Fjällräven Classic 2008, 11 mil på osäkra fötter

Prolog: 2,5 veckor innan FC kom jag hem efter en rask vandring på högakustenleden. Resultatet av den var dubbelsidig hälseneinflammation. Jag var osäker in i det sista på om det skulle gå att genomföra eller inte. Därav de osäkra fötterna.

Torsdag 7 augusti, 2008 ankomst

Morgonen gick åt att packa sakerna. Det är några grejer som skall med.

Min packning och mina kläder

Packningen klar

Jag stressade till tåget på torsdagen, funderade på vad det var jag hade glömt hemma. Något var det visste jag. Hade med mig några goda mackor med salami och avokado och en termos med te så efter lite halvslumrande käkade jag och pratade med några andra som oxå skulle upp på Fjällräven Classic. De var från Stockholmstrakten (förutom en tjej som kom från Kiruna) och hade aldrig varit så långt upp förut. Kirunatjejen fick förklara för sina kompisar var Kiruna låg på Sverigekartan, de placerade det ungefär vid Haparanda.

En glad Bea på väg

Jag hade med mig en BD6-karta så jag visade ena tjejen var vi skulle gå. Hon verkade inte ha någon koll på kartan alls så det är tur att det är rösad och vältrampad led. DÅ slog det mig vad jag hade glömt hemma, mitt pulsbälte till GPS-klockan.

Tåget hade avgått i tid och rullade in på Kiruna station i tid. På stationen stod det FC-funktionärer och väntade på oss. De beställde taxibilar som skulle ta oss till Camp Ripan. Medan jag väntade på taxin småpratade jag med två herrar från Luleå som satsade på att gå hela sträckan i ett svep. Galningar.

Vi stuvade in oss i bilarna och for till Camp Ripan. Jag hämtade ut mitt vandringspass, karta, gas, mat och köpte mig en energibar innan jag gick för att leta upp sällskapet jag skulle sova med.

Incheckningen på camp Ripan

Av någon anledning hade jag fått för mig att Maria (som jag hade haft kontakt med angående boende) skulle vara uppe med ett tjejgäng men hon var där med en hel drös killar varav en jag skulle dela rum med. Jag åt lite middag och sen gick vi till vår stuga. Eller radhus kanske man skall säga. De var jättefräscha och fint inredda, riktigt mysigt. Men vi skulle ju bara sova där några timmar innan starten.

Mitt rum eller skall man säga skrubb

Det större rummet i stugan

Stugorna

Fredag 8 augusti 2008, startdag
Väckarklockor ringde tidigt och vi åt vår frukost i restaurangen kring 6-tiden. Bussen skulle gå klockan 7 så det var lite bråttom att hinna packa om det sista och lämna in väskan som skulle åka till Abisko. Det var många som vankade omkring lite smånervösa innan vi fick kliva ombord på bussarna som skulle ta oss till Nikkaloukta.

Vi väntar på att få kliva ombord

Jag hamnade på rad 2 i en buss med bra utsikt genom fönstret. Vi gav oss ut mitt i ingenstans kändes det som.

Mitt ute i ingenstans

Satt och fascinerades av kvinnan framför mig, hon bar en rätt kraftig makeup, stora guldringar i öronen och en hel drös guldarmband på armen. Hon såg inte ut som hon snart skulle ge sig ut och gå 11 mil i fjällen, varför plockar man inte av sig sådant? Och hur tänker man när man sminkar sig på morgonen?

Plötsligt dök Nikkalouktaskylten upp på vägen och en bit bort syntes bussen som gått precis före vår buss. Fjärilarna började fladdra i magen, vi var snart framme. Alla vällde av bussen, slet ur sina ryggor ur bagaget och började gå mot startområdet utanför turiststationen i Nikkaloukta.

Snart framme

Vägs ände

Nu är det 2 timmar kvar till start, många vandrar omkring lite lagom nervösa, småpratar med varandra, kollar vilka tider folk tänkt att gå på. Ultralöparna syns rätt väl, nästan ingen packning och de flesta av dem består mest av skinn och senor. Hittar ett Fjällräven Classicpannband jag gillade så det köpte jag. Stämplade in, fick mitt säkerhetsskynke och vägde min ryggsäck 10,2 kg. Passar även på att köpa en bulle och te och småpratade med Luleåherrarna innan det är dags för uppställning inför starten (de gav mig en komplimang, de trodde inte på mig när jag sa att jag är 35, eller så trodde de jag var äldre och då var det ju ingen komplimang :-/. Vi blir ivägskickade med några ord från samernas nationalsång (tror jag det var).

Incheckningen och ett exempel på hur checkpoints ser ut

Säkerhetsskynket på, med reklam för Fjällräven Classic så klart

Något säger mig att dessa tre killar inte tänker sova på fjället

Nikkaloukta-Kebnekaise fjällstation
Ett lyckorus går genom kroppen när jag förstår att jag är på väg.

