Igår när jag kom tillbaka till skolan med Herman efter vi varit hos skolsköterskan på grannskolan stannade jag kvar på skolgården en stund. På en sandningslåda satt en ensam flicka och såg väldigt ledsen ut. Det syntes att hon inte var jag-har-ramlat-och-slaget-mig-ledsen. Hon kurade ihop sig och försökte göra sig osynlig där hon satt i solen.Jag satte mig bredvid henne och frågade vad det var och hon viskade "Jag är så ensam, jag har inga vänner". Jag trodde mitt hjärta skulle brista. Kändes som om jag pratade med mig själv i samma ålder.
Vi pratade om varför hon var ledsen och kände att hon inte har några vänner. Det visade sig att några tjejer i klassen ofta struntade i att vänta på henne när de skulle gå ut. När hon lekte med någon fick hon mycket sällan bestämma vad. Hon blir alltid sist vald och när de gör saker i grupp hamnar hon ofta efter och alla blir sura för att de måste vänta på henne. Hon berättade att hon ofta grät på skolan och kände sig ensam. Att hon helst av allt skulle vilja gå hem till sin hund. Hon berättade också att när hon sitter där och är så ledsen så pratar hon med sin döda "gudlillasyster" hon lyssnar i alla fall.
Vi tog en promenad runt skolhuset, jag hälsade på de barn jag känner och många frågade "varför är ni ute och går". Svarade att vi hade ett samtal om vänskap. När vi nästan var tillbaka till sandningslådan träffade vi på tjejerna som inte hade väntat på henne. De frågade också varför jag gick med henne och eftersom jag visste vilka de var sa jag att X var ledsen och kände sig ensam så jag passade på att prata lite med henne. Tjejerna sa då "Vill du var med och leka med oss?" men X sa nej. Jag frågade varför när vi gick vidare och hon sa att hon fortfarande var ledsen och arg på dem för att de bara lämnat henne vid omklädningen plus att hon inte ville hänga på pojkarna (det var det tjejerna sysslade med). Försökte säga att det kanske var deras sätt att säga förlåt. De har pratat mycket om förlåt och gottgöra i skolan. Men just nu var X för ledsen för det.
Vi satte oss på lådan igen och fortsatte prata, försökte få ur henne vad hon ville göra, men hon visste inget, mest bara fara hem. Hon sa plötsligt "Jag får aldrig äran för något". Hon berättade om en inbakad fläta hon hade gjort i håret på en av de andra tjejerna, hon var jättenöjd. Då kom en annan tjej och sa "Men det där var väl inte något snyggt?". X blev jätteledsen, som att de alltid vill trycka ner henne. Hon upplever också som att ingen lyssnar på henne. Hon sa att lärarana försöker, men de lyckas inte. Jag frågade om vad hon gör på sin fritid. Mest var hon hemma och lekte med sin hund men ibland åkte de och badade, åkte skridskor eller var på innegympa (tror att några familjer går ihop och hyr en gympahall). Men det lät som om hon gjorde det mesta av det ensam.
Medan vi satt där på lådan kom några andra tjejer, tror de är ett år yngre. De frågade som alla andra varför vi satt och pratade. Jag sa som det var att X var ledsen och kände sig ensam. De frågade då om X ville vara med och leka. Flyttade mig till tjejerna som satt i snön en bit från lådan och frågade dem vad de hade tänkt leka men de hade inga förslag så jag frågade om det var ok om X bestämde. Och visst det var inga problem. Efter lite blyga försök att komma fram till något föreslog X att de skulle leka "lavamonster" i snöhögen på baksidan av skolan och så sprang de iväg.
En av rastvakterna kom och pratade med mig och sa att det är besvärligt med Xs situation. Men de fortsätter att försöka. Hon hade nyligen en liknande situation med en av sina egna döttrar så hon förstod.
Jag fick en känsla när jag pratade med X, hennes självförtroende och självkänsla är i botten. Hon viskar när hon pratar, kryper ihop och gör sig liten. Hon har på något sätt accepterat att hon är den som kommer sist, den som alla väljer sist osv. Så skall det inte vara, vad gör man för att stödja henne? Jag funderar på om inte karate skulle kunna vara något för henne. Där skulle hon få göra saker utan att några klasskamrater talar om för henne att hon är dålig. Sensei och Senpai är duktiga på att ta hand om de blyga nybörjarna, hjälpa dem att tro på sig själva (bara man får dit dem). Man får både bra kroppskänsla och lär sig tro på sig själv. Tror jag skall fråga hennes föräldrar om hon inte kan komma och prova på nu på söndag. Sen skall jag höra med mina pojkar om inte X kan följa med oss till Leos eller nåt sånt. Jag vet att mina killar inte säger något till henne på ett elakt sätt (det vet jag inte om någon gör i skolan och hur det hanteras) men de är tysta bisittare som man så lätt blir, de tar inte några initiativ att bjuda in henne i leken.
Men jag vill ju inte ge några falska förhoppningar om att hon skall få två vänner så hur gör man? Och hon får ju inte känna att det är "välgörenhet".
Några råd? För att stå vid sidan av och se en flicka så ledsen funkar inte speciellt bra.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, utfrysning, mobbing, ledsen, göra något
(Bilden kommer från Stock.xchng)
Inlägg
7 kommentarer:
Det är sannerligen inget lätt problem du beskriver och det var bra gjort av dig att ta så mycket tid och verkligen prata med tjejen. Det är nog ganska typiskt att osäkra barn "tar" rollen av den som inte får vara med, efter de inte förväntar sig att få det. Fast de förstås egentligen inte vill vara utanför. När klasskompisarna frågar och hon säger att hon inte vill vara med, tar de i sin tur det bokstavligt och slutar fråga efter 3-4 gånger. De kan inte tänka ett steg till, "varför säger hon att hon inte vill?" Det kan ju vara så att hon, som det verkar här, inte tycker om den sortens lekar och inte tycker att hon kan föreslå något annat eftersom hon tror att "alla andra" vill leka så. Egentligen kanske det bara är en eller två som vill, och de andra hänger på. (Barn utvecklas ju olika fort och "kille-tjej"-lekarna kan verka helt obegripliga för några när vissa tycker att det är jättespännande.) Troligen jobbar skolpersonalen redan på detta, att döma av kommentarerna du fick, och det är viktigt att veta att det inte löser sig på en vecka... Men ditt förslag om att testa kampsport kanske kan vara något. För ett annat barn kan det vara att sjunga i kör eller rida. Vad som helst som stärker självförtroendet på ett sunt sätt. Om det visar sig att hon, efter ett tag, inte gillar aktiviteten så får man acceptera det, men ge inte upp efter 2-3 gånger. Prata (givetvis!) med hennes föräldrar även om det också är jättesvårt - lägg fram det som att det finns plats i gruppen eller så, inte att hon är "utstött" i skolan i första hand. Om det är medvetna föräldrar så vet man nog om det, annars kan det bli en "tvärtom-reaktion" och tvärvägran att inse hur det är.
Det är också en balansgång att bedöma vad som finns bakom det här beteendet när man inte känner familjens förhållanden. Det kan vara andra skäl till att hon uppträder så här - hon kanske har "allt" hemma och kräver särskild uppmärksamhet från vuxna överallt där hon är, och det här har blivit ett sätt att få det? "All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet" för en del. Troligen är hon inte medveten om det själv i så fall. Ibland när man har samtal med en grupp barn, som i stort sett är glada och har kompisar, och man berättar att en del kan känna sig utanför och "mobbade", så händer det att alla sitter där och säger att de känner sig ledsna och orättvist behandlade... (Och vem gör inte det emellanåt?)
Visst blir man ledsen när barn mår dåligt, det är ju hur de själva känner sig som räknas i första hand. Kan "vuxenvärlden" på något sätt hjälpa till att få henne att ändra syn på sig själv så är förstås mycket vunnet vad som än ligger bakom.
Mitt råd blir alltså att försöka, som du är inne på, med någon aktivitet du känner för, men ta det varligt och känn av så du är på rätt väg! Det går aldrig att "tussa" ihop barn med varandra, men det kan gå att stärka det positiva som finns i varje barn och visa både för barnet och andra att det "duger" och har saker att tillföra.
Jag skulle också gärna haft en "utomstående" vuxen som pratade med mig, jag minns främst lägre mellanstadieåldern som en väldigt jobbig period när alla började få "andra intressen" och man visste inte längre var man hade varandra. Lycka till, och ta det inte personligt om du inte "lyckas". Du har i alla fall brytt dig om och försökt göra något!
Tack Eva. Det är som du säger svårt att veta bakomliggande orsaker till varför hon är ensam. Skall se om jag inte kan hämta samtidigt som hon går hem idag och prata med hennes pappa lite.
Hästar vet jag att hon inte gillar så mycket, hon har en mössa med en häst på vilket jag kommenterade igår men fick svaret "Jo men jag är mer en hundtjej".
Jag vet att skolpersonalen jobbar på det i skolmiljön men de lät även lite uppgivna.
Det skar i mitt hjärta när jag läste detta, men gav ändå ett litet hopp om att denna flicka mött en person som lyckas stötta henne :)
Auuu, vad detta gjorde ont i mig att läsa. Jag såg också mig själv väldigt tydligt i den lilla flickans situation. Jag var hon när jag var liten. Jag var ensam på skolgården innan jag fångades upp av två goda själar.
Du har ju gjort en hjälteinsats redan, och jag tror att hon kommer att med ministeg komma sig upp till en bra självkänsla, även om man önskar att det ska gå jättefort. Men åhh vad svårt det är med sådana situationer. Mycket fint av dig att ta dig tid.
Jag hänger kvar här på bloggen och kollar hur det går för er/dig.
Kram
Åh vad bra gjort bea!
Stort Bea! Skönt med folk som har grodperspektiv. Hoppas det går bra med tjejen, skriv gärna mer om hur det går. / Leif
Karate låter som ett toppen-förslag! När det gäller kroniskt ensamma elever - jag har ju också sett dem, som lärare - så slås man av att hela kroppen utstrålar ensamhet. Att få fysisk träning och därmed en annan hållning - och ett annat sammanhang, inte minst - tror jag kan underlätta. Man blir den man spelar rollen av, ju.
Skicka en kommentar