När man åker från Boden upp till Jokkmokk och vidare till Porjus passerar man en hel drös med kraftverk och på vissa ställen som i Harsprånget kan man se delar av de samhälle som växte upp när rallarna behövde någonstans att bo. Min gammelmorfar var vattenrallare och var med och byggde flera av de vattenfallen så jag ville se mig omkring lite när vi ändå var i krokarna efter Muddusturen.
Men när vi skulle hitta samhället så körde vi av fel först och hamnade vid Harsprångets kraftverk där en minnessten finns för de som dog under bygget samt utsiktsplats för fallen. Fick lite plötsligt hemlängtan till Trollhättan när jag stod där och tittade ner i fallfåran. De blanka klipphällarna slipade av vattenmassorna kändes så bekanta från Trollhättans fall.
För att komma till utsiktsplatsen var man tvungen att passera denna varning och ta ett val att passera dörren i stängslet.
Vincent studerar landskapet som känns nästan konstgjort.
Bredvid kom vatten ner mer naturligt.
Efter vårt lilla besök vid fallen åkte vi till Harsprångets samhälle. På det som en gång i tiden var torget stod denna skylt. Där kan man se hur samhället såg ut och vem som bodde i vilket hus (där de har lyckats spåra den infon). Vägarna finns kvar och de har satt upp skyltar som visar vilken gata som är vad.
Skall det verkligen stavas så?
Undra om det var ett litet ställe, något som låg tätt intill något annat eller varför stället hette Tuppfjätet.
Det enda av bebyggelsen som finns kvar är Tennisplanen.
Stängslet runt om finns kvar. Dörren står öppen och välkomnar oss.
Avbytar-/vilobänken står kvar.
Linjerna finns kvar.
Vincent har du med rack och boll? Skall vi ta en match terrängtennis, vi får klara oss utan nät dock.
Vi kanske behöver hänga av oss lite jackor och annat på krokarna vid bänken? Ser ni gubben i kroken?
Vi får vakta hålet i staketet så ingen plankar in på matchen.
Vi tar den guppiga vägen ut till stora vägen igen.
Efter en avstickare upp till Porjus där fiket inte tog kort for vi ner till Vuollerim där vi besökte Gästgiveriet för lite mat. På vägen dit passerade vi konstverken på dammen i Akkas. Konstverken är gjorda av Lars Pirak och Bengt Lindström
Gästgivetiet var väl värt ett besök. Jag åt en god röding serverad av en mycket trevlig kvinna.
Väl hemma möttes vi av denna vackra himmel.
Inlägg
2 kommentarer:
Vad härligt! Vilka vackra bilder Bea!
Visst blir man lite vemodig när man besöker "spökstäderna"? Jag brukar vara till Messaure ibland. Det är inte så långt från mina föräldrars stuga, och jag tycker det är fascinerande att försöka föreställa sig hur det var där när farfar jobbade där.
Och ja, det ska stavas Annanasvägen, själva området kallas visst Annanase på byråkratsvenska - antagligen samiska
Skicka en kommentar