Vi väntar på starten

Många orange skynken blir det, ca 490 startande

Solen sprack fram efter ca 1 minut och det var jättevarmt. Valde frivilligt att starta ganska långt bak för att slippa värsta trängseln ut. Innan vi nådde den karakteristiska portalen mot Keb bad jag en dansk ta ett kort på mig vilket han gjorde.

Så här glad kan man vara över att hälsenorna inte gör ont när man skall starta en 11-milsvandring

Porten som markerade starten på vår vandring

Det gick väldigt långsamt i början, tappade nästan balansen, tur att jag hade stavarna :-) När jag skulle justera bandet på ena staven lyckades jag rycka loss det och fick gå och fippla med det en evighet, en kille med likadana stavar frågade om jag behövde hjälp. "Nä Kan själv!" var ju mitt motto så jag fixade till det. Men vi började småprata och hans hund som hölls av matte kom och försökte tränga sig förbi hela tiden, ivrig över att få gå bland alla människor. Efter en stund ville matte till hunden vila så de försvann upp i skogen likaså min samtalspartner så jag tuggade på ensam. Nu hade det börjat lätta upp lite och man kunde ta ut stegen. Mellan Nikkaloukta och Kebnekaise Fjällstation är det 19 km.

Jag började närma mig "LappDånalds" men eftersom jag inte var det minsta hungrig tänkte jag inte svänga in för en renburgare (gillar ju inte ens renkött).

Det började snart lätta upp lite och man såg bergen, nu är jag på väg

Man känner sig så liten mot de stora bergen

Man behöver inte gå långt för att hitta urgott vatten när man är i fjällen

På en av spångarna (spännerna?) hamnade jag bakom ett gäng damer som var ute på söndagspromenad, blev oerhört stressad av deras låga fart och om kom man inte heller. Tillslut var den slut och jag kunde spurta om damerna. En ny spång uppenbarade sig och en kille gick i bra takt på den. Sa till honom, du verkar hålla ett bra tempo, dig hakar jag på. Vi började prata, han gick oxå ensam, vi hade ungefär samma mål gällande tid, han lite kortare än mig för han hade ett tidigt flyg måndag morgon. Vi kom överens om att slå följe, så fick vi se hur det gick. Efter en timme kom vi på att det kanske vore en idé att presentera sig. Janne hette han.

Nu började vi närma oss båtlägret, min första avvhoppspunkt om hälsenorna skulle krångla. Men jag kände inget så jag passerade.

Vi fortsatte i raskt takt mot Kebstationen, vägen var lättrampad och ryggsäcken kändes fortfarande lätt. Jag kände dock av mina axlar lite, märkte att jag gick och drog upp axlarna när jag använde stavarna. Väl framme på Kebstationen kl 14:08 (kom dit som 90:e person) så var det lagom tid för lunch så vi slog oss ner på bänkarna och lagade mat. Jag åt en höns i curry, men den höll på att blåsa bort när helikoptern kom och gick. Helikopter var min sista väg ut om hälsenorna skulle kännas men än så länge var det lugnt.

Janne käkar lunch

Bea besväras av solen under måltiden (foto Janne)

Vi var vid Kebstationen i hela 1,5 timmar (lämnade 15:38), snackade lite med ett gäng unga killar som skulle försöka ta sig upp på Keb dagen efter. Vi tipsade dem om lite andra turer i området. Jag hoppas de han upp innan vädret blev dåligt. Passade även på att skicka några SMS innan mobilen stängdes av för efter Keb är det ingen täckning.

Hej då Kebnekaise fjällstation

19 km på 4h 8m, 4,6 km/h i snitthastighet

Kebnekaise fjällstation - Singisstugan

Jag älskar att gå nere i dalar och se upp över bergsväggarna, det brukar ofta vara häftiga skuggspel när molnen drar fram på himlen

Nästa checkpoint var Singisstugan 15 km bort. Den här biten var lite besvärligare men forfarande inte svårvandrat. Vi gick och pratade om ditten och datten. Vid en bred fjällbäck stannade vi och tvättade av oss, man kunde tro att det var saltvatten i bäcken, så mycket salt hade jag i ansiktet.

Här tvättade vi oss, det var iskallt

Aj aj de där molnen ser inte bra ut

På väg till Keb tidigare hade vi pratat med några Göteborgare, de hade fortsatt när vi tog lunch. Nu kom vi ikapp en av dem, deras gäng hade splittrats 2 var långt före, hon vi stötte på gick själv och hon hade 2 bakom sig som vi måste ha gått om på vägen. Jag saktade ner och pratade lite med henne (Malin) för att kolla hur det var, visste ju att hon gått med ett helt gäng innan. Jodå det var bra, hon tog det i sin takt, visste att de framför väntade på henne. Jag traskade ikapp Janne och vi fortsatte mot Singi. När vi kom fram var Göteborgarna där och vi meddelade att Malin var på väg men att det gick sakta men hon var vid gott mod. Vi kom till Singi 19:12 och tog en macka och en kopp te. Janne tejpade sina fötter som började värka lite. 19:58 var det avfärd, den sista etappen för dagen skulle avverkas de 12,5 km till Sälkas.

Singistugan och andra checkpointen

15 km på 3h 36m, 4,2 km/h i snitthastighet

Singisstugan-Sälkasstugan

Dessa orange markeringar var vad som ledde oss på rätt väg

Nu börjar tröttheten komma och även om vägen faktiskt är bättre här (bitvis i alla fall) så känns det jobbigare. Vi kom ikapp ett flertal personer vi snackat med tidigare bland annat Filip som nu gick långsamt, han hade fått skavsår på insidan av låren. Lät inte så himla kul. Vi önskade honom lycka till och fortsatte mot värmestugan som skulle finnas ungefär halvvägs mellan Singi och Sälka. Väl där gick jag på toa och sen tog vi en Resorb, värmen hade verkligen torkat ut en. Sista 7 kilometerna var rackarns sega, det var relativt lättgånget men enformigt. Men vi fick i alla fall se några roliga randiga berg.

Drakryggen? Bert rättade mig, det var inte Drakryggen som någon sa att det var, mest troligt är det då Duolpanjunjecohkka

Rätt så långt innan man kommer fram ser man taken på stugorna i Sälka, allt ser så kort ut i fjällen men är alltid ås jäkla långt. Vi myntade begreppet Classickilometer, det som är en km på fjällkartan motsvarar 3 km landsväg ungefär.

Strax efter 23 snubblade vi äntligen in i Sälka aka Primus checkpoint. Vi såg inte det blå checkpointtältet utan ett grönt det stod Primus på så vi gick ner dit, men det var några funktionärers boende. Kikade upp för kullen jag just rusat ner för och ser äntligen det blå tältet. 23:21 stämplas mitt pass och jag bjuds på en renklämma. Jag som inte ens gillar renkött slukade maten på några sekunder, sen fanns det morotskaka, som jag inte heller gillar normalt men den var underbar. En kopp te fick jag oxå.

Sen letade vi upp en plats att slå upp tälten på. Några tält stod redan på gräsplätten så vi försökte vara så tysta vi kunde. Jag gick upp till checkpointen för att fråga något, minns inte vad. Fick höra att en kille låg skadad med sträckning inne i bastun så jag tog med min voltarengel och första förbandlåda med värktabletter och gick ner. Där på golvet låg ena Luleåbon som skulle gå allt i ett sträck. Han hade på något sätt lyckats sträcka ljumsken. Han hade redan fått voltarentablett och trodde inte han behövde någon gel. Jag pratade lite med hans polare innan han gav sig iväg ensam i natten. Den skadade skulle flygas ut med helikopter dagen efter.

12,5 km på 3h 22m, 3,71 km/h i snitthastighet

Klockan var 24:00 när vi kröp in i respektive tält, klockan 6 skulle vi käka frukost. Det började regna precis när jag krupit ner i sovsäcken.

Lyckades somna relativt snabbt men vaknade av att grabbarna i tältet bredvid började asgarva och prata med varandra. Den ena hade tydligen släppt väder vilket fick de andra att bryta ihop. Det var apvarmt i mitt tält så jag sov inte så där jättebra under natten, vaknade av att jag var sjöblöt i svett. Men kring halv tre lyckades jag nog somna ordentligt och vaknade kring 4-tiden och var relativt utvilad. Var tvungen att gå ut och kissa, ute regnade det och jag drog på mig underställströjan och tassade ut. KALLT! Skyndade mig snabbt in i mitt varma tält igen. Låg och halvslumrade till 5.

Hörde hur Janne vaknade i sitt tält, försökte lista ut om han kunde tänka sig att gå upp redan nu men svaret blev "Klockan 6 sa vi va?". Ja ja lika bra att försöka slumra lite till då. Klockan ringde kl 6 och jag klev upp och rafsade ihop mina kläder. Ville klä på mig inomhus så jag tog sikte på bastun men där hade några vandrare ockuperat hela bron och bommat igen dörren med sina ryggsäckar. Fick gå in på utedasset och torka av mig regndropparna på kroppen och sen klä på mig.

Sen var det dags för frukost, Blå bands snabbgröt med äpple och kanel. Det gick rätt fort att koka upp vattnet och hälla i grötpåsen. Det var faktiskt uppehåll medan frukosten lagades. Jag tog ett kort på våra tält och när jag stängde av kameran vägrade linsen gå in i kameran. Den var kaputt :-(

Våra tält i Sälkas, sista bilden med kameran

Lördag 12 augusti 2008, dags för lite jobbig stigning

Sälkasstugan - Tjäkta
Tälten packades ihop och ryggorna åkte upp på ryggarna. Dags att knata vidare mot Tjäkta 14 km. Jag visste att dagen skulle bli tuff, Tjäktapassets högsta punkt ligger 1140 möh med en jobbig stigning och jag blir alltid tokanfådd vid stigningar. Men att det skulle vara så jobbig väg till där det började stiga trodde jag inte det skulle vara men den var skitjobbig. Jag mådde dessutom skitilla kändes som jag skulle kräkas när som helst, gröten låg som en stor klump i magen. Halvvägs till Tjäktapasset stannade vi till och pustade ut på en stor sten, drack lite vatten och laddade för resten. Några andra vandrare gick förbi oss. Bland annat en kille från New York. Vi frågade honom hur han fått veta om evenemanget och han svarade att det var svenska familjevänner som ville att de skulle göra det tillsammans. Men de gick så långsamt att nu hade han lämnat dem bakom sig (han gick in på en tid strax över 43 timmar sen).

Upp för Tjäktapasset var jag tvungen att stanna och pusta ut var 10:e meter. Janne älgade upp för berget som han var bergsget i tidigare liv. Men han stannade då och då för att vänta in mig, kändes som jag sinkade honom jättemycket. Jag har funderat nu efteråt hur det skulle gått om jag varit ensam. Antingen hade tjuskallebea bara bitit ihop, kräkts i en tuva och sen travat på eller så hade jag brutit ihop totalt och lagt mig i en tuva och dragit en jacka över mig och hoppats på att någon förbarmat sig över mig. Jag fick ingen luft alls, det var som om någon pressade ihop mina lungor, jag drog in luft men inget hände. Blev bara grymt anfådd. Vi mötte en massa människor på väg nedför, de hejade på oss och sa att snart var vi uppe, nu var vi i värsta stigningen. Det lät ju positivt i alla fall, var så avundsjuk på dem som fick gå nedför men de tyckte att jag hade ju mitt kvar (vilket senare skulle visa sig vara en sanning med modifikation).

Nu kom jag upp efter ca 40 minuter (från det att stigningen började), vi gick in i värmestugans förrum och pustade ut lite och jag justerade skorna lite. Det var skönt att komma undan från regnet 2 minuter, jag mådde så himla illa undrade vad sjutton det berodde på.

Vi gav oss iväg över lite snöfält och sen en jävla massa sten, de stod rakt upp, de låg staplade på varandra, hur mycket sten som helst. Och halt var det pga regnet. Det blev helt omöjligt att titta på något annat än marken. I vandringspasset var det en bild på Tjäktastugan på sidan där checkpointen presenterades och när vi kom till där man går över bron till stugan så fanns ta mig fn inte en enda checkpoint där utan istället var det en skylt som visade att man skulle gå vidare. Jag som hade hoppats på att få springa på toan vid stugan för min mage var i uppror.

Vi gick och vi gick och till slut syntes det blå tältet långt långt där nere i dalen. Vi skyndade på stegen och min mage vreds om, var i akut behov av att få hitta en toa. Men checkpointen stod mitt i ingenstans. Stämplade in 11:24 och sprang ner till bäcken och fyllde på vatten och kissade bakom en stor sten. Pratade lite med grabbarna som satt och käkade lunch bakom tältet, de satsade på att komma i mål ikväll. Jag önskade dem lycka till och vi letade fram en plats lite längre bort för att käka. Jag mådde pyton och behövde definitivt en toa men fick nöja mig med att gå en bit bort. Uteliv är bara roligt om man är bra i magen. Då upptäckte jag orsaken, jag hade fått min mens, 1,5 vecka för tidigt. Som tur var hade jag binda och tampong kvar i ryggan sen högakustenvandringen.

Jag fick tvinga ner lite mat, 2 mackor och lit te. Visste att resten av vandringen skulle bli jobbig om jag inte åt, lade lite mer nötter och en nötbar i byxfickan för säkerhets skull. Efter 52 minuter var vi på väg igen. Det började regna igen (vi hade haft uppehåll under maten) och marken blev allt stenigare vilket åter igen betydde att man inte vågade titta upp från backen.

Sträckans längd är lite osäker, det sägs att checkpointen var flyttad ca 2 km så jag får väl gå på det.

16 km på 4h 19m, 3,7 km/h i snitthastighet

Tjäkta - Alesjaurestugan
Nu blev det mest att trampa på, vi skulle till Alesjaure innan det blev kväll och förhoppningsvis en bit till. Jag hade hört att detta skulle vara lätt vandring men psykiskt jobbigt då man ser stugan 4 km innan man är framme. Jag mådde lite bättre men inte toppenbra. Vi traskade på under tystnad en bra bit men så började Jannes ena fot krångla. Framsidan på fotleden krampade , det blev jättejobbigt för honom att gå. Och han blev aningen gnällig pga foten men det var ju bara att trampa på. I Tjäkta hade funktionärerna pekat på en kulle och sagt efter den där kullen är det bara neråt och inte så långt kvar. Jo tjena efter kullen kom en ny kulle och sen en till. Plötsligt när vi stod på en av kullarna så såg vi stugan långt borta men det såg ändå relativt nära ut. Enligt min GPS skulle det vara ca 6 km kvar. Hmm man skulle ju se stugan när det var 4 kvar. Nu efteråt har jag förstått att man ser stugan där vid 6 km men sen när man har 4 km kvar så ser man den hela tiden. Jannes fot värkte allt mer och tempot drogs ner rejält, han förbannade killarna vi nyss mött uppe på krönet som sagt att snart är det inte långt kvar. Vi gick och vi gick och stugan kom inget närmare. Det var verkligen jobbigt även om fötterna gick lätt på underlaget.

Plötsligt när vi var på en spång hörde vi smatter av stavar bakom oss, jag skuttade snabbt ner från spången för att släppa förbi fartdåren. Det kvar en kvinna i 50-60-årsåldern med minimal packning som pinnade på som bara attan. Jag hakade på henne en bit upp för backen och GPS:en tyckte att hon höll en fart på 6,7 km/h. Jag blev grymt imponerad av henne.

Jag kollade kartan och nu skulle det bara vara 3 km kvar. Det stämde hyfsat med GPS:en oxå. Janne blev jättebesviken han ville vara framme NU! Vi traskade på i tystnad. Och när vi såg bron som skulle leda över vattnet upp till stugan sa det "popp" på min vänstra lilltå, plötsligt blev tån dubbelt så stor som den var sekunden innan. Fan helvete en stor jävla blåsa hade ploppat upp på tån. Tån fick inte längre plats i skon, jag kunde knappt gå för det var så obehagligt, gjorde inte direkt ont dock. Lyckade linka mig de sista meterna ner till bron, upp för trappan till bron och sen över. Väl på andra sidan var det en brant uppförsbacke innan vi var vid checkpoint. Hur sjuttingen skulle jag ta mig upp? Jag fick gå sidledes och släpa upp vänsterfoten såg nog ut som jag var jätteskadad.

Väl uppe stämplade jag in kl 15:25. Jag behövde få min tå omplåstrad men först lite mat i magen. Jag mådde mycket bättre nu och var vrålhungrig, i Tjäkta hade de sagt att det skulle finnas restaurang i Alesjaure. Det var FEL! Det fanns en liten livsmedelsförsäljning samt fika. Jag köpte en kopp te, en chokladboll och en apelsin sen fick jag en halv burk bullens korv (kalla) av Janne. Vi som hade sett fram emot att få äta mat. Ute var det svinkallt och duggregnade så att gå ut och sätta sig och laga till något kändes inte lockande. Janne fick låna min Voltarengel och smörja in framsidan av fötterna för att se om det hjälpte.

Filip, han med skavsåren satt och halvslumrade vid ett bord. Jag gick och pratade med honom en sväng och han sa att här fanns de bästa fotomplåstrarna. Vi pratade en stund och mitt i en mening somnade han :-) Så jag gick ut och letade fram mina tofflor och tryckte försiktigt i fötterna och tog min necessär, behövde gå och tvätta fötterna. Frågade funktionärerna var jag hittade omplåstringshjälpen och var jag kunde tvätta fossingarna. De sa att fötterna kunde jag tvätta nere i sjön och Jonas som skulle plåstra om fötterna fanns i stuga 3. Jag började gå mot sjön men insåg att lilltån smärtade vid gång neråt så jag gav upp. Jag tog dricksvatten och hällde över min handduk och sen på med såpa. Satte mig utanför stugan och började tvätta rent mina fötter. Då kom en kille och frågade om det var jag som behövde omplåstring. Jo men jag måste tvätta rent fötterna först tyckte ja. Äh jag är inte så noga med sånt, jag tvättar kring såret åt dig svarade han och visade mig in i stugan.

Jag fick lägga mig ner på en bänk. Jonas började titta och sa att jag hade en typisk Compeedblåsa, man har smackat ett compeedplåster på en blåsa och vips kommer plåstret ligga och nöta så att blåsan bara växer och växer. Man måste klippa rent innan man sätter på Compeed. Jag som trott att det räcker med att blåsan spruckit. Jonas sa åt mig "Detta kommer göra jätteont, du kommer säkert skrika och det skiter jag i". Jag tackade min höga smärttröskel, det gjorde faktiskt inte så farligt ont däremot lutade Jonas handen mot min stortå vars tånagel var på väg av, det kändes. Men han lyssnade och flyttade handen lite. Efter att han klippt bort så gott som all hud på min lilltå var det dags att plåstra om. Han hade inte compeed utan Salvekvicks motsvarighet som tyvärr inte innehåller något bedövande medel. Efter plåstret blev det massor med tejp som klipptes till snyggt. Min tå såg ut som en mumie efteråt. Hur skulle jag få ner den i skon nu?


10,5 km på 3h 9m, 3,3 km/h i snitthastighet

Alesjaurestugan-Kieron (en liten bit)
Jag tog mig upp till fiket igen där Janne väntade, vi packade ihop våra saker och jag drog på mig mina SealSkinz, orkade inte gå ut och leta fram torra och rena strumpor från längst ner i ryggan. Såg även på kartan att vi skulle gå genom några ställen som såg våta ut. På med ryggsäckarna och kl 17:34 var vi på väg därifrån. Jag hade hört att det fanns bra tältplatser 6-7 km längre bort och siktade på dem. Vi kom fram till där leden skulle börja och såg 2 leder en orange och en röd skylten pekade mot den röda men vi hade följt orange hittills. Vi blev osäkra så Janne sprang upp till funktionärerna och frågade, tydligen bytte leden färg till rött här. Vi knallade iväg, Jannes fot kändes bra och vi traskade på i rätt bra fart längst med sjöns strandkant. 2 killar kom i en rasande fart bakom oss, vi hoppade ur spår och lät dem springa förbi, vi han slänga några ord och önskade dem lycka till.

Vi passerade de tre vise männen igen, de stod vid en står kåta och verkade slå läger vi hejade på varandra igen och sa att vi nog skulle ses igen i morgon. Vägen var lättgången och jag kände mig jättepigg men kring 19:30-tiden, ca 6,6 km från Alesjaure stod vi vid en jättebra tältplats och båda två var hungriga. Skulle vi gå vidare eller skulle vi stanna, vi visste ju inte hur det såg ut med tältplatser längre fram. Vi valde att stanna, slog snabbt upp våra tält och värmde var sin måltid. Jag tog en Real Sötsur kyckling, jag brukar tycka att den är riktigt god men nu var det svårt att få ner den, mådde fortfarande lite illa. Men tvingade i mig maten. Klockan var inte mycket när vi sa godnatt och strax innan kl 21 sov jag. Så trots att jag känt mig pigg när vi slog läger så var jag visst rätt trött. Precis som dagen innan så började det regna rejält precis när jag stängde tältduken. Kanske var det därför jag somnade så fort, regn brukar vara sövande.

6,6 km på 1h 52m, 3,5 km/h i snitthastighet

Vi bestämde innan vi sa god natt att samma tid som dagen innan skulle gälla och som vanligt vaknade jag flera timmar i förväg. Första gången vaknade jag kring 1-tiden och var hur pigg som helst men regnet på utsidan av tältet vaggade mig till sömns igen (för inte fasiken tänkte jag gå upp och ta ner mitt tält i det vädret och ge mig iväg alldeles ensam på det som sägs vara den jobbigaste sträckan). Vaknade ingen strax innan 4. Och sen var det svårt att somna om, solen hade gått upp och regnet upphört, det började bli varmt i tältet. Jag funderade åter igen på att knata upp i förtid och dra men det kändes elakt särskilt med tanke på att han peppade mig upp för Tjäkta. Så jag la mig på sovsäcken och försökte somna om, men det gick bara inte.

Strax innan 6 hörde jag hur det rörde på sig i andra tältet och jag började förbereda min frukost. Att försöka äta den alldeles för söta gröten igen skulle jag inte utsätta mig själv för så jag åt bara några mackor och tog en kopp te. För lite egentligen för den ansträngning som skulle komma. Men kan man inte äta så kan man inte.

Söndag 13 augusti 2008, sista biten

Alesjaurestugan-Kieron (resten)
Klockan var ungefär 7 när vi kom iväg. Vandringen började enkelt och Janne höll en hög fart (snittade kring 5,2 km/h) och jag som hade legat vaken i 2 timmar på morgonen plus hade mensvärk hade lite svårt att hänga med. Men jag bet ihop och knatade på, Janne verkade inte ha någon lust att slå av på takten så vi avverkade biten fram till rengärdena i en rask takt.

Plötsligt var vi framme vid ett berg som skulle rundas, nu kom vi till det absolut jobbigaste på hela sträckan, gå på skrå samtidigt som det var hur mycket sten som helst. Flera kilometer av helt hopplös terräng. Vi tog oss fram så gott det gick, fort gick det då inte. Jag hade väldigt lite vatten så jag spanade konstant efter bäckar. Jag tittade upp från stenarna en stund och ropade till Janne som gick en bit framför mig för tillfället att jag ville stanna och titta på utsikten, det var en vacker dalgång, jag fick Janne att stanna till och faktiskt ta upp kameran och ta ett kort (min egen hade ju pajjat). Sen gnällde vi oss vidare längst med stigen, det var faktiskt skitjobbigt. Plötsligt fick jag syn på en jokk, lika bra att fylla på flaskan igen. När jag står där med huvudet ner i jokken får jag syn på en kille ca 100 meter längre fram. Det såg ut som en av killarna som hurtigt sprang om oss innan vi slog läger dagen innan. Han verkade röra sig jättelångsamt. Jag ropade och frågade hur det var, hörde inte hans svar men såg att han skakade på huvudet. JAg ropade att han skulle vänta och att jag skulle komma. Vet inte var jag fick styrkan ifrån men plötslgit skuttade jag över stenarna framåt och snart var jag framme hos honom.

Jodå det var en av killarna, frågade var kompisen var och han sa att han gått iväg själv. Killen var skadad, han hade fått någon muskelbristning eller i låret. Han kunde inte lyfta benet mer än några cm ovanför marken. Hur fasiken tar man då sig fram över stenar som var minst 10 cm höga. Jag såg att han inte kunde ta sig någonstans och frågade om ett par stavar skulle hjälpa och jo det trodde han. Så jag lämnade över mina stavar och gav honom mitt startnummer. Han pratade om att bryta i Kieron så jag sa att han kunde ju lämna stavarna där om han inte kunde få dem med sig ut. Jag kom på alldeles för sent att jag hade glömt att erbjuda honom Voltarengel eller Voltarentabletter.

