Internet anonymiserar mer än man kan ana

Ett par kvällar i rad har jag snackat med en gammal arbetskamrat i flera timmar över ICQ om allt mellan himmel och jord och en hel del ytterst privata saker. Vi har känt varandra i flera år men antalet ord vi yttrat till varandra har inte varit speciellt många under åren. Tror vi de senaste dagarna skrivit mer till varandra än vi pratat. Hur kommer det sig att man genom att använda IM i stället för att sitta i RL eller i telefon plötsligt kan prata om allt möjligt?

Jag kan förstå det bättre när det är två personer som aldrig träffas, men hur kommer det sig att fastän vi känner varandra i RL och ses då och då bland annat folk helt plötsligt vänder ut och in på oss själva bara för att vi sitter i vår trygga hemmamiljö med favoritleksaken datorn framför oss? Jag borde ha svaret, jag är ju en del av det, men jag vet inte. Funderar på det och kan inte komma på något bra svar just nu. Kanske det bara är skönt att prata med någon som man vet inte för det vidare och som inte dömer det man säger. Någon som inte känner en nog väl för att komma med välmenande råd. Vi är ganska olika men samtidigt ganska lika vilket gör diskussionerna roliga. Jag har alltid uppfattat personen i fråga som aningen tillbakadragen och elitistisk i sitt sätt att vara, svår att kommunicera med utan att få en drypande kommentar tillbaka som får en att vara tyst resten av tiden (och att få en Bea tyst är inte det lättaste annars). Men nu kom det inga sådana kommentarer alls. Hur han i normal fall uppfattar mig vet jag inte, frågade inte, mer än att han tycker att jag pratar mycket.

Det finns givetvis saker jag inte har berättat och han lär ha mer än en hemlighet i garderoben men många saker är sånt jag inte tror någon av oss berättar för vem som helst. Och samtalen har verkligen flutit mellan allt möjligt utan större hesitation. Sånt är kul men underligt.

Insåg just att jag skulle behöva en drös med singeltjejkompisar att dela ut bland mina singelkillbekanta, de är en hög genomgoa killar så varför har de inte något sällskap? Lite egoistiskt brukar jag ju säga att jag tycker det är skitbra, då har de ju tid att träffa/prata med mig men samtidigt vet jag ju att de all skulle behöva en kärlek i livet. Så jag får väl sätta ut efterlysningsannonser :-) Ett krav måste dock vara att de skall stå ut med att pojkvännen faktriskt pratar/umgås med mig då och då för annars kommer de inte klara första gallringen. Får fila på de där annonserna, börjar ju veta vad herrarna vill ha och hur de är. Men vissa saker skall man nog inte nämna med en gång ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om Internet, samtal, anonymitet