23 september 2018

Dag 5, Cortes till Quéntar, 40,7 km, 9 h 23 min

Vaknade klockan 6 och låg och drog mig en stund. Även i natt hade halsen svullnad igen och en envis hosta hållt mig vaken. Tur att Juan Luis visat hur tjocka väggarna var i grotthus för annars hade jag varit orolig för att ha väckt honom.  Kl 0630 hade frukosten dukat fram och jag fick sällskap av Juan Luis och vi delade caminoberättelser och skrattade mycket. Åt yoghurt samt knäckebröd med ost och tortilla. Magen är jätteliten, har svårt att få ner mat nog. Juan Luis gav mig en juice och ett foliepaket med nötter att ha längst vägen, gulligt av honom. Betalade €30 i donation helt klart värt. Hoppas det inte var för lite. Hans ställe ligger mellan 2 vanliga etappstopp så han kommer behöva få massa bra reklam för att få folk att stanna. Men den service han ger är klart värt det stoppet.  Han visade mig chatten Almería-Granadacaminosällskapet har hur få pilgrimer det nu var ute på leden. De håller järnkoll. Känns tryggt ur ett säkerhetsperspektiv när man går ensam. Men GDPR tänker jag aningen skadad...De som är framför mig behöver ta en vilodag för att jag skall komma i kapp och de bakom är 2-3 dagar bakom mig. Kommer alltså fortsätta vara ganska ensamt till minst Baena där de från Málaga och Jaen ansluter och Mozarábe blir en led. Det är ju några dagar bort. Det är lite ensamt på boenden utan någon att småprata med, fråga hur de upplevt dagen, om de sett något kul osv.

Kvällen innan hade Juan Luis frågat mig om det var ok att han följde mig ner till igloon och jag sa visst. Så kl 07 satte vi av. Underbar vandring med precis lagom med ljus för att se den jordiga vägen. Vi tittade på stjärnbilder och njöt av morgonen. Han pekade ut var han ville sätta upp några pilar så att folk visste exakt hur de skulle gå. Fanns några ställen man kunde bli lite osäker på. Väl nere tog vi farväl och jag knäppte en bild på honom. Nu var det jag och en väg i några kilometer.

Det var inte väg jättelångt och så galet vackert (kommer mer bilder från kameran sen). Efter en stund passerades 15-milsstenen. Vägen hade kilometerskyltar och jag  roade  mig med  att räkna steg  emellan. Snart svängde det av och då blev det, ta da flodbädd som var fin i början och blev stenigare och rejält snårigt på sina ställen. Sen var jag tvungen att gå djupt i knäböj för att inte slå i varken huvud eller paraplyskaft i en "tunnel". Hade nog varit lättare att gå upp på vägen och över. Var skönt att komma upp på vägen igen lite senare. Caminon gör sen en tvär högersväng  och en brant stenig backe ner till La Peza som man kunde se från ovan. Jean Luis hade sagt att det kunde vara farligt att gå där efter regnet för stora stenbumlingar kan ha rasat, då får man ta vägen. Men jag kollade och det såg helt ok ut så jag trasslade mig ner där i stenarna.

Väl nere fick jag syn på en man utanför en bank där 2 väktare gick in med pengar. Frågade om de hade bankomat där, nä men anda banken där borta har sa mannen och pekade bortåt. Jag fortsatte mot torget och där fanns en bank till. Precis när jag skulle gå fram till den kom väktarna för att fylla på bankomaten. Men de var snälla och lät mig gå före. Med €100 i väskan gick jag tillbaka mot torget och där leden skulle gå. Fick syn på en ung kille ungefär i mina barns ålder, frågade om det fanns en fontän med drickbart vatten och extremt trött och med en blick som sa är du helt slut i huvudet pekade han på väggen snett bredvid mig. Jag hade inte sett den pga en parkerad bil i vägen. Jag tackade extra glatt och fyllde min vattenblåsa.

