Vilken timing

Jag beställer en Androidtelefon (Samsung Galaxy S) som jobbtelefon idag och då släpps nyheten att Android market börjar med betalappar i Sverige. Ibland har man bra timing.

Vilken konstnär jag (inte) är

Tittade på det här fotot (som egentligen skall vara liggande) jag tog i söndags och sen när jag skulle testa Doodle så blev det naturligt att rita ett höstträd. Jag skall nog hålla mig till fotografering.






- Posted using BlogPress from my iPad

Första blogginlägget från den nya leksaken

Tyvärr finns det ju ingen kamera så blogginlägg från paddan kommer för det mesta vara bildlösa. Än så länge finns inte heller Blogpress för iPad så gränssnittet lämnar en del att önska men det finns i alla fall svenska tecken. Men men jag köpte den kanske inte främst för att uppdatera denna blogg.



- Posted using BlogPress from my iPad

Hur tänkte ni nu?

Den här gången är min undran betydligt mer allvarlig. Den person som publicerade ett register från SD på webben så att alla kan söka fram vem som är medlem begärt info mm. kan inte ha tänkt klart. Inte tänkt alls.

Jag tänker inte ge adressen till sidan och inte länka till någon som gör det heller. Jag vill inte bidraga till att listan sprids ännu mer. Vi vet inget om människorna på den listan och vi har faktiskt ingen rättighet att grotta i vem som sympatiserar med vilket parti. Jag vet hur det är att hamna på en av deras listor utan att vilja ha något som helst samröre med dem. Vi har ingen aning om hur många namn på listan som inte alls sympatiserar med dem.

En gång i tiden (tidigt 90-tal) började det dimpa ner material från SD i min brevlåda. Det var på den tiden de inte ens försökte vara rumsrena. Någon hade i mitt namn anmält att jag ville ha info. Första gången materialet kom var jag inte hemma, min underbara somaliska granne vattnade mina blommor och tittade väldigt konstigt på mig när jag kom för att hämta min nyckel. Hon ville knappt prata med mig. Jag klev in genom ytterdörren och möttes av ett allt annat än diskret brev från SD. På den tiden publicerades tack och lov inga listor utåt så jag hade sluppit att vänner och arbetskamrater skulle titta snett på mig på morgonen. Det tog ett bra tag att bli av med mitt namn på listan många samtal och ett brev. Jag mådde illa varje gång det låg ett nytt brev från dem på hallgolvet. Men en sak var bra, jag fick materialet levererat och kunde skriva en inlämningsuppgift om dem i skolan. En bekant ville "känna sin fiende" och beställde frivilligt material han höll heller aldrig på att komma av listan. Sen bildades AFA och började jiddra om att de visste vilka som var "medlemmar" då blev min kompis jävligt rädd över att stå på listan.

Alla som känner mig vet nog vad jag anser om SD, vad den största anledningen var till att jag flyttade 120 mil. Att jag försvarar att SD-anhängare inte skall hängas ut kan te sig konstigt men de är människor, de har rätt till sin åsikt hur fel jag än anser att de har. De har rätt att inte känna sig rädda, förföljda. Vi lever i en demokrati vi måste kunna möta dem med argument och inte ta till den här typen av aktioner. Vi måste och det är vår skyldighet att upprätthålla de mänskliga rättigheterna för alla.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokrater, uthängning, lista, odemokratisk, demokrati

Hur tänkte ni nu?

Fick upp en enkätfråga på Allt om mat när jag skulle läsa ett recept.

Tror ni jag är intresserad av ett vinpaket när jag nyss svarat att jag inte dricker vin. Hittar heller ingen info om att man skall uppge sin ålder, har ni tänkt att skicka hem vin även till underåriga?

Trädgården förberedd för inflyttning

Muckelhusen är klara nu väntar vi på mucklorna.




- Posted using BlogPress from my iPhone

Sötnosen nyklippt

Han blev gråhårig på köpet.

Är snabba kommunikationsvägar alltid bra?

Jag har ända sen i somras, 28 juli närmare bestämt, gått och grubblat på texten i en krönika i Tidningen Extra (s. 18) skriven av Andreas Lind VD:n på Norrbottens Handelskammare.
Han skriver:

"[…] jag skall bli sämre på att använda kommunikation som en ursäkt för bra planering. För visst gör enkel kommunikation oss mer flexibla. Men i samma veva verkar det göra oss fullständigt oförmögna att planera. Resultatet blir inställda möten och dålig framförhållning, något som länge varit en del av min vardag. Och jag har ofta ursäktat mitt beteende med lite kommunikation i elfte timmen, genom ett SMS eller ett mail. Och därmed sluppit att inse att jag planerat dåligt. Igen.
Dags för bot och bättring således, och jag har egentligen redan börjat. Några gånger har jag nu stämt träff med mina vänner och angett plats och exakt klockslag – redan en eller två dagar innan träffen. Det är ganska lustigt att se seras reaktioner, när jag säger att vi ses klockan två på caféet. Eller att jag kommer att sitta i bilen utanför klockan halv fem, för att sen inte höra av mig utan bara göra som överenskommet.
För jag vägrar att tro att vi gjort det omöjligt att ses på en specifik plats, en förutbestämd tidpunkt. Att varje möte måste kräva två eller tre SMS, även om förutsättningarna inte ändras. Det om något är dålig kommunikation."

