I veckan som varit har Hermans klassföreståndare ringt mig 2 gånger. Herman har rykt ihop med en annan i klassen. Om jag frågar Herman vad som hänt så är det det andra barnet som retat honom (kallat honom olika namn, brutit av hans linjal som Herman kastat på det andra barnet) och Herman har tappat fattningen. Exploderat.
Herman har vräkt ur sig alla svordomar han kan och tom blivit så arg att ha ritat hakkors i den andras mattebok (oj så jag skämdes). Vet inte riktigt hur han vet att hakkors är bland det fulaste som finns, tror de haft något prat om andra världskriget i skolan eller nåt. Var i alla fall en massa snack om det innan julen. Bråken mellan Herman och det andra barnet är inget nytt, det har egentligen legat och pyrt sen sexårs men då kunde Herman hantera sin ilska bättre även om han en gång bet ett annat barn när detta retade honom för de ticks han då hade, gick och ryckte i sina armar och knöt händerna.
I morgon skall vi träffa det andra barnet och hans föräldrar tillsammans med klassföreståndaren. Båda barnen har sagt att det är jobbigt att alltid ligga i konflikt med varandra. Men något får dem ju att trigga igång varandra för jag har svårt att tro att Herman är helt oskyldig i det hela. Men den förra klassföreståndaren som nu gått i pension verkade totalt blunda för konflikten och lät den bli rejält infekterad. Är så glad att nya läraren faktiskt ringde upp och vill ta tag i det.
På något sätt har Hermans ilskekontroll totalt försvunnit de senaste veckorna, det har varit en gradvis försämring sen efter sommarlovet och han har varit likadan här hemma, gormat, skrikit och varit helt oresonlig bara man bett honom göra något medan han nästa gång kunnat svara glatt "japp jag fixar det". Det är den oförutsägbarhet som varit absolut jobbigast. Idag fick han ett totalt bryt när jag ville att han eller Vincent skulle bära upp smöret från kylen i källaren. Herman svarade nej, jag bad då Vincent som satt bredvid honom och dessutom tjatat om att han ville ha mat NU, då flippade Herman ur totalt, skrek svordomar till mig om hur jävla dum jag var som tvingade honom att göra allt här hemma. Han fick gå på sitt rum där inne satt han och skrek om hur jävla puckade korkade idioter vi andra var hur länge som helst.
Jag har noll koll på hur man hanterar honom längre. Efter mötet på skolan i dag är det jag som bokar en tid med skolpsykologen, jag behöver hjälp, vi behöver hjälp. Något har hänt efter sommarlovet, något som gör att han tror att alla attackerar honom konstant och att han måste försvara sig. Han själv säger att han vet att det är fel att svära och skrika men att han inte kan stoppa det fär att han är "så arg". Han har själv frågat skolan om han kan få en "extrafröken". Vet inte om han vill att det skall vara någon som skyddar honom eller om det är att han vill ha någon som säger åt honom när han beter sig illa.
En del kanske också beror på understimulans, han kan läsa och räkna, jag får uppfattningen här hemma att han är rätt uttråkad av skolarbetet, att det inte ger honom så mycket. Han säger själv att han skulle vilja hoppa upp en klass men just nu visar han ju inte direkt den sociala mognad som förväntas av en 2:a. Eller så är allt tvärtom kanske, han är ju faktiskt bra mycket yngre än de andra i sin klass, då han fyller i december. Borde vi ha haft kvar honom i förskolan ett år längre, är det pressen att behöva vara duktig fast han "bara" är nyss fyllda sju som ligger bakom? Ibland beror raseriutbrotten på att man försöker hjälpa honom med något då kommer det en svada och "men jag kan inte, jag är så lite jag behöver inte kunna det, fattar du inte att jag aldrig gjort detta förut...".
Ni ser, en jäkla massa tankar far omkring i huvudet. De behöver få hjälp att redas ut. För nu känns det som vi provat allt, bestraffningar, belöningar, ignorera honom, bara lyfta fram det positiva mm mm... Men Herman säger oavsett vad som lockar "men jag kan inte sluta, det är som om det är fel i huvudet på mig".
Det gör ont i ett mammahjärta. För han vet att han gör fel men vet inte hur han skall sluta, han går till sin fröken och säger nu har det andra barnet varit elakt, jag vill inte bli arg. Men så händer något mer och han exploderar.
Sen så behöver jag själv hjälp, jag känner mig själv rätt instabil för tillfället när kroppen mår mindre bra, blodvärdena känns som de är i botten och med lite PMS och annat på det så exploderar ju även jag när Herman börjar skrika. Jag måste lära mig att inte hamna på samma nivå.
Men just för tillfället är jag i ett tillstånd där jag bara har lust att säga upp mig som mor, lämna allt och bara dra. Min ork är helt slut. Saknar min vän dit jag kunde åka och ligga på soffan en kväll, prata, skratta, se på tv, lyssna på musik och få batterierna laddade. Men han finns där inte längre, har aldrig tid, är aldrig hemma, hör aldrig av sig.
Inlägg