Ut från och efter La Peza går det rejält uppför och nu är det drygt 27 km av inget framför mig. Jag har mycket vatten, juicen och nötmixen men inte så mycket mer än så med mig. Vet att många laddar med massor med mat osv inför ca 30 km utan faciliteter men det är ju inte så jäkla långt. En 6-7 timmar. Det överlever man :-)

Vägen var en grusväg som vindlande sig uppåt på en klippa mellan två delar och sen neråt igen. Så fortsatte det rätt länge. När jag gick där fick jag syn på en pilgrim som stretade sig fram. Åh en ny människa tänkte jag. Men när jag kom närmare såg jag att det var fransmannen. Han hade lämnat La Peza typ en timme före jag kom dit och nu typ studsade jag om honom. Han blev lite knäckt. Kändes som jag gick i zickzack hela tiden upp och ner för berget. Kunde plötsligt stå 100 meter nedanför där jag nyss var fast gående åt andra hållet. Lite enerverande men samtidigt var utsikten helt magisk. Stora klippformationer överallt. Såg olika figurer och ungefär som när man tittar på moln började jag leta. Hade bestämt mig för att vid halvvägs mellan La Peza och Quéntar skulle jag ta en paus och äta nötter och ta min juice. Så jag trampade på, ibland ilade en vind förbi och jag fick dra ner ärmarna på tröjan för att i nästa stund dra upp dem igen.  Efter ca 17 km från min start blev det nu ner i en flodbädd, eller det var väl snarare en bäck som runnit här. Vit sand som såg ut att ha varit rejält tillplattad innan någon dåre på motorcross kört sönder och lämnat djupa spår. Gled omkring i den grova sanden och svor. Men vackert var det, mobilens batteri strulade så vågade inte fota så mycket med den (tror jag har bilder i kameran att komplettera med). Jag gick längst med en väg där bilar kom då och då något meter ovanför mitt huvud. Min väg slingrade sig in i en skön tallskog och här och där fick man lämna sanden för att gå på vanlig stig en stund. Plötsligt började det regna och jag skyndade mig in under en stor tall och drog på regnskyddet och fäste paraplyet, var rätt skönt att sitta där och vila en stund. Vinden ryckte lite i paraplyet men det satt bra och skyddade även mot solen som stack fram mellan småskurarna. Efter 3 km i bäckfåran kom jag till ett ställe som såg ut som drömrastplatsen på en csmino, knotiga träd med en äng runtom. De gånger man träffade på dem på Camino Francés låg det alltid en massa skit och toapapper vid träden. Men här var det rent och fint men nu hade jag ju nyss mikrovilat. Det fick bli ett kort och gå vidare .

Nu så var det dags igen för grusväg och denna gång var det inte alls zickzack utan snarare berg och dalbana, upp upp, ner ner och en lång sväng. Upp upp, ner ner... regnet hade upphört och vädret var så skönt. En bil från Junta Andalucia susade förbi. De vinkade. Känns bra att ibland se folk. Såg även spår av andra pilgrimer som inte hade kunnat låta bli att lämna en pil efter sig. Snart hade jag gått sträckan innan vila och hittade ett lämpligt träd som stod en bit från vägen precis efter en nedförsbacke och innan en uppförsbacke. Tog av ryggan och slog mig ner. Det blåste lite vilket var skönt. Fick inte i mig jättemycket nötmix men lite i alla fall. Vilan var viktigare än maten. Men så började det regna och rätt så rejält. Upp igen för regnet blåste in under trädet.

Jag knatade på och det kändes som det enbart var uppför uppför och mer uppför. Regnet varvades med sol och när det väl slutade regna blev det riktigt varmt. Massa människor höll på att bygga staket vid branten på vägen de hälsade glatt när jag gick förbi och tyckte jag var galen som gick från Graena till Quéntar i värmen. Passerade tallkådatappningsträd och uppmanades att inte pilla på det. Höll mig men tog bilder. Efter några kilometer behövde jag vila igen efter allt uppför och slängde av mig ryggan och lutade mig mot ett träd. Kom på att jag ju kånkade omkring ca 150 g vindruvor. De åkte fram och ner i magen. Gick förbi den naturliga källan där man kan ta vatten tydligen men just då regnade det och jag hade gott om vatten. Hade det inte regnat kanske jag gått de extra stegen och tvättat av mig.

Nu var det jättelite uppför kvar, till Mozárabes högsta punkt faktiskt 1418 möh. Jag stretade på och hamnade i ett vitt stenbrott. I solskenet blev det så ljust att jag bländades. Många cykelspår här, populärt MTB-ställe. Nu skulle det bära av neråt men först över en liten äng där jag höll på att gå fel, eller ja jag gick fel men efter ca 20 meter hade de satt en sten med ett X på. Tydligen inte den enda som väljer fel stig där. Dumt med pilar mitt mellan stigar.

