I morgon bär det av på #camino2014

Ryggan är packad och är aningen för tung känns det som, lite för mycket första förbandsgrejer (men jag är sådan som vill kunna hjälpa andra pilgrimer som inte har ett halvt apotek med sig). Har även glutenfria knäckebröd och muslibars som väger multum, får se till att äta upp dem snabbt :-)

Klockan 05:00 kommer taxin i morgon bitti och tar mig på steg 1 av resan. Själva vandringen börjar på fredag.

Jag kommer bara galet trött i morgon och jag kommer få tokstressigt i Madrid för att hinna med en buss (missar jag måste jag ta ett tåg och kommer fram sent).

Kommer blogga/twittra under #camino2014 på Instagram kommer det även vara #beascamino2014.

Just nu ser vädret extremt ostadigt ut på de första 12 milen så vi får se om jag skippar Camino del Salvador eller inte, får höra med experterna i León om det är lämpligt väder att ge sig ut i. Prognosen kan ju ändras oxå men just nu är det regn, vind och kanske åska.

Camino Primitivo går inte genom några så höga bergspartier och har inte lika branta och leriga nedstigningar så den är det ingen fara med i alla fall.

Är kanske nåbar via sociala medier men precis som förra vandringen kommer mitt fokus vara me, myself and I vilket gör att jag ytterst sparsamt kommer svara på grejer medan jag är ute och vandrar men kommer posta saker. Men jag börjar ju vandra först på fredag så innan det är det bara att höra av sig och ställa frågor eller komma med önskemål på uppdateringar :-)

Måste man verkligen verkligen nå mig har jag ett spanskt sim-kort från och med fredag med nummer +34 640608050 vilket jag rekommenderar SMS till i så fall.

Kroppsmärken

Står i en provhytt och lyssnar på kvinnorna i den bredvid. Eller rättare sagt kvinnan bredvid, hennes väninna står utanför.

Kvinnan är i min ålder tror jag, hon såg i alla fall ut att vara strax över 40 som mig (fast jag får ju ofta höra att jag ser 10 år yngre ut men ni kanske fattar). 

Först hör jag henne säga "Åh jag hatar de där rynkorna kring ögonen, kan man göra något åt dem. Den där krämen jag köpte för några veckor sedan funkar inte."

Jag tittar på mina egna ögon, de som jag möter i backspegel på bilen ibland, då brukar jag le för jag gillar mina ögon för det mesta. De är grönblå och i backspegeln brukar de glittra. Jag brukar se de där rynkorna runt ögonen och jag gillar dem. De visar att jag trots ett ganska jobbigt svårmod inom mig ändå ler tillräckligt ofta för att ha skrattrynkor.

Kompisen muttrar något halvt uppmuntrande om att ge krämen tid annars finns det bra smink och sprutor. 

Kvinnan drar av sig kläderna, ett linne och en kort kjol. Jag hade sett att vi var ungefär i samma storlek hon aningen mer vältränad än mig. 

Jag hör henne sucka igen. Ser framför mig hur hon drar på sig byxorna hon skulle prova. Jag står med ett par likadana i hytten bredvid. En storlek större. Jag vet för vi tog byxorna samtidigt och log lite mot varandra. Hon tog en 38:a och jag en 40. 

Hon kommenterar sina bristningar på magen för väninnan. Och inte tala om de jag har på brösten säger hon. Med de här kan jag aldrig ha bikini. Nu ser jag inte hur hon ser ut men jag tittar på mig själv. Jo jag har bristningar på samma ställen och på insidan på låren. De senare är jag väl inte direkt så förtjusta i, eller ja ingen av dem får mig ju att jubla men varje gång jag ser dem på magen och brösten så behöver jag bara tänka på att de är resultat av de 2 skitjobbigt snorungarna där hemma (äh för det mesta är de helt ok de små, eller ja de är ju inte ens små längre). Och med dem i tankarna så vad gör lite streck på kroppen. Om folk skulle störa sig på dem på stranden är det i alla fall inte mitt problem. 

Byxorna är lite för stora för mig i midja och den sista 38:an är i hytten bredvid. Hör hon nu fått på sig byxorna och gnäller över att de får hennes lår att se feta ut, att låren tar i varandra. Det är bra med kjol, då syns det inte säger hon. Mina lår nuddar oxå varandra och visst har jag lite överflödigt fett där på insidan när jag är otränad efter nästan ett års stillasittande men jag har nog aldrig haft glipa emellan inte ens när jag var rejält underviktig i tonåren. Men herregud vi är väl inga Barbiedockor vill jag skrika över väggen. Hennes väninna börjar tipsa om morgonpromenader på bara kaffe efter barnen gått till skolan och inte träna lårmusklerna för mycket.

Håret hinner också avverkas, hon hittar ett grått hårstrå och verkar nästan panika över det. Själv gillar jag mina grå hår, de glittrar så fint. Enda dåliga med att färga håret rött, mina fina glitterstrån försvinner.

När hon börjar gnälla på bysten är jag på väg ut ur provhytten, det sista jag hör är något om att åka utomlands som väninnan och fixa tuttarna. Men hur skall hon ha råd. 

Jag tittar på väninnan, en sådan där som inte ser ett dugg naturlig ut. Bakom en massa BUS och smink i värmen, en uppenbart fixad byst och löshår. Hon ser nästan ut som min gamla Barbiedocka (eller var det Cindy jag hade?), fast hon är kort i galet höga klackar. Men hon kanske är lycklig i det, den modifierade kroppen alltså inte klackarna, ingens fötter kan vara lyckliga i dem. Vem är jag att döma. 

Jag ser på mig själv i spegeln på väggen, i BH ser det ut som jag har ett par hyfsade bröst. Det räcker för mig. Det är endast jag och sambon som ser hur de ramlar ner mot armhålan när jag ligger på rygg eller hur påsiga de är för att jag ammat och att kroppen tycker att bröst är väl dumt att ha när man tränar mycket. Ni skall inte tro att det är fettet på insidan av låren som försvinner då nä nå brösten och fett i ansiktet verkar vara det som ryker.

Min kropp är min och visst kan jag oxå ibland känna att det vore trevligt om pannan var lite mer sträckt så ögonen inte såg så trötta ut eller att jag hade lite fylligare läppar med mer uppåtpekande mungipor så jag inte såg så sur ut. Men jag är jag. Vid 41 års ålder är det bara att acceptera att man ser ut som man gör. Det är ju det som gör mig till mig och jag är dessutom sjuuukt rädd för sprutor och vara nedsövd. 

Visst händer det att jag kroppsnojjar, mest som nu när jag varit sjuk och skadad. Inte tränat på en evighet och typ inte kommer i några av mina kläder. Men det är mer för att jag tycker köpa kläder är så ofantligt tråkigt och jag vet ju att jag bara behöver röra på mig ordentligt några veckor så är "överflödet" borta och mina 38:or sitter bra igen. Så egentligen är det väl garderobsnojja. Så nu drar jag till Spanien och vandrar i 2 veckor så jag kan ha mina gamla kläder och slipper stå i provhytter och lyssna på hur kvinnor borde se ut. För enligt hon i hytten bredvid måste jag vara ett ohyggligt fettmonster som dessutom har mage att visa mina bristningar på stranden. Själv tycker jag att jag är rätt lagom. 

Jag hoppas hon har någon del på kroppen hon kan titta på och säga. "Nä men man är väl inte så pjåkig ändå." 

Själv tittar jag på mina ögon i bilen på vägen hem och säger precis det där, man måste känna att man duger som man är. Någon gång skall jag kanske känna att jag duger som jag är i huvudet oxå, det är svårare. 

Får jag begagnade skivor av Bokus eller vad?

Fick ett mail från bokus.com 

Där står det "För dig som vill koppla av med lyssning vill vi slå ett slag för vår proppfulla ljudboksloppis med ljudböcker från 59 kr. 

För mig betyder loppis 

1. Galet låga priser vilket gör det möjligt att fynda. 

2. Sakerna är begagnade och säljs inte i nyskick av ett företag. 

Här missar man båda dessa punkter. Många av böckerna säljs för mer än halva priset (trots att man skriver att man har galet låga priser) och jag gissar att de som säljs inte är tillbakaskickade exemplar från kunder som ångrat sig. 

Nä tyvärr Bokus jag tycker ert val av kampanjnamn bara är trams!

Bokbantning

Den smala bit jag håller är det enda jag behöver av min guidebok. Tror jag skall kolla med skyltex här i stan om de kan ta isär boken och bara limma ihop de delar jag behöver. Någon som vet om det går?

En av mina svaga sidor visar sig från sin sämsta sida just nu...

En av mina sämsta sidor är att jag verkligen mår dåligt av när någon säger att jag gjort fel när jag inte gjort det. Jag vill och svarar oftast i långa "försvarstal".

Men ingen bryr sig. Oftast är de ju övertygade om att jag gjort fel så min förklaring som faktiskt bevisar att jag gjort det jag skall och oftast lite till låter bara som ursäkter i deras öron. Rättshaveristvarning. 

