Yiihay

Nu funkar nyligen.se mfl. även från jobbet. Vem fixade?

Någon vill inte att jag läser bloggar på jobbet

Från jobbet kommer jag inte åt nyligen.se, knuff.se, bloggar.se/om, intressant.se. Det verkar inte vara som det är spärrat i någon brandvägg eller så utan det kommer upp ett meddelande att sidan inte vill visas för mig, den kräver inloggning eller något liknande. Helskumt.

Någon mer som varit med om något liknande? Bad några andra på jobbet testa och de kunde heller inte visa sidan. Vad innehåller den som gör att den stoppas? Eller vad vad skickar vi för konstiga förfrågningar från jobbet som sidan inte gillar?

Andra bloggar om: nyligen.se, knuff.se, bloggar.se/om, intressant.se

Logica måste verkligen gilla mig

Förra veckan kom en blombukett med "Välkommen till Logica", idag kom det en till :-) Den första gick i gult, precis som Logicas färger men den andra var riktigt djupröd.

Mats som började jobba samtidigt som mig fick oxå två buketter.

Jobb på riktigt

Idag skall jag börja jobba på riktigt. Har mest suttit och läst processdokument fram tills nu. Men nu skall jag in i ett projekt. Hoppas jag kan uppfylla Logicas förväntningar. Jag känner mig lite ringrostig efter 3 månaders "semester".

Kwippy bättre än Twitter?

Min Twitterbuddy har ju inte funkat på en evighet så idag blev jag inbjuden av deeped till Kwippy istället. Nu har jag provat att registrera mig där så får vi se om jag kan lyckas använda den istället.

Nyfiken på vad jag skriver där, så kan ni följa via RSS:
http://www.kwippy.com/api/network/beastankar.rss

Andra bloggar om: kwippy, microblogg

2 år och en dag senare

Jag skrev ett inlägg 15 augusti 2006 där jag hoppades på att återfå min vän, att vi åter igen skulle se film som på gamla goda tider (ca 1 år tidigare). Men det hände aldrig den dagen, som vanligt kom något annat emellan och sen gav jag liksom upp hoppet om att vi skulle kunna reparera vår vänskap. Han försvann ju inte totalt, eftersom vi var arbetskamrater sågs vi ju ändå och när det var som jobbigast på jobbet ringde han för att höra hur det var med mig. Det samtalet värmde oerhört men jag saknade våra timslånga diskussioner om allt möjligt.

Men för 2 veckor sedan var han online sent en kväll efter puben och vi började prata och vi pratade, pratade och pratade (eller vad säger man när man skriver till varandra?) långt in på natten. Vi redde ut vad som hade hänt där i september/oktober 2005 och kom fram till att vi båda faktiskt saknade varandra och våra filmkvällar. Det har från min sida varit 3 ledsamma år för jag har saknat min vän oerhört mycket. Så det var en lättnad att reda ut saker och ting. Men jag vågade inte tro på honom när han sa att han kunde tänka sig se film, vet ju hur det var 2006 när jag frågade och frågade och alltid fick kanske till svar och det aldrig blev något.

Men så igår skickade jag först ett SMS och sen ett litet ping på Gtalk (med inställningen får jag svar så får jag, ville inte bli besviken igen) och han svarade att han var lite småsugen. Efter lite dividerande så tog jag med mig min packe med Saw-filmer och for till Luleå.

2 år och 1 dag efter mitt senaste blogginlägg om saken såg vi alltså Saw II. Och det var som de där tre åren sen vi såg 1:an aldrig varit emellan. Samma stämning, samma prat kring filmen, samma Bea äter alldeles för mycket popcorn :-)

När vi ändå var i farten såg vi Saw III och Switchblade Romance oxå. Kan inte fatta att han sparat den på disk 3 år (samt 2 andra filmer). Men lite gulligt är det ju. Han hade inte heller sett Saw II. Det har på något sätt blivit så att vi båda väntat på att få se dem tillsammans fast vi båda hade den på varsin DVD.

Filmerna då?

