Hämtade upp alla mina Finn & Fiffialbum från källaren. I samma kartong låg en drös med fotobuntar. Det var mest kort från sista året på gymnasiet och åren på högskolans systemvetarprogram. Även alla mina skolkataloger, studentkort och dopfoton låg där. Skolkatalogerna lade jag åt sidan, de får jag öppna och garva åt någon annan gång. Vet att jag inte såg klok ut på ett enda av korten.
Öppnade pärmen med studentkorten, 10 kort i en pärm, en ung Bea i 10 olika vinklar tittar tillbaka på mig. Hon har inga glasögon på sig och har bränt sin näsa lite. Jag undrar vad hon tänkte 19 år gammal. Idag är jag dubbelt så gammal om bara några månader. Vad har hänt i mitt liv sen dess, en hel del. Är jag en annan människa idag? Kanske. När jag var 19 trodde jag att jag visste allt, jag var stor. När jag träffar 19-åringar idag slås jag över hur små de är, hela livet ligger framför dem.
Det är lite läskigt att tänka på att det snart gått 19 år sedan jag gick ur 3:an på gymnasiet (gick sedan ett år till). 19 år det är en evighet fastän det känns som om det var nyss.
Om ytterligare 19 år är jag 57 år, pensionär. Vem är jag då, hur ser jag då tillbaka på den 38-åriga Bea? Vad kommer jag hinna med på den tiden? Jag minns hur min egen mormor kändes väldigt gammal när hon var 57 år, min mamma fyller 59 i år hon känns inte alls lika gammal eller så är det för att vi inte setts på snart 6 år, hon kanske har åldrats jättemycket på den tiden vad vet jag. Men jag vet att mina referensramar gällande ålder flyttas samtidigt som allt fler “håller sig unga” längre. Men jag går fortfarande i någon sorts villfarelse att en dag skall jag vakna upp och känna mig vuxen på riktigt, inte som den naiva 19-åringen som visste allt.
Fotot är taget av Ateljé IRFO i Trollhättan och avfotat med iPhonen varpå kvalitén och färgerna inte blev de bästa. Men vem sjutton valde den där hiskeliga bakgrunden och vad är det för hemsk blus jag hade under kavajen. Det enda jag minns var att den matchade både mitt hår och mina ögon. Jag kommer ihåg hur nervös jag var när jag skulle hämta ut korten. Jag ser alltid ut som värsta miffot på kort och nu skulle jag alltså hämta ut ett helt album där någon annan valt ut de 10 bästa bilderna. Den bild som var först (den jag visar här) fick bli tackkortsbilden, jag minns hur lättad jag blev när jag i all fall på ett kort inte såg helt jävla galen ut, de andra 9 tycker jag än idag inte om. Men på det här kortet ser jag glad ut, det gjorde jag nog inte så ofta det året annars.
Bläddrade vidare i korthögarna, kort på andra människor, på naturen och på mina katter. men så öppnar jag två tjocka buntar som sitter ihop med gummiband och blir full i skratt. Av någon anledning så gick jag med på en fotosession där jag och en kille i systemvetarklassen under mig skulle göra reklam för linjen, fotona skulle användas till några monteraffischer. Visst verkar det ha varit otroligt kul att läsa Systemvetarprogrammet.
Mina barn såg korten och undrade först vad alla märken var för något sen hur sjutton någon fått in deras mamma i ett rosa plagg och det tredje var att mitt hår såg ut som en mössa. Förklarade att märkena var ett bra sätt att dölja att overallen var rosa :-) Håret tja vad säger man, jag hade en kort uppklippt page och med mina lockar blev den volymiös :-)
Inlägg
