Ett besök i Muddus - myggornas paradis

Jag ville vandra men jag ville också vara med min familj så jag bestämde helt enkelt att vi skulle vandra en enkel led 2 dagar tillsammans. Fram och tillbaka till en stuga och sova över där. Sambon var med på det hela och Vincent också som jag egentligen skulle fjällvandra med i sommar men vi kanske hinner med en snabbtur i höst. Herman däremot gormade, han skulle absolut inte gå några jävla 7 kilometer nä han skulle vara hos någon annan medan vi for iväg. Försökte förklara för honom att det inte gick och att i så fall fick Henrik vara hemma med honom eftersom Henrik absolut inte ville gå med en Herman som skulle gnälla hela tiden. Men nä hemma ville han inte vara då skulle han följa med. Han fick strikta förhållningsorder om att om han följde med fick det inte vara något gnäll. Han fick välja hemma med pappa eller med hela familjen i Muddus.

Den här familjen är världssämst på att komma iväg tidigt så först vid 14:13 den 19 juli satt vi allihopa i bilen med all vår packning på väg mot Muddus, fast första anhalten var Jokkmokk för att äta lite mat och handla mat. Eller rättare sagt första stoppet var macken runt hörnet för att inhandla något att läsa och något att akutstoppa i magen för barnen på vägen. Det blev lite tidningar och Kalle Anka-pocket, Mer och frukt. När vi rullade ut från macken kom jag på att vi behövde tanka också men ides inte vända om bilen så vi får iväg till Statoil en bit bort på vägen. Men sen så var vi på väg. Ungarna nu försedda med mat, böcker och musik.

Vägen upp till Jokkmokk gick utan problem, jag spanade på små stugor längst vägen suktade och längtade, sambon läste Datormagazinet och vad barnen gjorde vet jag inte läste antar jag de bråkade i alla fall inte. Det var spännande att passera Polcirkeln enligt barnen och vi fick förklara vad det innebar att vara norr om den.

Norrbotten är otroligt vackert, det är skog, myrar och vattendrag överallt.

Väl framme i Jokkmokk parkerade vi vid Konsum och gav oss iväg för att hitta mat, min mage är ju inte så förtjust i snabbmat men den här stan verkade inte ha annat att erbjuda om man inte ville betala jättemycket. Vi gick fram och tillbaka ett tag, stannade till vid turistbyrån för att köpa kartan som enligt fjallen.nu skulle finnas där. Men nej någon sådan karta fanns inte, enligt tjejen på turistbyrån hade de slutat att tillverkas. Trist för jag gillar ju kartor och det känns alltid bättre med en karta i fickan även om leden är markerad.

Vi hamnade tillslut på pizzerian mitt emot Konsum och jag beställde en kebabtallrik, de ville hälla Rhode Islanddressing på kebaben, vilka barbarer (dock inte lika hemskt som de hädare som slababr på orientdressing). Valde utan dressing och fick blöta köttslamsor med översaltade pommes med fullt med pommeskrydda på. Barnen verkade dock nöjda med sina burgare och sambon sa att hans pizza smakade absolut nada. Ja ja mätt blev man ju i alla fall men senare på kvällen kom jag att ångra pommesintaget.

Vi styrde kosan mot Liggadammen där vi skulle svänga av till Skaite. När vi kommit en bit började det dugga, sen började det regna allt mer. Åh nej inte börja vandringen med regn. Fick höra från baksätet att Herman minsann inte stoppat ner några regnbrallor för de hade han inte hittat. Visste att jag kan gå utan så i värsta fall skulle han väl få ta mina rejält uppvikta. Men värre var att han glömt sin fleecejacka på hallgolvet fast jag sa till honom att ta med den flera gånger. Men han hade sin tunna regnjacka i alla fall.

Vi svängde av vägen i Ligga och skumpade fram i duggregnet på en mindre bra grusväg där kvistar hängde ut över vägbanan och säkerligen skrapade lacken på bilen. Men efter en mils skumpande var vi framme vid parkeringen och duggregnet hade upphört.

Alla grejer ut ur bilen, packning av matvarorna vi hade inhandlat på Konsum i Jokkmokk innan vi lämnade stan. Klockan han bli 18:20 innan bilen låstes och nycklarna stuvades undan på ett säkert ställe i väskan. Vi hade rätt varierad stolek på våra ryggsäckar, de andra tre var sina ombyten, sovsäckar och sen delade jag och sambon på maten, jag hade köket och lite andra attiraljer som behövdes. När vi packade ur bilen hittade jag en jacka som någon av barnen slängt bak i bagaget, perfekt för Herman att ha på sig, lätt och vindtät.

När jag stod på parkeringen kom jag på att tändstickorna var urplockade ur min säkerhetspåse, de brukar alltid ligga där annars. Jag grämde mig så men nu var läget som det var och jag har pizotändare på köket och jag visste att tändstålet låg i väskan också däremot har jag inte övat att tända med det. Det var varmt ute och förhoppningsvis skulle vi inte behöva elda, men hallå ge sig iväg utan att veta att man kan göra upp eld.

Jaja det gick inte att grubbla så mycket mer på det utan nu var det hög tid att ge sig iväg. Första valet var om vi skulle gå “Lättare stig” eller inte. Sambon fick bestämma och han valde den lätta vägen. Bra val visade det sig sen. Jag hade räknat med att de 7 km till stugan skulle ta ca 2 timmar, hade jag gått själv hade det gått snabbare än så men nu var det en sambo och två barn med på turen och de skulle få styra farten. Vi bestämd att Vincent skulle gå först halva sträckan och efter halva skulle de byta plats. På så sätt fick båda bestämma över farten och vara “förste-upptäckare” och hålla koll på de orange markeringarna på träden.

Grabbarna måste få ordenliga ryggsäckar, får väl kosta på dem en tusing var, har inte sett andra vandringsäckar för barn än Ospreys. Så om någon har bra tips på barnryggor hojta till.

När vi hade gått i ca 10 minuter började det dugga och efter ytterligare 5 minuter regnade det lite mer så sambon drog på sig regnjackan medan vi andra redan hade skydd så det räckte såvida det inte skulle börja tokregna. Skogen skyddade en del också. Det var ganska “röttigt” som barnen sa, dvs mycket rötter på stigen men ändå väldigt lättvandrat. Naturen var speciell men den glesa skogen, närheten till vatten och man hör ofta fåglar. Fåglarna har jag inte fått på bild/video men förhoppningsvis har jag fångat lite av leden och naturen runt om.

Jag fick då och då direktiv från barnen att fota och det första var en stubbe som fick namnet alienstubben. Varken jag eller sambon kunde förstå vad som var så speciellt med den men ni kanske ser det.

Nästa var lite lättare den bar en kaninalien:

När vi hade gått ca 30 minuter mötte vi några personer som undrade om vi skulle tälta eller bo i stugan. Vi sa att vi skulle bo i stugan och de sa att det var ett bra val för det var otroligt myggigt borta vid tältplatsen. De berättade att det låg 4 personer och sov i stugan redan. Men vi visste ju att där fanns 2 rum och totalt 9 bäddar och vad jag förstått av diskussioner på utsidan.se så nyttjas stugorna väldigt lite.

Eftersom det är en nationalpark gör man väldigt lite åverkan på naturen för ledens skull men jag tror att lite upprensning inte skulle skada för titt som tätt låg det stora träd över leden eller hängde över den så man fick gå omvägar eller försöka kravla sig under.

Herman och Vincent kröp under trädet, jag gick vid sidan av och sambon står här och funderar på vägval.

Överallt finns det döda träd som antingen ligger ner eller lutar sig mot en levande kamrat.

