31 augusti 2008

Varför moder?

Man döper en storm till Gustav men sen säger man "alla stormars moder" varför det? Det låter ju helt knäppt.

Andra bloggar om: , ,

Mums

Hittade fina rödbetor på ICA när jag var och handlade igår. De fick bli utgångspunkten i middagen. Köpte även salladsärtor (sugar snaps), rimmat bogfläsk, tzatziki,röd paprika och purjolök.

Väl hemma plockades morot och hel bulgur fram ur.

Jag skalade och skar rödbetorna i klyftor och lade dem i kokande vatten, moroten skalades och skars i små stumpar och kokades i egen kastrull. Skar bogfläsket i stora tärningar och stekte dem i en stekpanna medan bulgur och grönsakerna kokade. Mot slutet lade jag i paprikan som jag skurit i rätt stora bitar, skivad purjolök och ärtorna i stekpannan. Lät grönsakerna bli precis varma i pannan. När betorna och morötterna var klara (skall ha lagom tuggmotstånd) åkte de ner i pannan de oxå. Saltade lite.

Serverade med bulgur och tzatziki (men en enkel yoghurtdressing hade oxå passat).

Maten blev supergod och vacker att se på (glömde tyvärr ta en bild).

Andra bloggar om: ,

Var lite otrogen igår

Igår valde jag att se en skräckrelaterad film med min sambo istället för med Nogge som jag annars helst ser skräck med. Filen var Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon. Inte en riktig skräckis utan en otroligt rolig drift med skräckgenren, mycket smartare gjord än Scream. Kan man sin skräckfilmsgenre får man sig några goda skratt. Hade hemskt gärna sett den här filmen med någon som mer uppskattar genren än min sambo även om han givetvis sett de filmer som berättelsen referera till. Sambon tyckte den var rätt dålig.

Filmen handlar om en tjej och två killar som gör en dokumentär om killen Leslie som vill bli nästa kända "slasher" efter sina idoler Michael Myers, Jason Vorhees and Freddy Krueger (kom ihåg att filmen utspelar sig i filmens värld). Han har tom en mentor i form av en pensionerad "slasher". Vi får följa teamet när de intervjuar Leslie och han visar hur typiska klichéer skapas och hur dessa mördare kan vara så effektiva. Hur bisarrt det än låter så är det otroligt roligt att höra någon planera ett mord på ett helt tonårsgäng. I andra halvan av filmen så följer reportageteamet med Leslie på hans "stora natt" och vi får mer av en skräckfilm. Skall allt gå som Leslie planerat, kommer teamet att fullfölja att vara objektiva beskådare till masslakten?

Min sambo klagade på dåliga skådespelare, men jag tror skådespeleriet var planerat som det var. Under dokumentärdelen så är det som i Blair Wich Project, skakig kamera och "naturliga" personer. I skräckdelen av filmen så är det en blinkning åt många skräckfilmer, där folk blir hackade i småbitar rätt fort, de behöver inte agera för en Oscar, utan lite Skriiiik, hjälp, ahhhh han är död räcker.

Alla som älskar skräckfilm borde se den, men förvänta er ingen skräck utan mer ett gott skratt och många referenser att prata om. Jag kommer nog se den en gång till gärna med en skräckfilmsnörd vid min sida.

Den får 4 skäror i betyg.

Andra bloggar om: , , , ,

30 augusti 2008

Cravings

Undra om blodvärdena är på väg i botten eller om det är något annat för jag har nu i 2 veckors tid haft enorm lust att knapra en massa is. Käkade middag på MAX med barnen för några dagar sedan och eftersom de åt så långsamt han jag sätta i mig 4 kaffemuggar fyllda med is från ismaskinen (den krossar små isbitar så det blir en del).

Nu sitter jag här och toklängtar efter en massa is men har ingen i frysen :-(

Andra bloggar om:

Jag ser de dåliga filmerna så slipper ni

Även denna gång kommer jag hem från en film och måste skriva ner den totalt.

Varför lär man sig aldrig? Uppföljare av dåliga filmer är aldrig bra. Jag var inte så där jätteförstjust i Mummy och inte heller Mummy Returns så varför skulle trean vara bra? Jag ville se Mamma Mia men när Göran frågade vad jag tänkt mig tog jag med The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor som ett alternativ ifall han tyckte att Mamma Mia inte alls var något lysande val. Han valde The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor. Och så här i efterhand kan jag väl säga att Mamma Mia hade nog varit ett bättre val oavsett dess kvalité för sämre film än The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor får man leta efter, urusla skådisar i de flesta fall, dåliga skämt, ingen spänning alls (hoppade till en gång) och specialeffekterna sög de oxå. Det fanns inget som var bra med den här filmen. Det enda som höll mig vaken under filmens gång var kvinnan snett framför som redan under reklamfilmen asgarvade jättehögt och som skrek till av skräck under en trailer. Hon verkade uppskatta den dåliga humorn i filmen, så tack för att du höll mig vaken. Jag hoppas dock att vi inte hamnar på samma film någon gång jag verkligen vill lyssna/se filmen.

Läste någon manuset till denna film innan de började spela in? Såg någon den innan de skickade ut den till biografer? Historien var oerhört platt och nu mindre än ett dygn senare kommer jag knappt ihåg något alls från filmen. En sak var snygg, när Zi Juan slåss i slutscenerna, så gör hon snygga hopp där hennes vackra kläder hamnar i fokus.

Den får en halv trasig dolk i betyg.

Andra bloggar om: , ,

29 augusti 2008

Glad pojke


Vincent är stolt ägare till en ny cykel.


Givetvis skall det sitta en bakskärm på cykeln oxå men den låg kvar i bilen när vi fotade.

Vilken låt är du?

Jag har personliga låtar på vissa personer när de ringer och nu när jag skulle byta telefon fick några frågan vilken låt de ville skulle ljuda när de ringer.

Min standardsignal är en snutt ur Strangelove, men den kommer ev bytas ut (den bit jag har nu är så skräning i min mobil) men inget större byte är planerat, tar bara hela låten istället :-) Men jag måste klippa bort de första 20 sekunderna för de hörs knappt. Eller så är det kanske dags att byta låt helt, har ju trots allt haft Strangelove som mobilsignal sen man kunde programmera egna signaler på T20 för typ 10 år sedan. Fast egentligen borde jag väl ha olika låtar på de två mobilerna så jag vet vilken som ringer.

Nogge ville ha New Order - True Faith så det fick han, den har ett mycket mobilvänligt intro dessutom.


Det är en grymt skön låt, så jag blev glad över hans val. Synd bara att antalet telefonsamtal från honom går att räkna på ena handens fingrar typ. Så jag får ju aldrig höra den.

Vilken låt skulle du vilja vara, den skall vara mobilvänlig, dvs helst ha ett instrumentalt intro på ~30 sek.

Jag gjorde ett sådant där knastest på webben en gång och då var jag Master and Servant av Depeche Mode:

men den är ju inte så där jättepassande som mobilsignal. Strangelove är ju en absolut favorit så den skulle ju passa men då måste ju personen plocka bort lite i början och det är lite bängligt (eller ja det finns ju mixar som är bättre). Så kanske Precious av DM är bättre:


Eller instrumental:


Eller varför inte Salt n' Pepa - Push It:

fast utan livepubliken som hörs här.

Eller Pimpf av DM:

Den har lite lagom mystiskt ljud.

Om jag hade dig som kontakt i min mobil, vilken låt skulle du vilja vara då? Du kan få välja två eftersom jag har 2 mobiler :-)


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kram och grattis

Igår hade jag och Henrik varit tillsammans i 10 år. Det firandes med en kram och orden grattis när vi gick och lade oss. Han spelade hela kvällen och jag pratade med några på icq/msn/gtalk under tiden. Sen var klockan massor och det var dags att sova.

Skulle vilja ge honom något i present men vad? Kan inte komma på en endaste sak, illa illa.

Får se om vi kanske kan gå ut tillsammans i helgen eller nåt istället.

Det är på väg

Från The Dark Angel:
Dear Customer, This is to inform you that your order was shipped
on Friday, August 29, 2008.

Så nu får vi se hur lång tid det tar för ett paket att komma från England till Sverige.

Spännande värre, har ju suktat efter kappan så länge.

28 augusti 2008

Te till frukost till 6-åringar?

Är det jag som är nipprig? I går kom Vincent hem och berättade att Herman vräkt i socker i sitt te (3 teskedar/bitar) på frukosten. Mina barn vet vad jag tycker om te till frukost. Men jag reagerade mer på att de har te att dricka till frukost på fritids. Mina barn på helgerna ibland får en liten kopp te som är utspädd med kallt vatten för att svalna men även för att göra det svagare. Men vanligt te till frukost varje dag och ha en sockerskål bredvid? Ingen skulle väl komma på idén att servera barnen kaffe på morgonen inte ens om de bara fick ta en liten kopp alt. en svag kopp kaffe.


Fakta hämtad från wikipedia.

Vid vilken ålder tycker ni att man kan börja dricka en stor kopp te/kaffe på morgonen?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Aj


Tillfällig sinnesförvirring!

Om man gillar rosa vill man inte ha alternativt grepp?

Igår var vi och kollade på cyklar till Vincent och en sak slog mig. Alla cyklar av traditionell tjejmodell skiljde sig från alla cyklar av traditionell killmodell på en punkt (förutom ramen då).








Varför är det aldrig "bars" på de rosa/röda/blommiga med traditionell tjejram? Ovan är 2 Mustangcyklar den ena blå och "killram" (ser lite knas ut då den var inställd för at vara platt paket) och den andra rosa med "tjejram". Vad skall man kalla ramtyperna för att inte könsmarkera dem?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

27 augusti 2008

Tjejig?

En kompis kontaktade mig häromdagen efter ett Me & I-party. Tydligen hade diskussionen bland övriga deltagare varit huruvida en tröja gick att köpa till pojkar som var större än en viss storlek (74/80 var ungefärliga gränsen, 2 år då var pojkar för stora). De tyckte att tröja var en tjejtröja. Ida bad mig se om jag kunde förstå vad det tjejiga med nämnd tröja var men jag gick lika bet som henne. Jag ser ärligt talat inte en enda stereotyp könsmarkör på tröjan. Så nu frågar jag mina mer konservativa bloggläsare, vad är det som gör att denna tröja är en tjejtröja.

Sen en intressant iakttagelse, om det nu är en tjejtröja till vilken ålder är det då accepterat att ha den på pojkar, uppenbarligen finns en sådan gräns enligt diskussionen på klädpartyt. Vad är det som sen händer?

Tröjan:

Bild lånad från Me & I-produktsida


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Så vill jag oxå ha det

Jag är inte morgonmänniska så att få förskjuta min arbetsdag lite vorde guld värt.

Läs även andra bloggares åsikter om

Slarvbea


Så här ser mitt skrivbord ut idag. 4 muggar!!

26 augusti 2008

Kan inte sova

Strax efter nattningen av smågrabbarna lade jag mig själv på sängen och somnade. Datorn stod på golvet igång och höll på att backa upp lite filer till min externa hårddisk.

Sov gott i nästan 1,5 timmar, då plingade datorn till, ett Gtalkmeddelande från Nogge väckte mig. "Rockband Ruuules" löd det. Sen dess har jag inte kunnat somna om (Ida började prata med mig strax efter och sen Göran). Så nu ligger jag här ganska pigg och i morgon måste jag upp 1 timme tidigare än vanligt. Lysande!

Först somnar jag av uttråkning för att vännerna spelar Rockband och sen hålls jag vaken av det samma.

Nix pix

Jag kunde inte höra filmen.

Andra bloggar om:

Kanske kan man hitta sig en BH


Wounderbra har släppt en ny kollektion D to G - Because we're more than a handful.

De presenterar kollektionen med ett gigantiskt bröstcollage. Ett eldorado för alla de som brukar hamna här i min blogg för att de sökt på ordet bröst. Varsågoda, här är över 1000 par tuttar, förvisso i BH allihop.

Själv skall jag se om jag hittar en butik som säljer den nya kollektionen, BH:ar i större storlekar är inte direkt vanliga. Men modellerna på BH:arna såg inte riktigt ut att passa min byst men den som provar får se.

Andra bloggar om: , , , ,

Via Niclas Strandhs share i google reader.

Uttråkad är bara förnamnet

Idag tog jag inte med träningskläderna till jobbet för jag trodde att jag skulle ha ont i halsen idag oxå. Men det försvann mitt på dagen. Så det blev ingen träning fast det hade kunnat bli. Mina barn är 2 under av surhet idag och jag vill bara fly bort. SMS:ade Jalle, nä han var på jobbet och spelade Rockband så honom kunde man inte hälsa på och jag antar att Nogge är lika involverad i det spelandet. Blä vad skall jag hitta på nu då? Gå och lägga mig och sova och skita i allt kanske? Varför måste folk hitta på saker dagar jag är uttråkad och lagom less på sura barn? ;-)

Man måste tänka på ergonomin


Visst har jag ett snyggt monitorställ?

25 augusti 2008

Aj aj ont i halsen

Idag var det tänkt att jag skulle gå på BodyCombat på första gången på nästan ett år. Vad händer då, jo jag vaknar med tokont i halsen, kan knappt svälja = nada träning :-/

Så nu är jag lite småsur.

Testar


Det skall gå att bildblogga med nya mobilen.

Beställt kappa

Nu har jag äntligen fått tummen ur och beställt kappan jag drägglat efter så länge. Passade på att beställa mig en top oxå.

Åh nu blir det lång väntan innan den kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

lastfm blev räddningen

Idag hade jag glömt min laddarsladd till iTouchen hemma = nada musik. P3 hade inget vettigt och inte heller fixfm. Skulle jag behöva vara utan musik när jag väl hade släpat med mig min iTouch.

Då slog det mig, lastfm finns ju, och jag och nogge har ju så gott som samma musiksmak, så hans kanal rattades in och nu kan jag lyssna på bra musik. Eller ja just nu blev det någon skitlåt men även den bästa vännen får väl ha några småfel ;-) Det finns ju en Blockera-knapp för varje låt.

Barnen levererade till fritids/skola

I morse lämnade jag 2 förväntansfulla killar på Gärdesskolan för deras första skoldag. Lite konstigt kändes det ju att inte få följa med dem in på upprop. Det minns jag att det var när jag började 1:an för 100 år sedan. Jag lämnade bara av mina grabbar och de sprang in på fritids som vanligt (fritids är på skolan, så de går aldrig mellan några hus eller så, byter knappt ens rum).

Vincent hade köpt med sig papper att ha i sin nya bänk, han valde ett med hästar på, det fanns inget med söta katter på. Han köpte även en dagbok (det hittade han en med kattunge på) häromdagen och det blir ju en prövning för en nyfiken mamma att veta att ungen skriver men inte få läsa vad. Tur han gömt nyckeln :-)

Skall bli kul att höra hur första dagen på År 1 var och vad de gör i skolan.

Hoppas inte de kommer ha mycket undervisning där en lärare står framme vid tavlan för bänkarna stod i någon konstig L-form gruppvis. Det betyder att hälften av barnen sitter inte rakt fram mot tavlan. Undra vad en ergonom skulle säga om det.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Natti natti

Dags att nanna kudde och vakna pigg och fräsch så jag kan följa barnen till deras första skoldag. Vincent börjar år 1 och Herman F-klass.

24 augusti 2008

Ingen känsel

Flera av mina tår är fortfarande bortdomnade. Det är läbbigt att gå när man inte känner alla tår.

Hur hamnade länken där?

Hur sjutton hamnade mitt inlägg om Ralf & Lindas bröllop på politikern Bo Bylunds makthavare.se-sida?

Dubbelstorlekar

Vem fan kom på eländet med dubbelstorlekar. Jag är storleksmässigt mellan 36 och 38 men nog fan är storlekarna 34/36 eller 38/40. Så vad beställer man då, jo inget :-( Trist när man äntligen hittar lite kläder man är sugen på. Får ge mig ut på stan och försöka hitta något istället.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kan du höra filmen

Läs reportaget i NyTeknik och gå sen till filmen, kan du höra något?

Jag måste själv prova en dag jag sitter vid en tystare dator än denna, för fläkten låter tokhögt.

Synestesi är ett intressant fenomen och lite mer om det kan man läsa här.

Läs även andra bloggares åsikter om

Bodens skörde- och miljödagar

Idag var jag och Herman inne på stan, vi cyklade förstås in för att besöka Bodens skörde- och miljödagar. Jag brukar alltid passa på att köra närodlade grönsaker men i år måste allt varit slut på söndagen. Vi skulle även köpa bröd och fisk men tänkte göra det innan vi for hem. Dåligt val för när vi väl skulle fara hem höll både bröd- och fiskståndet på att packa ner. Så det enda jag kom hem med var en Västerbottensost och ett medlemsskap i Hem & skola.

Det sista var inte riktigt meningen men 20 kr kan jag ju stödja deras verksamhet med. De håller på att dö ut, sista dödsrycket är att fara runt och försöka värva nya medlemmar. Försökte fråga vad jag skulle få ut av medlemsskapet men de befinner sig i någon form av moment 22. De är så få medlemmar att de inte kan driva några frågor och de har svårt att få medlemmar då de har svårt att visa på att de åstakommer något.

Skörde- och miljödagarna i Boden är en årlig tillställning som vi brukar åka in på, det är kul med marknad som inte har en massa plastsaker från Kina och inga försäljare som berättar om hur förträfflig just deras rengöringsspray/dammsugarmunstycke/verktyg är.

Mycket hantverk säljs det oxå men i år skippade vi stugorna, tyvär är det samma utställare år efter år och samma som på vintermarknaden så man börjar kunna utbudet.

När vi kom hem däckade jag på sägen en timme, vaknade upp med ett ryck och med hjärtat i halsgropen. Drömde att sötaste vännerna hade kapsejsat med katamaranen och försvunnit. Lugnade ner mig när jag såg att jag fått SMS om att de befann sig på fastlandet igen. Hu de får inte skrämmas så där. Men tack för meddelandet, annars hade jag väl börjat kolla lokaltidningarna efter olyckor.

Sådärja. Du har just fixat en höjdarkväll

Så som rubriken lyder stod det överst i beställningserkännandet från DiscShop.se efter at jag skickat iväg en beställning på 4 st filmer. Pratade med Nogge igår och frågade vem av oss som skulle beställa Saw 4 (Director's cut). Det blev jag för jag har ju 1-2 i bokhyllan medan han bara har Saw 2, skulle ju se knas ut med 2 och 4 av en film. Fint argument va :-)

När jag ändå var i farten passade jag på att beställa 3 filmer till jag vill se:
Hard Candy
28 Weeks Later...
Sweeney Todd

Så nu hoppas jag att min kära vän även i fortsättningen kan tänka sig att se lite film. Jag har ju dock dålig erfarenhet av att köpa film och vänta på att få se dem, det tenderar att bli lååång väntan. Saw II tog ju bara 2 år och 1 dag, The Descent låg i ryggan 1 år innan jag fick se den.

Hmm Hard Candy känns bekant *springer ner i källaren* rotar runt blad skivorna, jo se där ligger den ju, beställde den med Saw-boxen förra året, Dog Soldiers ligger där ju oxå. Mailade disc shop och frågade om jag kan få byta den mot Dead Silence istället. KLANTBEA.

