Informationsbrist ger inga nya medlemmar

I tidningen Extra för Boden kunde man i veckan läsa om att Friluftsfrämjandet vill göra ett sista försök att blåsa liv i Gruvberget igen. Deras toppstuga står ofta stängd och föryngringen i föreningen är minimal. De gör ett försök ihop med Bodens Skoterförening som lider av samma problem. Men i artikeln står inget om när de kommer ha öppet idag söndag.

Kikar då givetvis på Friluftsfrämjandets webbplats för Boden, ingen info alls, den sidan är så ouppdaterad att de borde skämmas om de vill locka till sig nya medlemmar. De finns även som en lokalsida på stora Friluftfrämjandets webb men inte heller där finns någon info inte ens på deras specialsida om Gruvberget.

Ja men Bodens kommun brukar ju alltid skriva om grejer som händer i kommunen över till boden.se men nej där berättas det stolt om att H&M öppnar i stan och att någon blivit räddad av en hjärtstartare inget om Gruvberget inte heller på Boden kommuns sida om Gruvberget.

Men ja just det det finns ju en "Det händer i Boden"-länk som går till Swedish Lapland (förövrigt ett skitdåligt namn då Boden med omnejd inte ligger i Lappland) men nej där fanns det bara info om om en utställning på Bodens konstgille.

Bodens skoterförening kanske det är mer ordning på, men nej ingen info på deras webbplats heller.

Jag vet var det finns info, det står en handskriven skylt borta vid infarten till Gruvberget, den är vit med röd text men står så dumt till att man inte har kunnat läsa den när man åkt förbi. Så här sitter jag 5 km från Gruvberget och skall snart på karate med ena sonen och funderar på om vi borde ha åkt för några timmar sedan innan karaten eller om det fortfarande kommer vara öppet efter karaten.

Vill man ha nytt folk kanske man borde fundera på hur man marknadsför sig, hur lättillgängligt det är för människor att hitta ny och relevant information. Jag har flera gånger försökt att få info om vad Friluftsfrämjandet gör i Boden men har mötts av nada info, så jag antar att de inget gör.

På Boden kommuns sida om Gruvberget står något om turspår som utgår från Gruvbergsstugan uppe på toppen, de vill jag veta mer om, hur långa är de, sladdas de fortfarande osv.

Jag har en dröm och det är att ex Friluftsfrämjandet och Bodens skoterförening gjorde en gemensam insats för en vandringsled här i området. Skoterspåren är redan nu ypperliga att gå på under sommaren men ibland går de över myrar och då tar vandringen stopp. Tänk om skoterföreningen kunde dra ut plank på vintern med skoter så skulle Friluftsfrämjandets folk kunna spika spänner på våren innan tjälen går eller nåt sånt. Jag skulle gladeligen se en vandringsled mellan Boden och ex. Skogså, då kan man gå dit och sen hyra kanot och paddla till ex. Luleå och ta sig en fin middag på restaurang där. Ett perfekt heldagsäventyr. Jag skulle gärna engagera mig i en sådan sak men som sagt det är fasiken inte lätt att komma i kontakt med dem. Men kanske får vi tag på dem uppe i stugan i eftermiddag.

Som gammal mulle skulle det vara kul att få ge tillbaka lite till föreningen.

En paus från verkligheten och en resa till lugnet – Dag 3, 15 mars 2010

Uppstigningen skedde okristligt tidigt igen men jag var konstigt nog rätt vaken och inte dödstrött, tänk vad lite fjälluft kan göra. Jag som brukar vara tröttheten själv på min semester.

När vi drog ifrån gardinerna såg vi att det hade snöat. 5-7 cm puder låg på marken. Liliane lagade frukost och vi pratade om vad vi skulle ta för tur idag. Vi kände båda för en lite längre tur så Liliane fick bestämma. Det blev Björkliden och Rallarkyrkogården. Dock skulle vi inte kunna skida på Rallarleden hela vägen utan vi var tvungna att ta oss ut på Torneträsk när vi skulle passera lavinområdet. Vi hade ju lyckats komma till Abisko när det rådde nivå 4 på lavinfaran. Vi åt vår frukost, läste lite, fixade fikamackor och diskade innan vi gav oss iväg.

Vädret var strålande. Nästan helt vindstilla, klarblå himmel och strålande sol. Snön alldeles ny, vit och for runt fötterna när vi gled fram. Rallarleden startar med en nedförsbacke och jag var lycklig, det var brett, nysnö och det gick enkelt att ploga sig nedför. helt perfekt före. Det här skulle bli en toppendag. Liliane kom farande ner för backen i sin vanliga stil som ser så gullig ut och stabilt.

Efter backen hade vi samma fina före några hundra meter till men sen smalnade det av och stupade rätt ner mot gamla kraftstationen och det var inte det minsta upptrampat utan plötsligt skidade vi i decimeterdjup snö. “Du ville ha äventyr, nu får vi äventyr” sa jag, log med hela ansiktet och kämpade vidare i snön som nu var en smal nedtrampad stig i skogen, hur mysigt som helst. Vi tuffade på i vår egen takt, stannade, fotade och kommenterade hur ofantligt vackert det var.

Efter ett tag nådde vi fram till träsket och leden går parallellt med vattnet ett tag. Ett tag tappade vi bort leden och åkte ut på en av hedarna bredvid men på andra sidan skogsdungen såg man leden hur tydligt som helst när vi tittade bakåt. Helskumt. Vi hittade ett bra ställe att ta oss ner på isen och tog sikte mot en klippa en bit bort. Solen gassade och den lilla vind som var låg i ryggen på oss.

Träsket låg helt orört men snön var så tunn att vi inte sjönk allt för långt ner utan kunde skida på i rätt bra fart. Det enda jobbiga var att ibland tog inte stavarna i annat än is. Bakhalt på stav kan man säga. Vi skidade ca 4 km innan vi var framme vid klippan vi tagit sikte mot. Det var ett perfekt ställe för paus och lite mat. Solen hade gjort att vi båda två svettats en del och behövde vätska upp igen. Proceduren från gårdagen upprepades. Vi trampade igenom i djup snö och fixade så att liggunderlaget kunde ligga platt medan benen fick vila i nedtrampade hål. Vi satt med solen i ansiktet och det var hur skönt som helst. Utsikten var inte fy skam den heller.

Efter en hyfsat lång paus som innefattade att äta mackor och dricka te samt att skicka bild nummer 2 här ovan till folket på twitter och en av mina kollegor så spände vi på oss skidorna igen och tog sikte mot Björkliden. Vi fick ta några korta pauser då bådas händer blev iskalla. Vet inte var det var så fort vi hade ätit och sen skidade igen blev händerna iskalla, som om all värme var i magen för att ta hand om maten. Björkliden passerades och vi funderade först på att svänga in vid Silverfallet men just då var vi i skugga och det blåste kyliga vindar så vi skidade vidare mot solen.

Plötsligt var vi inte ensamma på sjön, vi såg någon som skidade mer rakt ut på sjön, själva följde vi strandlinjen några meter ut. Den andra verkade ha tagit sikte mot Abisko en mer rak väg än vi tog åt andra hållet. Det såg så fridfullt ut att skida på egen hand över sjön. Solen gassade men då och då hamnade vi i skugga från någon fjälltopp eller ett litet moln som behagade glida förbi då blev det genast kallare så vi pinnade på lite extra så fort det hände. Det var många km med “ingenting” men så plötsligt dök det upp stora maffiga istappar, var bara tvungen att stanna och fotografera. En stund senare dök det upp ett ismonster, det var jag ju också tvungen att fotografera.

Vi visste att vi skulle runda en udde och att där skulle det finnas en raststuga, tanken var att vi skulle stanna där och ta oss en liten rast. Vi rundade udde efter udde utan att det var rätt ställe. Efter att ha skidat i den lösa snön så började det nu gå lite tungt. Bortom Björkliden var det betydligt mer snö på isen än i Abisko så vi valde att leta upp relativt nya skoterspår att följa istället. Plötsligt gled vi fram över sjön. Vilken skillnad det är att pulsa i djupsnö med skidorna mot att åka på fast snö. Men samtidigt är det lite kul att få bana sin egen väg i allt det vita.

Tillslut kom vi fram till en udde där det på andra sidan låg några hus men min minnesbild var inte att det skulle vara så nära E10 uppe på land så kartan åkte fram och iPhonens GPS fick stå till tjänst för att tala om var sjuttsingen vi var och hur långt det var kvar. Vi hittade på kartan var vi var men det skulle inte vara några hus där. Helskumt. Men nu visste vi i alla fall var vi var och ungefär hur långt det var kvar.

Vi tog sikte mot en ny udde och följde spåren mot den. Uppe på toppen på udden stod en stolpe med en ring på. Vi funderade länge på vad det kunde vara, det ena förslaget sjukare än det andra men jag hade mina aningar om att det kunde vara en gammal fyr men det kändes lite underligt. Jag fotade i alla fall grejen och tänkte jag kan ju fråga här i bloggen om någon vet sen när jag kommer hem.

Vi rundade udden och nu borde vi snart se stugan. Liliane passade på att skida närmare berget och hoppa ner bakom en stor snöhög för att kissa. Själv skidade jag vidare för att se om jag kunde se stugan och visst bara några meter bort skymtade nu något rött. Jag fortsatte dit och det låg ett “sommarhus” och bakom det en raststuga i din enklaste form med bara ett rum med trägolv inget mer, på andra sidan huset fanns det ett torrdass så istället för att sätta mig ute i en driva valde jag den varma frigolitsitsen på dasset. Det fanns dock ingen toadörr kvar den låg på tvären framför dörröppningen så man hade fri utsikt. Liliane kom ikapp mig medan jag filosoferade på dass. Vi försökte hitta något bra ställe att slå ner rumporna på för lite fika men hittade inget. Vi kikade lite på informationstavlorna som fanns vid raststugan som visade sig ligga vid en parkering vid E10 och där fanns en skylt som upplyste om vad det var vi hade sett på berget. Se på sjutton det var en fyrplats.

Skylten sa att det nu var 1 km kvar till Rallarkyrkogården så vi bestämde oss för att skida dit och ta en paus där istället. Först fick vi korsa E10:an och sen var det en mördarbacke uppför. Men plötsligt dök kyrkan upp och vi såg att kyrktrappan skulle passa perfekt för ett raststopp. De sista solstrålarna silade mellan träden och det var lä. Jag sopade av stentrappan och rullade ut liggunderlaget och vi kunde luta oss mot den gröna kyrkporten. Vi åt vår minestronesoppa som var toppad med resterna från köttfärssåsen dagen innan. Det var riktigt mättande och gott.

När vi hade ätit klart, sträckt ut benen ordentligt var det bara att spänna på sig skidorna, vinka adjö till den söta kyrkan på höjden (kyrkogården var gömd i all snö) och ge sig ut i det underbara snöiga skogslandskapet. Någon hade åkt här före oss mest troligt personen vi såg ute på isen. Vi behövde bara följa i dennes spår. Det började skymma lite och ljuset var fantastiskt, dock svårt att fånga med kameran.

Vi kom till en korsning där det satt skyltar, en uppsättning gamla skyltar och en uppsättning med nya skyltar. man kan ju undra varför de inte tar ner de gamla när de sätter u pp de nya men kanske vill de bevara dem av någon anledning. Hur som helst så tittade jag på den gamla skylten och läste “Björkliden 4,5 km” medan Liliane läste på de nya skyltarna och sa “Björkliden 3 km” så hur långt är det då till Björkliden från detta ställe kan man ju då undra. Ja vi antog att det i alla fall inte skulle vara längre än 4,5 km och fortsatte vår färd. Vyerna var helt fantastiska nu när vi hade kommit upp en bit ovanför träsket.

Det var fina spår att skida i nästan hela vägen fram till Björkliden förutom sista biten då vi fick skida i rackliga skoterspår som inte gav något fäste och det var allmänt svårt att få någon styrsel på skidorna. Men strax efter 16 kom vi fram till Björkliden. Jag hade glömt bort att Hotellet Fjället ligger långt upp i backen så vi skidade nedåt men där finns ju bara Gammelsgården som är konferensanläggningen. Vi haffade en som jobbar i Björkliden och frågade om det fanns någon servering där nere men nej allt var uppe på Fjället. Vi som hade sett fram emot en kopp te/kaffe och bulle. Vi skidade upp till tågstationen. Liliane började känna sig trött och funderade på att ta tåget tillbaka till Abisko medan mina ben fortfarande var pigga. Tåget hade dock precis gått. Vi gick in i lanthandeln och handlade lite energi i form av nyponsoppa och frukt.

Jag lånade toan i stationens vänthall och när vi kom ut bestämde Liliane sig för att ta sig upp till Fjället och vänta på nästa tåg 3 timmar senare medan jag ville skida till Abisko så vi skiljdes åt. Jag gled nedför berget på vägen, fick bromsa mig genom att köra ut ena skidan i plogvallen. När jag kom ner till korsningen kom 2 polisskoter farandes i full fart, undra var de skulle. Jag korsade vägen och tog mig in på Rallarleden igen.

Nu började himlen rodna och jag visste att jag nog skulle få skida en bit i mörker så det var lika bra att sätta fart. Jag gav mig iväg på leden och stannade och tog lite foton, bland annat måste man ju fota Lapporten. Jag visste att jag inte borde skida förbi lavinområdet, särskilt inte ensam så när jag kom fram till skylten var jag tvungen att hitta en väg ut. Som tur var gick det en bilväg upp precis där så det var bara för mig att skida ut i djupsnön och ta mig ner för vägen. Någon annan hade redan skidat där innan snön fallit så jag hade lite att gå på i alla fall.

Men väl nere vid vägen fanns inte längre några spår, verkar som om de gamla spåren kommer från någon som startat ex. från/till en bil. Undrade hur sjutton jag skulle ta mig från vägen ner till träsket. Jag skidade längst med vägen i diket en stund tills jag såg ett ställe längre fram som såg lovande ut men när jag väl kom dit var det lite väl många buskar så det blev att skida en bit till. Men tillslut blev jag less på alla vinkande bilister att jag satte av ner mot sjön i första bästa slänt. Men det var ett misstag. Snön var jättedjup och det var väldigt brant. Plötsligt skar skidorna ihop och jag tappade balansen. Gled snabbt som attan mot en buske och ena skidan körde fast, föll och fick sen hasa mig 5 meter i den djupa snön, allt fastnade i buskens kvistar men tillslut var jag loss genomsvettig och full med snö innan för jackan. Jag skidade ut en bit på sjön och tänkte kolla på min karta var på sjön jag var för att se om det var bättre att ta annan väg än när vi hade åkt till Björkliden. Då upptäckte jag att mitt kartfodral med min kompass och karta var försvunnen. Antog att jag hade fastnat med kartfodralet uppe i busken så jag kämpade mig upp för backen igen men nä jag kunde inte se någon karta där. Skidade ut på isen igen förbannad för att jag hade tappat min karta. Jag brukar alltid knyta fast kartfodralet i ryggsäcken och hade tänkt på det på rastplatsen men tänkte jag gör det senare och glömde bort det. Jag ringde till Liliane som satt på Fjället och bad henne kolla i vänthallen så att den inte hade ramlat ut där.

Ute på sjön var det bitvis dimma och i den var det bitande kallt så jag skidade så fort jag bara orkade. Dimman gjorde det lite svårt att se så jag valde att leta upp våra gamla spår och skida i dem tills jag hittade igen var vi hade gått ner på sjön. Mörkret föll över mig så den sista biten var rätt mörk men det gick bra ändå. Men jag höll på att dö sista biten var riktigt trött och frusen då kom jag till mördarbacken bakom Turisten, men gud så jobbigt det var. Men upp kom jag tillslut.

Väl framme vid Keron skyndade jag mig in för en varm dusch och lita bastu. Var rätt frusen. Alla kläderna hängdes in i torkrummet. Jag upptäckte att jag var vrålhungrig så jag ringde Liliane för att kolla om hon hade ätit. Vi skulle ha lagat pasta och korv tillsammans men jag antog att hon käkat på Fjället. Visst hade hon det så jag gick till butiken på turiststationen och köpte mig lite knäckebröd, philadelphiaost och en yoghurt, det fick bli min middag tillsammans med lite Ballerinakex. Inte världens bästa middag men jag var för trött för att ställa mig och laga mat.

Liliane kom tillbaka ca 45 min efter mig och vi var båda rätt så trötta men en stunds slappande orkar man alltid med så vi var i brasrummet och pimplade te och läste. Plötsligt skrek en människa “Northern lights, northern lights, now outside” och Turisten tömdes på folk. Det var –20 ute och ett grönt norrsken spred sig över stora delar av himlen. Jag hade inte så mycket kläder på mig så jag stannade inte ute så länge. Dessutom är jag är rätt van vid att se just de gröna norrskenen. Men visst det var jättevackert och jag förstår de som spanade från balkongen eller sprang ut flera gånger. Många hade inte sett norrsken förut och de har inte så många chanser att se ett heller.

Pratade med ett trevligt par från Växjö som jag utbytte turer med. Det blev så varje kväll efter det.

Kom i säng rätt tidigt för jag hade trots allt skidat 2,5 mil den här dagen och var trött.

Vill ni se något vackert så klicka på bilden och zooma ut och scrolla dig en bit nedåt, se till att du är i satellitläge. Fjällen är som ett konstverk.

Länkar till alla dagar och galleriet: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [Galleri]

En paus från verkligheten och en resa till lugnet – Dag 2, 14 mars 2010

Jag sov relativt gott, klubbad oxe, men vaknade sjukt tidigt, redan kring 6 men lyckades somna om tills Liliane vaknade i slafen under kring 7 då var det lika bra att kliva upp.
Vi hade dagen innan köpt havregryn för att kunna göra gröt om mornarna. Jag är van att göra gröt i micron men Liliane var spisgrötkokerska så det föll sig så att hon satte igång med gröten medan jag dukade fram resten och plundrade “bortskänkeslådorna” efter godsaker. Jag var sjukt hungrig efter gårdagens pyttemiddagsportion så det blev både gröt och mackor till frukost, jag som normalt inte kan få i mig något före 9:30.

När frukosten var uppäten och jag hade diskat (schhh säg inget till min sambo att jag diskat) så tog vi oss till butiken och hämtade ut skidor och pjäxor. Vi stannade till i Fjällsport-luckan och frågade om lite turer. Han tyckte vi skulle t det lugnt första dagen och skida på Kungsleden en bit. Han sa att milsspåret krävde en hel del eftersom det var 200 höjdmeter att ta på 3 km. Vi tackade för tipsen och gick till rummet för att bylta på oss lämpliga skidkläder och packa lite mat, extrakläder och snacks. Efter en snabb visit till termospåfyllningskranen (som för övrigt är något jag gladeligen skulle ha hemma, tevatten på sekunder).

Vi diskuterade lite fram och tillbaka vad vi skulle ta för tur men fastnade tillslut för milspåret eller kanske Kungsleden vi fick se när vi kom ut. Vi tänkte att det kan vara bra att börja med spårad terräng för att vänja sig med skidorna. Vädret var ca –9 grader och halvmulet. Rätt så perfekt skidväder. Vi kikade där Kungsleden startar men det såg ganska söndertrampat ut och spårat kändes mer lockande i alla fall för mig.

Milspåret hade en profil som såg lite utmanande ut (se nedan) men vi hade gott om tid att ta oss uppför och sen få njuta nedför.  Spåren var fina, hårda men inte så djupa och vi hade båda vallningsfria skidor så det kändes bakhalt så klättringen uppför var rätt ansträngande. Men jag kände mig oförskämt pigg, verkar som mina järninfusioner har funkat. Trodde aldrig jag skulle ha klarat av backarna utan de 2  infusionerna. Men visst det var bitvis jobbigt att klättra uppför. Spåret började dock med en nedförsbacke som vi båda lyckades falla i, så var det gjort.

Det blev många meter saxning. Liliane hade antingen bättre fäste än mig eller bättre teknik för hon klev på i spåren bra mycket längre än mig, eller så gav jag helt enkelt upp för tidigt. Min stukade vänsterhandled tog mycket stryk när jag behövde lägga mycket tyngd på den. Ben efter en stund hade vi passerat halva klättringen utan att vara annat än varma och svettiga och lyckliga.

  Efter ytterligare 2 km började vi känna av klättringen och var törstiga. Det var dags att ta en paus. Vi kikade efter ett bra ställe att stanna på och efter en jobbig backe och en liten sväng dök det upp en stor sten som såg perfekt ut. Vi stannade och klev av skidorna och vips sjönk vi ner i snön till ovanför knäna. Det var lite besvärligt att ta sig fram till stenen men tillslut så lyckades  jag rulla ut liggunderlaget och få ett litet hål att sätta ner fötterna i, Liliane valde att stå upp.

Vi passade på att äta våra medhavda mackor och dricka lite varmt te. Soppan fick ligga kvar tills senare. Solen ville inte komma fram så vi blev lite frusna, fikat blev därmed inte så långvarigt. Så det var bara att försöka ta sig ur djupsnön till skidorna igen. När jag var på väg att sticka iväg ner för första backen såg jag att Liliane inte fick på sin ena skida, den strulade så det var bara att backa tillbaka. Efter lite tjorvande fick hon på den och vi kunde ge oss av utför den här gången.

