Dag 161 - Ibland vill jag bara till mormor

Haft några tuffa dagar och just när jag skulle behöva en famn att krypa upp i är sambon bortrest. Typiskt. Huvudvärk, sömnlös, ingen matlust och allmän bedrövelse. Så där som livet är ibland men som blir så mycket lättare att hantera bara man har någon som håller om en. Tänker mycket på mormor just nu av någon anledning, skulle vilja åka ner till Vänersborg och bara krypa upp i hennes famn. Älskade lilla Mimmi, saknar dig så. Men nu när jag är ensam med barnen kan jag ju inte åka iväg. Skulle behöva få ligga i hennes knä och bli struken över håret, höra henne säga att jag är bra och betyder något. Få vara liten och svag utan mask, utan att bita ihop och le. Någon som tycker om mig precis som jag är, oavsett vad jag säger eller gör. Ren kärlek som man bara kan få i en mormorsfamn. Höra henne berätta minnen från när jag var liten, en glad tid när morfar var i livet, tokiga upptåg vi gjorde.

Det här pissvädret med vind och regn gör mig tokig, kan inte vara ute och gå, inte fotografera. Inte rensa huvudet. Hemma går vi varandra på nerverna när nätverket är segt (till hösten får vi fiber, thoho) försöker föreslå att vi ex skall spela något tillsammans men nä. Ute är det gråare än grått samtidigt som färgerna kan poppa fram efter regnet, men så länge regnet vräker ner kan man ju bara glömma det. På tal om färg har jag faschinerats av den här  kroppsmålaren idag. Tänk vilken kreativitet det krävs för att  dels tänka ut vad man vill göra men också att kunna se hur ihopsättandet av människor kan bilda rät form och sen måla på det för att få fram bilderna han gör. Så fascinerande.

På väg hem från jobbet svängde jag snabbt förbi ute på vichan och fotade en lada i regnet. Dels genom rutan och dels utanför. Båda bilderna fångar rätt bra hur jag känner mig just nu. Den första är dagens bild.

I morgon hoppas jag hinna med en sväng till vårdcentralen för mina prover  (åh nej det kan jag ju inte alls på fredagar tar de inte alla proverna eftersom de inte kan skicka dem till labbet, gah är ju en dag fel i skallen när vi var lediga i måndags) men även bilen skall på koll, besiktning kl 07:20. Lämnade in gräsklipparen idag så med lite tur får jag tillbaka den fit for fight i morgon. Kommer dock bli svårklippt när gräsmattan är typ flera decimeter hög. Kommer behöva gå med trimmern först. Hoppas på fint väder i helgen så jag kan göra det då. Skall fråga grannen lite snällt om han kan köra med åkgräsklipparen lite oxå. Reparatören tipsade om robotklippare, sa att de klarar 50 graders lutning nuförtiden. Hmmm hmm..

Hittade ett litet ljus i mörkret idag, skall greppa tag i det och hålla tummarna. En stunds chattande med Joakim lättade oxå på sinnet lite. Tack vännen. Han sa även åt mig att äta något vilket jag nog behöver även om jag inte har någon aptit. Så jag gör väl som jag blir tillsagd. Petar i mig något.

“Men du är ju social”

Vad jobbigt det är när andras bild av mig inte stämmer med hur jag känner mig. När jag skulle på Pocktail i Stockholm hade jag tryggheten i att en av de andra från Pocketblogg också skulle dit. men hon ställde in i sista stund pga jobbet. Jag visste därmed att det skulle bli som när jag var på Pocketminglet i vintras, ensamt. Alla andra verkar känna varandra, står i små grupper och pratar tyst, nära, inte läge för att bryta in. Men mina farhågor möttes med “men du är ju så social” när jag ventilerade dem bland bekanta.

Ja jag är social om jag känner någon, om det på något sätt går att få de andra att backa ett steg bakåt och släppa in mig i den lilla cirkeln. Annars hamnar jag i ett hörn och studerar alla andra. Visst händer det att jag växlar ett ord med någon, kanske våra händer krockar över en ostbricka eller vi försöker ta samma bok eller så. Och ibland tilltalar någon mig kanske frågar om boken jag håller i eller om jag kan skicka fruktsodan. Men så mycket mer än så blir det sällan. Jag känner mig obekväm och undrar varför jag utsätter mig för dessa saker.

På pocketminglet hade jag lite tur, vi behövde sätta oss ner för att lyssna på författarna och jag hamnade vid ett bord med några andra. De satt och pratade tyst med varandra men plötsligt tittade ena killen upp, sträckte fram handen och presenterade sig och bad om ursäkt för att han vänt ryggen åt mig. Sen samtalade vi allihopa om böckerna som skulle presenteras innan det drog igång, en liten stunds lättnad.