Nu gick det verkligen nedför. Förstår inte hur folk vågat cykla nedför denna väg, brant, svängigt och med stuuuuuup. Lösa stenar så det gick inte så fort. I vissa svängar var det cement instället, skönt. Nu kom lite åkrar och grejer på sidan. Började närma mig civilisation. Stigen svängde ner över en väg och längst med en bergssida innan det äntligen kom hus. Jag var rätt trött i fötterna när jag kom fram till pensionatet där. Men det var stängt. Gick in på baren en bit bort som det stod på en skylt. Bartendern följde med och öppnade, gav mig en nyckel och lade mitt pass i ett fack. Får världens ångest över sådant men nu ville jag bara duscha. Upp på rummet och av med de jättesvettiga kläderna. In i badrummet där det var säker 50 grader. In i duschen och åhhhh så skönt. Sen tvättade jag kläderna i handfatet och hängde upp några i det apvarma badrummet och andra i ett soligt fönster. De skulle vara torra i morgon.

17:51 Gick ner till baren och satte mig vid ett bord med strömuttag, som inte fungerade så inte blev det skriva dagbok mer än en halv dag innan telefonen dog. Får bli att titta på tv då. Beställde en te och en påse chips. Han hade slut på påsar men hällde upp en hög från en stor påse i köket. Sådär ja salt och socker (i teet) nu blir jag nog människa snart igen. På nyheterna handlade det om oväder. Nä usch det skippar jag gärna. Läste i guiden och gjorde lite anteckningar. Köpte en te till.

Vid 19-tiden var jag hungrig och beställde en kyckling. Som givetvis kom in med pommes. Medan jag satt och åt kom Michel in, den franska mannen. Han köpte sig en öl och damp ner på en stol. Helt utpumpad. Han hojtade till mig. Förklarade att jag varit här sen 4 och hade ett rum på hotellet. Nu trodde först bartendern att vi två skulle dela rum men det fick vi ur honom. Efter att jag ätit upp och Michel fått i sig sin öl så fick jag följa med till hotellet för att betala med kort och tolka åt Michel. Jösses jag verkar förstå hans franska bättre än vad han förstår spanska.

Jag gick upp på rummet och fixade med Instagram och skrev klart en dags dagbok. Ligger fortfarande efter.

22 september 2018

Dag 4, Alquife - Graena y Cortes, 40,7 km (38,2 km), 9 h 23 min

Väckarklockan ringde 0530 men jag snoozade till 0600 innan jag släpade mig upp. Hade hostat hela natten och kände mig inte jättepigg.

Dukade fram min frukost och fick i mig te, yoghurt och avokado. Det gick inte snabbt. 07:07 stod jag utanför huset och begav mig ner för gatan in mot stan igen. Hittade igen pilen jag hade sett när jag kom in till stan. Skönt att direkt hitta ut. Dagen skulle börja med lite uppför men sen vara rätt mycket nedför till Guadix, halvvägs. Resten ville jag inte riktigt tänka på.

Det var friskt i luften efter nattens regn och lite blött här och där. Dagen började i lite mörker så pannlampan var på. Stenigt och småbesvärligt. Gick längst med ett staket runt gruvorna och såg 2 hjortar stå och titta på mig.  Sen kom en liten nästan uttorkad flod att korsa, rann dock rätt mycket vatten efter allt regn i går så när jag skulle över sjönk vänsterfoten ner i grusig gegga. Så irriterande. Fick stanna och tog av mig de tjocka strumporna och gick i bara tåstrumporna. Den blöta sockan och kompisen fästes på ryggan för torkning. Helt ok stig att gå på ner i en dal och upp igen. Längst ner i dalen kom en bred flod igen och denna gången såg jag inget sätt att ta sig över torrskodd. Pilarna pekade lite konstigt men jag bestämde mig för att dra av mig strumporna och gå över i bara sandaler, kallt men friskt. Gick en liten stund till barfota i sandalerna upp för dalens sluttning. I början på byn Jerez de Marquesado fanns en bänk där jag kunde sätta mig och krångla på tåstrumporna igen. Tå för tå. Såg ingen öppen bar i byn och var fortfarande rätt mätt så jag traskade på. 


Nu var det 7,5 km till nästa by. Bara att trampa på. Väldigt skön mjuk stig att gå på och snart var jag ute ur byn. Gick längst med lite jordbruk och sen svängde det av upp mot en gammal industriruin. Stigen delade sig i 2 delar och mitt i satt en sten med en pil. Det såg ut som den pekade lite mer på den högra än den vänstra. Så jag tog av ditåt, gick några meter, kollade GPS-loggen och jo det såg rätt ut. Jag njöt av den superfina stigen längst utsidan på ett berg. Tänkte att det var lite dåligt med "försäkringspilar" men det fanns ju bara en väg, försökte lista ut hur den andra stigen hade gått, såg ut som den bara löpte längre upp. Var så där lycklig. Jag kom till en korsning efter kanske 2 km där det inte fanns en endaste pil. Mobilen åkte fram. Åh fasiken jag var ju helt galet. Kollade hur det såg ut och insåg att jag kunde gå 2 km tillbaka eller klättra upp för berget ca 600 meter till ett litet kapell och sen ta vägen från det ner till rätt väg. Så fick det bli. Så jag knatade rakt upp i tallskogen. Svor lite över min egen dumhet att ha kollat om jag var på rätt väg medan 2 stigar löpte parallellt med varandra. Nå ja lite anfådd kom jag upp till kapellet och ner några 100 meter på andra sidan och där fanns en pil. Nu ner mot en dam som man måste runda fast det syns att det går att gå alldeles utmärkt tvärs över (nu i efterhand läst att folk fått rekommendationen att göra just det) men jag är lydig och får snällt runt. Tog en bild på träd som reflekterades. En man stod och fiskade och vi hälsade.

Sen var det grusväg över lite odlingar innan jag äntligen kom in i Cogollos de Guadix med sitt stora kyrktorn. Hittade en bar där jag beställde en Aquarius och en glass €3,50! Hittade ett uttag att ladda mobilen i. Perfekt. Så jag satt där rätt länge. Hade mycket kvar att gå idag.


Lämnade staden och var snart ute på landet igen. Först över åkrar och fält som nyligen slagits. Det låg höbalar som väntade på att plockas upp. Fick även passera fler mandelodlingar där jag på dammiga små vägar mötte cyklister som hejade. Blev även omkörd av några. Blev tokkissenödig där mitt i allt och fick hoppa åt sidan i han precis bli klar innan nästa cyklist kom runt hörnet. en rätt trist asfaltsväg där jag såg blommor borta i fjärran, åh lite blomster tänkte jag men precis innan svängde caminon av på en annan väg förbi ett pumpafält där folk gick och studerade tillväxten. Nu blev det en lång väg in till stan Guadix men i ett väldigt typiskt landskap med lustiga runda berg med många grottor. Jag såg en stor fågel ligga och glida runt en av topparna. Mäktigt. Stan var rätt lång, kom in i en "grottarea" där alla bostäder är insprängda i berget. Det gick ett litet turisttåg på vägen hit upp inne från stan. Jag trasslade mig ner längst gatorna och insåg att jag var jättehungrig. Försökte hitta en bar och samtidigt inte avvika gör mycket från leden. Höll på att tappa bort mig när jag missade en pil på en skylt vid en trappa, ibland är skyltarna bakom en. Såg inga barer men hörde ett fasligt väsen och tänkte det kanske är en bar med mycket folk utanför. Och rörde mig mot oljudet. Visade sig vara målgången på ett stort löplopp inne på ett torg. Där fanns flera serveringar och jag slog mig ner. Beställde en bit kyckling med sallad istället för pommes. Men nä pommes vill ju alla ha så jag fick sallad och pommes och fick givetvis betala en massa extra för salladen. Fick peta bort 1 dl burkmajs och lika mycket oliver men sen blev det ätbart. Deras pommes var rätt ok de också så några slank ner. Kycklingen hade en citronsky som var mums. Min upplevelse stördes dock rätt hårt av en liten unge som var på serveringen bredvid med morfar/farfar och en liten trumma som han slog på oavbrutet. Höll på att bli galen.

Ringde upp ett boende i Graena för att försäkra mig om att inte behöva gå längre än så. Jodå Espacio Zen hade plats för mig. Perfekt. Skulle ringa igen när jag var i Graena. Försökte nu hitta igen leden och lyckades inte så bra gick runt runt innan jag hittade rätt väg. Folk på torget kollade lite konstigt på mig. Banade mig fram mellan svettiga löpare och tog mig ut tillslut.


Nu var det helt galet varmt. Passerade katedralen och tittade på dörren som skulle vara så vacker. Vet inte jag, måste nog tittat på fel dörr. Det var en vanlig trädörr med lite snirkliga handtag. När jag väl trasslat mig ut ur staden var jag ganska snabbt på en stig genom de där speciella bergen. Och här och där syntes grottor. Tittade in i en av dem. Tänk att folk bott så. Gick i en gammal kanjon och det svängde hit och dit, upp och ner och galet varmt. Svettades en hel del. Såg en elstolpe hänga i sina ledningar tvärs över leden. Kändes inte helt säkert. Efter många varma 7,5 km stapplade jag in i Purullena och hittade en bar. Satte mig längst in i ett hörn och laddade mobilen och drack 2 drickor. Hade gärna tagit en dusch också. 5,5 km kvar. Peppade mig själv. Hade sagt till Juan Luis att jag skulle komma mellan 16 och 17 och då var det väl bäst att trampa på lite. Vägen till El Marchal var inget speciellt mer än uppför och en liten omväg för att man skall titta på deras grotthus och de där bergen. Så jag gick och jag tittade även med svett i ögonen. Sen var det skittrist väg resten. Matade bara på tänkte nog inget, försökte sjunga något men kom inte på mer än några rader av allt. Men tillslut stod jag framför pilgrimsinfokontoret i Graena. Där satt en annan pilgrim. En fransman, Michel som inte kunde ett ord på annat språk än franska. Ha skulle gå vidare till La Peza, han följde guidens etapper slaviskt. Jag ringde Juan Luis och försökte få en adress men nä det gick inte. Hämtar dig om 10 minuter sa han. Och 10 min senare kom han med bil. Vi åkte iväg och han visade "i morgon är det viktigt att komma ihåg iglon här, sväng höger vid iglon". Sen vände vi och åkte åt andra hållet till tvillingbyn Cortes 2 km bort ungefär.

I morgon skulle jag istället för att gå tillbaka till Graena gå bakvägen ut till caminon. Skulle ge mig ca 2 km extra men fin väg sa han. Inga problem.

Jag visades in i hans grotthus högt uppe på ett berg med suverän utsikt över byn (i vilken det bor 50 personer) och molnen som tornade upp sig i fjärran. Jag fick ett kopp te och ett jättefint rum, tog en lång dusch och tävttsde mina kläder. Lät maskinen köra centrifug så slapp jag vrida ut allt själv. Hängde kläderna i solen och satt med en Tonic water i en solstol medan han lagade middag åt mig. Vilken jäkla lyx. Det började regna så jag fick skynda mig att hänga kläderna i tvättrummet och dra bak stolen lite. Sen fick jag en fantastisk tortilla och tomatsallad. Tyvärr är jag ju sjukt liten i maten just nu. Men gott var det. Tackade nej till efterrätt men ja till en kopp te. Han var jättelätt att prata med,. I blandade spanska och engelska och han rättade mig när jag sa helt fel eller letade ord. Jättebra. Han hade varit militär, bott i Almería men nu var han lärare i mindfulness och bodde här i pyttebyn och driver detta ställe som är för pilgrimer ett donotivo. Han tar emot andra oxå för det hade bott 3 personer där före mig, jag var första pilgrimen. Fick skriva mitt namn på en liten lapp att hänga i ett träd. Han hade minnen från egna vandringar överallt vilket var kul att se. Triggade egna minnen. Han hade gått jättemånga leder och tipsade mig.

Han frågade när jag ville ha frukost, ville inte jaga upp honom för tidigt och sa sju. Han skakade på huvudet och sa nä så sent vill du egentligen inte ha den. Jag skrattade och sa halv sju om det går bra och det gjorde det.

Lade mig tidigt.


17 september 2018

Dag 3, Abla till Alquife, 40,8 km, 9 h 24 min

Idag hade jag tänkt gå kort, dvs dela upp en etapp i två delar eftersom vädret såg ut att bli riktigt dåligt. Var både regn och stormvarning.

Så jag tog det riktigt lugnt på morgonen. Låt fransmännen göra sig klara innan jag ens satte mig vid frukostbordet. De bjöd mig på apelsinjuice och i övrigt blev det te, 2 knäckebröd med ost samt yoghurt. Jag är ingen storätare så här tidigt på morgonen. Men redan 0651 stod jag utanför härbärget beredd att ge mig av, men först slänga alls soporna. Trodde först jag skulle behöva släpa med mig dem hela vägen ner men visade sig stå två sopkärl precis utanför. Perfekt.

Vägen slingrade sig ner genom stan och under stora vägen och en bit asfalt med en 90-gradessväng vid något som såg ut att vara infarten till ett hus, så först gick jag förbi i mörkret.  Men såg inga pilar och dubbelkollade i mobilen, blev till att gå tillbaka. Nu blev vägen en jordig stig och plötsligt började det regna men inte några stora mängder. Jag gick in under ett träd och drog på regnskyddet på väskan, Sealskinz på fötterna och tänkte jag testat det här med paraply när det regnar. Satte fast det med kardborreband och det satt riktigt bra. Händerna fria till annat som att fotografera trots regn. Plötsligt skulle en liten bäck med vatten längst med en korsande stig passeras, den var bredare än vad jag kunde kliva så då var det skönt med Sealskinz på.

Regnet upphörde rätt snabbt men när jag tittade tillbaka mot Abla såg jag tunga regnmoln hängandes i luften. Vägen ut från Abla och de 8 km mot Fiñana var först en asfalterad väg som sen övergick i en sand-/jordväg. Såg spåren från fransmännen. Mötte en man i tjock fleecetröja, själv hade jag tröjärmarna uppkavlade och tyckte vädret var så skönt. Här låg en del övergivna hus utslängda på åkrarna och som bakgrund hade de ofta vindsnurror - gammalt möter nytt.
Efter några km blev vägen plötsligt en flodbädd, åh nej var vi inte förbi dem än? Varför hade jag fått för mig att de bara var 2 dagar med flodbädd?

Nå ja den var ganska lättgådd men regnet hade gjort det lerigt.  Nu började det regna igen så fram med paraplyet och bara mars på och plötsligt var jag in Fiñana och funderade på varför det var så tyst. Precis som det hade varit när jag lämnade Abla. Sen slog det mig, det är ju lördag.

Gick förbi en bar som hade öppet redan och gick in, vilken ljudnivå. Där inne satt det franska paret och hade precis beställt in din frukost. Jag nöjde mig med en te (fick ett grönt som dock gick ner med massor av socker) och en cola.

Satt ner en bra stund och försökte vänta ut regnet men det verkade inte vara så suget på att ge upp så jag gick ut. Men efter bara någon minut slutade det att regna. Fick ett sådant där lyckorus genom kroppen och det bra humöret försvann inte ens av att jag i slutet på en nedförsbacken slutade i en flodbädd. För här var den väldigt platt och nedkörd. Nu kunde man börja se de röda bergen ordentligt, inga grottor här dock som det fanns i Alboloduy, fatta att folk bor i grottor. Började sjunga på Kentlåten Utan dina andetag när jag gick här, bra lät det inte. Men plötsligt började tårarna rinna. Kom att tänka på Linnéa som dog 2 dagar före sin 7-årsdag och som begravdes igår. Fick sluta sjunga och torkade tårarna. Men tanken på att förlora ett barn satt i länge. Efter 4 km var det dags att kliva upp ur flodbädden och 8 km svagt uppför påbörjades. Vägen var väldigt blandad. Men en sak såg jag och det var att det växte mandel överallt. Och lite vilda fikonträd då jag plockade några. Stötte på vackert utformade vägvisare och stängde kyrkor/kapell.  Efter känslan för några timmar sedan hade det varit skönt med en paus och få tända ett ljus. Det kom inget mer regn och var mycket behagligt tills vägen på nytt svängde ner i en flodbädd eller rättare sagt en bäckbädd. Jösses så stenigt och värre och värre blev det. Stannade och tog av mina Sealskinz som hade suttit på för här var det inte blött alls.  Blev omkörd av en man på fyrhjuling som uppenbarligrn bara åkt ut till ingenstans för att kontrollera att en grind var låst och sen tillbaka igen.

Efter ytterligare någon kilometer. Fick jag syn på 2 vilandes pilgrimer. Kanske hade de sovit i Fiñana och gått sent. Men när jag kom närmare såg jag att det var det franska paret. De skrattade när de såg min förvånade min för jag hade ju lämnat dem i baren. Frågade var sjutton de gått om mig och de skrattade lite till. Sen visade det sig att de fått skjuts i flodbädden 3 km (den fina bra delen) och åkt förbi mig. Den bilturen hade tydligen varit en upplevelse då det var en vanlig bil, inga bälten och det hade skumpat rejält. Jag drack lite vätskeersättning innan jag balanserade mig vidare på stenarna. Det blev smalare och smalare och här och där hängde det ner grenar. Men sen kom jag ut på en väg som omgärdades av träd jag inte vet vad det är, någon av er som vet? Kom in i en skog på en jordväg, blev snart en skön gräsväg även om gräs efter regn är blött. Leden smet förbi utanför ett hus med en stor buddahstaty och jag tackade dem tyst för att de upplåter sin trädgård till passerade pilgrimer. In i skogen igen nu på stenskrovlet dvs gammal bäck igen. Men när jag kom upp för ett litet före detta fall dök det upp ett stort buskage med björnbär. Åt massor. Snart kom jag ut på en väg och för 3:e gången denna vandring fick jag se en större bilväg att passera över denna gång. Det är sjukt lite biltrafik på leden vilket uppskattas väldigt mycket.

Följde vägen några kilometer och strax innan 12 var jag framme i Húeneja. Hade koden till härbärget så jag gick dit och lagade lite tomatsoppa i micron. Precis när jag gick in började  det ösregna ute. Men efter en timme och en stunds uppehåll igen var jag sjukt rastlös och ringde ett härbärge i nästa by med ett sådant för att se om det gick att få en plats för kvällen och det gick finfint. Precis när jag packat ihop mina saker hörde jag någon ropa utanför. Det var fransmännen som kom, de hittade inte entrén. Visade dem vägen från balkongen och släppte in dem. Hade lite cola kvar i min burk så jag slog mig ner på en stol medan de damp ner i en soffa, utschasade. Manne fick syn på min cola och undrade om jag sett en öppen affär på vägen hit men nä jag hade hittat den kvarlämnad från en annan pilgrim men upplyste honom att det även stod en 1,5 l öppnad flaska i kylen. Hans fru kollade mängden kolsyra och kom fram till att den inte var så gammal (föregående pilgrimer hade varit här den 12:e). Han slukade den iskalla drycken.

Vi småpratade en  stund till, de tyckte det var roligt att  jag har ett franskt namn, ett  grekiskt namn och sen  ett finskt efternamn.  Jag tackade för mig och drog på mig ryggsäcken. Började gå ner för trapporna men insåg att mitt paraply låg kvar på balkongen. Så upp igen. Glömde ta med och slänga min colaburk, blev kvar på bordet. Skämdes när jag kom på det .

Så jag gick iväg och upp till Dolár 3,8 km bort gick det snabbt men uppför.  Leden skulle nu gå en bergsväg och snart blev det en sjukt fin stig och jag blev åter igen så där löjligt glad. Det gick en del uppåt men inte apmycket så jag gick på. Sen förstås neråt och det började regna, mindre kul. Fram med paraplyet (regnskyddet var redan på) men nu komplicerades det lite av att det blåste lite och regnade från sidan men lyckades fästa paraplyet på ett bra sätt. Men jag ides inte stoppa på mina Sealskinz igen. Det var ju bara 18,1 km totalt och så mycket regnade det inte. Big misstake!

För även om vägen till Ferreira bara var 5,1 km så var den rätt så blöt. Orkade inte bry mig. Klafsade på. Här gick jag rätt envis och då poppade ett minne upp i mitt huvud, för många år sedan några dagar innan jag skulle springa Lappland Ultra 10 mil så hade jag inte i en fot, ville dubbelkolla att det inte var något allvarligt som en spricka i ett ben eller så så jag nyttjade jobbets sjukförsäkring och fick komma till en specialist direkt. Jag var stressad och uppe i varv när jag träffade honom och mitt i vårt samtal om jobbstress och ont i foten säger läkaren "har du ADHD eller annan diagnos?". Jag blev helt ställd men svarade till slut något om att nä nä
jag har ingen sådan diagnos och vad har det att göra med att jag har ont i foten och vill veta om jag kan springa/gå 10 mil på den eller inte . Han menade att jag var så "hyper" och att springa/gå 10 mil var inte normalt. Detta var alltså innan ultra blev "var mans sport". Nu gick jag här och blev arg på läkaren. Bara för att jag pratar fort, var stressad pga en jobbgrej, skulle göra en sak som kräver pannben och jäklar anamma så ville han sätta en diagnos på mig.  Ja vem vet kanske det är en "funktionsavvikelse" som gör att jag kan vara bestämd och genomförs saker, har en sjukt snabb hjärna och därmed pratar på tok för fort osv.... Men jag jag noll problem med det och behöver ingen etikett. Har andra problem med hur jag är får de väl fundera på varför. Jag klafsade på ännu mer i ren ilska.

Långt innan jag var framme kunde  jag se kyrktornet i Ferreira  Här hade jag även ett mindre hjärnsläpp faktiskt på vägen mot Ferreira hade jag glömma bort att den byn skulle komma före La Calahorra 8,4 km från Dolár så jag trodde inne i Ferreira att jag på något sätt var i La Calahorra redan och bara 5,9 km kvar. Så fel jag hade insåg jag ju när jag såg vägskylt som pekade mot La Calahorra. Nå ja vad gör dubbla distansen i detta väder klafsandes i lera ;-)

Gick mellan fantastiska mandelträdodlingar och regnet kom och gick då och då. Vägen slingrade sig fram och snart kunde jag faktist se det stora slottet ovanför La Calahorra, det var rätt mäktigt. När jag väl var framme i stan så möttes jag av 10-milsskylten. Och när jag skulle lämna stan möttes jag av hela stans regnvatten som forsade fram precis där jag skulle gå. Blötare än i flodbäddarna. Men jag var ju typ genomsur redan så bara att klampa på.  

Det regnade rätt rejält emellanåt mellan La Calahorra och Alquife, 6 km. Vågade inte riktigt ta upp kameran även om den är skyddad under paraplyet och mobilen började få dåligt med ström. Den verkar nu tycka att 48 % är lika med stänga av sig. Så bara en bild mellan dessa byar. Ganska snart började man se resterna av järngruvorna som varit här, kändes lite som i Kiruna med berg av krossat berg. Det sägs att dessa gruvor en gång i tiden producerade 40 % av Spaniens järn. Marken var röd och det fanns övergivna maskiner, hus och vad jag tror var väldigt gamla masugnar. Gillade industrikänslan och knäppte en bild i alla fall.

Vägen från gruvorna till Alquife gick via en annan liten by som sitter ihop med Alquife. Mötte en äldre man och frågade om vägen till härbärget (Lacho) men först skakade han på huvudet men sen ropade han åt mig och gav mig en förklaring på smattrande spanska. Gå långt, rakt sen höger och uppför tyckte jag det lät som. Tackade och fortsatte framåt. På torget i byn fanns en skylt som pekade åt vilket håll härbärget låg åt så jag gick ditåt men när inget finns i flera korsningar blir man ju fundersam. Frågade en yngre man som stod och packade i en bil. Han pekade fortsätt rakt fram och sen höger, uppåt. Så jag följde hans riktning. Och uppåt uppåt och uppåt. I denna delen av Spanien verkar de ogilla namnskyltar på vägarna så man får chansa. Men visste att jag skulle till nummer 14. Men 14 var helt nedsläckt och plåtjslusiner nere, grinden stängd. Hmmm. Fick syn på en kvinna några hus ner som slängde soporna. Ropade till henne och hon sa bara mer upp mer upp så jag gick mer upp och där låg ett hus med en skylt utanför. Puh. Ringde hospitalieron Manolo som kom och öppnade, visade mig runt samt gav mig en gigantisk klase med druvor från trädgården. Perfekt energi.

Nu började det störtregna ute, plastiskt utanför mitt fönster dånade. Jag lade mig raklång på sängen och pustade ut innan jag släpade mig till duschen. En bra sak med ej varmt väder, kläderna var inte svettiga. Bara tvätta trosor och strumpor men tröja och kjol hängdes bara på vädring.

Messade Manolo och frågade om det fanns en affär i stan och deras öppettider. Han svarade jodå men det regnar så skall jag inte köra dig ner? Jag tackade ja till erbjudandet och fick skjuts trots att regnet upphörde typ när vi stod vid bilen.  Köpte potatis, tonfisk och tomatsås samt e avokado och yoghurt till frukost. Vitlök till middagen fanns i köket. Fick ett stort problem  Manolo rökte i bilen med rutan nere när vi for upp igen. Under de 2-3 minuterna han jag svullna igen helt och näsa och ögon rann. Behövde snabbt in och snyta mig samt skölja ögonen. Minns inte om jag ens sa tack för skjuten men jag tror det. Gjorde min "camino signature dish" massor med salt och peppar i. Mums. Men var lite läskigt att tända gasspisen med en miniatyrtändare så när jag råkade stänga av gasen istället för att vrida upp hämtade jag tändstickor i min ryggsäck.

Åt 2 stora portioner, tryckte i mig andra halvan av andra. Skrev lite dagbok och fixade en dag på Instagram innan telefonen dog. Måste fixa en kabel som är längre än 20 cm. För nu kan jag inte ladda och skriva samtidigt. Tänkte köpa en i Abla men Vodaphonebutiken där stängde igen porten när jag var ca 100 meter bort. Ett extrabatteri skulle oxå behövas. Får se om jag kan fixa i Granada. Nu är jag i alla fall ikapp med min initialplan för caminon. Får se om den håller. Tror att 46 km-dagen får delas i 2 om det är för varmt eller för regnigt. I morgon säger väderprognosen regn.