Tröttheten som inte vill ta slut #007 #blogg100

På lunchen idag träffade solen mitt ansikte på väg till lunchrestauranger och tillbaka. Tänkte nu vänder det. Men nä nu spöregnar det ute. 

I morgon skall vädret bli hyfsat men då skall jag sitta i en gympahall i Öjebyn med Vincents handbollslag hela dagen. På söndag blir det mulet igen och då kobbar jag på Gruvberget.  

Vi fick ju lite sol på oss i Abisko men det var så kort tid att kroppen inte han reagera och kravla sig ur det dimgråa hål den befinner sig i. Blir det inte lite solljus snart så kommer den här soldrivna kroppen kollapsa helt. Humöret är verkligen i botten och tröttheten som inte vill ta slut sliter i mig. Det är inte roligt att komma hem från jobbet en fredag och vilja gå och sova kl 19. Men det går inte. Jag måste laga middag istället fast jag själv inte har någon som helst matlust. 

Jag vill bara sooooova. Eller nä jag vill ju egentligen hitta på något roligt men min kropp vill bara sooooova. 

Hierarkier och politik #006 #blogg100

Jag fascineras över vissa organisationers kommunikationsvägar, hur allt skall passera toppen eller i alla fall cc:as till toppen. Det blir så galet ineffektivt när man inte vågar lita på de som är något steg ner och som faktiskt är ansvariga för en arbetsuppgift/produkt/projekt. Snacka om att ta yrkesstoltheten och arbetsglädjen från medarbetarna.

En gång i tiden (typ 10 år sedan) arbetade jag med en kund i England som hade sådan hierarki, om jag som produktansvarig ville föra en diskussion med en på motsvarande nivå hos dem, vi kan kalla honom X var jag tvungen att maila min chef (eller min chefs chef, vår VD) som mailade en snubbe 2 steg ovanför X och så gick mailet vidare ner till X. Var någon på vägen sjuk eller ledig så kunde vi inte komma vidare. Om vi mailade varandra direkt kunde X få skäll, efter typ 100 mail gick de med på att vi talade direkt med varandra men att ledningsfolk på båda sidor skulle cc:as. Ingen i kedjan, jag upprepar INGEN hade någon som helst  kunskap om det vi diskuterade, det enda det handlade om var kontroll över att X gjorde något (för ingen av dem kunde ju bedöma om han gjorde rätt).  Om någon i X:s organisation ville veta något om våra produkter (där jag var produktansvarig) mailade/ringde de inte mig, de ringde min chef eller hans chef som givetvis inte kunde svara på en endaste fråga utan som få hänvisade till mig, då fick jag ofta ett mail med en cc till min chef eller en kallelse till ett möte där även min chef kallades. 

Att jobba i en organisation som det är verkligen piss.

Stötte på något liknande idag, hamnade i en diskussion med människor involverade i politik och kommunala bolag. Vilken soppa det kan vara. Vi har personval i Sverige idag men nästan ingen politiker vågar rösta efter eget huvud/hjärta när det väl kommer till val. Idag fick jag höra talas om politiker som sitter i en stiftelse som är ett "kommunalt bolag", de har omröstning snart om en viktig post inom bolaget och då har politikerna i styrelsen hotats att rösta på ett visst sätt, röstar de inte som partiet vill så skall de bli av med politiska uppdrag. I styrelsen sitter de förvisso invalda av kommunstyrelsen men kommunen har ingen styrning över stiftelsen och ledamöterna är ju själva personligt ansvariga som styrelseledamöter. Att då rösta som partiet vill mot den egna viljan och tron blir väldigt konstigt. Jag skulle aldrig stå ut att vara politiker under sådana förhållanden. När jag har röstat har jag gjort det på individer som brinner för frågor och sen får man ändå se hur de blir totalt överkörda när det skall röstas, hur de tvingas in att rösta mot sin vilja och egna övertygelse. Hur står de ut?