Jag sa hejdå till honom och sa att jag skulle meddela Kieron att han var på väg så de skulle kunna beräkna ungefär när han borde anlända.

Vi fortsatte på den jobbiga vägen, nu var det inte så långt kvar till Kieronstugan enligt kartan. Vi rundade vad vi trodde var sista svängen och fick syn på stugan men även på en lapp på ett träd. Classic och en pil åt andra hållet. Checkpointen låg inte alls vid stugan shit åter igen var det jakt på checkpointen. Vi kom upp på en höjd där det var en meditationsplats och en rastplats. Det satt ett gäng som precis kravlat sig upp för den långa backen från andra hållet. De tyckte vi hade varit duktiga som tagit oss snart ända till mål och berättade att det luktade ljuvligt borta vid checkpointen där det bjöds på pannkakor och sylt.

Jag gav dem en uppdatering om den skadade killen bakom och de lovade att kolla till honom, de sa att de hade medikamenter med sig "vi är ett vandrande apotek" om han skulle behöva.

Vi visste nu att checkpointen var nära, vi rasade ner för branten där vi mötte nästa gäng som ropade åt oss att nu var vi jättenära och vi skulle ta stigen till höger. Vi fattade inget och skyndade vidare ner för branten, plötsligt försvann tältet och än värre leden försvann vi stod mitt i ett litet tältläger istället. Vi tittade oss omkring och fick syn på en människa som kom gående snett emot oss, jaha där går nog leden så vi älgade oss genom riset dit. Och plötsligt delade sig leden i 2 stigar. "Ta stigen till höger" ok här skulle vi hålla höger. Så gjorde vi och 1 minut senare stod vi i pannkakshimlen. Vi stämplade vårt pass klockan 10:05. Det hade tagit oss 3 timmar att gå lite mer än 1 mil.

10,9 km på 3h 5m, 3,5 km/h i snitthastighet

Vi fick varmt te, pannkakor och sylt, så mycket vi orkade äta. Jag fick även låna en varm yllefilt att ha över axlarna när jag åt. Solen tittade fram lite och det var hur skönt som helst att sitta där i slänten och äta. Min mage gillar ju inte att jag äter mjölmat så jag fick ta det lite lugnt med pannkakorna. I checkpointen berättade jag för hon som var ansvarig att en skadad kille var på väg och att han ev skulle bryta hos dem. I så fall kanske han skulle lämna mina stavar med dem. Hon fick mitt namn och startnummer så att hon kunde märka stavarna i så fall. Vi hade dock lite kommunikationsproblem i början för hon trodde att jag frågade om någon skadad hade passerat/brutit där och lämnat mina stavar. Fick säga om och om igen att killen i fråga var bakom mig och tillslut fattade hon.

Kieron - Abisko
Vi satte av mot Abisko, sista sträckan skulle vara 17,5 km och det kändes för mig som ingenting, 2 mil är ju "bit av kaka" dessutom visste jag att stigarna kring Abisko är väldigt lättgångna.

Janne började säga att foten värkte men det gick fortfarande att hålla ett raskt tempo på spännerna. Vi var ganska snabbt framme vid Abiskojaoure. Men där blev det tvärstopp inte för mig, jag hade nu vaknat till ordenligt och benen pinnade på av sig själv (plus att jag peppades av att vara nära målet samt att det fanns hjortron som lockade längst med spännerna).

Jannes fot började plötsligt göra svinont, på samma ställe som dagen innan men nu andra foten. Varje steg gjorde att foten krampade. Vi fick stanna titt som tätt för att han behövde stretcha ut foten men så fort han gick igen så gjorde det ont. Jag börjde bli otålig, så nära och krypa fram var inte min grej men vad kunde jag göra? Han verkade ha ett behov av att gnälla när det var jobbigt, fick höra hur ont det gjorde och han gnällde över att en kilometer var minst 3, så kallade Classickilometer.

Försökte mig på att lägga in en växel till, stänga öronen och bara knata på men märkte att han snabbt halkade efter och så ont som han verkade ha var det inte schysst att öka tempot så jag fick slå av på takten igen. Vi kom snart fram till skylten som sa 10,5 km (knäppbea retade sig på att de inte kunde ha en skylt vid 11 km kvar istället, det hade varit mer symboliskt, nu har ni en 10-del kvar). Stort stön från Janne, fan är det så mycket kvar. Vi stretade framåt och snart kom vi till en ny skylt 6 km kvar. Där blev vi omgådda av en tjej som vi sett borta vid 10,5 skylten där hon vilade. Vi stannade vid bron och Janne smorde in foten med Voltarengel. Jag passade på att fylla min vattenflaska i forsen under bron. Satte min högerfot på en sten en bit ut i forsen och vips började stenen glida och jag stod med min högerfot en meter längre ut i forsen. Jag hade på mina sealskinz så jag blev i alla fall inte blöt om fossingen men det kändes i ljumsken.

