Jag rymde från ett kallt Trollhättan och lever nu i ett allt kallare land

Mymlan på Bloggvärldsbloggen vill att vi skriver om invandring och främlingsfientlighet som veckans bloggtema och jag skall här försöka formulera mina tankar kring ämnet men ser nu vid en genomläsning att det känns så futtigt. Det är svårt för det är ett ämne som dels är infekterat och dels en del av anledningen till att jag flyttade från Trollhättan till Luleå.

Jag är uppvuxen i Trollhättan, en stad jag faktiskt älskade en gång i tiden, mycket vatten, mysiga promenadstråk, fanns saker att göra, jag hade ett fåtal nära vänner som jag idag saknar så det gör ont emellan varven. Min familj bor där och vi har glidit ifrån varandra totalt efter min flytt på 120 mil. Men det finns en baksida i Trollhättan jag inte saknar det minsta.

Eftersom Trollhättan är en industristad så innebär det också att det alltid funnits arbetskraftsinvandring. Min egen far kom dit från Finland som 18-åring 1969 för att jobba som svetsare, kunde inte ett ord svenska. Vilket alltså gör mig till invandrarbarn. Mamma var från Vänersborg. Flera av mina förskole- och klasskamrater hade antingen en eller båda föräldrarna från ett annat land. Man räknade en gång på 80-talet och i bostadsområdet Kronogården där jag bodde fanns kring 100 olika nationaliteter representerade. Jag växte upp i detta miljonprogramsområde med flera vänner som flytt krig eller kommit till Sverige för att jobba i vår industri. Jag visste att de var precis som alla andra, de var mina vänner. De väckte min nyfikenhet på att se andra delar av världen, förstå mig på kulturer och religioner.

För mig existerade egentligen ingen främlingsfientlighet under de första skolåren. Visst hade man hört talas om hur turkar, greker och även finnar behandlats åren innan men de hade liksom hunnit att integreras till stor del och vi halvfinnar räknades som svenskar. Men vi var väl lite isolerade där ute på Kronogården, levde i symbios med varandra till stor del. Fortfarande var helyllesvenskarna i majoritet där ute (Kronogården ligger aningen isolerat från resten av staden).

När jag var kring 16-17 år började den andra sidan smyga sig fram. Dels träffade jag oftare på folk från andra delar av stan och de såg ofta ner på oss Kronogårdare och dels så hände något i stan de rakade skallarna blev fler och stöveltrampet hördes på gatorna. Bland mina bekanta började jag allt oftare höra hur man skyllde än det ena än det andra på invandrare. Men oftast bara på de som kom från utomeuropeiska länder, jag hörde aldrig några krav på att ex. min far skulle åka tillbaka. Han var nu Territorial Manager för ett framgångsrikt företag. Invandrarna i Trollhättan var inte längre arbetskraftsinvandrare, krig runt omkring i världen drev allt fler flyktingar till Sverige och i Trollhättan tog vi emot väldigt många. Vi hade flyktingförläggningar där de bodde. De fick pengar av kommunen för att kunna överleva/leva. Det sågs inte med blida ögon av många och hatet växte och min rädsla för hur människor behandlade varandra växte den också.

Personer som jag känt väldigt länge slängde ur sig hemska saker om andra människor. Ofta sa jag ifrån, vissa tog jag avstånd ifrån helt men smygrasismen/vardagsrasimen slog djup rot i många, min styvfar som jag delade hus med var en av dem, ja till och med min mor kunde kläcka ur sig saker som fick mig att må illa. Vi bodde nu i en villa i ett av de finare bostadsområdena.

Jag flyttade 17,5 år gammal till egen lägenhet tillbaka till "mitt Kronogården", jag stod inte ut hemma, behövde fly. Många tyckte jag var konstig som flyttade från Strömslund ner till "gettot" men dels var det billiga lägenheter och dels var det mitt hemmaområde, jag var aldrig otrygg där.

Våren 1993 stod jag inte ut längre, det var dags att söka till högskolan och efter att ha pluggat mina sista två år på 4-årig Teknisk i Uddevalla (pendlade) insåg jag att Trollhättan hade blivit allt för kallt (även om det var aningen hett kring mina egna öron då jag mopsade upp mig mot vissta skinskallar som bla hotat en av mina vänner samt lite andra hemskheter som jag gärna lägger bakom mig). I en artikel i Apropå/2002, BRÅs tidskrift kan man läsa:

Trollhättan hamnade i massmedias strålkastarljus 1993 när flera flyktingar blev svårt misshandlade av skinheads och den shiamuslimska moskén brändes ner. Också i Uddevalla och Vänersborg blev invandrare/flyktingar misshandlade. I samtliga dessa kommuner fanns också rasistiska eller nazistiska ungdomsgäng

Jag sökte mig så långt bort det gick, till Luleå. Där skulle jag förhoppningsvis kunna slippa ifrån de med lika lite hjärna som hår, de som hotat mig för att jag försvarat invandrare och flyktingar. De som hävdade att vissa människor inte hade någon rätt att leva.

Som vuxen har jag funderat en del på vad som egentligen hände där i Trollhättan i början av 90-talet, hur kunde en fridsam relativt invandrarvänlig byhåla plötsligt anses som ett av Sveriges center för rasism? Det kändes fruktansvärt att säga att jag var från Trollhättan här uppe i Luleå och mötas av frågan om jag var rasist jag också.

I artikeln skriver man:

Men det fanns en historia bakom våldet i Trollhättan sommaren 1993, och den historien var politikerna inte okunniga om. Redan 1991 hade personal på skolor och fritidsgårdar slagit larm om ökat våld mellan två ungdomsgäng. Konflikten hade sin upprinnelse i sammanslagningen av två högstadieskolor, och den kom att utveckla sig till en konflikt med invandrarungdomar på ena sidan och skinheads på den andra. På fritidsgårdarna hade personalen stora problem med våld och dagliga hot om våld.
[...]
En intressant fråga är om mer extrema rörelser bidrar till uppkomsten och utvecklingen av problem med rasistiskt och främlingsfientligt våld på en ort. I Trollhättans fall är det uppenbart att det finns sådana kopplingar. Det fanns ett nazistiskt rockband i kommunen 1992, ett rockband med nationellt rykte. Medlemmar i detta rockband dömdes för den svåra misshandeln av två flyktingar i juni 1993. En av dessa var också kontaktman för Sverigedemokraterna i Trollhättan och pekades även ut av lokaltidningarna som huvudman för ett nazistiskt postorderföretag i området.

Exakt vad som hände kommer jag nog aldrig förstå, jag får fortsätta läsa de rapporter som skrivs. Tyvärr har ju ämnet aktualiserats igen, det har varit mycket skriverier om Trollhättan, om gängbråk och invandrare som trakasserar äldreboenden mm. Rapportering som gör mig så ledsen, barn till de människor jag stod upp för en gång i tiden beter sig nu som idioter. Nu bor jag relativt "skyddat" hemma i Boden, jag märker inte av någon direkt vardagsrasism (även om en del människor jag möter kläcker ur sig saker jag inte kan förstå). Men vi har också gängbråk mellan invandrargrupper i Boden vilket får uppmärksamhet i tidningar och en del människor vill kasta ut dem. Varför verkar så få vilja veta vad de bråkar om och varför? Det är ju knappast inte för att de är invandrare, även svenskar bråkar med varandra av olika anledningar.

Jag gör mitt bästa i att försöka vara fördomsfri, de fördomar jag eventuellt har är allt oftare baserat på ålder, kön, klädsel odl snarare än vilket land man kommer ifrån eller hudfärg. Jag är ju själv statistiskt invandrare och genom att ha vuxit upp i ett invandrartätt område lärt mig att se bortom härkomst. De är så olika att de inte går att dra alla över en kam. Idag möter jag sällan invandrare, någon gång då och då på stan i Boden. Ibland funderar jag på hur jag tänkt/resonerat om jag varit kvar på Kronogården fortfarande. Hade jag backat i mina ideal och börjat "hata" jag också när några få beter sig illa?

Mymlan frågar om hur man vill se Sverige och vår mottagning av invandrare/flyktingar.
Jag är av uppfattningen att där det finns hjärterum där finns det plats för alla. Sverige är ytmässigt ett stort land, det finns många kommuner som kan ta emot flyktingar och ge dem ett bra liv i Sverige antingen under tiden det egna landet reparerar sig eller för livstid. Här uppe har småkommuner/samhällen goda erfarenheter av att ta emot människor i behov av ett nytt liv och få dem att känna sig som en del av samhället. Det måste gå att göra på fler ställen.

För mig är det självklart att det skall vara samma krav på invandrare/flyktingar som alla andra oavsett varifrån man kommer. Samma sak med rättigheterna, som flyktig skall man bland annat få hjälp att bearbeta det trauma man ev. kan ha varit utsatt för. Jag tycker inte det skall finnas några krav på språkkunskaper för att få hjälp däremot skall språkundervisningen vara sådan att de förstår varför de bör lära sig språket, hur mycket som underlättas om man kan kommunicera. Att alla i familjen lär sig så man inte hamnar i beroendeställning. Det här med bidrag är alltid svårt likväl bland invandrare som de som redan är medborgare så finns det olika typer av människor, de som verkligen vill jobba och de som hellre ligger på soffan och bara tar emot bidrag. Oavsett om man är svensk eller inte så bör man aktiveras på något sätt för att få sina pengar, men det skall vara en aktivitet som är meningsfull.

Jag har svårt att förstå hur man blir rasist, hur man kan särskilja på folk beroende på ras (har så svårt att ens prata om raser när det kommer till människor men det heter tydligen så). Kan däremot rent konceptuellt förstå hur man kan vara xenofob dvs särskilja på folk och folk beroende på etnisk tillhörighet och kultur. Man är ofta rädd för det man inte förstår och är familjär med. Men då gäller det att vara nyfiken, att våga fråga, att vilja veta. att vara intresserad av kultur, religion och olika världsbilder underlättar. Hur kan man vara så inskränkt att man tror att det egna sättet alltid är det bästa? Hur skall man då nå någon vidareutveckling. Jag ser det hellre så som att olika kulturer berikar vårt liv/samhälle. Tänk bara vad tråkigt det skulle vara om vi bara åt rovor och saltat fläsk. Det är så lätt att tro att andra är så otroligt olika oss.

Det enda jag kan säga om svensk migrationspolitik är att den inte riktigt verkar funka, känns som om man dessutom håller på att bli så hård, att mänsklig värme håller på att försvinna. Vi måste kunna värna om de som vill komma hit i flykt, för att de vill bo i Sverige av en och annan anledning eller för att vi lockat hit dem med jobb. Jag tror att det finns plats för alla om vi bara makar på oss lite och släpper in dem både i vårt land och i våra hjärtan. Hur man löser det politiskt vet jag inte men jag vet att jag får glädjetårar av att läsa sådant här (se s. 12 ff.).

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggvärldsbloggen, bloggtema