Uppstigningen skedde okristligt tidigt igen men jag var konstigt nog rätt vaken och inte dödstrött, tänk vad lite fjälluft kan göra. Jag som brukar vara tröttheten själv på min semester.
När vi drog ifrån gardinerna såg vi att det hade snöat. 5-7 cm puder låg på marken. Liliane lagade frukost och vi pratade om vad vi skulle ta för tur idag. Vi kände båda för en lite längre tur så Liliane fick bestämma. Det blev Björkliden och Rallarkyrkogården. Dock skulle vi inte kunna skida på Rallarleden hela vägen utan vi var tvungna att ta oss ut på Torneträsk när vi skulle passera lavinområdet. Vi hade ju lyckats komma till Abisko när det rådde nivå 4 på lavinfaran. Vi åt vår frukost, läste lite, fixade fikamackor och diskade innan vi gav oss iväg.
Vädret var strålande. Nästan helt vindstilla, klarblå himmel och strålande sol. Snön alldeles ny, vit och for runt fötterna när vi gled fram. Rallarleden startar med en nedförsbacke och jag var lycklig, det var brett, nysnö och det gick enkelt att ploga sig nedför. helt perfekt före. Det här skulle bli en toppendag. Liliane kom farande ner för backen i sin vanliga stil som ser så gullig ut och stabilt.
Efter backen hade vi samma fina före några hundra meter till men sen smalnade det av och stupade rätt ner mot gamla kraftstationen och det var inte det minsta upptrampat utan plötsligt skidade vi i decimeterdjup snö. “Du ville ha äventyr, nu får vi äventyr” sa jag, log med hela ansiktet och kämpade vidare i snön som nu var en smal nedtrampad stig i skogen, hur mysigt som helst. Vi tuffade på i vår egen takt, stannade, fotade och kommenterade hur ofantligt vackert det var.
Efter ett tag nådde vi fram till träsket och leden går parallellt med vattnet ett tag. Ett tag tappade vi bort leden och åkte ut på en av hedarna bredvid men på andra sidan skogsdungen såg man leden hur tydligt som helst när vi tittade bakåt. Helskumt. Vi hittade ett bra ställe att ta oss ner på isen och tog sikte mot en klippa en bit bort. Solen gassade och den lilla vind som var låg i ryggen på oss.
Träsket låg helt orört men snön var så tunn att vi inte sjönk allt för långt ner utan kunde skida på i rätt bra fart. Det enda jobbiga var att ibland tog inte stavarna i annat än is. Bakhalt på stav kan man säga. Vi skidade ca 4 km innan vi var framme vid klippan vi tagit sikte mot. Det var ett perfekt ställe för paus och lite mat. Solen hade gjort att vi båda två svettats en del och behövde vätska upp igen. Proceduren från gårdagen upprepades. Vi trampade igenom i djup snö och fixade så att liggunderlaget kunde ligga platt medan benen fick vila i nedtrampade hål. Vi satt med solen i ansiktet och det var hur skönt som helst. Utsikten var inte fy skam den heller.
Efter en hyfsat lång paus som innefattade att äta mackor och dricka te samt att skicka bild nummer 2 här ovan till folket på twitter och en av mina kollegor så spände vi på oss skidorna igen och tog sikte mot Björkliden. Vi fick ta några korta pauser då bådas händer blev iskalla. Vet inte var det var så fort vi hade ätit och sen skidade igen blev händerna iskalla, som om all värme var i magen för att ta hand om maten. Björkliden passerades och vi funderade först på att svänga in vid Silverfallet men just då var vi i skugga och det blåste kyliga vindar så vi skidade vidare mot solen.
Plötsligt var vi inte ensamma på sjön, vi såg någon som skidade mer rakt ut på sjön, själva följde vi strandlinjen några meter ut. Den andra verkade ha tagit sikte mot Abisko en mer rak väg än vi tog åt andra hållet. Det såg så fridfullt ut att skida på egen hand över sjön. Solen gassade men då och då hamnade vi i skugga från någon fjälltopp eller ett litet moln som behagade glida förbi då blev det genast kallare så vi pinnade på lite extra så fort det hände. Det var många km med “ingenting” men så plötsligt dök det upp stora maffiga istappar, var bara tvungen att stanna och fotografera. En stund senare dök det upp ett ismonster, det var jag ju också tvungen att fotografera.
Vi visste att vi skulle runda en udde och att där skulle det finnas en raststuga, tanken var att vi skulle stanna där och ta oss en liten rast. Vi rundade udde efter udde utan att det var rätt ställe. Efter att ha skidat i den lösa snön så började det nu gå lite tungt. 
Bortom Björkliden var det betydligt mer snö på isen än i Abisko så vi valde att leta upp relativt nya skoterspår att följa istället. Plötsligt gled vi fram över sjön. Vilken skillnad det är att pulsa i djupsnö med skidorna mot att åka på fast snö. Men samtidigt är det lite kul att få bana sin egen väg i allt det vita.
Tillslut kom vi fram till en udde där det på andra sidan låg några hus men min minnesbild var inte att det skulle vara så nära E10 uppe på land så kartan åkte fram och iPhonens GPS fick stå till tjänst för att tala om var sjuttsingen vi var och hur långt det var kvar. Vi hittade på kartan var vi var men det skulle inte vara några hus där. Helskumt. Men nu visste vi i alla fall var vi var och ungefär hur långt det var kvar.
Vi tog sikte mot en ny udde och följde spåren mot den. Uppe på toppen på udden stod en stolpe med en ring på. Vi funderade länge på vad det kunde vara, det ena förslaget sjukare än det andra men jag hade mina aningar om att det kunde vara en gammal fyr men det kändes lite underligt. Jag fotade i alla fall grejen och tänkte jag kan ju fråga här i bloggen om någon vet sen när jag kommer hem.
Vi rundade udden och nu borde vi snart se stugan. Liliane passade på att skida närmare berget och hoppa ner bakom en stor snöhög för att kissa. Själv skidade jag vidare för att se om jag kunde se stugan och visst bara några meter bort skymtade nu något rött. Jag fortsatte dit och det låg ett “sommarhus” och bakom det en raststuga i din enklaste form med bara ett rum med trägolv inget mer, på andra sidan huset fanns det ett torrdass så istället för att sätta mig ute i en driva valde jag den varma frigolitsitsen på dasset. 
Det fanns dock ingen toadörr kvar den låg på tvären framför dörröppningen så man hade fri utsikt. Liliane kom ikapp mig medan jag filosoferade på dass. Vi försökte hitta något bra ställe att slå ner rumporna på för lite fika men hittade inget. Vi kikade lite på informationstavlorna som fanns vid raststugan som visade sig ligga vid en parkering vid E10 och där fanns en skylt som upplyste om vad det var vi hade sett på berget. Se på sjutton det var en fyrplats.
Skylten sa att det nu var 1 km kvar till Rallarkyrkogården så vi bestämde oss för att skida dit och ta en paus där istället. Först fick vi korsa E10:an och sen var det en mördarbacke uppför. Men plötsligt dök kyrkan upp och vi såg att kyrktrappan skulle passa perfekt för ett raststopp. De sista solstrålarna silade mellan träden och det var lä. Jag sopade av stentrappan och rullade ut liggunderlaget och vi kunde luta oss mot den gröna kyrkporten. Vi åt vår minestronesoppa som var toppad med resterna från köttfärssåsen dagen innan. Det var riktigt mättande och gott.
När vi hade ätit klart, sträckt ut benen ordentligt var det bara att spänna på sig skidorna, vinka adjö till den söta kyrkan på höjden (kyrkogården var gömd i all snö) och ge sig ut i det underbara snöiga skogslandskapet. Någon hade åkt här före oss mest troligt personen vi såg ute på isen. Vi behövde bara följa i dennes spår. Det började skymma lite och ljuset var fantastiskt, dock svårt att fånga med kameran.
Vi kom till en korsning där det satt skyltar, en uppsättning gamla skyltar och en uppsättning med nya skyltar. man kan ju undra varför de inte tar ner de gamla när de sätter u pp de nya men kanske vill de bevara dem av någon anledning. Hur som helst så tittade jag på den gamla skylten och läste “Björkliden 4,5 km” medan Liliane läste på de nya skyltarna och sa “Björkliden 3 km” så hur långt är det då till Björkliden från detta ställe kan man ju då undra. Ja vi antog att det i alla fall inte skulle vara längre än 4,5 km och fortsatte vår färd. Vyerna var helt fantastiska nu när vi hade kommit upp en bit ovanför träsket.
Det var fina spår att skida i nästan hela vägen fram till Björkliden förutom sista biten då vi fick skida i rackliga skoterspår som inte gav något fäste och det var allmänt svårt att få någon styrsel på skidorna. Men strax efter 16 kom vi fram till Björkliden. Jag hade glömt bort att Hotellet Fjället ligger långt upp i backen så vi skidade nedåt men där finns ju bara Gammelsgården som är konferensanläggningen. 
Vi haffade en som jobbar i Björkliden och frågade om det fanns någon servering där nere men nej allt var uppe på Fjället. Vi som hade sett fram emot en kopp te/kaffe och bulle. Vi skidade upp till tågstationen. Liliane började känna sig trött och funderade på att ta tåget tillbaka till Abisko medan mina ben fortfarande var pigga. Tåget hade dock precis gått. Vi gick in i lanthandeln och handlade lite energi i form av nyponsoppa och frukt.
Jag lånade toan i stationens vänthall och när vi kom ut bestämde Liliane sig för att ta sig upp till Fjället och vänta på nästa tåg 3 timmar senare medan jag ville skida till Abisko så vi skiljdes åt. Jag gled nedför berget på vägen, fick bromsa mig genom att köra ut ena skidan i plogvallen. När jag kom ner till korsningen kom 2 polisskoter farandes i full fart, undra var de skulle. Jag korsade vägen och tog mig in på Rallarleden igen.
Nu började himlen rodna och jag visste att jag nog skulle få skida en bit i mörker så det var lika bra att sätta fart. Jag gav mig iväg på leden och stannade och tog lite foton, bland annat måste man ju fota Lapporten. 
Jag visste att jag inte borde skida förbi lavinområdet, särskilt inte ensam så när jag kom fram till skylten var jag tvungen att hitta en väg ut. Som tur var gick det en bilväg upp precis där så det var bara för mig att skida ut i djupsnön och ta mig ner för vägen. Någon annan hade redan skidat där innan snön fallit så jag hade lite att gå på i alla fall.
Men väl nere vid vägen fanns inte längre några spår, verkar som om de gamla spåren kommer från någon som startat ex. från/till en bil. Undrade hur sjutton jag skulle ta mig från vägen ner till träsket. Jag skidade längst med vägen i diket en
stund tills jag såg ett ställe längre fram som såg lovande ut men när jag väl kom dit var det lite väl många buskar så det blev att skida en bit till. Men tillslut blev jag less på alla vinkande bilister att jag satte av ner mot sjön i första bästa slänt. Men det var ett misstag. Snön var jättedjup och det var väldigt brant. Plötsligt skar skidorna ihop och jag tappade balansen. Gled snabbt som attan mot en buske och ena skidan körde fast, föll och fick sen hasa mig 5 meter i den djupa snön, allt fastnade i buskens kvistar men tillslut var jag loss genomsvettig och full med snö innan för jackan. Jag skidade ut en bit på sjön och tänkte kolla på min karta var på sjön jag var för att se om det var bättre att ta annan väg än när vi hade åkt till Björkliden. Då upptäckte jag att mitt kartfodral med min kompass och karta var försvunnen. Antog att jag hade fastnat med kartfodralet uppe i busken så jag kämpade mig upp för backen igen men nä jag kunde inte se någon karta där. Skidade ut på isen igen förbannad för att jag hade tappat min karta. Jag brukar alltid knyta fast kartfodralet i ryggsäcken och hade tänkt på det på rastplatsen men tänkte jag gör det senare och glömde bort det. Jag ringde till Liliane som satt på Fjället och bad henne kolla i vänthallen så att den inte hade ramlat ut där.
Ute på sjön var det bitvis dimma och i den var det bitande kallt så jag skidade så fort jag bara orkade. Dimman gjorde det lite svårt att se så jag valde att leta upp våra gamla spår och skida i dem tills jag hittade igen var vi hade gått ner på sjön. Mörkret föll över mig så den sista biten var rätt mörk men det gick bra ändå. Men jag höll på att dö sista biten var riktigt trött och frusen då kom jag till mördarbacken bakom Turisten, men gud så jobbigt det var. Men upp kom jag tillslut.
Väl framme vid Keron skyndade jag mig in för en varm dusch och lita bastu. Var rätt frusen. Alla kläderna hängdes in i torkrummet. Jag upptäckte att jag var vrålhungrig så jag ringde Liliane för att kolla om hon hade ätit. Vi skulle ha lagat pasta och korv tillsammans men jag antog att hon käkat på Fjället. Visst hade hon det så jag gick till butiken på turiststationen och köpte mig lite knäckebröd, philadelphiaost och en yoghurt, det fick bli min middag tillsammans med lite Ballerinakex. Inte världens bästa middag men jag var för trött för att ställa mig och laga mat.
Liliane kom tillbaka ca 45 min efter mig och vi var båda rätt så trötta men en stunds slappande orkar man alltid med så vi var i brasrummet och pimplade te och läste. Plötsligt skrek en människa “Northern lights, northern lights, now outside” och Turisten tömdes på folk. Det var –20 ute och ett grönt norrsken spred sig över stora delar av himlen. Jag hade inte så mycket kläder på mig så jag stannade inte ute så länge. Dessutom är jag är rätt van vid att se just de gröna norrskenen. Men visst det var jättevackert och jag förstår de som spanade från balkongen eller sprang ut flera gånger. Många hade inte sett norrsken förut och de har inte så många chanser att se ett heller.
Pratade med ett trevligt par från Växjö som jag utbytte turer med. Det blev så varje kväll efter det.
Kom i säng rätt tidigt för jag hade trots allt skidat 2,5 mil den här dagen och var trött.
Vill ni se något vackert så klicka på bilden och zooma ut och scrolla dig en bit nedåt, se till att du är i satellitläge. Fjällen är som ett konstverk.
Länkar till alla dagar och galleriet: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [Galleri]
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar