För någon vecka sedan fick jag min utställningsaffisch för granskning skulle kolla mitt namn, utställningens namn och datum, dvs det som rör mig, kollade även det som rör klubben, var en felaktig logga som bytts ut nu. Gjorde bara det, inte mer, litar på andra. Övade på precis det.
Igår: Får affischen färdigtryckt i 10 ex. och tvingade in mig själv i zen-mode "det räcker att folk förstår".
Jag skriver inte detta för att klaga på stavfel mm utan för att berätta att världen rasade inte samman, folk kommer förstå och jag inte rev sönder och sa gör om gör rätt. Men det fick mig även att fundera en del på det här som jag upplever problematiskt, att olika människor har olika nivåer för vad som är bra nog. Den kom ut i tid, den innehåller rätt information, det är nog tillräckligt för de flesta, stör jag mig på felen, japps. Varför, jo för jag direkt börjar undra hur mycket av sådana här småfel avspeglar sig i folks vilja till att gå på eventet, tror de att bilderna håller samma kvalitét (det kanske de gör, svårt för mig att avgöra), tror de att jag är en slarver? Varför är det så viktigt för mig att inte framstå som en slarver?
Sanningen är väl den att 90 % kommer inte ens se felen/misstagen. Så då får jag lära mig att se bortom de också. Först tänkte jag rama in den och hänga upp på väggen i ett arbetsrum hemma men så tänkte jag nä nu går det ju inte. Men så tänkte jag om, den skall upp dels för att jag är stolt över att jag fått ihop en utställning och dels för en påminnelse att världen inte rasar ihop.
Nästa gång får jag öva mig i att inte ens säga ett pip:-)
Inlägg
1 kommentar:
Jag känner igen mig så väl i detta, i musik är dock noterna arbetsredskap där det sparas mycket tid om det går lätt att läsa, men ibland blir man spyless på korrekturläsningen och perfektionismen, hälsar Oppaheida från Twitter.
Skicka en kommentar