Igår var jag med om en tragisk sak på pizerian. Stod och väntade på min pizza när en kvinna kom fram till pizzabagaren och frågade om han kunde numret till taxi. Han svarade "Är det damen där borta som frågar? I så fall får ni inte ringa, jag gjorde det en gång och det var helt fel." Kvinnan förklarade att hon inte var härifrån och visste inte, hon undrade vad hon skulle säga till damen. "Säg bara att det inte fanns några lediga bilar, det brukar fungera." Kvinnan sa det till damen (en gråhårig, lite krum dam i 80-årsåldern).
Damen blev ledsen och undrade hur hon nu skulle kunna komma hem, hon var orolig för pojkarna och de för henne. Damen kom fram till mig och frågade var jag skulle åka och undrade om jag kunde skjutsa henne till xxxbyn (jag kommer inte ihåg vad byn hette). Sa att jag skulle till Torpgärdan, och det lät långt bort tyckte hon hennes by låg bara här bredvid. Pizzabagaren bröt in och sa att hon bor här i huset bredvid och är bara förvirrad. Det förstod ju jag oxå men det skadar ju inte att prata lite med henne.
Hon var förtvivlad, hur skulle hon komma hem till barnen om ingen kan ta henne dit. Hon gick ut från pizzerian och försökte stoppa folk som gick förbi. Jag frågade pizzabagaren om han visste exakt vilket hus hon bodde i och han berättade det. Jag sa att jag går hem med henne så kommer jag och hämtar pizzan sen.
Gick ut till damen och började prata med henne, sa att nu tar vi och går hemåt till huset här bredvid. "Ja där bor jag" sa hon och så gick vi arm i arm mot hennes hus. Jag frågade om hennes namn och barnen, hur gamla är de. Den äldsta är 22 så de klarar sig ju granska bra själva men jag vill hem till pojkarna sa hon. Sen stannade hon tittade mig i ögonen med sin grumliga blick och sa "Det är förskräckligt det här, det är så ledsamt". Jag ville bara krama om henne, det var som om hon på något sätt var medveten om sin egen förvirring.
Vi forstsatte mot hennes hus och hon visade var hon bodde. Hon bad mig gå och årata med pesonalen så de kunde ordna transport, de skulle finnas i lägenheten bredvid. Hon ville inte ta av sig kappan utan hon skulle sitta och vänta på att de kom. Hennes lägenhet stank av cigarettrök så jag kunde inte komma in.
Jag lämnade damen och kikade på dörren bredvid men det verkade oxå vara ett boende, stod rådvill ett tag innan jag sakta gick tillbaka till pizzerian. Pizzabagaren sa att hon nog skulle hinna tillbaka minst en gång till under dagen.
Jag fick min pizza och åkta hem för att äta middag. I bilen fick jag så dåligt samvete för att jag lämnat henne.
Skulle vilja åka tillbaka någon dag, ta på damen kappan, sätta henne i bilen och ta en sväng, åka dit hennes by finns om den finns kvar. Få henne att berätta om sitt liv. Hon verkade leva upp när hon pratade om sina barn. Men samtidigt kan det ju bli jättejobbigt om byn inte finns kvar eller att hon inser att det inte är hennes hus mer osv...
Men jag skulle så gärna vilja göra något för damen, men vad kan jag göra? Hon grep tag i mig med sin ledsna blick och depsperation att få komma till hemmet. Det var så konstigt att hon visste att hon bodde på boendet men samtidigt så ville hon åka hem till barnen. Vad pågick i hennes huvud?
Andra bloggar om: Demens, gammal
Inlägg
Man börjar bli van.
19 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag skulle skriva någonting men kom av mig... Jag tänker på min farmors sista tid. Hon bodde på ålderdomshemmet i ett par månader bara. Närminnet sviker ofta på gamla människor. Hon visste att hon var där ibland men för det mesta var hon i tankarna i sin egen lägenhet istället. Hennes minne flyttade henne länge och länge bakåt i tiden. Hennes drömmer handlade på slutet om när vi, hennes barnbarn var små t ex. Hon hade ett bra slut ändå. Det var inte så länge.
Ps farfar fick en stroke för ett år sedan och han är på ålderdomshem. Han är i nutiden då och då men för det mesta tänker han på vad han ska odla i sitt växthus till våren... och att han ska resa sig upp från rullstolen och gå när som helst. Han känner sig så instängd. -Ni behöver väl inte köra mig hem, jag kan ju ta min bil. sa han sist. Man får hejda sig till både skratt och gråt. Man vet inte som väntar när man blir gammal... Jobbigt att se släktingar åldras.
Jaa du... Min morfar ville också ta sig hem till Tornedalen mot slutet. Och tog sig ut från vårdhemmet i Uppsala och började gå. Polisen plockade upp honom till slut. Han blev 97 år.
Inte illa för en prematur, född i v 33, som vår tjej!
Han brukade bila upp på en dag tills han var 85. En gång bilade han ner med bruten arm också - han tyckte att brottet låg bra, så det kunde gott vänta tills han kom hem.
Han gjorde många stora saker, inte minst hjälpte han de som kom över gränsen under kriget.
Det blir desto sorgligare när man ser då hur deras sista år kan bli. Han var i alla fall inte ensam, eftersom hans syskonskara var ganska stor, och det finns en syster kvar fortfarande. Hon har gott och väl passerat 90, men tycker det är jobbigt med hemhjälp, eftersom man måste stanna hemma och passa deras tider. :D Hon vill hellre vara ute och umgås.
Jag är ingen överdriven hälsofanatiker, men jag undviker dricka ur aluminiumburkar och annat som sägs trigga Alzheimers. Jag vill vara klar i huvudet så länge jag bara kan.
Skicka en kommentar