Delar funderingar med deeped

Tänkte först bara dela ut denna post i Google Reader men det är så få jag delar med där så jag skriver här istället. På senare tiden har jag ägnat mig åt en hel del självrannsakan och senast igår kväll när jag stoppade i motorvärmarsladden i bilen så slog det mig "jag har stort självförtroende men min självkänsla är skev, vind och trasig" och så skriver deeped nästan exakt samma sak:

Tänker på den här postningen (via The Jennie). Omvälvande och en hel del igenkänning. Själv brukar jag väl snarare säga att jag har ett gigantiskt självförtroende men en fullkomligt usel självkänsla.

Vad var det jag hade läst precis innan jag gick ut och stoppade kabeln i bilen jo precis samma postning som deeped. Den grep tag i mig, så självutlämnande. Jag läste och satt och bet mig i läppen för att inte börja gråta. Jag påbörjade ett blogginlägg för att kommentera de känslor som texten väckte i mig men fick inte ner det, bokstäverna som jag brukar vara rätt överens med dansade omkring på tangentbordet och vägrade låta mig formulera det jag ville. Jag kan väl inte påstå att jag direkt känner igen mig så mycket i Hanna Fridéns liv men väl i flera av de känslor hon beskriver/sätter ord på. Och deepeds kommentar på det sen, där kände jag verkligen igen mig.

Samhället har hela tiden krav på att man skall vara en perfekt människa, en bild ingen kan uppnå men många kan försöka fejka, lite som när Hanna Fridén fick sin diagnos:

Med det fick jag höra att jag skulle vara deprimerad i hela mitt liv. [...] De sa att jag var så pass intelligent att jag, bara jag ville, skulle kunna lära mig att leva ett låtsasliv. Att jag skulle kunna spela känslor. Lära mig att agera som andra. Lära mig förstå hur folk tänkte och kände på ett, typ, ja, faktaplan. Jag skulle inte kunna känna intimitet själv - nej, jag skulle spela det. Jag skulle i princip se hela mitt liv som en film, och det är den paroll jag levt efter.

Känslor det har jag i överflöd, de vet jag inte hur jag skall hantera, ett sätt för mig att hantera trängseln i huvudet är att skriva, antingen här i bloggen eller i dokument som aldrig kommer längre än till min egen hårdisk, ibland blir det draftinlägg som aldrig publiceras (oftast är det sådant som skulle kunna såra någon annan som läser, sådant som kräver mer förklaringar än jag kan ge i skrivet medium). Jag har då och då fått höra att jag är alldeles för öppen med att jag kan bli rejält deprimerad, att jag har försökt ta mitt liv eller haft allvarliga funderingar på det. Det är så tabu att prata om det, alla måste upprätthålla sin perfekta mask. Men jag orkar inte knalla omkring med en mask jämt, jag vill kunna vara hela mig själv.

Självbilden är något jag måste jobba med och jag är bara de senaste dagarna en bra bit på väg.

Läste en text om just självbild för några dagar sedan där stod det:

Det största hindret för utveckling är förknippat med dålig självbild. En känsla av att inte räcka till. En ofta stressad förälder eller en kritisk lärare som uttrycker sig negativt kan få dig att känna dig hopplös, omöjlig att älska, värdelös. Kärleksfulla och stödjande personer ger trygghet. Det finns olika sätt att få balans i det vi kallar självbild. God självbild innebär att känna sig älskad, omtyckt och accepterad som du agerar och är som människa.

Och just det sista där är det jag har så svårt att känna mitt bagage gör att jag har jättesvårt att känna att jag accepterad för den jag är, jag har alltid fått höra att jag är konstig, jobbig, annorlunda mm. Har ganska sällan känt mig älskad och omtyckt. Men det håller på att vända sakta sakta. Bara de senaste två veckorna har jag (kanske tack vare att jag är rätt öppen med hur jag mår osv.) fått höra:

Du är rätt omtyckt, det hoppas jag du förstår.

Och inte bara en gång utan faktiskt flera gånger. Visst borde jag förstå det utan att höra det (och att berätta hur jag mår är inte fiskande efter sådana saker utan mitt sätt att bearbeta) och det har jag oxå gjort vilket jag bloggade om häromdagen. För somliga kan detta säkert vara helt obegripligt, det är ofta samma personer som tycker att sånt här berättar man inte. Detta var väl en fortsättning på mitt bagageinlägg för ett tag sedan. Bagaget är uppbaxat och på däck, nu skall det bara släpas fram till relingen och kastas ut oxå. Tungt som fan men det skall gå. Jag kommer aldrig börja bära mask, då skiter jag hellre i detta livet, så har jag alltid känt och det kommer nog aldrig försvinna.

Vad är det som får oss att ställa krav på att alla skall lalla omkring likadana, inte vara avvikande, perfekta. Vill vi verkligen ha en perfekt värld? Och vad är det som är det perfekta? Det låter väldigt krångligt.

Förlåt om min blogg just nu mest innehåller självransakande dravvel men just nu behöver jag få skriva av mig och ibland händer det att jag får bra kommentarer i kommentarsfältet eller via mail och de behövs de oxå. De är svåra att få utan att säga något. Men det är ju min blogg så jag skriver vad fasiken jag vill :-)

Läs även andra bloggares åsikter om känslor, normalt, längtan, självkänsla, Hanna Fridén