Vet fortfarande inte vad som får en att gå 10 mil

För ett år sedan undrade jag vad som får en att gå 10 mil. Jag hade inte något riktigt bra svar på det då och omgivningen brukar vara rätt snabba med att hjälpa mig med "du är galen", "du har mer än en skruv lös", "du är knäpp". Så vad får en då att göra det en gång till, det kan man ju verkligen undra. Vad får en dessutom att ställa sig på mållinjen och gå iväg fastän det duggregnar och väderprognosen säger regn i 24 timmar? Vet i fan. Kanske inte omgivningen är så fel ute ändå.

Anmälan

Men jag vet i alla fall vad som fick mig att boka och åka tillbaka till Adak. För det första var det Anne S på Funbeat som lite snällt påminde mig när hon frågade om jag skulle gå i år också. Minnena från stämningen innan och efter loppet i fjol kom över mig. Jag läste igenom mitt eget blogginlägg från Lapland Ultra om och om igen och känslan som jag hade när jag gick där i midnattssolen kom smygande, jag ville dit och uppleva det där igen. Känslan av att se Adakskylten och 99-skylten (ja de var mer känslosamma än själva målet) igen.

Ditresan

Så på torsdagen satte jag mig i bilen efter att ha jobbat till 15-tiden. I år skulle jag slippa stressa och komma i god till till middagen.

Jag köpte lite fika på ICA Kvantum innan jag brummade mot Arvidsjaur. Lyssnade på Porto Francos väktare av Ann Rosman (läs den, riktigt bra och spännande bok). I Arvidsjaur stannade jag på macken (tror aldrig jag passerat Arvidsjaur med bil utan att ha stannar där förutom på hemvägen men mer om det sen). Köpte mig en dajmstrut och brummade vidare. Renar dök upp på samma ställe som i fjol. Skulle allt upprepa sig?

Efter ett tag kom jag fram till korsningen där jag hade svängt av i fjol, där det var så otroligt dålig väg. Jag valde att köra en bit till och svängde in vid Kläppen där jag kört ut året innan istället. Men min GPS var inte helt överens med den vägen visade in mig på små små skogsvägar med grässträng på mitten, det blev en rejäl omväg men tillslut kom jag ut där jag kände igen mig, dvs på ultrans bansträckning. Tyvärr går det ju inte att blunda når man kör bil så jag fick uppleva en del av sträckan i förväg. Solen strålade och det var tokvarmt. Tänk om det kunde vara så under loppet oxå, eller kanske inte riktigt så varmt.

Ankomst

Väl framme i Adak hittade jag snabbt igen Annika som hade hand om boendet, hon visade mig var madrasserna och sängkläderna fanns och jag fick välja ett rum på nedervåningen.

Jag gick till restaurangen och blev där glatt överraskad, fick en kram av Bertil som mindes mig från i fjol och även Annika som sprang med sin syster Anja var där (det var hon som vann renen). Hon sa i fjol att hon aldrig någonsin under några som helst omständigheter skulle göra om det där men likväl stod hon där och kramade om mig. Blev så glad över att träffa några jag kände sen tidigare.

Pratade med de få som redan checkat in på skolan och åt mat. Tog en rejäl portion spagetti och köttfärssås fast det absolut inte är en favorit. Men man behöver bränsle inför 10 mil.

Väl på rummet kring klockan 21 efter att jag kånkat in alla mina saker och hängt upp ett lakan där det borde varit en dörr hade jag svårt att komma ner i varv. Dessutom var det ju lite för kul att leka med Google+. Så först en bit över midnatt lade jag bort dator och telefon. För sent, fan jag hade behövt sova mer.

Ställde klockan på 09:20 då skulle jag hinna göra mig i ordning och äta frukost innan frukostserveringen stängde.

Uppladdning

Sov väldigt oroligt, vaknade flera gånger och fick tassa upp och kissa. Sen så vaknade jag en timme före väckarklockan och kunde inte somna om, lika bra att ta sig upp då. Tog mig en rejäl frukost tillsammans med de andra. Börje försökte övertala mig att inte bära ryggsäck i år, han menade på att det skulle sinka mig, det är bara att planera var grejerna skall ut istället. Men ingen tar min snuttefilt ifrån mig. Efter frukosten satte jag mig ute i solen och jobbade, skrev lite mail och förtydligade testfall. Lyckades även få ett stort bromsbett framför vänster stortå, sved och kliade som attan.

Snart var det dags för lunch och mitt batteri började bli tomt, då kom 2 andra löpare fram så jag passade på att visa dem var de kunde sova. Lade datorn på laddning och gick ner till lunchen. Köttbullar och makaroner, min mage gillar ju inte mjölmat men det är bara att bita ihop. Behövde ju äta ordentligt.

Skrattade år Bertils försök att övertala en kille (som jag tyvärr glömt namnet på) att ha siktet inställt på bara maraton var helt fel. Har man åkt ända till Adak var det väl lika bra att ta reda på vad man kan prestera på 100 km. Ett maraton kan man ju göra var som helst. Övertalningen gick dock inte så bra. Annika och jag försökte hjälpa till men killen var inställd på ett maraton och så blev det sen också.

Jag gick till rummet och jobbade en stund till och skulle sen sova lite men först lade jag fram alla grejer jag skulle ha med mig ut på rundan. Tog även fram allt för fotvård.

Jag klädde av mig och kröp ner kring 15-tiden tänkte sova till 16:45 för att hinna fixa fötterna och äta middag innan starten kl 18. Så fort jag hade blundat och lagt mig till rätta började dragspelsbandet att öva. Jag hade nog kunna somna medan de spelade men nu övade de mer eller mindre samma låt om och om igen bara några takter av den innan alla var samspelta. Jag saknade ju dörr och de stod rakt utanför huset med en dörr öppen så ljudet kom rakt in till mig. Höll på att bli galen. Försökte koppla bort dem, jag behövde ju få vila innan starten. Det var redan ont om tid. Jag försökte ignorera ljudet, slappna av i hela kroppen, bara vara. Men nä det gick inte jag blev bara spändare och spändare, jäkligt dålig uppladdning.

