Lite kärlek till några av männen i mitt liv

Idag är det alla hjärtans dag en dag man förväntas ge presenter, äta lite speciell kärleksmat osv... Sambon överraskade mig med att kliva upp och göra frukost och låta mig ligga kvar i sängen och vila ut. Han fick en ask choklad av mig. Herman hade gjort fina kort till oss.

Själv tänkte jag här tillägna männen i mitt liv lite extra kärlek och samtidigt posta till Mymlans veckans bloggtema som är just kärlek. Man skulle kunna tro att det bara är min sambo och mina två barn men nej det finns fler. Här kommer de i bokstavsordning.

Anders aka Torger, för långa samtal med mig nästan varje dag om allt mellan himmel och jord. ICQ är vårt forum där avhandlas ensamhet, konsten att hitta en partner, kaffes pH-värde, skräddarsydda skjortor, musik, stress, skidåkning, träning, skador mm mm mm . Tror egentligen inte det finns ett enda ämne vi inte skulle kunna prata om. Emellanåt ses vi för en fika och jag brukar reta Anders med att ta på mig något urringat eller en kort kjol ;-) Anders är oftast brutalt ärlig och bra på att ge komplimanger.

Emilian, min stora goa röda kisse som är väldens bästa på att trösta, bara mysa och enormt uppmärksamhetskrävande. Vill gärna gå ut eller passa på att sova i dubbelsängen fast han inte får. Väldigt rutinberoende och skall exempelvis sitta i mitt knä varje gång jag går på toa.

Henrik, min sambo. Står ut med mig, det är en bedrift måste jag säga. Vi har våra duster ibland och egenheter den andre retar sig på men har en vardagslunk som funkar. Han är varm och omtänksam (förutom när han snor mitt täcke om natten). Vi skulle behöva lite mer tid för oss själva men det är svårt med 2 barn och inga släktingar här uppe som kan ta barnen. Älskar honom för att han låter mig ha “ett eget liv” dvs göra sånt som jag gillar så som fjällturer och konsertresor. Utan knot tar han barnen när jag far iväg. Han skulle nog behöva göra lite sådana saker själv också.

Herman, yngsta sonen otroligt känslig för andras sinnesstämningar. Har ärvt mitt humör vilket inte är av godo men det går som tur är i vågor och just nu är det lugnt. Gillar att mysa och få pyssla om. Älskar att pyssla och få ge bort presenter.

Jasha, lillkissen inte bara yngst utan även väldigt liten rent fysiskt. Har varit hos oss ett år nu och gödslar med sin kärlek. Busig som attan, älskar vatten och driver oss till vansinne ibland. Oftast ursöt men inte när han duschat.

Joakim aka Nogge, min motivator, den som håller mig vid sans oavsett om han vill eller inte och är bra på att tjata ut mig för motion. Hur pissigt jag än mår så tar han sig tid att lyssna. Hur hopplöst negativ jag än kan låta fortsätter han att försöka peppa. Han vet så gott som allt om mig. Delar mitt intresse för skräckfilm och ger "filmaudiens" emellanåt. Saknar våra regelbundna filmkvällar men det är svårt att få ihop med jobb mm. Är rolig att umgås med och bra på att få folk att känna sig omtyckta.

Jonas aka Jalle, vi ses på tok för sällan nu för tiden men när vi väl ses är det långa stunder. När vi väl kan ses upplåter han timmar åt mig att ligga i soffan och softa, lyssna på musik, plöja lite tv-serier och prata om livet i allmänhet. Stunderna i hans soffa är som balsam för själen och jag saknar honom när vi inte setts på länge. Jonas är nu för tiden aldrig online i någon IM så det blir inget vardagspratande vilket nog än anledningen till 5-6 timmarssnack i soffan. Han är en person som har snabbt till skratt och mycket lätt att tycka om.

Jorma aka Pappa, min älskade pappsen som jag träffar på tok för sällan men han ringer titt som tätt. Mest för att han behöver teknisk hjälp men ibland bara för att höra hur det är. Charmigt glömsk när det gäller födelsedagar, brukar träffa rätt ibland. Tar bilen norrut och över till Finland och stannar hos oss 1-2 nätter.

Rolf, flyttade till Stockholm för en massa år sedan och lämnade ett hål. Vi lagade mat ihop, såg på film och förde långa samtal. Jag försöker hälsa på hos Rolf med fru i Upplands-Väsby så ofta det går. Rolf är oerhört bra på att få mig att må bra, varm och omtänksam. Duktig på att laga god mat och pyssla om mig när jag hälsar på. Brukar utan knot följa med på stan och kolla på kläder mm. Varför måste han bo så långt bort? Mån om hur andra mår och bra på att höra av sig.