Nu står jag inför ett sådant tillfället. Jag fick höra att jag inte gjort vad som förväntades av mig. Det är bara det att personen har lagt en roll på mig som jag faktiskt inte har/hade. Jag har däremot agerat delvis som om jag hade den rollens ansvar. Jag har brytt mig om en grej. Lyft upp det och påpekat att här har det blivit något tokigt. Och får höra att jag borde bevakat så det tokiga inte skett. Men innan det knasiga inträffade så lyfte jag frågan "hallå tänk nu på att...". "Lugn vi har koll på allt" fick jag till svar från de som verkligen hade ansvaret. Men nä det hade de ju uppenbarligen inte och nu är det typ mitt fel att man missat det hela. Jag borde ha bevakat att det blev rätt. 

Jag blev så arg och ledsen. Jag skrev ett långt mail där jag förklarar att jag faktiskt bara råkar vara en person som brytt mig och lyft upp risker och att vi kan tappa möjligheter. Inte haft något direkt ansvar för skeendet. 

Men mailet ligger i utkastlådan. Det känns som om det kommer vara helt verkningslöst att skicka. Jag kommer inte få någon ursäkt, jag kommer inte få en klapp på axeln för att jag faktiskt lyft upp ett problem. Snarare blir jag en gnällkärring som skriver långa mail. 

För jag har rätt bra koll på saker och hur skeenden varit, vad som påverkat vad osv.  Personen som ansåg att jag inte gjort det jag skall verkar inte vara insatt alls i vad som hände under den perioden eller hur det blev. Hen ser bara att jag brydde mig alltså måste jag haft ett ansvar. Typ. 

Jag tror ärlig att jag skall sluta bry mig. Jag skall bara göra exakt det jag blir tillsagt om ens det. Ibland blir jag ombedd att göra lite väl mycket grejer pga "du som vet allt"...

Jag måste lära mig att om man lyfter upp ett problem så blir man ägare av det för det finns ingen som är beredd att ta över ägandeskapet och göra något åt det. Och jag kan inte sitta med alla problemen på mina axlar. Jag känner mig galet nertyngd av ansvar jag inte bett om. 

Nu skall jag väl tillägga att just i den här saken verkar det i alla fall finnas en vilja att försöka lösa det hela. Meningen om att jag inte gjort det som förväntas av mig kom som en bisats nästan. Men för mig kunde den lika gärna stått i fet, röd, blinkande text mitt i mailet. 

Det är som sagt en av mina svagheter. Jag bryr mig i saker jag inte ansvarar för i jag tar oerhört illa vid mig när någon sedan försöker få det till att jag inte skött mitt ansvar. 

Mailet får ligga kvar i utkast. Kanske skickar jag det till en av mina chefer med en begäran om att han tar mig i försvar. Han vet hur det låg till. Önskade bara att han (han var cc:ad på mailet) kunde se den där meningen och svara väldigt kort med något som försvarar mig. Men för honom lyser inte texten fet, röd och blinkande. För honom är det inget som står där. Han kommer bara säga "äh hen vet inte hur det såg ut och vem som hade hand om vad, bry dig inte, vi vet ju hur det var och det räcker ju". 

Men för perfektionisten Bea som dessutom lägger alldeles för mycket av sin person i hur hon presterar på jobbet kommer det alltid sitta där att en person tror att jag är en slarvig jävel. 

Hur fan lär man sig att släppa sådant. Bli en sådan som rycker på axlarna och bara glömmer?

När det gäller ansvar har jag ett mentorskap just nu på jobbet. Jag drillar en kollega i ett ämne jag är sjukt bra på. Hen kämpar väl lite mer kan man säga. Jag får dagligen kämpa med att inte ta över, gå in och ta ansvaret för det som skall produceras. Det är hens ansvar. Jag skall bara lotsa hen rätt genom en viss djungel. Försöka få hen att fatta rätt beslut och få fram rätt materiel samtidigt som hen lär sig till nästa gång. Gud så svårt det är. Vill ju bara säga "skriv så här", "gör så här", "nu bokar jag upp möten med x och reder ut y" och så vidare. Men jag har hållit mig hyfsat hittills men visst kliar det i fingrarna att göra ett "skuggjobb" vid sidan av. Dock har jag i detta fall inte alla pusselbitar rent tekniskt och min chef har gett mig strikta order om att inte leta fram de bitarna (jo jag har letat i smyg :-) ). För han vet att då hade jag jobbat i helgen och fixat allihopa på egen hand. Lärorok process för mig.

Lade en "bok" på posten

Igår kom jag mig för att göra en grej som jag tänkt länge. Jag skrev ut allt jag skrev på #camino2013 och stoppade in i en pärm. Den pärmen skickade jag idag till min mormor så hon kan få läsa om min resa. Hoppas hon blir glad. Berättelsen är med bilder 372 A4-sidor.

Den kan kortas ner något för nu ligger det dubbla bilder på vissa grejer, dels instagrambilden och dels kamerabilden. Detta för att när jag skrev blogginläggen på mobilen så lade jag in instagrambilderna där och sen när jag kompletterade med foton plockade jag aldrig bort IG-bilden. I bloggen gör det inte så mycket men i utskriftsversionen är det nog bra om jag ids göra den gallringen. Har en del språk att gå igenom också och sen hörde jag att en delsträcka fått helt fel längd måste bara leta reda på vilken det var, saknades en mil eller så.

Om någon är intresserad av att läsa det som PDF/DOCX så är det bara att hämta hem. Men som sagt det är blogginläggen och ingen språklig korr är gjord. Det mesta är skrivet på en mobil liggandes med mobil och huvud under ett täcke på natten i ett härbärge :-)

(The whole text as a .doc without pictures for translation)

Vissa dagar är sämre än andra

Jag måste nog ta tag i den där PMS:en. Flippade ur totalt på en grej på jobbet idag och typ skrek åt chefen. Suck, blir så less. Borde ha en dumstrut vissa dagar.

Ibland önskar jag att jag var en nolla, ett lallande troll...

Det absolut värsta med att vara rätt bra (eller rättare sagt jävligt bra) på det man gör är att man får städa upp efter andra med motiveringen att då blir det ordentligt.Mitt eget jobb är det inte så noga att jag hinner med, det kan jag tydligen sköta på kvällar och helger. Hej väggen!

Fan 2,5 veckor kvar till semestern, det är en evighet och sen är den bara 5 veckor lång, känns som jag skulle behöva ett år typ. Ja just det jag sökte ju tjänstledigt för att plugga ett år men tji fick jag, inget ledigt. Men har å andra sidan inte fått svar från utbildningen heller om jag kommit in. Blir spännande att se och se vilket beslut jag då tar, hur modig är jag?

Mvh. en mycket trött trygghetsnarkoman.

Planering planering planering och lite tight med tid

Ägnar min lediga tid till att försöka pussla ihop en camino på alldeles för kort tid känns det som. 44 mil på 12-14 dagar låter inte så tight tills man ser höjdkurvorna för sträckorna. Måste nog leta fram liknande sträckor på Camino Francés och Inglés för att se vad jag höll för hastighet/distans per dag där. Nackdelen med de sträckor jag vill gå nu är dessutom att härbärgena ligger ganska glest så antigen får man gå kort eller långt.

Planen ser ut så här just nu:

Stage	From	To	Stage distance	Total distance	Average per day
1	León	Buiza	41	41	41.00
2	Buiza	Campomanes	39.1	80.1	40.05
3	Campomanes	Oviedo	40	120.1	40.03
4	Oviedo	Venta del Escamplero	41.4	161.5	40.38
5	Venta del Escamplero	Salas	34.9	196.4	39.28
6	Salas	Borres	33.5	229.9	38.32
7	Borres	La Mesa	31.4	261.3	37.33
8	La Mesa	Padrón	42	303.3	37.91
9	Padrón	Castroverde	31.3	334.6	37.18
10	Castroverde	San Román da Retorta	39.6	374.2	37.42
11	San Román da Retorta	Arzúa	41.2	415.4	37.76
12	Arzúa	Santiago	39	454.4	37.87
13	EXTRA DAY
14	EXTRA DAY (BACK TO MADRID)

Exempelvis ser slutet på dag 1, början på dag 2 ut så här:

Det är som backen upp mellan Augapesada och Alto Mar do Ovellas på vägen ut till Finisterre fast 7 km långt istället för 2 km långt och den backen var jobbig++. Eller som Herreíra till O'Cebreiro som gick från 705 möh till 1300 på 8,1 km det var inte heller helt ojobbigt. Men som tur är ser det inte riktigt ut så överallt.

Rekommenderat är 4 dagar på Camino del Salvador, 11 dagar på Camino Primitivo och sen 2-3 dagar på Camino Francés. Så totalt 16-17 dagar vilket gör att min kapning till 14 dagar är långsammare än skillnaden mellan rekommenderad tid på Camino Francés mot vad jag gjorde. Så det borde vara görbart om jag planerar om och använder alla 14 dagarna. Camino Francésdelen vet jag att det går att gå på 2 dagar. 4 dagar på Camino del Salvador som rekommenderat ger 8 dagar kvar till Primitivo vilket är då 3 dagar snabbare vilket gör att ca 8-9 mil måste smetas ut på dessa dagar vilket borde ge mig lagom längd på sträckorna trots alls för de rekommenderade är 2,2-3 vilket är korta sträckor tycker jag.

Resemässigt har jag några laternativ som just nu ser ut så här:

		From	Start	To	End	Transportation	Price
	June 31	Luleå	6:20	Stockholm	7:40	Flight SK001	2912 SEK
	June 31	Stockholm	10:00	Frankfurt	12:15	Flight SK3671
	June 31	Frankfurt	13:15	Madrid	15:50	Flight SK3695
	June 31	Madrid	16:45	León	21:15	Alsa Bus	25.98€
	August 14	Santiago de Compostela	23:30
	August 15			Madrid	7:30	Alsa Bus	60.67€
ALT	Augusti 15	Santiago de Compostela	6:45	Madrid	8:00	Flight IB 3895	1536 SEK
	August 15	Madrid	12:20	Stockholm	16:10	Flight SK1856	2090 SEK
	August 15	Stockholm	17:55	Luleå	19:10	Flight SK016

Bagageluckeloppis på Gruvberget i Boden

Vi ser över möjligheterna att ha försäljningsbord på verandan också.

Det tog mig typ hela dagen att rita den där bilen, ingen karriär som tecknare i framtiden direkt.

Samtal med en tiggare

Idag utanför ICA satt en ganska ung tjej. I blåsten och kylan denna midsommarafton gick festklädda människor i för tunna kläder bara förbi, de tittade inte ens på henne trots hennes hej!

Jag studerade människorna på håll medan jag låste bilen och letade fram en 50-lapp ur väskan, hade för en gångs skull kontanter. Satte mig ner på huk bredvid henne, gav henne mina pengar och sa att hej, varsågod. Frågade om hon hade fått äta något idag och fick ett nekande svar. Frågade vad hon ville ha, om hon ville följa med in. Men hon vågade inte komma med in då hon blivit utslängd en gång idag. men något varmt vore snällt.

Det enda varma som finns att få tag på på ICA är en varmkorv så då sa jag att det köper jag med mig på vägen ut. Väl inne i affären malde det i huvudet, fasiken det är midsommarafton, vi köper galet mycket mat som alla högtider i Sverige och här sitter en ung kvinna utanför ICA och tigger denna dag, utan att ha ätit. Köpte med mig bröd, ost, frukt och lite korv samt potatis, äh det är ju en högtid så en kärleksmums och en fanta slank ner oxå. Köpte varmkorven, en bulle och en kopp kaffe till henne och gick ut.

Satte mig bredvid henne och började prata, hon är från Rumäninen, har en Master i turismadministration men kan inte få ett jobb där hemma. Har ett barn att försörja och som så många andra hitlurad om att det finns jobb men blev mer eller mindre dumpad i Luleå. Vågade inte riktigt luska i det där om någon tar en del av hennes pengar eller inte. Hon såg inte nervös ut över att prata med mig. Jag började fundera lite på hur det kommer sig att hon sitter utanför ICA i Boden när hon säger att hon bor i en bil i Luleå (hon kunde ta emot maten men potatisen hade hon ingen nytta av då hon inte har någonstans att laga mat). Att pendla mellan orterna borde ju kosta en del och med tanke på hur lite de brukar få ihop på en dag så känns det ju lite konstigt. Eller är de flera som delar på en biltur till och från Luleå för att Luleå är överetablerat?

Hon pratade om att hon måste kunna skicka hem pengar till sitt barn så de inte blir vräkta, hon var stressad över att ICA stänger redan kl 18 idag dvs 4 timmar före vanlig tid. Hon berättade om hur förnedrande det är att sitta utanför affärer och tigga men att det i alla fall ger mer än att vara arbetslös hemma där det inte finns något stöd.

Hon pratade en utmärkt engelska och är villig att ta vilket jobb som helst, har fått hjälp av kyrkan i Luleå att ansöka om ett personnummer/samordningsnummer så att hon sen kan bli registrerad som jobbsökande.

Jag ser ingen anledning till att tvivla på hennes historia och känner en stor sorg över att det skall vara sådan misär i vissa länder men blir givetvis nyfiken på hur man hamnar här i norr. Hoppas hon kan hitta sig ett jobb och framför allt en anständigt boende.

