02 december 2018

Skrivövning igen, Den sanna historien om...

Hoppar över #skrivutmaningen:s uppgift denna helg, det var att skriva egen text till "Inatt jag drömde". Känner mig inte alls lockad av att skriva text till musik som redan finns. Visst dök strofer som skulle kunna passa upp i huvudet men att sen krysta fram en massa rader bara för sakens skull utan att känna något för det alls. Nepp skippar. Musik har aldrig intresserat mig på det sättet. Så istället skall jag ge mig på en ny utmaning från boken Skriv om och om igen. Förra hittar ni här.

Tärningen skall leda mig till min berättelse denna gång. Jag slog fram följande:
  • 3+6: Min karaktär är 36 år 
  • 1: Bor på en ö
  • 6: Bär med sig en karta
  • 6: Bär på hemligheten att hen dödat en katt

Så här kommer:



Den sanna historien om Maja

Mörkret tränger sig på och nästan äter upp ljuset från pannlampan när jag smyger mig fram över mossbeklädd mark med blöta höstlöv. Jag hör knaket av en gren och tvärstannar, lyssnar är det någon bakom mig? Hjärtat bultar så intensivt att jag knappt kan höra något annat än pulsen. Försiktigt börjar jag gå igen mot kvällens mål. Spaden hänger tungt över axeln.

Jag måste ta hand om en 13-årings synder. Det var aldrig meningen att hon skulle dö och det var definitivt aldrig meningen att någon skulle få reda på att det var jag. Det är min hemlighet - och Annas. När man bor på en liten ö är det svårt att hålla saker hemligt men vi lovade med blodiga handflator mot varandra att ta händelsen med oss in i döden, Anna höll det löftet, fram till i somras.

Åh gud vad jag saknar henne, hon borde varit med mig här och nu. Hennes död kom plötsligt, utan förvarning, en dag var hon bara borta, hittades i skogen. Hjärtstopp sades det. Hur nu en vältränad 36-åring bara faller död ner i hjärtstopp på en semesterlöprunda och varför var hennes kläder fulla med vita katthår? Annas man var ju allergisk. Det spekulerades på ön om hon hade varit otrogen när maken var kvar på fastlandet. Alla män med vita katter fick sneda blickar i snabbköpet. Men inget kom fram och annat under sommaren fick det hela att glömmas bort.

Plötsligt stryker sig något mot mitt ben, jag stelnar till, blicken far över marken som lyses upp fläckvis av lampan, Lite ulligt gräs svajar en bit bort. Vad jag är hispig. Men scener ut Jurtjyrkogården fladdrar förbi i mitt huvud, jag ser inte håren på mitt byxben. Jag tar upp kartan som är utriven ur min dagbok försöker orientera mig. 13-åringen var ingen kartograf direkt, kustlinjen, viken där ett X finns utmärkt. Varför skall de bygga en stuga just i den viken?

Jag har inte tänkt på “händelsen” på många år och hade inte Svenssons fått för sig att bygga en stuga åt sonen hade jag nog aldrig behövt tänka på det igen. Svenssons var våra grannar när jag var liten. En familj som trots sitt vanliga efternamn alltid tyckt sig vara förmer än alla andra. Jag och Anna som var ett vilt barn från stan som kom och bodde hos oss på ön på sommaren hade “lånat” farbrors pickup en natt och buskört på grusvägarna. Plötsligt hade Maja hoppat fram, trots väjningsförsök och tvärnit gick det inte att undvika att grannens prisbelönta perser låg död på vägen. Det satt tussar av päls i grillen på bilen. Katten var grannens älskling som aldrig kunde göra något fel, att hon kissade i rabatterna så att våra rosor dog kunde absolut inte vara sant och det måste ha varit någon annan katt som bajsade i vår sandlåda. Min far han hatade den där katten, hon lämnade jämt leriga tassavtryck på hand pedantiskt tvättade bil. Men nu var Maja död, stendöd.

Vi visste att vi skulle råka illa ut om vi berättade vad som hänt. Vi hittade en spade på flaket och vi traskade tvärs över ön till de obebodda delarna.Vi begravde Maja i Dödmansviken. Det var först veckor senare som vi kom på att Maja haft sitt halsband på sig och att tröjan vi svept henne i hade en namnlapp med mitt namn i nacken.

Bengt Svensson var helt utom sig när Maja inte kom hem dagen där på, efter två dagar var hela ön fylld med efterlysningslappar, hade någon sett hans ögonsten. Och jodå folk hade sett en vit långhårig katt lite här och var men Maja kom aldrig hem. Bengt anklagade pappa för att ha skrämt bort henne. Och nu skall Bengt gräva upp där borta i morgon. Jag måste hinna dit först annars kan jag kyssa min karriär som kommunens första kvinnliga kommunalråd adjö. Så jag fortsätter målmedvetet fram över mossan, vågar inte ta den nya vägen, någon kan ju se mig. I skogsbrynet blänker något i lampans sken, ser ut som reflexer. Jag saktar ner och försöker orientera mig. Någon står i gläntan, jag tvärstannar men inser att jag har klivit ut ur skogen och är fullt synlig. Personen vänder sig om och min pannlampa träffar Bengt, i famnen håller han en sargad Maja som burrat upp svansen som inför attack. Då förstod jag var pälsen på Anna kom ifrån. Sen blev allt svart.



Inga kommentarer: