24 januari 2010

En mors tankar med hopp om hjälp

I veckan som varit har Hermans klassföreståndare ringt mig 2 gånger. Herman har rykt ihop med en annan i klassen. Om jag frågar Herman vad som hänt så är det det andra barnet som retat honom (kallat honom olika namn, brutit av hans linjal som Herman kastat på det andra barnet) och Herman har tappat fattningen. Exploderat.

Herman har vräkt ur sig alla svordomar han kan och tom blivit så arg att ha ritat hakkors i den andras mattebok (oj så jag skämdes). Vet inte riktigt hur han vet att hakkors är bland det fulaste som finns, tror de haft något prat om andra världskriget i skolan eller nåt. Var i alla fall en massa snack om det innan julen. Bråken mellan Herman och det andra barnet är inget nytt, det har egentligen legat och pyrt sen sexårs men då kunde Herman hantera sin ilska bättre även om han en gång bet ett annat barn när detta retade honom för de ticks han då hade, gick och ryckte i sina armar och knöt händerna.

I morgon skall vi träffa det andra barnet och hans föräldrar tillsammans med klassföreståndaren. Båda barnen har sagt att det är jobbigt att alltid ligga i konflikt med varandra. Men något får dem ju att trigga igång varandra för jag har svårt att tro att Herman är helt oskyldig i det hela. Men den förra klassföreståndaren som nu gått i pension verkade totalt blunda för konflikten och lät den bli rejält infekterad. Är så glad att nya läraren faktiskt ringde upp och vill ta tag i det.

På något sätt har Hermans ilskekontroll totalt försvunnit de senaste veckorna, det har varit en gradvis försämring sen efter sommarlovet och han har varit likadan här hemma, gormat, skrikit och varit helt oresonlig bara man bett honom göra något medan han nästa gång kunnat svara glatt "japp jag fixar det". Det är den oförutsägbarhet som varit absolut jobbigast. Idag fick han ett totalt bryt när jag ville att han eller Vincent skulle bära upp smöret från kylen i källaren. Herman svarade nej, jag bad då Vincent som satt bredvid honom och dessutom tjatat om att han ville ha mat NU, då flippade Herman ur totalt, skrek svordomar till mig om hur jävla dum jag var som tvingade honom att göra allt här hemma. Han fick gå på sitt rum där inne satt han och skrek om hur jävla puckade korkade idioter vi andra var hur länge som helst.

Jag har noll koll på hur man hanterar honom längre. Efter mötet på skolan i dag är det jag som bokar en tid med skolpsykologen, jag behöver hjälp, vi behöver hjälp. Något har hänt efter sommarlovet, något som gör att han tror att alla attackerar honom konstant och att han måste försvara sig. Han själv säger att han vet att det är fel att svära och skrika men att han inte kan stoppa det fär att han är "så arg". Han har själv frågat skolan om han kan få en "extrafröken". Vet inte om han vill att det skall vara någon som skyddar honom eller om det är att han vill ha någon som säger åt honom när han beter sig illa.

En del kanske också beror på understimulans, han kan läsa och räkna, jag får uppfattningen här hemma att han är rätt uttråkad av skolarbetet, att det inte ger honom så mycket. Han säger själv att han skulle vilja hoppa upp en klass men just nu visar han ju inte direkt den sociala mognad som förväntas av en 2:a. Eller så är allt tvärtom kanske, han är ju faktiskt bra mycket yngre än de andra i sin klass, då han fyller i december. Borde vi ha haft kvar honom i förskolan ett år längre, är det pressen att behöva vara duktig fast han "bara" är nyss fyllda sju som ligger bakom? Ibland beror raseriutbrotten på att man försöker hjälpa honom med något då kommer det en svada och "men jag kan inte, jag är så lite jag behöver inte kunna det, fattar du inte att jag aldrig gjort detta förut...".

Ni ser, en jäkla massa tankar far omkring i huvudet. De behöver få hjälp att redas ut. För nu känns det som vi provat allt, bestraffningar, belöningar, ignorera honom, bara lyfta fram det positiva mm mm... Men Herman säger oavsett vad som lockar "men jag kan inte sluta, det är som om det är fel i huvudet på mig".

Det gör ont i ett mammahjärta. För han vet att han gör fel men vet inte hur han skall sluta, han går till sin fröken och säger nu har det andra barnet varit elakt, jag vill inte bli arg. Men så händer något mer och han exploderar.

Sen så behöver jag själv hjälp, jag känner mig själv rätt instabil för tillfället när kroppen mår mindre bra, blodvärdena känns som de är i botten och med lite PMS och annat på det så exploderar ju även jag när Herman börjar skrika. Jag måste lära mig att inte hamna på samma nivå.

Men det är tur att han även kan få oss att le ibland.

Men just för tillfället är jag i ett tillstånd där jag bara har lust att säga upp mig som mor, lämna allt och bara dra. Min ork är helt slut. Saknar min vän dit jag kunde åka och ligga på soffan en kväll, prata, skratta, se på tv, lyssna på musik och få batterierna laddade. Men han finns där inte längre, har aldrig tid, är aldrig hemma, hör aldrig av sig.

5 kommentarer:

/Dr. Peter Parnes sa...

Jag är inte på något sätt någon expert men vredesutbrott på det sättet kan vara ett sätt att ropa på hjälp. Han hamnar i situationer om och om igen som han inte kan hantera och han vågar/kan inte formulera sig i ord hur han känner och då kommer vreden istället.

Skolpsykolog tror jag är en bra resurs. Kanske Hem & Skola lokalt har hjälp att bidra med också??

Sjumilakliv sa...

Ja, det låter som att ni behöver hjälp... även om delar av det kan vara "vanlig" trots, så ska man nog lyssna på Herman själv när han säger att han inte kan kontrollera det. Skolpsykolog och annars BUP kanske? Det är inget fel med att be om hjälp, tvärtom en styrka att göra det. Kram.

Béatrice Karjalainen sa...

Vi har ingen lokal H&S. De har ju precis startat upp Luleå och Boden gemensamt om jag inte minns helt fel av det medlemsbrev som kom. BUP brukar ha megalång väntetid, kompisar som avrit där på utredningar har fått vänta hur länge som helst så jag hoppas att skolpsykologen kan vara ett första steg i alal fall. För nu måste vi ta tag i det. Herman är en go, snäll, omtänksam kille som är jätteduktig i skolan och vi vill absolut inte att dessa utbrott av ilska skall förstöra det. Jag hoppas att det kanske räcker med att komma till roten med det i klassen så att han känner sig trygg igen, slipper känna att han blir retad för sitt namn mm. Han hade förr rejält skinn på näsan och lät inget komma åt honom men nu verkar det som om retandet gör honom oerhört frustrerad. Han har fått lära sig att säga till, säga sluta, jag vill inte, lägg av med det där men när den andra inte lyssnar så går det över styr. Till hans försvar måste jag säga att han nästan alltid säger till 2-3 gånger fört. Jag hör ju här hemmma när Vincent retar honom, Sluta, sluta, SLUUUUUTA och sen kommer en lång harrang om Vincent inte slutar retar, gömma fjärren, inte svara eller vad det nu kan vara. Och de säger samma sak från skolan, Herman säger till först.

Anonym sa...

Vad jobbigt det låter och jag tror ni gör helt rätt som söker hjälp! Det låter ju som att Herman också vill få hjälp.om du vill kan jag höra mig för med en kompis som jobbar på barnpsyk om hon har några råd att komma med? Stor styrkekram!
/Magda

Erica sa...

Du är klok Bea som tänker hjälpa din son genom att hitta någon form av hjälp. Jag anser att när ett barn har problem med något (Jag har en son vi har haft massor med jobb med för att han har haft problem) så är det oftast ett sätt att visa att han eller hon inte klarar av någon situation. Barn har oftast inte medlen att kunna formulera sig för att förklara, varken med ord eller med pondus (makt). Jag tycker också det är fel att bara peka ut ett specifikt barn, utan man måste se barnet i sistt sammanhang. Devisen "Det är problemet som är problemet och inte personerna" har ändrat mitt sätt att se på barn och barn i grupp. Oftast tar man på sig roller i en grupp. Vad denna killen och din kille gör verkar vara att de som tar hand om konflikterna i deras klass. Det finns så många aspekter att ta itu med och så får man också ha tur om man verkligen har proffsiga människor runt sig. Att vara utbildad innebär inte alltid att de kan leverera en förmåga att hantera konflikter.