Jag har ett stort behov av att få vara självständig och göra det jag tror på och känna att de runt mig har förtroende för det jag gör och det jag kan. De måste inte uttrycka det men det måste märkas i handling, inte blir överkörd, inte bli förbigången.

Hur känner ni? Vad är viktigt för er i jobbet?

Längtan #005 #blogg100

Idag var det jobb igen i ett gråmulet Luleå och jag längtade tillbaka till solen i Abisko. Häromdagen när vi gick på en viss sträcka på skoterleden kom längtan till caminon över mig igen. Just precis där bestämde jag mig för flera år sedan för att åka till Spanien och vandra. Lyssnade då på "Kärleken till Sofia Karlsson", solen gassade i vårvintern och jag kände där jag gick att jag ville gå riktigt långt. Sen skulle det dröja flera år innan jag väl fick chansen. 

När jag var Abisko tipsade jag en kanadensare och turer (via Instagram) och han svarade "Du borde bli guide" och pang där kom den där längtan igen. Jag mötte några som klivit av tåget i Abisko, hade en och en halv timme på sig innan de skulle åka tillbaka. Gav dem några tips på lagom långa turer för att hinna se den vackra naturen och glädjen jag känner över att se någon bli glad över tips är obeskrivlig.

Tyvärr kände jag inte tillstymmelse till samma glädje på jobbet idag, hade en riktig skitdag. Men så är det väl ibland, särskilt om man varit ledig och vädret är gråare är grått.

Snälla solen kom tillbaka till oss, vi dras alla ner i ett mörker just nu, vi behöver lite energi för att orka. 

Nattligt ljus, en tur på isen och hemfärd #004 #blogg100

Jag gick och lade mig och satte klockan på 23, 00 och 01 med hopp om att något skulle visa sig i norrskensväg när klockan ringde. Var fortfarande vaken kl 23 och då var det supersvagt och litet över Njullá så jag borrade ner mig i kudden och somnade bums. När kl ringde 00 orkade jag inte titta ut. Orkade inte öppna locket på paddan heller men kunde inte somna om, drog paddan åt mig efter 20 minuter, såg på webcam att det var hyfsat starkt.

Hämtade kameran och tog en provbild genom fönstret. Galet grönt ute. Kastade på mig kläderna och sprang till närmsta öppna yta, en myr nedanför stugan, där stod jag en natt i januari också. Orkade inte ta mig till sjön. Norrskenet lugnade sig när jag fått fram kameran så jag fick stå och frysa en 20 min innan det hyfsat i några minuter. Var ute totalt en timme fick typ 3 bra bilder. Missade nog toppen precis. Hade inte tagit på mig varmt nog om benen så jag sprang omkring där på myren för att hålla mig varm.

 När jag kom in var jag riktigt kall om låren och fötterna så innan sängen så kröp upp i en fåtölj med en pläd över mig och förde över fotona till datorn och testade att redigera bilder och skickade en till G+ innan ögonen gick i kors vid 2-tiden. Eftersom de bilderna är redigerade kommer de med här, resten är IG-bilder. Kommer ett album sen med alla bilder och kanske kompletterar jag blogginläggen också med kamerabilder.

Skickade ett SMS till Vincent om att vi inte skulle kliva upp kl 07 som sagt innan utan 0730. Behövde få sovs lite mer. Herman verkade ha klarat av att sova fastän min mobil ringt 01. Var fortfarande riktigt kall så jag fick krypa ihop under täcket. Men somnade hyfsat snabbt. På morgonen klev vi upp 0730 och städade stugan och åt frukost innan vi checkade ut klockan 10. Vi fick kämpa lite med städningen eftersom jag sent igår lyckades krossa ett glas som for ut över hela golvet.

Vi lastade in allt bagage i bagagerummet och gick ner mot sjön. Målet idag var isförkastningen en kilometer ut ungefär. Ungarna höll på att tramsa och bråka med varandra som vanligt fattar inte hur de orkar. Men tillslut var vi vid bastun och kunde ta sikte på Ábiskusuolus västra udde där förkastningen passerar. Vi kunde se en gigantisk ishög långt där borta.

Promenaden över isen gick snabbt även om barnen gnällde över att jag stannade och fotade. Väl framme klättrade barnen på isen på ön medan jag fotade isförkastningen och ishögen. När jag var klar kunde de börja klättra i den istället. Tog lite mer foton och pratade med andra som kom dit ut. Jösses vad läskigt det var när isen smällde till och skakade. Vi kunde se nya sprickor bildas.

Isförkastningen löper längst med hela sjön och Torneträsk är ingen liten sjö. Det har nog krävts lite krafter för att skjuva upp all den isen.

När vi beundrat färdigt gick vi tillbaka men nu upp via deltat och upp i kanjonen en bit. Hermans torn från första dagen hade rasat så han byggde sig ett nytt.

Första gången jag kunnat fota järnbron nerifrån. Fotade till barnens förtret frost på marken samt en massa istappar innan vi tog oss upp i restaurangen.

I restaurangen serverades älgköttfärslimpa med potatis, vinbärsgelé och Gräddsås enligt menyn. Bestämde mig för att strunta i att det var laktos i såsen och ta en tablett och skulle precis ta av den när jag såg bitar som precis såg ut som svamp. Frågade en som jobbade där om det var svamp i såsen, förklarade att det såg ut så och att jag var allergisk. Hon kom och tittade på såsen som höll på att ta slut. Tog med grytan till köket och kom med ny, rörde om i den och sa "det verkar inte så". Men jag såg ju bitar av något som så uppenbart såg ut som svamp att jag inte vågade ta.

Ungarna tog sås och båda fick svamp på sin tallrik. Om man stoppar svamp i såsen så skriver man svampsås, om någon frågar om det är svamp i såsen och man går ut i köket så tar man reda på om det är svamp i såsen eller inte. Man tittar inte på såsen och gissar. Jag är dock lur på att det kan varit svamp i köttfärslimpan för sen ca 1 timme efter lunchen har jag haft ont i magen och kramp. De kan ju använt någon svampbaserad soja eller något sådant. Eftersom jag själv aldrig stoppar svamp i något glömmer jag ibland bort att andra gör det. Kommer ihåg att fråga om laktos och gluten men glömmer ibland bort svamp. Jävligt dumt eftersom det är 1000 gånger värre om jag får i mig svamp än laktos.

Får skärpa mig.

Efter maten var det inköp av lite tåggodis till barnen och sen promenad till tågstationen.

Tåget kom i tid och sen var det bara att stå ut i 5 timmar på tåget.

Först hade vi ingen ström på ena sidan vagnen. Panik. Mobilen var på 1 % och biljetterna var ju däri. Men det löste sig. Däremot fick de ingen ordning på värmen på ena sidan så jag har suttit insvept i dunjacka och sjal hela vägen.

 Vincent har sovit en stund, Herman läst.

Jag har svarat på lite jobbmail, försökt surfa och lagt upp dagens bilder från mobilen på Instagram samt skrivit den här texten och ätit den minsta chokladboll jag någonsin sett.

Sol och mer blåmärken #003 #blogg100

Idag bestämde vi oss för att åka längst med Kungsleden bort till rastplatsen vid Nissonjokk. Det började brutalt och isigt uppför. Inte kul och Herman surade till rejält. Det var knöligt och lutade ner mot jokken så i en av nedförsbackarna gjorde jag en rejäl vurpa. Aj aj. 

Vi beslutade att fortsätta turen nere på jokken istället. Platt och lättåkt. Herman hittade en istunnel där flak tryckts upp. Man kunde krypa igenom men jag ville inte låta honom. Skulle isen vara svag någonstans där under skulle det vara tack och adjö med den ungen. Man kunde höra jokken brusa under isen. 

Vi hade solen i ögonen vilket var lite jobbigt men vi kämpade på och tillslut var vi framme. Vi satte oss i strandkanten och intog vårt fika. 

Vi hade stekt kött i förrgår till middag. De 2 överblivna biffarna var idag med som pålägg. 

Jag gick på en upptäcktsfärd på anda sidan medan barnen stampade loss isflak från stenstranden. 

Sen satte de sig med var sin sten och försökte göra iskonst. Det gick inte så bra. 

Vu skidade upp längst med Nissonjokk tills vi kom på Kungsleden. Vi velade lite om vi skulle skida längst med jokken upp till skoterleden eller ta Kungsleden till där den möter skoterleden ca 1 km omväg. Vi valde omvägen eftersom jag var osäker på hur jokken såg ut längre upp.  

Vi hade kunnat skida på jokken hela vägen upp insåg vi när vi korsade den igen. Vi kunde nästan se där vi varit innan. 

Nu var vi tillbaka på samma led som igår. Ungarna glada för de långa nedförsbackarna. Jag inte alls förtjust. Visste att jag skulle behöva rumpbromsa idag igen. Den redan blåslagna rumpa jublade inte. 

Vi kom en bit och Herman surade när det var uppför eller platt. Han hade ont i ryggen så när jag stannade till och vände mig bort gjorde han så här. 

När vi slutligen kom ner till Abisko Östra ville inte jag skida på leden vid vägen. Den är så tråkig. Klockan var inte så mycket så jag lurade ner barnen på isen via den livsfarliga backen vid forskningsstationen. Jag gick ner men ungarna blåste på som om de tävlade i störtlopp. Tokar. De fick dock inte åka sista biten. Då hade de nog kraschar i båthuset. Det hade snöat lite i natt så på sjön låg ett tunt snötäcke med perfekt glid. Bara lite svårt att använda stavarna. Så vi åkte på drivsnön istället. 

När vi kom fram till bastun så ville barnen åka i backen där. Jag tog av mina skidor och fotade lite. 

De tävlade i vem som kom längst. 

Herman vann. 

Jag hittade intressanta skuggor på isen. 

Barnen lämpades av i stugan och jag tog med kameran ut en sväng vid stationen. Fotande solens nedgång. 

Sen tillbaka till stugan för middag. 

I väntan på eventuellt norrsken i kväll/natt så fixade jag över bilderna från kameran till datorn och barnen spelade Carcassonne. 

Vi skall försöka plocka ihop våra saker lite.  Utcheckning kl 10 i morgon och då skall stugan vara städad. 

Kommer ha träningsvärk och blåmärken i morgon #002 #blogg100

Fjälldag nummer 2 blev en dag på skidor. Vi klev upp strax efter 8 och åt frukost. Kring 0930 hämtade vi ut hyrskidor och pjäxor och kring 10 hade vi kånkat skidorna till parkeringen bakom stationen och kunde ge oss iväg. 

Det var galet isigt och framför allt Vincent gnällde. Men hon i Fjällboden hade sagt att det skulle bli bättre. Vi kämpade på, långsamt gick det. Men solen sken och vi tvingades klä av oss några lager. 

Vi hade fantastisk utsikt. Herman surade lite över att hans ena stav inte fäste i snön. Hans ena framtand som varit skadad länge fick plötsligt för sig att tappa en flisa. Så då surade han över det oxå. 

Ungarna blev glada när det började gå utför. 

Ni ser väl skoterspåren, där jag står och fotar är det en "skoteråkning förbjudetskylt" undra vem som inte förstod bilden. 

Vi velade lite om vägen men bestämde oss tillslut för att ta en väg jag var lite osäker på men trodde jag visste var den skulle gå. Det hade nyligen kört skotrar på leden vi kom till och underlaget var inte längre isigt utan riktigt skönt att åka på. Vi swichade fram över snön. Kom fram till Apelsintallen där vi hade tänkt ta vänster men det var en lång fin nedförsbacke till höger som lockade barnen. Väl nere såg vi en till lite längre fram och tog halva den innan Vincent insåg att det skulle bli jobbigt att åka uppåt igen. Vi svängde av leden och tog oss upp för en liten kulle där vi kunde breda ut liggunderlaget och sätta oss i solen med vårt fika. 

