En paus från verkligheten och en resa till lugnet – Dag 4, 16 mars 2010

Som vanligt upp i ottan och käka grötfrukost. Vi var båda aningen möra i kroppen efter lång skidåkning dagen innan så idag skulle det bli Kungsleden, platt och fint och enkelt. Kanske en tur till Marmorbrottet.

Vi gav oss iväg och tog oss till Kungsportsportalen där leden startar. Till att börja med så gick skidspåret där sommarleden går och allt var mycket bekant. Det var riktigt skönt att skida fram över det som på sommaren är en stenig och jäklig stig. Vi skidade precis vid vattnet och på vissa ställen hade det inte frusit utan porlade. Ett djur hade gått över isen fram till vattnet och druckit. Plötsligt kände man sig nära naturen.

Jag har aldrig färdats längst med vinterleden så utan karta var jag helt borta när sommar och vinterled skiljdes åt. Jag blev jätteosäker på hur långt det var till Marmorbrottet och när leden plötsligt svängde bort från vattnet var jag helt säker på att nu har vi åkt för långt. Men samtidigt såg jag bron som sommarleden går över och funderade och funderade på om det inte är så att Marmorbrottet är efter den. Men nu var vi lite hungriga så vi tänkte att vi åker ner på jokken och kikar, där kanske jag känner igen mig lite mer.  

Men vi hittade inget bra ställe att gå ner på isen på så det blev till att sick-sacka fram över djupsnön inne i skogen. Inte helt lätt men som vi sa “vi är ju här på äventyr”. Vi försökte först följa lite älgspår men det gick sådär, älgar är rätt bra på att plöja fram genom buskar utan att bry sig så mycket om att de egentligen inte ryms. Vi var lite mer kinkiga så vi bytte till att följa en liten bäck istället, den borde rimligen rinna ut i jokken.

Och jo det gjorde den så vi kom oss ut på isen. Vi kom ut där det finns en liten ö ute i jokken så vi skidade dit och gottade ner oss på liggunderlaget. Solen strålade och livet var toppen. Vi käkade våra medhavda mackor och drack te. Eller ja jag hade varit så smart att jag glömt mina tepåsar på rummet och därmed fick jag nöja mig med att dricka varmt vatten. Det funkade det också men lika gott som te är det ju inte.

  

Efter fikat skidade vi tillbaka via jokken och hittade ett ställe där andra gått upp så vi gjorde det samma. Men vi var inte sugna på att skida hem riktigt ännu så vi gav oss av bortåt igen, tänkte leta upp skylten mot Abisko Östra och följa den vägen tillbaka.

Där det började hade någon gått och det var lätt att se var stigen gick men plötsligt försvann spåren bara på en liten hed, troligtvis hade de blåst igen. Det var bara att chansa. Åter igen befann vi oss i djupsnö utan att riktigt veta var vi var och hur vi skulle ta oss till Abisko men vi såg Lapporten vi visste att E10 och Torneträsk var någonstans framför oss och jokken skulle vi lätt kunna hitta så helt borta var vi ju inte. Vi skidade rakt ut i det “okända” och valde att sikta mot en bergstopp. Vi lämnade fina spår efter oss.

Efter ett tag var det ändå lite så där “hm var är vi någonstans och framför allt hur långt är det kvar?” Så iPhonen åkte fram och jag hade minimal teckning men det gick att få den att ladda kartor om än superlångsamt. Den fick ligga i fickan en stund för att få ner kartorna.

När vi kommit en bit till upptäckte vi stolpar i en lång rad, nyfiken som man är så skidar man givetvis fram och kollar vad det är.  Det var nationalbarksgränsen, perfekt den vet man ju var den går bara att följa stolparna så skulle vi snart vara på känd mark.

 

Bara lite jobbigt med skaren som höll ibland och ibland inte. Men vädret gick inte att klaga på och vi hade gott om tid. Det flög helikoptrar över oss hela tiden fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag visste var helikopterplattan är så det var ytterligare en riktangivelse. Kartorna var laddade och vi fick det bekräftat att det bara skulle vara att följa stolparna tillbaka.

