Det var nog denna reaktion Jenny också hade hoppats på att få se hos mamman när hon hittade en rödgråten pojke på ICA.
Jag förstår Karin hur förtvivlad hon kände sig när barnen plötsligt bara var borta och även jag har önskat att kunna sätta GPS på ungarna. Jag kan däremot inte känna igen mig i mamman som Jenny fick möta. Hur kan man låta barnet ta all skuld och inte ge någon tröst alls. Som Jenny skriver, man kan visst skälla inte helt ovanligt när man blir rädd och lättad men man gör det och visar samtidigt att man är lättad att man hittat dem. Man spelar inte likgiltig inför barnet. Vilken sorts känsla väcker det hos barnet? Känner sig barnet älskat?
Läs även andra bloggares åsikter om barn
29 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Men eller hur? Jag skäms lite över att ha skrivit ett helt inlägg om en person jag inte känner, men jag blev verkligen chockad över hennes agerande. I efterhand kan jag nästan lite skämmas över att jag bara lommade iväg och inte sa något - fast jag vet inte riktigt vad jag skulle ha sagt heller...
Jag har också funderat på att sätta GPS på kidsen - inte minst sen när de är tonåringar och börjar dra ner på stan på nätterna...! ;o)
Hej Bea! Blev så förvånad när jag googlade på mitt gamla namn Maria Lundeflo ( heter numera Liden) och hittade min gamla dikt på din blogg. Kul att du gillade den och att du tänkt på mig. Samtidigt blev jag lite ledsen eftersom mina föräldrar orättvist hängs ut. Dikten handlar nämligen inte alls om mig själv, jag fick fritt välja yrke mm. Att jag skrev i jagform beror helt enkelt på att det lät bättre. Vi var tvungna att skriva dikter på svenskalektionen och vår svenskalärare anmälde dikten utan att jag visste om det och sen gick den och vann och lästes upp och många trodde nog liksom du att den handlade om mig själv, känns lite dumt. Ha det så bra! Maria
Hej,
Oj det var ju absolut inte meningen. Jag ändrar genast. Det var den version som cirkulerade på skolan och jag ifrågasatte den nog aldrig då och inte tänkt på det senare heller. Men jag minns dikten.
Skicka en kommentar