Världsrekordsförsök i långsam skidåkning

I söndags skulle ta mig en långtur på skidor och Vincent fick för sig att han skulle följa med. Varnade honom att jag tänkte åka dubbelt så långt som förra gången. Inga problem men då får du lova att inte bli arg när jag vill stanna och dricka och gnäller när vi närmar oss slutet svarade han. Öhh vem var det som ville ha med vem? Hur som helst vi packade in oss i varma kläder och brummade iväg till Björknäs och starten på spåren.

 Vincent fick ha min halvrygga som han bara bär på höften innehållandes 2 halvfulla vattenflaskor, 100 g kexchoklad och en klementin samt ett äpple. Vi stannade vid skylten som är några meter efter starten för att jag skulle snöra om en pjäxa och Vincent ville kolla vart vi skulle fara. Föret var riktigt dåligt, spåren var mjuka och tungåkta pga nysnön som föll i dem hela tiden. Vi fick aldrig upp någon fart. Men vi kämpade på och kämpade på tillslut nådde vi Radiomyren efter långa tunga uppförsbackar där Vincent sa är det en enda backe till uppför nu så vänder jag och åker ner igen.

Vincent stannade och pustade ut och åt lite mer Kexchoklad, det blev ca 1 bit per 3 km och vatten ungefär lika ofta. Efter långa härliga utförslöpor mot stadion igen kom  sen militärbron, först är den skitjobbig uppför och sen tror man att man skall dö nedför. Jag åkte först och klarade mig hel vägen ner (med pirr i magen) men sen hade de gjort en liten knix på spåret och jag föll platt till marken när jag vände mig om för att kolla om Vincent vågade sig ner, fick snö innanför både jacka och fleecetröja. Underställströjan blev våt och kall. Men som tur var så var det inte jättekallt ute och med vindskyddade kläder värmdes tröjan snabbt upp. Vincent föll även han efter bron men skrattade så han knappt kunde ta sig upp. Vi for tillbaka mot Björknässidan och mot Ballongbacken även dit är det lite småjobbigt och även om Ballongbacken i sig inte är så jobbig uppför så är en det för en trött 8-åring som nu inser att det är många km kvar. Peppar honom uppför med löftet om skön utförsåkning på andra sidan. Han börjar nu åka om det går ännu långsammare, det känns som jag inte rör mig framåt alls men så har vi åkt en mil också. Men så kommer nedförsbacken, jag åker först och får stå länge i slutet och vänta på honom. Snön i spåret bromsar så mycket att han måste staka sig nerför.  De sista 3,5 km var riktigt jobbiga, Vincent ville inte alls åka något mer (förutom när det gick utför). Temperaturen kröp nedåt och vinden tog i. Pauserna kom allt oftare och jag frös för att jag inte fick röra på mig ordentligt. Men efter 3 timmar och 8 minuter så kom vi äntligen tillbaka till bilen.

Det var nog den långsammaste skidtur jag gjort i hela mitt liv. 13,5 km på över 3 timmar. Men det var väl bra övning inför Abisko där lär det väl inte gå så mycket fortare på turskidorna antar jag.

Se kartan i större format med möjlighet att zooma och se terräng.