På pocktail så stötte jag ihop med en bibliotikarie som rotade i samma låda efter uddaböcker som jag gjorde och vi började samtala, sen anslöt hennes väninna i samtalet och vi blev sittande i en timme och pratade bokbloggande mm. Jättetrevliga var de och vi skiljdes åt när personalen nästan kastade ut oss. Men innan det var det 2 timmar av försök till samtal men utan större framgång, en artig nick och sen vändes ryggen mot mig. Är jag verkligen så ointressant, eller är det bara så att de man redan känner är så oerhört mer intressanta. Lyckades dessutom hoppa på en twittrare som jag kände igen och pratat med en del via mail/twitter men hon kopplade aldrig vem jag var så, pinsamt, pinsamt, kan man inte tvingas bära namnlappar så man slipper gissa om den andra känner igen en eller inte. Tyvärr gör ju ex. twitter det att man känner igen folk men det betyder inte att de vet vem du är. Det blir lite som när man råkar hälsa på kändisar på stan, man känner ju igen dem men kanske inte alltid kan placera dem.

Såg en annan tjej som stod ensam i ett hörn med sitt glas och en bit ost, funderade på att stövla fram och säga hej eftersom jag vet hur tråkigt det är att stå så där men precis när jag tog första steget kom 3 tjejer invalsande och gick fram till henne och de kramades och skrattade.

Mingel kan med andra ord få mig att känna mig otroligt ensam och oönskad fast jag kanske har 100 människor omkring mig som är där för att vara sociala. Hur kan jag vid 37 års ålder tillåta mig själv att känna mig som 5 år och inte få vara med i sandlådan? Känner mig som världens mest patetiska människa. Kanske jag är det, kanske tänker folk runt omkring mig “åh nej" nu kommer hon” som jag själv vet att jag tänkt om vissa människor, sådana man helt enkelt inte orkat med. Hur skall inte de ha känt sig? Fast för det mesta ha jag faktiskt försökt att vara trevlig ändå just för att jag vet hur det känns men inombords har jag ju himlat med ögonen och tänkt snälla gå din väg.

Lite kärlek till några av männen i mitt liv

Idag är det alla hjärtans dag en dag man förväntas ge presenter, äta lite speciell kärleksmat osv... Sambon överraskade mig med att kliva upp och göra frukost och låta mig ligga kvar i sängen och vila ut. Han fick en ask choklad av mig. Herman hade gjort fina kort till oss.

Själv tänkte jag här tillägna männen i mitt liv lite extra kärlek och samtidigt posta till Mymlans veckans bloggtema som är just kärlek. Man skulle kunna tro att det bara är min sambo och mina två barn men nej det finns fler. Här kommer de i bokstavsordning.

Anders aka Torger, för långa samtal med mig nästan varje dag om allt mellan himmel och jord. ICQ är vårt forum där avhandlas ensamhet, konsten att hitta en partner, kaffes pH-värde, skräddarsydda skjortor, musik, stress, skidåkning, träning, skador mm mm mm . Tror egentligen inte det finns ett enda ämne vi inte skulle kunna prata om. Emellanåt ses vi för en fika och jag brukar reta Anders med att ta på mig något urringat eller en kort kjol ;-) Anders är oftast brutalt ärlig och bra på att ge komplimanger.

Emilian, min stora goa röda kisse som är väldens bästa på att trösta, bara mysa och enormt uppmärksamhetskrävande. Vill gärna gå ut eller passa på att sova i dubbelsängen fast han inte får. Väldigt rutinberoende och skall exempelvis sitta i mitt knä varje gång jag går på toa.

Henrik, min sambo. Står ut med mig, det är en bedrift måste jag säga. Vi har våra duster ibland och egenheter den andre retar sig på men har en vardagslunk som funkar. Han är varm och omtänksam (förutom när han snor mitt täcke om natten). Vi skulle behöva lite mer tid för oss själva men det är svårt med 2 barn och inga släktingar här uppe som kan ta barnen. Älskar honom för att han låter mig ha “ett eget liv” dvs göra sånt som jag gillar så som fjällturer och konsertresor. Utan knot tar han barnen när jag far iväg. Han skulle nog behöva göra lite sådana saker själv också.

Herman, yngsta sonen otroligt känslig för andras sinnesstämningar. Har ärvt mitt humör vilket inte är av godo men det går som tur är i vågor och just nu är det lugnt. Gillar att mysa och få pyssla om. Älskar att pyssla och få ge bort presenter.

Jasha, lillkissen inte bara yngst utan även väldigt liten rent fysiskt. Har varit hos oss ett år nu och gödslar med sin kärlek. Busig som attan, älskar vatten och driver oss till vansinne ibland. Oftast ursöt men inte när han duschat.

Joakim aka Nogge, min motivator, den som håller mig vid sans oavsett om han vill eller inte och är bra på att tjata ut mig för motion. Hur pissigt jag än mår så tar han sig tid att lyssna. Hur hopplöst negativ jag än kan låta fortsätter han att försöka peppa. Han vet så gott som allt om mig. Delar mitt intresse för skräckfilm och ger "filmaudiens" emellanåt. Saknar våra regelbundna filmkvällar men det är svårt att få ihop med jobb mm. Är rolig att umgås med och bra på att få folk att känna sig omtyckta.

Jonas aka Jalle, vi ses på tok för sällan nu för tiden men när vi väl ses är det långa stunder. När vi väl kan ses upplåter han timmar åt mig att ligga i soffan och softa, lyssna på musik, plöja lite tv-serier och prata om livet i allmänhet. Stunderna i hans soffa är som balsam för själen och jag saknar honom när vi inte setts på länge. Jonas är nu för tiden aldrig online i någon IM så det blir inget vardagspratande vilket nog än anledningen till 5-6 timmarssnack i soffan. Han är en person som har snabbt till skratt och mycket lätt att tycka om.

Jorma aka Pappa, min älskade pappsen som jag träffar på tok för sällan men han ringer titt som tätt. Mest för att han behöver teknisk hjälp men ibland bara för att höra hur det är. Charmigt glömsk när det gäller födelsedagar, brukar träffa rätt ibland. Tar bilen norrut och över till Finland och stannar hos oss 1-2 nätter.

Rolf, flyttade till Stockholm för en massa år sedan och lämnade ett hål. Vi lagade mat ihop, såg på film och förde långa samtal. Jag försöker hälsa på hos Rolf med fru i Upplands-Väsby så ofta det går. Rolf är oerhört bra på att få mig att må bra, varm och omtänksam. Duktig på att laga god mat och pyssla om mig när jag hälsar på. Brukar utan knot följa med på stan och kolla på kläder mm. Varför måste han bo så långt bort? Mån om hur andra mår och bra på att höra av sig.

Vincent, min äldsta son. Är just nu inne i en egoperiod, som om hela världen kretsade kring honom. Har inte många sekunder över för att vara med mamma, vill inte kramas och inte mysa speciellt ofta och är inte personen som kommer på att fixa små överraskningspresenter som sin bror. Men kan vara en myspelle även han när lusten kommer på så då är det bäst att ställa upp. Duktig och har ett behov av att bli bekräftad just som det. Älskar att bygga lego och sparar alla sina pengar för att kunna köpa nya legosatser.

En stor kram till er allihop! Ni betyder massor för mig, älskar er!

Jag främjar världsekonomin

Från DN idag om beröring:

Till och med på världsekonomisk nivå tycks beröring ha betydelse. Brist på närhet kan faktiskt leda till fattigdom. Den amerikanske neuroekonomen Paul J Zak har undersökt hur människors tillit till varandra påverkar tillväxten i olika länder. Beröring skapar tillit, och i samhällen där människor litar på varandra får man en god ekonomisk utveckling, konstaterar han.

En klapp på axeln eller lite massage kan alltså vara en riktigt god investering.

Jag bidrar alltså till världsekonomin eftersom jag envisas med att krama/lägga en hand på folk jag bryr mig om och ibland kan jag ge folk jag knappt känner en nackmassage om de sitter med axlarna vid öronen. Men jag måste tänka på att det finns människor som inte tycker om beröring (inte ens från närstående personer). Undra om de har andra sätt att få en oxytocin-dos eller om de helt enkelt inte reagerar på oxytocin som andra och därför inte har ett beröringsbehov (eller nyttjar de några av de knep som nämns i artikeln så som dusch, tungt täcke, påta i trädgården eller ha ett husdjur). Kan man lära sig att uppskatta beröring?

Jag har skrivit om kramar förut och hur mycket de betyder för mig men även vilka kramar jag inte tycker om.

Så ut och ta på varandra!

Läs även andra bloggares åsikter om kramar, oxytocin, beröring, lycka, tillfredsställelse, världsekonomin

Nästa gång svarar jag med *hoppar bakåt för att undvika kramen*

Jag är en krammänniska men det finns kramar jag avskyr. De som kommer i onlinediskussioner på mikrobloggar, i forum mm. När man diskuterar något så skriver plötsligt en av diskussionsdeltagarna något som liknar ett försvarstal och avslutar med kram eller *kram*. Jag avskyr det, det är en kram för att avväpna för att dra ett streck i diskussionen för att markera "kan vi inte bara sluta diskutera det här nu, jag vill inte vara med längre". Särskilt irriterad blir jag när det är personer jag inte har någon som helst relation till tidigare, kanske inte "pratat" med förut.

För mig är kramar något man ger av tröst, för att visa uppskattning eller för att visa kärlek och omtanke. Inte som en metod för att avsluta en diskussion. Hur många skulle göra det AFK? Ni står där i en lite hetsig diskussion och plötsligt kommer en försvarsharang ofta med anklaganden ur en person och sen sträcker denna ut armarna och kramar om de andra. Händer bara inte!

Men man får vara glad för att de i alla fall inte skriver *kjamiz* då finns det risk för att jag skulle dela ut en *käftsmäll* som svar.


Läs även andra bloggares åsikter om kramar, diskussion, avväpning, överslätning

Dags att försöka sova

Usch vad tankarna bara far i skallen. Känner mig helt slut i hela kroppen. Skall försöka krypa ner och sova nu. Morgondagen lär väl kännas lika sorgsen som dagen antar jag. Är så otroligt ledsen och de som inte är vana vid att fästa sig vid djur tittar helt oförstående på en. Det gör nästan lika ont.