Men så tystnade de en liten stund kanske 5-10 minuter och min hjärna gick ner i varv och jag kände kroppen bli tung mot madrassen. Då blev jag tokkissenödig, var bara att kravla sig upp och på toa. När jag kom tillbaka spelade de igen och det var bara några minuter kvar tills min väckare skulle ringa. Lika bra att fixa fötterna och byta om. Så det gjorde jag.

Packade allt som skulle med i ryggan, tog mina packade påsar som skulle ut på stationerna och lämnade in dem innan jag gick för att kasta i mig lite mat. Kassler, ris och brunsås och jag kastade verkligen i mig maten. Sen var det inte många minuter kvar till starten. Minglade lite bland folket som var på plats och drog mig långsamt mot starten. Stötte ihop med Angelica Jaako som jag sett skulle gå på hennes och hennes brors blogg vi blev avprickade för start. Vid starten blev jag även överraskad, där stod en Göran, aka mannen i gult från i fjol. Vi hade haft lite mailkontakt och han hade sagt att han inte skulle vara med i år eftersom han skulle cykla Styrkepröven.

Starten

Det var bara minuter kvar och nu började det pirra lite i magen. Börje försökte åter igen att övertyga mig om att bära ryggsäck var dumt, men ingen tar min snuttefilt från mig har jag ju sagt. Det är min trygghet att känna att det jag behöver för stunden finns med mig, inte behöva vänta på någon bil eller station för att få plåster, energi, regnjacka osv. På tal om regnjacka funderade jag fram och tillbaka huruvida den skulle åka på redan i början eller inte. Det duggade ju. Men det kändes ändå varmt så den fick vara kvar i väskan. Jag insåg rätt snart att det skulle bli svårt att inte vara social, möjligtvis om jag tryckte i lurarna och bara drog. Men jag bestämde mig för att ingen annan skulle bestämma min fart (i alla fall inte neråt). Skulle jag slå mig i slang med någon och denna sackar av så drar jag.

Vi gick fram till startlinjen och sekunderna räknades ner innan startskottet brann av.

Loppet

Inga tjuvstarter. Jag gick och pratade med Göran och Angelica. Vi gick ut i ett rätt bra tempo. Första delen är lätt uppför så Angelica som skulle löpa/gå 3/7 vände på det och började med att gå.

När vi kommit upp för backen gav hon sig iväg joggandes. Såg lätt ut. Jag och Göran fortsatte i ett bra tempo ca 8:42 min/km. Vi gick i det tempot och pratade om ditten och datten, Göran berättade om Styrkepröven, cykling från Lillehammer till Oslo, han nyligen cyklat och vi studerade joggare framför oss. En man i gul tröja hade en så helskön stil han gick inte och han sprang inte heller men jag vet inte om jag skulle klassa in det som jogg heller. Attans att jag inte filmade.

Första kontrollen i Koubevare var vi på rätt snabbt, där fanns bara dryck så jag passade på att svepa en sportdryck. Göran stannade till vet inte riktigt vad han gjorde, jag hojtade att jag skulle vidare och att han fick springa ikapp om han ville. Jag började fiska fram lurarna till MP3-spelaren och ljudboken men då kom han joggandes och vi gick vidare mot 1 mil. Det som var bra med att det duggregnade var att myggen höll sig borta. Jag tog upp min första energibar och bet en bit. Ett bett i halvtimmen var planen.

Angelica hade nu fått ett litet försprång men inte ointagligt stort, bestämde mig för att inte släppa henne allt för långt. Snart passerade vi milskylten på 1 timma och 27 minuter. Göran tog ett foto.

Kontrollen Kokträsklidvägen vid 9,9 lyst med sin frånvaro, den dök sedan upp strax efter milsskylten. Även där fanns det dryck så jag tankade i mig en kåsa sportdryck till. Lika bra att fylla på medan man kan. Göran tackade för sig, här skulle han byta strumpor och han förstod att jag inte skulle vänta på något sådant. Jag tackade för sällskapet så långt och önskade honom lycka till. Kanske skulle han orka ända runt, kanske inte.

Nu var Koktträsk 13,5 nästa kontroll, nu var jag ensam, nu hade jag 8,65 mil framför mig att gå. Hade gått om mannen i gult med den lustiga stilen och såg Angelica där framför mig. Tog fram lurarna igen, stoppade in dem i öronen men hörde det otrevliga ljudet från när sladden skavar mot något. Förbannade mig själv för att jag tagit de nya Skullcandylurarna som är så otroligt dåliga istället för Hermans billiga Clas Ohlsonlurar som har mjuk sladd och inte låter. Stoppade tillbaka lurarna igen och lät tankarna ta över. Mina fingrar såg redan ut som prinskorvar, visste att innan loppet var slut skulle de ha svullnat ännu mer. Försökte tänka på att gå och knyta/öppna händerna för att pumpa runt blodet lite.

Jag försökte ignorera att det duggade, hälsade på de som tittat ut från sina hus när vi passerade och njöt av att sätta ena foten framför den andra och komma lite närmre nästa kontroll. Plötsligt plingade det till i mobilen, hade glömt att slå över till flygplansläget som jag annars hade hela tiden när jag inte twittrade distanser. Det var nogge som på något sätt fått veta att jag var ute och gick nu, han hade fått för sig att det skulle vara på lördagen. Han önskade mig lycka till vilket värmde.

I Kokträsk blev det blåbärssoppa som slank ner och Kokträskskontrollanterna tyckte det var lite synd att man passerar den bästa kontrollen så snabbt :-) Jag tackade för mig och spurtade snabbt vidare. Försökte hålla ett högt tempo så gott det gick.