Jag kände att mina fötter skulle böra göra ont om jag stod still så jag tog mig över bron och stod och stampade tills Janne kom gående. Hans fot värkte som satan och nu gick det inte fort, vi hoppades att voltarenet skulle börja hjälpa efter en stund men så hände aldrig. Nu blev kilometrarna väääldigt långa. Det tog en evighet att komma till nästa bro där det stod 5 km. Jag visste att det är ca 4 km från marmorbrottet till Abisko och då skulle det alltså vara 1 km kvar till marmorbrottet nu. Janne började låta som ett litet barn på bilsemester "Är vi framme snart, hur långt är det kvar" osv... och vägen till marmorbrottet var väldigt lättgången men vi seeegade oss fram.

Plötsligt var vi framme vid marmorbrottet och en bit längre fram syntes en skylt. Vi raskade på stegen lite Janne sa "Står det 4 km på den där skylten så lägger jag mig ner här och går inte en meter till". Men det stod 3 km, marmorbrottet måste alltså ligga ca 3,5 km från Abisko. Nu gick vi om tjejen från 10,5 och 6 km igen, hon började se riktigt trött ut. Nu var jag på välbekant mark, här hade jag gått flera gånger senast jag var i Abisko. Inte långt kvar nu. Vi började möta väldigt mycket folk och de såg oförskämt fräscha ut. Det kom folk bärandes på en massa saker, bland annat en kille med 2 systempåsar gissa om Janne suktade efter de klirrande ölen.

När vi hade ca 2 km kvar mötte vi en familj med en dotter som var ca 6 år, hon sa "kolla de har skynken, så skall vi klappa" och började klappa i händerna tills vi hade passerat. Jag fick en liten glädjetår i ögat. Nu kilade meterna på rätt snabb och vi var snart väldigt nära Kungsledsportalen och jag visste att vi snart var framme. Pressade på Janne att skynda sig lite. Men oj vilket antiklimax när de hade dragit målgången den långa vägen under E10 och upp för en lång backe. Det blev skitjobbigt. Medan jag gick upp för backen tog jag fram mitt vandringspass och höll det hårt i handen. Men så äntligen såg man toppen på det blå tältet, sista checkpoint nu fick jag bråttom och glädjetårarna började rinna när jag hörde folk jubla och klappa i händerna. Janne sackade rejält efter när jag spurtade upp för backen så jag saktade ner vände mig om och skrek åt honom att skynda på lite, sprang nästan in i mål baklänges :-) Smällde mitt vandrarpass i bordet på checkpointen och fick min stämpel.

JAG VAR I MÅL!! på 52:34 nästan ett dygn tidigare än vad jag planerat.


17,5 km på 3h 9m, 5,5 km/h i snitthastighet och jag som tyckte det hade gått så långsamt sista biten.

Nu var det mat som gällde, jag sa hej då till Janne som skulle med en buss nästan direkt och gick in på turiststationen för att fixa mig en middagsbiljett. Passade även på att köpa mig en frukost och lunchbiljett. För jag behövde ju ändå stanna till dagen efter. Nu var bara frågan om jag skulle hitta en säng eller om jag behövde bo i tältet.

Jag gick glad i hågen in i restaurangen, att få äta på turiststationen hade jag längtat i sen jag planerade resan typ. Alternativet var renskaven ute i Trekkers In. Jag höll på att bryta ihop när jag såg valen i restaurangen den dagen, det var lammkotlett eller quornfilé med någon svampsås. Jag gillar inte lamm och tål inte svamp. Och där ute var som sagt renskav (souvas) nä nä det här var bara helt fel. A là carte-menyn användes inte under Fjällräven Classic. Jag pratade med en som jobbade där och hon såg min besvikelse. Hon gick ut och pratade med kocken och kom tillbaka och sa att de hade en röding kvar. Gissa hur glad jag blev, jag älskar röding. Jag bokade plats till klockan 6.

När jag kom ut igen så träffade jag på de jag hade bott med i Kiruna, de hade en stugplats över. Sådär ja då var natten ordnad oxå. Jag vägde min ryggsäck igen och nu vägde den 12 kg, antingen går någon av vågarna fel eller så hade jag dragit på mig rejält med vatten i tältet och fukt i sovsäcken.

Resten av tiden i Abisko bestod i att äta, applådera in de som kom i mål, snacka med alla man mött under vägen och försöka ta hand om fossingarna. Det blev 1,5 härlig dag på ett av jordens paradis.

Eftersom min kamera pajjade då blev det inte så många foton och eftersom jag inte hade någon kamera tenderade jag att inte stanna och njuta av utsikten så mycket som jag borde ha gjort. Dessutom så fick jag inte med mig det minnesstöd jag hade behövt i form av bilder så min berättelse blir aningen platt. Men här är ett bildspel med de få bilder jag han ta (samma som ovan).

Här kan ni se ett tv-inslag från starten.

Andra bloggar om: Fjällräven Classic