Vi diskuterade lite olika ruttalternativ och Peter Parnes tipsade om den runda han gjorde med barnen för några veckor sedan. Den verkade lockande men jag hade ju helt missat att tåget skulle stå en timme i Kiruna och vi därmed skulle vara framme rätt sent (sen blev vi ännu mer försenade pga vanlig försening dessutom). Så det kändes lite tight med 6 timmar för den rundan.
Jag lyckades sova lite till och från på tåget medan Vincent lyssnade på ljudbok, spelade PSP och läste lite. Tror han inte sov många minuter om ens något.
Vi ankom Abisko Turiststation kring lunch och dumpade våra grejer i baggagerummet eftersom rummet inte var klart ännu. Dagens lunch var en helt underbar fisksoppa, dock såg den ut att vara baserad på grädde så jag kunde inte äta så jättemycket. Vincent var lite trött men fick i sig en rejäl portion mat och var sedan ivrig att få komma iväg.
Efter maten var rummet inte klart ännu så vi hämtade våra väskor, knödde in oss på en toa och bytte om till vandrarkläderna. Vi fyllde våra termosar med varmvatten, packade ner bröd och kakor. Jag hade en påse nötter och Vincent en påse lösgodis. Vi hade dock tur för när jag skulle be dem öppna baggagerummet igen fick jag veta att rummet (50) vi skulle bo i var inte klart ännu men vi kunde få rum 47 istället och därmed kunna ställa in våra väskor direkt. Vi tackade och gick till rummet och dumpade alla saker.
Vädret var lite småkyligt, kring 8 grader och mulet. Vi såg till att ha med oss regnkläder och en extra tröja i ryggorna. Underställen var på likaså vantar. Efter lite dividerande utanför Turisten bestämde vi oss för att ta Glidaren ner. Nicki hade skrivit om den på Abisko.nu och jag mindes den som en trevlig tur från i vintras. Vi gick till dalstationen för att ta linbanan upp. Det tar lite tid att gå upp för Njulla och vi skulle bara ha ca 6 timmar på oss totalt.
Höstfärgerna har inte riktigt kommit än, de som är upp om 1-2 veckor kommer få se ett härligt färgspel. Men här och var kunde man ana både gult och rött.
Vincent har bara åkt linbanan ner förut så denna gång var det premiär uppför. Det var lite spännande och han höll krampaktigt i sin ryggsäck.
Det var lite molnigt ute och diset låg över fjälltopparna.
Varje gång jag åker linbanan ser jag något nytt. Den våtmarken där nere har jag aldrig sett förut. Även över Torneträsk låg det dimma.
Väl uppe på toppstationen bestämde Vincent att vi skulle gå upp till Njullas topp. Det gjorde vi aldrig förra gången vi var upp. Det är 2 kilometer enkel väg så det var bara att börja gå. Det var tur att vi innan linbanefärden hade tagit på oss våra jackor för här uppe blåste det rejält. Men vi frös inte, det kändes faktiskt riktigt skönt att gå i ca 3 graders värme.
Mamma det är kallt att stå här, skynda dig att ta kortet. Uppe på toppen blev det rejält mycket kallare i vinden. Vi hade tänkt ta en snabbfika här uppe men skippade det när det blåste så.
Vincent undrar om någon vet varför det sitter 2 sådana här krokar i berget uppe på toppen.
Lapporten borta i fjärran.
Där borta är Norge. Där nere på träsket skidade jag i vintras.
Det blev en snabb reträtt från toppen för att komma undan vinden. Det tog 54 minuter upp men bara hälften så lång tid ner igen. När vi nästan var framme vid toppstationen svängde vi av mot kryssen som skulle leda oss ner för berget via Glidaren. men först behövde vi korsa lite vatten. Vincent gillade att lista ut en väg över stenarna.
Man måste stanna och njuta av utsikten då och då.
Och ibland stanna upp och beundra det lilla.
Där borta är solen.
Äntligen går det neråt.
Här var det lite läskigt att åka i vintras men på hösten är det inga problem att ta sig ner.
Men vad nu då, går det uppåt igen. Ja men det gjorde det ju i vintras också.
Fika var utlovat när vi kom ner i skogen. Vincents energi började ta slut och han petade i sig några godisar, ville inte ha nötter. Lite lätt småsur ja. Men jag visste att det skulle komma några bra fikaplatser bara vi kom ner en liten bit till så den värsta vinden inte kunde nå oss.
Ända där uppe var vi tidigare. Nu började det bli blött i marken och vi fick gå lite omvägar från leden för att hålla fötterna torra men tillslut gick det inte för mig. Jag plumsade i. Vincent hade lite högre gummikant på sina skor och väger mindre än mig så han klarade sig mycket längre. Men sen när vi båda var blöta var det bara att gå på utan att bry sig. Ullstrumporna värmde upp fötterna rätt snabbt igen men jag fasade för att jag skulle få blåsor.
