Lite hipp som happ blev jag med knyttegrupp igen. Ställde in vårens grupp pga att jag kände att livet inte han med det oxå. På hösten skulle jag köra 4 pass men varannan vecka istället för 8 varje vecka men vi fick inte in några anmälningar och jag kände mig rätt lättad, 4 helger skulle bli mina egna igen. Men samtidigt vet jag ju att jag verkligen gillar att vara i skogen med de små knytten. Men det är känslan att vara uppbunden hela helgen som jag inte gillar. Lördagen går åt till att reka väder, planera, fixa material att greja med och sen kliva upp tidigt på söndagen och ha pass 10-11:30 vips är hela dagen borta. Och med det all möjlighet till helgvila innan nästa stressiga jobbvecka.
Men så bestämde styrelsen + några nya medlemmar på ett möte jag inte var med på att vi skulle köra 3 st prova-på-pass och lämna ut annonser på förskolorna. Gissa vem som skulle vara knytteledare. Jag var inte alls beredd på det hela, hade fått annan info via telefon men det är en annan historia...
Plötsligt hade 22 barn anmält sig.
Idag var det så dags, jag klev upp 6:50 för att hinna göra material att ha med för ett pyssel på berget. Igår hade jag och Herman plockat en massa blad som de skulle få använda. Strax efter 9 var jag uppe i skogen på berget. Placerade ut Igge Igelkott och rensade upp lite på knytteplatsen. De första föräldrar och barn dök upp redan 09:30 och sen droppade de in allt eftersom fram till kl 10. Många barn hade 2 vuxna med sig så vi var minst 30 vuxna på de 24 barnen (det var några småsyskon oxå som jag inte räknade och 2 barn kom utan att ha anmälts av föräldrarna först). Pulsen steg rejält när denna samling människor stod i en nästancirkel. Jösses så många de var, hur sjutton får man tyst på 24 ungar och föräldrar och när man väl får det vågar inte en endaste unge säga sitt eget namn.
Jag inser att jag lider av vallhundssyndrom eller nåt för vips hade jag alla utspridda när vi väl var i skogen, några började plocka upp fika precis när vi satt oss fast fikapausen skall vara mitt i passet. Andra började fika mitt i min lilla genomgång och vår sång, andra sprang iväg med barnen ut i skogen på egna små upptäcktsfärder. "Ignorera Bea Ignorera Bea" rabblade jag som ett mantra i huvudet. "Det gör inget att din plan inte följs, alla barn kan inte sitta stilla tillsammans, vissa barn kan vara hungriga direkt när de kommer hit..." Jag lät ena delen av skallen ta hand om det där medan jag babblade på om löv, barr, bark och näver med andra halvan. Bra att kunna multitaska.
Jaja det gick rätt bra, jag överlevde och det gjorde alla barn också tror jag. Och extra varm i magen blev jag av lilla Maja som hade varit mitt knyttebarn förut, hon kom och ställde sig bredvid mig när vi skulle avsluta, tog min hand i sin lilla varma hand och kramande. Hon är så otroligt söt.
Det är så lustigt att se hur grupper kan vara så lika, hur vissa typer alltid förekommer, en som skall skrika ut alla svaren, en som skall berätta precis allt om allt ovidkommande, en som skall ha största pinnen och skjuta allt, en som vägrar lyssna på vad man än säger, som alltid skall springa iväg i skogen. 2 bästisar som bara fnissar, perfektionisten som är ledsen för att pysslet inte blev perfekt och den som hittar alla småkryp som jag måste hålla i.
Nu måste jag bara klura ut vad de kommande 2 passen skall handla om. Har färdiga pass om stenar, mossor och spår i snön. Men min förra grupp var bara 12 barn (vilket en normal knyttegrupp är som störst) och de var äldre än gruppen nu, de är 2,5 till 5 år gamla, de flesta är 3. Jag känner att jag har rätt dålig koll på 3-åringar, vad de kan greppa och hur länge de kan sitta stilla. Nästa gång måste vi röra på oss mer helt klart. Och lekar med 24 barn är jäkligt svårt.
Några tips?
Inlägg