Saw II sägs ju vara den sämsta av Saw I-III men jag tyckte den var helt ok, älskar hur filmerna är uppbyggda, mycket lek med semantik och logik och lite lagom mycket skräck på det. I denna blir ett gäng instängda i ett hus som det sakta läcker ut giftig gas i. De har bara några timmar på sig att hitta nyckeln ut. Som vanligt är det ett pussel som skall läggas, vad har de gemensamt, hur stark är deras vilja att överleva, hur bra är de på att följa regler? Saw II har undertiteln "Oh Yes, There will be blood" och den är blodigare än 1:an men inte allt för äcklig. Sätten folk dör på är intrikata och ordspelet på bandet innan är genialt som vanligt. Parallellt får vi följa ett samtal mellan Jigsaw och en polis vars son är en av personerna i huset. Det samtalet är nästan det bästa i filmen, man måste verkligen lyssna för att förstå.

Betyget blir 4 tröga dörrar.

I Saw III så är jigsaw döende men det hindrar honom inte från att använda sin förestående död som ett nytt verktyg i sin lek. Hans lärjunge håller på med egna små lekar som inte är speciellt snälla, regler bryts. I denna del är det främst 2 speldeltagare man får följa, den ena måste lära sig att hämd inte leder någonvart och den andra att livet inte bara består i arbete, man måste uppskatta det man har runt omkring sig oxå. Hur lär man dem det? Jo man iscensätter en grym lek. Men vem leker egentligen med vem? Tortyrmaskinerna i filmen är vidriga, men man kan ju inte låta bli att titta om än bara med ett öga ibland.

En som som jag som gillar att spela spel gillar den biten med Saw-filmerna, hur skall motspelarna göra sina drag? De är inte klassiskt skräckfilmsskräckiga, inga nakna brudar, ingen som går ensam och pratar i telefon, ingen som backar in i ett rum för att bli slaktad och speglar lyser med sin frånvaro.

Betyget blir 4,5 avbrutna ben.

En film som däremot spelar på många klassiska skräckfilmsknep men ändå lurar en och går sin egen väg i genren är Switchblade Romance som är något så ovanligt som en fransk skräckfilm. Den var en typisk "Nej öppna inte den där dörren", "Men åh måste hon duscha precis nu?" jag och nogge hade riktigt roligt när vi kommenterade alla de där sakerna. Filmen handlar om 2 väninnor Alexia och Marie som skall åka ut till Alexias föräldrar på landet så de får lite studiero. Lugn och ro han de dock aldrig få. Det var en riktigt blodig film, med kluriga ledtrådar till slutet som ändå kom som en överraskning. Diskussionerna går högt på imdb hur filmen skall tolkas. Mördarscenerna är riktigt äckliga, en får en yxa i bröstet, den sitter så djupt att mördaren inte får loss den så i stället rycks det och dras i yxan, man hör kött trasas sönder, ben knäckas yäck! En del scener var dock mindre realistiska men mängden blod som skvätte gjorde det äckligt ändå.

Betyget blir 3,5 nyckelringar. Betyget hade nog blivit lite högre om jag inte haft väldigt högt ställda förväntningar på filmen pga av min filmtvillingsjäl Anders kommentar:

Switchblade Romance, ja vad skall man säga, En riktigt snygg rulle som jag blev kåt av (Du kommer förstå när du ser det) Filmen går in psyket på människan och rör
till det riktigt, klart sevärd!

Att det är en jäkligt snygg rulle håller jag med om, bildmässigt är den riktigt riktigt bra. Men kåt, nja. Om äckelgubben varit lite snyggare kanske :-)


Andra bloggar om: Saw II, Saw III, Switchblade Romance, recension, film

Vad säger ett namn?

Deeped undrar:

1. Hur skapade du din blogg titel/namn? Eller om du använder en handle/pseudonym när du kommenterar (som jag gör: deeped) - hur fick du den?
2. Vad är historien bakom namnet/titeln/din handle?

och jag svarar:
Min bloggs namn är ju skittråkigt i jämförelse med andras. Jag funderade egentligen aldrig på vad den skulle heta, det första inlägget handlar ju om min döda katt så tankarna var på annan plats. Eller jo gamla MUD/MOO-rumsnamn flög väl genom huvudet en kvarts sekund eller så. Beatas massageinstitut - knådar din hjärna var ett av dem som förkastades. Det ställde krav på att jag skulle skriva så att namnet uppfylldes och vilken oxymoron, Beata är inte känd för att vara den som får folk att tänka, mer förvrider huvudet på folk (hmm Beatas blogg, förvrider ditt huvud hade ju varit ett alternativ :-). Skulle Béatrice få skriva istället för Beata? Nä hon är ganska trist och tråkig och skulle bara vara überstrikt och skitjobbig (det är hon som skriver genusinläggen och gnäller på journalisters slarvighet). Så det fick bli alteregot Bea som är mitt emellan de där två och är som jag brukar vara för det mesta. Så då fick det bli Beas Tankar, Åsikter och Funderingar, åhh gud så trist det låter men det är ju det bloggen innehåller i en salig blandning.

Sen fick adressen bli det något förkortade beastankar för att slippa bokstaven å.

Ett annat alternativ jag var på väg att byta till flera gånger är mitt MSN-nick:
Béatrice, Bea, Beata - bara lite schizofren

På forum, irc mm har jag alltid varit Beata, om det varit upptaget BeataK och på några sällsynta ställen (åt det mer seriösa hållet) är jag BeatriceK.

Beata blev ett smeknamn någon gång i gymnasiet, alla påstod att jag blev någon annan så fort jag närmade mig ett dansgolv, jag måste vara besatt av någon varelse som var betydligt mer exhibitionistisk än den vardagliga Bea. Så föddes Madame Beata som de kallade mig från början. Hon har sen fått hänga med som mitt Internetalterego.

På ett forum hette jag LillaMy, minns inte alls varför och alla kallade mig det när vi träffades i RL, blev skitkonstigt. Fast jag har en LillaMy dinglande i mobiltelefonen :-)

När jag kommenterar blogginlägg så skriver jag alltid för-efternamn, vet inte varför, det har bara blivit så. Jag är så oanonym man bara kan vara på nätet tror jag. Funderade faktiskt häromdagen på varför jag envisas med att skriva ut hela Béatrice Karjalainen, det är skitlångt att skriva och jag förbannar mitt långa namn varenda gång. Kanske skall byta till att skriva BTÅF, BBB eller något annat kanske skall återta Madame Beata som handle. Ser väldigt sällan någon annan använda hela sitt namn och i mitt fall är det lite korkat med tanke på att jag är den enda som heter så i Sverige.

BBB stod en gång för annat är Béatrice, Bea, Beata och det fanns folk i Trollhättan som kallade mig det men vad det stod för skippar jag nog här.

Det här med att vara anonym har jag skrivit om tidigare här.

Andra bloggar om: Bloggnamn, psudonym, nick, handle, deeped

Kan du ringa en taxi?

Igår var jag med om en tragisk sak på pizerian. Stod och väntade på min pizza när en kvinna kom fram till pizzabagaren och frågade om han kunde numret till taxi. Han svarade "Är det damen där borta som frågar? I så fall får ni inte ringa, jag gjorde det en gång och det var helt fel." Kvinnan förklarade att hon inte var härifrån och visste inte, hon undrade vad hon skulle säga till damen. "Säg bara att det inte fanns några lediga bilar, det brukar fungera." Kvinnan sa det till damen (en gråhårig, lite krum dam i 80-årsåldern).

Damen blev ledsen och undrade hur hon nu skulle kunna komma hem, hon var orolig för pojkarna och de för henne. Damen kom fram till mig och frågade var jag skulle åka och undrade om jag kunde skjutsa henne till xxxbyn (jag kommer inte ihåg vad byn hette). Sa att jag skulle till Torpgärdan, och det lät långt bort tyckte hon hennes by låg bara här bredvid. Pizzabagaren bröt in och sa att hon bor här i huset bredvid och är bara förvirrad. Det förstod ju jag oxå men det skadar ju inte att prata lite med henne.

Hon var förtvivlad, hur skulle hon komma hem till barnen om ingen kan ta henne dit. Hon gick ut från pizzerian och försökte stoppa folk som gick förbi. Jag frågade pizzabagaren om han visste exakt vilket hus hon bodde i och han berättade det. Jag sa att jag går hem med henne så kommer jag och hämtar pizzan sen.

Gick ut till damen och började prata med henne, sa att nu tar vi och går hemåt till huset här bredvid. "Ja där bor jag" sa hon och så gick vi arm i arm mot hennes hus. Jag frågade om hennes namn och barnen, hur gamla är de. Den äldsta är 22 så de klarar sig ju granska bra själva men jag vill hem till pojkarna sa hon. Sen stannade hon tittade mig i ögonen med sin grumliga blick och sa "Det är förskräckligt det här, det är så ledsamt". Jag ville bara krama om henne, det var som om hon på något sätt var medveten om sin egen förvirring.

Vi forstsatte mot hennes hus och hon visade var hon bodde. Hon bad mig gå och årata med pesonalen så de kunde ordna transport, de skulle finnas i lägenheten bredvid. Hon ville inte ta av sig kappan utan hon skulle sitta och vänta på att de kom. Hennes lägenhet stank av cigarettrök så jag kunde inte komma in.

Jag lämnade damen och kikade på dörren bredvid men det verkade oxå vara ett boende, stod rådvill ett tag innan jag sakta gick tillbaka till pizzerian. Pizzabagaren sa att hon nog skulle hinna tillbaka minst en gång till under dagen.

Jag fick min pizza och åkta hem för att äta middag. I bilen fick jag så dåligt samvete för att jag lämnat henne.

Skulle vilja åka tillbaka någon dag, ta på damen kappan, sätta henne i bilen och ta en sväng, åka dit hennes by finns om den finns kvar. Få henne att berätta om sitt liv. Hon verkade leva upp när hon pratade om sina barn. Men samtidigt kan det ju bli jättejobbigt om byn inte finns kvar eller att hon inser att det inte är hennes hus mer osv...

Men jag skulle så gärna vilja göra något för damen, men vad kan jag göra? Hon grep tag i mig med sin ledsna blick och depsperation att få komma till hemmet. Det var så konstigt att hon visste att hon bodde på boendet men samtidigt så ville hon åka hem till barnen. Vad pågick i hennes huvud?

Andra bloggar om: Demens, gammal

Suck!!

Fotboll = pojkar enligt allt om mat.

Jag tycker mer att kakan påminner om ett sönderbrutet schackbräde men det är klart schackkakor är ju något helt annat.

Hur skall de ha det?

Nu börjar reportrarna bli lite väl slarviga på aftonbladet.se.

Var lade han egentligen medaljen?

I ingressen:

– Det här var min sista match. Den här medaljen betyder ingenting, säger
Abrahamian som la medaljen på mittcirkeln på mattan – och lämnade
priscermonin.

I slutet av artikel:

Några minuter efter intervjun var det dags för medaljceremoni. Ara Abrahamian tog emot medaljen, la den på prispallen – och gick ut.

Lånade han Fred Flintas bil?

Jag tog kläderna och gick in i en bil och sprang hela vägen hit.

Berättelse kommer

Jag håller på att skriva ner hur det var på Fjällräven Classic men snabbrecensionen är kul, sten, sol, regn, trasig kamera, mensvärk, gå fort, bortklippt hud på lilltån, komma i mål på 52:34:07.

Nytt jobb började jag på idag, mer om det sen. Är för trött för att häcka sent vid datorn. Natti Natti.

Nu far jag

Sådär ja dax att fara. Ha så kul var ni än är i helgen. Hör av mig när jag kommer hem igen.

Somnade

Nu är jag mer groggy än jag var innan, lade mig på sängen och slumrade till en timme. Är det inte meningen man skall bli piggare av att sova en stund?

Vad har jag glömt att packa ner, det är en gnagande känsla att det är något som ligger kvar här som borde vara i väskan. Får fundera en stund, nu är det inte långt kvar tills jag skall fara till stationen. Hmm undra vad jag skall ha för reskläder. Något varmt och skönt i alla fall för jag brukar alltid frysa på tåg av någon anledning.