Vi passerade ett litet fall på långt avstånd, vi kunde höra det och skymta det mellan träden. Hade vi gått den svårare leden hade vi nog gått närmare nere i ravinen. Vi fortsatte framåt, myggen drev på sambon rätt hårt. Själv var jag inte speciellt besvärad av dem, kanske för att alla drogs till sambon som gick i shorts. För mig och barnen funkade myggmedel riktigt bra. Två timmar efter vår start kunde vi se Muddusfallet dåna ner för klipporna men vi var rätt trötta och som sagt myggen försökte tömma sambon på blod så att studera fallet närmare fick göras på hemvägen istället. Men en liten snabbkik fastnade på bild.

Vattnet dånade verkligen ned för berget och mitt på var en liten pool. Nedaför ligger en sjö, Kolksjön.

Nu var det bara 1 km kvar till stugan enligt skyltarna på plats. Herman hade skött sig exemplariskt hela vägen men ojade sig lite över att det var en hel kilometer kvar men så fick han syn på en svamp. Han hade räknat svampar hela vägen sen start och nu på slutet fick han hjälp av sin bror att titta efter dem. Tyvärr ledde detta till tvärnitar på stigen emellanåt för att hinna räkna alla svampar i en klunga. Någon gång tidigare strax efter 4 km hade därför min GPS-klocka råkats stänga av när jag gick rakt in i Vincents ryggsäck. Så det blev ingen fin GPS-plottning från turen till stugan.

Vi gick förbi tältplatsen som är en bit från stugan och efter ha passerat några fler spänner så dök den upp, en brun liten stuga och klockan var ca 21:15.

Vi visste ju att det låg några och sov där inne så vi bad barnen vara tysta. Herman öppnade stugdörren och möttes av en kvinna. Vi blev väl lite ställda av att det var folk vakna och tittade oss omkring, det stod ett hus till på området så vi kikade där men det var igenbommat. På skylten utanför stod det att det skulle finnas en kåta 400-500 meter bort. Konstigt om det stod det inte något varken i broschyren jag fick på turiststationen eller på fjallen.nu. Jag hade fortfarande kraft i benen och ville gå dit och titta men nej de andra ville bara in så vi öppnade den gnissliga dörren och klev in. Höll på att snubbla på alla skor i den lilla hallen. Vi visste att de andra var i det stora rummet så vi öppnade dörren till det lilla rummet, det med tre bäddar.

Ungarna var uppspelta och hade väldigt svårt att vara tysta så vi fick hyssa dem om och om ingen och tillslut måste de nog ha väckt de i andra rummet eller så sov de inte alls för nu började det pratas högt där inne och tokskratt ljöd genom väggen. Vi pustade alla ut en stund. Jag hade nu fått tokont i magen av pommesen jag åt och var inte ett dugg hungrig men de andra var hungriga och jag blev ansvarig för maten.

Vi behövde vatten till matlagningen och vi hade gått över ett litet vattendrag som såg ok ut precis innan stugan. Jag och Vincent tog alla tomma flaskor och gick dit och fyllde dem. Vattnet smakade friskt och gott, liten antydan till järn. Bra för mig med min anemi. När vi gick tillbaka upp till stugan såg vi att på skylten fanns symbolen för dricksvatten så vi gick dit och tittade. Vi öppnade locket ner till brunnen och möttes av stillastående vatten som det flöt en massa insekter i. Vi hade inte heller någon skopa med oss så jag bestämde mig för att chansa att vattnet vi hade tagit var ok. Det är alltid en chansning men rinnande vatten är oftast ok. Fast nu i efterhand har jag fått höra att man skall akta sig för myrvatten.

Herman sprang och undersökte toalettlängan en bit bort, värsta lyxutedassen blev omdömet när han kom tillbaka. Vincent ojade sig över att det inte fanns TV, vi förklarade att det inte ens fanns ström. Vi hade ingen lampa i vårt rum, det fanns lysfotogendunkar men som sagt ingen lampa så när solen gick ner var det lite skumt i stugan.

Jag försökte få igång gasolspisen men lyckades inte, insåg efteråt att jag hade behövt gå ut och vrida på gasen på tuben också inte bara på vredet inne i rummet mest troligt. Men jag hade ju med mig min brännare som jag kan och känner till så det var lugnt. Jag fick igång brännaren och satte igång att koka gulashsoppa.

Skulle vrida på brännaren lite men råkade stänga av. Av med kastrullen och försöka få igång den igen. Då bänglade pizotändaren men efter några försök och rejält gaspådrag kom den igång igen som den skulle och jag kunde koka soppan. Att sleva upp soppan med en vanlig matsked tog en evighet.

Medan de andra åt sin soppa kokade jag mer vatten till te. Jag lyckades få ner 2 mackor och en kopp te men magen protesterade och jag insåg rätt tidigt att det inte skulle bli en trevlig natt utan en sådan där jag krampar hela natten.

Efter maten och några kanelbullar, jo jag fick ner en sådan också så var det dags att bädda ut sängarna och krypa ner. Båda barnen sa att de inte var ett dugg trötta men Herman som såg i en utdragssäng och Vincent som sov på de tre liggunderlagen som var med somnade båda två som stockar. Jag försökte läsa lite i Agneta Sjödins En kvinnas resa men det gick inte det var så mörkt.

Jag sov nästan inget under natten, jag hade så ont i magen att jag mest ville gråta. De få gånger jag slumrade till blev jag väckt av att någon hostade, gick på toa, dödade mygg, vred på sig eller snarkade. Tror jag sov som mest tre timmar totalt. Sov nog 2 timmar i sträck mellan 7 och 9 ungefär.

När klockan var strax efter 9 var det dags att kravla sig ur sängen och kliva upp, gick ut och tittade på naturen lite, besökte “värsta lyxutedassen” och kände att det värsta i magen hade gett med sig nu var det bara lite molvärk kvar. Dagen skulle nog bli bättre än gårdagen. Ingen mer friterad mat för mig på ett bra tag framöver med andra ord.

Vädret var strålande, lagom varmt för lite nya äventyr i skogen. Min plan var att gå bort till kåtan och kanske bort till en bro som skulle vara en bit längre bort. När jag kommit till ett ställe är det alltid trevligt att se sig omkring. När jag var ute på morgonen var det helt myggfritt. Liten lätt bris höll dem borta. Jag spelade in en filmsnutt, ni får stå ut med den sömniga rösten och mitt morgonrufs till hår.

När vi vaknade sken solen in genom stugan och sambon och jag diskuterade att det var ju knas att man inte kunde hänga för fönstren med något. Men när jag stod och fotade stugan på morgonen såg jag att det fanns ju luckor på utsidan. De hade vi kunnat stänga igen.

Omgivningen bestod av sophus, vedbod, utedass och ett tillsyningshus. De hade värsta lyxen massor med redskap, soffa, säng, kylskåp som drivs på bensin.

Jag fixade te och blandade juice, dukade fram mackor och vi kunde äta frukost. Jag föreslog att vi skulle äta den ute men blev nedröstad av min icke-friluftiga familj. Det är myggigt osv… så det blev frukost inne i den varma kvalmiga stugan. Medan jag fixade frukosten gav sig tyskarna i stora rummet iväg, vi hade sett dem hela morgonen, bära vatten, bära ut sin packning mm. Nu stod de där allihopa fullt påklädda beredda att ge sig iväg. De verkade följa leden så jag skrattade lite när två av dem till och med hade på sig damsker. Han måste tycket det var väldigt myggigt också för han hade myggnät över huvudet.

Jag hämtade lite mer vatten och hällde upp i tvättfatet inne i tvättrummet och vi turades om att tvätta oss i det iskalla vattnet. Efter tvagning packade vi ihop alla saker och jag städade ur rummet ordentligt, det var nog längesedan någon torkade av bordet, bänken och sopade golvet. Vi packade ner lite kakor och hällde den juice som var kvar i små flaskor, sprutade massor med myggmedel över oss och gav oss av bort mot där kåtan skulle finnas.