Min bekantskapskrets är mästare på det där, inget kan planeras i förväg, allt sker i sista minuten. Kanske jättelätt när man är singel och bara har sig själv att tänka på och obegränsat med SMS i abonnemanget. Men jag måste ofta ha barnhämtning, fixa så att familjen har mat att laga/äta, ta mig till platsen som oftast är Luleå 30 min hemifrån osv… Det funkar inte för mig att få ett SMS “Nu sitter vi på fiket” även om vi 2 dagar innan pratat om att ses på fika den dagen.
Men jag tror en stor bov i det hela är att man vill inte binda upp sig, något annat bättre kan ju dyka upp och har man då inte bokat någon plats och tid så är det lätt att komma undan med ett SMS “kan inte fika idag” samma dag som det var tänkt att man skulle ha setts.
Har den snabba kommunikationen och vår ständiga nåbarhet utarmat hur vi umgås och vårt sätt att bestämma hur vi skall umgås?
Hur gör du? Hur är det bland dina vänner? Kan ni bestämma saker i förväg och hålls de överenskommelserna eller kommer det ett SMS som ändrar planerna? Eller planeras allt i sista sekund med en massa meddelanden som går till de inblandade?

Uppdatering: Lät nog ovan som om jag umgås med "dåliga" människor men det är ju inte alltid så där men visst det retar mig att inte kunna planera och göra saker utan gå med en mobil i handen (fast det gör jag ju ändå alltid iPhoneberoende som jag är) ibland.

Pippin tyckte det var hur lätt som helst!

Förstasidan på nsd.se hade fint placerad annons idag.

Fasiken oxå när skall det ta slut?

Emilians läskiga sår var läkt och jag kunde äntligen ta bort förbandet i förrgår. Efter att ha låtit det sitta några dagar efter att jag sett att det var helt läkt och sårskorpan borta tog jag alltså bort allt. Men idag var det öppet igen och med var i. Fick spola rent och sätta förband igen. Nu har han haft såret hur länge som helst. Kanske dags att fara till veterinären igen. Han hade ju en bakterie i såret men de ville inte sätta in den starka antibiotika som behövs om det kan läka av sig själv. Får nog ringa dem och kolla på måndag. Stackarn är ju less på att ha bandage runt halsen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Humor i min smak

Åh Rocky i dagens Extra Boden, skrattade så jag fick ont i magen. Se sid 16.
Deckar/Thriller/Skräckläsarhumor av stora mått.

Ett hus på väg

Sett i södergående riktning. Villorna är billigare norröver.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu är det höst

Cyklade ut en sväng strax efter 20 och det var mörkt som attan ute. Längst med vägen jag cyklade hade de förberett för vintern och snön genom att sätta upp reflexpinnar. Nu är det höst! Undrar lite när sommaren var i år, kändes som jag bara väntade och väntade och vips var det höst. Nä det här året går inte till historien som ett av de man tittar tillbaka på och minns hur varmt och skönt det var. Nu lägger vi den så kallade sommaren bakom oss och satsar på en mysig höst med höstsol, vackra färger, lite rimfrost på morgonen och möjlighet till underbara foton. Skall bara kravla mig ur deppighetshålet först.

Skyndar mig att slänga innan barnen kommer hem

I år var de adresserade till barnens far. Han har inte lagt in lika många spärrar mot direktreklam som jag har gjort.


- Posted using BlogPress from my iPhone

2 komprimerade fjälldagar, dag 2

Vi vaknade ganska tidigt men valde att gå och kissa båda två och sen krypa ner och somna om. Väckarklockan stod på 8:30. Man sover så otroligt bra efter en dag på fjället och sängarna på STF Turiststation i Abisko är sjukt sköna. Vincent ville ta med täcket och kudden hem.

Tillslut släpade vi oss ur sängarna i alla fall och duschade och klädde på oss. Vi gick till restaurangen och åt en gigantisk frukost. Åh så otroligt gott det var med mat. Jag var tokhungrig.

Jag pejlade av med Vincent vad han ville göra idag och hörde att han var trött i kroppen och lite orolig för att om vi gick för långt kanske vi skulle missa tåget. han är lite smått nojjig för sånt där med tider. Så vi beslutade att dagen skulle tillbringas i turiststationens närhet.

