Anemi för & emot och några andra tankar från sängen

Mot:
Orkar inget
Konditionen försvinner
Muskler förtvinar
Blek och glåmig
Håravfall i massor
Myrkrypningar i benen
Domningar i händer och fötter
Svårt att somna
Depressiva tankar/känsla av hopplöshet
Känns som jag slösar bort semestern med att ligga stilla
Minnet blir dåligt

För:
Kan slappa utan att få allt för dåligt samvete (särskilt när det spöregnar ute)
Knä, höft och fot har fått vila och gör inte ont längre
Hinner läsa en jäkla massa böcker
Hinner med att ta korta promenader ner till ängen och sjön för att fota (typ 50 meter bort)
Hinner läsa mitt Twitter
Hinner kolla på alla bilder i mitt Instagramflöde
Glömmer bort att göra tråkiga saker som att gå ut med soporna så någon annan får göra det

Läste just ut Patient av Ben Watt och insåg att man kan ha det så otroligt mycket värre. Men i en passage i boken kommer det in en patient på rummet som visar sig vara anemiker. Han får blodtransfusion och får sedan gå hem. Minns hur det var när jag fick transfusionen 2005 (då kom jag in på akuten efter besök på Jourcentralen med samma värden som jag har nu), hur snabbt jag piggnade till. Blev avundsjuk. Lite mer av orken försvann.

Förbannar mig själv som sa "nä sjukskrivning behövs inte, jag har ju semester, nu har jag en anledning till att ta det lugnt" när läkaren frågade om jag behövde sjukskrivning. Då visste jag inte att jag mer eller mindre skulle bli sängliggande i 2 två dagar med behov av att stanna efter 10 steg så fort jag reste på mig. Jag såg bara krångel med FK framför mig och kände att nä jag orkar bara inte med det. Skall det vara så, att man känner att man är för sjuk för att orka bråka om att man är sjuk och därför säger att man nog är frisk nog?

Kom att tänka på provtagningen i måndags. Jag kommenterade att blodet i alla fall verkade vara mörkrött, en gång när jag hade riktigt låga värden var det rosa. Hon som tog provet på mig skrattade och sa att jag heller inte var speciellt blek. Men ho var rätt blek sen när hon kom och meddelade mig svaret. Hon trodde nog inte det skulle vara så lågt.

Ibland känns det som om jag inte orkar mer, som om jag bara vill strunta i att ta järnet, låta värdena falla. Se vad som händer. Slippa ifrån allt. Slippa ifrå att det återkommer och återkommer utan att jag kan göra ett skit åt det.