Plötsligt dök det upp ett skidspår framför oss, men vi stod uppe på en höjd så vi var tvungna att ta oss ner för den lilla knabben. Medan jag fotade stolpen ovan i närbild skidade Liliane ner det var bara det att snön var jättemjuk och framför allt djup. Hon stöp och fastnade. Det gick inte att få upp henne hur vi än försökte, jag var inte mycket till hjälp då jag skrattade så jag fick ont i magen. Tillslut var det av med skidorna som gällde och sen försöka klättra upp ur snön.

Vi följde spåren några meter och kom ut på ett skoterspår. Skoterspåren är ofta sköna att åka på efter en timme i djupsnö och man är tacksam som skidåkare när man hamnat i djupsnö stöter på ett skoterspår men samtidigt blir man ledsen i ögat när man ser skoterspår förbi en förbudsskylt som vi gjorde på denna tur. Längst denna led hittade jag ett märkt träd, någon som vet varför det sitter en skylt med 100 på denna tall? Man blir ju lite nyfiken.

 

Plötsligt kom en nedförsbacke, den var inte lång, brant eller så men det var ändå skönt att få vila lite i skidåkandet. Vi var rätt möra när vi närmade oss samevistet som finns uppställt utanför Abisko. Efter att Liliane skidat runt lite i samevistet medan jag läste jobbmail så fortsatte vår färd framåt och plötsligt “ramlade” vi ut vid Abisko Turiststations järnvägstation och det var en välkänd väg de sista metrarna till Turisten.

Väl framme på Turisten slog vi oss ner på en bänk utanför restaurangen, solen strålade och det var så varmt att man kunde ta av både jacka och fleecetröja. Vi köpte oss kaffe och te, jag kompletterade med en kladdkaka. Vi satt där i solen och njöt en stund, studerade isskulpturerna på bänkarna framför oss. Jag kände mig inte speciellt trött längre och vi behövde handla lite grejer så vi bestämde oss för att gå till Abisko Östra. Jag tömde ryggan på rummet så jag skulle ha något att bära i och vi gav oss iväg.

Det var bara tänkt som en kort promenad fram och tillbaka till Abisko Östra men det blev så mycket längre än så. När vi kom fram till stationen i Abisko Östra bestämde vi oss för att gå en liten omväg på andra sidan järnvägen och gjorde så. Men där borta i andra änden dök det upp ett motionsspår och båda hade kraft i benen så vi bestämde oss för att följa denna slinga, det fanns en kortare och en längre. Det var kul att se lite andra omgivningar och utsikter. Jag ville gå den långa slingan men var osäker på om Liliane kände det samma så det var ju bra att det på mitten fanns en möjlighet att gå kortare.

Men när vi kom till mitten fortsatte Liliane så det var bara att trava på. Skrattade lite när hon en stund senare tyckte att det var lite långt och fick upplysa om att vi faktiskt redan passerat övergången för lilla slingan. Men vi hade stora slingans vändpunkt inom sikte så då kändes det inte så långt. Men jeesus vilka backar det var på slingan och bara uppför, den där skulle man ju velat åka i bakvarv.

När vi hade någon kilometer kvar hojtade Liliane plötsligt ÄLG! och jupp bara några meter ifrån oss stod en älg och mumsade på träden. Jag började fota och trodde att den skulle fly sin kos när jag kom närmare men icke den fortsatte bara att äta. Jag kom så nära som 1,5 meter. Skojade med älgen och sa men snälla du kan jag inte få fota ditt ansikte varpå den vred på huvudet blängde på mig tills jag tryckt av en bild och fortsatte sedan att tugga på kvistarna.

 

När vi väl kom tillbaka till Abisko Östra och affären så hade solen gått ner och det hade börjat blåsa, inte alls lika skönt som innan. Vi gick in i butiken och handlade och Liliane kikade i deras fyndlåda och hittade ett paket med 3 fina ryggbiffar för ca 60 kr, som hittat så våra matplaner gjordes snabbt om. Vi köpte lite sallad, cream fraiche och bestämde att potatisen som skulle bli mos nu istället skulle bli klyftpotatis. Med matvarorna i ryggan gick vi tillbaka de 2 km till Abisko och till Keron för att laga mat. Det blev supergott. Efter maten tog vi våra böcker med oss och gick till brasrummet och njöt några timmar innan vi båda satt med ögonen i kors.

Dagen genererade en del på mitt #365milkonto, 21,39 km för att vara exakt, 11,31 km längdskidåkning och 10,28 km promenad.

 

 

Länkar till alla dagar och galleriet: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [Galleri]