Skidpremiär

Idag tog jag på mig mina nya pjäxor och spände fast skidorna. Jag hade ca 1 och en halv timme på mig innan barnen skulle hämtas. Jag hade inte stått på ett par längdåkningsskidor på minst 16 år. Inte en enda gång sen jag flyttade hit upp. Ni ser min bekymrade min.

Jag tog mig ner till sjön och fick åka i upptrampade skoterspår de första 200 meterna men sen kom jag fram till nypreppade spår. Kan inte påstå att jag gled fram graciöst men det gick i alla fall hyfsat. Druttade inte omkull. Det var ca -5 ute, strålande sol och helt vindtilla. Jag var nästan ensam på sjön, 2 damer som promenerade med stavar en bit bort och en kvinna med två hundar gick ut på sjön bakom mig.

Plötsligt kom en sådan där härlig känsla i hela kroppen, lycka! Det var ren lycka att glida fram i tystnaden och känna solen mot ansiktet. När jag var ca halvvägs hörde jag ett oväsen ovanför mig, kikade upp och fick syn på 4 skärmflygare sådana där med motor på ryggen (minns inte vad de kallas). De for fram och tillbaka över sjön, övade på att slå av motorn, gå ner och stiga igen. Såg läbbigt ut när de föll i snabba spiraler.

Spåret går inte riktigt runt hela sjön så jag fick svänga tvärs över och kom ut där jag hade kommit på spåret så det var bara att traggla i skoterspåren tillbaka till huset. På vissa ställen var det inga spår alls, ibland enkelspår, dubbelspår, trippelspår och som mest 4 spår bredvid varandra.

Totalt blev det 5,6 km på 55 minuter. Ingen topphastighet direkt men jag njöt hela tiden.

Men nu har jag träningsvärk i överarmarna, magen och rumpan. Inget i ljumskarna ännu.


Läs även andra bloggares åsikter om skidåkning, träning, motion