Mymlan frågar oss vad kärlek är

"Du frågar mig vad kärlek är
Men jag vet inget om det där
Bara sånt som man kan mäta kan jag förstå"

-Våga vara rädd, Kent


Mymlan ställde en drös med frågor om kärlek och jag ägnade barnens karateträning till att fundera, skrev rakt upp och ner så jag hoppas att det inte är allt för virrigt. Vissa saker återkommer och svaren går aningen in i varandra. Men egentligen skulle jag vilja svara som i låttexten ovan för vad kärlek är skiljer sig så från person till person och det går egentligen inte att beskriva i ord.

1. Vad är kärlek?
Knäcker man den är man väl en Nobelpriskandidat? Men för mig är kärlek en känsla av samhörighet, ett behov av att skydda vara beredd att offra saker i det egna livet för den andra och känna ungefär samma sak tillbaka. För mig är kärlek dubbelsidigt man måste få och ta. Men kärleken kan ta sig lite olika uttryck beroende på vem det är. Ullet skrev i sitt inlägg om vänskap att vänskap nog är den djupaste formen av kärlek och jag är nog beredd att hålla med. Kärlek är att acceptera den andra för den den är med sina bra och dåliga sidor precis som riktiga vänner gör. Kärlek till sig själv innebär att acceptera sig själv för den man är och våga vara den men samtidigt analysera sig själv och se vad kan jag bli bättre på. Det svåra är att se vad som är bättre, är det att uppfylla någon annans norm eller något jag själv har inom mig som mål? Att älska någon/ha möjlighet att bli älskad av någon annan innebär till viss del att anpassa sig efter den personen utan att göra våld på sig själv och det är en konst som nog tar hela livet att lära (i alla fall för mig).

Men kärlek måste finnas i flera olika sorter/smaker för man älskar inte sin partner på samma sätt som man älskar sina barn eller sin allra bästa vän men för mig är de alla älskade baserat på kriterierna ovan. Sen finns ju förälskelse och attraktion som andra variabler. Jag är inte attraherad av eller förälskad i mina barn men förhoppningsvis både älskar jag, är attraherad av och känner mig förälskad i min partner.

En djup vänskap kan lätt förväxlas med förälskelse, man kan känna samma berusning av att få träffa personen, man smälter samman på ett plan som inte går att förklara. Så skulle jag nog kunna säga att jag känner för min bästa vän, jag älskar honom innerligt men det skulle aldrig bli vi två som par. Men han är min bättre hälft på ett annat plan. Har svårt att nu tänka mig ett liv där han inte finns och hoppas innerligt att eventuella flickvänner i framtiden inte kommer sabba den relation vi har. Det är också en form av kärlek och en jag hoppas kommer finnas genom resten av livet.

För mina barn skulle jag kunna offra mitt eget liv det är väl den yttersta formen av kärleksförklaring men man behöver förhoppningsvis inte gå så långt för att visa kärleken. Att se till sina barns bästa försöker väl alla göra och när vi inte lyckas får vi dåligt samvete. Men om barnen känenr sig älskade har vi lyckats, de skall känna trygghet, veta att man finns där för dem alltid. barn behöver ge så lite för att man skall känna att de älskar en tillbaka.

2. Kan man vara lycklig utan kärlek?
Ja det tror jag man kan men har man någonsin känt kärlek så har man nog ett hål som är svårt att fylla igen. Ett liv utan kärlek varken till sig själv eller andra har i all fall jag svårt att tänka mig. Jag har ett stort behov av att känna att någon bryr sig om mig, att jag behövs men också att få visa andra min kärlek.

3. Kan man överhuvudtaget leva utan?
Ja men som ovan jag tror man känner att något saknas. Jag vet att de gånger jag har mått som sämst inte velat leva längre har det varit för kärleken känts som bortblåst, det har känts som om ingen skulle sakna mig alls om jag försvann och då försvinner min egen kärlek

4. Går det att älska en och samma människa genom hela livet?
Ja med den definition på kärlek som jag har kan man det men givetvis kan det gå upp och ner, blir man sviken så naggas ju kärleken i kanten. Det som är svårare är, om vi pratar att ha en partner, en älskad "significant other", hur man behåller passionen, förälskelsen och attraktionen till varandra. När är det det egentligen två vänner som lever ihop istället för ett par? Får man ens känna attraktion eller förälskelse för någon annan i ett förhållande eller är det ett tecken på att man tappat något? Kan man hitta igen varandra och åter vara älskandes? Hur undviker man att älska någon?

5. Kan man älska andra utan att älska sig själv?
Ja men man ger nog mer än vad man begär tillbaka, det blir kanske en mer uppoffrande känsla och jag tror inte det är hållbart i längden. Framför allt är det nog svårt att ta emot kärlek utan att älska sig själv.

6. Kan man ta emot kärlek från andra om man inte älskar sig själv?
Man måste nog ha en grundkärlek till sig själv, känna att man är värd att älskas. Annars är man nog alldeles för beredd att ge utan att ta. Jag tror det måste vara båda delarna för att kärleken skall fungera. Man kan nog inte ta in att någon älskar en utan att i alla fall acceptera sig själv.

