You win some and you lose some eller utan telefon en hel helg men €300 i resecheckar i fickan

Vilken händelserik fredag till söndag utan Depechekonsert. Men vi tar det från början.

Fredagen var lite småstressig, skulle ju röja lite hemma, packa, köra till Luleå och hämta upp Ralf och Linda och ta oss till Kallax. Dessutom skulle jag ringa upp företaget som hade mailat mig och var intresserade av att få presentera 2 tjänster för mig (har jag sagt att jag älskar den egoboost som headhunting innebär? :-). Allt detta hans med med lagom mängd stress i magen, han tom slänga i mig lita mat väl på Kallax (jag har gett upp att säga Luleå Airport, tom flygplatspersonalen säger Kallax). Tjänsterna som presenterades för mig i telefon lät jätteintressanta båda två så jag blev glad när jag idag söndag hittade ett mail om att de vill träffa mig också. Men tillbaka till resan.

Flygresan till Stockholm försvann i ett nafs, läste lite och halvslumrade. Vi hade ett ganska kort byte på Arlanda så vi skyndade oss mot utrikes efter ett nödvändigt stopp på Apoteket och en kiosk (jag behövde fylla på mitt mobilkort för att kunna kolla mail, blogga och ringa från England). Väl framme vid utgången i F-piren träffade vi Johanna och Janne som skulle med ett annat flyg. Medan vi sitter där och väntar upplyses vi om att flyget är överbokat och de behöver frivilliga som kan tänka sig att stå över till nästa flyg och får €300 i resecheckar som också går att läsa in mot halva summan i kontanter. Vi nickade snabbt mot varandra och höll på att välta lite folk i vår väg fram till disken.

Vi sa att vi var tre stycken och de kollade upp oss i datorn, de sken upp när de upptäckte att vi alla tre reste utan incheckat baggage, vi var helt enkelt perfekta eftersom det var tre platser till som behövde frigöras. Vi skulle nu istället för direkt till London få flyga via Manchester och vårt plan skulle gå 15 minuter senare än det vi skulle varit på. Vi hade ju inget inplanerat för kvällen så oss gjorde det inget.

När vi står där och de gör iordning alla papper dyker Titan television upp och håller på att filma det där programmat om Arlanda som går på 3:an Stockholm-Arlanda. Platschefen eller vad han nu var kom fram till oss och frågade om han fick tacka oss inför kameran och visst fick han det. Jag råkade öppna munnen och säga något så jag fick skriva under ett papper från Titan Television, något om samtycke om att namn/bild visas tror jag :-)

Vi klev på planet till Manchester och jag hade tur hade hamnat i Economy Extra så jag fick mig en riktigt god cous-coussallad med lufttorkad skinka mm. De 2 timmarna gick fort när jag lyckades somna och jag vaknade lagom till att se hur vi flög in över en massa får som gick och betade precis vid flygplatsen. Väl av planet och av bussen var det aningen kaos, de visste inte riktigt hur de skulle hantera oss fem som nu skulle till ett BA-flyg i annan terminal. Efter lite funderande skickade de oss med buss till en annan terminal där vi fick noll info, vi gick till säkerhetskontrollen som sa "Have you been through immigrations?". Vi svarade nej och blev skickade att visa våra pass runt hörnet. När vi gjort det fick vi gå tillbaka exakt samma väg vi kommit, vi skulle alltså bara sagt ja på frågan.

När vi gick till säkerhetskontrollen kollade jag mina mail i mobilen, hade fått ett om en intervju på måndag som jag inte skulle kunna gå på pga brandskyddsinspektion av våra skorstenar på måndag. Tänkte jag svarar på väg till utgången. Lade telefonen och kameran i fickan på fleecejackan och lade dem i en back på bandet. Lade min väska bakom men kvinnan i säkerhetskontrollen tyckte tydligen att min väska skulle ligga ovanpå jackan och tryckte dit den. När vi kom ut på andra sidan fick jag genomgå sökning fast bågen inte pipt, de hade väl en kvot av genomsökningar som skall uppfyllas eller nåt, Ralf blev också avsökt. Vi tog våra grejer och gick till affärerna i vänthallen, tittade på böcker, köpte vatten. Jag plockade upp telefonen för att svara på mailet, då såg jag det, den omilda behandlingen i säkerhetskontrollen hade spräckt skärmen på min mobil, jag som har en touchskärm. Nu är det enda som funkar på mobilen att slå nummer och komma åt de översta i senast ringda nummer, inget annat funkar. Är inte speciellt glad. Och vilken otroligt tur att jag precis fyllde på kortet :-(

Vi lallade på tills vi fick en utgång och gick dit rätt sent för att upptäcka att utan boardingpass tänkte de inte släppa på oss, ingen hade talat om för oss var vi skulle få sådana. Nu blev det till att skynda till en infodisk som snabbt ordnade fram dem och sen tillbaka till utgången i sista stund. Johanna och Janne messade och sa att de var på bio. Nu var vi äntligen på väg till London och Heathrow. Vi tog oss till tunnelbanan och började vår färd mot Docklands.

Det gick långsamt att åka tunnelbanan in och efter lite byten stod vi på stationen Popular i Docklands, vi såg på kartan att det var West India Quay vi skulle till vilket krävde ett byte på Popular. Vi stod 8 minuter och väntade och åkte sen max 1 minut. I mörkret hade vi dock ingen bra koll på området utan konstaterade bara att det tog oss över den stora väg som låg mellan oss och hotellet. Vi hoppade av och försökte lista ut var hotellet låg, vi gick längst med hamnbassängen och alla restauranger men såg inget annat än restauranger. Vi rundande ett hörn och gick nu bakom alla restaurangerna och fick syn på skylten. Vi checkade in och var vrålhungriga. Klockan var några minuter innan 23. Vi tog oss ner till gatan med restaurangerna och kikade på menyn på hotellets egen restaurang men priserna var lite för höga tyckte vi och gick över till baren mittemot, halva priset. 23:00:00 sa min klocka och vi frågade om de fortfarande serverade mat, nej köket stänger nu svarade de. Tydligen stängde alla på gatan vid den tiden.

Men men vi behöver ju mat. Vi mötte upp Johanna och Janne som nu sett klart på Star Trek och påbörjade jakten på mat men i docklands finns inget, nada. Men jag frågade ett gäng som kom gående om de visste något, och de sa att det fanns ett Burger King i ett shopingscenter runt hörnet. Vi gick dit men möttes av stolar på bordet och ett nedsläckt kök, några satt och avslutade sin måltid precis. Nej! ingen mat här heller. Vi frågade en som jobbade i tunnelbanan om han visste något ställe och han berättade att Tescos hade öppet fortfarande en trappa upp. Vi skyndade oss dit och han köpa trekantsmacka, frukt och lite grejer till frukost dagen efter. Äntligen "mat". Alla som känner mig vet hur otroligt icke-förtjust jag är i just trekantsmackor.

Jag drack lite te, åt min macka och smakade på äpplet som smakade jord, det gick inte att äta. Somnade rätt snabbt trots hettan i vårt rum, vi trodde vår luftkonditionering skulle komma igång men det gjorde den inte. Jag sov i alla fall rätt bra medan Johanna verkade snurra en del under natten och inte stå ut med värmen. Nä vi vaknade törstiga som attan förstod vi varför de ställt fram en vattenflaska med texten "Get hydrated in the morning" på och priset £3,50. Men vi hade köpt vattenflaskor för under pundet vattnet i kranen går att dricka så den fick stå kvar. Det var så varmt i rummet på morgonen att jag inte ens var sugen på te. Jag som alltid dricker te på morgonen.

Det var en slö morgon, vi åt lite frukost på rummen och kl 10:30 skulle en gammal bekant till oss alla som numer bor i London dyka upp på hotellet. Hon kom i tid och vi dividerade lite om sättet att ta oss till stan på. Jag gillar att åka båt på Themsen så det slutade med att 4 av oss tog båten och 2 st åkte tunnelbanan in. Vi bestämde träff på Embankment. Vi gick till DLR:en och Johanna ledde vägen och vi hamnade på Poular, det visade sig gå en bro över stora vägen och vårt hotell låg inklämt mellan Popular, West India Quay och Canary Warf men det var ju inte lätt för oss att se när vi kom sent på kvällen. Vi fick oss i alla fall ett gott skratt över att ha stått och väntat på ett tåg i 8 minuter ca 2 minuter från hotellets entré och sen gått runt 10 min och letat efter hotellet. Vi hoppade av vid Cutty Sark och hoppade på en Themsenbåt. I sakta mak kryssade vi fram och tillbaka över Themsen och lämnade av och tog upp mer människor. Från båten hade man utsikt över många av Londons sevärdigheter. Det är också kul att se hur de blandat den gamla bebyggelsen med riktigt futuristiska byggnader, ger sådana kontraster. Och före Tower Bridge ser allt gammalt ut men på andra sidan bron är allt modernt.

Vi hoppade av vid Embankment, nu hungriga igen. Johanna och jag var sugna på scones och vi hoppades att restaurangen i parken bredvid stationen skulle ha några men icke. Jag beställde en varm kycklingsallad, som bevis på min beställning fick jag en stor träspade att vifta med. Vår mat kom och jag blev positivt överraskad av salladen, den var bra balanserad och jättegod. Janne och Mirjam anslöt och vi kikade på kort som hon hade med sig på sonen. En riktig sötnos. Klockan började bli ganska mycket och vi bröt upp. Vi vinkade av Miriam på Charing Cross och började promenera i den strålande solen mot Covent Garden. Vi hade nämligen sett reklam i tunnelbanan när vi kom för en mängd olika musikaler och Linda och jag som sett filmen en Värsting till syster en sisådär 10-15 gånger var tyckte att en musikal med det temat lät helkul. Vi hade tur, Sisters Act hade börjat gå som preview, har premiär 2 juni. Men skulle det finnas någar biljetter? Vi skyndade oss mot London Palladium Theatre och kom dig 14:30. Vi frågade om det fanns platser kvar och han undrade om vi ville gå på tidiga eller sena. Tidiga var kl 15. Varför inte lika bra när vi ändå var där. Det fanns bara de billigaste biljetterna £25 kvar, vi tänkte vi får skitplatser. De visade en grupp med 3 platser och en med 2 längst fram. Jag frågade om scenen var väldigt hög men nej man skulle se helt ok. Så vi tog dem. Och vilken jäkla tur vi hade.

Vi skyndade oss på toa, köpte lite jordnötter och intog våra platser precis i tid. Platserna var jättebra, lite svårt att se om de var långt bak på scenen men det hände sällan och likaså såg vi bara ett huvud när en av skådespelarna låg ner en stund men i övrigt, perfekt. Vi såg varenda rörelse i ansiktena på dem och glädjen deras ögon utstrålade när de agerade. Vilken underbar rollbesättning de hade gjort, alla var jättebra och vilka röster. I filmen så är det Motownmusik men här har man förflyttat handlingen till 70-talet och det var nyskriven discomusik. Otroligt trallvänlig. Den sköna humorn från filmen var också där och Patina Miller som spelar Deloris Van Cartier är helt suverän i sin roll, vilken röst. Ja alla var bra. Se den om ni kan. En i uppsättningen som stod väldigt långt bak nästan hela tiden i första akten var så sjukt lik Woopie Goldberg (som är co-producer för uppsättningen) så vi funderade på om hon gjorde en cameo men på närmare håll i andra akten såg man att det inte var hon.

När vi kom ut på gatan igen skojade jag, ja ha skall vi ta sena föreställningen på något nu då, tja varför inte tyckte de andra och vi satte fart mot Ambassadors Theatre där de körde Stomp. Vi kom dit och visst hade även de biljetter kvar, 5 längst bak. De kostade också £25. Janne valde att avstå men vi gick i alla fall tillsammans för att äta middag på en indisk restaurang, starkt men gott, tog en Tandoorikyckling. Vi fick sen skynda oss tillbaka till teatern medan Janne tog en tur på stan i det fina vädret.

Stomp var underhållande, tänk att man kan få ljud ur så många olika saker. Dessutom var de roliga. Lite som pantomimteater. Men jag skulle nog ha tagit upp öronpropparna ur väskan för jädrans vad det levde om emellanåt. Vi satt lite för högt upp, när de hängde i sele och spelade på trummor som satt mot väggen så såg vi bara deras ben vilket var lite trist.

Efter föreställningen var vi ganska trötta och började bege oss tillbaka till hotellet men vi ville stanna och handla lite frukost först. Men när vi kom till Tesco visade sig det inte stänga så sent på lördagar så det bidde inget. Jag hade ett av de äckliga äpplena kvar.

Jag lade mig i sängen och drack te och läste ur min bok en liten stund. Luftkonditioneringen fungerade bättre nu så det var hyfsat svalt i rummet. Tror vi båda somnade ganska fort.

På söndagen klev vi upp kring 8 och strax innan 9 gav vi oss av från rummet och checkade ut, då hade jag druckit te och tvingat i mig 3/4 av det andra äckliga äpplet. Vi mötte upp de andra i lobbyn och Janne skulle lämna över en banan till Linda. Jag som var lite trött skulle skoja till det och sa "Vad har du i flickan Jan" och alal bröt ihop totalt, jag hade tydligen sagt liiiite fel ;-) Humornivån för dagen var satt.

Jag, Ralf och Linda skulle flyga från Heathrow kl 14 så vi hade inte så där jättegott om tid. Vi for till Knightsbridge och gick till Hydes Park och åt frukost på Lido. Resan dit blev rätt rolig, det var många hållplatser och korsande linjer som var inställda och vår tågförare hade humor. "Please ignore the instructions on changes available on the next stop", "You are travelling in interesting times, you will problably not be able to get where you want the way you thought" och något om en magical mystery bus. Eftersom klockan var mycket när vi var framme valde jag att ta en ägg, majonäs och krassesmörgås, en av de få brittiska specialiteterna jag tycker är riktigt god. Vi fick skynda med maten och när vi gick därifrån fick fåglarna spel och sked i Jannes hår. Tror han och Johanna med gemensamma krafter fick bort det mesta.

Jag, Ralf och Linda tog tunnelbanan från Knightsbridge ut till Heathrow och lämnade de andra till egan äventyr igen, något sa mig att de säkerligen skulle hitta någon ny bio att gå på innan det var dags för dem att ge sig av till Heathrow de också för sitt sena flyg. Väl framme på flygplatsen var det för ovanlighetens skull nästan inget folk alls. Linda drog sitt kort i automaten som sa "planet är övebokat, kan du tänka dig att avstå din plats gå till incheckningen och meddela det". Catching! tänkte vi och skyndade oss mot incheckningsdisken. Vi framlade vårt ärende och mannen försvann bakom kulisserna en bra stund. Under tiden fick vi höra hur en man i kassan bredvid blev nekad att gå i Businesskön med sitt silverkort trots att det tydligt står i foldern för Eurobonuskort "Snabbare check-in, MNed Eurobonus Silverkort får du checka in i Business oavsett vilken biljett du har." Men det påstod SAS-incheckningsdamen att nej det var inte alls så det är bara business och guldkort som får checka in här, hon gick även och fråga en av sina chefer. Det var ingen kö alls och det var ett sällskap på 4 personer. Jag stod i kassan bredvid med mitt silverkort och hade inga problem. Jösses vilken tanta, hon kanske borde läsa på lite om vad SAS ger för information till desom har silverkort. Mannen blev upprörd och jag sa att jag höll med honom, man får checka in med silver här, men nej hon stod fast vid det hon sagt och sällskapet lommade iväg till automaterna. Jag hoppas han skriver ett argt brev till SAS.

Han som tagit våra pass för att kolla upp om vi fick stå över återkom snart och sa att vi inte kunde få besked nu utan var tvungna att vänta 45 minuter tills incheckningen stängde men att vi stod först på listan. Vi gick ut och satte oss i solen och väntade. Tiden gick väldigt långsamt och väl där inne igen vid kl 13 lät de oss vänta ytterligare 10 minuter innan de meddelade att det nu inte längre var överbokade och att vi skulle få åka med. Men nu blev det istället bråttom att ta sig igenom säkerhetskontrollen, hinna gå på toa och ta sig till utgången. Vi han därmed inte ens titta i butikerna på Heatrow, jag som inte hade hunnit på Fortnum & Mason inne i stan ville köpa te men men så blir det ibland.

Linda sa "såg du vilka som var här", nä jag hade inte gjort någon kändisspotting alls, men efter en stund så visade sig de hon hade sett i vår gate, Tommy Körberg, Johan Ulveson och så tror jag det var Peter Dalle. Jag har sådan dålig koll på svenska humormänniskor. Kan meddela att de inte åker business class i alla fall :-)

På flyget hamnade jag helt utan min vetskap i business class och fick en varm måltid, en jättegod pocherad fisk och en skål med ost och chutney hur gott som helst men ack så lite, det var som små smakportioner. Efter maten läste jag en stund och försökte sen lyssna på ljudbok men somnade. Plötsligt landade vi på Arlanda. Nu hade vi 2 timmar till nästa plan och vi gick och käkade på New Orleans, var sin Mr Beam, tyvärr kom min med svamp fast jag flera gånger sa att det absolut inte får vara svamp i. Men de fixade fram en svampfri ganska så fort. Jag köpte en bok och sen gick vi till terminal 4, nu var det Lindas tur att bli kollad i säkerhetskontrollen :-) Vi letade upp vår utgång (och gick fel), det var alldeles strax ombordstigning så inget onödigt väntande.

Väl på planet hände inget, något var fel och precis när den känslan kommit över mig kom ett meddelande om att en varningslampa lös och att de behövde göra planet strömlöst en stund, jag såg framför mig hur de bootade om hela planet. En kvinna snett framför mig började sucka och stöna högt, något om "det är väl bara en humla i panelen precis som jag läste i kvällstidningen nyss" hon vände sig mot mig och sökte bekräftelse. Jag tittade ner i min bok och hoppades att detta skulle vara det enda som korsade hennes läppar. Men så fort luftkonditioneringen hade stängts av gjorde hon tappra försök att få just mig att hålla med om att det var fördjävligt, att det nu var olidligt varmt, att vi kanske inte skulle få ett nytt plan utan behöva övernatta på Arlanda osv osv osv.... Jag höll på att krevera, jag ville bara läsa, visst det var lite varmare än innan men ingen satt direkt och toksvettades. Sånt här händer, går inte att påverka och jag står hellre på marken ett bra tag och de tar reda på vad det som är fel än att jag flyger med ett plan det kan vara fel på.

Efter en stund meddelades att vi var tvungna att byta plan och då stönades och pustades det ännu mer. Fick mig ett skratt i gången upp till utgången igen då damen kläcker ur sig "Det är väl ingen ide att klaga över sånt man inte rår på". Var så på väg att fråga om det nu betydde att hon skulle vara tyst från och med nu men sa inget. Jag vet att jag själv kan vara rätt gnällig men hon var 1000 ggr värre än mig och jag har rest tillräckligt mycket för att ta det rätt lugnt vid förseningar, fel på plan mm, det löser sig så småningom. Man får lite mer tid att läsa.

Tillslut kom vi då oss iväg till Luleå för vidare färd hem till Boden. Väl hemma surade jag ihop, hade gett resten av familjen i uppdrag att städa medan jag var borta, vilket de sa att de skulle göra. Men det såg värre ut än innan jag for och sambon hade mage att säga att han gått och småstädat hela helgen. Jag undrar då varför golvet var odammsuget, köksbordet var belamrat med saker och framför kaminen som sotaren som skulle komma på måndagen var det fullt med grejer. I hallen fick jag kliva in över jackor, väskor, hjälmar mm och gräsmattan är typ 2 dm hög. Städat, var, naveln möjligtvis. Så arg.

Lite bilder från resan, inga höjdarfoton dock.



Läs även andra bloggares åsikter om London, Sisters Act, Stomp