Det sneda huset var lika snett i år och tvättplatsen kändes inte riktigt lika mysig som ifjol. Tänk så vädret kan påverka hur saker och ting känns.

Utloppetkontrollen vid 17,2 blev det bara lite mer blåbärssoppa och snabbt iväg. Sträckan innehåller några fina våtmarker precis innan 2 mil.

Vips var jag ikapp Angelica vid 2 mil så hon kunde ta ett kort åt mig. Så snälla är vi mot varandra på dessa tävlingar. 2 mil tog 2 timmar och 48 minuter.

Nu var det jag som låg först av oss (det fanns givetvis en hel del andra framför oss men de syntes inte till).

Det var bara att mata på, jag visste ju att hon gick/sprang och snart skulle var ikapp. Men jag tog mig lite tid att filma. I fjol hade vi ju kanonfint väder och det var motsol som nästan var svår att hantera ungefär här.

En liten inblick i hur det såg ut

Angelica kom och joggade om mig strax efter att jag hade filmat klart. Jag ökade på takten lite ytterligare men insåg att hon inte skulle få så långt försprång denna gång, hon sprang så korta snuttar. Nu gick vi om varandra lite titt som tätt och himlen öppnade sig och det spöregnade. Min hjärna registrerade att det regnade, jag tog på mig regnjacka för att inte bli allt för nerkyld. Jag tittade på skorna och tänkte att jag får inte trampa i vattenpölar för då blir jag blöt. Men jag borde ju ha kopplat att regnet även landade på ovansidan skorna och säkerligen skulle blöta ner mig den vägen. Borde ha stannat och tagit på mig goretexstrumporna. Men jag var så stressad av att ha en snabb person precis bakom mig eller precis framför mig att jag slog bort tanken på att stanna.

Snart så var en fjärdedel av loppet avverkat. Stannade inte ens i steget för att fota skylten efter 3 timmar och 32 minuter.

Jag fortsatte att dricka blåbärssoppa och åt några bananskivor då och då. Minns inte riktigt vilken kontroll det var jag upptäckte saltgurkan på och det blev snabbt en favorit. Efter tre timmar var jag i Ruttjebäcken vid 26,8 och någonstans därikring var vi ikapp Sverre som hade startat med att springa. Nu såg han lite sliten ut och framför allt frusen. Gick bredvid honom en stund och pratade innan jag ökade på stegen igen. Angelica gick om och joggade lätt, det gick utför så jag tog några försiktiga joggsteg och kände hur det avlastade höften en stund så jag joggade små korta intervall på en 50-60 meter åt gången. Nu kom en bil och bromsade in det var Göran som hade brutit, ljumskarna orkade inte. Han önskade mig lycka till. Han kom sedan att dyka upp lite fler gånger under natten.

Långt bort i fjärran fladdrade något blått, någon med en blå poncho gick där. Passerade Angelica och jo hon såg också att det fladdrade från någon som vi tagit in på. Jag ökade mina steg och fick ett litet litet avstånd.

Men vid 3-milsskylten fick jag ju stanna och ta ett kort då var hon ikapp igen, frågade om hon skulle hjälpa mig med fotot men jag knäppte snabbt en bild medan hon fiskade upp sin kamera. Här gällde det att passa på. 3 mil passerades på 4 timmar och 15 minuter.

Angelica kom ikapp igen och vi gick och pratade en stund. Hon hade haft det lite jobbigt en stund och tagit 2 värktabletter vilket gett ny energi. Mina stumma höfter gjorde sig påminda och jag tänkte ta värktablett kanske är det rätta nu. Försökte få fram min säkerhetspåse men lyckades inte. Tänkte jag tar det vid Ålidvägen vid 33,2 km.

Jag stannade till och fyllde vattenflaskan vid vattenstationen som stod utställd, fyllde på ny elektrolytblandning och var snart iväg igen.

Snart en tredjedel avklarad. Bara att mata på. Benen kändes lite stela av regnet men fartökning gjorde att det släppte lite men höften ville sig inte riktigt. Efter ytterligare 21 minuter passerade jag 33,33 km och var fortfarande rätt glad.

Regnjackan hade fått åka på och av 2 gånger. Jag stannade till för nu var det ta mig fan akut att trycka i sig en värktablett eller två jösses vad höften och låret stramade.

Fick fram min röda säkerhetspåse och började fiska i den efter min förstaförsbandsväska. Hittar inget. Tänker att den måste ha ramlat ut i ryggsäcken. Av med hela säcken ut med allt. Nä inte fanns den där inte. PANIK!!! När jag packar inför längre turer är compede och värktabletter samt plåster och en liten sax alltid med ALLTID. Hur fan har jag lyckats? Funderade på om jag hade tappat den längst vägen men då borde jag gjort det när jag tog ur jackan ur väskan och då var Angelica rakt bakom mig så hon borde ha hittat den eller någon av de härliga människor som cyklade banan runt och peppade på oss. Nä jag hade nog glömt den på sängen på rummet. Fy fan vilken klant jag är. Jaja det löser väl sig på något sätt, men det tog ett tag innan stressen av att ha glömt den lade sig.

Strax innan dammen blev jag plötsligt kissenödig för första gången, hade ett bra avstånd bakåt och inte allt för långt fram till den fladdrande ponchon. Skyndande mig av vägen en bit. Innan det dök upp någon bakom kröken var jag iväg igen. Nu skulle den i ponchon tas. Snart var jag om och förbi. En ny person dök upp efter dammen. Tjejen med hunden, hon som jag trodde bara var någon som var ute och gick med sin hund vid starten. Jag stressade mig förbi henne och hunden och nu stramade båda höfterna.

Aha där kommer bussen som plockar upp de som brutit de kanske har värktabletter. Vinkar så bussen stannar och frågar dem men nej tyvärr inte. Men de trodde det skulle finnas i Delmål 1 om 5 km. Ja men då så tänker jag och går vidare, gå kan jag ju och det är fortfarande inget fel på farten.

Angelica hade en servicebil, henens pappa. Han var gullig och kollade även till hur jag mådde lite titt som tätt. Han passerade mig nu bara någon kilometer från Bastuträsk och jag frågade om han skulle in till Adak något under natten. Jo det skulle han. Bad honom då kika in på mitt rum och se om min förbandsväska låg där på sängen. Han sa även att Angelica hade plåster om det skulle behövas. men jag skulle ju inte vilja behöva springa ikapp alt vänta in henne när behov uppstod.

När jag var en liten bit ifrån delmål 1 i Bastusel kom sjukvårdsbilen med syrrorna, bussen hade talat om för dem att det fanns en kvinna i nöd. Jag fick 2 alvedon brus och 3 compede att ha när hälen skulle spricka vid 7 mil för det skulle den säkerligen göra.

Nu hade jag fått lite avstånd till bakomvarande och slängde i mig “mat” i Bastusel, tyvärr hade de ingen varmkorv i år. Man kunde grilla korv på några stationer tidigare, det hade varit gott men ack så tidsödande. Jag gick iväg medan brustabletterna löses upp. Drack dem i farten och efter ca 30 minuter kände jag hur de värkade, skönt. Hoppas bara magen klarar sig, den brukar inte uppskatta alvedon. Fick höra att jag låg trea, det peppade ju som fan att fortsätta att inte släppa förbi någon. Framför mig hade jag en kvinna Magdalena och Toshio från Japan.

Angelicas pappa dök upp igen och jag berättade att det inte var lika akut med min förbandsväska men om han hittade den skulle jag gärna ta den.

4 mil passerades på 5 timmar och 45 minuter.

Passade på att chatta lite med Anders som var online. Men vågade inte ha igång telefonens nät allt för länge, dessutom var det ju lite väl fuktigt ute. 4 kilometer kvar till ett maraton, tänk om jag skulle klara det på maxtiden för Stockholms marathon. 6 timmar. Jag bestämde mig dock för att inte göra någon tokspurt utan fortsätta i det tempo som kändes bra. Det fick bli den tid det blev. Och efter 6 timmar och 6 minuter passerade jag marathon.

Inte så illa med tanke på att det året innan hade tagit 7 timmar och 27 minuter dvs långt ifrån maxtiden. Jag kände mig nu riktigt pigg i benen och hade rygg på Toshio, japanen som kommer och kör loppet varje år. Även han körde med en blå poncho från HP. Jag bestämde mig för att testa om jag kunde komma om honom så jag började jogga lite lätt, det gick skönt nerför. Jag knappade in meter på meter på honom och strax innan kontrollen i Björkelund 2 kilometer bort tog jag mig förbi.

I Björkelund hade jag mer energi utlagt och jag var tvungen att stanna till för att plocka ur saker ur påsen. Dock var hjärnan lite trög så jag trodde att jag hade en gel i väskan redan och tog bara en energibar. Medan jag åt lite saltgurka, winerbröd (ett tips saltgurka och winerbröd samtidigt i munnen är inte gott) och drack blåbärssoppa kom Toshio och joggade förbi. Han hade så bråttom att han inte ens kom ihåg att hans numerlapp inte syntes under ponchon. Personalen hojtade på honom och frågade efter numret, han svarade medan han fortsatte springa. Jag fick hjälpa till och peka ut honom i listan. Själv fick jag oxå frågan vilket nummer jag hade, de hade skrivit upp fel i Marathon fast jag både visade min lapp och sa vilket nummer jag hade. Ibland blir det tok helt enkelt. Fyllde på vattenflaskan och blandade ny elektrolytblandning. Såg att min massagehjälte från i fjol stod där, han sa att vi skulle ses senare. Massage inbokad.

Angelica var inte speciellt långt bakom däremot tror jag att tjejen med hunden hade tappat en del mot mig. Så jag jagade på efter Toshio vars blå poncho fladdrade i vinden men han höll god fart på sitt joggande och jag kom aldrig närmre lika bra att spara på energin och gå. I Sjnjerraviken blev det samma som vanligt blåbärssoppa, saltgurka, chips (jo jag har ätit chips under hela loppet fastän jag i april sa att nu får resten av året vara chipsfritt men jag gör undantag för ultran).

5 mil passerade jag efter 7 timmar och 16 minuter halvvägs tjohoo! Lilla lappen åkte upp för att kolla hur mycket snabbare än ifjol då var det 9 timmar och 11 minuter, jag är grymt mycket snabbare i år!

Nästan 2 timmar snabbare på 5 mil inte illa alls tänker jag och knatar vidare mot Klippiudden och försökte igonera att det regnade rätt mycket igen och världen var allmänt disig.

Mitt högerknä bestämde sig någonstans vid Klippiudden att jogga skulle jag inte syssla med, hade försökt att göra det i nedförsbackar för det avlastade höfterna som inte var helt överens med mig och långa kliv.

Nu var det bara 6 kilometer kvar till asfalten skulle börja. Minns hur stelt det kändes ifjol att börja gå där. Stumt i benen så det var inte riktigt med glädje jag såg fram emot Strotsjövägen men jag matade på. Du kände jag att skavet under armarna från den blöta ulltröjan nu gjorde jävligt ont. Ifjol hade jag stannat där och tejpat ett skavande pulsmätarband. Plötsligt dök Göran upp i sin bil han frågade hur det gick och undrade om jag behövde något. Jo en liten sax vore bra för att kunna klippa rent blåsor när (inte om)foten spricker. Han kom på att han hade en liten fällkniv med sax i som jag kunde få låna. Perfekt. Han körde iväg en bit framåt så jag skulle slippa stå och vänta medan han letade. Jag gick till där han stod fick kniven och även en rapport om hur långt bort jag hade Angelica, hon själv hade sagt att hon var några 100 meter bakom men han gissade på att det nog var 400-500 i alla fall.