7. Är det möjligt att älska en person man inte träffat, men känner över internet?
Ja jag tror inte det fysiska mötet är nödvändigt. Men jag tror att man måste fått känna den andra personen genom samtal, genom idéutbyte mm. Att föra samtalet via nätet är egentligen ingen skillnad mot att ta det ansikte mot ansikte. Kärleken kan nog till och med bli djupare eftersom den fysiska attraktionen inte hamnar i vägen. Men ses man inte vet man ju inte om det är personen man älskar eller den bild personen vill ge av sig själv. Det finns förvisso samma risk i RL men det är så mycket svårare att spela en annan person då. Kärleken prövas väl egentligen inte förren man står inför något där man måste ge och ta, offra lite eller ta emot och de tillfällena kanske inte kommer lika naturligt bara över nätet.

8. Är vi i väst för fixerade vid kärlek och förälskelse, eller kanske tvärtom - har vi för lite kärlek?
Ingen aning, tror vi mer är fixerade vid att kärlek = sex och att sex = kärlek samt (seriell) monogami. Idag är det accepterat att säga att man älskar sin partner, sina barn och sin släkt men där går gränsen vi ser ner på kulturer med månggifte och de i polyamorösa förhållanden får en "knäppstämpel" och visas upp i program som Outsiders. Men hur blev det så? Kan man verkligen inte älska flera personer samtidigt på samma plan? Det går ju med barnen varför skulle det inte gå på det plan där man har sin partner? Har man automatiskt tappat förälskelsen till en person om de känslorna poppar upp för en annan?

Jag tror vi har ett väldigt behov av att vara älskade men kanske ibland på ett väldigt ytligt sätt, ett sätt som nog inte kan klassificeras som kärlek egentligen. Se bara på hur många som har ett extremt behov av att synas (TV, tidningar, röda mattan osv). Är det viktigare att känna sig omtyckt av många än att finna den sanna djupa kärleken med ett fåtal personer (på olika plan?)

9. Kan man älska någon man inte tycker om?
Frågan kanske skulle vara "Kan man älska någon man ogillar ("otycker om")?" Att "inte tycka om" kan ju likväl betyda att man inte har tagit någon ställning till sina känslor, att ogilla betyder att man har tagit ställning, att denna person är en jag inte gillar. Att älska någon man ogillar låter underligt, har man tagit ställning till att man älskar någon så tycker man om dem, omtyckande är ett subset av kärlek.

10. Måste man älska sina barn/föräldrar?
Nej, både föräldrar och barn kan göra saker som gör att de känslorna inte infinner sig/försvinner. Jag känner ingen större samhörighet med min mor och jag känner att hon inte skulle göra några större uppoffringar för mig. Där kan man nog säga att kärleken är borta.men betyder att kärleken är borta att man inte längre älskar varandra? Är kärlek = älska? Jag vet inte. Någonstans finns kanske en djupare känsla som skulle poppa upp om någon av oss var i stort behov jag vill ju tro att mamma älskar mig och att hon bara är väldigt dålig på att visa det.

11. Finns det människor som inte kan älska?
Jag tror alla människor kan älska däremot tror jag inte alla kan visa det på rätt sätt och har man blivit sårad nog många gånger vågar man nog inte lita på känslan längre. Eftersom jag definierar kärlek som tvåsidigt så kan det nog tillslut bli väldigt svårt att älska om man inte vågar känna att någon verkligen älskar tillbaka så som just jag vill bli älskad. Jag hoppas innerligt att ajg aldrig tappar förmågan att älska. Men jag tror också att man måste i alla fall acceptera sig själv och ha en grundinställning att man är värd att älskas för att kunna älska någon annan. Många människor verkar sakna självkärleken, lusten till livet och jag kan förstå dem rätt så väl då jag har mina egna svarta hål som suger bort just de känslorna. I de mörkaste stunderna har jag dock alltid kvar kärleken till andra, det är min livlina så länge jag känner kärlek måste det betyda att jag på något sätt betyder något även för dem. Och så kravlar jag mig upp.

Att älska handlar så mycket om att våga, våga vara den man är, våga lita på den andra, våga känna efter vad man själv vill, våga släppa in den andra i sitt eget (och kanske sina barns) liv, att ta språnget ut i det okända. Man kommer aldrig veta hur det blir men vågar man inte så missar man en av livets godbitar, att älska men framför allt att få känna sig älskad ger livet en mening som är svår att hitta på andra sätt.

12. Kan man älska mer än en?
Ja det måste man kunna om man tror på att man älskar sina barn sin partner och sina föräldrar osv. Kärleken är på många olika plan och på flera plan är det ok att älska flera i vårt samhälle medan det är tabu att älska flera samtidigt på andra plan. Konstigt konstigt. Men det är väl kanske enklast (om inte annat för samhället) så. Det är även tabu att erkänna att man älskar olika starkt på vissa plan, man skall älska sina barn lika mycket och helst sina föräldrar också. men kärleken är nog aldrig jämt fördelad. Men gör det något?

Men sen kan man lova en person något, exempelvis trohet och att hålla det löftet blir den yttersta manifestationen av den kärleksrelationen. Men man bör nog då definiera vad det egentligen är man lovar varandra och vad man skal vidta för åtgärder om man är farligt nära att bryta löftet. Känslor är ta mig fan inte enkla saker och man styr inte direkt över sin hjärna och hjärta men väl över sin egen kropp hur man väljer att agera på det man känner.


PS. Undra om hat är svårare eller lättare att definiera?


Läs även andra bloggares åsikter om Mymlan, kärlek, älska, förälskelse, attraktion

(Första bilden är från stock.xchng, andra bilden likaså gjord avbiewoef)

Delar funderingar med deeped

Tänkte först bara dela ut denna post i Google Reader men det är så få jag delar med där så jag skriver här istället. På senare tiden har jag ägnat mig åt en hel del självrannsakan och senast igår kväll när jag stoppade i motorvärmarsladden i bilen så slog det mig "jag har stort självförtroende men min självkänsla är skev, vind och trasig" och så skriver deeped nästan exakt samma sak:

Tänker på den här postningen (via The Jennie). Omvälvande och en hel del igenkänning. Själv brukar jag väl snarare säga att jag har ett gigantiskt självförtroende men en fullkomligt usel självkänsla.

Vad var det jag hade läst precis innan jag gick ut och stoppade kabeln i bilen jo precis samma postning som deeped. Den grep tag i mig, så självutlämnande. Jag läste och satt och bet mig i läppen för att inte börja gråta. Jag påbörjade ett blogginlägg för att kommentera de känslor som texten väckte i mig men fick inte ner det, bokstäverna som jag brukar vara rätt överens med dansade omkring på tangentbordet och vägrade låta mig formulera det jag ville. Jag kan väl inte påstå att jag direkt känner igen mig så mycket i Hanna Fridéns liv men väl i flera av de känslor hon beskriver/sätter ord på. Och deepeds kommentar på det sen, där kände jag verkligen igen mig.

Samhället har hela tiden krav på att man skall vara en perfekt människa, en bild ingen kan uppnå men många kan försöka fejka, lite som när Hanna Fridén fick sin diagnos:

Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. [...] De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv - nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter.

Känslor det har jag i överflöd, de vet jag inte hur jag skall hantera, ett sätt för mig att hantera trängseln i huvudet är att skriva, antingen här i bloggen eller i dokument som aldrig kommer längre än till min egen hårdisk, ibland blir det draftinlägg som aldrig publiceras (oftast är det sådant som skulle kunna såra någon annan som läser, sådant som kräver mer förklaringar än jag kan ge i skrivet medium). Jag har då och då fått höra att jag är alldeles för öppen med att jag kan bli rejält deprimerad, att jag har försökt ta mitt liv eller haft allvarliga funderingar på det. Det är så tabu att prata om det, alla måste upprätthålla sin perfekta mask. Men jag orkar inte knalla omkring med en mask jämt, jag vill kunna vara hela mig själv.

Självbilden är något jag måste jobba med och jag är bara de senaste dagarna en bra bit på väg.

Läste en text om just självbild för några dagar sedan där stod det:

Det största hindret för utveckling är förknippat med dålig självbild. En känsla av att inte räcka till. En ofta stressad förälder eller en kritisk lärare som uttrycker sig negativt kan få dig att känna dig hopplös, omöjlig att älska, värdelös. Kärleksfulla och stödjande personer ger trygghet. Det finns olika sätt att få balans i det vi kallar självbild. God självbild innebär att känna sig älskad, omtyckt och accepterad som du agerar och är som människa.

Och just det sista där är det jag har så svårt att känna mitt bagage gör att jag har jättesvårt att känna att jag accepterad för den jag är, jag har alltid fått höra att jag är konstig, jobbig, annorlunda mm. Har ganska sällan känt mig älskad och omtyckt. Men det håller på att vända sakta sakta. Bara de senaste två veckorna har jag (kanske tack vare att jag är rätt öppen med hur jag mår osv.) fått höra:

Du är rätt omtyckt, det hoppas jag du förstår.

Och inte bara en gång utan faktiskt flera gånger. Visst borde jag förstå det utan att höra det (och att berätta hur jag mår är inte fiskande efter sådana saker utan mitt sätt att bearbeta) och det har jag oxå gjort vilket jag bloggade om häromdagen. För somliga kan detta säkert vara helt obegripligt, det är ofta samma personer som tycker att sånt här berättar man inte. Detta var väl en fortsättning på mitt bagageinlägg för ett tag sedan. Bagaget är uppbaxat och på däck, nu skall det bara släpas fram till relingen och kastas ut oxå. Tungt som fan men det skall gå. Jag kommer aldrig börja bära mask, då skiter jag hellre i detta livet, så har jag alltid känt och det kommer nog aldrig försvinna.

Vad är det som får oss att ställa krav på att alla skall lalla omkring likadana, inte vara avvikande, perfekta. Vill vi verkligen ha en perfekt värld? Och vad är det som är det perfekta? Det låter väldigt krångligt.

