En mycket kort fjälltur till Ritsem med barnen

Efter hemkomsten från Fjällräven Classic 2011 kände jag inte för att sitta hemma och uggla de sista dagarna på semestern så istället bestämde jag mig för att ta båda barnen till fjällen några dagar. Hade kollat med Saltoluokta några dagar tidigare men de hade fullbokat pga folkmusikfestival, Stora Sjöfallet var väldigt dyr tyckte jag och köpa ett tält för oss alla kändes inte riktigt aktuellt så här kort inpå. Lyckades få tag på de i Ritsem och jo de hade platser och billigt som fasiken var det 580 kr för oss alla tre i 2 nätter. Taget.

Vi kom oss iväg väldigt sent på tisdagen, käkade en sen lunch på thairestaurangen i Vuollerim, jäklar i min lilla låda så starkt det var.

Sen provianterade vi på ICA Rajden i Jokkmokk innan det bar av ut mot väglöst land. Vägen ut till Ritsem (som Google maps inte kan räkna med när man skall ta ut en rutt) var otroligt vacker. Hyfsat bra väg bitvis, riktigt urusel andra bitar.

Framme i Ritsem hämtade vi ut nyckeln till rummet och betalde för 2 nätter samt köpte oss var sin glass. Vi lade in alla grejer på rummet och åt glass innan vi drog på oss lite ytterkläder och kollade in omgivningarna.

Vi tog en promenad ner till vattnet och hamnade i en liten vik där vi klättrade bland stenar en stund. Sen gick vi till bryggan där M/S Storlule nyss stävat in.

Vi gick ut på piren och beundrade Lapplands drottning Áhkká på andra sidan vattnet. Tyvärr tyckte hon att det var en bra kväll att bädda in sig i molntäcken så vi fick aldrig se topparna ordentligt. men magnifik är hon ändå.

Ungarna kastade lite macka, tydligen ett måste så fort vattnet är det minsta platt och det finns sten i närheten.

De hittade lila stenar som de undrade var det var. Tyvärr hade jag inte en susning och vi kollade senare mot stensamlingen som fanns i sällskapsrummet/köket men nu minns jag ju inte vad vi matchade den mot. Mina ungar gillar ju stenar, undra om man skulle införskaffa denna bok.

Efter en stund var barnen trötta och hungriga så vi tog oss upp för backen igen till stugan och lagade middag. En favorit i all sin enkelhet. kokt pasta med tomatsås och chorizo som serverades med massor med parmaggio och en sallad på tomat och romansallad, balsamicovinäger, olivolja och lite salt.

Efter diskning och torkning av disk tog vi med oss var sin kopp te till rummet. Barnen valde att dela på den extra breda nederslafen, jag tog överslafen och soffan som var den tredje bädden var överbelamrad med våra saker.

Vincent hade hittat en korsordstidning i bokhyllan i sällskapsrummet och låg och klurade på än det ena än det andra. Herman hade fått en ny Kalle Ankas pocket och låg och småfnittrade.

Jag satt först vid datorn en stund och dumsurfade men sedan plockade jag fram kartan och försökte hitta oss någon trevlig tur under morgondagen. Kikade på några alternativ innan jag kröp upp i sängen och läste lite i min damroman Spill innan ögonen gick i kors. Jag satte väckaren på 9:30, vi hade inget bråttom utan behövde nog få sova ut allihop.

Slocknade nog innan huvudet landat på kudden, nedanför mig snarkade båda barnen.

Vi vaknade strax före väckaren, Herman låg och läste när jag vaknade. Efter att ha kollat lite mail, Twitter och G+ klev jag ur sängen. Barnen var lite ivrigare så de hoppade i kläderna och gick ut i köket och dukade fram vår frukost. Det hade varit så kallt i kylen att vi fick frozen yoghurt till våra havrekuddar. Barnen klagade inte, det var som glass :-) Några mackor med philadelphiaost och lavrökt jokkmokksskinka och tomat gick också ner.

Vi packade våra ryggor, kollade utetemperaturen och konstaterade att det var långkallingväder och sprang på toa ett par gånger innan det var dags att gå ut igen. Jag hade bestämt att vi skulle åka båt över sjön och vandra där. Jag ville åka till Änonjalmme och promenera till Vaisaluokta eller tvärt om det skulle bli 9 km (plus 1,5 *2 till och från båten). Men barnen ville inte, det var för långt. Vincent klagade mest som kvällen innan upptäckt att han glömt sin påse med skorna hemma i hallen och därmed skulle få vandra i sina sandaler. Han hade även lyckats glömma sin kåsa, spork och matkåsa, tur att jag hade extra med mig i väskan.

När vi skulle gå till båten kom jag på att jag totalt saknade kontanter, frågade städpersonalen på Ritsem och jodå båten tog kort. Vilken tur.

Vi knatade ner till båten, jag gick ut på piren och fotade lite medan barnen studerade stenar och kastade lite macka. Det började komma mer folk och snart var klockan nästan 12:30 och båten skulle gå.

Vi tog oss ombord, fick betala (180 kr ToR för oss allihop, det lönar sig att vara STF-medlem). Jag frågade hon som tog betalt vad hon skulle rekommendera som dagstur och utan tvekan sa hon hoppa av på första bryggan och gå upp till hängbron. Så fick det bli.

Barnen ville stå ute en stund på båten så det gjorde vi annars satt vi och myste inomhus och tittade storögt på bergen och den stora sjön.

Överfarten tar ungefär en halvtimme och snart så stod vi i Änonjalmme. Vi hade nu 4 km bort till hängbron att avverka och halvvägs låg Akkastugan. Solen kom fram och våra jackor och tröjor åkte av och tröjärmarna kavlades upp. Plötsligt var det tokvarmt.

Vi gick iväg först av alla, vi hade ju bara en lätt dagspackning och många hade stora tunga packningar för minst en vecka på fjället eller mer. Några killar hade tom små ryggsäckar på magen och fiskespön i händerna. Mina busungar höll ett riktigt bra tempo, var rädd att jag skulle ramla av stigen om de lusade allt för mycket. Då och då stannade vi till för att bara njuta av utsikten, studera en svamp närmare eller kissa bakom en sten.

Herman fick syn på en svamp som han sa såg ut som ett ansikte sen samlade han på sig fler kroppsdelar i svampväg tills han hade byggt ihop ett helt svampmonster.

I ett nafs var vi halvvägs vid stugan och passerade snabbt. Därefter kom ett litet vattendrag och Vincent som glömt fylla sig flaska i Ritsem fyllde sin innan vi skuttade vidare. Jag och Herman gjorde då och då blåbärsstopp, Vincent verkade inte alls sugen på blåbär. Jag hittade även några få hjortron att mumsa i mig. Barnen delade dessutom på en påse nötter som de åt av nästan konstant.

Herman hojtade snart att nu är vi nog nära jag hör en fors låta jättemycket. Och han hade rätt nu kunde man höra vatten forsa fram en bit bort. Vi svängde runt en krök och fick syn på bron. Barnen ökade på stegen och snart var vi bredvid bron. Först fick vi gå över en liten bro vid ett biflöde till Vuojatätno (Simälven) och barnen stannade och tittade på det framrusande vattnet och på bron. “Mamma det är ju bara trä på bron, tänk om det är ruttet”. Förklarade att broarna nog kollas med jämna mellanrum och att det är säkert att gå över. Herman som är familjens lilla tuffing sa att han skulle över först. Vi gick upp till bron och Herman började gå över. Mammahjärtat slog lite extra när lilleman stod mitt på bron. Sen var det tänkt att jag skulle gå men Vincent ändrade sig och ville gå före mig så han gick ut med försiktiga steg när Herman var över, man fick bara vara 2 på bron samtidigt men Vincent ville väl vara helst säker. Många tankar han fara genom skallen på vad jag skulle göra om något hände, skulle jag hinna fram och rädda eller var det lika bra att bara blunda. Irrationellt ja men mammahjärnan är sådan.

Det hade börjat blåsa en del nu och det var faktiskt lite läskigt att gå ut på mitten av bron där det vajade lite och räckena är låga. Men jag stannade i alla fall och fotade lite.

Barnen tyckte att nu var vi framme bara att slå ner rumpan mitt på leden och hala fram maten. Jag höll väl inte helt med utan tyckte nog vi kunde ta oss en bit längre upp så vi kunde kika ut över vattnet. De gick med på att klättra upp för backen vilket var lite jobbigt. Väl uppe hittade vi en rastplats men det blåste rätt bra där så jag lämnade barnen för att reka lite och hittade en bara några 100 meter bort som såg bättre ut med en stor sten jag kunde använda som vindskydd för brännaren.

Någon hade lagt några stenar i ring och nyttjat som eldplats, det låg en hel del pinnar att använda som bränsle men jag blev osäker på vad som gällde i nationalparken. Var inte ens säker på om jag fick använda brännaren var jag ville. jag fick hala fram telefonen och googla lite, tyvärr var fjallen.nu:s länk till föreskrifterna för Padjelanta trasig men deras allmänna regelsida sa att det var tillåtet att ta torra kvistar för att göra upp eld så då måste det ju i alla fall vara tillåtet. Jag valde brännaren eftersom vi hade rätt lite vatten med oss och det var en bit ner till forsen och jag kunde ju inte gärna lämna en eld på fjället.

Vi packade fram våra grejer och jag startade brännaren och började koka soppa. Ungarna plockade lite torra kvistar och skrev sina namn med pinnarna. Vincent var frusen och kröp ihop på sittunderlaget innanför jackan som nu hade åkt på igen. Herman fick låna min kamera och fotade lite (tog bland annat bilden här till vänster och bilden på mig nedan). För att hålla barnen vid gott mod fick de börja göra mackor med kräftost.

Jag fick sätta upp min ryggsäck som skydd för brännaren för nu blåste det rejält. Då slutade det plötsligt komma gas, eller jag hörde ingen eld i alla fall. Strök en ny tändsticka mot plånet och höll fram, och då började det brinna igen, Jo gas fanns det. Men så slutade det brinna igen och nu kom ingen gas. Jag skruvade av och på och då funkade den. Men så gav den upp flera gånger efter det. Soppan var nu i alla fall ätvarm och pastan i den ätbar men jag vågade inte slänga i nudelpaketet som vi hade tänkt att dryga ut soppan med. Dumma jäkla brännare. Den hade ju strulat på Fjällräven Classic i fjol men då skyllde jag på gastuben trodde det var den som var knäpp.

Jag hällde upp soppan till oss och vi gjorde några mackor till, det var skönt att få något varmt i magen. När maten var uppäten packade vi ner allt igen och skulle gå neråt där det inte blåste lika mycket. Vincent var iskall om händerna och vantarna var kvar hemma i Boden. Han fick låna mina rena extra ullstrumpor att ha på händerna.

Vi började ta oss ner för backen och Vincent sa att han ville gå över bron först denna gång men när vi väl var framme vid den ångrade han sig och ville att Herman skulle gå först. Herman skuttade över och Vincent började gå när han såg att Herman var över helt. Vincent sa att han skulle vinka när jag fick börja gå, och han var nog lite modig för han vinkade innan han var över. Jag gick över och nu blåste det betydligt mer än tidigare, det var riktigt kallt att stå där på bron och fota.

På vägen ner till stugan fick vi syn på en fjällämmel, den var stendöd men måste dött väldigt nyss. Det såg ut som den sov där på en ristuva. Låg helt perfekt med tänderna blottade så jag fick fota.

Nere vid stugan kikade vi in men bestämde oss för att dagstugavgiften var lite för hög bara för att komam in i värmen och dricka lite medhavt te/choklad och äta en bulle och ballerinakex.

Strax innan Änonjalmme ligger ett hus med servering, de säljer även glödkaka och rökt fisk, åh vad jag ångrade att jag inte tagit med några kontanter. Glödkaka hade varit gott.

Så vi fortsatte ner till Änonjalmme och satte oss en bit från bryggan istället. Det var nästan lä här och vi packade upp vårt fika. Det satt redan ett gäng fransmän och väntade på båten. De verkade ha gått långtur med tanke på packningens storlek. Tyvärr började de röka så jag var tvungen att flytta på mig, tog en promenad upp i skogen, annan väg än vi hade kommit och hittade en övergiven gammal kåta som höll på att falla ihop.

Barnen gick ner till vattnet och diskade kåsorna och Herman stannade kvar och klättrade bland stenar. När jag kom ner igen kom ett spanskt par nästan springande från leden. De var rädda att färjan skulle vara full och hade tokskyndat sig sista biten. Men båten hade inte ens kommit in ännu och vi var inte speciellt många som skulle på. Alla andra verkade ha stannat till vid serveringen, de bar påsar med bröd och fisk. Det doftade helt underbart.

Jag pratade med det spanska paret en stund, mycket trevliga. De hade flugit in till Staltoluokta och gått till Änonjalmme. Inte så långt men tungt för dem, de hade haft rätt dåligt väder och lite för tunna sovsäckar. De fick något drömskt i blicken när svaret var ja på frågan om Ritsemstugan hade el och varmvatten. De skulle upp till Abisko dagen efter och det är ju ett område jag känner rätt väl vid det här laget så jag gav dem lite tips på turer. De hade tänkt vandra på Kungsleden men insåg att det skulle vara rätt mycket folk pga Fjällräven Classic och valde därför att gå i Laponia istället. De tycket det var oerhört vackert trots det trista vädret. Hoppas de kan tänka sig att komma tillbaka och att Abisko visade sig från sin bästa sida.

När båten kom in vällde det av vandrare som mest troligt kommit med bussen från Gällivare. Blev lite avundsjuk, de skulle nu it i fjällen medan jag snart skulle fara hemåt. Vi fick se hur båten lastade av paket, tidningar mm till de boende i vistet intill. Tänk att få bo så där enskilt. Läste reportaget om Lars Valkeapää i NSD strax innan vi for. Han (jag tror det var han i alla fall) kom ner till bryggan när vi skulle fara. han verkade vara riktigt tjenis med båtpersonalen som skojade och frågade om han inte ville följa med in till andra sidan. men nä han skulle vara kvar, hade någon båtskjuts att ta hand om tror jag. Verkar vara en go gubbe.

När vi hade klivit ombord på båten ville barnen stå ute igen, jag var rätt frusen så jag stannade inne. De fick lova att sitta ner där bak. Efter en stund kom två kalla killar in och Vincent såg rätt trött ut så han lade sig på en av bänkarna. Det var betydligt större vågor på sjön nu än tidigare och man gungades lite lagom, höll på att somna. Herman stojade omkring som vanligt och lade av en rökare som fick personalen att öppna dörren på båten. Han garvade hur länge som helst. Ungar!

När vi kom till Ritsem visade vi några vandrare vägen upp till receptionen och passade på att köpa lite fil (den frusna yoghurten tog ju nästan slut på morgonen) innan vi gick över till vårt rum för ombyte.

Nu var köket fullt av folk och vi var nog 4 matlag som gick om varandra kring spisen. Riktigt trevlig stämning. Många lagade saker med svamp de plockat längst vägen. Vi gjorde citronbitare i ugn med färskpotatis och gräddfil. Blev ingen sallad till för den hade fryst ihop totalt i kylskåpet. kunde dock rädda en av tomaterna. Runt om oss talades en rad med olika språk och alla verkade ha gått olika turer. Några unga tjejer hade gjort en riktig långtur och var rejält slitna men lyckliga. Vi diskade och kokade oss lite te.

Jag stoppade ungarna i säng och tog dator och telefon med mig ut i sällskapsrummet för att redigera bilder och skriva om Abiskoresan med Vincent, Nell och Robert. Passade även på att välja ut bilder från Fjällräven Classic.

Ett par tyskar hade långt kvar att gå så de passade på att ladda batterierna lite extra. De oroade sig för de väderleksrapporter om regn och eventuell snö som kom in kring det område i Norge de ville passera. Alternativet var att ta sig till Kungsleden men de två milen upp till Sitasjaure hade de gärna sluppit men vägbommen gör att det är nästintill omöjligt att ta sig dit på annat sätt än helikopter. De hade dessutom gått Kungsleden flera gånger och kände inte riktigt för den så vi kikade på lite alternativa vägar tillsammans. Alltid roligt att diskutera vägval lutandes över en fjällkarta. Man hittar alltid vägar man själv skulle vilja gå.

Klockan han bli kring 1 innan jag gick till sängs och slocknade som en sten.

Vi skulle vara ur vårt rum kl 10 så det blev uppstigning kl 9 för påklädning och urstädning. När vi hade lämnat nyckeln tog vi oss en rejäl frukost. Jag försökte övertala barnen om att vi skulle ta en liten tur innan vi for hem men nej det ville de inte alls. Så istället stuvade vi in oss i bilen och påbörjade resan hem.

Vi stannade till vid Stora Sjöfallet och tänkte fika där men dels hade de urtrist fikasortiment, Delicato plus några bullar som inte såg så roliga ut och dels låg ju restaurangen skittrist, ingen fin utsikt alls. Så vi hoppade in i bilen igen och åkte vidare. I Jokkmokk stannade vi på thairestaurangen där och åt deras lunchbuffé. Åh så tråkig mat men barnen var nöjda.

Sen blev det att köra hela vägen hem och packa upp grejerna. Jag var vråltrött när vi kom hem och gjorde inte många knop resten av dagen mer än att skriva på lite vandringsberättelser. Vi kom hem med några foton i alla fall trots det trista vädret.

För större bilder se galleriet som vanligt, där finns dessutom fler foton.