippo men han hade inte just de utan bara allt annat på listan. Men han hade svindyr glass på färska bär. Köpte en hallon, fast han sa strawberry. Fick fråga men det står ju hallon på spanska. Ja strawberry.  Haha.

Sen var jag nere i Granada eller Granatäpplet som en av mina översätta texter i mobilen sa. Hur vad folk. Navigerade mig fram med GPS-logg för här blev man helt lämnad gällande markeringar det kom en här en där. Hittade en butik med mobiltillbehör. Köpte en lång kabel till mobilen så jag kan ladda och skriva samtidigt samt en minimal powerbank på 3000 mA. När jag öppnade den blev jag lite paff, fanns ingenstans att sätta in kabel för ström ut men det visade sig finnas en inbyggd minikabel. Får hoppas den håller, såg lite vansklig ut. Jaja passerar fler storstäder.

Navigerade mig fram till Santiago kyrkan men den var stängd. Visste inte alls var jag skulle här, hade hoppats på ett pilgrimskontor. Inget svar från Veronica helt. Googlade och såg att pilgrimskontoret fanns i nästa by. Hepp. Ja ja mat. Irrade runt en stund men fastnade för en veganrestaurang som hade Ratatouille med kokt potatis på menyn. Köpte det och en apelsinjuice. Dröjde rätt länge innan maten kom. Laddade mobil och powerbank medan jag satt där. Då svarade Veronica att ingen engelsk guide fanns och den jag hade digitalt kunde jag slänga, den var för gammal. Hepp. Fick en uppdaterad version av deras guide med boenden och distanser i alla fall. Fick även koden till porten till härbärget i Pinos Puente så ingen stress.

Maten var jättegod, fyllde på vatten och sen dags för nästa etapp, hade egentligen ingen lust alls, för varmt men ville heller inte stanna här. För mycket folk, bilar, ljud. Hade panik. Det skulle vara 17,6 till Granada men det hade varit 2 km länge. Nu skulle det vara 19,2 till Pinos Puente. Det måste gå. Hej och hå.


Jag navigerade mig ut ur stan, eller rättare sagt genom stan, genom förorter, industriområde mm. Asfalt asfalt och hårda trottoarer och så varmt. Mådde illa. Satte mig i en korsning ett par km ut och messade sambon, "vill åka hem". Dagen som varit så fin i början var nu skit. Men det var i alla fall inte uppåt utan lite neråt.  Twittrade lite misär och fick lite kämpaglöd av svaren (tack skall ni ha). Fortsatte framåt. Så fort jag fick chansen köpte jag något att dricka. Ibland på en affär, in på en bar och på en mack. På macken köpte jag även vatten då det jag hade var så äckligt.

Jag knatade på, svor på alla språk jag kunde. När vägen gick rakt rakt rakt ut från en förstad på en asfaltsväg fast alla sagt att de fått gå stig här höll jag på att bryta ihop totalt. Fanns ingen skugga och längst majsfälten jobbade folk. Stackare. De ropade "vilken värme" ja svarade jag och borrade ner huvudet och trampade på. Drack regelbundet. Vattnet höll på att ta slut. Upp för en bro, snubblade in i stan. Uppför en skitlång backe som aldrig ville ta slut så låg så härbärget där, jättemysigt med stor trädgård. Men grinden framför var stängd och låst med hänglås. Letade efter nyckelboxen. Ringde numret på lappen men inget svar, klockan var ju långt efter öppettider på stadshuset. Grät en skvätt av utmattning. Messade Veronica och frågade hur man kommer in, inget svar. Väntade. Tillslut började jag gå ner igen. Finns ett motell i stan. Snubblade in där helt väck. Först sa de att det var fullt men jag såg nog så desperat ut att jag fick ett rum. När jag klivit in på rummet svarade Veronica att hänglåset inte skall vara satt så att man inte kan komma in det skall bara vara att sträcka in handen och dra regeln åt sidan. Har rätt så bestämt för mig att jag hade provat men jag hade oxå en helt smält hjärna så jag kanske bara tittade. Vem vet. Jag såg att det fanns ett badkar på rummet men ingen propp. Normalt respekterar jag att använda så lite vatten som möjligt men nu gick jag all Mac Gyver och sprättade en tvålförpackning och vek ut plasten, tryckte fast den i hålet med en avbruten tvål så där ja ett bad. Sen var jag människa nog att tvätta kläderna, hänga ut dem utanför fönstret så de fick torka i värmen. Var visst 38 grader.

Gick ner till restaurangen och beställde mat. Bad om en griskötträtt men med sallad istället för pommes, magen ville inte ha fett nu. Men som vanligt är den beställningen tydligen jättesvår. Fick en rysk sallad och några brödpinnar i väntan på maten. Den ryska salladen var god. Brödpinnarna åkte i fickan till fåglarna :-)

Sen kom en ensalata mixta in dvs en tonfisksallad. Mehh vem fan vill ha tonfisksallad till grillat griskött. Sen 10 minuter senare kom några söndergrillade köttbitar med massor med fett på in. Fick försöka bygga ihop en måltid så gott det gick.  Fick inte ner allt. Fortfarande illamående.

Betalde och gick till rummet. Tog Ipren och en Strepsils och drack en massa vatten. Halsen helt igensvullen. Får se om jag kan sova. En dag med både bra och kassa saker. Skall försöka komma ihåg det bra sen. Kom på att jag glömt fota Ariel under dagen. Stackare hade inte fått komma upp ur ryggan alls. Hon bäddades ner i sängen med mig.


23 september 2018

Dag 5, Cortes till Quéntar, 40,7 km, 9 h 23 min

Vaknade klockan 6 och låg och drog mig en stund. Även i natt hade halsen svullnad igen och en envis hosta hållt mig vaken. Tur att Juan Luis visat hur tjocka väggarna var i grotthus för annars hade jag varit orolig för att ha väckt honom.  Kl 0630 hade frukosten dukat fram och jag fick sällskap av Juan Luis och vi delade caminoberättelser och skrattade mycket. Åt yoghurt samt knäckebröd med ost och tortilla. Magen är jätteliten, har svårt att få ner mat nog. Juan Luis gav mig en juice och ett foliepaket med nötter att ha längst vägen, gulligt av honom. Betalade €30 i donation helt klart värt. Hoppas det inte var för lite. Hans ställe ligger mellan 2 vanliga etappstopp så han kommer behöva få massa bra reklam för att få folk att stanna. Men den service han ger är klart värt det stoppet.  Han visade mig chatten Almería-Granadacaminosällskapet har hur få pilgrimer det nu var ute på leden. De håller järnkoll. Känns tryggt ur ett säkerhetsperspektiv när man går ensam. Men GDPR tänker jag aningen skadad...De som är framför mig behöver ta en vilodag för att jag skall komma i kapp och de bakom är 2-3 dagar bakom mig. Kommer alltså fortsätta vara ganska ensamt till minst Baena där de från Málaga och Jaen ansluter och Mozarábe blir en led. Det är ju några dagar bort. Det är lite ensamt på boenden utan någon att småprata med, fråga hur de upplevt dagen, om de sett något kul osv.

Kvällen innan hade Juan Luis frågat mig om det var ok att han följde mig ner till igloon och jag sa visst. Så kl 07 satte vi av. Underbar vandring med precis lagom med ljus för att se den jordiga vägen. Vi tittade på stjärnbilder och njöt av morgonen. Han pekade ut var han ville sätta upp några pilar så att folk visste exakt hur de skulle gå. Fanns några ställen man kunde bli lite osäker på. Väl nere tog vi farväl och jag knäppte en bild på honom. Nu var det jag och en väg i några kilometer.

Det var inte väg jättelångt och så galet vackert (kommer mer bilder från kameran sen). Efter en stund passerades 15-milsstenen. Vägen hade kilometerskyltar och jag  roade  mig med  att räkna steg  emellan. Snart svängde det av och då blev det, ta da flodbädd som var fin i början och blev stenigare och rejält snårigt på sina ställen. Sen var jag tvungen att gå djupt i knäböj för att inte slå i varken huvud eller paraplyskaft i en "tunnel". Hade nog varit lättare att gå upp på vägen och över. Var skönt att komma upp på vägen igen lite senare. Caminon gör sen en tvär högersväng  och en brant stenig backe ner till La Peza som man kunde se från ovan. Jean Luis hade sagt att det kunde vara farligt att gå där efter regnet för stora stenbumlingar kan ha rasat, då får man ta vägen. Men jag kollade och det såg helt ok ut så jag trasslade mig ner där i stenarna.

Väl nere fick jag syn på en man utanför en bank där 2 väktare gick in med pengar. Frågade om de hade bankomat där, nä men anda banken där borta har sa mannen och pekade bortåt. Jag fortsatte mot torget och där fanns en bank till. Precis när jag skulle gå fram till den kom väktarna för att fylla på bankomaten. Men de var snälla och lät mig gå före. Med €100 i väskan gick jag tillbaka mot torget och där leden skulle gå. Fick syn på en ung kille ungefär i mina barns ålder, frågade om det fanns en fontän med drickbart vatten och extremt trött och med en blick som sa är du helt slut i huvudet pekade han på väggen snett bredvid mig. Jag hade inte sett den pga en parkerad bil i vägen. Jag tackade extra glatt och fyllde min vattenblåsa.

Ut från och efter La Peza går det rejält uppför och nu är det drygt 27 km av inget framför mig. Jag har mycket vatten, juicen och nötmixen men inte så mycket mer än så med mig. Vet att många laddar med massor med mat osv inför ca 30 km utan faciliteter men det är ju inte så jäkla långt. En 6-7 timmar. Det överlever man :-)

Vägen var en grusväg som vindlande sig uppåt på en klippa mellan två delar och sen neråt igen. Så fortsatte det rätt länge. När jag gick där fick jag syn på en pilgrim som stretade sig fram. Åh en ny människa tänkte jag. Men när jag kom närmare såg jag att det var fransmannen. Han hade lämnat La Peza typ en timme före jag kom dit och nu typ studsade jag om honom. Han blev lite knäckt. Kändes som jag gick i zickzack hela tiden upp och ner för berget. Kunde plötsligt stå 100 meter nedanför där jag nyss var fast gående åt andra hållet. Lite enerverande men samtidigt var utsikten helt magisk. Stora klippformationer överallt. Såg olika figurer och ungefär som när man tittar på moln började jag leta. Hade bestämt mig för att vid halvvägs mellan La Peza och Quéntar skulle jag ta en paus och äta nötter och ta min juice. Så jag trampade på, ibland ilade en vind förbi och jag fick dra ner ärmarna på tröjan för att i nästa stund dra upp dem igen.  Efter ca 17 km från min start blev det nu ner i en flodbädd, eller det var väl snarare en bäck som runnit här. Vit sand som såg ut att ha varit rejält tillplattad innan någon dåre på motorcross kört sönder och lämnat djupa spår. Gled omkring i den grova sanden och svor. Men vackert var det, mobilens batteri strulade så vågade inte fota så mycket med den (tror jag har bilder i kameran att komplettera med). Jag gick längst med en väg där bilar kom då och då något meter ovanför mitt huvud. Min väg slingrade sig in i en skön tallskog och här och där fick man lämna sanden för att gå på vanlig stig en stund. Plötsligt började det regna och jag skyndade mig in under en stor tall och drog på regnskyddet och fäste paraplyet, var rätt skönt att sitta där och vila en stund. Vinden ryckte lite i paraplyet men det satt bra och skyddade även mot solen som stack fram mellan småskurarna. Efter 3 km i bäckfåran kom jag till ett ställe som såg ut som drömrastplatsen på en csmino, knotiga träd med en äng runtom. De gånger man träffade på dem på Camino Francés låg det alltid en massa skit och toapapper vid träden. Men här var det rent och fint men nu hade jag ju nyss mikrovilat. Det fick bli ett kort och gå vidare .