Vincent, min äldsta son. Är just nu inne i en egoperiod, som om hela världen kretsade kring honom. Har inte många sekunder över för att vara med mamma, vill inte kramas och inte mysa speciellt ofta och är inte personen som kommer på att fixa små överraskningspresenter som sin bror. Men kan vara en myspelle även han när lusten kommer på så då är det bäst att ställa upp. Duktig och har ett behov av att bli bekräftad just som det. Älskar att bygga lego och sparar alla sina pengar för att kunna köpa nya legosatser.

En stor kram till er allihop! Ni betyder massor för mig, älskar er!

Jag främjar världsekonomin

Från DN idag om beröring:

Till och med på världsekonomisk nivå tycks beröring ha betydelse. Brist på närhet kan faktiskt leda till fattigdom. Den amerikanske neuroekonomen Paul J Zak har undersökt hur människors tillit till varandra påverkar tillväxten i olika länder. Beröring skapar tillit, och i samhällen där människor litar på varandra får man en god ekonomisk utveckling, konstaterar han.

En klapp på axeln eller lite massage kan alltså vara en riktigt god investering.

Jag bidrar alltså till världsekonomin eftersom jag envisas med att krama/lägga en hand på folk jag bryr mig om och ibland kan jag ge folk jag knappt känner en nackmassage om de sitter med axlarna vid öronen. Men jag måste tänka på att det finns människor som inte tycker om beröring (inte ens från närstående personer). Undra om de har andra sätt att få en oxytocin-dos eller om de helt enkelt inte reagerar på oxytocin som andra och därför inte har ett beröringsbehov (eller nyttjar de några av de knep som nämns i artikeln så som dusch, tungt täcke, påta i trädgården eller ha ett husdjur). Kan man lära sig att uppskatta beröring?

Jag har skrivit om kramar förut och hur mycket de betyder för mig men även vilka kramar jag inte tycker om.

Så ut och ta på varandra!

Läs även andra bloggares åsikter om kramar, oxytocin, beröring, lycka, tillfredsställelse, världsekonomin

Nästa gång svarar jag med *hoppar bakåt för att undvika kramen*

Jag är en krammänniska men det finns kramar jag avskyr. De som kommer i onlinediskussioner på mikrobloggar, i forum mm. När man diskuterar något så skriver plötsligt en av diskussionsdeltagarna något som liknar ett försvarstal och avslutar med kram eller *kram*. Jag avskyr det, det är en kram för att avväpna för att dra ett streck i diskussionen för att markera "kan vi inte bara sluta diskutera det här nu, jag vill inte vara med längre". Särskilt irriterad blir jag när det är personer jag inte har någon som helst relation till tidigare, kanske inte "pratat" med förut.

För mig är kramar något man ger av tröst, för att visa uppskattning eller för att visa kärlek och omtanke. Inte som en metod för att avsluta en diskussion. Hur många skulle göra det AFK? Ni står där i en lite hetsig diskussion och plötsligt kommer en försvarsharang ofta med anklaganden ur en person och sen sträcker denna ut armarna och kramar om de andra. Händer bara inte!

Men man får vara glad för att de i alla fall inte skriver *kjamiz* då finns det risk för att jag skulle dela ut en *käftsmäll* som svar.


Läs även andra bloggares åsikter om kramar, diskussion, avväpning, överslätning

Var tog resten av kramarna vägen?

I Aftonbladet kan man läsa:

En färsk undersökning från Röda Korset visar att nästan varannan svensk har kramat en arbetskamrat den senaste veckan. Och det är kvinnorna som är flitigast. Där uppger över 50 procent att de tryckt sig mot en kollega (i all välmening).

Sen rabblar de upp resultatsiffrorna:

Stockholm: 43 procent
Östra mellansverige: 32 procent
Småland och öarna: 42 procent
Sydsverige: 39 procent
Västsverige: 39 procent
Norra mellansverige: 28 procent
Mellersta Norrland: 27 procent
Övre Norrland: 27 procent

Hur får de snittet ovan till att att nästan varannan svensk har kramat en arbetskamrat den senaste veckan, hur kan snittet bli högre än det högsta värdet? Har de tappat bort någon högkramande landsände? Är siffrorna i sammanställningen för en annan fråga än den i summeringen? Den i summeringen kanske var "Har du kramat en arbetskamrat senaste veckan?" Medan frågan de redovisas resultatet per landsdel (förövrigt en underlig indelning) kanske var "Har du kramat en arbetskamrat på jobbet senaste veckan?" För folk kan ju ha kramat en arbetskamrat utanför jobbet (det gör jag ganska ofta eftersom jag och sambon jobbar på samma ställe). Fast sen skrivs det om olika individgrupper de har kramat, indelat på kvinnor och män, det härgår inte ihop alls.

Jag får inte ihop det får ni? Jag måste nog ta och läsa rapporten för att se var Aftonbladet tappar bort sig.