Vincent började oroa sig för att vi inte skulle hinna tillbaka till middagen. Han ville skippa att fika men jag sa att nu sätter vi oss där vi ser att det finns en bra plats. Klart vi har tid att fika så vi får lite ork. Man måste fika då och då när man går länge.
Vi hittade en perfekt sten att slå oss ner på. Åt några mackor, drack te och varm choklad och tog lite Balleriknakex, nötter och godis. Jag kunde se på Vincent hur han piggnade till.
Vi tog oss vidare nu på lite raskare fötter kändes det som i alla fall.
Jag kunde inte låta bli att fotografera trädet som jag även fotat förr. Det blir bara mer inristat klotter på den för varje gång. Trist.
Vincent fick ett rejält håll så jag bar hans ryggsäck i ca 1,5 km så han fick en chans att sträcka ut sig ordentligt. Det släppte och han kunde sen bära sin egen packning igen.
Mamma vad är det där?
Åh äntligen kan jag få fota en fjällämmel de måste alltså vara döda för att man skall lyckas fånga dem på bild.
En nöjd Vincent inser att vi är färdiga och att den utlovade tjälknölen till middag skall hinnas med. Vi kommer till och med att hinna tvätta fötterna och byta om innan middagen 19:30. Vi har vandrat i nästan 5 timmar sen vi hoppade av linbanan.
Trots det lite halvtrista vädret hade vi en rittigt trevlig tur.
En viss besvikelse infann sig när vi hungriga som 2 vargar kom till restaurangen. Det visade sig att hon hade läst fel på menyn när vi frågade om vad det var för middagsmat och bokade vårt bord. Det var inte alls tjälknöl utan reninnerfilé med svampsås. Somliga skulle säkerligen jubla över en sådan miss men jag tål ju inte svamp och jag gillar inte renkött. Men vad gör man när klockan är 19:30 på kvällen och man inte har något annat att äta. Förrätten var en rödbetssoppa enligt menyn men jag tycker den mest smakade oliver. Ätbar men inte så mycket mer än så. Brödet var dock gott (även om jag sen fick böta på natten att jag ätit massor med ljust bröd). De dukade av våra tallrikar och frågaqde om vi var redo för huvudrätten och det var vi. Men det dröjde nästan en halvtimme innan den kom. Vincent höll på att somna.
Reninnerfilén gick ner men det var knappt, varje tugga växte i munnen. Den lilla konstiga chorizon som serverades till gick ner lite lättare. Vincent som inte är så förtjust i potatis petade i de hårt ugnsstekta mandelpotatisarna (förstöra mandelpotatis så) och kämpade för att få ner köttet. Halvägs in i maten inser vi att vi aldrig fått vår beställda dryck så jag får leta upp en servitris som tillslut kom med vår lingondricka då vi fick skölja ner den konstiga såsen som smakade kanel (vi fick annat än svampsås eftersom jag inte tål svamp) och köttet. Vincent hade otur och fick massor med hinnor eller senor i sitt kött han tuggade och tuggade, tillslut var han tvungen att spotta ut något grått som bara inte ville ner. Nä det här var en av de sämre rätterna jag ätit här tyvärr. Jag som brukar säga hur otroligt god mat de har. Men ren är inte min grej.
Efterrätten kom in relativt snabbt och det var en päronkompott med pepparkakskrunch och ädelostcremé. Vincent trodde det var glass och tog en sked i munnen och grinade illa. han gillar inte ädelost. Jag tog min tallrik och gick till kassan och sa att det nog inte är så bra att jag äter ädelostcremé när jag inte tål svamp. Jag älskar ädelost men vet hur jävla ont i magen jag får sen. Jag fick en stund senare en skål utan ädelost och det blev aningen torrt och lite väl sött. Nä inte en av deras bästa efterätter heller. Synd med tanke på att man betalar 300 kr för maten. Vincent lyckades skrapa bort det han inte gillade och tyckte resten var mums.
Efteråt tog vi var sin kopp te, jag Abiskoblandning och han kamomill och gick till brasrummet för att mysa framför elden en stund. Men ingen brasa brann och ingen ved fanns det heller. Totalt misslyckande med andra ord. Vi drack upp vårt te och gick till rummet istället.
Jag är inte trött jag lovar. Kolla hur pigg jag är.
Efter tandborstning kröp vi ner i var sin säng. Jag med bok och iPhone och han med PSP:n. Men vi blev snart rätt trötta båda två men det gick inte att sova. I rummet ovanför höll några damer låda, de sjöng schlager. Vi kämpade på men strax efter kl 23 gav jag upp, då gick jag upp en trappa och knackade på och frågade 50+ damerna som var rejält goa i gasen om de skulle kunna tänka sig vara lite tystare så att jag och min 9-åring skulle få sova så vi orkade med morgondagen. De bad om ursäkt och blev faktiskt riktigt tysta. Vi somnade bums båda två.
Så här såg turen ut:
[Dag 2]
Läs även andra bloggares åsikter om Abisko, fjällen, resa, natur
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar