Utan Facebook finns man inte eller är jag helt enkelt inte välkommen?

Idag skall "alla" på fest igen, "alla" utom jag. Tydligen kom inbjudan via Facebook och trots att jag träffat på människor jag vet skall ha fest har ingen ens nämnt det. Anledningen till att jag vet om det är att andra pratat om att de skall på fest. Känner mig helt osynlig, lite deppig men samtidigt börjar det vara så ofta att det inte gör lika ont längre. Går och lägger mig tidigt istället och vilar ut. I morgon skall jag försöka göra klart min prezi för seminariet jag skall hålla på torsdag. Jag är sjukt nervös inför det.

Men skaffa Facebook då och sluta gnäll tänker säkert någon och visst tanken har slagit mig men jag vill inte lägga mitt liv där, jag har mina skäl, det finns värre sår som riskerar att rivas upp plus att ett visst fd internetberoende nog kan väckas till liv igen. Har jag lyckat bryta mig ur att kolla x antal forum nästan dygnet runt genom att avstå dem så tror jag nog inte att Facebook är så jäkla smart.  (Skriver mer om det här)

Men har det blivit så att man antar att alla finns där så när man möter folk pratar man inte om saker och ting för att man redan avhandlat det på FB (gäller annat oxå)? Eller är det min snälla tolkning för att slippa känna hugget i hjärtat av att jag faktiskt inte är välkommen? Jag är inte typen som bjuder in mig själv så är det bara, det är jag på tok för blyg för plus att jag inte tycker om att få ett nej, eller se någon försöka komma ur situationen men också för att jag ju aldrig vet om det är en "öppen inbjudan" eller om det är x personer som skall träffas och de inte alls har tänkt sig ha fler. Utan kontext vet jag ju inte när det passar sig alls.

Men nä nu skall jag ta hand om fläskfilén och rotfruktsgratängen och se till att jag och resten av familjen får lite mat i sig, om jag nu kan släpa sambon från WoW-spelandet.

Ha en trevlig kväll oavsett om ni skall på fest eller inte.

Jaha då står han där på trappen

Ungarna tjatade och ville göra en pumpalykta, jag var inte alls sugen, förstår mig inte på Halloween (kanske är jag bara sur och bitter för att alla andra verkar vara bjudna på fest).

Jag gav i alla fall upp, införskaffade pumpa och hjälpte barnen. Han är inte direkt skräckinjagande men lyser upp trappan lite i alla fall. Nackdelen är väl om ungar nu tror att vi är Halloweenare och har planerat att ösa ut godis i massor. Finns nog lite sega kolor de kan få om vi är vakna, hela familjen verkar lite småtrött.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Gubbklubb

Varje morgon står de där på Ica, gubbarna som väntar på tidningen. Lycka är att vara den som får tag i vagnen med returtidningarna.

Idag var det dessa 2 män som höll hårt i vagnen för att snabbt föra ut den till tidningsbilen som kommer med dagens tidningar.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Varför fick jag en idé för sent?

24hbc verkar så sjukt kul och redan förra året tänkte jag att nästa år då vill jag vara med. Men anmälningstiden kom och idéerna uteblev helt. Men så strax efter att Ted Valentin meddelat att det var fullt ja då poppar ju givetvis en bra idé upp. Så nu sitter jag här och följer liveflödet från 24hbc och surar lite över att jag är så trög. Fast å andra sidan kanske jag kan få förverkliga det inom jobbet istället, vi får se.

Läs även andra bloggares åsikter om 24hbc

Nackdelen med att åka hem tidigare

Bilkö à la Norrland är inte så lång men ovanan gör att jag blir frustrerad ändå. Men det positiva är att 1 timmes tidigare hemfärd innebär skymmning istället för beckmörker.


- Posted using BlogPress from my iPhone

En släng av trochanterit hö + fotledsdistorsion vä

Var hos ortopeden igår och han sa att jag har trochanterit hö + fotledsdistorsion vä. Om jag fattar det rätt så har jag inflammation i ett muskelfäste högt upp på lårbenet och ett glapp i foten pga utdraget ledband. Jag skall styrketräna, få mjukdelsterapi och få balansövningar samt stretchövningar.

Så glad att inget ben var brutet och knasigt ihopläkt i foten och att det inte är något knas med själva höftleden. Nu skall jag sköta sjukgymnastiken exemplariskt så fort jag bara får komma dit.

Läste på lite om vrickningar/stukningar och jag verkar ha gjort helt rätt i som ignorerar att det smärtat och ömmat och istället använt foten så mycket det bara gått. Från Internetmedicin:

Smärtan förvärras initialt vid belastning och rörelse av foten. Detta är dock något paradoxalt, eftersom belastning och rörlighetsträning är viktiga i samband med behandling av skadan. Trots smärtan är det viktigt att påbörja rehabiliteringen så snabbt som möjligt. Tidig rehabilitering är faktiskt ett av de viktigaste sätten att behandla skadan och förkorta läkningstiden.

Tandfén måste komma på besök

Herman (snart 7 år) har idag tappat sin första tand.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag rymde från ett kallt Trollhättan och lever nu i ett allt kallare land

Mymlan på Bloggvärldsbloggen vill att vi skriver om invandring och främlingsfientlighet som veckans bloggtema och jag skall här försöka formulera mina tankar kring ämnet men ser nu vid en genomläsning att det känns så futtigt. Det är svårt för det är ett ämne som dels är infekterat och dels en del av anledningen till att jag flyttade från Trollhättan till Luleå.

Jag är uppvuxen i Trollhättan, en stad jag faktiskt älskade en gång i tiden, mycket vatten, mysiga promenadstråk, fanns saker att göra, jag hade ett fåtal nära vänner som jag idag saknar så det gör ont emellan varven. Min familj bor där och vi har glidit ifrån varandra totalt efter min flytt på 120 mil. Men det finns en baksida i Trollhättan jag inte saknar det minsta.

Eftersom Trollhättan är en industristad så innebär det också att det alltid funnits arbetskraftsinvandring. Min egen far kom dit från Finland som 18-åring 1969 för att jobba som svetsare, kunde inte ett ord svenska. Vilket alltså gör mig till invandrarbarn. Mamma var från Vänersborg. Flera av mina förskole- och klasskamrater hade antingen en eller båda föräldrarna från ett annat land. Man räknade en gång på 80-talet och i bostadsområdet Kronogården där jag bodde fanns kring 100 olika nationaliteter representerade. Jag växte upp i detta miljonprogramsområde med flera vänner som flytt krig eller kommit till Sverige för att jobba i vår industri. Jag visste att de var precis som alla andra, de var mina vänner. De väckte min nyfikenhet på att se andra delar av världen, förstå mig på kulturer och religioner.

För mig existerade egentligen ingen främlingsfientlighet under de första skolåren. Visst hade man hört talas om hur turkar, greker och även finnar behandlats åren innan men de hade liksom hunnit att integreras till stor del och vi halvfinnar räknades som svenskar. Men vi var väl lite isolerade där ute på Kronogården, levde i symbios med varandra till stor del. Fortfarande var helyllesvenskarna i majoritet där ute (Kronogården ligger aningen isolerat från resten av staden).

När jag var kring 16-17 år började den andra sidan smyga sig fram. Dels träffade jag oftare på folk från andra delar av stan och de såg ofta ner på oss Kronogårdare och dels så hände något i stan de rakade skallarna blev fler och stöveltrampet hördes på gatorna. Bland mina bekanta började jag allt oftare höra hur man skyllde än det ena än det andra på invandrare. Men oftast bara på de som kom från utomeuropeiska länder, jag hörde aldrig några krav på att ex. min far skulle åka tillbaka. Han var nu Territorial Manager för ett framgångsrikt företag. Invandrarna i Trollhättan var inte längre arbetskraftsinvandrare, krig runt omkring i världen drev allt fler flyktingar till Sverige och i Trollhättan tog vi emot väldigt många. Vi hade flyktingförläggningar där de bodde. De fick pengar av kommunen för att kunna överleva/leva. Det sågs inte med blida ögon av många och hatet växte och min rädsla för hur människor behandlade varandra växte den också.

Personer som jag känt väldigt länge slängde ur sig hemska saker om andra människor. Ofta sa jag ifrån, vissa tog jag avstånd ifrån helt men smygrasismen/vardagsrasimen slog djup rot i många, min styvfar som jag delade hus med var en av dem, ja till och med min mor kunde kläcka ur sig saker som fick mig att må illa. Vi bodde nu i en villa i ett av de finare bostadsområdena.

Jag flyttade 17,5 år gammal till egen lägenhet tillbaka till "mitt Kronogården", jag stod inte ut hemma, behövde fly. Många tyckte jag var konstig som flyttade från Strömslund ner till "gettot" men dels var det billiga lägenheter och dels var det mitt hemmaområde, jag var aldrig otrygg där.