Nix och klipp

Idag fick jag veta att jag inte kommer få tjänstledigt i år för studier. Nästa vecka kommer beskedet om jag kommit in eller inte. Men jag tror knappast jag kommer att ha råd att säga upp mig för att plugga. Det kryllar inte direkt med jobb här uppe.

Tröstade mig med fika på stan med Herman och sen klippte jag topparna på håret som hade börjat bli lite trassligt. Vågade gå till en lärling igen, denna var duktig, lyssnade och fixade till håret ett steg närmare ett jämnlångt hår utan uppklipp. Men det kommer ta minst ett år till innan jag är tillbaka där jag vill vara med håret. Det måste få chans att återhämta sig efter det massiva håravfallet i fjol innan jag ens tänker tanken att ha någon uppklippning. Hon klippte även av det rakt där bak istället för typ en lock som var lite längre än övriga på mitten samt klippte in det förhatliga avklippta framför öronen. Så mycket bättre nu trots bara 1-2 cm borta. Nu skall det som sagt få tjockna lite och växa några cm till innan jag är nöjd.

Hosta

Har fått en sjukt jobbig hosta. Hoppas verkligen den försvinner snabbt. Känns dom jag har något i halsen hela tiden. Så störande. Extra jobbigt idag med en massa möten och telefonmöten.

Som det kan bli

Idag gick jag från jobbet 1,5 timme för tidigt för att hinna med att åka till Boden, hämta Vincent, åka till Sävast och vara en av chaufförerna till bortamatchen på Bergnäset i Luleå. 

När vi skulle åka från Sävast visade det sig att vi hade 2 eller om det var 3 extra bilar med oss för de ville se matchen. Barnen packade in sig i dem oxå så jag skjutsade endast mitt efter barn (han ville det så vi kunde styra hemåkandet själva). 

Vincent skulle inte ens spela denna match. Bara vara reservmålvakt. 

Vi hade fått info om att matchen skulle börja kl 18 och vi var nog där 1705. Vi föräldrar satte oss på en bänk vid fiket. Strax innan 18 tyckte vi det var lite underligt att inte BAIK värmde upp. Det började regna och jag kollade BAIKs laget.se-sida och där stod det matchstart kl 19. Men åhhh här satt vi i kylan sen en timme tillbaka och så börjar inte matchen förrän om en timme. Nå ja vi överlevde och bänkade oss på läktaren i regnet. Jag satt under mitt paraply med en filt om benen. Men varmt var det ju inte. 

Bredvid mig fick jag en lillebror till en spelare, snart 3 år gammal. Frågvis som få, pillade på allt. Han gjorde så jag missade alla 3 mål vårt lag gjorde. Ena stunden var det för att han klickade loss på alla knappar på min klocka, andra att jag skulle säga färgen på pärlorna i min Frälsarkrans och vid sista målet lekte han tittut med min filt. 

Så där satt jag och frös i regnet, tagit ledigt från jobbet trots att det inte hade behövts, kört till Bergnäset fastän det fanns andra att åka med för sonen, min son spelade inte och jag missade alla målen. 

Sen åkte jag och sonen på Mc Donald's för snabb middag. Fick bröd med tapioca i. Nu klåda i hela munnen och lätt svullen. 

En toppenkväll! Nu har jag nackspärr och sambon som har lunginflammation skall göra sitt bästa för att mjuka upp mig lite. 

Ont i halsen har jag också men det kan bero på tapiocan :-(

En sorglig historia

Ikväll såg jag på dokumentären Penthouse North om Agneta Eckemyr och hennes våning i NY. Gjord av Johanna St Michaels. Hon berättar historien om ett Liv, en kamp och om att åldras.

Idag i bilen hem hörde jag en låt av någon av de "gamlingar" som varit med i Så mycket bättre. Började fundera på hur det kan vara att vara firad stjärna och sen upptäcka att man får allt mindre och mindre uppmärksamhet. Ha lagt sig till med en livsstil som man längre inte har rad med. Kanske behöva låna pengar, tigga bland vännerna eller sälja av sina saker. Försöker man leva på gamla meriter och klänga sig fast i en tid som varit, ett liv man inte har? Att fortfarande vara relevant.

Det är precis det som händer Agneta, hon har en fantastisk våning som blev hennes efter en skilsmässa. Men nu står hon där med en hyra på $2500 i månaden och ingen som helst inkomst. Efter modellande och filmroller satsade hon på en karriär som designer, lyckad verkar det som. Men allt har sitt slut och hon säljer snart inga plagg. Hon börjar få problem med att hålla lägenheten i ordning, börjar tappa minnet och får diabetes under tiden dokumentären spelas in. En dokumentär som skulle handla om hennes syn på skönhet mm. men blev mer om kampen om att få bo kvar i lägenheten. Den desperata jakten på pengar.

Det är en sorglig historia. Men också intressant om att få höra om hur en ung flicka åker till NY och tar sig fram. I filmen pratas det om ett manus hon skrivit om sitt liv, det blev aldrig någon film av det men några scener spelas upp i filmen. Vilket liv hon verkar ha levt.

Som ung var hon verkligen bildskön och i dokumentären finns klipp där den där skönheten tittar fram. När ett hopp tänds eller annat positivt inträffar. Då strålar det om henne igen.

Efter 40 år i lägenheten tvingas hon flytta, efter ett vräkningshot lyckas hon i alla fall bli utköpt och flyttar hem till Sverige. Eftertexterna gör allt än mer sorgligt. En svår sjukdom drabbar henne, jag som hade hoppats på ett lyckligt slut där hon kan njuta av livet vid havet.

Skatteåtebäringen skall gå till friluftssaker eller hur?

Idag har jag köpt 2 par nya injinji tåstrumpor (liner), 1 ny Houdini Airborn Zip W (borde beställt en till för den är ur produktion och jag har bara hittat en liten fiskebutik som har den kvar men den är lite för dyr för det), 2 caminoböcker och 2 nya Macabikjolar, en röd och en grå 3 Smartwool W's PhD Outdoor Light Crew. Kommer säkert på flre bra-att-ha-saker att spendera min skatteåterbäring på nästan 15000 på.

Det tenderar att bli sen här typen av grejer varje år. I år måste jag nog även slänga in en cykel där men den använder man ju oxå ute i alla fall.

Tanten är trött

Idag jag jag:

*bakat en kaka kl 0700, blev inte så bra.

*lämnat kakan på sommarmarknaden 0830. 

*försökt pussla ihop flyg, buss/tåg och boende i Spanien. Inte en helt lätt uppgift. Skulle önska att det fanns mer samordnade söksiter där man snabbt kunde bläddra mellan dagarna oxå. 

*fikat

*tittat på cykel, vilken djungel. Ramstorlekar, växelpaket, sadelval mm mm. Orka. 

*letat nya sandaler att ha med på resan. Ecco verkar ha slutat tillverka/sälja den modell jag har så nu måste jag hitta andra. 

*handlat middag

*klippt gräset 2 varv. Först på en hög inställning och sen på en lägre. 

*lagat middag och ätit.

Nu är jag helt slut.

Visst får man gå och sova före klockan 21?

Det blev en natt i tält med Herman och nu planerar jag en resa

Herman konstaterade att vi båda rymdes i mitt Akto om vi låg skavfötters och jag lite på sniskan. Så då var det ju bara att leta fram sovsäcken och ett underställ att sova i. Vi låg och pratade en stund innan Herman plötsligt tystnade och sov. 

Själv somnade jag hyfsat snabbt. Sov ett par timmar innan jag vaknade av att regnet vräkte ner och att det var varmt och fuktigt i tältet. 2 pers och inte helt öppen ventilation gav en hel del kondens. Det var heller inte tyst, hörde bilar, tåg, människor (vad gjorde de uppe mitt i natten tro) och en massa andra ljud jag inte är van vid att höra när jag sover i ett tält.  

Låg och vred på mig en stund innan jag lyckades komma till ro igen. Lyssnade på regnet och somnade om. Sov sen oavbrutet tills klockan ringde kl 0645. Snoozade en gång och klev upp klockan 7. Håret var alldeles trassligt av svett och fukt. Stod rakt ut. Såg ut som ett trött troll på morgonen. 

På jobbet har jag nästan bara ägnat mig åt test idag. Något jag verkligen gillar att göra. Saknar testandet. 

Blev även processansvarig för vår produktledningsprocess och skall i veckan ägna tid till att beskriva den lättförståeligt för andra. Vi har lite ouppdaterade texter som jag måste ta hand om. Måste nog oxå skissa på lite uppföljning. Mätbarhet. 

Har även passar på att förhandla lite egentid i sommar. Verkar som om jag kan dra iväg till Spanien i 2 veckor. Det blir 12 dagar vandrande dvs jag borde hinna kring 40-44mil. Så nu blir det till att kika på en lämplig led. Tror jag skulle kunna hinna med att gå Camino del Salvador och Camino Primitivo. Dvs León till Santiago de Compostela via Oveido det är 44 mil så det får inte vara några skador eller annat. Snitta 3,6 mil om dagen och det gjorde jag ju ungefär i fjol. 

Nu skall jag bara lyckas ta mig dit oxå till en lämplig penning. Åh så glad jag är just nu. Nya strumpor och ett par nya sandaler behöver jag oxå och de måste hinnas gås in. Får fixa redan nu i helgen. Hmm cykel måste jag oxå kika på i helgen. Tur skatteåterbäringen kommer nu. 

Funderar på att göra något knäppt

Igår sov Herman ute i mitt tält i trädgården. Han har inte packat ihop tältet efter sig så jag funderar allvarligt på att ta min kudde under armen och en sovsäck i handen och gå ut och lägga mig. Idag är det dock inget härligt sövande regn ute men jag skulle nog sova rätt gott ändå.

Kan ligga där och låtsa att jag är i fjällen. Men lite knäppt är det ju att tälta i sin trädgård :-)

Men nu säger Herman att vi båda skall ligga där i natt så nu skall vi visst ut och se om två stycken ryms i ett Hilleberg Akto.

Måste skaffa mig ett större tält.

Tårögd och ont i öronen samt lite betygsfunderingar

Idag var det skolavslutning och vi fick stå i värmen ute och lyssna på barnens sång och rektorns tal.

Vincents 6:a skall vara glad att deras musikbetyg inte sattes med det sångframträdandet som grund. Jösses vad de slaktade Sommartider. Men men det anses ju vara tradition att alla klasser skall sjunga oavsett om de vill eller kan. Vi föräldrar förväntas stå där och le och klappa i händerna efteråt. Många av småbarnen var riktigt duktiga, 1:orna som sjunger charmigt ostämmigt men med frenesi och lycka, 2:orna till 4:orna som faktiskt får till det riktigt bra och sen kommer 5:orna och 6:orna med sin mimsång och några som säkert kan sjunga men inte hörs. Nå ja det var skönt i solen i alla fall.

Men vi vuxna var då inte något bättre, vi skulle alla sjunga Den blomstertid nu kommer och det var mycket mimande och visksång. Själv kan jag inte sjunga och absolut inte den då gråten alltid stockar sig i halsen. Tur jag hade vattenfast mascara.

Lämnade av presenterna med Vincent och 2 kompisar så de fick lämna över till lärarna. Deras klassföreståndare grät som om det var hennes egna barn hon inte skulle få se mer. Hon har varit riktigt bra med den där klassen och hon tycker verkligen om dem så det var uppenbart smärtsamt att se dem byta skola.

Vincent fick betyg för andra gången, han hade mest A, B och C och ett vilsekommet E, i ja just det musik. Kanske sprättade de kuverten och justerade det där musikbetyget trots allt :-)

De där C:na får han allt jobba på lite tycker mamma. En sak som förvånade mig var att det inte var några som helst kommentarer och när vi hade utvecklingssamtalet för några veckor sedan sades inte ett ord om det urusla betyget i musik, inte ett pip under hela terminen faktiskt, minns inte vad han hade förra terminen men jag tror det var ett D då. Inget sades heller om vad som krävs för att få upp C (eller B)-betygen till högre. Att ha utvecklingssamtal med bara några veckor kvar av skolan är ju heller inte så jäkla smart. Barnen har inte en chans att då göra något åt saken. Men de borde ju rimlingen få med sig lite tankar och idéer vad de skall tänka på till 7:an där skolan blir tuffare. Nu när man bestämt att de skall ha betyg redan i sexan för att få veta var de ligger så måste det väl ändå kompletteras med "så här gör du för att komma vidare/högre" eller? Bara en bokstav på ett papper säger ju bara "du var jättebra" eller "du kunde gjort bättre" men det är väl ändå inte det som är det viktigaste eller?

Herman fick sina skriftliga omdömen och där hade många av lärarna skrivit vad han måste jobba mer på och även skrivit vad han gör bra och skall fortsätta tänka på i 6:an i de ämnen han har ett högt omdöme. Mycket bättre tycker jag.

Efter avslutningen drog barnen iväg med polare på lunch, ena gänget till Max och andra på Frasses, sommarlovet startade. Vincent var sedan bollkalle på en SAIF-hemmamatch och Herman bestämde sig för att tälta i trädgården var ett bra sätt att se till att det blev ett bra sommarlov. Så nu ligger han där ute i ösregnet. Jag är grymt avundsjuk på honom. Jag vill oxå sova i tält när det regnar.