Snart

Nu är det mindre än 4 timmar kvar tills tåget går. Vad skall jag hitta på under tiden? Jag har packat klart och handlat så familjen har mat medan jag är borta. Skall göra mig några smarriga mackor att ha på tåget, de har förvisso servering ombord men man vet aldrig om det tar slut eller inte har hänt mig förr. Tåget tar 3 timmar och 15 minuter, är framme 20:23 så det blir nog sängen rätt snabbt efter jag checkat in på Camp Ripan. Restaurangens middagsservering stänger kl. 21 så jag lär ju inte hinna få någon middag. Hade nog varit smartare att ta första tåget i morse kring halv tolv istället. Ja ja fanns säkert någon anledning till att jag valde det tåg jag valde när jag bokade.

Nä dags att laga lite lunch, kvarstår solen går jag kanske ut och sätter mig och läser en stund för sol lär jag ju inte se resten av veckan, prognosen är att jag både startar och går i mål i regn.

Nyklippt

Idag var det Vincents tur att gå till frissan och här är resultatet. Han fjantar sig dock med en min. Jag tror den där killen kommer bli liten tjejtjusare när han blir stor med de där ögonen.

Real turmat om katten själv får välja

Eduard ligger just nu och slickar på en påse Real Turmat med fiskgryta i. Synd att batteriet till kameran ligger på laddning annars hade jag kunnat göra en fin reklambild.

Var är ni?

I eftermiddags mötte jag de två allra sötaste vännerna på Claes Ohlsons där de handlade lite tillbehör till sin nya leksak en 12 20 fots katamaran modell slimmad och snabb.

Nu har jag inte sett någon av dem online på kvällen så då är frågan har de drunknat, seglat vilse, övernattar på en ö i skärgården eller står fortfarande på land och kliar sig i huvudet över vilken tamp som leder var och försöker fatta hur leksaken fungerar.

Inte nog att man är livrädd när de är ute och flyger (fat det gör de inte för egen maskin som tur är) nu skall man oroa sig när de är ute och seglar oxå. De får ju tänka på att de har en kompis som är hopplös på att oroa sig. Jag hoppas de har och kommer få riktigt roligt när de seglar och någon gång kanske fegisbea vågar åka med.

Jag bad dem skicka mig små uppmuntrande SMS längst vägen även om jag säkerligen inte kommer ha någon bra mottagning där uppe men vem vet ett SMS kanske smiter igenom. Det skulle kännas bra att ha lite stöd. De förseslog att de skulle skicka saker som "Gå lite fortare", "Är du inte framme ännu" och andra fina uppmuntrande ord, man kan ju inte annat än älska dem :-) Fast i min jakt på gram riskerar mobilen att hamna i min inlämnade packning.

Uppdatering kl 23:00 kom ett livstecken med "det var mycket huvudkliande då vi endast har basala instruktioner å en ombyggd fox". Så de lever i alla fall *puh*

Jag ville tro att den skulle vara bra

Man vet att en film varit dålig när ens filmsällskap säger "Jag får väl be om ursäkt för att jag lurade med dig på en så här genomdålig film". Nu behövde han ju inte ursäkta sig för jag ville ju oxå se den. Men dålig var den, The X-Files: I want to Believe. Jag älskade ju serien (innan jag tyckte den flippade ur och förra filmen var rätt ok) så jag ville verkligen tro att denna skulle vara bra.

Dialogen var urusel och handlingen inte mycket bättre den, manuset måste skrivits ihop på en kafferast och filmteamet måste ju trott att regissören var knäpp emellanåt, ingen publik kommer väl gå på det här...

Nä kan du så undvik denna film så slipper du skratta halvhjärtat åt de få skämt som finns i filmen (dvs man skrattar nästan av medlidande, regissören ville ju att vi skulle skratta här), irritera dig på dåliga skådespelarinsatser och filmsekvenser som är så klantiga att man skulle vilja bete sig som en afroamerikanskparodi där de sitter och skriker högt till karaktärerna vad de skall göra fast istället fråga dem hur dumma i huvudet de är.