Våren 1993 stod jag inte ut längre, det var dags att söka till högskolan och efter att ha pluggat mina sista två år på 4-årig Teknisk i Uddevalla (pendlade) insåg jag att Trollhättan hade blivit allt för kallt (även om det var aningen hett kring mina egna öron då jag mopsade upp mig mot vissta skinskallar som bla hotat en av mina vänner samt lite andra hemskheter som jag gärna lägger bakom mig). I en artikel i Apropå/2002, BRÅs tidskrift kan man läsa:

Trollhättan hamnade i massmedias strålkastarljus 1993 när flera flyktingar blev svårt misshandlade av skinheads och den shiamuslimska moskén brändes ner. Också i Uddevalla och Vänersborg blev invandrare/flyktingar misshandlade. I samtliga dessa kommuner fanns också rasistiska eller nazistiska ungdomsgäng

Jag sökte mig så långt bort det gick, till Luleå. Där skulle jag förhoppningsvis kunna slippa ifrån de med lika lite hjärna som hår, de som hotat mig för att jag försvarat invandrare och flyktingar. De som hävdade att vissa människor inte hade någon rätt att leva.

Som vuxen har jag funderat en del på vad som egentligen hände där i Trollhättan i början av 90-talet, hur kunde en fridsam relativt invandrarvänlig byhåla plötsligt anses som ett av Sveriges center för rasism? Det kändes fruktansvärt att säga att jag var från Trollhättan här uppe i Luleå och mötas av frågan om jag var rasist jag också.

I artikeln skriver man:

Men det fanns en historia bakom våldet i Trollhättan sommaren 1993, och den historien var politikerna inte okunniga om. Redan 1991 hade personal på skolor och fritidsgårdar slagit larm om ökat våld mellan två ungdomsgäng. Konflikten hade sin upprinnelse i sammanslagningen av två högstadieskolor, och den kom att utveckla sig till en konflikt med invandrarungdomar på ena sidan och skinheads på den andra. På fritidsgårdarna hade personalen stora problem med våld och dagliga hot om våld.
[...]
En intressant fråga är om mer extrema rörelser bidrar till uppkomsten och utvecklingen av problem med rasistiskt och främlingsfientligt våld på en ort. I Trollhättans fall är det uppenbart att det finns sådana kopplingar. Det fanns ett nazistiskt rockband i kommunen 1992, ett rockband med nationellt rykte. Medlemmar i detta rockband dömdes för den svåra misshandeln av två flyktingar i juni 1993. En av dessa var också kontaktman för Sverigedemokraterna i Trollhättan och pekades även ut av lokaltidningarna som huvudman för ett nazistiskt postorderföretag i området.

Exakt vad som hände kommer jag nog aldrig förstå, jag får fortsätta läsa de rapporter som skrivs. Tyvärr har ju ämnet aktualiserats igen, det har varit mycket skriverier om Trollhättan, om gängbråk och invandrare som trakasserar äldreboenden mm. Rapportering som gör mig så ledsen, barn till de människor jag stod upp för en gång i tiden beter sig nu som idioter. Nu bor jag relativt "skyddat" hemma i Boden, jag märker inte av någon direkt vardagsrasism (även om en del människor jag möter kläcker ur sig saker jag inte kan förstå). Men vi har också gängbråk mellan invandrargrupper i Boden vilket får uppmärksamhet i tidningar och en del människor vill kasta ut dem. Varför verkar så få vilja veta vad de bråkar om och varför? Det är ju knappast inte för att de är invandrare, även svenskar bråkar med varandra av olika anledningar.

Jag gör mitt bästa i att försöka vara fördomsfri, de fördomar jag eventuellt har är allt oftare baserat på ålder, kön, klädsel odl snarare än vilket land man kommer ifrån eller hudfärg. Jag är ju själv statistiskt invandrare och genom att ha vuxit upp i ett invandrartätt område lärt mig att se bortom härkomst. De är så olika att de inte går att dra alla över en kam. Idag möter jag sällan invandrare, någon gång då och då på stan i Boden. Ibland funderar jag på hur jag tänkt/resonerat om jag varit kvar på Kronogården fortfarande. Hade jag backat i mina ideal och börjat "hata" jag också när några få beter sig illa?

Mymlan frågar om hur man vill se Sverige och vår mottagning av invandrare/flyktingar.
Jag är av uppfattningen att där det finns hjärterum där finns det plats för alla. Sverige är ytmässigt ett stort land, det finns många kommuner som kan ta emot flyktingar och ge dem ett bra liv i Sverige antingen under tiden det egna landet reparerar sig eller för livstid. Här uppe har småkommuner/samhällen goda erfarenheter av att ta emot människor i behov av ett nytt liv och få dem att känna sig som en del av samhället. Det måste gå att göra på fler ställen.

För mig är det självklart att det skall vara samma krav på invandrare/flyktingar som alla andra oavsett varifrån man kommer. Samma sak med rättigheterna, som flyktig skall man bland annat få hjälp att bearbeta det trauma man ev. kan ha varit utsatt för. Jag tycker inte det skall finnas några krav på språkkunskaper för att få hjälp däremot skall språkundervisningen vara sådan att de förstår varför de bör lära sig språket, hur mycket som underlättas om man kan kommunicera. Att alla i familjen lär sig så man inte hamnar i beroendeställning. Det här med bidrag är alltid svårt likväl bland invandrare som de som redan är medborgare så finns det olika typer av människor, de som verkligen vill jobba och de som hellre ligger på soffan och bara tar emot bidrag. Oavsett om man är svensk eller inte så bör man aktiveras på något sätt för att få sina pengar, men det skall vara en aktivitet som är meningsfull.

Jag har svårt att förstå hur man blir rasist, hur man kan särskilja på folk beroende på ras (har så svårt att ens prata om raser när det kommer till människor men det heter tydligen så). Kan däremot rent konceptuellt förstå hur man kan vara xenofob dvs särskilja på folk och folk beroende på etnisk tillhörighet och kultur. Man är ofta rädd för det man inte förstår och är familjär med. Men då gäller det att vara nyfiken, att våga fråga, att vilja veta. att vara intresserad av kultur, religion och olika världsbilder underlättar. Hur kan man vara så inskränkt att man tror att det egna sättet alltid är det bästa? Hur skall man då nå någon vidareutveckling. Jag ser det hellre så som att olika kulturer berikar vårt liv/samhälle. Tänk bara vad tråkigt det skulle vara om vi bara åt rovor och saltat fläsk. Det är så lätt att tro att andra är så otroligt olika oss.

Det enda jag kan säga om svensk migrationspolitik är att den inte riktigt verkar funka, känns som om man dessutom håller på att bli så hård, att mänsklig värme håller på att försvinna. Vi måste kunna värna om de som vill komma hit i flykt, för att de vill bo i Sverige av en och annan anledning eller för att vi lockat hit dem med jobb. Jag tror att det finns plats för alla om vi bara makar på oss lite och släpper in dem både i vårt land och i våra hjärtan. Hur man löser det politiskt vet jag inte men jag vet att jag får glädjetårar av att läsa sådant här (se s. 12 ff.).

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggvärldsbloggen, bloggtema

Hur tolkar ni texten? Hur funkar det hos er?

Kom ett brev från klassföräldrarna i Hermans klass (1:an) och jag blev lite irriterad över att man väljer att ta detta via en blankett och inte en diskussion med övriga föräldrar på ett möte. Brevet:

Vi klassföräldrar har börjat fundera på att starta igång en klasskassa till barnen. Några av oss har ju större barn och VET att de vill åka på klassresa i 6:an. Det verkar säkert oerhört avlägset nu när de precis börjat 1:a klass, MEN av erfarenhet vet vi att åren går fort och det krävs en hel del insamlande/ihopjobbade pengar för klassresa. För att det inte skall bli så jobbigt för barnen och inte minst för oss föräldrar i mellanstadiet med ett ständigt försäljande av kakburkar, strumpor, kläder etc. så tänkte vi oss att man kan lägga en summa pengar redan nu varje läsår/termin. Vi vill höra era åsikter om tänkbar summa och om det är någon som är ekonomisk lagd som kan tänka sig vara kassör och iochmed det ansvarig för barnens klasskassa.

Svara senast v45. Ringa in ett av alternativen och lämna lappen i Hannas låda. Vid frågor ring [kontaktpersonen].

Tack på förhand/klassföräldrarna.

• Vi tycker att 200 kr är en lämplig summa/termin
• Vi tycker att 300 kr är en lämplig summa/termin
• Vi är INTE intresserade av att betala terminsvis utan betalar hellre in en stor summa pengar i klass 6.
• Vi vill inte att vårt barn följer med på klassresa

Jag tycker ärligt talat inte att det är jag som förälder som skall betala klassresan, jag tycker att barnen faktiskt skall jobba ihop de pengarna själva. Varför finns inget sådant val med, eller är det underförstått, vi skall betala pengar PLUS att barnen skall jobba? Jag har ingen aning om hur mycket pengar de måste få ihop per skalle för att komma någonstans. Någon annan som vet?

Känns lite (o)lustigt att få detta brev när debatten om avgifter i skolan faktiskt pågår (Tonårsmorsa har sammanfattat i sin blogg) för tillfället och om hur många familjer inte har råd. Vi ha råd, det är inte det, men vem vet hur vår arbetssituation ser ut om 2-3 år? Vem vet om barnen ens går i samma klass upp till 6:an, minst 2 skolbyten kommer hinna ske under den tiden (från Gärdeskolan till Torpgärdsskolan nästa år och sen 6:an går de på ytterligare en annan skola). Vad händer om man flyttar eller barnen byter till ex. frikola, får barnet ut sina pengar (med eller utan ränta?), om man hamnar i ekonomisk kris och behöver pengarna till annat?

Kanske är jag färgad av att jag var ett av de där barnen som fick avstå vissa skolevenemang för att det inte fanns pengar eller åka och veta att min mamma käkade gröt till middag ett tag för att vi skulle ha råd. Det var inte så hela uppväxten men ibland hade vi det rejält knapert.

Hur gör ni andra? För Vincents klass (2:an) har inga sådana här diskussioner förekommit. Känns lite konstigt om jag skall betala för ena barnet medan det andra får jobba ihop med klassen.

Enligt skolverkets informationsblad om avgifter i skolan verkar 100 kr vara den summa som man får ta för klasskassa "100 kr för klasskassa för en termin (frivillig schablonsumma i förväg)." Eller tolkar jag den meningen helt tokigt?

Vad skall jag göra, betala mig "fri" och acceptera att jag faktiskt tillhör en välbeställd medelklass nu för tiden, känna lite lätt panik över att jag inte har aning om jag om 1 år är utstämplad från a-kassan och kanske inte har några pengar alls, hävda på något sätt att barnen måste faktiskt göra något för att förtjäna en klassresa och inte bara få allt serverat?

Pratade med en av papporna på karateträningen igår, i byaskolan där hans barn går har de en pedagogik med entreprenörskap som inriktning, barnen tränar entreprenörskap i alla ämnen- Att ta egna initiativ, lära sig språkets vikt, räkna för att kunna förstå hur man gör vinst osv... De hade gjort en kalender, själva kontaktat tryckeri mm och fått den tryckt och sen sålt. De hade fått ihop 13000-14000 på det till sin klasskassa. De var stolta över vad de åstadkommit själva.

Läs även andra bloggares åsikter om avgifter i skolan, avgifter, klasskassa, skolan, klassresa

Åh nej inte pocketböcker här också

Är på Barnen Hus med barnen och möts av detta:




Men jag har tur denna gång, har de flesta redan och de jag inte har känns inte så lockande.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Påskkärringar, allt är förlåtet

Hellre påskkärringar än det här:



- Posted using BlogPress from my iPhone

80-talet vill ha tillbaka skorna också

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu vet jag...

....jag skall släppa dublettboken fri med hjälp av Bookcrossing. Nu måste jag bara klura på var.

Recenserat i andra bloggar

Recension i Pricerunners filmblogg:
Snö faller på cederträden
Battle Royale (Special Edition Director’s Cut)

Filmtittandet har gått trögt sista tiden för att skräckfilmspolaren har jobbat, varit sjuk och sett på sport istället men snart så...

Recension i Pocketblogg.se:
Tanguy Viel: Ett helt fulländat brott
Delphine de Vigan: No och jag, läs gärna Jimmys recension av samma bok innan.
Helena von Zweigbergk: Fly för livet

Chris Abani: Abigails liv

Har skrivit lite annat där oxå om någon är intresserad.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Pricerunners filmblogg, böcker, Pocketblogg.se, recension,

Whoops 2

Stod länge och funderade på om jag hade Med lätta bevis av Jacqueline Winspear men kände inte igen baksidetexten så det måste nog vara någon annan bok jag har tänkte jag. Men samtidigt for tanken genom huvudet att mitt lilla pocketberoende förr eller senzre nog kommer leda till dubletter.

Kom hem och skulle stoppa böckerna i olästpåsen men se där, överst låg just Med lätta bevis. Suck. Men en bra sak är ju att den nya inte har samma pappersfel som den första.





Läs även andra bloggares åsikter om böcker, shopping, beroende, dubletter

Whoops

Det är ett starkt beroende...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Skall jag klara mig från att handla?

Mitt pocketberoende tenderar att vinna över förnuftet här på $-store.


- Posted using BlogPress from my iPhone

80-talet ringde och vill ha sina kläder tillbaka

- Posted using BlogPress from my iPhone

Morgonvy

Idag fick jag se solen gå upp från ett flygplansfönster.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Fin kväll

+7 grader och solen på väg ner igen. Skönt med en varm dag efter gårdagens -10.