06 oktober 2009

Jag är bra!

(Inlägg att läsa dagar allt känns mindre bra).

Ibland tvivlar jag på mig själv som idag på morgonen, funderade på hur sjutton jag skulle få ihop en muntlig presentation om företaget och presentera för min mentor. Det var ingen svår grej, all info fanns tillgänglig i företagspresentationen men att få in det få till känslan och dessutom inte låta som jag läser innantill kändes avlägset.

Jag hade dessutom skjutit på inläsandet av det hela och idag var det alltså dags kl 13:00. Morgonen flöt förbi i annat jobb, strax innan kl 11 kom jag på att shit jag måste ju göra något i alla fall och öppnade upp den standardiserade presentationen, ögnade igenom, blev avbruten, gick på lunch kl 11. Kom tillbaka strax innan 12 och satte i hörlurarna och funderade på vad jag skulle prata om, lade till lite bilder. letade fram lite aktuella fakta och snackade lite med G över Gtalk mellan de olika bilderna. Kände "äh vad fan det går som det går, hur svårt kan det vara, i värsta fall får jag väl läsa på bilderna".

När min mentor väl dök upp och lite folk som lånat konferensrummet hade masat sig ur satte vi igång. Hade fjärilar i magen när jag startade men så poff efter 30 sekunder var de borta, det flöt på, orden bara ramlade ur munnen på mig, mentorn såg nöjd ut och jag tänkte "damn, I'm good". Och så är det faktiskt, jag är bra på att prata, beskriva och förhoppningsvis att ge inge förtroende för det jag pratar om/om mig som säljare.

Mentorn verkade nöjd efteråt och gav mig några tips på vad han brukar ha med som jag hade hoppat över (det mesta med flit, fanns på tungan men svaldes för att inte dra ut på saken) och andra saker som man kan stryka när presentationen riktar sig mot annan typ av publik osv. Det var en givande stund och det känns som oron i magen var helt i onödan med samtidigt är det kanske bra att inte vara allt för självsäker innan.

Nu är jag "utexaminerad" och min mentor "har tagit sin hand" från mig. Känns ju lite läskigt, skall flyga själv. Sitter med några stora upphandlingar och läser avtal på många pengar och skall vara den som bestämmer go/no-go det är skitläskigt är ju van att alltid ha någon övre mig som tar slutgiltiga beslutet. Inser att så här är det att bli vuxen i arbetslivet, jag är 36 år och faktiskt vuxen, jag måste sluta att känna mig "liten" som om alla andra kan så mycket mer, är så mycket "större". Jag vet att jag kan, jag är bra på det jag gör och framför allt är jag inte rädd att be om hjälp när så behövs.

Resten av den här vecka skall jag briljera i upphandlingsskrivande eller nåt :-)

3 kommentarer:

Göran sa...

Jag säger som jag sagt tidigare idag, klart du är bra, jättebra! (:

/Dr. Peter Parnes sa...

Grattis!!!!

Erica sa...

Heja dig! Härligt att få ta del av dina tankar och beskrivningar inför utmaningar och andra saker i ditt liv! Tack!// E