Ja men se där de har läst galet, siffran 50% kommer från om man har kramat någon av följande den senaste veckan på jobbet: arbetskamrat, kund, patient, närmsta chef, arbetskamraters barn, högsta chefen, någon annan. I rapporten ser man att det bara är 36% som kramat en arbetskamrat. Det här med statistik är inte enkelt.


Läs även andra bloggares åsikter om Kramar, matematik, Aftonbladet, Röda Korset

Kramas mer eller kramas mindre?

Läste Terri Herrera Erikssons krönika om okynneskramande och började fundera lite. Hon skriver:

I Sverige har vi haft en långsam förskjutning åt det kontinentala hållet och under framförallt det senaste decenniet har en puss- och kramkultur har börjat bre ut sig.

Plötsligt blir allt väldigt otydligt. Måste man krama sina kompisars kompisar som man har druckit en kaffe ihop med? Är jag stel om jag skakar hand med chefen på julfesten eller är jag överdrivet närgången om jag kindpussar honom?

Om jag kramar min nya kollega Lena när jag spontant råkar stöta ihop med henne på krogen – innebär det att jag har startat en ny hälsningstradition och vi måste börja pliktgodmorgonkramas på jobbet?

Det där med pussande/luftpussande har jag aldrig riktigt förstått mig på men kramar är en del av min egen vardag. Men jag kramar givetvis inte vem som helst och när som helst. Men personer jag tycker om/bryr mig om får kramar när vi ses. kanske har jag turen att ha kramiga bekanta. Man märker rätt snabbt om en person är av det virket eller inte, vissa väljer att ta ett steg tillbaka, ge en nickning eller sträcka fram handen istället när man närmar sig = ingen-kram-tack-beteende. Och då ger man fasiken i att kramas. Det gäller ju att läsa av folk man träffar. Jag är en ganska fysisk person, kan ta i folk jag pratar med osv. och för det mesta är det uppskattat.

Röda Korset pratade för ett år sedan om att det fanns många äldre som inte får någon mänsklig beröring och att de mår jättedåligt av det. Människan behöver närhet (katter oxå). RK hade en kampanj Hela Sverige kramas, där man kunde köpa kramar på ICA för att RK skulle få in pengar till sina aktiviteter där de bland annat besöker ensamma äldre (hu nu kom jag tänka på min mormor, när fick hon en kram senast?, fan jag måste åka söderut).

Men det är inte bara äldre som inte får mänsklig beröring, fick höra av en bekant att det kan gå väldigt längre mellan tillfällena. Så unga singlar som kanske inte kommer från en kramig familj eller som gärna skulle vilja krama sina vänner men inte riktigt vågar lider minst lika mycket. Kampanjen Free Hugs tog upp detta problemet 1 december förra året, det var en del av en större rörelse, Free Hugs. Just denna bekant är en sådan där som ofta bara har nickat när vi setts och tagit ett steg tillbaka när jag överfallit de övriga med kramar. Hur skall jag veta att personen oxå egentligen vill ha en? Är det bättre att krama en för mycket (som egentligen inte vill ha en kram) än att hoppa över någon som egentligen längtar efter beröring? Svårt det där. Är det personer man träffat flera gånger kanske man lika gärna kan ge dem en trevande kram, känna efter hur de reagerar. Nästa gång får de en riktig kram eller en nickning istället.

Jag skulle må pyton utan mänsklig beröring, hade jag inte haft familj och vänner som kramas hade jag nog tvingats gå på massage en gång i veckan eller så bara för att få den.

Så för att ge mina egna svar på Terris frågor:
Kompisars kompisar kanske du inte behöver ge dig på första gången men träffas ni många gånger och alla andra kramas när ni ses/går så varför inte ge en kram du oxå, eller ta emot en kram om någon vill ge dig en.

Chefen kan vara lite svårare, beror ju helt på vad ni har för förhållande till varandra daglidags, jag har haft chefer som det funkat väldigt bra att krama om och haft andra som jag aldrig skulle få för mig att krama.

Nya kollegan och du behöver knappast morgonkramas, men en spontan kram på krogen för att visa att man blir glad av att ses är väl aldrig fel?

Jag har haft kollegor som jag nästan kramat dagligen, just nu saknar jag dem jättemycket. De fick mig att må bra. Nu ses vi lite mer sporadiskt men det första de gör är att krama om mig. sådana människor blir man glad av.

Är man inte själv en kramig person då behöver man inte vara den som tar initiativ till kramar och märker man att någon vill kramas, krama tillbaka om det känns bekvämt eller så visar du att du inte är intresserad av den typen av ömhetsbetygelser. Svårare än så behöver det ju inte vara.

Själv säger jag, ge fan i kindpussandet när ni träffar mig, det känns bara tillgjort och falskt. Är ni glada att se mig säg det eller ge mig en kram.

Vill ni inte kramas, räck ut handen och stryk över armen, det är några sekunders beröring som kan behövas. Våga ta i folk!


Läs även andra intressanta bloggares åsikter om kramar, beröring, känsla, behov