You just...

Det är bara att... jo tjena.
Hittade denna video i budoklubbens forum. Jag är överrörlig i många leder men jag kommer nog aldrig klara av att göra det denna brud gör:



Hon är rätt snabb:

23 augusti 2008

AEA har koll på en

Jag fick svar på min fråga från aea, de hade upptäckt att jag kryssat i jobb men att jag sen anmält att jag började jobba 12 aug. De räknade själva ut att jag klantat mig och skicade därmed erästtning trots att jag fyllt i jobb på mina a-kassakort. De är därmed veckans hjältar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En trevlig kväll på Altappen

Först var jag på Boden Bushido Center och städade medan Vincent och Herman tränade. Idag blev det visst judo eftersom inga andra karatebarn var där. De gillade judo båda två, Herman frågade om han kunde få börja i det istället för karate och Vincent ville börja i judo oxå. Får snacka lite med instruktörerna och se hur lämpligt det är att köra båda.

Medan jag städade blev jag "trakasserad" av Sensei Micke och Stefan, de kittlade mig och fick nästan känna på hur ont det kan göra med en Bea som tappar kontrollen för att hon försöker komma loss. Tur man är van att umgås i grabbgäng, så lätt skrämmer ni inte bort mig :-)

Sen hämtade jag upp min gamla Operexkollega Nils i Sävast och brummade till Lövskärs hamn där vi skulle få transport ut till Altappen. Jag hade aldrig varit på Altappen förut så det var kul att få se ön. Dess historia med sågverk mm syns tydligt på ön. Det var en otroligt fin plats vi var på och grillade.

26 personer kom och det var så skönt att återse dem, det är verkligen ett speciellt gäng som jag för alltid kommer att sakna att arbeta med. Vi stekte kyckling som Olov lagt i en harissamarinad (han har lovat att ge oss receptet) gudomligt gott. Gjorde en stor pastasallad till och turkisk yoghurt som dressing samt baguetter. Till efterätt gjorde vi en klassiker, lika enkel som god, bananer med choklad och kokos i folie som fick gotta till sig på glöden. Mmmm....

Alla utom 2 åkte med Uffe ut i hans båt, de andra två, allra sötaste vännerna valde att ta sin katamaran ut. Och gissa om fröken Karjalainen oroade sig när de aldrig kom. Förvisso hade vi fått en rapport om att de hamnat i stiljtje och att det skulle ta ett tag, men såååå länge? Men de kom till slut. Vilket var bra för jag hade klantigt nog glömt min jacka hemma och behövde lite värme så jag lånade nogges jacka och en tjock och go tröja av jalle att lägga över benen. Tur att de är varmblodiga av sig.

Kring 21 var det dags att säga adjö och fara hemåt, jag åkte med näst sista turen över till Lövskär, sista turen gick in till Ettans båthamn i stan istället. Alla sötaste vännerna skulle stanna kvar och tälta på ön och hoppas på bättre vindar i morgon istället. Så nu får man oroa sig för dem i morgon oxå, vill inte veta när de är ute. Hoppas de hör av sig när de är hemma igen.

Allt som allt var det en riktigt trevlig afton.

Jag har tjatat länge nu om att jag måste gå och klippa av mig håret, men nu börjar jag fundera. Fick höra av flera stycken att jag var så fin i håret idag. Tror det är ganska lockigt (blötte håret innan jag for så jag vet inte riktigt hur det såg ut). Så jag får väl ta mig en funderare.

22 augusti 2008

Fest på lördag!

Nu på lördag skall jag på fest med gamla jobbet. Vi skall ut och grilla kyckling på en ö. 27 personer kommer, det skall bli riktigt kul att träffa så många av dem igen. Hoppas jag hinner fixa min kamera innan dess.

På fördmiddagen skall vi till dojon och barnen skall tjuvstarta träningen och städa, sen blir det pizza.

21 augusti 2008

4 borta

Idag har 4 tånaglar (fått lite hjälp att) trilla bort så nu är det bara 2 lösa kvar. Men gud så mina tår ser ut. När de nya naglarna tjockat till sig lite måste jag nog gå och få pedikyr.

Andra bloggar om:

Bra start på jobbet

Idag fick jag höra av han som leder det arbete jag jobbar med "Jag är så glad över att du har gjort detta förut, det går jättebra". Vi läser avtal och specar och skall svara på en offert. Mitt arbete har varit min specialitet. Läsa en bunt dokument och hitta saker som talar mot varandra, konstiga formuleringar som kan leda till problem för oss osv... Givetvis skall jag även svara på en drös kravfrågor men där måste jag än så länge fråga andra en hel del, tar ju lite mer än 1 vecka att lära sig de produkter konsultbolaget man jobbar på försöker sälja in. Kändes skönt att starta upp på den soliga sidan av arbetslivet.

Andra bloggar om: ,

Beslutsånget men tillslut fick jag välja

Det blev en SE W580i och mest troligt kommer den få gå som privatmobil så fortsätter min M600i som jobbmobil om jag får köpa loss den från gamla arbetsgivaren. Av alla telefoner som var valbara var det ingen av dem som kändes som ett bra val men välja var jag ju tvungen till.

Mer om telefonen

Sony Ericsson W380i har inte radio, kalender eller blåtand enligt SonyEricsson om man tar upp telefonen för jämförelse med andra på deras webbplats. Men när kollegan Mats fick sin igår visade den sig ha alla de tre sakerna. Hur kan de missa funktioner i funktionslistorna vid jämförelse, det gör ju att folk väljer bort telefoner de kanske hade kunnat tänka sig.

En annan sak, de har satt laddaruttaget på sidan, det är därmed skitsvårt att prata i telefon när man har laddarsladden i. Nu skall man ju förvisso använda headset men den är svår att hålla i och får inte plats i bakfickan heller med headsetsladden i. Måste man skaffa sig bluetooth headset, finns det med stereo från SE? Håll tummarna för att den inte kommer idag ;-)

De övriga som fanns att välja på var:
SE T280i
SE W580i
Nokia 3110
Nokia 3120
Nokia 6300

Det är väl SE W580i och Nokia 6300 som känns mest intressant av dem. Men den första har ju inte fått några vidare recensioner när den kom. Nokian har i alla fall fler nöjda korttidsanvändare.

20 augusti 2008

Kanske telefonval

Min jobbtelefon kanske inte blev beställd och i så fall kan jag välja en annan, idag fanns det plötsligt 3 olika SE-telefoner att välja bland. Fattar dock inte hur de plockas ut. Det verkar som om de tar telefoner som de vill bli av med eller nåt för inte är de anpassade till att fungera som arbetstelefoner. Vi har dessutom inte några stationära telefoner så då vill man ha en som verkligen har telefoni som huvudfunktion. Som projektledare är en bra kalender i mobilen ett annat måste.

En annan fundering varför har inte SE satt sitt vipp-qwerty på fler telefoner än P1 och M600i? Det är ju helt oslagbart som tangentbord.

Får se om min mobil kommer i morgon annars får jag göra nytt val, blir intressant att se vad som finns att välja på då.

Mymlan vill sprida kärlek

Mymlan uppmanar alla att nämna bästa kärlekslåten. Men det är skitsvårt, man har olika sorters kärlekar, glada, ledsamma, låtar som handlar om kärlek men som man inte har några egna kärlekssminnen till osv.

Om någon frågar mig och jag måste svara på sekunden så svarar jag Total Eclipse of the Heart med Bonnie Tyler, det är en stark låt som rör mig till tårar. Jag blir direkt 13 år gammal småkär i en kille i prallelklassen eller nåt. Huvudnässkolans aula och skoldisko, jag bjuder upp han säger nej. Hjärtat i 1000-bitar.

Men en låt som får mig att känna kärlek är Depeche Modes Precious, svårt att förklara varför men i stort handlar det om att jag lyssnade på den massor tillsammans med 2 mycket goda vänner som jag älskar. Jag tänker på dem när jag hör den och blir alldeles varm.

Purple Rain med Prince var en låt som jag och min första pojkvän Tommy lyssnade ofta på, minns hur vi låg på hans säng och bara höll om varandra och lyssnade på den. Känner ingen direkt värme av den händelsen idag men låten har etsat sig fast som en kärlekssång ändå.

Så vad skall jag välja? Det går bara inte. Skall jag gå på en låt som har fin text istället? Då blir det nästan ännu svårare men jag väljer Du vet väl om att du är värdefull, den har vi haft med på barnens dop just för att den talar om att vi älskar våra barn för att de är just de de är.

Andra bloggar om: , ,

Flickor och pojkar må icke blandas ihop

Jag var på föräldramöte i går för Hermans 6-årsklass och pedagogerna måste tycka att jag är jobbig.

Vi fick ut lite regler och gällande kalasinbjudningar stod det på pappret att sådant fick man sköta hemifrån. Men muntligt sa de att det var ok om man bjöd alla eller om en tjej bjöd alla tjejer eller en kille alla killar. Då surnade jag till och undrade hur det rimmade med deras genuspedagogik/genustänk i skolan. Hur kan det vara ok med särskiljande baserat på kön på det sättet. Det ger ju bara ytterligare en indikation på att tjejer skall bara leka med tjejer och killar med killar.

De tyckte att en tjej/kille kunde känna sig ledsen och utanför om hon/han inte blev bjuden men alla andra tjejer/killar fick gå på kalas. Men kan inte lika gärna en kille/tjej som ofta leker med en tjej/kille bli ledsen om bara alla tjejer/killar blir bjudna på kalas?

Man kan ju tro att de skulle skippa sådana idiotiska regler efter debatten som var kring det förra gången. Då skrev jag detta inlägg så jag behöver inte upprepa mig själv. Ungefär samma exempel drog jag för pedagogerna igår.

Som vanligt satt resten av föräldrarna helt tysta men när ena pedagogen frågade om vi istället skulle förbjuda kalasinbjudningarna helt höll de med om att det nog var bäst.

En stund senare handlade det om förbud att ha med leksaker, kort mm från hemmet. Även här fanns undantag, ibland ville de ha hockeyklubbor odl på vintern och då skulle det komma info från skolan om det var ok att ta med det. Ena pedagogen sa sen "eller om det är några flickl..." jag spände ögonen i henne, "våga inte ens ta ordet flickleksaker i din mun för då blir jag galen" sa nog den blicken för hon avbröt sig mitt i ordet och sa istället "ja några andra saker kan jag inte komma på". Direkt indikering att hockeyklubbor var killgrejer och hon ville hemskt gärna få nämna några tjejgrejer som oxå var ok att ta med.

När skall de sluta att dela upp barnen med kön som främsta skiljedelare? Jag fattar inte hur det kan vara så svårt. Hur djupt rotat är det?

Jag önskade även att de skulle vara lite mer it-användare men där kan jag förstå att det tar mer emot, det tar tid att lära sig tekniken, ha tid att sitta vid datorn osv... Men att se barnen för den individ de är istället för vilket kön det har och sätta upp regler baserat på barn inte kön måste bara gå.

Andra bloggar om:

Svar till Wadström - min blogg om 10 år

Björn Wadström undrar hur ens blogg kommer se ut om 10 år.

Jag vet ju inte om jag kommer blogga om 10 år men om jag gör det så kommer den nog påminna rätt mycket om hur den ser ut idag. Blandat dravvel om allt möjligt. Bloggen har ingen agenda, ingen direkt inriktning utan är mest till för mitt behov av att skriva av mig. Sen är det ett stort plus att jag faktiskt då och då får respons på det jag skriver (även om jag tror att majoriteten av mina inlägg aldrig kommer kommenteras eller diskuteras). Men skulle bloggosfären ändras markant under de kommande 10 åren och regler, normer mm sättas upp för hur man får blogga så kanske min blogg skulle ta en annan riktning. Det svåra är väl egentligen att definiera vad en blogg egentligen är.

Jag har inte något ämne jag brinner för i så stor utsträckning att jag skulle kunna ägna en blogg helt och hållet åt det som ex. en politisk blogg.

Men några förändringar skulle säkert ske, om 10 år är jag 45 så jag tvivlar på att jag skulle ha samma sorts bilder i bloggen då som nu. Mina barn skulle vara så pass stora att de kanske inte vill att mamma nämner vad de sagt/gjort. Jag har kanske mer tid åt att sätta mig in i aktuella ämnen och det skulle oxå i så fall speglas i det jag skriver.
Andra bloggar om:

19 augusti 2008

Puckoklantbea

Fyllde i mina kassakort häromdagen för v 32 och 33 då jag var arbetslös och måste haft totalt hjärnsläpp för jag kryssade snabbt i fel kolumn på båda veckorna dvs att jag hade jobbat 40 h istället för arbetslös 40 h. Av någon anledning upptäckte jag inte felet när jag granskade uppgifterna innan godkännande och inskickande. Jag hade förvisso lite bråttom och satt och försökte komma ihåg att jag skulle anmäla att jag börjat jobba men hur kunde jag missa, men minns att jag läste igenom texten 2 ggr innan jag tryckte iväg det.

Hoppas nu att akassan kan skicka ut nya kassakort eller nollställa det i systemet så jag får göra om. Det är ju lite över 7000 kr som jag faktiskt behöver till räkningar mm.

Hur fan kan jag vara så jävla klantig?

Har mailat aea och frågat men har jag inte fått något svar i morgon kring lunch så får jag väl ringa dem.

Andra bloggar om: , , ,

Tillbaka till Abisko

Den 19/9-21/9 åker vår familj till Abisko, även DrPeppar och hans dotter är uppe då. Någon annan som har lust att haka på?

Vi åker upp med morgontåget som går från Boden 07:11 (går från Luleå 06:16) på fredagen 19 sept (nästa tåg går 10:45 från Luleå men det har mycket längre restid) och hem kl 16:55 på söndagen 21 sept.

Vi har inte bokat vårt boende ännu har skickat en fråga till Abisko turiststation om de har några rum i huvudbyggnaden i anslutning till varandra så att jag och sambon kan ta ena rummet och barnen det andra. Men om det inte finns så tar vi en stuga och då har vi två bäddplatser över om någon vill haka på och få ett billigt boende.

Vi kommer köra med helpension där uppe och äta gott, ta några kortare dagsturer och bara njuta av lugnet (så gott det går när barnen är med).

Andra bloggar om:

Internet natives växer upp här....

Nu kom Vincent hem och sa "Mamma nu vet jag var jag kan logga in och lyssna på massa låtar, ex Ola och låtar som finns i Guitarr Hero, skall jag säga..."

"...YouTube"

Shit min 7-åring har hittat YouTube (inte på egen hand utan på ta da skolan).


Uppdatering 23:48:
Alltså han har sett youtubeklipp förut men inte haft någon koll på vad/var det var. Nu har han plötsligt koll på adressen och eftersom han är skrivkunnig vet han hur man söker fram saker.

Andra bloggar om: ,

Grav separationsångest

Idag kom mailet jag fasat för. Mitt gamla jobb vill ha tillbaka laptopen. Jag hade hoppats på att få köpa loss den för en rimlig kostnad. Jag älskar min gamla Dell X300 (a là 2004). Den har det ultimata formatet, skönt tangentbord, bra skärm och bra glidplatta. Buhu buhu hur skall jag hitta mig en likvärdig laptop? På nya jobbet har jag en Lenovo Thinkpad X61s och den kommer nog aldrig bli en trogen följeslagare. Den saknar glidplatta (bara styrpinne aka klitoris) vilket jag inte alls gillar. Den är kort framför tangentbordet och har lite vassa kanter tycker jag. Dessutom har den ett stort fel, funktionstangenten sitter ytterst nederst till väster, där SKA Ctrl sitta. Dessutom har den PageUp och PageDown uppe till höger, de skall sitta bredvid piltangenterna (som snabb upp/ner). Dessutom har den hemska framåt och bakåtknappar vid pilarna vilket gör att jag ofrivilligt bläddrar i historiken i webbläsaren.

Dessutom har den inte någon DVD-spelare i dockan den är extern och måste ha USB plus extern ström hur smart är det? Eller kan det med strömmen bara gälla när man kör med dockan och inte bara datorn?

Så nu har jag grav separationsångest, senast 28/8 måste jag lämna ifrån mig "min" älskade laptop buhubuhu. Verkar i alla fall som jag kommer få loss min telefon, min M600i, den släpper jag bara inte, går ju inte att få tag på längre och bättre telefon går inte att hitta. Älskar vipptangentbordet och det faktum att den saknar kamera. Jobbtelefonen jag får på Logica är ett skämt, en mp3-spelare och kamera som man kanske kan ringa med oxå. Jag vill ha en TELEFON (och gärna en smartphone).

Den jag får är en grå Sony Ericsson W380i Läs igenom beskrivningen, det är totalt fokuserat på musik, lite kamera och MSN. Den har yttepytteliten skärm och den har skitsmå knappar som kommer vara omöjliga att trycka på med vantar på. Den enda bra saken är att den kanske har radio, det kan jag sakna ibland i min nuvarande. Men ful är den och en jävla fliptelefon, man måste få upp helvetet ur väskan/fickan innan man ens kan komma åt svaraknappen och råkar man vifta framför den så har man kopplat bort samtalet, skitsmart.

På tal om mobiler så har jag nu ett nytt jobbnummer om ni skulle vilja nå mig och jag inte svarar på privata numret (som jag inte vet om jag kommer behålla i längden, får se om jag hittar någon smart lösning för att behålla det men slippa ha 2 mobiler, kan man få forward på SMS?).

070-5356938 eller direkt 0921-56938

Har inte fått jobbmobilen ännu så just nu varvar jag lite vilket kort som sitter i mobilen. Dagtid jobbkortet och kvällstid mitt eget när jag kommer ihåg att byta. Ex. idag glömde jag stoppa i jobbkortet (men skyller på att jag faktiskt inte har en jobbmobil ännu :-)

Andra bloggar om: , ,

Testar fnul.se

Reggade migfnul.se idag får se hur den funkar. Dags att bestämma vilken microblogg som skall användas om jag skall använda någon alls.

Nu syns det ex. när jag befinner mig på nyligen.se.

Fick en kodsnutt för att det skall gå att se vilka som är inne på min blogg oxå men med tanke på att det normalt är 1-2 besökare åt gången så tror jag inte att så många av dem är fnulanvändare än så länge så jag avvaktar med den kodsnutten. Dessutom var widgeten så jäkla ful.

Läs även andra bloggares åsikter om

Fjällräven Classic 2008, 11 mil på osäkra fötter


Prolog: 2,5 veckor innan FC kom jag hem efter en rask vandring på högakustenleden. Resultatet av den var dubbelsidig hälseneinflammation. Jag var osäker in i det sista på om det skulle gå att genomföra eller inte. Därav de osäkra fötterna.

Torsdag 7 augusti, 2008 ankomst

Morgonen gick åt att packa sakerna. Det är några grejer som skall med.

Min packning och mina kläder


Packningen klar

Jag stressade till tåget på torsdagen, funderade på vad det var jag hade glömt hemma. Något var det visste jag. Hade med mig några goda mackor med salami och avokado och en termos med te så efter lite halvslumrande käkade jag och pratade med några andra som oxå skulle upp på Fjällräven Classic. De var från Stockholmstrakten (förutom en tjej som kom från Kiruna) och hade aldrig varit så långt upp förut. Kirunatjejen fick förklara för sina kompisar var Kiruna låg på Sverigekartan, de placerade det ungefär vid Haparanda.

En glad Bea på väg


Jag hade med mig en BD6-karta så jag visade ena tjejen var vi skulle gå. Hon verkade inte ha någon koll på kartan alls så det är tur att det är rösad och vältrampad led. DÅ slog det mig vad jag hade glömt hemma, mitt pulsbälte till GPS-klockan.

Tåget hade avgått i tid och rullade in på Kiruna station i tid. På stationen stod det FC-funktionärer och väntade på oss. De beställde taxibilar som skulle ta oss till Camp Ripan. Medan jag väntade på taxin småpratade jag med två herrar från Luleå som satsade på att gå hela sträckan i ett svep. Galningar.

Vi stuvade in oss i bilarna och for till Camp Ripan. Jag hämtade ut mitt vandringspass, karta, gas, mat och köpte mig en energibar innan jag gick för att leta upp sällskapet jag skulle sova med.

Incheckningen på camp Ripan


Av någon anledning hade jag fått för mig att Maria (som jag hade haft kontakt med angående boende) skulle vara uppe med ett tjejgäng men hon var där med en hel drös killar varav en jag skulle dela rum med. Jag åt lite middag och sen gick vi till vår stuga. Eller radhus kanske man skall säga. De var jättefräscha och fint inredda, riktigt mysigt. Men vi skulle ju bara sova där några timmar innan starten.

Mitt rum eller skall man säga skrubb

Det större rummet i stugan


Stugorna


Fredag 8 augusti 2008, startdag
Väckarklockor ringde tidigt och vi åt vår frukost i restaurangen kring 6-tiden. Bussen skulle gå klockan 7 så det var lite bråttom att hinna packa om det sista och lämna in väskan som skulle åka till Abisko. Det var många som vankade omkring lite smånervösa innan vi fick kliva ombord på bussarna som skulle ta oss till Nikkaloukta.

Vi väntar på att få kliva ombord

Jag hamnade på rad 2 i en buss med bra utsikt genom fönstret. Vi gav oss ut mitt i ingenstans kändes det som.

Mitt ute i ingenstans


Satt och fascinerades av kvinnan framför mig, hon bar en rätt kraftig makeup, stora guldringar i öronen och en hel drös guldarmband på armen. Hon såg inte ut som hon snart skulle ge sig ut och gå 11 mil i fjällen, varför plockar man inte av sig sådant? Och hur tänker man när man sminkar sig på morgonen?

Plötsligt dök Nikkalouktaskylten upp på vägen och en bit bort syntes bussen som gått precis före vår buss. Fjärilarna började fladdra i magen, vi var snart framme. Alla vällde av bussen, slet ur sina ryggor ur bagaget och började gå mot startområdet utanför turiststationen i Nikkaloukta.

Snart framme


Vägs ände


Nu är det 2 timmar kvar till start, många vandrar omkring lite lagom nervösa, småpratar med varandra, kollar vilka tider folk tänkt att gå på. Ultralöparna syns rätt väl, nästan ingen packning och de flesta av dem består mest av skinn och senor. Hittar ett Fjällräven Classicpannband jag gillade så det köpte jag. Stämplade in, fick mitt säkerhetsskynke och vägde min ryggsäck 10,2 kg. Passar även på att köpa en bulle och te och småpratade med Luleåherrarna innan det är dags för uppställning inför starten (de gav mig en komplimang, de trodde inte på mig när jag sa att jag är 35, eller så trodde de jag var äldre och då var det ju ingen komplimang :-/. Vi blir ivägskickade med några ord från samernas nationalsång (tror jag det var).

Incheckningen och ett exempel på hur checkpoints ser ut


Säkerhetsskynket på, med reklam för Fjällräven Classic så klart


Något säger mig att dessa tre killar inte tänker sova på fjället


Nikkaloukta-Kebnekaise fjällstation
Ett lyckorus går genom kroppen när jag förstår att jag är på väg.

Vi väntar på starten


Många orange skynken blir det, ca 490 startande


Solen sprack fram efter ca 1 minut och det var jättevarmt. Valde frivilligt att starta ganska långt bak för att slippa värsta trängseln ut. Innan vi nådde den karakteristiska portalen mot Keb bad jag en dansk ta ett kort på mig vilket han gjorde.

Så här glad kan man vara över att hälsenorna inte gör ont när man skall starta en 11-milsvandring


Porten som markerade starten på vår vandring


Det gick väldigt långsamt i början, tappade nästan balansen, tur att jag hade stavarna :-) När jag skulle justera bandet på ena staven lyckades jag rycka loss det och fick gå och fippla med det en evighet, en kille med likadana stavar frågade om jag behövde hjälp. "Nä Kan själv!" var ju mitt motto så jag fixade till det. Men vi började småprata och hans hund som hölls av matte kom och försökte tränga sig förbi hela tiden, ivrig över att få gå bland alla människor. Efter en stund ville matte till hunden vila så de försvann upp i skogen likaså min samtalspartner så jag tuggade på ensam. Nu hade det börjat lätta upp lite och man kunde ta ut stegen. Mellan Nikkaloukta och Kebnekaise Fjällstation är det 19 km.

Jag började närma mig "LappDånalds" men eftersom jag inte var det minsta hungrig tänkte jag inte svänga in för en renburgare (gillar ju inte ens renkött).

Det började snart lätta upp lite och man såg bergen, nu är jag på väg


Man känner sig så liten mot de stora bergen


Man behöver inte gå långt för att hitta urgott vatten när man är i fjällen


På en av spångarna (spännerna?) hamnade jag bakom ett gäng damer som var ute på söndagspromenad, blev oerhört stressad av deras låga fart och om kom man inte heller. Tillslut var den slut och jag kunde spurta om damerna. En ny spång uppenbarade sig och en kille gick i bra takt på den. Sa till honom, du verkar hålla ett bra tempo, dig hakar jag på. Vi började prata, han gick oxå ensam, vi hade ungefär samma mål gällande tid, han lite kortare än mig för han hade ett tidigt flyg måndag morgon. Vi kom överens om att slå följe, så fick vi se hur det gick. Efter en timme kom vi på att det kanske vore en idé att presentera sig. Janne hette han.

Nu började vi närma oss båtlägret, min första avvhoppspunkt om hälsenorna skulle krångla. Men jag kände inget så jag passerade.

Vi fortsatte i raskt takt mot Kebstationen, vägen var lättrampad och ryggsäcken kändes fortfarande lätt. Jag kände dock av mina axlar lite, märkte att jag gick och drog upp axlarna när jag använde stavarna. Väl framme på Kebstationen kl 14:08 (kom dit som 90:e person) så var det lagom tid för lunch så vi slog oss ner på bänkarna och lagade mat. Jag åt en höns i curry, men den höll på att blåsa bort när helikoptern kom och gick. Helikopter var min sista väg ut om hälsenorna skulle kännas men än så länge var det lugnt.

Janne käkar lunch


Bea besväras av solen under måltiden (foto Janne)


Vi var vid Kebstationen i hela 1,5 timmar (lämnade 15:38), snackade lite med ett gäng unga killar som skulle försöka ta sig upp på Keb dagen efter. Vi tipsade dem om lite andra turer i området. Jag hoppas de han upp innan vädret blev dåligt. Passade även på att skicka några SMS innan mobilen stängdes av för efter Keb är det ingen täckning.

Hej då Kebnekaise fjällstation

19 km på 4h 8m, 4,6 km/h i snitthastighet

Kebnekaise fjällstation - Singisstugan
Jag älskar att gå nere i dalar och se upp över bergsväggarna, det brukar ofta vara häftiga skuggspel när molnen drar fram på himlen


Nästa checkpoint var Singisstugan 15 km bort. Den här biten var lite besvärligare men forfarande inte svårvandrat. Vi gick och pratade om ditten och datten. Vid en bred fjällbäck stannade vi och tvättade av oss, man kunde tro att det var saltvatten i bäcken, så mycket salt hade jag i ansiktet.

Här tvättade vi oss, det var iskallt


Aj aj de där molnen ser inte bra ut

På väg till Keb tidigare hade vi pratat med några Göteborgare, de hade fortsatt när vi tog lunch. Nu kom vi ikapp en av dem, deras gäng hade splittrats 2 var långt före, hon vi stötte på gick själv och hon hade 2 bakom sig som vi måste ha gått om på vägen. Jag saktade ner och pratade lite med henne (Malin) för att kolla hur det var, visste ju att hon gått med ett helt gäng innan. Jodå det var bra, hon tog det i sin takt, visste att de framför väntade på henne. Jag traskade ikapp Janne och vi fortsatte mot Singi. När vi kom fram var Göteborgarna där och vi meddelade att Malin var på väg men att det gick sakta men hon var vid gott mod. Vi kom till Singi 19:12 och tog en macka och en kopp te. Janne tejpade sina fötter som började värka lite. 19:58 var det avfärd, den sista etappen för dagen skulle avverkas de 12,5 km till Sälkas.

Singistugan och andra checkpointen


15 km på 3h 36m, 4,2 km/h i snitthastighet

Singisstugan-Sälkasstugan


Dessa orange markeringar var vad som ledde oss på rätt väg


Nu börjar tröttheten komma och även om vägen faktiskt är bättre här (bitvis i alla fall) så känns det jobbigare. Vi kom ikapp ett flertal personer vi snackat med tidigare bland annat Filip som nu gick långsamt, han hade fått skavsår på insidan av låren. Lät inte så himla kul. Vi önskade honom lycka till och fortsatte mot värmestugan som skulle finnas ungefär halvvägs mellan Singi och Sälka. Väl där gick jag på toa och sen tog vi en Resorb, värmen hade verkligen torkat ut en. Sista 7 kilometerna var rackarns sega, det var relativt lättgånget men enformigt. Men vi fick i alla fall se några roliga randiga berg.

Drakryggen? Bert rättade mig, det var inte Drakryggen som någon sa att det var, mest troligt är det då Duolpanjunjecohkka

Rätt så långt innan man kommer fram ser man taken på stugorna i Sälka, allt ser så kort ut i fjällen men är alltid ås jäkla långt. Vi myntade begreppet Classickilometer, det som är en km på fjällkartan motsvarar 3 km landsväg ungefär.

Strax efter 23 snubblade vi äntligen in i Sälka aka Primus checkpoint. Vi såg inte det blå checkpointtältet utan ett grönt det stod Primus på så vi gick ner dit, men det var några funktionärers boende. Kikade upp för kullen jag just rusat ner för och ser äntligen det blå tältet. 23:21 stämplas mitt pass och jag bjuds på en renklämma. Jag som inte ens gillar renkött slukade maten på några sekunder, sen fanns det morotskaka, som jag inte heller gillar normalt men den var underbar. En kopp te fick jag oxå.

Sen letade vi upp en plats att slå upp tälten på. Några tält stod redan på gräsplätten så vi försökte vara så tysta vi kunde. Jag gick upp till checkpointen för att fråga något, minns inte vad. Fick höra att en kille låg skadad med sträckning inne i bastun så jag tog med min voltarengel och första förbandlåda med värktabletter och gick ner. Där på golvet låg ena Luleåbon som skulle gå allt i ett sträck. Han hade på något sätt lyckats sträcka ljumsken. Han hade redan fått voltarentablett och trodde inte han behövde någon gel. Jag pratade lite med hans polare innan han gav sig iväg ensam i natten. Den skadade skulle flygas ut med helikopter dagen efter.

12,5 km på 3h 22m, 3,71 km/h i snitthastighet

Klockan var 24:00 när vi kröp in i respektive tält, klockan 6 skulle vi käka frukost. Det började regna precis när jag krupit ner i sovsäcken.

Lyckades somna relativt snabbt men vaknade av att grabbarna i tältet bredvid började asgarva och prata med varandra. Den ena hade tydligen släppt väder vilket fick de andra att bryta ihop. Det var apvarmt i mitt tält så jag sov inte så där jättebra under natten, vaknade av att jag var sjöblöt i svett. Men kring halv tre lyckades jag nog somna ordentligt och vaknade kring 4-tiden och var relativt utvilad. Var tvungen att gå ut och kissa, ute regnade det och jag drog på mig underställströjan och tassade ut. KALLT! Skyndade mig snabbt in i mitt varma tält igen. Låg och halvslumrade till 5.

Hörde hur Janne vaknade i sitt tält, försökte lista ut om han kunde tänka sig att gå upp redan nu men svaret blev "Klockan 6 sa vi va?". Ja ja lika bra att försöka slumra lite till då. Klockan ringde kl 6 och jag klev upp och rafsade ihop mina kläder. Ville klä på mig inomhus så jag tog sikte på bastun men där hade några vandrare ockuperat hela bron och bommat igen dörren med sina ryggsäckar. Fick gå in på utedasset och torka av mig regndropparna på kroppen och sen klä på mig.

Sen var det dags för frukost, Blå bands snabbgröt med äpple och kanel. Det gick rätt fort att koka upp vattnet och hälla i grötpåsen. Det var faktiskt uppehåll medan frukosten lagades. Jag tog ett kort på våra tält och när jag stängde av kameran vägrade linsen gå in i kameran. Den var kaputt :-(

Våra tält i Sälkas, sista bilden med kameran


Lördag 12 augusti 2008, dags för lite jobbig stigning

Sälkasstugan - Tjäkta
Tälten packades ihop och ryggorna åkte upp på ryggarna. Dags att knata vidare mot Tjäkta 14 km. Jag visste att dagen skulle bli tuff, Tjäktapassets högsta punkt ligger 1140 möh med en jobbig stigning och jag blir alltid tokanfådd vid stigningar. Men att det skulle vara så jobbig väg till där det började stiga trodde jag inte det skulle vara men den var skitjobbig. Jag mådde dessutom skitilla kändes som jag skulle kräkas när som helst, gröten låg som en stor klump i magen. Halvvägs till Tjäktapasset stannade vi till och pustade ut på en stor sten, drack lite vatten och laddade för resten. Några andra vandrare gick förbi oss. Bland annat en kille från New York. Vi frågade honom hur han fått veta om evenemanget och han svarade att det var svenska familjevänner som ville att de skulle göra det tillsammans. Men de gick så långsamt att nu hade han lämnat dem bakom sig (han gick in på en tid strax över 43 timmar sen).

Upp för Tjäktapasset var jag tvungen att stanna och pusta ut var 10:e meter. Janne älgade upp för berget som han var bergsget i tidigare liv. Men han stannade då och då för att vänta in mig, kändes som jag sinkade honom jättemycket. Jag har funderat nu efteråt hur det skulle gått om jag varit ensam. Antingen hade tjuskallebea bara bitit ihop, kräkts i en tuva och sen travat på eller så hade jag brutit ihop totalt och lagt mig i en tuva och dragit en jacka över mig och hoppats på att någon förbarmat sig över mig. Jag fick ingen luft alls, det var som om någon pressade ihop mina lungor, jag drog in luft men inget hände. Blev bara grymt anfådd. Vi mötte en massa människor på väg nedför, de hejade på oss och sa att snart var vi uppe, nu var vi i värsta stigningen. Det lät ju positivt i alla fall, var så avundsjuk på dem som fick gå nedför men de tyckte att jag hade ju mitt kvar (vilket senare skulle visa sig vara en sanning med modifikation).

Nu kom jag upp efter ca 40 minuter (från det att stigningen började), vi gick in i värmestugans förrum och pustade ut lite och jag justerade skorna lite. Det var skönt att komma undan från regnet 2 minuter, jag mådde så himla illa undrade vad sjutton det berodde på.

Vi gav oss iväg över lite snöfält och sen en jävla massa sten, de stod rakt upp, de låg staplade på varandra, hur mycket sten som helst. Och halt var det pga regnet. Det blev helt omöjligt att titta på något annat än marken. I vandringspasset var det en bild på Tjäktastugan på sidan där checkpointen presenterades och när vi kom till där man går över bron till stugan så fanns ta mig fn inte en enda checkpoint där utan istället var det en skylt som visade att man skulle gå vidare. Jag som hade hoppats på att få springa på toan vid stugan för min mage var i uppror.

Vi gick och vi gick och till slut syntes det blå tältet långt långt där nere i dalen. Vi skyndade på stegen och min mage vreds om, var i akut behov av att få hitta en toa. Men checkpointen stod mitt i ingenstans. Stämplade in 11:24 och sprang ner till bäcken och fyllde på vatten och kissade bakom en stor sten. Pratade lite med grabbarna som satt och käkade lunch bakom tältet, de satsade på att komma i mål ikväll. Jag önskade dem lycka till och vi letade fram en plats lite längre bort för att käka. Jag mådde pyton och behövde definitivt en toa men fick nöja mig med att gå en bit bort. Uteliv är bara roligt om man är bra i magen. Då upptäckte jag orsaken, jag hade fått min mens, 1,5 vecka för tidigt. Som tur var hade jag binda och tampong kvar i ryggan sen högakustenvandringen.

Jag fick tvinga ner lite mat, 2 mackor och lit te. Visste att resten av vandringen skulle bli jobbig om jag inte åt, lade lite mer nötter och en nötbar i byxfickan för säkerhets skull. Efter 52 minuter var vi på väg igen. Det började regna igen (vi hade haft uppehåll under maten) och marken blev allt stenigare vilket åter igen betydde att man inte vågade titta upp från backen.


Sträckans längd är lite osäker, det sägs att checkpointen var flyttad ca 2 km så jag får väl gå på det.

16 km på 4h 19m, 3,7 km/h i snitthastighet

Tjäkta - Alesjaurestugan
Nu blev det mest att trampa på, vi skulle till Alesjaure innan det blev kväll och förhoppningsvis en bit till. Jag hade hört att detta skulle vara lätt vandring men psykiskt jobbigt då man ser stugan 4 km innan man är framme. Jag mådde lite bättre men inte toppenbra. Vi traskade på under tystnad en bra bit men så började Jannes ena fot krångla. Framsidan på fotleden krampade , det blev jättejobbigt för honom att gå. Och han blev aningen gnällig pga foten men det var ju bara att trampa på. I Tjäkta hade funktionärerna pekat på en kulle och sagt efter den där kullen är det bara neråt och inte så långt kvar. Jo tjena efter kullen kom en ny kulle och sen en till. Plötsligt när vi stod på en av kullarna så såg vi stugan långt borta men det såg ändå relativt nära ut. Enligt min GPS skulle det vara ca 6 km kvar. Hmm man skulle ju se stugan när det var 4 kvar. Nu efteråt har jag förstått att man ser stugan där vid 6 km men sen när man har 4 km kvar så ser man den hela tiden. Jannes fot värkte allt mer och tempot drogs ner rejält, han förbannade killarna vi nyss mött uppe på krönet som sagt att snart är det inte långt kvar. Vi gick och vi gick och stugan kom inget närmare. Det var verkligen jobbigt även om fötterna gick lätt på underlaget.

Plötsligt när vi var på en spång hörde vi smatter av stavar bakom oss, jag skuttade snabbt ner från spången för att släppa förbi fartdåren. Det kvar en kvinna i 50-60-årsåldern med minimal packning som pinnade på som bara attan. Jag hakade på henne en bit upp för backen och GPS:en tyckte att hon höll en fart på 6,7 km/h. Jag blev grymt imponerad av henne.

Jag kollade kartan och nu skulle det bara vara 3 km kvar. Det stämde hyfsat med GPS:en oxå. Janne blev jättebesviken han ville vara framme NU! Vi traskade på i tystnad. Och när vi såg bron som skulle leda över vattnet upp till stugan sa det "popp" på min vänstra lilltå, plötsligt blev tån dubbelt så stor som den var sekunden innan. Fan helvete en stor jävla blåsa hade ploppat upp på tån. Tån fick inte längre plats i skon, jag kunde knappt gå för det var så obehagligt, gjorde inte direkt ont dock. Lyckade linka mig de sista meterna ner till bron, upp för trappan till bron och sen över. Väl på andra sidan var det en brant uppförsbacke innan vi var vid checkpoint. Hur sjuttingen skulle jag ta mig upp? Jag fick gå sidledes och släpa upp vänsterfoten såg nog ut som jag var jätteskadad.

Väl uppe stämplade jag in kl 15:25. Jag behövde få min tå omplåstrad men först lite mat i magen. Jag mådde mycket bättre nu och var vrålhungrig, i Tjäkta hade de sagt att det skulle finnas restaurang i Alesjaure. Det var FEL! Det fanns en liten livsmedelsförsäljning samt fika. Jag köpte en kopp te, en chokladboll och en apelsin sen fick jag en halv burk bullens korv (kalla) av Janne. Vi som hade sett fram emot att få äta mat. Ute var det svinkallt och duggregnade så att gå ut och sätta sig och laga till något kändes inte lockande. Janne fick låna min Voltarengel och smörja in framsidan av fötterna för att se om det hjälpte.

Filip, han med skavsåren satt och halvslumrade vid ett bord. Jag gick och pratade med honom en sväng och han sa att här fanns de bästa fotomplåstrarna. Vi pratade en stund och mitt i en mening somnade han :-) Så jag gick ut och letade fram mina tofflor och tryckte försiktigt i fötterna och tog min necessär, behövde gå och tvätta fötterna. Frågade funktionärerna var jag hittade omplåstringshjälpen och var jag kunde tvätta fossingarna. De sa att fötterna kunde jag tvätta nere i sjön och Jonas som skulle plåstra om fötterna fanns i stuga 3. Jag började gå mot sjön men insåg att lilltån smärtade vid gång neråt så jag gav upp. Jag tog dricksvatten och hällde över min handduk och sen på med såpa. Satte mig utanför stugan och började tvätta rent mina fötter. Då kom en kille och frågade om det var jag som behövde omplåstring. Jo men jag måste tvätta rent fötterna först tyckte ja. Äh jag är inte så noga med sånt, jag tvättar kring såret åt dig svarade han och visade mig in i stugan.

Jag fick lägga mig ner på en bänk. Jonas började titta och sa att jag hade en typisk Compeedblåsa, man har smackat ett compeedplåster på en blåsa och vips kommer plåstret ligga och nöta så att blåsan bara växer och växer. Man måste klippa rent innan man sätter på Compeed. Jag som trott att det räcker med att blåsan spruckit. Jonas sa åt mig "Detta kommer göra jätteont, du kommer säkert skrika och det skiter jag i". Jag tackade min höga smärttröskel, det gjorde faktiskt inte så farligt ont däremot lutade Jonas handen mot min stortå vars tånagel var på väg av, det kändes. Men han lyssnade och flyttade handen lite. Efter att han klippt bort så gott som all hud på min lilltå var det dags att plåstra om. Han hade inte compeed utan Salvekvicks motsvarighet som tyvärr inte innehåller något bedövande medel. Efter plåstret blev det massor med tejp som klipptes till snyggt. Min tå såg ut som en mumie efteråt. Hur skulle jag få ner den i skon nu?


10,5 km på 3h 9m, 3,3 km/h i snitthastighet

Alesjaurestugan-Kieron (en liten bit)
Jag tog mig upp till fiket igen där Janne väntade, vi packade ihop våra saker och jag drog på mig mina SealSkinz, orkade inte gå ut och leta fram torra och rena strumpor från längst ner i ryggan. Såg även på kartan att vi skulle gå genom några ställen som såg våta ut. På med ryggsäckarna och kl 17:34 var vi på väg därifrån. Jag hade hört att det fanns bra tältplatser 6-7 km längre bort och siktade på dem. Vi kom fram till där leden skulle börja och såg 2 leder en orange och en röd skylten pekade mot den röda men vi hade följt orange hittills. Vi blev osäkra så Janne sprang upp till funktionärerna och frågade, tydligen bytte leden färg till rött här. Vi knallade iväg, Jannes fot kändes bra och vi traskade på i rätt bra fart längst med sjöns strandkant. 2 killar kom i en rasande fart bakom oss, vi hoppade ur spår och lät dem springa förbi, vi han slänga några ord och önskade dem lycka till.

Vi passerade de tre vise männen igen, de stod vid en står kåta och verkade slå läger vi hejade på varandra igen och sa att vi nog skulle ses igen i morgon. Vägen var lättgången och jag kände mig jättepigg men kring 19:30-tiden, ca 6,6 km från Alesjaure stod vi vid en jättebra tältplats och båda två var hungriga. Skulle vi gå vidare eller skulle vi stanna, vi visste ju inte hur det såg ut med tältplatser längre fram. Vi valde att stanna, slog snabbt upp våra tält och värmde var sin måltid. Jag tog en Real Sötsur kyckling, jag brukar tycka att den är riktigt god men nu var det svårt att få ner den, mådde fortfarande lite illa. Men tvingade i mig maten. Klockan var inte mycket när vi sa godnatt och strax innan kl 21 sov jag. Så trots att jag känt mig pigg när vi slog läger så var jag visst rätt trött. Precis som dagen innan så började det regna rejält precis när jag stängde tältduken. Kanske var det därför jag somnade så fort, regn brukar vara sövande.

6,6 km på 1h 52m, 3,5 km/h i snitthastighet

Vi bestämde innan vi sa god natt att samma tid som dagen innan skulle gälla och som vanligt vaknade jag flera timmar i förväg. Första gången vaknade jag kring 1-tiden och var hur pigg som helst men regnet på utsidan av tältet vaggade mig till sömns igen (för inte fasiken tänkte jag gå upp och ta ner mitt tält i det vädret och ge mig iväg alldeles ensam på det som sägs vara den jobbigaste sträckan). Vaknade ingen strax innan 4. Och sen var det svårt att somna om, solen hade gått upp och regnet upphört, det började bli varmt i tältet. Jag funderade åter igen på att knata upp i förtid och dra men det kändes elakt särskilt med tanke på att han peppade mig upp för Tjäkta. Så jag la mig på sovsäcken och försökte somna om, men det gick bara inte.

Strax innan 6 hörde jag hur det rörde på sig i andra tältet och jag började förbereda min frukost. Att försöka äta den alldeles för söta gröten igen skulle jag inte utsätta mig själv för så jag åt bara några mackor och tog en kopp te. För lite egentligen för den ansträngning som skulle komma. Men kan man inte äta så kan man inte.

Söndag 13 augusti 2008, sista biten

Alesjaurestugan-Kieron (resten)
Klockan var ungefär 7 när vi kom iväg. Vandringen började enkelt och Janne höll en hög fart (snittade kring 5,2 km/h) och jag som hade legat vaken i 2 timmar på morgonen plus hade mensvärk hade lite svårt att hänga med. Men jag bet ihop och knatade på, Janne verkade inte ha någon lust att slå av på takten så vi avverkade biten fram till rengärdena i en rask takt.

Plötsligt var vi framme vid ett berg som skulle rundas, nu kom vi till det absolut jobbigaste på hela sträckan, gå på skrå samtidigt som det var hur mycket sten som helst. Flera kilometer av helt hopplös terräng. Vi tog oss fram så gott det gick, fort gick det då inte. Jag hade väldigt lite vatten så jag spanade konstant efter bäckar. Jag tittade upp från stenarna en stund och ropade till Janne som gick en bit framför mig för tillfället att jag ville stanna och titta på utsikten, det var en vacker dalgång, jag fick Janne att stanna till och faktiskt ta upp kameran och ta ett kort (min egen hade ju pajjat). Sen gnällde vi oss vidare längst med stigen, det var faktiskt skitjobbigt. Plötsligt fick jag syn på en jokk, lika bra att fylla på flaskan igen. När jag står där med huvudet ner i jokken får jag syn på en kille ca 100 meter längre fram. Det såg ut som en av killarna som hurtigt sprang om oss innan vi slog läger dagen innan. Han verkade röra sig jättelångsamt. Jag ropade och frågade hur det var, hörde inte hans svar men såg att han skakade på huvudet. JAg ropade att han skulle vänta och att jag skulle komma. Vet inte var jag fick styrkan ifrån men plötslgit skuttade jag över stenarna framåt och snart var jag framme hos honom.

Jodå det var en av killarna, frågade var kompisen var och han sa att han gått iväg själv. Killen var skadad, han hade fått någon muskelbristning eller i låret. Han kunde inte lyfta benet mer än några cm ovanför marken. Hur fasiken tar man då sig fram över stenar som var minst 10 cm höga. Jag såg att han inte kunde ta sig någonstans och frågade om ett par stavar skulle hjälpa och jo det trodde han. Så jag lämnade över mina stavar och gav honom mitt startnummer. Han pratade om att bryta i Kieron så jag sa att han kunde ju lämna stavarna där om han inte kunde få dem med sig ut. Jag kom på alldeles för sent att jag hade glömt att erbjuda honom Voltarengel eller Voltarentabletter.