Göran drog iväg bort till Strotsjövägen och jag knatade efter. Väl framme tryckte jag i mig det vanliga samt fick hjälp med att klippa tejp till under armarna. Det tog en jävla tid och jag såg Angelica dyka upp en bit bort. Nu var det bråttom igen. Tejpjävlarna ville inte fästa ordentligt på den blöta huden så jag fick fästa så gott det gick. Det dämpade smärtan lite i alla fall. Jag hade tänkt fylla på min flaska men kände mig stressad så jag hoppade över det.

Jag var fascinerad över att ingen löpare kommit om mig ännu, i fjol kom ju första efter 4 mil och nu var jag en bra bit längre än så. Försökte räkna ut när de kunde tänkas komma om mig. Om de satsade på 10 timmar skulle de behöva vara vid 5 mil kring klockan 3 på natten och nu var ju klockan kring 2. Det borde betyda att de som springer snabbare än 10 timmar snart borde komma när som helst. Väl ute på asfalten hade jag återigen Angelica ganska nära så jag pinnade på. Den långa slakmotan kom och jag insåg att det var här som Annika sprang om mig ifjol men nu syntes hon inte till.

6-milsskylten kom och jag hade gått på 8 timmar och 56 minuter.

Jag hade försökt att hålla mobilen ifrån fukten men regnet trängde in överallt och tyvärr har min regnjacka nätfickor så även om det är skydd från regn från utsidan så svettas man ju en del. Det kom fukt innanför skyddsglaset på kameran. Ungefär härifrån gick jag ensam i fjol. Regnet gjorde ett uppehåll och jag kunde knäppa upp jackan.

Jag gick på där upp för backen, vattenflaskan började sina lite och jag fick snåla på vattnet. Förhoppningsvis skulle det finnas en vattenstation en bit upp i backen som året innan. Jag ökade avståndet till bakomvarande och när jag närmade mig vattenstationen hörde jag plötsligt något. Vände mig om och fick syn på första löparen. Det var Hässelbylöparen Fredrik Elinder (som slutförde på fantastiska 08:46:34) som med stora löpsteg forsade förbi mig, vi hälsade och jag önskade honom lycka till. Snart var han borta.

Jag fortsatte in mot Slagnäs, tyckte synd om de som satt vid korsningen där man skall svänga av. Löparna/gångarna är ju ganska utspridda så det kan inte hända mycket där. Dessutom har de ingen station, så ingen stannar ju heller.

Av någon anledning känns det mer halvvägs när jag kliver över älven och vänder neråt igen än vad det gör vid 50-kilometerskylten. Då blir liksom kroppen lycklig när den sen inser att nä det är faktiskt inte hälften kvar det är mindre.

I Slagnäs stod en kille med bil och ropade åt mig “Lika bra tempo som ifjol”. Hälsade tillbaka att i år var jag snabbare. Han skrattade och sa att det nog var för jag slapp och släpa på Peter.

Jag tryckte i mig lite grejer igen, tänk att saltgurka kan vara så gott. Tog med en näve chips och några winerlängdsbitar att tugga på.

Nu började det kännas att jag fått en blåsa på vänster fot. Den skulle helt säkert spricka kring 7 mil. Kanske borde jag stanna och ta hand om den redan nu. Men nä kändes inte som jag hade den tiden. Höfterna började stelna lite till nu. Inflammationen till lårmuskelfästet på höger sida gjorde sig påmind. Voltarengel är nog rätt bra nu. Lyckades fiska upp tuben och smorde in båda höfterna och i ljumskarna. Och se det hjälpte efter en stund. Den värsta stramheten försvann.

Nu började löparna komma om mig. Erik och Daniel var nog först om, såg även för dem ut att gå strålande. Vi hälsade och de försvann strax innan strutsfarmen.

Nu insåg jag att blåsan på hälen skulle ge vika precis när som helst, det liksom gungade i foten när jag gick. Jag tog sikte på Storbränna vid 69,2, skulle jag klara mig dit vore det perfekt. Få sitta ner i en bra stol skulle underlätta fixandet av foten.

Två tredjedelar av loppet avverkade på 10 timmar och 2 minuter. Roade mig med att använda delmål av olika slag för att beräkna när jag kunde tänkas vara i mål. Men så fort jag försökte räkna slog tröttheten till och jag som är dålig på huvudräkning i vanliga fall blev då inget smartare av att ha varit vaken så länge.

Cirka 2 kilometer innan kontrollen sprack blåsan men det gjorde inte lika sjukt ont som i fjol. Jag kunde linka in till kontrollen. Kändes dock som om bakomvarande tog in på mig så jag haltade så snabbt jag kunde.

I Storbränna frågade de vad jag ville ha. Te hade varit gott svarade jag men det hade de inget. Jag slet av mig ryggsäck och jacka. Fick fram plåstren jag fått av sjukvårsbilen och saxen jag lånat av Göran. Av med skor aj aj aj aj och strumpor. Försiktigt vek jag undan tejpen och där var en präktig blåsa med 2 djupa skåror in i hälen. Jag klippte rent medan de rumt omkring ojade sig och undrade om jag inte skulle bryta. Äh det är ju bara ett köttsår tyckte jag och sköljde rent med rengöringssprit. Fick lite papper att torka tort med innan jag satte på ett compede. Vek tillbaka tejpen och på med strumporna igen. Drack blåbärssoppa och fick vatten påfyllt i min flaska. Medan jag satt där kom första kvinnliga löparen om det var Danskan Teresa Wendelboe Petersen som inte alls var sugen på svenska wienerbröd men tog lite annat innan hon sprang vidare. Det såg så lätt ut.