Och utför gick det jösses vilka backar. På 3 km tog vi oss ner de meter vi tidigare klättrat uppför och backarna var långa och mycket brantare än vad jag var van vid hemifrån  Paglaspåret. Jag fick nyttja rumpbromsen titt som tätt när skidorna inte gjorde som jag ville.  De grunda spåren gjorde att man inte hade hjälp av spåren för att hålla skidorna raka. Det var inte heller brett nog vid sidan av för att kunna ploga och försökte man hände det att ena skidan for ner i spåret och då var det kört. När jag inte satte mig med flit hände det att skidorna gled ihop, gled isär eller bara jävlades rent allmänt. Oj oj vad jag föll. Men vad gjorde det, jag var i Abisko, hade underbara vyer och fick uppleva vinddraget när det väl gick bra utför. Liliane klarade sig mycket bättre än mig, hon såg ut som en gammal samegumma med stavarna pekande rakt ut, benen brett isär och lätt böjda knän. Hon svischade ifrån mig ner för backarna och fick stå och vänta på att jag skulle komma nerramlandes. Jag lyckades tappa bort linsskyddet till kameran i ett av fallen, det var mindre kul. Vid en backe svek modet mig, jag blev omåkt av ett finskt par och deras hund (som förövrigt hade en skiddräktsliknande sak på sig) och de bara gled ner för backen med små nätta svängar medan jag kände det som jag stod inför ett stup. Jag ville verkligen inte åka ner för backen men såg Liliane försvinna bortåt och visste att hon inte skulle höra mig om jag ropade så det var ju bara att kasta sig utför. Jag klarade backen men i svängen stack det ut en rot som fångade min stav och pang så låg jag och kravlade omkring. När jag väl hade kravlat mig upp igen kom ett isigt parti med lätt nedför. Givetvis gled skidorna åt var sitt håll och jag ramlade där det var isigt och blött. Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig upp igen. Min värdelösa vänsterhand hade jag ju ingen hjälp av så det var bara att hasa sig ut i snön för att försöka hitta lite fäste.

Tillslut var vi nere vid jokken igen och det var bara platt mark kvar tills vi skulle vara uppe vid vägen igen och kunde ta oss upp till turiststationen. Det kändes lite snopet att det var så kort, jag hade mer i benen att ge.

 

 

 

Vi var ute i ca 3 timmar 11:20 till 13:15 så vi hade hela dagen på oss att göra annat. Nu hade vi testat skidorna och överlevt så skidorna fick vara resten av dagen. Nyfiken på var vi åkte kika på kartan på Funbeat eller Abiskos fina karta.

Vi ställde skidorna och tog oss en promenad ner till bastun vid träsket. Det är en kilometer ner, en lagom promenad för att gå ur benen och sen få äta lite. På en bänk utanför bastun satt vi och tittade ut över Torneträsk och åt vår soppa. Tänk att mat är så gott utomhus.

Efter maten kikade vi på vaken som de sågat upp för dårarna som betalar nästan 1000 kr för att  basta i 90 minuter i vedeldad bastu och doppa sig i en vak. Sen blev det en promenad tillbaka upp till Keron och vi hämtade våra böcker för en stunds slappande i brasrummet. Det var så skön att få vila benen en stund och få upp värmen igen.

Det var lugnt och skönt i brasrummet så vi låg och lästa i ca 2 timmar och jag han nästan läsa ut Brev till en bokhandel. Men efter 2 timmars läsning började det kurra i magen så vi tog oss upp till Keron för lite mat och dusch. Vi gjorde pasta med köttfärssås med lite mögelost till. Det smakade riktigt gott.

 

Efter maten kröp det i benen på mig så jag föreslog en promenad och vi gick upp till dalstationen och kikade lite, det är en liten kortis på 1 km enkel väg. Där uppe kikade vi på konstverket som skall föreställa ett norrsken. Praktiskt att ha de gånger som himlen inte ställer upp med ett. Promenaden gick sedan tillbaka ner till Turisten men jag kände att jag behövde röra på mig lite till så jag gick bort till forskningsstationen och tillbaka, ytterligare 4 km blev det.

Summan för dagen blev 1 mil skidåkning och 8 km promenad. En massa fjälluft, några blåmärken, många skratt och fina vyer. Somnade efter att jag läst ut Brev till en bokhandel.

Länkar till alla dagar och galleriet: [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [Galleri]