En paus från verkligheten och en resa till lugnet – Dag 7, 19 mars 2010

Då hade den kommit, sista dagen, dagen då hemresa skulle ske. Jag hade varit smart och bokat hem mig med sista tåget så jag hade nästan en hel dag på mig att gå omkring lite lagom planlöst. Liliane skulle däremot åka strax innan 11 med bussen. Vi skulle vara ute ur rummet kl 10 och då skulle det dessutom vara städat så vi fick kliva upp hyfsat tidigt.

Vi packade våra grejer, åt frukost och städade ur rummet tillsammans. Jag lämnade mitt bagage i bagagerummet och vi tog farväl. Jag skulle ut och promenera och Liliane ta bussen till Kiruna för vidare färd till ishotellet i Jukkasjärvi. Jag såg till att ta med mig varmvatten, mackor och en påse soppa samt en nötbar och tepåsar.

Jag kikade på kartan (den på väggen på Turisten eftersom jag tappat min karta) och funderade på om jag skulle hinna fram och tillbaka till Abiskojaure men jag var inte säker så jag insåg att det nog inte var så smart att bestämma att jag skulle gå dit. När jag startade hade det varit ca 7 timmar tills tåget skulle gå. Jag räknade bort en timme för att hämta grejerna, duscha och ta mig till tåget. Så jag bestämde mig för att gå lite planlöst och börja med att gå mot Abisko Östra och sen ut på skoterleden där. Himlen var klarblå och det var ca –4 grader ute. Helt underbart. Jag valde på leden att gå mot Abiskojaure mest för att veta var jag var någonstans.

Vyerna var helt fantastiska men tyvärr är de väldigt svåra att fånga på kort ibland men jag fotade lite då och då som stöd för minnet för det här är en resa jag vill kunna minnas länge. Himlen växlade från att vara molnbeslöjad till klarblå men det blev aldrig kallt snarare varmare ju längre jag gick. Efter ett tag var jag tvungen att ta av mig jackan och knöla ner i ryggsäcken.

En nackdel med att gå på en skoterled är att det kommer skotrar titt som tätt. Precis när jag gick ut på leden kom en hel grupp med 5-6 skotrar och åkte om mig. Den fina fjälluften luktade inte så gott under några minuter men tillslut dog både ljudet och stanken bort och allt var fridfullt. Jag njöt av den varma luften och fågelkvittret som hördes från buskarna.

När jag kom fram till en liten korsning så satt det en skylt med Paddus 3 km så jag tänkte den tar jag. 3 km låter lagom för att gå någonstans där jag inte hunnit vara ännu. Jag gav mig in i skogen följde en mindre skoterstig. Plötsligt dök det upp ett hus verkade vara något som militären använder. Det satt solpaneler på väggen utanför. men ingen verkar ha varit där på länge för snön låg djup utanför. Jag orkade inte pulsa ut i snön för att titta närmre utan koncentrerade mig på att ta mig upp för den lilla backe som låg framför mig. Sen bar vägen av platt i skogen igen och jag började känna igen mig. Fick syn på en Paddus blomsterledskylt, jomen här har jag gått sommartid.

Här och var delade sig skoterspåren så jag fick gå lite på känn, oftgast stack de ut på en sjö eller kom tillbaka till det spår jag gick på efter en liten sväng ute i mjuksnön. Ibland såg jag andra spår än de efter människomaskiner.

Men efter att ha gått upp för en liten kulle tog spåren plötsligt slut. Jag var uppe på Stor- Nabben. Här satt en liten låda på ett träd och i den låg en anteckningsbok där vad jag antar är boendes träningsjournal ex. via Korpen eller nåt. Likadan låda fanns vid träningsspåret jag och Liliane var vid några dagar tidigare. Efter att ha tagit en 360-bild så var det bara att vända om igen.

Testa att panorera i bilden ovan.

Jag visste att där jag hade svängt upp mot Paddus fast en skylt mot Nissonjokk kanjon också så då tänkte jag varför inte gå där då om det är spårat. Så jag gick tillbaka en kilometer och ut en ny nu bara upptrampad stig som pekade mot Nissonjokk så ut igen i det okända men den här gången tog det stopp mycket tidigare för plötsligt delade sig stigen i tre olika och inga skyltar som pekade åt vilket håll jag skulle. Det var bara att vända om igen och gå ner till stora skoterleden. Jag får försöka ta mig de de sär ställena någon annan gång när karta och kompass är med. När jag kom ut på leden hade solen gått i moln för en stund, himlen var inte riktigt lika klarblå längre men det var varmt och skönt fortfarande.

Väl ute på leden igen kikade jag på klockan och konstaterade att om jag går i min vanliga promenadtakt så skulle jag kanske hinna fram till stugan precis men bara för att vända om igen så det kändes inte så lockande. Jag slog istället av på takten och stannade till lite här och där för att fotografera och spana ut över vidderna. Bland annat passerade jag ytterligare ett utmärkt ställe med en låda för anteckningsbok (var dock tom), Apelsintallen heter trädet av någon anledning. Ser det ut som ett apelsinträd, är det ett lagom ställe att stanna på för att äta en apelsin?

När jag kom fram dit Nissunjohka korsar leden så hade vattnet svämmat över och bildat en stor isbula. Ett skotergäng som hade passerat mig en stund tidigare hade problem på isen, skotrarna greppade inte. Själv fick jag problem när jag skulle gå över men det gick att gå vid sidan om och försiktigt greppa i grenarna på buskarna bredvid.

Jag mötte lite skidåkare med pulka som var på väg till Abisko, de hälsade glatt och några stannade till och pratade en stund. Några skidåkare kom ikapp mig bakifrån och hojtade att jag glömt skidorna, det går fortare med skidor. Jag skrattade bara och sa att idag var det långsam promenad som gällde för mig. Jag han en bra bit på vägen innan skotrarna kom ikapp mig och tvingade mig ut i djupsnön för leden var rätt smal. De svischade förbi och jag kunde traska vidare i solen som nu tittat fram igen. Precis när skotrarna passerade kom jag ikapp en skidåkare som jag gick förbi och lämnade långt bakom mig. Om jag åker skidor sakta var det inget mot denna personen.

Det blev lite backigt, långa lätt sluttande bakar uppåt och neråt och det var perfekt underlag för skidåkning så just då önskade jag att jag haft skidor på fötterna.

En liten höjd låg bredvid skoterspåret, det såg ut att inte vara så mycket snö där och rätt platt. Perfekt fikaställe för en Bea som började bli lite hungrig. Så jag hoppade av leden och gick upp för den lilla knabben, bredde ut mitt liggunderlag och slog mig ner. Såg den långsamma skidåkaren komma stånkandes upp för backen medan jag hällde upp te och tog fram mina nu mjuka knäckemackor (vi hade inget mjukt bröd kvar efter frukosten).

Solen gassade och jag satt där och bara njöt. Kom på att jag hade med mina lurar så jag slog på min ljudbok, Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud. Den passade väldigt bra. När jag hade ätit klart hällde över lite hett vatten i en flaska som jag lindande in i min jacka i väskan och sen hällde jag soppulvret i termosen. Soppan behövde en stund på sig att gotta till sig. Jag stuvade om mina saker och lade mig ner i solskenet, slöt ögonen och lyssnade på min bok.

Efter en stunds vila samlade jag ihop mina saker och började gå tillbaka mot Abisko igen. Åter igen mötte jag några trevliga skidåkare som var på väg till stugan, de var förundrade över att jag valde att promenera. Nu gick solen i moln så jag började huttra lite för att kompensera gick jag lite snabbare för att få upp värmen igen och det funkade. Snart var det riktigt behagligt igen och efter en stund tittade solen fram. Jag lyssnade fortfarande på min bok (i ena örat för hägerluren är trasig) och hörde skotrar bakom mig. Ett gäng med 4-5 skotrar gled förbi i maklig takt dock envisades de med att köra nära.

Jag klarade mig över det isiga partiet utan att slå ihjäl mig denna gång och efter en stund var jag tillbaka vid Apelsintallen. Solen låg väldigt bra på tallen så jag tog fram underlägget och slog mig ner. Min soppa intogs sittande där i solen tillsammans med min pappersbok för ljudboken hade tagit slut en stund tidigare. Medan jag satt där kom en man skidande med hund och båda drog var sin pulka. han skulle åka till Kårsavagge och hade en vag aning om var vägarna gick, han hade flugit militärhelikopter övre området men nere på marken såg det inte likadant ut. Då hade han egentligen åkt för långt men jag hade sett några spår lite längre bort som möjligtvis ledde till Kårsavagge. Han var ute och tränade hunden på att dra pulka, de skulle vara med i ett långlopp om ett tag. Jag hoppas de hittade ett bra ställe att ta sig över så de slapp vända.

En stund senare blev jag omkörd av två skotrar med släp, det var polisen som var ute och körde, undra varför de hade en massa ved med sig på släp. De tog ut avståndet rejält när de for förbi mig och saktade ner farten när de passerade. Skönt att slippa hoppa ut i sjupsnön varje gång det kom en skoter.

Sen tog jag lite annan väg tillbaka än vad jag hade gjort på vägen in till Apelsintallen. Jag valde att följa några ledkryss som dök upp och som verkade gå åt rätt håll. Jag gick över ganska öppen mark med några fåtal träd här och där. Men snart så kom jag ut i civilisationen i Abisko Östra igen och kunde gå tillbaka till Turisten där jag lånade en dusch och bytte om och slog mig ner i brasrummet med en kopp te innan det var dags att gå till tåget.

Tågresan hem ägnades åt min bok och att dricka te samt äta knäckemackor med kaviar. Fotade även lite ut genom fönstret innan det blev för mörkt.

Totalt blev promenaden 20,06 km och såg ut så här:

Väl hemma blev det vila en timme innan jag åkte iväg för ett spinningpass mellan kl 23-01 på Spinn för livet.

Länkar till alla dagar och galleriet: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [Galleri]