Jag såg något svartklätt komma över krönet en bit bort. Nu var det bråttom igen. På med ryggan. Höll på att glömma jackan men fick den med mig och linkade iväg. Gjorde lite ont men jag visste att det skulle bli bättre om någon kilometer eller så.

Personen i svart visade sig inte alls vara en Angelica som kommit i kapp utan en löpare som sprang om mig efter en stund.

Nu kom det lite fler löpare, en hade en på cykel bredvid andra sprang 2 och 2 och någonstans vid strax efter Storbränna hörde jag plötsligt bredvid mig “Men där är du ju, vad långt du har kommit”. Det var Annika som spänstigt skuttade förbi. Hon hälsade att i Aspnäs fanns det energi jag kunde ta av ifall jag ville. Jäklar vilken fart hon hade i benen. Hon sprang i mål på 09:56:27 (bara 15 minuter efter danskan).

När jag nådde 7 mil på 10 timmar och 49 minuter kände jag hur en blåsa kom på höger häl, den kändes som vänsterhälen gjort ca 1 mil innan den sprack. Skulle den klara sig i mål tro.

Humöret droppade lite efter en stund och strax efter 7 mil var humöret riktigt dåligt. Undrade varför i hela friden jag gjorde detta, hur jag kunde vara så korkad. Medan jag gick där i min negativa spiral kände jag hur stortånageln på vänster fot ploppade upp, blåsa under nageln. Helvete! Nu märkte jag hur jag faktiskt fick kämpa för att hålla någorlunda fart. Märkte hur farten ibland gick ner till väldigt lågt tempo. Fick prata med mig själv och mana på mig på den något trista vägen.

Efter flera dippar i fart kom jag på att jag hade musik i mp3-spelaren. Ljudboken lockade mig inte alls men lite Kent skulle nog kunna hjälpa mig att håla farten. Jag stoppade in lurarna och slog på musik. Och visst hjälpte det, om inte annat så blev jag lite gladare. Skrattade åt mig själv för plötsligt dök det upp scener från boken jag lyssnat på här ett år tidigare.

Tre fjärdedelar av loppet avverkades på 11 timmar och 43 minuter. Fortfarande rätt bra fart men kroppen började kännas allt mer sliten. Det skulle inte gå att hålla den farten resten av loppet.

Filmade lite för att hålla undan tristessen, tror man märker att jag är trött och att hjärnan inte riktigt funkar som den skall. jag har nyligen fått upp farten lite när jag filmar och låter enormt andfådd.

Jag har även sjukt ont i kroppen och fick stanna titt och tätt, sätta händerna på låren och bara sträcka ut och vicka åt sidorna. Var på väg att börja gråta ibland när smärtorna i höften sköljde över mig. Nä sanningen skall fram jag grät faktisk en stund. Kändes helt hopplöst, det gjorde så ont så ont och jag gillade inte att se att hastigheten sjönk ner mot 5 km/h en stund. Det var faktiskt misär och då saknade jag min förbandslåda i vilken jag visste att det fanns botmedel i. Men jag smorde in med lite mer voltarengel i hopp om att det skulle lindra. Att gå när man känner sig stelopererad i höften är helt enkelt inte så jävla lätt.

Men Bertils ord ljöd i skallen, man ger inte upp för att det gör lite ont. Man tar sig i mål.

En trött Bea försöker räkna

Jag hade lämnat en påse i Skidnäs, plockade med mig gelen därifrån och tryckte i mig ganska direkt. Lite extra energiboost. Borde nog ta fler gel egentligen på långturer för jag märker en stor skillnad efter att jag tagit dem. 8 mil passerades efter 12 timmar och 37 minuter nästan 3 timmar före året innan. Coolt.

Nu var det “bara” 2 mil kvar. Av erfarenhet från ifjol är det 2 lååååånga mil. Humöret var fortfarande inte helt på topp. Oroade mig för blåsan. Dessutom var jag kissenödig typ hela tiden ända sen Strotsjövägen, fick hoppa av vägen titt som tätt, mycket frustrerande. Inte så kul att sitta och kissa när det regnade. För jo regnet återkom och det med besked. I Aspnäs nallade jag 1 energigel av Annika och tryckte i mig. Hon hade mackor oxå, jag registrerade det och borde tagit en men hjärnan var inte alls med. Tänkte sen i ca 3 km vad gott det hade varit med en limpmacka med extrasaltat smör.

Regnjackan åkte på igen. Jag sjöng med i Kentlåtarna och hoppas jag inte skrämde ihjäl allt för många djur. De här två milen är lite av ett töcken, tröttheten slog till rejält och nu var det bara att gå gå och gå utan att tänka som gällde. Jag antar att det var i Ljungby som de står på en rastplats vid vattnet. Där det var en hel del människor som skulle växla i stafetten. De hejade på glatt, jag stoppade i mig lite “mat”. Nu hade all verkan från värktabletterna lämnat mig och en kvinna som var med i stafetten hade Alvedon i bilen så jag fick två. Sköljde ner dem med sportdryck.

Kom därifrån innan växlingarna skedde men snart så var de om mig och jag gick där och längtade efter ett bad. Då kände jag hur höger tånagel lyfte den också. Helskotta nu skulle det inte bli kul om de blåsorna sprack. När regnet vräkte ner som värst över mig igen kom sjuksyrran i bilen och undrade hur det var. Sa att jag nyss fått alvedon och att livet nog snart skulle bli bättre. Hon sa att hon skulle komma igen lite senare. Jag fick ett till compede om nu andra hälen skulle gå åt fanders.

9 mil kom efter 14 timmar och 29 minuter precis vid kontrollen i Lönås. Jag närmade mig kontrollen med en bra låt i lurarna (minns inte vilken) och diggade järnet, just då hade jag faktiskt en uppåtperiod kanske var det för att smärtorna släppte och det var så otroligt lite kvar. Peter kom och mötte mig och hejade på mig. Kändes bra med lite stöd. Peter fick ta kortet åt mig dessutom.

Nu bara en mil kvar. När jag lämnade Lönås började jag gråtskratta. Bara en mil kvar bara en mil kvar. Jag ville springa, ville i mål fort. Men höger knä gick inte ens med på ett litet löpsteg. Förbannade kroppen som tyckte det var en god idé att ge upp sådär. Lite styrka kan den väl uppbringa så här på slutet. Men det gick verkligen inte, smärta hade jag kunna stå ut med men total ofunktionalitet var svårare att komma över. Men men en mil är ju bara en mil. Konstaterade att det var längesedan någon gick om. Sjuksyrran åkte förbi men hon såg nog att jag höll god fart och log så hon stannade inte ens. Strax där efter kom Göran igen, han fick tillbaka sin sax, jag tackade för lånet. Han skulle strax åka upp till Norrbotten och huset där.

Vid sista kontrollen vid Hundbergsvägen stod vår starter Börje, han skojade och sa att han erbjöd skjuts i bil tillbaka för 50 spänn. Han påpekade oxå att jag pendlar väldigt med mina armar när jag går. Jo så är det men det ger mig också fart (och skavsår under armarna när ulltröjan blir för blöt visade det sig ju). Jag tackade nej till erbjudandet och tog lite att äta innan jag gick vidare. Han kom snart ikapp mig med bilen och sa att han kunde ta min rygga. Men nä hade den varit med hittills kunde den lika gärna få följa med in i mål. Jag knölade snart ner regnjackan och njöt av att känna vinden genom tröjan. Även om det gjorde så jävla ont under armarna.

Så dök så småningom skylten för Adak upp, den här gången kände jag en stor lättnad men började inte gråta som i fjol. Jag visste ju att det skulle vara en jobbig bit kvar kilometrar som kändes som mil.

Men jag knatade på så gott det gick, så jälva långt är det ju inte kvar. Dags att bita ihop och ta ut stegen lite.

Snart dök 99-skylten upp och jag tittade på klockan och insåg att jag med nöd och näppe nog inte skulle klara 16 timmar jämt det var ju lite synd men men… hade varit kul att vara i mål innan 10 då marathon startar.

Mobilen lade av precis när jag skulle twittra 99-passeringen så kortet fick tas om med vanliga kameran. Sen ägnade jag första halvan av kilometern till att få upp andra mobilen, starta om den 4 ggr innan twitter gick igång på den. Skulle ju twittra när jag gått i mål.

Oj så trött jag är!

Målgång

Jag kämpar på den sista kilometern och sliter upp kameran när jag är en liten bit ifrån målet och filmar lite.

Nästan i mål!

Precis när jag stängt av kameran kom marathonlöparna mot mig och jag önskade dem lycka till.

När jag hade en 20 meter kvar skrek startmannen Börje att jag skulle spurta. Visste ju att knät inte skulle tillåta någon löpning men lyckades få till någon halvdan skuttande gångart som gick lite snabbare.

Tyvärr togs inga målfoton och jag var för trött för att ens tänka på att be någon av de som tog emot mig att ta en bild.

Annika tog emot precis som i fjol och jag fick ett glas med dricka. Talade glatt om för henne att jag slog fjolårets tid med 3 timmar och 7 minuter.

Jag kom enligt min klocka i mål efter 10 mil kl 10:07 dvs på 16 timmar och 7 minuter (samma på GPS:en och kameran samt twitter men officiell registrerad tid blev 16:12:23. Överklagade tiden men inte fått någon rättning.

Slog min tid från i fjol med 3 timmar och 7 minuter!

Efter loppet

Efter jag hämtat min väska och stod och pratade med Rune Larsson som kom i mål kom Angelicas pappa med bilen och berättade att hon brutit vid 95. Åh stackare så jävla nära och inte orka i mål. Led med henne. Hon låg ihopkurad i framsätet under en jacka. Gissar på att hon slocknat. Hennes bror Fredrik var bara 2 km bort så det var bara att vänta på honom för att applådera honom i mål.

När han var över mållinjen haltade jag bort till duscharna, allt stillastående hade gjort att benen stelnat helt och fötterna svullnat upp till att vara runda undertill.

När jag kom till huset där dusch och massage fanns var min massagehjälte där. Sa att jag skulle gå och duscha och återkomma. Men inne i omklädningsrummet insåg jag att jag inte packat ner ombytet i väskan. Det låg kvar på rummet. Bara att halta iväg igen bort till skolan. Tog mig upp på rummet. Kollade på sängen, ingen förbandslåda. men vad fan hade jag tappat den på vägen trots allt? Öppnade garderoben för att ta fram kläderna DÄR! låg förbandslådan. Jag måste haft den i handen när jag lade in något i skåpet innan jag sprang ner med mina påsar. Ja ja jag överlevde ju ändå.

Tog mina kläder i en påse och tog mig sakta över till gympasalen igen och omklädningsrummet. Tog av mig kläderna långsamt för mina armar var helt slut de också. Orkade knappt lyfta armarna över huvudet.

Vågade knappt titta på mina fötter, de var inte vackra. Fick av mig mitt compedeplåster och möttes av ett fint sår. Tårna var inte så vackra de heller. Hade dessutom skinnflådda armhålor och en bit bak på sidorna. Det sved som fan.

In i duschen och försöka duscha så att jag inte fick någon tvål eller schampo i såret, vatten sved nog. Virade handduken om mig och tog mig mycket stapplande in i bastun där jag lika graciös som en 100-åring med lårbensbrott lyckades slå mig ner på nedersta laven. Jag lyckades halvligga och slöa i säkert 10 minuter innan jag insåg att här skulle jag kunna somna.

Fick sällskap i omklädningsrummet av en tjej som sprungit halvmaran, vi talades vid en stund. Jag fick sedan hjälp av sjukvårdare att plåstra om såret på foten innan jag linkade in till massagen. Förra året var jag knappt stel alls i år kändes det som någon bytt ut mina ben mot två trästockar.

Min massagehjälte från ifjol var inte där så en kille som knappt masserat förr fick ta hand om mig. Han sa att jag kunde få vänta om jag ville men nä jag ville ha det bortstökat för att få gå och sova. Fan vad ont det gjorde. Hade några punkter på utsidan av låret som var rena tortyren. Skrek nog en hel del, och massören han bara skrattade. Frös som attan efter massagen. Skyndade mig att få på mig kläderna, hade helst velat krypa in i duschen igen.

Lyckades ta mig till rummet och kröp ner under ett tjocktäcke. Att ens komma ner till madrassen var ju ett äventyr i sig och att sen ta sig upp igen när jag skulle och äta lite middag hade nog kunnat kvala in i vilken humorserie som helst. Det gick bara inte att komma upp. Tillslut lyckades jag ta mig över på knästående på något vis och krypa fram till dörren och häva mig upp med hjälp av dörrkarmen.

Jag träffade på Annika och hennes man och vi grattade varandra till bra tider.

Jag åt middag, gud så gott det var med mat även om jag bara fick morotssoppa eftersom renskav det äter jag bara inte. Men morotssoppan är dundergod.

Prisutdelning

Kl 18 skulle det bli prisutdelning i Sagabiografen, jag gick börja gå en stund tidigare för att hinna de 800 meterna dit bort. Väl där dunsade jag ner i en stol och hoppades innerligt att vi inte skulle ha stående ovationer för alla i år oxå. Men så blev det inte tack och lov. Prisutdelningen gick undan. Bertil fick en fin krans för att han varit med alla 13 åren. Jag slog honom i år igen med ungefär 1 timma och en kvart.

Jag kom tvåa i damklassen i den “långsamma” tävlingen. Vi var bara 5 som tog oss i mål enligt startlistan på webben var vi 21 startade varav 7 tjejer. 3 tjejer tog sig i mål och 2 killar. Hon som vann över mig hade 13:26:10 dvs kvalade in på de 14 timmar som är maxtiden på snabba. Likadant som i fjol.

Efter prisutdelningen gick jag, Annika och hennes man till målgången och tog lite foto. Annika fick för sig att jag skulle ner på huk, jösses hur tänkte vi. Det tog en evighet och sen kunde jag knappt komma upp igen och fotot blev väl inte heller så bra men här är det i alla fall :-) Ni ser även mina vinster en kåsa och en liten kaffe/tekanna att ha med på fjället. Fick även en t-shirt från Scania och en kepa från Sveaskog.

Hemfärd

Jag kom i säng tidigt, däckade på rygg med fötterna i högläge. Vaknade några gånger för att vända mig, det gick knappt och att gå upp och kissa tog 30 minuter. Hemresan på söndagen var besvärlig mitt vänsterben lydde inte alls. När jag skulle koppla fick jag lyfta upp foten till pedalen och sen lyfta av den igen.

När jag passerade Arvidsjaur på vägen hem valde jag att inte stanna på macken, för jag visste inte hur jag skulle ta mig ur bilen eller komma i den igen. Däremot stannade jag på café Rävasten i Vändträsk för att reglera en skuld samt äta lite mat. Att ta mig ur bilen var lika jobbigt som jag föreställt mig, det tog en evighet, benen var som trästockar. Att gå upp för den lilla kullen till huset kändes som att bestiga ett berg. Folk stirrade på mig. Ville bara skrika "ja men gå ett ultralopp på 10 mil själva då så får ni se hur pigga era ben är" men det gjorde jag förstås inte. Pratade med ägarinnan lite visade sig att hennes pappa var marathonlöpare så hon förstod.

Jag undrar ju hur smart det var att innan loppet ragga ihop ett gäng till nästa års tävling. Nu måste jag ju gå om de kommer. Då är det dessutom SM. Kanske får jag se till att träna lite och ställa upp i snabba loppet (Bertil är ju med där och han har jag ju slagit 2 år på raken) :-)

Kartor

Data

Totaltid: 16 timmar 7 minuter
Banlängd: 10 km
Snitthastighet: 6,2 km/h
Snittempo: 09:40 min/km
Maxpuls: 183 slag/min
Medelpuls: 149 slag/min

Tider

Avrundade till minuter.

Mil 1 01:27:00, 08:42 min/km, 6,9 km/h
Mil 2 01:21:00, 08:06 min/km, 7,41 km/h
Mil 3 01:27:00, 08:42 min/km, 6,9 km/h
Mil 4 01:30:00, 09:00 min/km, 6,67 km/h
Mil 5 01:31:00, 09:06 min/km, 6,59 km/h
Mil 6 01:40:00, 10:00 min/km, 6 km/h
Mil 7 01:53:00, 11:18 min/km, 5,31 km/h
Mil 8 01:48:00, 10:48 min/km, 5,56 km/h
Mil 9 01:52:00, 11:12 min/km, 5,36 km/h
Mil 10 01:38:00, 09:48 min/km, 6,12 km/h

Första marathon 06:06:00

Första halvan av loppet gick mycket snabbare än andra halvan.

Ett stort tack till medtävlande, arrangörer, funktionärer och bybor för att ni ordnat ett underbart lopp. Ett stort tack till mina följare på twitter som skickade peppmeddelande till mig.

Läs även andra bloggares åsikter om Lapland Ultra, ultra, ultramaraton, träning, foto, Adak, Västerbotten, Norrbotten, Arjeplog, Arvidsjaur, Sorsele, Malå