Nu så var det dags igen för grusväg och denna gång var det inte alls zickzack utan snarare berg och dalbana, upp upp, ner ner och en lång sväng. Upp upp, ner ner... regnet hade upphört och vädret var så skönt. En bil från Junta Andalucia susade förbi. De vinkade. Känns bra att ibland se folk. Såg även spår av andra pilgrimer som inte hade kunnat låta bli att lämna en pil efter sig. Snart hade jag gått sträckan innan vila och hittade ett lämpligt träd som stod en bit från vägen precis efter en nedförsbacke och innan en uppförsbacke. Tog av ryggan och slog mig ner. Det blåste lite vilket var skönt. Fick inte i mig jättemycket nötmix men lite i alla fall. Vilan var viktigare än maten. Men så började det regna och rätt så rejält. Upp igen för regnet blåste in under trädet.

Jag knatade på och det kändes som det enbart var uppför uppför och mer uppför. Regnet varvades med sol och när det väl slutade regna blev det riktigt varmt. Massa människor höll på att bygga staket vid branten på vägen de hälsade glatt när jag gick förbi och tyckte jag var galen som gick från Graena till Quéntar i värmen. Passerade tallkådatappningsträd och uppmanades att inte pilla på det. Höll mig men tog bilder. Efter några kilometer behövde jag vila igen efter allt uppför och slängde av mig ryggan och lutade mig mot ett träd. Kom på att jag ju kånkade omkring ca 150 g vindruvor. De åkte fram och ner i magen. Gick förbi den naturliga källan där man kan ta vatten tydligen men just då regnade det och jag hade gott om vatten. Hade det inte regnat kanske jag gått de extra stegen och tvättat av mig.

Nu var det jättelite uppför kvar, till Mozárabes högsta punkt faktiskt 1418 möh. Jag stretade på och hamnade i ett vitt stenbrott. I solskenet blev det så ljust att jag bländades. Många cykelspår här, populärt MTB-ställe. Nu skulle det bära av neråt men först över en liten äng där jag höll på att gå fel, eller ja jag gick fel men efter ca 20 meter hade de satt en sten med ett X på. Tydligen inte den enda som väljer fel stig där. Dumt med pilar mitt mellan stigar.

Nu gick det verkligen nedför. Förstår inte hur folk vågat cykla nedför denna väg, brant, svängigt och med stuuuuuup. Lösa stenar så det gick inte så fort. I vissa svängar var det cement instället, skönt. Nu kom lite åkrar och grejer på sidan. Började närma mig civilisation. Stigen svängde ner över en väg och längst med en bergssida innan det äntligen kom hus. Jag var rätt trött i fötterna när jag kom fram till pensionatet där. Men det var stängt. Gick in på baren en bit bort som det stod på en skylt. Bartendern följde med och öppnade, gav mig en nyckel och lade mitt pass i ett fack. Får världens ångest över sådant men nu ville jag bara duscha. Upp på rummet och av med de jättesvettiga kläderna. In i badrummet där det var säker 50 grader. In i duschen och åhhhh så skönt. Sen tvättade jag kläderna i handfatet och hängde upp några i det apvarma badrummet och andra i ett soligt fönster. De skulle vara torra i morgon.

17:51 Gick ner till baren och satte mig vid ett bord med strömuttag, som inte fungerade så inte blev det skriva dagbok mer än en halv dag innan telefonen dog. Får bli att titta på tv då. Beställde en te och en påse chips. Han hade slut på påsar men hällde upp en hög från en stor påse i köket. Sådär ja salt och socker (i teet) nu blir jag nog människa snart igen. På nyheterna handlade det om oväder. Nä usch det skippar jag gärna. Läste i guiden och gjorde lite anteckningar. Köpte en te till.

Vid 19-tiden var jag hungrig och beställde en kyckling. Som givetvis kom in med pommes. Medan jag satt och åt kom Michel in, den franska mannen. Han köpte sig en öl och damp ner på en stol. Helt utpumpad. Han hojtade till mig. Förklarade att jag varit här sen 4 och hade ett rum på hotellet. Nu trodde först bartendern att vi två skulle dela rum men det fick vi ur honom. Efter att jag ätit upp och Michel fått i sig sin öl så fick jag följa med till hotellet för att betala med kort och tolka åt Michel. Jösses jag verkar förstå hans franska bättre än vad han förstår spanska.

Jag gick upp på rummet och fixade med Instagram och skrev klart en dags dagbok. Ligger fortfarande efter.