Att tappa bort en stig...

Inför vandring är det viktigt att testa sin utrustning, att ryggan fortfarande sitter bra fast man lagt på sig några kilo, att strumporna inte skaver osv. Jag bestämde mig för att denna supervarma dag (ca 27 grader) gå till Luleå. Men inte via den tråkiga vägen längst med 97:an eller på södra sidans asfalt. Nej jag plockade fram min Terrängkartan Boden och Luleå och byggde ihop en väg via skogarna ovanför Gamla Sävast som skulle ta mig till Norramark bakom Sunderby Sjukhus och därifrån skulle jag kunna gå via Kyrkbyn till Porsön. Dock missade jag att 2 stigar inte alls satt ihop men mer om det senare. Totalt någonstans mellan 36 och 40 km. Klockan han bli 09:43 innan jag lyckades ta mig utanför dörren med ryggsäcken på packad med 6 kg.


Jag valde att gå ner i trädgården och följa hundrastningsstigen längst med sjön, mjukt och skönt underlag och lite lite fläkt från vinden. Men redan nu väldigt varmt. Började fundera om mina 2 liter vatten skulle räcka. De första kilometrarna längst med vattnet gick trögt, benen kändes som om de helt saknade fart men jag gick på. Valde att ha GPS-klockan i fickan inte titta, inte bry mig bara gå. Tyckte ryggsäcken satt lite obekvämt, skyllde på en sprängfylld vattenpåse baki ryggen, det skulle nog bli bättre när jag  druckit en del. Jag tog mig igenom stigar och vägar där jag gått förut (rös när jag såg stället där jag slog sönder benet på cykel i fjol) och när jag kom till vattentornet i Sävast tänkte jag gå rakt fram men den stigen försvann i tomma intet. Blev till att vända tillbaka, kolla på kartan och ta ut en annan väg. Efter en stund hamnade jag i det där euforiska tillståndet när benen bara går av sig själv, hjärnan är tom och jag bara tar in det vackra runt omkring mig. Det var jättefina stigar/vägar.

 

 Insåg att jag gått här förut när jag kände igen 2 stugor som ligger där. Den ena verkar användas och skötas om. Den andra mer förfallen, med uppbrutet lås och ett igenbommat fönster. Men där inne ändå hyfsatr i ordning med bäddad säng osv. Så någon använder den ju. Min "escape pod"-stuglängtan slår alltid till med full kraft vid sådana här tillfällen.

 Fortsatte på härliga vägar.

 I skogen var det när det var lite fuktigare löjligt grönt. Fräken som täckte marken.

 Lyssnade på en bra ljudbok och just här började jag skratta åt en scen på ett rullskridskodisko. Kom på mig själv att vilja ta med MTB:n hit.

 Se där en glad och lycklig Bea.

 Tur jag tog den bilden när jag tog den för en stund senare var det ren och skär misär. Kom fram till Notträsket efter 18 km. Här visade sig mitt misstag med kartan, dels gick inte 2 stigar ihop som jag hade trott utan jag skulle behöva gå ut till vägen (men än så länge har jag inte sett det) och dels försvann stigarna jag skulle gå på. Provade en som skulle gå längst med sjön först, den försvann i våtmark, tog sikte på en som skulle gå högre upp, den försvann i ett kalhygge. Nu kollade jag ordentligt på kartan och insåg att det inte ens hade hjälpt att nå stigen i fråga eftersom den inte gick dit jag ville ändå.


Men trodde jag hittat en väg över Markberget och ner på andra sidan, lite brant men med hjälp av telefonens GPS borde jag kunna navigera dit. Så jag gav mig över berget och ner för den branta sidan. Hittade en smal stig som pekade typ åt rätt håll följde den, hittade ett traktorspår i det höga gräset som gick åt rätt håll, perfekt. Men så blev det smalare och smalare, tillslut bara en djurstig, kunde se älgspår i leran. För lera var det nu massor av och blötare och blötare. Jag kämpade mig in i tät skog, försökte navigera mig fram men insåg att jag nog mest bara skulle gå vilse och irra runt runt så tillslut irrade jag mig ut igen mot en vändplats på en väg. 2 km hade jag irrat när jag kom ut på grusvägen. Denna grusväg ledde raka spåret hem mot Boden igen längst med järnvägen. Så tråkig väg. Det som stör mig så här i efterhand var att jag inte kollade på kartan för parallellt med järnvägen går en stig i skogen, hade ju kunnat gå upp på ett litet stickspår upp till den.


När jag kollar på kartan i efterhand ser jag att jag var rätt nära vägen jag hade velat nå, så irriterande.

 Muttrandes gick jag längst med grusvägen tills jag kom tillbaka till en skogsbilväg där jag gått innan. Istället för att gå samma väg hem valde jag att följa den längre bort och gå en liten omväg hem. Jag svettades ymnigt, ltie sursvett från stressen i skogen också, doftade inte hallon direkt. Ryggsäcken skavde mig på armen, jättekonstigt, försökte justera den vida tröjärmen som var indränkt av svett och salt och kändes som ett sandpapper. Och bak på ryggen tryckte något hårt mot skulderbladen. Hur dåligt hade jag packat ryggsäcken egentligen? Nog är ryggplattan utsliten men så där borde det inte kännas. Irriterad trampade jag vidare. Försökte hitta tillbaka till lugnet och njuta av omgivningarna och det kom tillslut.


Tillslut var jag vid Svartbyträsket igen. Efter 38 km sa fötterna (i ett par helt utslitna Teva Tirra-sandaler) hörredudu nu är vi trötta. Då var det dags att gå en kilometer asfalt. Jippie. Men sen vek jag ner på grässtigen längst med sjön igen. Nu tog vattnet slut också.

Väl hemma var det mycket skönt att hoppa i duschen, kunde använda saltet som scrub. Några timmar senare kollade jag på ryggsäcken och insåg att stålbågen var isatt åt fel håll, inte undra på att ryggsäcken kändes helt knas och gett mig blåmärke på ryggen.