Hemska tanke

De senaste dagarna har jag funderat mycket på hur jag reagerade och tänkte när jag fick samtalet om arbetskamratens död.

Han som ringde var troligtvis själv i chock och jag upplevde det som om han pratade väldigt långsamt med många konstpauser. I dessa tystnader for mina tankar iväg. Han berättade stegvis, först att det "skett en dödsolycka", familjen, det har hänt min familj något men varför ringer inte då polisen? Sen sa han "i Luleå", puh då borde det inte vara familjen för de ligger ju sjuka hemma i Boden. Men varför ringer han då mig, jävlar panik, häjrtat nästan stannar det måste ha hänt något med de personer han vet att jag verkligen bryr mig om, jalle, nogge, jag håller andan. "En bilolycka", hmm varken jalle eller nogge åker bil så där jätteofta, Ida, kan det vara Ida? Sen sa han vem det var och samtidigt som jag blev helt bestört eftersom denna person var en sådan urgo kille så blev jag lättad. Det var inte familjen och det var inte de jag räknar som nära vänner.

Så här i efterhand känns det skamset att ha känt sig lättad vid detta tillfälle, det är fruktansvärt att han inte är hos oss längre men jag vet inte hur jag hade klarat av att ta ett dödsbesked på en tågperrong långt hemifrån om det varit någon mer närstående, troligtvis hade jag brutit ihop helt på plats och ställe.