Så skönt. 

Efter fikat fick barnen för sig att försöka hoppa sönder skaren. Var lättade sagt än gjort. Herman kämpade på och fick tillslut loss en stor tjock bit och började gräva under skaren. Han kunde sen bädda ner sig under snötäcket. 

Vincent fick lite hjälp av en tung mamma att hoppa sönder skare nog för att bygga ett snöflakstorn. 

När Herman fått hoppa söder sin grotta och Vincents torn rasat av allt fotograferande drog vi på skidorna igen och kastade oss ner för kullen. Barnen skrek av förtjusning för det gick fort och bra medan jag kraschade och lyckades tappa linsskydd och motljusskyddet på kameran. Herman kom och hjälpte mig leta. Vi hittade båda. Ut på skoterleden igen och det var inte så jobbigt uppför här som det varit tidigare när det nästa var is istället för snö. Några skotrar kom i kapp oss och vi fick hoppa ut i snön. Men en bit längre fram körde vi ikapp några av dem. De hade kört utanför lede och kört tokfast med ena skotern. Vi gled förbi och ner för en guppig utförslöpa, barnen sa att jag såg livrädd ut. Vi  kom ikapp resten av gänget som väntade på fastkörarna, vi meddelade vad som hänt.

Vid Apelsintallen träffade vi en kvinna  med 2 draghundar, de väntade på att få åka utför där vi kämpade med att oss upp. Hon hade varit rädd att hundarna skulle springa omkull oss. Vi önskade varandra god tur och skildes åt. Nu kom det värre och värre backar. Ungarna swichade ner som om de aldrig gjort annat. Jag ramlade som om jag aldrig stått på skidor förr. Ryggsäcken bidrog väl lite. Herman gjorde dock en inkörning där han skrapade i ansiktet och händerna när skidorna körde ner under skaren. Mina obehandskade händer tog oxå stryk. 

Vincent fångade när jag livrädd tog mig ner för backen och kraschade. 

Sen närmade vi oss Abisko igen och tog lite bilder. Herman gav sig ut i skogen och körde lite nerför. 

När jag hade fotar klart mötte vi en fransman som ville ha lite hjälp. Han hade aldrig åkt skidor innan så han fick en snabblektion och hjälp var han skulle åka. 

Vi skidade vidare utför livsfarliga backar där min rumpbroms användes flitigt medan barnen fick vänta på mig. 

På vägen mellan Abisko östra och Abisko Turiststation mötte vi en kille som hade kommenterat en av mina IG-bilder igår. Kul. 

Vi tog en omväg tillbaka till stugan. Herman åkte i en tokbrant backe som svängde. Jag och Vincent gick ner. Rundade stationen och ner mot hundgården. Herman fick syn på "pulkabacken" och tog sig upp för den med skidorna och kom i en hiskeligt fart ner. Han är galen. Själv lyckades jag ramla och dra något galet i axeln. Gör skitont och mitt redan trasiga knä gillade inte skidåkning. Men men vad gör man inte för barnen. Skall åka lite i morgon oxå. Idag blev det en mil på över 4 timmar så vi tar inte ut oss direkt. 

Men nu var barnen helt slut, solen började gå ner och när vi kom till stugan tittade jag ut och fick syn på de rosa topparna på bergen och visste att snart skulle himlen vara fantastiskt ljusblå. 

Ville gå ut och fota men fick inte för Vincent. Det var Settlers of Catan som gällde. Medan han satte upp spelet skickade jag turtips till IG-killen vi mött. 

Jag vann Settlers och fick äran att laga middag. 

Lövstek med avokado, sallad och currysås till mig och barnen hade även pasta. Sen efter middagen blev det sängliggande med mobiler. Jag bloggar, Herman gör slut på mitt 3G genom YouTube och Vincent gör tydligen det samma. 

Prognosen för norrsken ser tyvärr dålig ut men himlen är klar så vi får väl se om jag ids gå ut något eller inte. 

Hans med ett parti Carcassonne idag också. Vincent vann.