Vi gick på rummet och bytte om till vandrarklädena, strumporna vi hade tvättat upp och hängt på tork i torkrummet vars fläkt inte ville ge ifrån sig någon varmluft hade torkat trots allt. Vi stoppade väskorna i det överfulla baggagerummet, fyllde termosarna igen och packade ner mat. Lunchen skulle ätas ute idag trots att vegetarisk pasta lät gott.

Vi började dagen med att gå till Abisko Gränsförsvarsmuseum och kika runt. Jag tycker historien är intressant och kan tänka mig hur jobbigt det måste ha varit att ligga på vakt ute på fjället. Museet har även info om Rallarvägen och malmbanan.

Kolla in tofflorna.

Vi pratade med kvinnan som jobbar där inne och hon visade Vincent hur man kan spela kula med malmpellets. De rullar inte dit man siktar kan man lugnt säga. De spelade en stund innan vi traskade vidare och snällt avböjt kaffe och kaka utanför. Vi var fortfarande proppmätta från frukosten.

Runt hörnet ligger kvarlämningen av en kraftstation så vi kikade lite på den. Vi var nere lite närmare för några år sedan då hela familjen var i Abisko. Den här gången kände inte Vincent för att ta trappan ner.

Vad tittar du på?

Aha

Vi vandrade längst med jokkens västra sida ner mot deltat.

Mamma är det träbalkar som ligger där nere?

Nä det är klippblock som lossnat.

Coolt de ser ut som sådana där trägrejer från järnvägen.

Man måste fota järnbron.

Ett stort klippblock som ligger uppe på en massa mindre stenar. Ser ut som det svävar från vissa vinklar.

Man måste ju kasta lite macka. Även om Vincent funderade på om det egentligen var tillåtet att flytta på stenarna i naturreservatet.

Skall man bygga stentorn måste man hitta bra stenar.

Jag hittade den här söta stenen och eftersom den inte fick åka med hem i fickan fick den istället ligga överst på mitt stentorn.

Vincent byggde också ett.

Vincent kände på vattnet och undrade hur sjutton Tovah hade kunnat bada här för bara några veckor sedan.

Vi lämnade våra torn och fortsatte utåt. Vincent testade att kasta macka i lite olika strömmande vatten.

Sen gjorde vi lite strandfynd.

Om någon saknar en skida kan den ligga här.

Och varifrån kom de som använt flotten?

Vi blev stoppade av våtmark och strömmande vatten så vi vände tillbaka. Inne i skogen blev jag lycklig.

Vi gick över järnbron för att ta en tur på östra sidan istället.

Någon som vet vad detta är? Sitter på ena stolpen i bron.

Strax efter bron stannade vi för att ta en fika med följande utsikt.

När vi hällt soppulvret i stora termosen och packat ihop fortsatte vi ut mot mynningen. Vi blickade över till andra stranden och fick syn på våra torn.

Abiskomarmorn lyser vit eller gul då på sina ställen.

Vi hamnade på stentornsstranden och där har något hänt sen jag senast var där. Nu var det inte bara stora höga torn utan små städer uppbyggda.

Ett torn som stod på mitten var nästan lika högt som Vincent.

Vincent ville också bygga ett dubbeltorn som bryggades ihop och designade denna skapelse.

En stolt byggherre.

Vi skrattade lite åt att det ser ut som det ena tornet är jättehögt pga ett torn som stod långt ute i vattnet hamnade precis i rätt linje i bilden.

I vattenbrynet stod ett T…

…eller? Vincent inspekterar. Åter igen trodde han att en sten var en träbit. Det tog ett tags klämmande innan ha sa att det nog var sten.

Sen provade han att bygga ett eget.

Vi gillade det här tornet där man lagt småstenar som vartannat lager.

Vi lämnade tornen bakom oss och fortsatte ut mot stranden. Det hade nu börjat kurra lite i magarna och en lunch borta vid bastun hägrade.

En fågel låg och svävade över träsket.

Vi tog en liten paus i blåsten och njöt av att titta på vågorna som rullade in.

Något säger mig att vågorna rullat över denna sten mer än en gång.

När vi kom fram till bastun nere vid träsket var dörren öppnen. Så för första gången fick jag se hur det såg ut där inne. Ena bastun har en fin vy över träsket.

Den andra ser ut över Njulla samma vy som vi fick när vi satt på bastuns veranda utanför panoramafönstret och åt vår mat.

Efter maten började vi gå tillbaka till turiststationen. Vi gick upp till utkiksplatsen.

Väl framme på stationen hittade vi de här övergivna på baksidan. Undra om någon blev less på dem eller om de bara blev kvarglömda.

Det var nästan 2 timmar kvar till tåget skulle gå så jag tog mig en kopp te medan Vincent lekte med sina pellets.

Väl på tåget snodde Vincent min iPhone och satt och spelade nästan hela vägen hem. Jag fick låna den när det kom meddelanden till mig.

Så här såg turen ut:

[Dag 1]

Läs även andra bloggares åsikter om Abisko, fjällen, resa, natur