SPOILERVARNING
.
.
.
Den dödssjuka pojkens mamma: "Så du kan rädda min son?" är nog det mest korkade citatet ur filmen. "Nä hittills har allt som sjukhuset gjort bara varit för att plåga er son så länge det gått och nu har vi hittat en metod för att göra det lite längre" nästan önskade jag att Scully skulle svarat på det efter att ha påbörjat en radikal behandling på sonen.
.
.
.
SLUT SPOILERVARNING

Det enda som räddar filmen var att det var kul att se att de fått med så många originalskådisar men inte ens de kunde rädda denna film som får 1 tvehövdad halvdöd hund i betyg.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, x-files, urusel

Drar på fika och bio

Nu drar jag iväg skall se nya Arkiv X men först lite fika. Om vi nu har något att prata om. Stora nackdelen med att blogga är ju att man redan berättat allt. "Ja jag vet har ju läst din blogg börjar bli en allt för vanlig kommentar".

Shit jag borde åkt för 10 min sedan. Baj baj.

Nestors Cafe & Diversehandel var mysigt

Jag och barnen drog som sagt var iväg till Överstbyn, ca 3 mil från oss för att fika. Tyvärr håller vägverket på att lägga om asfalten på vägen dit ut så det var 30 och 50 en del av vägen plus enkelriktat i omgångar så redan ut tog lite tid. Väl framme vid det gula huset upptäckte vi att de inte bara hade fika och mackor utan även paj. Vi beställde var sin bit hemmagjord köttfärspaj. Den var supergod så den rekommenderas. De har även varmkorv och pizzabitar för de som vill ha något matigare än bara ost- eller skinkmacka.



Inredningen består av en mix gamla möbler, ungarna satt på vanliga pinnstolar medan jag tronade i en bred fästmanssoffa i röd sammet. Efter maten tog jag en vinbärskaka med kaffelikör i, Vincent åt blåbärspaj och Herman tog en 88:an.



De har en secondhandbutik (mest på översta våningen som var spännande att springa upp till) med en hel del begagnade böcker där oxå så vi passade på att kika runt lite, vi klarade oss från att handla. En annan är ju inte som Mamselamsen :-)



Vill du bli lika ball som Blondinbella kan du åka till Överstbyn, där finns både väskor och skärp. Jag var sugen på några av de gamla mönstren som fanns i lådan men när skall jag ha tid att sy något?





Hittade även en bok som skulle kunna vara toppmodern:






Men kolla tryckåret.



Den riktar sig främst till vegetarianer vilket var intressant då jag för ett tag sedan funderade på hur man som vegetarian skulle kunna äta LCHF, ser man på svärmors mat (hon är lakto-ovo vegetarian) är det väldigt mycket kolhydrater i den.

Hemresan blev ett äventyr i sig. Ville slippa att köra den skumpiga vägen vi hade kört dit så strax efter Inbyn vek vi av till Svartbäcken. Enligt kartan skulle det gå en väg där mot Byddbyn som inte ligger så långt härifrån. Vi svängde och möttes av en grusväg, men den var hyfsad, inget grus där däcken skulle befinna sig. Framme i Svartbäcken skulle vi svänga 90 grader av mot Buddbyn enligt GPS:en. Jag vred på ratten och svängde för att mötas av något som mest liknade en traktorväg. Stora stenar i marken. Vi valde att vända om och började köra samma väg som innan. Då kom jag på att man kan ju köra över Vibbyn så kommer man ut i Flarken, där har jag ju cyklat några gånger. Men mitt minne svek mig, förvisso går ju vägen den vägen jag mindes men det är tada grusväg med väldigt stort grus som gör att man måste krypa fram vissa bitar. Gah! Hemvägen blev väl en mil längre eller så och minst lika skumpig men vi slapp i alla fall att stå och vänta vid ett rödljus mitt på landsvägen och hem kom vi.

Andra bloggar om: Nestors Cafe och Diversehandel, Boden, Överstbyn