Kramas mer eller kramas mindre?

Läste Terri Herrera Erikssons krönika om okynneskramande och började fundera lite. Hon skriver:

I Sverige har vi haft en långsam förskjutning åt det kontinentala hållet och under framförallt det senaste decenniet har en puss- och kramkultur har börjat bre ut sig.

Plötsligt blir allt väldigt otydligt. Måste man krama sina kompisars kompisar som man har druckit en kaffe ihop med? Är jag stel om jag skakar hand med chefen på julfesten eller är jag överdrivet närgången om jag kindpussar honom?

Om jag kramar min nya kollega Lena när jag spontant råkar stöta ihop med henne på krogen – innebär det att jag har startat en ny hälsningstradition och vi måste börja pliktgodmorgonkramas på jobbet?

Det där med pussande/luftpussande har jag aldrig riktigt förstått mig på men kramar är en del av min egen vardag. Men jag kramar givetvis inte vem som helst och när som helst. Men personer jag tycker om/bryr mig om får kramar när vi ses. kanske har jag turen att ha kramiga bekanta. Man märker rätt snabbt om en person är av det virket eller inte, vissa väljer att ta ett steg tillbaka, ge en nickning eller sträcka fram handen istället när man närmar sig = ingen-kram-tack-beteende. Och då ger man fasiken i att kramas. Det gäller ju att läsa av folk man träffar. Jag är en ganska fysisk person, kan ta i folk jag pratar med osv. och för det mesta är det uppskattat.

Röda Korset pratade för ett år sedan om att det fanns många äldre som inte får någon mänsklig beröring och att de mår jättedåligt av det. Människan behöver närhet (katter oxå). RK hade en kampanj Hela Sverige kramas, där man kunde köpa kramar på ICA för att RK skulle få in pengar till sina aktiviteter där de bland annat besöker ensamma äldre (hu nu kom jag tänka på min mormor, när fick hon en kram senast?, fan jag måste åka söderut).

Men det är inte bara äldre som inte får mänsklig beröring, fick höra av en bekant att det kan gå väldigt längre mellan tillfällena. Så unga singlar som kanske inte kommer från en kramig familj eller som gärna skulle vilja krama sina vänner men inte riktigt vågar lider minst lika mycket. Kampanjen Free Hugs tog upp detta problemet 1 december förra året, det var en del av en större rörelse, Free Hugs. Just denna bekant är en sådan där som ofta bara har nickat när vi setts och tagit ett steg tillbaka när jag överfallit de övriga med kramar. Hur skall jag veta att personen oxå egentligen vill ha en? Är det bättre att krama en för mycket (som egentligen inte vill ha en kram) än att hoppa över någon som egentligen längtar efter beröring? Svårt det där. Är det personer man träffat flera gånger kanske man lika gärna kan ge dem en trevande kram, känna efter hur de reagerar. Nästa gång får de en riktig kram eller en nickning istället.

Jag skulle må pyton utan mänsklig beröring, hade jag inte haft familj och vänner som kramas hade jag nog tvingats gå på massage en gång i veckan eller så bara för att få den.

Så för att ge mina egna svar på Terris frågor:
Kompisars kompisar kanske du inte behöver ge dig på första gången men träffas ni många gånger och alla andra kramas när ni ses/går så varför inte ge en kram du oxå, eller ta emot en kram om någon vill ge dig en.

Chefen kan vara lite svårare, beror ju helt på vad ni har för förhållande till varandra daglidags, jag har haft chefer som det funkat väldigt bra att krama om och haft andra som jag aldrig skulle få för mig att krama.

Nya kollegan och du behöver knappast morgonkramas, men en spontan kram på krogen för att visa att man blir glad av att ses är väl aldrig fel?

Jag har haft kollegor som jag nästan kramat dagligen, just nu saknar jag dem jättemycket. De fick mig att må bra. Nu ses vi lite mer sporadiskt men det första de gör är att krama om mig. sådana människor blir man glad av.

Är man inte själv en kramig person då behöver man inte vara den som tar initiativ till kramar och märker man att någon vill kramas, krama tillbaka om det känns bekvämt eller så visar du att du inte är intresserad av den typen av ömhetsbetygelser. Svårare än så behöver det ju inte vara.

Själv säger jag, ge fan i kindpussandet när ni träffar mig, det känns bara tillgjort och falskt. Är ni glada att se mig säg det eller ge mig en kram.

Vill ni inte kramas, räck ut handen och stryk över armen, det är några sekunders beröring som kan behövas. Våga ta i folk!


Läs även andra intressanta bloggares åsikter om kramar, beröring, känsla, behov