Jag såg mig själv på bilden i NSD-artikeln, den när jag sitter vid datorn och först tänkte jag men gud vilka fula händer, de var uppsvullna och bildbehandlingen har gjort att de ser oerhört grova ut. Det andra jag tänkte var, men gud människa du måste äta, du är ju så mager. Sen insåg jag, det är ju mig själv jag tittade på. Det är jag som har de där smala axlarna och tunna armarna. Är jag så där tunn? Varför ser jag inte det i spegeln eller på egentagna bilder? Hur hänger det ihop med Piratbrallan varför kan inte hela kroppen hålla samma proportioner. Varför försvinner fettet i brösten före det jag vill skall försvinna på höfterna. Varför försvinner fett från ansiktet före det på insidan av låren. Varför kan inte kroppen samarbeta lite?
Kanske dags att ge upp att försöka komma i storlek 36 på just de byxorna? Fast å andra sidan är ju det enda jag gjort ökat min promenadintensitet och inte så mycket mer och sluta promenera vill jag ju inte. Men koll måste jag ha, att få komma i brallorna får inte göra att resten av mig försvinner. Vi får se, det är 1 vecka kvar av piratbrallanutmaningen och när de 2 veckorna är över kanske de passar eller så åker de påsen till Röda Korset tror jag.
Läs även andra bloggares åsikter om kroppsuppfattning, vikt, självbild
Inlägg
Och där stod ...
13 minuter sedan
3 kommentarer:
Kroppen ändrar sig med åren, inte minst efter barnafödande - jag har inte heller storlek 36 längre (det var mycket länge sedan) och dessutom har olika fabrikat olika mått på storlekarna, så jag har oftast 40 men ibland t o m 44 på byxor! Mitt mått på om jag behöver gå ner är om jag börjar undvika att ha på mig mina vanliga jeans, alltså inte sådana som har legat i garderoben och krympt sedan förra säsongen, för att de sitter för tajt. Går jag då ner något kilo eller två, kan jag troligen ha förra årets byxor också.
Jag har alltid haft höfter och lår och varit smal upptill. Ingen förmåga att bygga muskler direkt heller. Brallorna i fråga är inte nyköpta men har inte heller legat i flera år. Förra året använde jag dem sporadiskt men förrförra året kom jag i dem på sommaren. Att jag valde dem beror på att de är snäppet mindre än 2 av mina kostymer som jag köpte när jag hade storlek 36 för 2-3 år sedan. Kostymer är något som jag inte så där jättegärna går och köper nytt så ofta då de går på ett par tusen. Kommer jag i piratbyxorna kommer jag i kostymbyxorna. Men visst kroppen förändras och det var därför jag skrev att det kanske är lönlöst att försöka komma i just de byxorna. Barnafödande har dock inget med saken att göra, den förändringen brukar komma åren efter barnen fötts inte 4-5 år efteråt. Jag kan ha flera pre-graviditetsjeans, 2005 var de alla för stora dessutom. Men det är fortfarande irriterande att inte tappa där man vill tappa utan att det försvinner fett där jag nästan inget har som ansiktet. Tuttarna har ju gott om det men det är trist när det försvinner därifrån, blir skinnpåsar kvar.
Jag har tänkt på just detta faktiskt. Tänkt att herregud du är ju så himla smal och fin redan, varför vilja gå ner mera? Men jag har också tänkt att alla har vi våra issues som vi vill fixa och jag förstår att just du stör dig på magen och låren och jag ser inget fel med det även om jag själv inte kan se det Du ser med dig själv. :)
Det enda jag säger är att jag hade varit överlycklig om jag ens var i närheten av att få på mig ett par brallor i storlek 44, men det är ju jag, som har varit överviktig i hela mitt liv. Jag har aldrig någonsin kunnat ha ett par byxor i storlek 36, inte ens när jag var pinfärsk tonåring.
Jag tycker att du är fin som du är, du har ju fött två barn och ser vansinnigt fit ut i mina ögon. Imponerande bara det, tycker jag.
//Mysla
Skicka en kommentar