Förlåt om min blogg just nu mest innehåller självransakande dravvel men just nu behöver jag få skriva av mig och ibland händer det att jag får bra kommentarer i kommentarsfältet eller via mail och de behövs de oxå. De är svåra att få utan att säga något. Men det är ju min blogg så jag skriver vad fasiken jag vill :-)

Läs även andra bloggares åsikter om känslor, normalt, längtan, självkänsla, Hanna Fridén

Dags att kasta gammalt bagage överbord?!

Det är väldigt väldigt sällan någon frågar mig "Bea vill du följa med på X" eller ens tar det som självklart att även jag skall med. Så har det varit hela mitt liv. Det är så gott som alltid jag som frågar om någon/några vill hänga med på något/göra något. Ibland väljer jag att skita i det, jag frågar inte på en evighet och hoppas på att någon skall sakna mig men det händer inte och då sitter jag där och är skitledsen, mitt lilla pucko.

Sitter man bland en grupp människor och de pratar om ex. en fest eller film de skall gå på senare på kvällen så känner man sig rätt så oönskad (vilket hände för ett tag sedan och den gången gjorde det inte mindre ont att efteråt få höra, attans jag tänkte inte på att du kanske hade velat följa med). Eller i alla fall jag gör det. För jag slungas bakåt i tiden, på den tid som all festplanering/utflykter eller vfsh föregick bakom min rygg eller om de var elaka rakt framför näsan på mig så att jag skulle veta om att jag inte var bjuden. Jag vet att de jag umgås med idag (oftast på mitt initiativ) inte är elaka, jag vet innerst inne att de faktiskt bryr sig om mig men vad hjälper det när barn från förr trasat sönder min hjärna. Jag vet att de helt enkelt är typerna som bara flyter med, de gånger inget händer kan de till och med njuta av att sitta hemma och ruttna bort några dagar.

Förr resonerade jag som så att jag slipper ju umgås med idioterna, vill de inte veta av mig så får det vara deras förlust, jag är som jag är och tänker inte ändra på mitt sätt att vara, mina tankar, klädstil mm för deras skull. Men likväl kände jag mig enormt ensam.

Idag kan jag liksom inte tycka illa om de som inte hör av sig, det är människor jag tycker oerhört mycket om. Men de umgås mest i en begränsad krets, de träffas på jobbet varje dag bestämmer saker då eller när de är och fikar och sånt. De säger ju inte nej de gånger jag hör av mig, det skulle de väl gjort om de inte hade velat veta av mig? Så jag har bestämt mig för att acceptera att det är jag som får ta initiativ när jag vill ha lite annat sällskap än familjen. Steg för steg måste jag vänja mig att inte känna mig som jag tränger på när jag dyker upp på deras stamfik, någon gång kanske jag tom vågar säga orden "Det låter kul får man haka på?", och förhoppningsvis inte får råa skratt eller total ignorans tillbaka. Ett nej tål jag, kan finnas massor med orsaker till att man inte kan följa med men jag hoppas att orsaken inte är för att de inte vill ha med mig för att jag är jag.

Nackdelen med att ha vänner som själva är populära som folk vänder sig till är att de behöver inte höra av sig till folk och de har nog svårt att sätta sig in i hur det kan kännas för någon annan.

Jag blev sjukt glad när Ralf ringde och frågade/kommenderade mig till DM i London. Någon kom ihåg att jag finns och att man faktiskt kan ta sig från Boden till olika ställen.

Men fan jag är 35, varför skall jag känna mig som 14 ibland? Kan man inte få genomgå någon form av hjärntvätt som tvättar bort de där totalt onödiga känslorna.

Så som sagt, nu är det dags att ta tag i det hela för så här går det ju inte att ha det. skulle det sig då visa sig att de inte alls vill ha med mig att göra så får jag ta den smällen då. När jag var yngre försökte jag med något drastiska metoder komma ifrån det hela., Idag har jag 2 barn att tänka på. När jag var tonåring så undrade jag många gånger om någon ens skulle märka om jag dog/flyttade utan att säga något. Jag tror faktiskt inte det. För mindre än 1 år sedan tänkte jag ungefär det samma, undra om någon skulle märka att jag inte längre hörde av mig. Tänk om jag skulle stänga ner min Miranda för gott skulle någon undra vad som hänt? Ibland blir jag sugen på att prova, hur länge skulle det dröja innan någon skulle börja undra.

För många år sedan frågade någon mig "Bea vad önskar du dig mest av allt, du får inte svara världsfred odl." och då var mitt svar "En bästa vän". Idag finns det en person som jag alltid kan vända mig till, som hjälper mig att se saker och ting ur ett annat perspektiv, någon jag kan berätta glada saker för och få ett leende tillbaka. Men den relationen är ensidig på det planet, jag vet knappt något om personen och får sällan höra vare sig glada eller tråkiga saker. Det är det jag saknar som mest, ett dubbelsidigt vänskapsförhållande någon som tittade över på fika eller frågade om man ville komma förbi. Men sådana uppstår inte så lätt och särskilt inte om man sällan träffar folk. Så just nu nöjer jag mig att veta att jag har någon att vända mig till som faktiskt känner mig rätt så väl och som läser av hur jag mår snabbt, det är mer än förr när jag var liten.

Att skriva denna text var skitjobbig, sitter på jobbet med tårar i ögonen och undrar om jag skall posta detta eller inte. Men nu går det iväg (ingen orkar väl läsa ändå det är ju så många ord ;-) ). Genom att skriva det så får jag väl även ta tag i det på riktigt. För nu är jag less.

Uppdatering 18:06 På tal om lycka och vänskap läste jag detta nyss. Men de verkar ju inte veta om lyckliga personer lättare får vänner eller om man blir lycklig av att ha många vänner.

Läs även andra bloggares åsikter om vänskap

(Bilden kommer från Stock.xchng)

Kramas mer eller kramas mindre?

Läste Terri Herrera Erikssons krönika om okynneskramande och började fundera lite. Hon skriver:

I Sverige har vi haft en långsam förskjutning åt det kontinentala hållet och under framförallt det senaste decenniet har en puss- och kramkultur har börjat bre ut sig.

Plötsligt blir allt väldigt otydligt. Måste man krama sina kompisars kompisar som man har druckit en kaffe ihop med? Är jag stel om jag skakar hand med chefen på julfesten eller är jag överdrivet närgången om jag kindpussar honom?

Om jag kramar min nya kollega Lena när jag spontant råkar stöta ihop med henne på krogen – innebär det att jag har startat en ny hälsningstradition och vi måste börja pliktgodmorgonkramas på jobbet?

Det där med pussande/luftpussande har jag aldrig riktigt förstått mig på men kramar är en del av min egen vardag. Men jag kramar givetvis inte vem som helst och när som helst. Men personer jag tycker om/bryr mig om får kramar när vi ses. kanske har jag turen att ha kramiga bekanta. Man märker rätt snabbt om en person är av det virket eller inte, vissa väljer att ta ett steg tillbaka, ge en nickning eller sträcka fram handen istället när man närmar sig = ingen-kram-tack-beteende. Och då ger man fasiken i att kramas. Det gäller ju att läsa av folk man träffar. Jag är en ganska fysisk person, kan ta i folk jag pratar med osv. och för det mesta är det uppskattat.

Röda Korset pratade för ett år sedan om att det fanns många äldre som inte får någon mänsklig beröring och att de mår jättedåligt av det. Människan behöver närhet (katter oxå). RK hade en kampanj Hela Sverige kramas, där man kunde köpa kramar på ICA för att RK skulle få in pengar till sina aktiviteter där de bland annat besöker ensamma äldre (hu nu kom jag tänka på min mormor, när fick hon en kram senast?, fan jag måste åka söderut).

Men det är inte bara äldre som inte får mänsklig beröring, fick höra av en bekant att det kan gå väldigt längre mellan tillfällena. Så unga singlar som kanske inte kommer från en kramig familj eller som gärna skulle vilja krama sina vänner men inte riktigt vågar lider minst lika mycket. Kampanjen Free Hugs tog upp detta problemet 1 december förra året, det var en del av en större rörelse, Free Hugs. Just denna bekant är en sådan där som ofta bara har nickat när vi setts och tagit ett steg tillbaka när jag överfallit de övriga med kramar. Hur skall jag veta att personen oxå egentligen vill ha en? Är det bättre att krama en för mycket (som egentligen inte vill ha en kram) än att hoppa över någon som egentligen längtar efter beröring? Svårt det där. Är det personer man träffat flera gånger kanske man lika gärna kan ge dem en trevande kram, känna efter hur de reagerar. Nästa gång får de en riktig kram eller en nickning istället.

Jag skulle må pyton utan mänsklig beröring, hade jag inte haft familj och vänner som kramas hade jag nog tvingats gå på massage en gång i veckan eller så bara för att få den.

Så för att ge mina egna svar på Terris frågor:
Kompisars kompisar kanske du inte behöver ge dig på första gången men träffas ni många gånger och alla andra kramas när ni ses/går så varför inte ge en kram du oxå, eller ta emot en kram om någon vill ge dig en.

Chefen kan vara lite svårare, beror ju helt på vad ni har för förhållande till varandra daglidags, jag har haft chefer som det funkat väldigt bra att krama om och haft andra som jag aldrig skulle få för mig att krama.

Nya kollegan och du behöver knappast morgonkramas, men en spontan kram på krogen för att visa att man blir glad av att ses är väl aldrig fel?

Jag har haft kollegor som jag nästan kramat dagligen, just nu saknar jag dem jättemycket. De fick mig att må bra. Nu ses vi lite mer sporadiskt men det första de gör är att krama om mig. sådana människor blir man glad av.

Är man inte själv en kramig person då behöver man inte vara den som tar initiativ till kramar och märker man att någon vill kramas, krama tillbaka om det känns bekvämt eller så visar du att du inte är intresserad av den typen av ömhetsbetygelser. Svårare än så behöver det ju inte vara.

Själv säger jag, ge fan i kindpussandet när ni träffar mig, det känns bara tillgjort och falskt. Är ni glada att se mig säg det eller ge mig en kram.

Vill ni inte kramas, räck ut handen och stryk över armen, det är några sekunders beröring som kan behövas. Våga ta i folk!


Läs även andra intressanta bloggares åsikter om kramar, beröring, känsla, behov