Läget här hemma en uppdatering

Herman och pojken han bråkade med leker numer på fritiden och verkar trivas riktigt bra ihop. Tänk att det var så enkelt. Här hemma har utbrotten minskat, det kommer en och annan svordomsramsa och skrik fortfarande men det har minskat betydligt och det är lättare att prata om det nu.

Jag är så tacksam för de svar jag fick på mitt inlägg när jag kände att jag behövde hjälp och lika stort tack för de mail som kom. Ni som hade liknande erfarenheter och som delade med sig av hur ni kommit till rätta med det hela.

Jag hade även ett långt samtal med skolpsykologen 1 vecka efter samtalet på skolan där vi pratade om hur Herman är hur vi fungerar i familjen, vad vi provat, vad vi inte provat, vad som varit framgångsrikt och inte och vad man kan göra/tänka. Hon var ett bra bollplank som hjälpte mig att få ordning på tankarna. Att ställa de rätta frågorna till min son, att få perspektiv på vad som hände. Ångrar bara att jag inte tagit mig mod att ringa det samtalet tidigare. Att sånt skall ta emot så mycket. Men efter att ha skrivit här att jag skulle ringa var det bara att samla modet och göra det. Vad får en att tveka förutom det faktum att ringa är skitjobbigt i mitt fall. Ville jag inte störa, var det att erkänna att "något var fel", känslan av att det nog skulle gå över snart eller det här borde vi klara av hemma själva. Jag vet inte, något hindrade mig från att ta steget.

jag vet att det finns fler föräldrar där ute som är rådlösa och känner hur ont det gör men inte vet vad de skall göra. Lycka till, jag hoppas ni hittar en väg framåt som gör att ni och barnet åter igen kan nå varandra i en kommunikation. Många har lovordat Kometprogrammet för att det ger verktyg.

Åter igen tack till er som tog er tid att svara på mitt inlägg förra gången.