Herman bestämde sig för att det var långbyxedag idag och drog ram sina brallor, jag trodde han packat ner de lätta mjukisbyxor jag lagt fram men nej han hade egna planer för byxor.

Efter några minuters promenad var vi framme och hittade ja inte någon kåta i alla fall. Det enda som fanns där var 2 grillplatser, 1 vedhus/dass och ett sophus. Undra om kåtan rasat ihop, aldrig byggt eller kanske brunnit ner.

Vi stannade och fikade, jag och Vincent tog en liten sväng bortåt det såg ut att vara en mysig led men den får jag gå någon annan gång. Myggen attackerde sambon i massor men jag märkte inte av dem alls, praktiskt att ha en myggmagnet med sig.

Efter fikat bar det av till stugan igen för att hämta upp grejerna. Herman började genast protestera han ville absolut inte gå 7 km idag igen. Jag slog dövörat till och koncentrerade mig på träden en stund. Det här skulle bli en lång promenad.

Vi stannade vid vattnet där jag hämtat dagen innan och fyllde våra flaskor så vi skulle ha vatten på vägen ut till Skaite igen.

Medan sambon fyllde flaskorna passade jag på att leka lite med kameran. Den har massa roliga grejer jag inte haft på tidigare kameror.

Som att kunna välja en färg som skall vara framträdande och resten skall vara svartvitt. Jämför med bilden ovan.

Fisheye

Miniatyr

Får testa dem mer någon annan dag. För flaskorna var fyllda och det var dags att gå. Jag försökte filma lite när vi gick men Herman surade och stoppade upp handen framför kameran hela tiden. Det var bara 1 km till fallet så där skulle vi ta en paus och pusta ut lite. Herman valde att räkna broar/spänner den här gången, det gick bra att räkna utan att behöva tvärnita. Det var dock gnäll gnäll gnäll från lilleman lite jobbigt när man vet att man har 7 km att gå och det inte finns något annat sätt att ta sig ut till bilen på. Herman sa att han hade ont i en fot men det märktes då inte i alla fall och den tillfrisknade mirakulöst väl hemma i Boden.

Efter stoppet vid fallet gick vi en stund till och båda barnen knatade på utan att säga så mycket. Vincent började få lite ont i ena axeln så det blev lite stopp så han fick ta av ryggan då och då och Herman ville vila benen.

Foto: Henrik Bylund

Herman hittade ett underligt träd att sitta på.

På ett ställe pekade Lätta stigen mot en annan stig än vi hade kommit på dagen innan. Jag tänkte det kanske är lättare från det här hållet, så är det ju ibland. Men när vi gått en hundra meter insåg vi att skylten bara vridit på sig och vi stod inför en rejäl brant att ta sig ner för. Jag kände att det skulle fresta på balansen med tung ryggsäck och barnen skulle lätt kunna trampa fel där och sambon har ett dåligt knä så det blev till att vända om och gena över till andra stigen igen.

Efter 3 timmar var vi framme vid bilen igen. Barnen var mycket lättade men inte helt glada över att vi skulle vidare till ett nytt ställe. Herman deklarerade snabbt att han inte skulle gå någonstans han skulle sitta kvar i bilen. Mer om den lilla turen i ett nytt blogginlägg.

Till Muddus återvänder jag gärna men då i ett sällskap som är beredd att gå hela rundan. Eller så går jag ensam. Jag kan rekommendera alla att ta en tur dit det är riktigt riktigt mysigt.

För er som vill åka till Muddus, fann via Vår egen utsida att det skall gå att använda kartorna “Gröna kartan Porjus 27J SO om ni ska gå den korta turen, ta även Porjus 27J NO”.

Läs även andra bloggares åsikter om Muddus, vandring, Norrbotten, Jokkmokk, Fallstugan, Muddusfallet, videoblogg