Jag sa hejdå till honom och sa att jag skulle meddela Kieron att han var på väg så de skulle kunna beräkna ungefär när han borde anlända.

Vi fortsatte på den jobbiga vägen, nu var det inte så långt kvar till Kieronstugan enligt kartan. Vi rundade vad vi trodde var sista svängen och fick syn på stugan men även på en lapp på ett träd. Classic och en pil åt andra hållet. Checkpointen låg inte alls vid stugan shit åter igen var det jakt på checkpointen. Vi kom upp på en höjd där det var en meditationsplats och en rastplats. Det satt ett gäng som precis kravlat sig upp för den långa backen från andra hållet. De tyckte vi hade varit duktiga som tagit oss snart ända till mål och berättade att det luktade ljuvligt borta vid checkpointen där det bjöds på pannkakor och sylt.

Jag gav dem en uppdatering om den skadade killen bakom och de lovade att kolla till honom, de sa att de hade medikamenter med sig "vi är ett vandrande apotek" om han skulle behöva.

Vi visste nu att checkpointen var nära, vi rasade ner för branten där vi mötte nästa gäng som ropade åt oss att nu var vi jättenära och vi skulle ta stigen till höger. Vi fattade inget och skyndade vidare ner för branten, plötsligt försvann tältet och än värre leden försvann vi stod mitt i ett litet tältläger istället. Vi tittade oss omkring och fick syn på en människa som kom gående snett emot oss, jaha där går nog leden så vi älgade oss genom riset dit. Och plötsligt delade sig leden i 2 stigar. "Ta stigen till höger" ok här skulle vi hålla höger. Så gjorde vi och 1 minut senare stod vi i pannkakshimlen. Vi stämplade vårt pass klockan 10:05. Det hade tagit oss 3 timmar att gå lite mer än 1 mil.

10,9 km på 3h 5m, 3,5 km/h i snitthastighet

Vi fick varmt te, pannkakor och sylt, så mycket vi orkade äta. Jag fick även låna en varm yllefilt att ha över axlarna när jag åt. Solen tittade fram lite och det var hur skönt som helst att sitta där i slänten och äta. Min mage gillar ju inte att jag äter mjölmat så jag fick ta det lite lugnt med pannkakorna. I checkpointen berättade jag för hon som var ansvarig att en skadad kille var på väg och att han ev skulle bryta hos dem. I så fall kanske han skulle lämna mina stavar med dem. Hon fick mitt namn och startnummer så att hon kunde märka stavarna i så fall. Vi hade dock lite kommunikationsproblem i början för hon trodde att jag frågade om någon skadad hade passerat/brutit där och lämnat mina stavar. Fick säga om och om igen att killen i fråga var bakom mig och tillslut fattade hon.

Kieron - Abisko
Vi satte av mot Abisko, sista sträckan skulle vara 17,5 km och det kändes för mig som ingenting, 2 mil är ju "bit av kaka" dessutom visste jag att stigarna kring Abisko är väldigt lättgångna.

Janne började säga att foten värkte men det gick fortfarande att hålla ett raskt tempo på spännerna. Vi var ganska snabbt framme vid Abiskojaoure. Men där blev det tvärstopp inte för mig, jag hade nu vaknat till ordenligt och benen pinnade på av sig själv (plus att jag peppades av att vara nära målet samt att det fanns hjortron som lockade längst med spännerna).

Jannes fot började plötsligt göra svinont, på samma ställe som dagen innan men nu andra foten. Varje steg gjorde att foten krampade. Vi fick stanna titt som tätt för att han behövde stretcha ut foten men så fort han gick igen så gjorde det ont. Jag börjde bli otålig, så nära och krypa fram var inte min grej men vad kunde jag göra? Han verkade ha ett behov av att gnälla när det var jobbigt, fick höra hur ont det gjorde och han gnällde över att en kilometer var minst 3, så kallade Classickilometer.

Försökte mig på att lägga in en växel till, stänga öronen och bara knata på men märkte att han snabbt halkade efter och så ont som han verkade ha var det inte schysst att öka tempot så jag fick slå av på takten igen. Vi kom snart fram till skylten som sa 10,5 km (knäppbea retade sig på att de inte kunde ha en skylt vid 11 km kvar istället, det hade varit mer symboliskt, nu har ni en 10-del kvar). Stort stön från Janne, fan är det så mycket kvar. Vi stretade framåt och snart kom vi till en ny skylt 6 km kvar. Där blev vi omgådda av en tjej som vi sett borta vid 10,5 skylten där hon vilade. Vi stannade vid bron och Janne smorde in foten med Voltarengel. Jag passade på att fylla min vattenflaska i forsen under bron. Satte min högerfot på en sten en bit ut i forsen och vips började stenen glida och jag stod med min högerfot en meter längre ut i forsen. Jag hade på mina sealskinz så jag blev i alla fall inte blöt om fossingen men det kändes i ljumsken.

Jag kände att mina fötter skulle böra göra ont om jag stod still så jag tog mig över bron och stod och stampade tills Janne kom gående. Hans fot värkte som satan och nu gick det inte fort, vi hoppades att voltarenet skulle börja hjälpa efter en stund men så hände aldrig. Nu blev kilometrarna väääldigt långa. Det tog en evighet att komma till nästa bro där det stod 5 km. Jag visste att det är ca 4 km från marmorbrottet till Abisko och då skulle det alltså vara 1 km kvar till marmorbrottet nu. Janne började låta som ett litet barn på bilsemester "Är vi framme snart, hur långt är det kvar" osv... och vägen till marmorbrottet var väldigt lättgången men vi seeegade oss fram.

Plötsligt var vi framme vid marmorbrottet och en bit längre fram syntes en skylt. Vi raskade på stegen lite Janne sa "Står det 4 km på den där skylten så lägger jag mig ner här och går inte en meter till". Men det stod 3 km, marmorbrottet måste alltså ligga ca 3,5 km från Abisko. Nu gick vi om tjejen från 10,5 och 6 km igen, hon började se riktigt trött ut. Nu var jag på välbekant mark, här hade jag gått flera gånger senast jag var i Abisko. Inte långt kvar nu. Vi började möta väldigt mycket folk och de såg oförskämt fräscha ut. Det kom folk bärandes på en massa saker, bland annat en kille med 2 systempåsar gissa om Janne suktade efter de klirrande ölen.

När vi hade ca 2 km kvar mötte vi en familj med en dotter som var ca 6 år, hon sa "kolla de har skynken, så skall vi klappa" och började klappa i händerna tills vi hade passerat. Jag fick en liten glädjetår i ögat. Nu kilade meterna på rätt snabb och vi var snart väldigt nära Kungsledsportalen och jag visste att vi snart var framme. Pressade på Janne att skynda sig lite. Men oj vilket antiklimax när de hade dragit målgången den långa vägen under E10 och upp för en lång backe. Det blev skitjobbigt. Medan jag gick upp för backen tog jag fram mitt vandringspass och höll det hårt i handen. Men så äntligen såg man toppen på det blå tältet, sista checkpoint nu fick jag bråttom och glädjetårarna började rinna när jag hörde folk jubla och klappa i händerna. Janne sackade rejält efter när jag spurtade upp för backen så jag saktade ner vände mig om och skrek åt honom att skynda på lite, sprang nästan in i mål baklänges :-) Smällde mitt vandrarpass i bordet på checkpointen och fick min stämpel.

JAG VAR I MÅL!! på 52:34 nästan ett dygn tidigare än vad jag planerat.


17,5 km på 3h 9m, 5,5 km/h i snitthastighet och jag som tyckte det hade gått så långsamt sista biten.

Nu var det mat som gällde, jag sa hej då till Janne som skulle med en buss nästan direkt och gick in på turiststationen för att fixa mig en middagsbiljett. Passade även på att köpa mig en frukost och lunchbiljett. För jag behövde ju ändå stanna till dagen efter. Nu var bara frågan om jag skulle hitta en säng eller om jag behövde bo i tältet.

Jag gick glad i hågen in i restaurangen, att få äta på turiststationen hade jag längtat i sen jag planerade resan typ. Alternativet var renskaven ute i Trekkers In. Jag höll på att bryta ihop när jag såg valen i restaurangen den dagen, det var lammkotlett eller quornfilé med någon svampsås. Jag gillar inte lamm och tål inte svamp. Och där ute var som sagt renskav (souvas) nä nä det här var bara helt fel. A là carte-menyn användes inte under Fjällräven Classic. Jag pratade med en som jobbade där och hon såg min besvikelse. Hon gick ut och pratade med kocken och kom tillbaka och sa att de hade en röding kvar. Gissa hur glad jag blev, jag älskar röding. Jag bokade plats till klockan 6.

När jag kom ut igen så träffade jag på de jag hade bott med i Kiruna, de hade en stugplats över. Sådär ja då var natten ordnad oxå. Jag vägde min ryggsäck igen och nu vägde den 12 kg, antingen går någon av vågarna fel eller så hade jag dragit på mig rejält med vatten i tältet och fukt i sovsäcken.

Resten av tiden i Abisko bestod i att äta, applådera in de som kom i mål, snacka med alla man mött under vägen och försöka ta hand om fossingarna. Det blev 1,5 härlig dag på ett av jordens paradis.

Eftersom min kamera pajjade då blev det inte så många foton och eftersom jag inte hade någon kamera tenderade jag att inte stanna och njuta av utsikten så mycket som jag borde ha gjort. Dessutom så fick jag inte med mig det minnesstöd jag hade behövt i form av bilder så min berättelse blir aningen platt. Men här är ett bildspel med de få bilder jag han ta (samma som ovan).


Här kan ni se ett tv-inslag från starten.




Andra bloggar om: